MORALENS UTVECKLING.

FRI BEARBETNING EFTER CH. LETOURNEAU:
”L’ÉVOLUTION DE LA MORALE”

ELLEN KEY,
författarinna.

Andra tillökade upplagan.

(Sjunde tusendet.)

STOCKHOLM.
Albert Bonniers förlag.

Innehåll:

Moralens utveckling.

	Inledning	[3.]
1.	Minnet som biologisk företeelse	[5.]
2.	Djurens moral	[8.]
3.	Människans moral	[10.]
4.	Moralens fyra utvecklingsskeden	[13.]
5.	Den djuriska moralen	[14.]
	A. Människolifvets värde	[14.]
	B. De svagas behandling	[16.]
	C. Förhållandet mellan könen	[20.]
	D. Aktning för äganderätten	[25.]
	E. Altruism och pliktkänsla	[26.]
6.	Vildens moral	[32.]
	A. Människolifvets värde	[33.]
	B. De svagas behandling	[37.]
	C. Förhållandet mellan könen	[38.]
	D. Aktningen för äganderätten	[38.]
	E. Altruism och pliktkänsla	[38.]
7.	Den barbariska moralen	[40.]
	A. Judarnas moral	[41.]
	B. Grekernas och romarnas moral	[43.]
	C. De germaniska folkens moral	[46.]
8.	Den industriella moralen	[50.]
9.	Slutord	[54.]
	Efterskrift	[56.]

STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1903.

Inledning.

I en föregående småskrift[1] har jag sökt skildra den förhistoriska människan, sådan som arkeologiens och etnografiens med hvarandra sammanställda slutsatser visa oss att hon troligen varit.

Den vissheten att nutidens vildar i sina allmänna drag förete samma egendomligheter, som den förhistoriska tidens människor, är emellertid icke blott af en vidt omfattande betydelse med afseende å våra insikter om den förhistoriska människans lefnads- och arbetssätt. Genom att iakttaga de nu lefvande vilda folken kan man äfven följa den utveckling, som samhället, religionerna och moralen haft att genomgå. Det är med moralens utveckling vi nu skola sysselsätta oss.

De hos människan som hos andra organiska varelser inneboende bestämningarna självbevarelsedriften och släktbevarelsedriften värka till en början utan hänsyn till annat än sin egen ögonblickliga tillfredsställelse. Men genom sin växelvärkan på hvarandra, komma dessa drifter att blifva sammansatta och olikartade; ur själfbevarelsedriften utvecklar sig egoismen och ur släktbevarelsedriften altruismen, båda lika oumbärliga för moralens utveckling. Med egoism menas i detta sammanhang icke endast själfviskhet. Ordet innefattar här äfven själfhjälp, själfkänsla, själfvärksamhet, själfhäfdelse — eller med ett ord alla de mångfaldiga lifsyttringar genom hvilka ett »jag», en »individ» — d. v. s. en viss själfständig personlighet — häfdar sin säregna tillvaro och främjar sin enskilda lycka. Altruism[2] åter är känslan för andras väl och ve; behofvet att taga hänsyn också till andras lycka.

Moralen erhåller således en egoistisk sida eller plikterna mot oss själfva, och en altruistisk eller plikterna mot andra. Men begreppen om dessa plikter framgå på hvarje punkt af utvecklingen ur en kompromiss mellan hvad egoismen kräfver som sin rätt och altruismen som sin. Ju lägre moralen står, desto längre är afståndet mellan egoism och altruism; ju högre utveckling moralen nått, desto mera samvärkan och enhet finnes mellan båda. I så väl sed som lag framträder på det högre moraliska skedet erkännandet af såväl den enskilda människans som släktets berättigade kraf, och inom alla områden ser man en sträfvan att förena de egoistiska och de altruistiska fordringarna med hvarandra. I stort sedd blir därför moralens utvecklingshistoria en skildring af huru människorna, drifna af såväl egoism som altruism, arbetat sig till en allt större växelvärkan och jämvikt mellan dessa båda grundkrafter, af hvilka ingendera kan undertryckas utan skada för så väl den enskildes som samhällets fullhet af lif.

Om en sådan skildring skall ge en sanningsenlig bild af moralens utveckling, kan det ej undvikas att mycket måste uttalas, som kanske värkar stötande på de läsare, hvilka för första gången sätta sig in i ämnet. Jag har emellertid sökt göra den följande skildringen så hofsam som aktningen för sanningen medger.

1. Minnet som biologisk företeelse.

En hvar har iakttagit små barns tafatta rörelser, när de handtera något eller den möda, med hvilken de lära sig gå. Och de flästa minnas hvilket tröttsamt arbete det var att lära sig skrifva, sy, ro, simma, dansa, gå skridsko och andra, liknande färdigheter. Huru mycket löjligt fäktande med armar och ben, huru mycket onödig ansträngning, innan vi lärde oss utföra de olika rörelserna med minsta möjliga kraftförbrukning och möda! Att vi slutligen kunnat göra dylika saker allt bättre och bättre, beror på att man genom öfning kan befästa de nödiga och utesluta de onödiga rörelserna. Men denna möjlighet att inöfva färdigheter beror åter på ett s. k. fysiologisk minne hos muskler, närver och i synnerhet närvcentra genom hvilket de allt lättare och lättare göra om skrifrörelserna, dansstegen, simtagen o. s. v. Det fysiologiska minnet är olikt det psykologiska endast genom sin omedvetenhet. Man kan ju gå, spela, simma, dansa, sy och ro utan att medvetet minnas alla de tidigare rörelser genom hvilka man lärt sig detta. Men att man någonsin kommit så långt, att man värkligen kan mekaniskt — eller rättare automatiskt — utöfva dessa och liknande färdigheter, det beror på att hvarje rörelse på närvcentra gör ett intryck, som dessa centra bevara, och därigenom uppstår en benägenhet hos dem att på nytt träda i samma slags värksamhet. Det är dessa i lifsvärktygen ingångna återstoder af de ofta förnyade rörelserna, hvilka småningom göra det möjligt att vi allt lättare och slutligen som sagt automatiskt utföra dessa rörelser.[3]

Genom att hvarje intryck sålunda lämnar ett outplånligt märke i en närvcell, frambringas ett »anlag» hos cellen. Och genom att dessa »anlag» kunna lämnas i arf, blifva de slutligen alldeles naturliga, samt mycket svåra att motvärka, sedan de blifvit väl befästa i organismen.[4]

Genom dessa det organiska minnets egenskaper har man nu sökt förklara också de moraliska egenskapernas och färdigheternas utveckling. Denna skulle framgått af att vissa handlingar lämna intryck i hjärncellerna och genom dessa intryck framkallas nyssnämda benägenhet att åter — och lättare — utföra samma handlingar. Härigenom danas slutligen hvad man enligt språkbruket länge kallat »en andra natur», utan att dock veta huru sant detta talesätt varit. Hvad man i allmänhet kallar instinkt hos djuren är det lättfattligaste exemplet på det nyss sagda. Vi veta att hönan rufvar ägg, när man lägger dem under henne, antingen de äro hennes egna eller andra fåglars; fågeln, som är född i bur, har dock kvar sin flygförmåga; en valp af en jakthund visar snart sina medfödda anlag för jakt; hönsfågeln röjer ytterlig oro vid hökens närhet, om fågeln också aldrig förut sett honom. Alla dessa företeelser äro en dylik, genom många släktleds öfning vunnen, »andra natur». Ty att de icke äro oumbärliga naturdrifter, att de tvärtom kunna bortfalla eller omdanas, det visar sig på flera sätt. Om sålunda ett djur genom ändrade lefnadsvanor icke längre behöfver en viss sådan förvärfvad färdighet, då förloras också denna »instinkt» så småningom. Den tama ankan mister sin längtan efter vattnet; hunden på Polynesiens öar, som uteslutande födes med växtämnen, förlorar slutligen lusten efter kött. Och dessa exempel kunde mångfaldigas.

Sålunda visar oss redan djurlifvet att uppfostran kan komma vissa »instinkter» att »växa bort», andra att växa fram, genom att närvcellerna behålla vissa intryck, hvilka öfvergå till vissa böjelser, till hvad vi kalla det djurslagets »karaktär», d. v. s. dess egendomliga skaplynne. Men icke blott de olika djurslagen förete sina olika karaktärer: bland de högre djuren visa individer af samma slag äfven mycket olika karaktärer.

2. Djurens moral.

De gamla religiösa eller filosofiska föreställningarna att människan i sin egenskap af »fallet gudsbeläte» och tänkande varelse intager en från djuren alldeles särskild ståndpunkt; att hon ensam har ett samvete, som »anklagar eller ursakar»; att hon ensam skulle kunna synda, emedan hon ensam kan skilja på och välja mellan det onda och goda — denna föreställning kan icke längre uppehållas. Sedan man börjat vetenskapligt sysselsätta sig med djurens själslif har det nämligen gjorts många erfarenhetsrön med afseende å frändskapen mellan människonaturen och den djuriska naturen i detta afseende. Vi skola blott anföra ett exempel bland mängden:

En hund, som aldrig hade blifvit agad och aldrig förut stulit, tillgrep en gång, då han var mycket hungrig, en kotlett. Men han åt ej upp den; gömde sig tvärtom under soffan, och efter en stunds inre strid, under hvilken husbonden på intet sätt låtsade om hans handling, kom han fram för att lägga sitt tjufgods vid sin herres fötter, under de djupaste tecken till ånger! Huru många små barn eller vildar skulle visa en sådan samvetsömhet?

Den möjlighet till altruism, som är grundvillkoret för allt slags samhällighet, finnes hos djuren i lika hög grad, som hos den primitiva människan. Så snart några djur eller människor lefva i flock, måste i någon mån, ömsesidig hänsyn och ömsesidig hjälpsamhet inträda och de flockar, där denna ömsesidighet går längst, hafva alla utsikter att besegra andra flockar i kampen för tillvaron.

Som det omedelbaraste uttrycket af denna altruism kan man anse föräldrakärleken, och denna är lika stor hos de högre djuren som hos urmänniskan. Det är en vanlig företeelse att djurhonor, själfva blödande ur flera sår, med sin kropp söka skydda ungen och med sina yttersta krafter värna honom för jägaren, i stället för att söka rädda sig själfva. Men icke blott föräldrakärlek utan hvad man oegentligt plägar kalla människokärlek, d. v. s. kärlek till sina likar, finnes hos djuren. Regeln bland dem liksom bland de primitiva människorna är visserligen att en hvar i farans stund endast tänker på sin egen räddning och lämnar de värnlösa åt sitt öde. Men äfven hos djuren finnas undantag, värkliga drag af altruism, af hjältemodig offervillighet för den svagare. Så t. ex. flydde en skara babianer, förföljd af hundar, i vild skräck. En unge kunde ej följa de äldre, utan blef efter, men klagade sin nöd med höga jämmerrop. En af de redan i säkerhet varande aphanarna återvände då, bar ungen med sig och räddade honom med egen lifsfara undan hundarnas gap.

Tillgifvenheten mellan djur kan vara så stor att det ena begår själfmord, då det andra dör. Och att finna djur, som hängifvet vårda gamla föräldrar eller sjuka kamrater, hör icke till ovanligheten. I myrsamhällena är denna altruism påfallande stor. Sårade myror vårdas omsorgsfullt — man har till och med iakttagit en myra, som hängifvet skötte en sårad vän i fem månader — och larverna omhuldas samt försvaras med största ömhet och det största dödsförakt. Men det råder i detta hänseende stor skillnad mellan såväl olika myrsamhällen som olika individer inom samma stack. Så att altruismen hos myrorna är ingalunda blott en »blind instinkt».

Sak samma med fliten hos bin; det finnes flitiga och lata bin, ja, tjufaktiga bin. Om man blandar brännvin i honungen, bli bina alldeles »försupna» samt hemfalla sedan ohjälpligt till drinkarens laster, medan de annars utveckla alla medborgerliga dygder.[5]

Om utrymmet medgåfve det, skulle lätt en mängd exempel från djurlifvet kunna uppräknas, som visa huru de s. k. naturliga instinkterna kunna omdanas eller rent af utbytas mot andra, och huru, under äfven den mäst själfviska kamp för tillvaron, handlingar af hjältemodig uppoffring utföras af somliga djur. Det är mellan de olika djurslagen, som den vilda »kampen för tillvaron» pågår, medan den ömsesidiga hjälpen ofta bestämmer samlifvet mellan djur af samma släkte.[6]

3. Människans moral.

På samma sätt hafva hos människan vissa instinkter blifvit omdanade, vissa handlingar upprepade tills de blifvit böjelser. Men äfven sedan flertalet människor upphört att bero af vissa instinkter, som varit inkarnerade — d. v. s. gått in i »kött och blod» — hos våra förfäder, så kunna dessa instinkter framträda hos enstaka individer. Vissa vilddjurslika beteenden, vissa oemotståndliga drifter, såsom mordmani, tjufmani o. s. v. äro kvarlefvor af ett tidigare skede, och de människor, som stå under dessa drifters inflytande, tillfredsställa dem utan hänsyn vare sig till sin egen nytta, till den offentliga skammen eller till sedlighetsbegreppen — alldeles så, som flertalet människor under ett tidigare skede tillfredsställde dessa samma drifter.[7]

Men å andra sidan framträda stundom människor, hvilkas handlingar lika mycket höja sig öfver den allmänna sedlighetens ståndpunkt, som dessa förstnämdas stå under den. Dessa sällsynta företeelser äro förebud till ett framtida, än högre utvecklingsskede. I de flästa fall dukar visserligen detta högre stående fåtal under för det lägre stående flertalet; men dessförinnan hafva dessa få stundom hunnit gifva några af sina egendomligheter i arf åt efterkommande, stundom också hunnit gifva sina samtida ett intryck, som småningom blir värksamt i ombildande riktning.

Ur själfbevarelsedriften hafva människans allra första aningar om »rätt och orätt» uppstått. Hvad urmänniskan erfor som för sig gagnande ansågs småningom i hennes begrepp rätt; det skadliga ansågs orätt. Och sålunda blefvo redan inom de första sammanslutna flockarna vissa handlingar förbjudna, andra befallda, emedan de förra voro nyttiga för flocken och de senare skadliga. Dessa förbud och föreskrifter voro ytterst få, men däremot följderna af olydnad mot dem mycket svåra. Och på detta sätt erhöllo medlemmarna i flocken en viss, mycket begränsad men ganska bestämd uppfattning af hvad de borde göra eller låta bli att göra. Genom att handlingen i ena fallet erhöll understöd, i det andra rönte motstånd, lärde man sig att göra ett slags urval; det förra slaget af handlingar blef småningom angenämare än det senare, som alltid af de starkare vardt tuktat.

Hos de svagare uppstod — genom denna upprepade underkastelse under de starkares vilja — sådana slags organiska intryck, som i det föregående äro skildrade. Intrycken blefvo småningom böjelser och dessa inkarnerades hos nästa släktled, som i sin ordning lämnade dem än mer stärkta i arf åt det nästa. Flertalet följde villigt dessa böjelsers maning och kände, då de motstodo den, en oro, som ännu icke kan kallas samvetskval, men är den fruktan för följderna ur hvilken samvetsoron utvecklas. Till uppkomsten af vissa enkla moralbegrepp bidrog i väsentlig grad ett annat inflytande. Redan hos djuren finner man stor känslighet för likars omdöme, och »sällskapsdjuret» människan är ytterst beroende däraf. När de som nyttiga ansedda handlingarna naturligtvis möttes af omgifningens bifall, medan de som skadliga bedömda drabbades af klander, så medvärkade denna allmänna mening kraftigt att befästa uppfattningen om det lofvärda i somliga och det straffvärda i andra handlingar. Först under detta senare utvecklingsskede kan man börja tala om ett samvete, ett inre medvetande, som afgör det rätta eller orätta i ens handlingssätt. Detta medvetande, hvilket till en början bestämmes genom samhällsmeningen — och således, i ordets fulla mening, är ett samvetande om rätt och orätt — höjes genom en allt mer sammansatt utveckling därhän, att för den högre stående individen de »oskrifna lagarna» i hans eget inre bli mer befallande än de af samhället stadfästa.

I hvarje tid finnes ett högre och ett lägre medvetande om det handlingssätt, som för alla är det mäst gagneliga. Det högre medvetandet finnes blott hos ett fåtal, och endast mycket småningom upphöjer man till moralbud de nya sedliga kraf, som flertalet alltid först i »sedlighetens» namn bekämpar, när en enstaka person eller meningsflock vågar uttala dem. Men ehuru de sedliga instinkterna, sedan de väl äro inorganiserade, blifva ärftliga på samma sätt som djurens instinkter, så äger dock denna ärftlighet ej rum lika ovillkorligt. De moraliska instinkterna äro unga, således mindre djupt grundade, lättare förlorade; ärftligheten är oregelbunden, gör stora språng och är utsatt för många, hvarandra korsande inflytelser. Dock är den moraliska ärftligheten mera påtaglig än den intellektuella. Ty de intellektuella egenskaperna äro de allra sist förvärfvade, således de mäst ovissa och hafva hittills endast visat sig ärftliga under några släktled.

Ömsesidig uppfostran, lagar, föredöme, hafva alla samvärkat att ge stadga åt de böjelser, som samhället på ett visst utvecklingsskede erkänt som varande moraliska. Men begreppen om det moraliska eller omoraliska hos vissa böjelser hafva varit ytterst växlande, såsom etnografien, historien och litteraturen till öfverflöd bevisa. En viss slags uppfostran, vissa vanor kunna — om de iakttagas under en tillräckligt lång följd af släktled — skapa vissa anlag, vissa dygder eller vissa laster medan en ny inflytelse, nya vanor kunna omdana begreppen så, att den forna dygden anses som ogärning eller omvändt. För att blott nämna ett enda exempel: vi straffa nu som brott mot lif och egendom alla tilltag, som likna våra nordiska fäders vikingatåg, hvilka däremot för 1,000 år sedan ansågos som utomordentligt hedrande mannabragder. På längden gör sig vanligen det starkaste af de inflytanden, som den samhälleliga omgifningen utöfvar, rådande, äfven om det strider mot våra ärftliga böjelser, hvilka alltid äro ytterligt sega. Som regel ser man därför den enskilde handla så, som landets lagar, flertalets uppfattning och inflytelserika människors föredöme angifva såsom rätt.

På en låg moralisk ståndpunkt är man i så hög grad beroende af omgifningen, att man endast anser moralens bud giltiga för ens beteende mot stamförvanter, men icke mot främlingar. Ju högre ett folk nått i utveckling, desto flera individer finnas inom detsamma, som vidga denna trånga uppfattning af altruismen; ja, en stor del af moralens utvecklingshistoria innebär icke förvärfvandet af nya rättsbegrepp, utan utsträckandet af de gamla begreppens omfattning från fränden till främlingen, från landskapet till landet, från frie till ofrie, från mannen till kvinnan, från öfverklass till underklass, från fosterlandet till mänskligheten.

Emot de äldre religiösa och filosofiska lärorna ställer nutidens antropologi och etnografi vissheten att det icke inom ett enda område för den mänskliga rättskänslan finnes någon af alla folk fasthållen norm; att all sedlighet är en följd af småningom samlad erfarenhet och småningom vunnet arf, och att således hvarken gudomlig uppenbarelse eller medfödda rättsbegrepp legat till grund för moralen.