III.
Corpwieth gick genom direktionslogen in på scenen och begärde att få tala med madame Ghilka. Man visade honom på en liten svartmuskig individ, som stod och skrek i kulissen, en främmande, obestämbar företeelse, hälvten impressario, hälvten resemarskalk, klädd i frack och solkig vit halsduk samt med en hop slagen chapeau claque under armen. Corpwieth gick fram till mannen. Denne såg upp, men mötte blott en sekund Corpwieths ögon. Hans blick gled förbi och utmed Corpwieths gestalt, som han mönstrade med ett uttryck, på samma gång nyfiket och utmanande.
— Ni önskar? frågade han på franska.
— Träffa madame Ghilka.
— Omöjligt. Madame gör toalett och tar ej emot under föreställningen. —
Han vände sig redan om för att gå in på scenen.
Corpwieth sade ingenting. Han tog sitt kort och räckte det åt mannen.
Där stod hans namn och några ord med blyerts: dela part de la baronne
Stjernsvärd.
Fransmannen ögnade flyktigt på kortet. Skymten av ett leende gled över hans ansikte. Corpwieth tyckte sig märka ett lätt hån i stämman.
— Monsieur är god och stiger på.
Han knackade fyra korta knackningar på en liten dörr till höger — det lät nästan som en signal — och tog genast i låset. Corpwieth fäste sig vid att han hade korta, knubbiga händer, fulla av leverfläckar, och en massa ringar på fingrarna, alltför många och granna för att överenstämma med god smak.
— Osnygg som en italienare och fåfäng som en fransman, mumlade han och steg in i klädlogen.
Madame Ghilka satt framför spegeln och strök med en fin pensel några svarta linjer under ögonen. Hon hade redan anlagt tredje aktens morgondräkt.
Hon läste kortet och räckte Corpwieth sin hand, med armen utsträckt och handens yttersida vänd uppåt mot hans mun. Corpwieth tog den, men kysste den icke. Divan såg förundrad på honom, men gjorde en inbjudande gest.
— Monsieur behagade taga plats. Ni ser, det är trångt om saligheten.
Corpwieth fann att han måste gottgöra sin oartighet.
— I de trängsta skalen gömmas ofta de vackraste pärlorna, svarade han och såg sig om efter en sittplats. Men logen hade blott en enda stol utom den divan begagnade och den var upptagen av en hattask, av det slag som herrar använda för sina silkeshattar.
— Ah, monsieur Boboches hattask, hans oskiljaktiga följeslagare, skrattade divan och bad Corpwieth lyfta hattasken ned på golvet. Han vägde den ofrivilligt i handen. Den var tyngre än han trodde och gjord av styvt, mörkbrunt läder.
Corpwieth satte sig. Han kände sig i en främmande, osäker situation. Den kväljande luften i klädlogen, tung av puder och smink och söta parfymer, steg honom mot huvudet. Mitt emot sig hade han den förtjusande skådespelerskan som log emot honom med vita tänder. Han tvekade om hur han skulle börja.
Men Madame Ghilka förekom honom:
— Ni kommer för att se halsbandet?
Var det en utmaning? En misstanke låg redan på lur. Men han slog den genast ifrån sig. Det hade varit nästan för djärft. Men han måtte gjort en förvånad min. Divan hade strax en förklaring till hands.
— Åh, hela teatern talar därom. Regissören upplyste mig om saken så fort jag kom ut i kulissen. En egendomlig slump, inte sant?
— En händelse som har det bedrägliga skenet av en tanke, svarade
Corpwieth undvikande.
— Friherrinnan söker sitt halsband? fortsatte divan.
— Inte hos er, avbröt Corpwieth hastigt, rädd att väcka hennes misstro.
— Inte? Jag trodde det var därför ni kom.
Var det obetänksamhet eller fräckhet? Corpwieth stirrade överraskad på henne. Hon uthärdade trotsigt hans blick i det hon drog sarkastiskt på munnen.
— Åh, jag känner kvinnorna. Vill ni se smycket? — Hon tog det från toaletten och lade det nonchalant i hans hand.
Corpwieth undersökte halsbandet noga. Det var verkligen utomordentligt vackert och i minsta detalj sådant friherrinnan Stjernsvärd beskrivit det. Blott att det i stället för svärdet som skulle legat över stjärnan hade två präktiga diamanter, som sutto ungefär där svärdet kunde tänkas haft sitt fäste, snett under varandra. Corpwieth betraktade även insidan. Guldringen som bar stjärnan var där och på den stod inristad en dedikation: "l'étoile à l'étoile" jämte några initialer.
Corpwieth gav smycket tillbaka. — Ett minne? —
— Uteslutande oangenämt. Jag fick det en gång i Paris — längesedan — han var en slyngel. — Hon föreföll att repetera scenen med regeringsrådet i nästa akt.
— Då kunde ni kanske tänka er att skiljas från det? vågade Corpwieth en fråga.
— Uppriktigt sagt — det skulle passa mig utmärkt. Jag nästan räknade därpå. Min turné har gått dåligt. Redan i Stockholm skrämdes folk bort av det främmande språket, och här tycks det vara ändå värre. Människorna är så omöjliga här uppe — åh, så kalla! — min konst går över huvudet på dem. Monsieur Boboche säger att vi kört fast. Kort om gott — jag behöver pengar för att komma vidare. En gång i Petersburg skörda vi guld igen. Finge jag sälja halsbandet vore vi räddade. Regissörens upplysning gav mig en idé. Jag ville väcka friherrinnans uppmärksamhet. Er härvaro visar att jag lyckats.
Corpwieth nickade instämmande. Det kunde förklara allt. Men han ville avbryta den pinsamma bekännelsen:
— Ett kostbart smycke?
— Åh, juvelerarne i Paris göra dylika dussinvis. Det är mindre värdefullt än det ser ut.
Corpwieth var ingen kännare av juveler, men han hade förnimmelsen av att hon ljög. Reflektionen var icke överraskande, men den föreföll illa anbragt. Hon kunde ju omöjligt ha något intresse av att förringa halsbandets värde inför honom. Anmärkningen skulle icke varit avsedd enkom för honom?
Det klack till inom honom. Var han duperad? Hade hans skarpsinne svikit honom? Nej, gudskelov, inte ännu. Han vädrade förnöjt. Han var nästan rädd att förråda sin belåtenhet.
— Jag skall framföra ert anbud till friherrinnan, sade han och steg hastigt upp.
— Monsieur Boboche är van att arrangera det slags angelägenter. Han står till friherrinnans disposition. — Divans ögon följde honom till dörren.
På gången mötte han monsieur Boboche. Fransmannen skyndade förbi, upptagen som alltid, men hann dock sända Corpwieth en prövande blick från sidan. Corpwieth tycktes ej observera den. Men innan han gick ned den lilla trappan från scenen, stannade han och såg sig om. Han såg fransmannen försvinna in genom klädlogens dörr. Han hörde två ivriga röster och ett skratt…
Han pressade beslutsamt igen läpparna. Nu var han på spåret — — —
Friherrinnan Stjernsvärd väntade honom i sin loge. Corpwieth fick lämna en utförlig redogörelse över sitt besök hos divan. Han uteslöt ingenting, endast sina egna reflektioner behöll han för sig själv. Friherrinnan var överförtjust.
— Det är inte mitt halsband. Men jag skall köpa det och låta göra ett nytt svärd i stället för de två diamanterna.
— Att finna svärdet skall bli min närmaste uppgift, anmärkte Corpwieth lugnt.
Men friherrinnan hörde honom icke. Hon var redan sysselsatt med att skriva ett kort till madame Ghilka med anmodan att sända henne smycket till påseende nästa förmiddag. Corpwieth bad vaktmästaren föra fram kortet.
— När förunnar hennes nåd monsieur Boboche lyckan av en audiens? frågade han.
— I morgon klockan tolv om förmiddagen.
— Tillåter ni kanske min ringhet att vara närvarande? Jag kunde möjligen göra er någon tjänst. Monsieur Boboche kan bli en hård fisk att fjälla.
— Ni är alltid välkommen hos mig — även utan tjänster, avslöt friherrinnan samtalet och vände sig mot scenen. Lamporna släcktes och ridån höjde sig långsamt.