Inledning.
Mytologi är en systematisk framställning af ett folks myter. Ordet myt kommer af grek. μῦθος, tal, ord, berättelse, sägen, och med myter förstå vi de fornsägner, hvilka innehålla folkens äldsta religiösa föreställningar. Den kunskap om det gudomliga och den ändliga verldens förhållande dertill, hvilken är en yttring af föreställningsförmågan (inbillningskraften, fantasien), men ännu icke af förståndets verksamhet, utgör innehållet i ett folks myter; ty likasom hos människan i hennes barndom föreställningsförmågan vaknar till lif och verksamhet, innan förståndet utvecklas, likaså är hos ett folk i dess barndom uppfattningen af mångahanda ting inskränkt till blotta föreställningar derom, enär det samma ännu icke är så utveckladt i intellektuelt afseende, att det kan komma till begreppsinsigt deri. Så t. ex. när tordönet dånar öfver människans hufvud eller eko svarar på hennes rop i skogen, så kan icke barnet eller ett folk, som är i sin barndom, med förståndet fatta dessa företeelser, men inbillningskraften låter dem föreställa sig, att ett lefvande väsende der är verksamt. Sålunda uppstår snart hos människorna den tro, att dessa i naturen verkande, för dem främmande krafter äro mäktiga väsenden, dels milda och välgörande dels fruktansvärda, och af såväl kärlek som fruktan tillbedja och dyrka de dem såsom gudomligheter, personifiera dem. Detta är den religiösa trons första utveckling, hvilken vi återfinna hos hvarje folk. Det religiösa är således grundelementet i ett folks myter, och att förklara en myt, är att angifva hans religiösa betydelse; men då ande och natur stå i så nära samband med hvarandra, hafva myterna också en fysisk betydelse, hvarjämte äfven historiska tilldragelser kunna hafva medverkat vid deras bildande.
Bland de föreställningar, som återfinnas i alla folks religiösa barndomstro, är föreställningen derom, att verlden småningom uppstått ur ett eller annat grundämne, som från evighet varit till (Kosmogoni), samt att gudarne också en gång blifvit till (Teogoni). I vår mytologi säges grundämnet hafva varit is, och det ådagalägger, att vår mytologi med rätta bär namnet »nordisk».
För att förstå ett folks mytologi bör man känna folkets eget lif, ty gudarnes lif är en återspegling af naturens och folkens lif. Våra hedniska förfäders lif var en beständig strid med naturen och människorna, och derför voro ock deras gudar beständigt inbegripna i strid. Ja, kamp och strid utgör sjelfva kärnan i våra förfäders religion, det väsentliga i detta lifvet och det, som var att hoppas i det tillkommande. Derför går också de flesta gudanamnens betydelse derpå ut, och gudarna äro till en stor del stridsgudar i egentlig mening, och alla skulle de en gång deltaga i den sista stora striden. Våra hedniska förfäder trodde likväl ej ensamt på krig och örlig, på striden för dess egen skull, utan på en kamp för det rätta, samt på ett lif och en vedergällning efter döden. Ett drag af ännu djupare betydelse egde ock den forna nordmannatron, och det var föreställningen derom, att denna verlden med allt, som deri är, en gång skulle upphöra (Ragnaröksmyten) för att lemna rum för en ny och skönare tillvaro, en tillvaro utan strid och möda, utan synd och sorg och död. Denna djupsinniga och upplyftande föreställning höjer den gamla nordmannatron öfver alla andra former af religiös tro, hvilka före kristendomen framträdt[[1]].
Nordiska mytologien sönderfaller i tre hufvudafdelningar:
1) skapelsen, tingens blifvande och allt det, som hör till förberedelsen för lifvet;
2) lifvet sjelft, gudalifvet, d. v. s. naturens och människornas lif;
3) undergången med dess nödvändiga ledsagerska återfödelsen.
Källor för nordiska mytologien äro: Sämunds Edda (fn. Sæmundar-Edda, den äldre eller poetiska), Snorres Edda (fn. Snorra-Edda, den yngre eller prosaiska) samt sagor och senare folktro.
I.