III.
På Nationshuset rådde språng och brådska. Bud kommo och gingo, lådor stodo halvtömda både i vestibulen och i hallen, träull och silkespapper flöt omkring överallt. I stora salen härskade däremot redan en viss ordning. På de långa borden lågo, inbäddade bland blommor och grönt, frukter i massa, frukter av alla slag och alla kvaliteter, utbredda till allmänt beskådande. De fyllde rummet med sina färger och sin doft; förnimmelsen av svällande, mogen rikedom spred sig som ett fruktbarhetens flor över borden. Bergdahl vädrade belåtet, men Corpwieth bad honom föra sig till kollektionen från Himmelviken.
Det var en korg utsökta päron, vart och ett inlindat i ett tunnt vitt silkespapper, så att blott den runda, fylligt formade undersidan stack fram.
— Om dessa funnits i paradiset hade Adam aldrig smakat ett äpple, anmärkte Corpwieth och såg upp på sin följeslagare.
— Och ändå säger man att päronträden hos oss bär endast rovor, svarade denne och lyste över hela ansiktet. Han var redan beredd att granska innehållet i korgarna näst intill.
Corpwieth nöjde sig dock icke med denna ytliga besiktning. Han ville veta om Bergdahl hade reda på hur många päron han lagt i korgen.
— Naturligtvis. Det är tio stycken. Kollektionen får ej vara mindre.
— Och alla äro kvar i korgen?
— Du kan räkna dem själv.
Och mycket riktigt, de voro verkligen alla på sin plats.
Men Corpwieth ville att varje päron skulle vecklas upp ur sitt papper. Han besåg uppmärksamt den smalnande stjälkändan på vart och ett. Vid det fjärde häjdade han vännen och tog det ifrån honom.
— Du bör genast avlägsna din kollektion från utställningen, sade han.
— Kommer aldrig i fråga, protesterade Bergdahl. — Denna gång är jag säker på priset.
— Det gäller inte bara priset, det gäller hela din trädgård. Lyd mitt råd. Eller skall vi gå en medelväg? Detta päron behåller jag. Du kan lämna kvar de övriga. De göra tillräckligt skäl för sig.
— Omöjligt, då fyller kollektionen inte vilkoren. Antalet måste vara fullt.
— Så får du lov i alla fall. — Corpwieth rev med nageln ett stycke av skalet. Päronet stack han i fickan. — Resten kan du ställa ut utom tävlan. Det blir nog med ett hederspris denna gång.
Det låg något avgörande i Corpwieths tonfall, som undertryckte vännens protester. Men denne var icke belåten när de skildes åt på gatan utanför Nationshusets dörr.
— Befall, mästarspecialist! Vilka galenskaper skall jag härnäst utföra?
— Inga alls, svarade Corpwieth. — Nu har jag saken omhand. När öppnas utställningen i morgon?
— Klockan tio.
— Vi träffas då vid ingångsdörren en halv timme senare. Ceremonierna kan jag bespara mig. Men ännu en liten sak. Har du hemma ett stort ark vitt papper? Nej vänta — det vore kanske för påfallande. Skaffa dig hellre en stadig grå pappskiva och lägg den innanför tamburdörren när du går ut i morgon bittida. Och se noga till att varken du själv eller någon annan stiger på den förrän du kommer hem igen.
— Och vad skall jag så göra med den?
— Taga bort den naturligtvis, sade Corpwieth och gick långsamt släntrande uppför Kasärngatan. Han såg varken till höger eller till vänster.