5.

»Men, Irene, är du inte i ordning? De främmande kunna vara här hvilket ögonblick som helst», sade Elisa förebrående, då hon i skymningen kom in i hvardagsrummet och fann systern uppkrupen i fönstret med en bok, snålt stjälande sista skymt af dagen.

»Strax», svarade Irene, utan att lyfta ögonen från boken.

Men Elisa, som såg att här behöfdes mer än ord, tog den från systern, hvilken dock förtvifladt fasthöll sin skatt.

»Låt mig bara läsa ut kapitlet. Det är så spännande just nu. Kannibalerna äro alldeles på vippen att äta upp sir Reginald.»

»Det få de vänta med till i morgon», svarade Elisa. »Skynda dig. Jag hör en vagn köra öfver bron. Du kan ta din skära klädning i kväll.»

»Tror du, att de äta upp honom?» frågade Irene ångestfullt.

Christian, som satt filosoferande i en länstol, brast nu i skratt.

»Var du lugn, Irene», sade han; »du har ju inte hunnit halfvägs i boken än, och det har aldrig händt, att en romanhjälte blifvit uppäten i de första kapitlen. Skall det nödvändigt ske, så inte blir det förr än på sista sidan.»

»Får jag titta där, söta, älskade Elisa», bad Irene.

Den söta, älskade Elisa lät verkligen beveka sig, dock icke ända därhän att lämna tillbaka boken; hon kände sin lilla syster. Hon slog upp sista sidan och lät Irene läsa ett stycke. Sir Reginald firade sitt bröllop där. Det var ju lugnande. Men Irene var ej fullt öfvertygad ändå; hans belägenhet i det kapitel hon höll på att läsa var så fasansfull, att räddning tycktes alldeles omöjlig.

Denna afton var majoren i sitt ässe. Att ha främmande roade honom mycket.

Gästerna kommo långväga ifrån, de flesta hade en eller par mil att åka, ty Elghyttan låg ensligt. Den långa byggnaden såg inbjudande ut, då ljussken välkomnande strålade ur alla fönster de anländande till mötes i senhöstkvällen. Bjudningarna på Elghyttan voro mycket uppskattade. Älskvärdt värdfolk, otvungen sällskapston, god mat och fina viner; hvad kunde man mer begära?

Tant Cilla förklarade alltid dagarna förut, att hon inte skulle orka vara med, men när festaftonen väl var inne, uppenbarade hon sig fin och elegant med ett återsken af sin forna skönhet. Visserligen försökte hon se lidande ut, men lyckades icke riktigt dölja hur road hon i själfva verket var. Råkade någon säga, att hon såg frisk ut, då fick hon genast utan ansträngning på sig den min, som tydligare än ord sade: ingen utom jag själf vet hur sjuk jag är.

Sven Rise såg Elisa i sällskap för första gången i kväll, och han kände knappt igen henne. Ståtligare än vanligt var hon i sin smakfullt enkla dräkt, men trots sin vänliga artighet oåtkomlig. Han visste knappt om han tyckte om denna förändring eller ej. Alla dessa människor kunde ju ej fullt uppskatta henne som hon förtjänade och det var harmligt, men å andra sidan var det så mycket mera värdt att ha fått röna verklig älskvärdhet af henne, då hon ej bjöd den åt hvem som helst.

Irene gick omkring och kände sig söt med det tjocka håret utslaget öfver den skära empireklädningen. Hon hade alldeles glömt sin oro öfver sir Reginald hos kannibalerna och lät sig med största välbehag smekas och beundras af tanterna.

Torvald hade egentligen tråkigt. Han var ännu i den åldern, då gossar lida af att vara fina och behöfva uppföra sig städadt. En stor tröst var dock att snaska i sig så mycket godt han kunde komma åt, och det var icke litet, då ingen tänkte på att sätta någon gräns för hans glupskhet.

Elisa upptäckte förvånande egenskaper hos Sven Rise. Hon hade ej tänkt sig annat än att han med sitt stilla och tillbakadragna sätt skulle vara tafatt och tråkig i sällskap, men det var han icke. Han hade stor förmåga att få folk att tala, ty han förstod konsten att intressera sig för andra. Och det var alltid något med hvad han själf sade. Han såg också så upplifvad ut, och det klädde honom. Kinderna fingo stark färg och ögonen glänste. Elisa tyckte det såg nästan onaturligt ut, och hon undrade om han druckit. Men hon hade ej en enda gång märkt, att han lämnat öfre våningen för att gå ned i majorens rum, där punschen serverades och kortspelet var i gång. Dit försvunno herrarne för att återkomma mer eller mindre rödmosiga och lurfviga.

Rodnaden på kandidatens kind var dock af annan art än deras, mer eterisk och själisk om man så får säga.

Allt tar ett slut, så äfven festen på Elghyttan.

Stjärnorna brunno på himmelen, och natten hade redan börjat ljusna något, det var som en aning om morgongryning i rymden, då den sista vagnen rullade bort och ljusen omsider släcktes på Elghyttans gård.


6.

Hösten öfvergick till vinter, dagarna blefvo kortare och julen nalkades. På Elghyttan hade man upptäckt, att kandidat Rise ej hade något hem att fara till under ferierna, och därför skulle han naturligtvis stanna kvar där han var. Alla voro glada åt denna anordning.

Majoren tyckte att ju flera han hade omkring sig desto bättre, Christian trifdes med den oförarglige unge mannen, och hos tant Cilla stod denne fortfarande i hög gunst. Elisa, som märkte hvilket godt inflytande han hade öfver sina elever, såg gärna att han stannade. Äfven för sin egen del var hon glad åt det, ty hon fann sig så väl i hans sällskap. Det hände emellanåt att hon fick samtala ostördt med honom, och hon tyckte att hennes blick på lifvet vidgades i sådana stunder. Hon lärde sig allt mer inse värdet hos denne man, hvilken hon i början ringaktat. Mycket hos honom föreföll henne visserligen ännu egendomligt, men hon hade i allmänhet förmåga att taga människor sådana de voro, och icke sådana hon tyckte att de borde vara.

En halfmulen decemberdag stod hon i ett stort, ljust rum, hvars fönster vette åt söder. Allt var fint och smakfullt här, så omsorgsfullt iordningställdt.

Elisa blickade upp mot himlen, väntande att få se solen bryta fram genom molnen. Den skulle säkert göra det snart, ty Gustaf Adolf väntades hvarje stund. Gustaf Adolf, hennes älsklingsbror, var född åt lifvets solsida. Åt solsidan skulle han alltid bo. Solsken låg i hans blick, och solen brukade alltid lysa öfver Elghyttan den dag han kom.

Det var länge sedan han varit hemma nu, vännerna sletos om honom. I våras hade han varit på Elghyttan en vecka för att visa sin nyförvärfvade hvita mössa. Sedan hade det burit i väg ut i världen, den glada, lockande världen. Roligt hade han haft under sommaren. Glada, korta bref hade då och då kommit till Elisa likt solglimtar, fulla af hafvets friskhet och ett ungt hjärtas halft svärmiska sommardrömmar. Från Marstrand hade han farit direkt till sin första termin i Upsala. Studierna hade han tagit lätt, studentlifvet var så nytt och roande. Hans bref, som aldrig dolde något, hade oroat Elisa, men hon tröstade sig med, att en glad ungdom som han måste ha en tid att så sin vildhafre. Så länge han var sann och uppriktig hade det väl ingen fara. Det sista brefvet, där han sagt dagen för sin hemkomst, hade oroat henne mest, ty det var ej så klart; där stod en mening, som hon ej begrep.

— — — »Jag har gjort en stor, ny, rik erfarenhet, som skall omgestalta hela mitt lif. Jag längtar att tala med dig därom, mitt hjärta är för fullt för att jag skall kunna säga mer …»

Hvad kan han mena? tänkte Elisa, där hon stod i fönstret och vred på blomkrukorna, så att växterna skulle få fritt rum för sina blad. Hade någon kommit för att göra henne rätten till Gustaf Adolfs odelade kärlek och förtroende stridig? Elisa ställde stora fordringar på denna okända ungmö. Hvem kunde väl vara fullt värdig hennes ädla, solskensglada bror?

Gustaf Adolf! Det var ej förgäfves, tyckte Elisa, som hennes bror bar hjältekonungens namn; där var hjältegry i honom, han måste bli något stort och framstående. Det skulle hon säga den okända. Men tänk om denna ej skulle förstå det? En beklämning grep Elisa, och hon kände en ansats af motvilja mot den drömda ungmön, som kanske snart skulle visa sig vara verklig.

Nu bröt solen fram klart och plötsligt och lyste bländande på nyfallen snö. Elisa ljusnade då i detsamma bjällerklang hördes från skogen. Det var ett godt omen.

Hon skyndade ned och ut att välkomna brodern. Det gjorde henne ingenting, att snön kylde foten och att den friska vinterluften trängde genom klädningens otillräckliga skydd. Snart mötte hon släden och hoppade upp bredvid Gustaf Adolf, som hälsade henne med sin vanliga pojkaktiga förtjusning. På gården kommo Torvald och Irene stormande, så att lasset var tungt, när det stannade framför porten.

I förstugan blef det Christians tur att välkomna. Syskonen stodo sedan lifligt pratande, tills en dundrande knackning på salsdörren förkunnade att majoren därinnanför väntade sin tur, otålig öfver dröjsmålet. Han var så rädd för kyla, att han aldrig vågade sig ut i den uppvärmda farstun utan ytterrock och hatt, och så rädd för drag var han, att han stoppade bomull i nyckelhålen och aldrig lutade sig mot ett rottingstolsryggstöd.

»Pappa väntar, skynda dig in», sade Elisa, och Gustaf Adolf efterkom hennes uppmaning, i förbifarten tjufpojksaktigt ryckande ut bomullstussen ur nyckelhålet.

»Usch hvad det drar! Känner pappa inte det?» frågade han efter en stund.

»Drar det? Hvar då ifrån? Stäng bums!» utbrast majoren ifrigt.

»Nyckelhålet står ju öppet», sade Gustaf Adolf och visade bomullstussen.

»Stoppa genast dit den igen, din kanalje! Du är dig då lik!» sade majoren godmodigt skrattande åt sonens skämt.

På sin faderliga värdighet höll han aldrig och tålde godt, att man dref med honom.

Det var ej förrän på kvällen, sedan man sagt god natt, och Elisa och Gustaf Adolf af en tyst överenskommelse dröjt kvar efter de öfriga, som hon fick tillfälle att fråga honom om den mystiska meningen i hans bref.

»Jag anar, att du funnit en ny kärlek, som måste undantränga min», sade hon.

»Ja, jag har funnit en ny kärlek, men den skall icke undantränga dig», svarade han.

Hon märkte med vemod att, fast han såg på henne, var det icke hon utan det okända föremålet för den nya kärleken, som gjorde hans blick ljusare och varmare än hon någonsin tillförene sett den.

»Hvad heter hon?» frågade Elisa.

»Hon! Det är icke frågan om någon hon.»

»Icke?»

Elisa kände sig förbryllad.

»Men hvad menar du med allt detta? Tala rent ut. Hvarför håller du mig så här i spänning?»

»Elisa, jag har fått frid med Gud, jag har lärt känna och älska Jesus Kristus, min Frälsare», svarade han högtidligt och njöt af att få aflägga denna fulltoniga bekännelse.

Hon kände sig på en gång lättad och snopen. Det nya, märkvärdiga, som kommit in i hans lif och som hon både fruktat och känt sig dragen till, upplöste sig nu till rakt ingenting, tyckte hon. Och dock, när hon såg in i hans klara, öppna ögon, strålade henne något nytt och ovedersägligen verkligt till mötes.

»Hur har det gått till?» frågade hon mot sin vilja en smula kyligt.

»Jag kom för en tid sedan af en händelse, nej af Guds Andes dragning — fast jag då ej förstod det — att gå in i en kyrka, och där hörde jag en predikan, som träffade mitt hjärta, så att jag icke fann någon ro förrän jag fått frid med Gud. Elisa, har du frid med Gud?»

»Icke lefver jag i uppror mot honom.»

»Älskar du honom?»

»Jag vördar honom och söker uppfylla hans vilja så godt jag kan.»

»Det är icke nog. Du måste lära dig älska honom, du måste bli hans och han din.»

»Mig tilltalar det icke att draga ned religionen och profanera det heliga.»

Elisa kände sig blyg inför dessa ämnen, och hennes röst lät därför stel, hans däremot var idel värme.

»Är det profanation att älska Gud, så vill han ingenting hellre än bli profanerad af oss», sade Gustaf Adolf med öfvertygelse.

Elisa svarade ej, hon kände sig beklämd. Hon tänkte på de andliga inom olika områden, med hvilka hon kommit i beröring. Mer osympatiska än andra föreföllo de henne i allmänhet, om det nu berodde på att de verkligen voro sämre eller hennes fordringar på dem voro större. Prosten i församlingen hade stelnat till i högkyrklighet, så att han alldeles sammanblandade kyrkan och Gud. Sekterismen ansåg han innebära större fara för en kristen församling än superiet och andra uppenbara laster. Gick man blott ordentligt i kyrkan och hörde sitt prästerskap, behöfdes stort intet mer. Komministern var en välmenande, men svag man, slaf under människofruktan. »Hvad skall folk säga?» Det var hans förnämsta tanke vid allt hvad han gjorde, och därför ägde han ingen kraft. De båda prästerna förstodo att i sitt ömsesidiga förhållande bevara det yttre skenet, men det var allom bekant, att de i själfva verket hade svårt att draga jämnt. De frikyrkliga voro ännu mindre i Elisas smak. Hon hade hört flere af deras predikanter. En och annan hade hon verkligen tyckt rätt bra om, men i allmänhet föreföllo de henne lika andliga profryttare, som täflade med hvarandra i att bjuda ut frälsningen till underpris. Skulle nu Gustaf Adolf bli en af dessa?

»Är du ledsen öfver den förändring, som försiggått med mig?» frågade han.

»Jag är rädd att se dig komma in i en osund riktning, du, som alltid varit så sund och naturlig», svarade hon.

»Genomsjuk har jag varit utan att veta det, men nu är jag sund», sade han.

Hon kunde ej dela hans entusiasm.

»Jag undrar om inte människor ofta taga frälsningen alltför lättvindigt», sade hon. »Predikanter finnas, som förestafva en bön om syndernas förlåtelse, och bara man rabblar efter med läpparna, så är allt klappadt och klart för tid och evighet.»

»De mena icke att läpparnas bekännelse är nog, hjärtat måste vara med», försvarade dem Gustaf Adolf.

»Många misstaga sig i alla fall på deras mening, det har jag sett, och ledas så in i farligt själfbedrägeri.»

»Jag tror inte jag kommit in i något sådant själfbedrägeri», sade han.

»Och har du det, hoppas jag du måtte komma ifrån det. Blif ej ledsen på mig, min egen älskling, men jag är orolig för dig, jag har intet förtroende till andlig hänförelse.»

»Du förstår ej att skilja mellan svärmeri och hänförelse», sade han. »Svärmeriet vilseleder lätt, men hänförelsen är en kraft».

Hon såg kärleksfullt på honom. Samtalet plågade henne, därför att det uppenbarade en skiljaktighet mellan dem. Hon härdade ej ut med det djupa allvaret längre, trots det att hon af naturen var allvarligt anlagd.

»Jag hoppas», sade hon med ett försök till skämt, »jag hoppas att din hänförelse inte för dig in på så galna idéer, som en kringresande predikant utvecklade här i somras. Han hade fått en uppenbarelse, att världen skulle förgås en viss dag, jag tror det var den 27 juli. Folket upprördes. Somliga höllo på att förgås af skräck, andra lade ned sina sysslor, det lönade sig ju inte att göra något, då allt så snart skulle ta slut, och andra arbetade upp sig till osund extas under väntan på Kristi ankomst. Sådana galenskaper kan man komma på.»

»Ja, ifall man glömmer Jesu ord, att om den dagen och den stunden vet ingen, ej ens änglarna i himmelen, utan Fadern allena», sade Gustaf Adolf och tillade, läggande sin arm om systerns axlar: »Det gör mig ondt, att du inte kan dela min glädje öfver det som skett med mig.»

Hon kysste honom. Hennes ömhetsbetygelser voro aldrig stormande, hon slösade icke med dem, de voro alltid innerliga och äkta.

»Jag kan inte neka till, att jag känner mig litet besviken. Ser du, jag har drömt så högt för dig, tänkt mig, att du skulle bli något ädelt och stort, en hjälte.»

»Och tror du det förhindras däraf, att jag svurit Segerfurstens fana?» frågade han med en äkta hjälteglöd, som skulle gladt henne, om den riktats på något mera reelt och storartadt än det ringaktade och fantastiska läseriet.