V.
Följande dag var en söndag. En kvart före tolv ringde Corpwieth på hos friherrinnan Stjernsvärd. Hon bebodde en egen villa i Eirastadsdelen — med utsikt över havet.
Friherrinnan tog emot honom med utsträckta händer.
— Jag brinner av begär att få se smycket. Tror ni hon blir dyr?
— Ni menar om det skall stå henne dyrt? Det beror helt och hållet på er.
Friherrinnan trodde sig förstå:
— Ni överskattar mina talanger. I affärer är jag oerfaren som ett barn.
Men jag litar på er. Ni skall säkert vara mig en god skyddsängel.
Det var ingen tid att förlora. Monsieur Boboche kunde vara där vilket ögonblick som helst.
Corpwieth utvalde åt sig ett fönster i matsalen, från vilket man kunde överblicka gatan utanför ingången. Han såg noga till att han ej syntes bakom gardinen. Friherrinnan höll sig intresserad tätt bakom honom.
I detsamma körde monsieur Boboche fram till porten. Han såg i sin improviserade vinterkostym ännu lurvigare ut vid dager än på hotellet föregående kväll. Han steg ur släden och betalade åkaren.
— Det går briljant, viskade Corpwieth.
— Han anar ingenting. Har han smycket med sig, kan ni betrakta det som ert.
Friherrinnan Stjernsvärd kunde ej taga sina ögon från mannen.
— Jag har sett det ansiktet förr — men var?
Corpwieth vände sig om. Han darrade av iver.
— Var? Försök att draga er till minnes.
Men friherrinnan var redan på väg in i salongen.
— Kommer ni med?
— Nej, gå ni bara in och låt mannen få företräde. Jag tror jag med större effekt kan göra min entrée på ett senare stadium.
Friherrinnan skyndade ut. Corpwieth gick till telefonen och begärde
Societetshusets nummer.
— Hallå! Det är från friherrinnan Stjernsvärd. Monsieur Boboche är här — ni vet det? — så mycket bättre. Monsieur har glömt en hattask på hotellet — den bruna läderhattasken, ja. Var? — jo vänta. — Corpwieth lade luren ifrån sig och funderade ett ögonblick. — Den skall stå i madame Ghilkas rum. Sänd genast ett bud hit ut med den — det brådskar.
Nu var han beredd att gå in.
I salongen sutto friherrinnan och monsieur Boboche vid ett bord framme i en blomsterprydd rotunda som vätte ut mot sjön. Smycket låg på bordet mellan dem.
Monsieur Boboche sprang upp med en misstänksam blick. Men Corpwieth hälsade artigt, först på friherrinnan, sedan på monsieur Boboche, och sade urskuldande:
— Jag är ett dåligt ombud. Men jag blev uppehållen vid telefonen — en fatal inrättning, monsieur? Affären är kanske redan uppgjord?
Friherrinnan sköt ut läpparna med en förnärmad min.
— Monsieur är oresonlig. Han begär för mycket. Femtontusen mark! Mitt gamla kostade bara hälvten.
— Monsieur har valt sin utgångspunkt med strategisk försiktighet, svarade Corpwieth.
Monsieur Boboche föreföll nu alldeles lugnad. Han utbredde sig vitt och brett över halsbandets värde och hur juvelerna stigit i pris de sista åren. Dessutom var smycket ensamstående i sitt slag. Det var en ren occasion.
— Madame Ghilka sade mig att juvelerarne i Paris göra dylika dussinvis, invände Corpwieth försiktigt.
Men fransmannen fann sig omedelbart.
— Åh, min herre — det var då; numera är de alldeles ur modet. Man bär juvelerna för deras egen skull. Man begär ingen idé, inga symboler. Smaken är så olika. Men madame önskar ju en kuriositet —
Samtalet gick fram och tillbaka. Corpwieth fann på de mest omöjliga invändningar. Friherrinnan såg förvånad på honom. Ville han vinna tid? Eller försökte han trötta ut fransmannen? Men monsieur Boboche var outtröttlig. Hans svada flöt blott ymnigare ju längre tiden led. Han var riktigt i sitt esse. Fingrarna med alla sina ringar spelade i luften.
Plötsligt hördes en ringning och en mansröst ute i tamburen.
Friherrinnan ryckte till och utbröt ivrigt:
— Jag bjuder er tolvtusen — högre går jag inte. Och då kan ni taga de två diamanterna med er hem. Jag låter i alla fall bryta lös dem från smycket.
Hon var rädd att bli störd och önskade ett avgörande.
— Smycket är ert, madame!
Det var Corpwieth som svarade.
Monsieur Boboche hann ej hämta sig från sin överraskning, innan dörren öppnades och hotellets bud kom in med hattasken. Fransmannen störtade upp. Hans ögon gnistrade när han överföll den intet ont anande bäraren.
— Vad vill detta säga? Vem har vågat? —
— Lugn, förmanade Corpwieth utan att ändra en min. — Hotellet har insett vad ni själv ej förstått, att man när man första gången uppvaktar en dam gör det i visitdräkt.
Han öppnade hattasken, överst låg en hoptryckt chapeau claque. Den slog ut med en smäll när han räckte den åt fransmannen.
— Var så god.
Monsieur Boboche skummade av raseri. Men Corpwieth fortsatte att granska hattasken utan att fästa sig vid hans protester.
— Det var ett egendomligt förvaringsställe för en dylik tingest.
Hattaskens botten låg blott några tum under locket. Corpwieths fingrar trevade utmed askens sidor. Han tryckte på mässingsknapparna som höllo remmen. Med ens sprang bottnet upp —
Inne i asken lågo, försiktigt placerade i enkom inrättade fack, alla en juvelerares tillbehör: tänger, sågar, filar och små hammare — en hel liten verkstad i miniatyr. Därtill några omsorgsfullt slutna flaskor. I ett av facken blixtrade en samling stenar av olika slag och överst bland dem ett svärd i briljanter.
— Reste ici! sade Corpwieth med ett uttryck som han hört av kamraterna vid kortbordet.
— Diable! väste monsieur Boboche och ville kasta sig över honom. Men Corpwieth var beredd. Han hade redan en revolver i handen och siktade stadigt på fransmannens huvud.
— Jag tror vi förhåller oss stilla och fortsätter uppgörelsen, medan hotellkarlen hämtar passpolisen som patrullerar i kvarteret.
Han tvang monsieur Boboche ned på en stol och satte sig själv mitt emot honom med revolvern till hands. Friherrinnan stirrade på honom med blickar där förvåning blandades med rädsla.
Corpwieth redogjorde i korthet för hur han kommit hemligheten på spåret. Det var en djärv kupp, arrangerad av en fintlig regissör och genomförd av en rutinerad skådespelerska. Han anade från början ingenting. Men redan under besöket i divans loge vaknade hans misstankar. Det hela passade alltför bra ihop. Divans förklaringar grepo in i varandra som kuggarna i ett hjulverk, men det fanns för litet rum för tillfälligheten. Och alltsammans var ju dock blott en slump. Inskriptionen på smycket föreföll honom också misstänklig. Den var på samma gång både för dum och för utstuderad. Han hade dessutom tyckt sig märka att den verkade ny. Bokstäverna stodo påfallande skarpt, ehuru skårorna icke blänkte. De hade troligen behandlats med någon syra. En aning sade honom att smycket var det han sökte. Men hur hade divan kommit i besittning av det? Och förändringarna — vem hade utfört dem? Och så snart? Vid utgåendet mötte han monsieur Boboche och mindes hans ringar. Det slog ned i honom som en blixt. Där hade han mannen. Han var otvivelaktigt madame Ghilkas medhjälpare, hennes hemliga chargé d'affaires, den skickliga iscensättaren av alla de tvivelaktiga juvelhistorier som frodades i hennes spår. Det gällde blott att få ett grepp på honom. Han undersökte fransmannens rum. Det lämnade inga andra hållpunkter än fläckarna på lavoaren och spritlampan. De förra härrörde tydligen från syror eller andra frätande vätskor, den senare var ett ypperligt instrument för lödning och smältning. Men var fanns den övriga delen av verkstaden? Han insåg att monsieur Boboche var alltför slug för att lämna den efter sig för den händelse hans rum skulle underkastas en oväntad besiktning. Därför inväntade han fransmannens återkomst. När han såg hattasken förstod han allt. I den låg hemligheten. Monsieur Boboche behövde ej släpa den med sig för att upppträda i chapeau claque mellan kulisserna. Å andra sidan var den en ypperlig förevändning. Det var ej troligt att någon som ej närmare reflekterade över saken skulle genomskåda hattaskens verkliga uppgift.
Minuterna släpade sig långsamt framåt. Slutligen infann sig passkonstapeln. Corpwieth förklarade i några få ord sammanhanget, varvid hotellbudet uppträdde som vittne. Konstapeln tog villigt hand om fransmannen.
Men monsieur Boboche gav sig ej så lätt.
— Ni glömmer det viktigaste, min herre, sade han och krökte föraktfullt på munnen. — Ni har ännu ej bevisat att jag verkligen tagit smycket.
— Vi kommer nu därtill, sade Corpwieth. Hans blick sökte friherrinnans.
— Minns ni vem som hjälpte på er kappan i korridoren den kvällen ni förlorade halsbandet?
— Det var teatervaktmästaren. Jag räckte honom själv drickspängarna.
— Och ni märkte ingenting särskilt då?
— Nej, ingenting — jo, vänta, jag fäste mig vid att han ovanligt omsorgsfullt lade sidenduken över mina axlar och min hals. Jag vände mig om för att tacka. Då stod han och väntade med kappan utbredd.
Monsieur Boboche skrattade högt. Friherrinnan såg förnärmad på honom.
Plötsligt fick hon en idé:
— Nu har jag det! Jag sade er nyss, att jag sett mannen där en gäng förr. Nu minns jag det. Just då, när jag vände mig om mot vaktmästaren, såg jag hans ansikte vid min skuldra. Jag känner igen hans obehagliga, fräcka uppsyn. Han gled förbi med detsamma och försvann.
— Där löste ni själv gåtan, min fru, sade Corpwieth. — Det var monsieur Boboche som hjälpte er med duken. Han hade passat på er i trängseln. I samma ögonblick han lade duken kring er hals begagnade han tillfället och knäppte upp låset på halsbandet. Att därpå bemäktiga sig det erbjöd icke den ringaste svårighet. Artister i hans fack är slängda i fingrarna. En natt och en dag var sedan mer än nog att bibringa smycket dess nuvarande utseende.
Han vände sig till fransmannen.
— Har ni nog nu? Teatervaktmästaren skall med säkerhet bekräfta madames utsago.
Monsieur Boboche kröp ihop som en slagen hund. Han försvann hastigt med konstapeln ut genom dörren. En släde väntade utanför. Hattasken balanserade på kuskbocken.
Friherrinnan andades ut. Hon räckte Corpwieth handen.
— Ni har gjort mig stor tjänst. Hur skall jag kunna visa er min erkänsla?
— Ni känner mina principer — inga honorar, svarade han. — Men ni har sluppit billigt från saken. Ni har råd att visa ädelmod. Madame Ghilka är i förlägenhet för sin reskassa —
— Ni menar?
— Att skandal bör undvikas till varje pris. Skriv en biljett till divan och meddela henne att ni köper de två diamanterna på smycket. Ni kan lägga in beloppet i kuvertet. Priset är godkänt på förhand.
Friherrinnan lydde hans uppmaning. Hon lade en tusenmarkssedel i kuvertet. Hotellbudet fick gå hem med brevet.
— Så är det ännu en småsak. — Friherrinnan pekade på revolvern som låg kvar på bordet där Corpwieth lagt den, liksom beskyddande halsbandet. — Vill ni icke befria mig från den där otäcka tingesten? Jag trodde jag skulle svimma när ni drog fram den. Jag kan absolut inte uthärda knallen av ett skott.
Corpwieth svarade ingenting. Han tog revolvern, siktade ut i luften och drog på trycket. Friherrinnan lade händerna för öronen.
En knäpp — och en stråle av tunna droppar gjöt sig ur mynningen. De spredo en behaglig vällukt genom rummet.
— Det är bara en ofarlig refraicheur i form av ett hämskt mordvapen, sade Corpwieth med sitt stilla, inåtvända leende. — En man av mina sysselsättningar mottar besök av mångahanda slag. Den låg på tamburbordet när jag gick och jag stack den i fickan. Krutrök hade verkligen varit illa på sin plats i er salong.