Familjen i dalen: Berättelse

by Emilie Flygare-Carlén

SEDNARE AFDELNINGEN.

O, när randas den gyllne dag,
Då, för sorger och mödor fri,
Mig besöker en trofast vän?

Stagnelius.

I gudars namn, hör upp mitt tålamod att pröfva!
Hvad förbehållsamhet, som min förtviflan gör?
……
O, himmel, hör jag rätt — månn' örat mig bedrager?

Adlerbeth.

12.

Sorgen.

Nära tvenne månader hade förflutit efter den märkliga dag, på hvilken Nanny bortgifvit den första kyssen och Magda erhållit den kärkomna underrättelsen om Jon Jonssons ankomst.

Också stod glädjen högt i taket, då alla Ragnars skatter väl blifvit lefvererade i hennes vård: hon ansåg att allt dermed var bestäldt.

Men hur bedrog hon sig ej, den stackars Magda!

Det fans en person, den Magda med sin köld ständigt förolämpat, och som, då han led det nederlag vi bevittnat, i afskedstunden gaf henne en blick, hvilken på henne gjorde samma verkan som om hon trampat på en orm — det var också på ett slags orm i menniskohamn hon hade trampat.

Hon skulle snart få känna det fördröjda stynget.

Ännu aldrig hade man hört omtalas något beslag i gamle Lönners hus: de varor, hvarmed han fordom handlade, togos helt enkelt hos köpmännen i Göteborg. Men på sednare tiden var förhållandet annorlunda: den driftige Ragnar fann bättre uträkning vid att sjelf hemföra bidragen till den lilla handeln, och dermed hade han fortfarit år från år.

Men — säger ordspråket — krukan går så länge till vattnet, att hon en gång måste gå sönder… Och det gjorde hon verkligen. Likväl hade tullbevakningen minsta delen i denna olycka … ja, förmodligen skulle ingen medlem af detta slags polis någonsin hafva drömt om ett besök i den lilla strand-dalen, derest icke en bestämd påpekning, att icke säga hotelse om angifning, föranledt ett sådant.

Tyvärr visade sig nu att tullkammarens helgdgifvande stämpel saknades på både garn-bundtarna, duk-packan och allt det öfriga, af hvilken anledning de arma sågo sig icke blott beröfvade sina varor, utan äfven hotade med böter, som öfverstego deras krafter.

Vid allt detta var dock förfärligast att den lilla familjens unge, starke beskyddare — han, som snart skulle hafva redt allt — i samma dagar afseglat till Brasilien.

Magda och Nanny greto, endast då de voro ensamma eller i sällskap med hvarandra: för gubben dolde de sina suckar, ty hans lif skulle ej förtyngas. Ack, det var tungt nog ändå! Det lilla välstånd, som man påräknat, var ju nu för lång tid förloradt.

Gamle Lönner såg sina döttrars hemliga smärta och sade för sig sjelf: "Stackars barn, I anen ej det värsta!" Men han, som tänkte på att den obetydliga handeln gick i hans namn, han anade det.

"Vi ha haft så mycken lycka, lugn och trefnad alltsedan Ragnars giftermål, att vi väl få finna oss, mina barn, om det någon dag bär emot — menniskan är icke skapad för en ständig medgång."

Så uppmuntrade han dem. Men de smålogo sorgset och fördubblade sina arbetskrafter: det var så mycket man nu måste ersätta, så mycket man borde företaga, för att lindra bekymren.

Bland alla var likväl Calle den outtröttligaste.

Han, som med så stor tjenstaktighet låtit grannarne förfoga öfver sig, han, som gått hand ur hand, hade numera knappt tid att sticka foten utom dalens område. Han var allting och gjorde allting, så att man icke mer behöfde gifva penningar eller föda för något slags dagsverke vid det lilla gårdsbruket, och detta i trots deraf att han en tid bortåt känt sig ganska kraslig till helsan, den han föga vårdade sig om, utan gick våt eller torr, hur det föll sig. Men allt ondt glömdes vid ett vänligt ögonkast, en förtrolig nick af Magda.

Och sade hon nu: "Du arbetar ihjäl dig, min Calle!" då föll Calle i ett högt skratt, och blef sedan så stark att han trodde sig vara en jätte.

När han så stökat undan det nödigaste hemmavid, hittade han slutligen på att lemna dalen, men ej mera för att blifva barnpiga, utan för att låta leja sig till utarbete; och då han vid hemkomsten lade dags-penningen på Magdas väfstol, kunde man ibland se huru någonting "klart" skimrade på den smutsiga sedellappen. Det var en glädjetår.

Magda sade ej något. Hon vågade ej mer berömma honom: hon hade sett hvad verkan det hade. Men sedan pingstliljorna och syrenerna tagit slut, kom turen till "träd-rosorna", tulpanerna och lavendeln, och hur trött än Magda om aftonen var, satte hon dock med egen hand en ny qvast i Calles mugg.

Sent omsider, eller rättare alltför snart — efter sju veckors rättegång — föll domen angående det i beslag tagna godset, och som herr Lönner ej kunde erlägga de ådömda och för den värnlösa familjen ganska betydliga böterna, inmanades han i häkte.

På denna dag, på denna förtvillans dag, var det ingen som egde mod mer än gamle Lönner sjelf.

Han hade insett hvem som i hemlighet dref spelet, men han kände ingen fruktan: han var en gudfruktig man, och visste dessutom att Magda skulle göra allt i verlden för att få upplånt den erforderliga summan.

Tyvärr hade Magda redan, gubben ovetande, pantsatt det lilla silfret för att betala några små skulder, som hon åsamkat sig på våren.

Vi skola icke närmare skildra det ögonblick, då gubben steg i båten — häradshäktet, dit han tills vidare fördes, låg snedt öfver viken. Både Magda och Nanny ville nödvändigt följa med till andra stranden, men han afböjde det med en så allvarlig ton att de ej vågade motsäga honom.

Det var rörande att se de båda unga qvinnornas ifriga och omfattande omsorger midt under deras dödande ångest. Ingenting glömdes till gubbens beqvämlighet, och då kronorättaren slutligen med någon otålighet lät skjuta ut farkosten, hängde ännu de arma varelserna snyftande fast vid relingen för att tillhviska far att de om några dagar skulle besöka honom.

Ändtligen var den bittra stunden förbi, båten redan långt ute, men så länge en skymt syntes af gubbens hvita fladdrande hår, stodo qvinnorna och de snyftande barnen qvar på stranden.

Calle hade dem alla ovetande förut gifvit sig öfver till andra sidan. Der mötte han fadern och lemnade honom helt triumferande en tio-riksdalerssedel — det var en omätlig skatt, och Calle hade förskaffat sig den genom försäljning af sin enda egendom, silfverklockan, den han ärft efter mor, som sjelf sagt att Calle skulle ha den.

Då han om aftonen återkom hem, sade han blott:

"Det skall ingen nöd gå på far: han kan i arresten må som perla i gull, ty det var en beskedlig herreman som erbjöd sig att låna honom tio riksdaler."

Hur välsignades ej denne herreman af Magda och Nanny! Men hur stor trösten än var, så var den likväl blott ögonblicklig. Hvad skulle de göra, hvad upphitta i denna nöd? Deras fattiga grannar hade inga kontanter — de rika skulle fordra säkerhet.

Nanny tittade ofta med orolig hjertklappning nedåt vägen till den minnesrika källan. Om blott hennes vän återkomme — han skulle nog veta något råd.

* * * * *

Tre dagar hade nu förflutit efter gubbens afresa, och många voro de planer som rört sig i Magdas hufvud; men den enda, som hade utsigt att lyckas, var just den hon ej kunde förmå sig att tillgripa.

Nog var hon öfvertygad att patronen på Almvik ville tjena henne, men han skulle göra det blott alltför gerna, för att sedan låta henne känna att hon stode i skuld hos honom.

"Men", frågade hon sig i ångestfull villrådighet, "hvilket är rättast, antingen att jag underkastar mig det, eller låter far sitta qvar i arresten och sucka efter luft och frihet, det enda goda som han begär, stackars gamle man?… Hvad", öfverlade hon vidare, "skulle Ragnar sjelf råda till? Han älskar gubben som sin ögonsten, men han älskar mig som sitt eget hjertblod — och om han kunde inbilla sig att patron … store min gud, sådant allarm det då blefve… Men åter att icke kunna hjelpa far … nej, det står jag aldrig ut med!"

Och ingen hade den bedröfvade Magda att rådföra sig med. Hvilka råd skulle väl den stackars Calle kunna ge? Och med Nanny, som ju var bara barnet, kom Magda sig ej före att tala i en så brydsam angelägenhet.

Hon hade gjort ett försök hos prosten i församlingen, men ehuru han visade mycket deltagande, var det dock omöjligt att få låna penningar af honom, ty han var lika snål som rik. Och nu kunde Magda likväl ej längre uppskjuta det utlofvade besöket hos far.

Hela den lilla slägten skulle ge sig af på denna pilgrimsfärd, för hvilken de kärleksfullaste tillredelser gjordes i matsäcksväg.

Magda bakade pannkakor och Nanny rån, och om någonsin ett småleende stal sig öfver de unga svägerskornas läppar, så var det då båda träffades af samma tanke: hoppet att den lilla välfägnaden skulle smaka far.

Ändtligen var stunden inne för inskeppningen. Till och med lill-Kerstin och Karo skulle vara med, för att få en skymt af husbonden. Barnen stampade af glädje — de tänkte blott på rodden öfver de gungande vågorna.

Magda hade plockat ned allt, men hennes hjerta var så tungt, att det hotade brista: hon kom ju utan hopp.

Nanny, som hela morgonstunden gjort våld på sina känslor, syntes nu, när de skulle stiga i båten nära att svimma. Hon tänkte sig sin gamle älskade far lidande och förfallen och ändå med ett jobs-leende på läpparna färdig att trösta dera, hvilka kommo endast för att efter ett par timmar åter öfvergifva honom … öfvergifva honom åt ensamheten, hopplösheten, tystnaden.

Det arma veka barnet led redan på förhand det nya afskedets marter.

"Det är aldrig värdt att du följer med, mitt barn!" sade Magda i moderlig och resolverad ton… "Gå in tillbaka du!"

"Ja, jag tror nästan att jag blir tvungen till det" … (hennes häftiga darrning förrådde hennes svaghet)… "Helsa honom … låt honom veta" … (nu ändtligen frambröts de qväfda snyftningarna) … "att det ej är af kallsinnighet som…"

"Tyst, tyst, din stackare — jag vet nog hvad jag har att säga… Gud vare med dig… Se så … der har du nyckeln … lås väl igen stugan om dig… Tag årorna, Calle!"

13.

En förvisning och ett återseende.

Just som Magdas båt passerade Almviks-stranden, syntes på denna strand tvenne personer promenera fram och åter.

Den ena var patronessan, och den andra Gottlieb, nyss på stund hemkommen från sin långa trefliga vandring i norska fjällen.

Då båten sköt om udden, der de samtalande stodo, utbrast Gottlieb, vid det han ifrigt och vänligt helsade på den lilla familjen:

"Kors, hvart skola de alla ta vägen — de sågo så bedröfvade ut!"

"Bedröfvade", upprepade patronessan — "du kan tacka Gud att du slapp dela det patraskets bedröfvelse!"

"Men ifall de ha någon sorg, vet jag sannerligen icke hvad som skulle hindra mig att dela den!"

Moster Ulrique-Eugenie skakade missnöjd på hufvudet.

"Du har just att berömma dig af din stadighet i godt förstånd! Jag visar dig hela vådan af att råka i förhållande till sådant folk, jag skickar dig bort, jag…"

"Ursäkta", afbröt Gottlieb, nu en smula retad, "jag skickades icke bort: jag företog en vandring, som jag sjelf beslutat, och återkommer sådan jag for, med hjertat alltid färdigt att dela andras bekymmer."

"Så gå då och dela din tiggarfamiljs bekymmer — du är väl stadd vid kassa förmodar jag, eftersom du talar så liberalt?"

"Men hvad har då händt?"

"Jo, det att gubben lagt sig i maskopi med sonen om insmugling af varor … nå, man har tagit dem i beslag, och när gamle pappa, i hvars namn denna tvåstyfvers-rörelse drifves, icke kunde betala plikten, har man fört honom i häkte, der han väl nu som bäst väntar på att du kommer och löser ut honom."

"Och derpå skall han icke vänta förgäfves! Jag har väl arrangerat värre än så."

"Aha, du börjar tala ur myndig ton — du förvånar mig i sanning!"

"Och likväl om någon har skäl att yttra förvåning, så är det jag."

"Åh, jag måtte säga!"

"Jag kommer till slägtingar, hvilka först visa mig en innerlig välvilja, och hela min själ vändes till dem — ty det är ett behof för mig att vara tacksam — men ett tu tre ändras allt, och jag behandlas som en skolpojke, hvilken man ej vågar låta ta ett enda steg, af fruktan att han skall begå någon dårskap. Vid denna art af förmynderskap är jag ej van, och som det icke ligger i min natur att underkasta mig det, ber jag moster Ulrika icke försöka ett inflytande, som — taget så — alltid blir fåfängt!"

"Du glömmer, stackars tok, att jag, som är rik och har inflytande, kunnat i många afsenden jemna din väg?"

"Det glömmer jag visst icke, och jag hade varit alltför lycklig, om jag förmått bibehålla mig i moster Ulrikas ynnest — men på bekostnad af min tanke- och handlingsfrihet önskar jag ingenting."

"Du går då åter till dalen — till mamsell Nanny?"

"Utan tvifvel! Hon behöfver mig, och jag längtar efter henne."

"Således älskar du alltjemt den der unga flickan?"

"Jag vet icke om jag älskade henne, när jag gick, men det vet jag att hennes bild ständigt gjort mig sällskap på resan och att jag genast skall återse henne…"

"… för att säga henne den der galenskapen?"

"Ah nej, det vore ovärdigt, då jag ej kan säga henne något mer."

"Nå, himlen vare lof, du inser då att det är omöjligt!"

"Hvilket?"

"Att gifta dig med henne."

"Omöjligt anser jag det visst icke, men som det är osäkert huruvida jag, när jag en gång blir i tillfälle att gifta mig, önskar göra Nanny till min hustru, så blir bäst för bådas vår skull att stanna vid vänskapen."

"Hör på, Gottlieb lille: stundom talar du så klokt, att det kanske lönar mödan att göra dig ett förslag!"

"Nåväl?"

"Efter hvad jag anar, är det blott medlidande som drager dig till flickan. Om jag nu lofvar dig att betala gubbens böter, om jag vidare lofvar dig att dra försorg om Nannys framtid — och du vet att jag icke bryter mitt ord — vill du då förbinda dig att aldrig återse henne?"

"Nej, alldeles icke … hon skulle djupt bedröfvas öfver ett så skamligt handligssätt å min sida!"

"Halsstarrige yngling, du tvingar mig då att säga det pligten mot din mor, min syster, hindrar mig från att längre se dig på Almvik — jag vill icke ha skuld i dina felsteg."

"Om några dagar", svarade Gottlieb, utan att visa minsta förtrytelse, "har jag hvilat ut efter min vandring och är då beredd att hörsamma den gifna befallningen."

"Godt", mumlade patronessan, i det hon helt uppbragt aflägsnade sig — "du får svida för detta en annan gång"…

Utan att spilla mycken tid på reflexioner öfver det samtal han haft, fortsatte Gottlieb vägen till dalen.

Han hade ej sett Nanny i båten, och hans hjerta klappade så häftigt att han sjelf förvånades, då han, efter att vid källan förgäfves ha sökt den unga flickan, vandrade upp till huset, framför hvars stängda dörr han stannade.

"Månne hon kan vara sjuk", frågade han sig sjelf, "eftersom hon icke följt med de andra? Nej, i det fallet skulle de väl icke ha lemnat henne ensam."

Han klappade på, men måste förnya slagen, innan han hörde matta steg nalkas inifrån.

"Hvem är det?"

"Jag, Nanny!"

Ett utrop af glädje och häpnad följde.

Derefter frånsköts rigeln, och Nanny visade sig med kinder så hvita som hvita rosor. Hon bar sin enda högtidsdrägt, en svart orleans-klädning, som, derigenom att den gick ända upp i halsen, visade lifvets rundning och smidighet till hela dess fördel.

Utan ett ord, öfverväldigad af alla sina känslor, kastade hon sig i Gottliebs armar … och aldrig hade en renare och innerligare omfamning varit erbjuden och besvarad.

Med grannlaga ömhet tryckte Gottlieb den andra kyssen på Nannys läppar; och sedan han några ögonblick betraktat henne, sade han sakta:

"Stackars Nanny, stackars barn, du har åtminstone en vän i din smärta!"

"Gottlieb vet då…"

Hon drog sig rodnande ur hans armar: hon hade ej tänkt på att hennes helsning var emot bruket.

"Ja, jag vet era bekymmer, och var säker att jag, under de dagar jag ännu är här, icke skall ge mig någon ro innan jag ser din far fri och hemma!"

"Ack, min gud, min gud, om det vore möjligt!"

Hon ihopknäppte händerna och höjde ögonen mot den vän, på hvilken hon trodde.

"Det skall bli möjligt, Nanny, jag ger dig mitt ord derpå — och om jag varit här, så hade det icke händt."

"Så har jag också tänkt; en röst har sagt mig: Blott han kommer, blir det godt!"

"Tack för detta förtroende — det blir mig ljuft att minnas."

"Minnas — herrn reser då snart igen?"

"Om en vecka."

Ännu en gång ihopknäppte Nanny sina händer. Denna åtbörd jemte den tårade blicken var mera begriplig än ord.

"Du skall då sakna mig, Nanny?"

"Alltid!"

"Och kanske skall du just för denna saknads skull önska att vi aldrig sett hvarandra?"

"Nej, visst icke: denna saknad blir för mig ett vida lyckligare lif än det jag förut haft, än det jag möjligen utan den kunnat få."

"Men säg", återtog Gottlieb, afbrytande detta farliga ämne, "hvarför har ej din svägerska vändt sig till patron på Almvik?"

"Åh, till honom vänder sig aldrig Magda — förr hvad som helst."

"Huru så?"

"Jag vet icke om jag bör säga det… Både pappa och Magda hålla mig för ett barn. Men jag förstår ändå att patron förföljt Magda med oredliga känslor … och ifall jag kunde tro på Calle…"

"Hvad då?" frågade Gottlieb ifrigt.

"… så skulle hela vår olycka vara en tillställning och en hämd af patron för det att Magda en gång bestämdt nekade att … att … sälja en kyss åt honom."

"Huru — ville han köpa en kyss?"

"Ja, mot Calles frihet." Nanny berättade nu hela händelsen före och efter jagten, sådan som Calle förtäljt den.

Sedan Gottlieb en stund grubblat öfver och sammanlagt de meddelade omständigheterna, kom han verkligen till samma öfvertygelse som Calle, och han såg i detta Nannys förtroende en utväg för sin egen plan till gamle Lönners befrielse. Emellertid frågade han blott om patronen icke sedermera hörts af.

"Jag har märkt honom smyga omkring här flera gånger. Kanske har han tänkt att få träffa Magda ensam — men det har ej lyckats … och aldrig skulle hon för Ragnars skull våga att ta emot någon hjelp, äfven om patron erbjöde den"…

Vid återkomsten till Almvik erfor Gottlieb att hans värde farbror — som han visste vara bortrest helt tidigt på morgonen — icke vore att hemvänta före aftonen.

I denna tillfällighet såg Gottlieb i början ingenting annat än en motgång, den der några timmar fördröjde hans operationer; men snart föll det honom in att kanske just denna resa kunde stå i samband med patronens hemlighetsfulla kärleksvandringar. Den aftonen, då han öfverraskade Magda för att draga vinst af Calles stöld, hade han ju också rest bort — naturligtvis af den orsak att, om han vore hemma, det icke fölle sig så lätt att komma ut, vid denna tid då patronessan alltid var vaksam.

Ju mer Gottlieb öfvertänkte denna omständighet, desto sannolikare förekom den honom, ty hade farbror Fabian verkligen sin hand med i detta utsäde, så var det ock beräknadt på hans egen fördel — och utan tvifvel var stunden nu inne att efterse skörden.

"Ack", mumlade Gottlieb, "om jag vore så lycklig att få honom i mitt våld! Andras gissningar och misstankar äro väl också medel, hvarmed hans feghet kan uppskrämmas, då jag visar honom hans hustru i bakgrunden, men att med egna ögon träffa honom stadd på olofliga vägar, det vore detsamma som att ha den stackars gubben Lönner åter hemma i stugan."

14.

Fången.

Medan detta tilldrog sig på denna sidan viken, hade Magdas båt uppnått den andra, och man lagade sig just i ordning att lägga till vid den långt utskjutande bryggan — ja, Calle hade redan fäste med båtshaken — då, vid det båten vickade till, en af de sina gossarna, som krånglat upp på relingen, med ett högt skri föll i sjön.

Den unga modern, alltid lugn och besinningsfull, besvarade ej barnets rop med att ställa sig sjelf och skrika, hon svimmade ej heller, utan hoppade hastigt som tanken efter i vattnet, och då Calle vände sig om, hade hon redan fått tag i gossen och lyfte honom upp öfver sig.

Alltsammans gick i ett ögonblick och utan bråk.

"Calle, tag emot pilten!" sade hon med en ton, som var sig fullkomligt lik.

Men Calle var sig ej lik han. Efter att bokstafligen ha slängt upp gossen på bryggan, yttrade han helt darrande:

"Du kunde icke vänta på mig — liksom han sjunkit i första taget, kan tro!"

"Seså, icke skall du gräla på mig! Jag blef bara lite våt — det var alltihop!" Och härmed klättrade hon lätt som en ekorre uppför bryggans stolpar.

"Hur skall du nu bli torr!" frågade Calle buttert.

"Ah, det är lätt — jag går in till mor Larsson och lånar mig en kjortel, medan jag går upp till far … arresten ligger ju straxt bredvid … skorna, strumporna och hela habiten hinner nog torka tills vi komma igen."

Calle svarade ingenting. Han var missnöjd för det Magda icke låtit honom tjena sig — emellertid gick han förut, att bereda far på besöket.

Och Magda fördröjde sig minsann icke hos mor Larsson: så snart hon fått på sig det erforderliga, skyndade hon i den lätta bonddrägten, hvilken väl klädde henne, efter Calle och Kerstin, som också redan gifvit sig å väg med barnen…

* * * * *

Häradshäktet, som blifvit inredt i en gammal slotts-ruin, hade redan utifrån ett obeskrifligen dystert utseende. Hjertat hopdrogs vid åsynen af denna fallande storhet, som nu låg der mörk och öfvergifven, ett hotande tecken för de förbigående.

Men ännu mera dystert och hotande såg det ut inom murarna, der den förvittrade rappningen ständigt tycktes färdig att ramla ned. Den kalla fukten föll i droppar från taket, hvars sekelstjocka mögel längesedan begrafvit de fordna arabeskerna och målningarna; och i stället för de stora messingskronorna, som en gång hängde ned i sina kedjor, hängde der nu krona vid krona af spindelnät, en hel koloni spindlar, lifnärande sig af de atomer, som dunstade omkring i den multnande boningen. Och utom spindlarna, rottorna och då och då någon stackars fånge fans intet lefvande lif inom dessa rum. Men ofvanpå det yttre taket bodde en svärm kajor, som, väl behandlade af fångarne, vant sig att titta in i deras glugg för att få några brödsmulor.

Gamle Lönner hade redan gjort sig bekant med dem, och under det han suckande afvaktade sina barns besök, gladdes han åt kajornas.

Då Magda ankom, fann hon genom Calles förberedelse vägen öppen till det rum hon sökte.

Gubben, som syntes rörd, men undergifven, satt på sängkanten med ett af barnen på hvartdera knät. Calle stod framför honom och gaf besked om allt, som passerat der hemma.

Men den vemodiga rörelse, som visat sig på hans ansigte vid åsynen af sonen och de små, öfvergick i en målande glädje, då han fick se sin sonhustrus blida drag. Hans armar darrade, då de omslöto henne, och hans hjerta blef helt vekt, då hon kärleksrikt beskref deras saknad och bedröfvelse och huru Nanny, af fruktan för skilsmessan, varit nära att förlora sansen, då hon skulle stiga i båten.

"Du gjorde mycket rätt som ej lät henne följa med", sade gubben, "och blott vi kunna finna någon utväg, innan höstkylan gör slut på mina krafter, så skall nog…"

"Utväg måste finnas, far! Jag tänker att i veckan ge mig af till staden med gullstjernan och två af fåren, och se'n tar jag väl lärftsräckan, som skulle blifvit skjortor åt Ragnar — när det ena kommer ihop med det andra, så…"

"Men om du säljer kon, kära dotter, hur går det då för de här?" Han klappade barnen, som lekte med hans långa hvita lockar.

"Åh, grannarna låna oss mjölk, och vi betala igen, då vi till hösten, när Ragnar kommer hem, kunna köpa en ny ko."

"Det är icke värdt, barn! Vi få fundera på annat sätt."

"Jag tänkte också på en tanke!" utbrast nu Calle och klef fram ett stort steg — han hade dragit sig tillbaka, då Magda kom.

"Hvad tänker då du på, min stackars gosse?"

"Jo, far, jag mins att Ragnar talat om att folk i England — de äro så påhittiga i det landet — skaffa sig pengar genom att låna på sig sjelfva. Han kallade det ändå … hur var det nu igen"… Calle ref sig eftertänksamt i pannan.

"… lifassurans, menar du väl?"

"Ackurat det, far … och han sade att man också här i Sverige kan få pengar från England mot sådan slags säkerhet. Nå, om vi nu finge tag i någon, som förstode det och ville göra sig besvär med skrifningen, så skulle jag gerna sätta ut mitt lif till qvittering — se'n, begriper far, vore jag detsamma som kontanta pengar, hvar jag sattes i pant."

"Min beskedlige Calle, du menar mycket väl — men det går icke så till som du i din enfald tänker."

"Ah, det var fasligt illa det … annars hade far fått hela summan, när jag dött."

"Jag hoppas väl att sjelf ha slutat innan dess — du är ung du!"

"Ja, visst är jag ung till åren, men då jag härom sistens — det var ändå en fredagsqväll — gick hem öfver kyrkogården, hörde jag rätt öfver kyrkan en röst, och på den litar jag…"

"Herre gud, så du kan hitta på!" inföll Magda, i det hon för första gången med häpnad betraktade Calles infallna kinder… "Hvad sade då den rösten?"

"Calle, Calle", sade den, och så ropade det tre gånger, "Calle, du lefver inte länge!"

"Ditt hufvud är svagt, min son," yttrade fadern, "och det kommer deraf att du hela långa tiden bortåt arbetat öfver mensklig förmåga. När kroppen får hvila — och det måste du ge den — blir du bättre… Men låt mig ändå veta hvad du tänkte om det du trodde dig höra?"

"Jag tänkte ingenting jag, utan jag bara svarade igen: Månn' det — nå, det skall dertill!"

"Men med sådan vidskepelse gör du far ledsen!" återtog Magda.

"Ledsen — åh, det vet jag visst … skulle han bli ledsen för det att vår herre Christ i sin nåd ville hålla mig till godo? Det vore väl snarare högtid att glädja sig åt … en slipper ifrån så många sorgligheter, när en kommer i svarta mullen."

"Men om du tänker på det, blir du sjelf sorgsen till mods och kan aldrig mer skratta."

"Kan jag icke det!" svarade Calle, och liksom hela den melankoliska sinnesstämningen genom ett trollslag försvunnit, började han skratta af hjertans grund, och detta utan allt bemödande; det var så roligt, tyckte han, att Magda ville höra honom skratta — han glömde dervid bort både lifassuransen och rösten öfver kyrktaket.

Sedan Calle kommit i det lynnet, tog han ej vidare del i öfverläggningarna. Men efter ett par timmar hade Magda uttömt icke blott den lilla korgens innehåll, hon hade äfven uttömt alla de tillgångar hon egde i mod och förhoppningar — och nu var afskedet inne. Calle gick förut att ställa båten klar.

"Om fyra dagar senast är jag åter här," sade svärdottern, i det hennes tårar föllo på gubbens hand, "och då, så sant jag vill att Ragnar i all sin tid håller mig kär, medför jag något tröstens ord!"

"Godt, min älskade dotter, Ragnar skall få veta allt hvad du gör för hans gamle far… Och helsa nu Nanny, stackars lilla kräk, att jag förbjuder henne komma hit, ty hon blott upprör mig."

En stund härefter gnisslade de tunga riglarna så att det gaf genljud i den öde ruinen… Fången var ensam.

Men ännu en gång skulle han få höra de kära rösterna.

Väl utkommen, erinrade sig Magda med ett slags förfärande beklämning att "lillen" icke blifvit välsignad af farfar: han hade alldeles förgätits under afskedets oro, men då det ej var tänkbart att det kunde stanna härvid, ställde sig Magda utanför gallergluggen och ropade:

"Far, far, var så god och titta ut, så får jag räcka upp lille Sven!"

I samma ögonblick visade sig den gamles silfverhvita hufvud, och nu tog Magda gossen från lill-Kerstin och sträckte honom på sina armar upp till farfar.

Och nu var allt bestäldt.

Den sista blicken vexlades… Magda och barnen försvunno.

15.

Vakten.

Augusti-qvällens friska ljumhet hade följt på dagens hetta.

Klockan skred framåt half 11, då Gottlieb, som patrullerade af och an i närheten af det lilla röda huset i dalen, började tro att han misstagit sig och att, under det han fortfor i sin vaktgöring, patron Fabian i all maklighet kom hem på en annan väg.

"Det är så tyst derinne", sade han, "de ha säkerligen redan gått till hvila."

Långs utmed den stora syrén-häcken smög han sig fram mot fönstret i
Magdas rum… Nannys låg åt gafveln — dit ville han icke ens titta.

Månen upplyste icke blott hela den vackra dalen, utan föll rakt på fönsterrutorna, en omständighet, som bidrog att göra Gottlieb tvehågsen. Men slutligen måste han dock förvissa sig om huru det förhöll sig, i den händelse att hans första aning vore grundad. Sedan han undanböjt häcken, hvilken gick nära emot huset, stack han försigtigt fram hufvudet; men då han snart fann hur trygg han kunde vara, vågade han sig ända intill fönstret, hvilket för luftens friskhet endast var löst påhäktadt med en segelgarnsända.

Det var en vacker tafla som mötte Gotlliebs ögon!

I denna kammare — det äkta parets lilla tempel — sågos månstrålarna leka öfver alla Ragnars fisk- och jagtdon, som med omsorg ordnade hängde hela väggen utefter. Vid yttersta sidan svängde en gammal "sydvest" på toppen af ett metspö, och nedanför detta slags trofé var i hörnet fästadt ett gammalt smalt skeppsskåp, hvars öppnade dörrar lemnade fri utsigt öfver de gullkantade röda och blå dricks-muggarna, de rosiga tékopparna och den lilla blanka pläterkannan. Några ogement granna nürnberger-leksaker befunno sig på öfversta hyllan, och i andra rummet förvarades i tvenne glas-askar de obetydliga dyrbarheter, som Magda erhållit, dels såsom fästmö, dels såsom hustru, och hvilka hon just nyss, sedan hon söft barnen, hållit på att inventera för att hitta någonting, som kunde inspara "gullstjernans" vandring. Men, ack, hon hade utan tvifvel ingenting funnit, som kunnat hållas i så högt värde, ty Magdas grannlåt bestod mest af brons.

Nu låg den unga qvinnan djupt inslumrad öfver sitt barns vagga.

Hon hade troligen, under det hon var sysselsatt med ofvannämde inventering, blifvit kallad till de moderliga omsorgerna. Men dagens ansträngningar hade uttömt hennes krafter, och hon hade somnat utan att märka det sömnen, denne alla bedröfvades hugsvalare, tillslöt hennes ögonlock.

Hon låg med ansigtet vändt mot fönstret och månen spelade öfver hela hennes gestalt, så mycket mer synlig, som vaggan stod nästan midt på golfvet. Ännu bar hon samma kjol och lifstycke, som hon lånat, och hennes långa mörkbruna hår, hvilket, upplöst, räckte henne långt öfver midjan, föll nu i tvenne tjocka flätor ned på hvardera sidan om de hvita vida ärmarna, hvarifrån de ringlade sig nedåt barnets täcke och helt nära moderns rosiga kind, som lugnt hvilade på yttersta kanten af den lilla dynan.

"Det här vore något för en målare!" tänkte Gottlieb. "Minsann styrman Lönner fått sämsta delen på sin lott… Men nog vet jag någon, som en gång i samma ställning skulle blifva ännu vackrare!"

De dofva hofslagen af en häst väckte honom ur hans betraktelser.

"Aha" — hans drag fingo ögonblickligt ett uttryck af triumf och glädje — "jag hade ändå rätt… Nå, få se nu hvad man ärnar ta sig till!"

Sakta, men skyndsamt drog sig Gottlieb åter in i häcken.

Han hade ej länge innehaft sin något besvärliga ställning, då hofslagen stannade; och af rasslet på andra sidan häcken kunde han sluta att hästen der fastbands vid gärdsgården.

Straxt derefter hördes sakta steg i gräset, och derpå urskildes hela figuren af patron Fabian, som, efter att blott i förbigående hafva förvissat sig om att förstugudörrarna blifvit tillslutna, djerft nalkades samma fönster, vid hvilket Gottlieb nyss stått.

Men patronen, i stället att förnöta tiden med spejning, klappade flera slag på rutan.

Den alltjemt sofvande Magda hörde emellertid ingenting.

Patronen lade då ögonen intill glaset, och upptäckte genast samma tjusande syn, hvilken nyss fängslat Gottlieb.

Icke förty var det just ingen kärleksfras som vid anblicken af Magda undföll vår älskares läppar.

"Fördömda qvinna", mumlade han, "hon gör mig galen — hon skulle se mig i sjelfva afgrunden förgås af begäret efter en droppe vatten, och ändå icke räcka mig den!"

Han klappade på nytt, och det med sådan styrka, att det klingande ljudet bort uppväcka hvar och en annan än den, som haft en sådan dag som Magda.

I detta ögonblick tycktes likväl patronen bli rädd för sin egen dumdristighet … tänk, om någon annan än den, som signalen var ärnad, hade blifvit väckt — o fasa, om hans nattvandring blefve känd och komme för hans hustrus öron!

Lyckligtvis hade det ingen fara från de sofvandes sida.

Den äkta mannen började darra i alla leder — sådan respekt hade hans "töta Ultenie" till och med på afstånd. Och det är möjligt att han öfvergifvit sina fredsunderhandlingar med den vackra Magda, derest han icke varseblifvit den omnämda segelgarns-ändan.

Att sticka in en liten syrénqvist och haka af öglan, var ett ögonblicks verk; och innan Gottlieb ens hann begripa sammanhanget, såg han fönstret öppnas och sin värde farbror försvinna.

Vid detta buller måste Magda vakna — och hon gjorde så ock.

Som en fjäder spratt hon upp. Och då hon såg framför sig patronen på Almvik, kände hon ett ögonblicks dödlig ångest, men det var också blott ett ögonblicks.

Med blixtrande ögon och en spotsk krökning på sina täcka, fylliga läppar trädde hon emot honom, och så hotande, så djerf var hennes hållning, att patronen häpen steg tillbaka.

"Hvad är meningen med ett besök vid denna tid?"

"Jag har icke kunnat komma förr. Jag har varit hos domarn och talat vid honom, och jag tror att vi kunna ställa så till att herr Lönner redan i morgon är hemma."

"Och för att meddela mig detta — som visst sker i god afsigt — hoppar patron in genom fönstret?"

"På samvete, om det är min skull! Jag klappade flere gånger på, och heldre än att resa hem utan att ha meddelat en nyhet, den jag hoppades skulle ge fru Lönner en bättre sömn, fattade jag, eftersom frun ändå var uppe, det enda parti som stod öppet."

"Nå, icke tar jag heller någon skada af herr patrons vänskapsbesök, men som det just icke hör till en god ordning att komma den vägen, får jag be patron ha besvär att stiga tillbaka! Sedan kunna vi språkas vid."

"Grymma Magda!"… Patronen vågade räcka ut sin hand.

Men Magda stötte den helt omildt undan.

"Se så, inga krokvägar … och låt bli att säga Magda — jag kallas vid min mans namn, som jag icke skäms för!"

Gottlieb hade all möjlig möda att afhålla sig från skratt, då han såg sin hjertnupne farbror, oupphörligt tillbakamotad af den unga qvinnan, på ett något generadt sätt komma åter ut genom fönstret, och han var nära att springa fram och emottaga honom i sina armar, då Magdas röst hejdade honom.

"Så här går det an att tala ett ord… Herr patron gjorde sig väl icke illa, hoppas jag?"

"Ah, det är detsamma — ett så hårdt hjerta som fru Lönners röres hvarken af mitt lidande eller min uppoffring."

"Jag skall säga herr patron en sak: det är förspilld möda att tänka på mig. Jag kan väl ha en smula medlidsamhet med en menniskas dårskap, om det icke är ondt menadt, men…"

"Menar då jag ondt — sätt mig på prof!"

"Det går jag in på! Vill patron i all hederlighet lösa ut far, så finner jag mig i att ha patron att tacka för en så stor tjenst."

"Och intet annat tecken till tacksamhet?"

"Icke ett fjerdedels tecken mer!"

"Räck mig åtminstone handen att aftorka de tårar, som bränna mina ögon… Jag är en svag, en eländig stackare — jag vet det — som kan gråta, då jag hånas. Men lika godt … gif mig handen blott ett par minuter!"

"Omöjligt!"

"Ett finger då, ett enda finger!"

I stället för svar ville Magda draga igen fönstret, men patron Fabian höll det kraftigt tillbaka.

"Aha", sade han, genom Magdas köld bringad till raseri, "det är fråga om att vilja åtnjuta en välgerning utan all erkänsla — men vet då, att gubben skall få sitta der han sitter! Utom mig fins ingen menniska som bryr sig om er."

"Det få vi se — herr Gottlieb är hemkommen!"

"Jaså, är den hemma… Nå, hvad skulle han förmå?"

"Just ingenting, om icke att underrätta moster Ulrika om denna intressanta scen!" inföll Gottlieb, i det han personligen uppenbarade sig och kastade en genomborrande blick på den förhäpnade patronen, hvilken härvid utan ett ord tog till fötterna, kastade sig på hästen och försvann.

"Nå, se den kan man kalla en riktig hare!" sade Magda skrattande… "Men, herr Gottlieb, hvad helst som bringat herrn hit, så gör honom ändå icke olycklig och nämn något för patronessan!"

"Frukta icke det, fru Lönner — jag spionerade icke på honom för att verkställa den hotelsen! Men genom Nanny fick jag i dag del af vissa förhållanden, och emedan jag anade något och behöfde ha makt öfver honom…"

"Jag förstår nog… Ack, hur beskedlig och hederlig herrn är! Nanny har nämt alltsammans, och aldrig skola vi glömma…"

"Godt, fru Lönner … jag tror icke heller att jag någonsin glömmer den här lilla dalen… Och nu god natt! Helsa Nanny — om några dagar skall allt vara väl bestäldt."

"O, tusen tack… Så fort Ragnar kommer hem, betala vi, på Guds makt."

* * * * *

Med hjertat klappande af glädje flög Gottlieb tillbaka till Almvik. Men den, hvars hjerta i stället led en olidlig beklämning, det var vår patron, som darrande steg in i sin hustrus rum, rädd att Gottlieb redan hunnit före honom.

"Kors, hur är det med dig?" frågade frun, som redan gått till hvila. "Du ser så upprörd ut — icke har hästen skyggat eller något annat händt?"

"Nej, söta vän, nej, dyra Ulgenie, töta Ultenie, ingenting — alls ingenting! Men mitt hufvud har varit tungt hela eftermiddagen."

"Det kommer deraf att du sofver för mycket!"

"Kanske — jag skall då sofva mindre hädanefter. Jag vill göra allt till ditt behag, älskade maka!"

"Så der, min vän, är du en värdig man — om jag alltid finge se dig sådan, skulle jag icke ha så mycket att beklaga mig öfver."

"Har du då att beklaga dig öfver något?"

Patronen kände sig redan nära att qväfvas: han såg idel spöken, stackars karl!

"Jag säger icke det der för att oroa dig, gubben lille … det vore oädelt af mig att just välja denna stund — då du så väl synes fatta dina pligter — för att erinra dig om andra, då det förekommer som om du vore mindre genomträngd af din hustrus värde."

"Ja, ja, det skulle vara grymt — ty det är sant, ja, fullkomligt sant, att … att…"

"Hvad, min älskade Fabian?"

"… att jag aldrig så har dyrkat och tillbedt dig som nu, ljufva, ljufva…" Han kunde ej frambringa mer.

"Fabian, denna eld … ha, du begriper då ändtligen att du är lycklig?"

"Ja, som de fördömde!" suckade han i sin själs stora ångest.

Men patronessan hörde blott första ordet.

16.

En högtid.

Då Gottlieb andra morgonen vaknade, fann han att han redan hade ett besök.

Farbror Fabian gick fram och åter på golfvet, och så ömkligt var hans utseende att Gottlieb kände en smula medlidande med honom.

"Nå, farbror, hur är det nu då?"

"Hvad begär du?"

"Kors, med hvilken ton farbror yttrar det der — alldeles som en förskrämd resande, till hvilken stråtröfvaren ropat: pengar eller lifvet!"

"Det var ungefär detsamma du sade mig i går afton."

"Hvilket misstag — icke var det min mening att spela den store Rinaldinis rol! Jag är den fredligaste menniska i och om farbror önskar att lefva i ett behagligt lugn inom hus — hvilket är helt naturligt — så har jag visst icke för afsigt att störa det."

"Du har i stället kanske för afsigt att låta mig betala din tystlåtenhet med tre gånger så mycket som en advokat skulle ta för att ställa i ordning en affär?"

"Fy då, jag fordrar icke det ringaste: jag väntar…"

"På hvad?"

"… att farbror erbjuder sig att låna mig den summa, som utgör gamle Lönners plikt. Om hans son, styrmannen, sedan betalar in den till mig, så skall farbror få igen den. Hvarom icke, så är strunten borta."

"Och hvad begär du att jag erbjuder dig för egen räkning?"

"Drifver jag då handel med min tystlåtenhet — jag ger mitt hedersord att icke nämna något för moster!"

Utan ett ord drog patronen upp sin plånbok och uppräknade penningarna, dem Gottlieb emottog.

"Jag ger ingen förbindelse", sade han, "ty i den händelse att jag sjelf ingenting får, vill jag icke betala dem."

Patron Fabian teg. Men sedan han några gånger skjutit knäppet på plånboken upp och ner, yttrade han med en ton, som verkligen röjde känsla:

"Hör på, Gottlieb, jag är icke snål. Du gör mig en tjenst, då du kunde göra mig ett helvete, och jag vill vara tacksam. Har du några skulder? Din far är fattig."

"Det der är taladt såsom af en hederlig man och god slägting! Men jag var lyckligtvis nödsakad att lefva alltför sparsamt under min akademietid för att falla på det orådet att göra skulder."

"Nå, om du ej har skulder, så har du en framtid — du bör ej afslå mitt anbud."

"Jag afslår det också icke, ehuru jag ej nu anlitar det, ty för ögonblicket behöfver jag ingenting — såvida ej farbror, till besparande af mina fötter och dito stöttar, vill ge mig respenningar — men för den händelse att jag får fast fot i pappas fögderi, skall jag med största tacksamhet erinra mig farbrors löfte."

"Gör det — jag lofvar dig ha godt minne."

"Ännu ett ord, farbror! Blottställ ej den hederliga qvinnan — hon blir ändå aldrig farbrors byte."

Vid dessa ord gick en askfärg öfver patron Fabians anlete, och det var med ett slags fasa han såg sig omkring.

"Åh, icke ha väggarna öron… Farbror behjertar ju min bön?"

"Helt visst… Denna qvinna har gjort mig tokig, men jag tror att den ångest, som jag utstått sedan i går afton, nu botat mig. I alla fall går jag ej mera dit."

* * * * *

Visst sjöngo fåglarna i "la Fontaines dal" ljufligare än vanligt, visst doftade rosorna och lavendeln friskare än någonsin, då unge herr Gottlieb i triumf återförde familjens öfverhufvud — åtminstone tyckte alla så.

Och när, utom vid Ragnars hemkomst, firades väl i det lilla röda huset en sådan högtid!

Det var ju ett riktigt kalas! Sötgröt, fisk och kaka … gubben i högsätet… Gottlieb, som af reskassan släppt till välfägnaden, bredvid Nanny … barnen ätande liksom de ärnat göra undan den saken för ett helt år… Calle i högtids-väslen, som Magda sytt, och med en ros i knapphålet på tröjan, en ros, som Magda brutit… Magda sjelf uppassande den gamle husfadern med ögon, händer och hela sin varelse … och ändtligen lill-Kerstin, som gick omkring och var värdinna för gullstjernan, Karo, fåren, de begge getterna och den antika svarta katten… Det var makalöst!

"Och för allt detta tacka vi, näst Gud, herr Gottlieb!" sade gubben, i det han med rörelse betraktade ynglingen. "Lyckliga de föräldrar, som ega en sådan son!"

"Fader Lönner", sade Gottlieb med en vänlig blick omkring sig, "har ej skäl att afundas dem!"

"Det är sant!" svarade han, och han nickade ömt och högtidligt åt de älskade…

Sednare, då gamle-far gått till hvila i den kära säng, som nu blifvit honom dubbelt kär, och medan Magda satt bredvid honom och pratade och Calle täljde barkbåtar åt barnen, sutto Gottlieb och Nanny nervid källan.

De tycktes i afton icke hafva mycket att säga hvarandra, åtminstone kunde man tro det, ty Nanny letade träget efter fyrväpplingar och Gottlieb blåste, såsom han barnsligt brukade, i ett stort blad.

Solen började dala till nedgång. Hennes röda sken föll öfver flickans bleka, fina ansigte.

"Jag är ledsen", sade sluligen Gottlieb, som, bortkastande bladet, tog på sig en riktigt förståndig min, "jag är ledsen att vi ej fingo tid att fortsätta våra öfningar — men på det hela, mitt barn, är du kunnig nog."

"Mer än nog!" svarade Nanny sakta.

"Isynnerhet för skolan!"

"Ja, isynnerhet för den!"

"Men du svarar så tankfullt och likgiltigt — du är icke sådan som du brukar vara."

"Jag vet icke annat … men när Gottlieb säger det, är det väl sant. Sedan man först varit mycket glad — såsom jag varit i dag — och derefter blir lika ledsen som man förut varit glad, så går det väl så, att man tappar modet."

"Men, kära Nanny, du visste ju att jag skulle resa!"

"Jag visste icke att det skulle ske i morgon."

"Icke jag heller, då vi i går träffades. Men emedan jag beslöt att gå med ångfartyget, ser du…"

"Ja, ja!"

"Och dessutom, hvad gör ett par dagar, när man ändå skall skiljas…"

"… för att aldrig mer återse hvarandra!"

"Det är rätt att du ej fäster dig vid något hopp. Emellertid…"

Den unga flickan såg frågande upp.

"Vet du, Nanny, det är underbart att vi, som, förra gången jag var här, träffades fjorton dagar, och denna gången endast fyra, så mycket kunna hålla af hvarandra!"

"Nej, det är naturligt: folk, som råkas i sällskap, få kanske icke på sex månader säga hvarandra så mycket som vi ibland sagt på ett par timmar. I början träffades vi hvar afton, sedan både morgon och afton, och…"

"… och slutligen både morgon, middag och afton!" inföll Gottlieb skrattande. "Sannerligen har du icke rätt, Nanny — om vi summerade ihop alla mötena under blott första perioden af vår bekantskap, efter ett i veckan, så skulle vi varit bekanta nära nog ett helt år."

"Åh, mycket längre!" svarade Nanny, äfven leende.

"Och som vi hållit ord att ej bli kära i hvarandra, så skiljas vi nu väl med ömhet och saknad, men ej med förtviflan och, desto bättre, ej heller med de förebråelser, som vi kanske eljest haft att göra och afhöra."

"Ack ja, det var alltför väl att … att…"

Nanny kunde ej tala ut.

"Vi behöfva ju icke dölja för hvarandra att den der överenskommelsen verkligen var något vågad — för min del är jag icke stoltare än att jag erkänner att den icke varit så alldeles lätt att hålla."

"Men då Gottlieb i alla fall hållit den, så är det bra som det är."

"Ja visst, det vet jag nog — och ändå är det icke så bra som jag ville ha det."

"Hur bra vore då det?"

"Sannerligen jag det sjelf vet! Men ifall jag egde någon säker ställning…"

Nanny sänkte ögonlocken djupt ned öfver de förrädiska ögonen, men det skedde ej fortare än att Gottlieb märkte det en stråle af plötslig glädje tindrat upp i dem.

"Du vill då icke hjelpa mig att gissa hvad jag skulle göra, ifall jag vore oberoende?"

"Nej", svarade den unga flickan med fasthet, "det skulle ej tjena till något! Och när jag får höra att herr Gottlieb erhållit den rika frun, som vi kommit öfverens om, skall jag glädja mig deråt."

"Och den rika frun kostar dig icke ens en half suck?"

"Nej, icke, om hon gör Gottlieb lycklig."

"Du talar, Nanny, liksom du icke älskade mig!" utbrast Gottlieb häftigt, totalt glömmande alla föresatser.

"Gör jag det då?" frågade Nanny rodnande. "Jag tror icke sjelf att jag kan vara så tokig!"

"Men jag tror det jag — eller förmår du neka att ditt hjerta är mitt?"

"Jag hvarken nekar eller erkänner!" svarade Nanny med en blick, som hejdade ynglingen. "Hvad som rör mitt hjerta, sköter jag sjelf om; men så mycket är säkert, att icke blir det jag som genom någon enfaldig svaghet narrar herr Gottlieb att glömma vår kloka öfverenskommelse."

"Ack, Nanny, hvad du är förståndig och ädelsinnad… Behåll din hemlighet — jag hade orätt i att vilja locka den ifrån dig. Men så mycken förtjenst har du i mina ögon, att om jag en dag får följa min böjelse, så kommer jag tillbaka!"

"De orden vill jag glömma, ty jag anser dem för de sämsta som herr
Gottlieb sagt."

"Min själ, har du icke åter rätt! Men jag sade hvad jag tänkte, och jag kan icke hjelpa att jag just kom att tänka på att du alldeles förträffligt skulle passa till min hustru."

Vid det sista uttrycket spratt Nanny högt till, och hennes ögon svarade med en förebråelse bittrare än ord.

"Jag tror bestämdt att jag är tokig: jag vill förbättra mitt fel, och i stället… Det är så godt att jag genast går, ty eljest…"

"Nå, eljest?"

"… tar jag dig, vid gud, i famn och svär på att jag — så sant jag är hederlig karl — älskar dig så som om du redan vore min hustru… Och nu … det må bära eller brista … men jag står icke längre emot…"

Och Gottlieb gjorde bokstafligen hvad han sagt.

"Ack, ack", utbrast Nanny, på en gång gråtande och leende, "detta är ju alldeles vettlöst!"

"Nej, tvertom är det gudomligt!"

"Men i morgon kommer ångern."

"Icke för mig, Nanny! På heder och tro, min lilla fru assessorska, det skall gå förträffligt — vi äro arbetsamma, ha få behof och det är så öfvermenskligt roligt att vara kär!"

"Men…"

"Se så, lägg bort det ordet — sedan jag tagit mitt beslut, känner jag icke till något men. Och som vi icke behöfva stora omkostnader för bosättningen, så behöfva vi ej heller låta vår skönaste tid gå bort i fåfäng väntan: om ett år eller två låta vi presten läsa vigseln öfver oss, och dermed tar jag dig under armen och vi spatsera ut ur din dal, att med glädtigt mod möta hvad vår Herre behagar sända oss."

Nanny, som länge bjudit till att akta sig för berusningen, blef dock allt mer och mer indragen i den — och sammankomsten slöts med en ny öfverenskommelse, motstridande den förra, nemligen att de evigt skulle älska hvarandra.

Tills vidare borde likväl denna förändring vara känd afendast dem sjelfva.

17.

Ragnar.

Hösten var kommen.

I dalen lågo hela högar af gulnade löf. Fåglarne hade tystnat, gräset vissnat och regn och storm uppgrumlat källan.

Men fastän allt i naturen bådade förödelse och förvandling, sågs likväl glädjen gästa derinne vid härden, ty den unge husfadern hade nyss anländt, och midt i kretsen af de sina, med armen omkring sin unga hustru, afhörde han berättelsen om de både smärtsamma och glada tilldragelser, som egt rum.

Så snart gubben slutat — det var han som förtäljde — gick Ragnar fram och tryckte häftigt den gamle fadern i sin famn.

"Hvilket odjur har tillställt detta?" sade han. "Jag anar något jag…
Föra bort i fängelse en så gammal man — och jag var icke hemma, jag
kunde icke försvara er, stackars qvinnor, då ni måste se en sådan syn!"
Och medan han talade, svällde ådrorna högt i det manliga ansigtet.

En låg hostning från en annan sida af rummet kom Ragnars blick att flyga dit.

"Jag förstår dig, min Calle: du hade velat göra mycket … och du har så gjort. Jag hade orätt — förlåt mig det, Calle — i att säga det qvinnorna voro ensamma."

Härvid gick den långe kraftfulle Ragnar, hvars väderbitna kind blossade af en stark rörelse, bort till den del af rummet, hvarifrån hostningen hörts, och räckte handen till Calle, som, gulnad likt löfven derute, låg hopkrupen på soffan och blickade på dem, som voro friska och glada.

Stackars Calle — dag från dag vissnade han allt mera bort, och allt fastare blef hans tro på röstens spådom.

Då Ragnar räckte honom handen, svarade han blott med ett kort: "Tack!"

"Så het du är — kors, du har ju riktig feber … nå, jag far väl till staden och talar med doktorn."

Vid detta förslag började Calle småskratta på gamla viset. "Det löner!" sade han.

"Visst må det löna, käre Calle!" yttrade Magda, som äfven kom bort till den mörka vrån. "Ragnar har rätt!"

"Ja, det har han alltid haft!" menade Calle med en viss, för honom främmande häftighet. "Du kan gerna göra mig emot, om bara det är honom till behag!"

"Huru nu, Calle — håller du icke af din bror?" yttrade Ragnar, och i detsamma vexlade han behändigt och, såsom han trodde, obemärkt en kyss med sin hustru: den raske sjömannen var i allmänhet något skygg för att låta andra se bevisen på hur kär han ännu var.

"Har I icke hela rummet att kyssas i!" sade Calle tvert. "Jag gitter ej se att I sk'a ställa er framför mig!"

"Kanske du är afundsjuk?" inföll Ragnar skrattande: han hade icke lagt någon vigt vid Calles yttrande.

Men Calle reste sig upp, såg Ragnar rätt i ansigtet och svarade:

"Ja!"

"Nå, hvarför det då, Calle?"

"För det att jag icke tål att se Magda kyssa någon… Är det icke sant, Magda — du mins hurudan jag var den gången, då patron ville köpa en kyss af dig?"

"Hvad i herrans namn är det han pratar för galenskaper — jag tror att hjernan tagit läck på pojken … köpa en kyss af Magda … stackars Calle!"

"Ljuger jag, Magda? Svara du!"

"Ack, Jesus i himlen, så du berättar en sak, Calle! Du skulle väl först ha sagt hur det kom till, och…" Magda rodnade och bleknade och fick i hastigheten sjelf icke rätt på bästa ordet.

"Men kan det då vara sanning?" utbrast Ragnar, och hans ögon började tindra på ett märkbart sätt.

Magda, som återvunnit sin fattning, berättade nu okonstlat hela händelsen.

Några minuter efter det hon slutat, förblef Ragnar stum. Derpå yttrade han utan synbar rörelse:

"Det är nu så mycket vissare att den … den … lika godt … att patron haft sin hand med i fars olycka!"

"Ja, så säkert," svarade gubben alledande, "som att den unge mannen, hvilken vi nyss talte om, ensam utverkade min befrielse! Jag ville att du känt herr Gottlieb — det var en hederlig yngling."

"Det skall jag också säga honom i brefvet, som jag skrifver… Men bara icke han också hade en tanke bredvid?"

"Åtminstone icke på mig!" svarade Magda, och lät en skälmsk blick falla på Nanny.

"Åhå, ser man väl … nå, Nanny har blifvit så stor och vacker, att hon nog tål att se på! Men jag kan icke hjelpa att jag än en gång kommer tillbaka till patron…"

"Men nu höra vi heldre på några roliga historier, som du berättar oss!" Och Magdas blick var så bedjande, att Ragnar genast förstod den; och derföre, så länge han satt inne hos far och syskonen, talades ej om annat än hans resor och affärer, mellan det att han lekte med barnen och berättade för dem ett par sagor, till hvilka de andra med icke mindre nöje lyssnade…

* * * * *

Ändtligen var tiden för de äktenskapliga förtroendena inne. Den unga kolonien hade gått till hvila, och makarna voro ensamma.

"Seså, Magda lilla, nu skall du ge mig en riktig kyss! Gud välsigne dig för hvar stund, som du gjort till helgdag för mig! Sedan man vräkt omkring på sjön en sju å åtta månader och frestat alla slags väder och vind, smakar det något herrligt att gå i hamn och förtöja sig hos en vacker och godsint hustru!"

"Är det då alldeles kontant sant, Ragnar, att du håller mig lika kär som i begynnelsen?"

"Har du då inga lyckblad hittat i sommar, efter du frågar mig så?"

I stället för svar sprang Magda bort och tog ned ett gammalt kompass-fodral, som stod på hörnet af skåpet. "Se här…" Hon höll fram en hel hand full med torra klöfverblad.

"Nå, ha de icke svarat, de!"

I detta kompass-fodral förvarade Magda, så att säga, sjelfva blomman af sin husliga lycka. Från första året af deras äktenskap hade den unga hustrun under mannens frånvaro sökt dessa lyckans symboler, och sålänge hon hittade dem, var det ett tecken till hans fortfarande kärlek och tro. Och alla år var Magdas skörd lika stor.

Då mannen nu så gladt och trovärdigt frågade: "Nå, ha de icke svarat, de?" kastade sig Magda om hans hals och böjde hans hufvud tillbaka, medan hon noga betraktade honom.

"Hå, jag skall väl bli bättre i morgon, då jag riktigt fått finraka mig!" menade Ragnar, och kråmade sig lite smått i den blå kavajen.

"Åh, du är så bra, att om du vore bättre, vore det vådligt… Men, Ragnar lille, du har icke mätt barnen ännu och sett hur långt de vuxit öfver märket — det plär alltid vara det första du gör."

"Men den här gången tog ni också emot mig med så märkvärdiga underrättelser, att jag glömde allt det vanliga. Innerligt bedröfvad blef jag ock att se Calle göra sig klar till den sista seglatsen — nog var han lite skral förra vintern, men det gick snart om."

"Under vår bekymmersamma tid förtog han sig med arbete, och se'n har han varit så vårdslös om sig, och se'n … ja ja, det är något konstigt med pilten."

"Hvad för konstigt? Han har aldrig varit så riktig — menar du att det tagit till?"

"Åh nej, det var just icke det..

"Men så säg då!"

"Skratta bara icke åt mina inbillningar, och blif ej ond på stackars Calle! Det är så att … att han håller mig lite för mycket kär, och det tär på honom, fastän han icke sjelf förstår det."

"Hvad du der säger, är ej att skratta ät — det slår mig nu för minnet hur underlig han såg ut, då han rakt fram sade ifrån att han blef afundsjuk, när jag kysste dig. Arme pilt, skulle jag kunna bli ond på honom, som visst icke haft en half tanke på att förnärma hvarken mig eller dig!"

"Nej, aldrig! När jag i somras satte några syrener i muggen åt honom, var det allt det goda han visste, liksom det nu är hans högsta goda att jag bäddar åt honom, ger honom dricka och ibland sjunger en stump för honom eller läser ett kapitel ur bibeln."

"Herre gud, sådan kärlek är blott som en vacker ros, den man luktar på, för att friska upp sinnet. Han må också gerna ha sin kärlek i fred! Den skall göra honom glädje till hans sista stund — och aldrig vill jag ens så mycket som ta dig i hand, då han ser det."

"Så god du är! Och jag får alldeles vara sådan som jag har varit?" Vid denna fråga strök Magda en tår från de långa ögonhåren, och innan Ragnar hann svara, tillade hon: "Du må lita på att jag vet hur jag handlar — jag vill blott att han skall känna någon liten lycka på jorden, han som annars är så ensam i sitt sinne."

"Gör alldeles så som du vill och behagar, mitt hjerta! Du vet att jag har sådan lit till dig som till min egen själ. Men om jag varit mild mot Calle, som ej vill göra mig någon orätt, åtminstone med vett och vilja, så är jag icke så blödig mot den, som på allt sätt vill handla olofligt!"

Vid denna inledning märkte Magda rätt väl att hon måste fram med allt.
Och allt kom också fram.

Men hon blef dervid mer förskräckt öfver Ragnars tystnad, än hon skulle blifvit, om han brusat ut, ty Ragnar hade, då han blef vred, ett sätt att tiga, som var tusen gånger vältaligare än allt raseri.

"Jaså, han kom in genom fönstret för att fresta dig till affall, sedan han väl fått gamle-far dit han ville ha honom … nånå, sämre bofstreck har varit gjordt!"

Detta var allt hvad han yttrade om saken. Och när både den nästföljande och derpå följande dagen förgingo utan att patronens namn ens nämdes, så tänkte Magda att Ragnar nu blifvit mäkta klok, och det kanske till och med harmade henne en liten smula att patronen ej fick någon näsbränna.

18.

En timmas regering.

Patron Fabian, som under hela långa hösten varit sin "töta" Ultenies ödmjuke slaf, och derföre blifvit allt mera trampad i stoftet, fick efter underrättelsen om styrman Lönners hemkomst en beständig feber. Han hade ej någon ro mer i sjelfva sof-stolen, ty sofvande eller vakande såg han jemt samma syn: styrman Lönners hufvud instickande genom dörren.

Han blef nu i en hast lika begifven på resor som han förut varit begifven på stillhet, och kände sig trygg, endast då han var aflägsnad hemifrån, ty det visste han att styrman Lönner hade för mycken heder att lägga sig i försåt för honom.

En morgon, då han, såsom vanligt under sista veckan, kom till sin hustru med underrättelsen att han hade ett angeläget ärende borta, sade hon, i det hon förundrad betraktade honom:

"Men hvad är detta för ett flackande fram och åter, menniska — har du blifvit kollrig … skall jag sitta ensam hemma på det här sättet!"

"Ack, min vän, du vet väl om man behöfver drifva på sina angelägenheter!"

"Jag vet att du för kort tid sedan med knapp nöd kunde drifva på dig sjelf! Det hänger icke rätt ihop, när du förändrar natur!"

"Älskade Ulgenie, du vet att jag känner din öfverlägsenhet att bedömma allt — men i dag måste jag resa till auktionen på Rörby, der den äkta spanska får-rasen försäljes."

"Nå, det var ändtligen ett ordentligt ärende. Far då, men kom icke hem för sent!"

"Jag hoppas vara hemma före 11, min vän!"

Fru Ulrique-Eugenie framräckte sin hand till kyssning; och sedan patronen med hela återstoden af sitt förlegade galanteri fört den till sina läppar, vände han skyndsamt sin äkta hälft ryggen.

Under hela dagen kunde patronessan icke låta bli att undra öfver sin mans förändring, och derest hon icke ansett för någonting komplett omöjligt att han skulle ha vågat vara stadd i olofliga ärenden, hade hon lätt inbillat sig att han fått syn på något fruntimmer, som hon sjelf icke kände.

Men bland alla deras bekanta i hela orten fans ju ej en enda, som icke Fabian sett minst tjuge gånger, och vid hvarje anställd pröfning hade det alltid visat sig att han sett en hvar utan fara.

Detta väl inskärpt i minnet, lugnade sig fru patronessan. Och sedan hon tillbragt dagen med hvarjehanda små husliga och moderliga förströelser, gick hon tidigt till sängs, ty hon plågades alltid af ledsnad, då hennes Fabian, som hon i grunden älskade, ej var hemma för att afgöra hennes kärlek och hennes gnat.

* * * * *

Det kunde vara omkring en timma efter det fru Ulrique-Eugenie insomnat. Och liksom hon, sof hela husets personal — ty ehuru en piga visserligen var beordrad att invänta patronen, tyckte sig denna ha gjort nog, då hon, emot befallning, satte förstugudörren på glänt. Det öfriga lemnade hon åt någon innevånare i drängstugan.

Som sagdt kunde det vara omkring en timma efter det fru Ulrique-Eugenie insomnat, då hon, störd af något buller — ett slags vridande och skrapande helt nära sig — försökte öppna ena ögonlocket, en signal, som borde tillhålla Fabian att icke så der förgäta en bland sina förnämsta skyldigheter, den nemligen att icke störa sin hustru.

Men signalen blef helt och hållet utan verkan.

Under så fatta omständigheter såg sig frun tvungen att öppna äfven det andra ögonlocket, för att med ledning af den nästan lika sömniga nattlampan söka upptäcka i hvad tillstånd Fabian var.

Hennes första blick föll på soffan midt emot … som var tom; den andra träffade gungstolen, men då denne dels stod i skuggan af de vidlyftiga sparlakanen och dels äfven hade minsta möjliga upplysning från lampan, kunde patronessan ej upptäcka mer än ett par fötter. Men det var också dessa som haft den näsvisheten att oupphörligt röra sig, hvarmed bemälte fötter ännu fortforo.

"Fabian, hvad är det åt dig — skäms du ej!"

Fabian iakttog tystnad.

"Jaså, din stackare, de ha fyllt dig, märker jag — och du, ditt kräk … att ej kunna stå emot… Nå, rör på dig nu … var så god och kläd af dig, eller…"

Alltid samma tystnad.

"Se så der ja — han är totalt plakat… Gå din väg, Fabian, gå in till dig … känn dig före: du får ej ta ljus … men slå icke ihjäl dig… Nå, blir ingenting af — skall jag ringa och låta bära ut dig?"

När icke heller nu någon liknelse till svar lät förnimma sig, ryckte fru Ulgenie med en åtbörd af uttrycksfull vresighet tillbaka sparlakanet, utsträckte handen och fick tag i en hel massa obekant hår.

"Himmel", utbrast hon, "det är icke min man!"

"Så är det väl någon annans då!" svarade en lugn röst.

Skrämseln hindrade vår fru att skrika.

"En tjuf!" mumlade hon.

"Skulle icke tro det!"

"Men — hvem … hvem … hvem är det då?" stammade hon.

"Sof ganska lugnt! Hon skall icke bli störd."

Fru Ulrique-Eugenie famlade oupphörligt efter klocksträngen… "Man vill mörda mig under sömnen!"

"Sof ganska lugnt, säger jag!" återtog rösten. "Jag vill hvarken stjäla eller mörda: jag vill blott…"

Nu lossnade det olycksaliga krampdraget i patronessans strupe, men just som hon uppgaf det första ropet, qväfdes det under en bred hand, som lade sig öfver hennes mun.

"Var så god och gör icke om det der, ty då blir jag tvungen att besvära … och bry sig icke heller om klocksträngen — det är bara till chikan, om tjenstfolket kommer in."

"Hvad vill han då, fasliga varelse?"

"Sitta der jag sitter, ingenting annat så länge!"

Patronessan fick plötsligt en ny aning — om det vore något olyckligt offer för en vansinnig kärlek?

"Huru" — hon hade samlat hela sin värdighet i rösten — "sitta der han sitter … det är ju i min sängkammare!"

"Det ser jag väl!"

"… der ingen har rättighet att vara, utom min man?"

".. och jag!"

Vid detta oväntade svar fick vår fru mod att närmare granska sin oblyge gäst, en rätt hygglig figur, som med sina stora och öfver måttan djerfva ögon ingaf henne både intresse och afsky: afskyn kom nemligen derifrån att figuren var insvept i en blå fris-kavaj, hvilken hade det felet att helt och hållet störa hennes romantiska illusion.

"Men så förklara denna exempellösa oförskämdhet!"

"Förklaringen kommer nog rättnu!"

"Rättnu — då var det icke mig han sökte?"

"Icke så alldeles."

"Min man då?"

"Ja!"

"Nå, har jag med det att göra?"

"Åh jo, något!"

"Ha", utbrast fru Ulgenie, som nu ihågkom den besökandes första yttrande, "ha, här måste finnas en hemlighet — ni sade ju att ni var en annans man?"

"Just det, ja!"

"Och att ni hade rätt att söka min man hos mig?"

"Nå, det kan kallas att både stafva och lägga ihop!"

"Det vill säga … åh, jag qväfs, jag qväfs … att ni har en fordran hos min man?"

"Nej, det är han som har en hos mig, och den skall jag ärligt betala honom med både kapital och ränta."

"Ah, den barbaren, den hycklaren har varit mig otrogen?"

"Ja, i hjerta och tankar, det är visst. Men för öfrigt är min hustru icke af det slaget, som behöfver skrika eller dra i klocksträngen: hon håller sig i respekt utan så mycket väsen."

"Och tänker han, låga menniska, att icke jag gör det?"

"Jag vet icke hvad frun skulle göra, om hon såge en man så här dags hoppa in genom fönstret och söka förleda henne till otro, mot löftet att skaffa en gammal far ur arresten — jag vet blott att frun icke varit i någon farlighet."

"Det är då styrman Lönner?"

"Rätt gissadt!"

"Och för hans hustrus eländiga behag skulle min man…"

"Hvad för slag — eländiga behag … nå, icke skiner fyr'n der borta mycket klar, men så pass vägleder han ändå att jag kan varsna att jag har liksom en holländsk koff framför mig, och den så osmakligt tacklad att jag heldre skulle sätta till hvarenda segelklut för att komma i lä om den, än ta den under min konvoj."

"Jag förstår icke hans rotvälska, min gode man, men att han är en okunnig och obildad varelse, det är klart, och jag befaller honom att genast lemna mig!"

"Tvinga mig då att gå baklänges som min Magda gjorde med patron — var så god!"

"Vilde, som saknar all finkänslighet — är det så man talar till ett fruntimmer, till en förtvillad hustru, som gråter och rasar öfver sin makes otro… O, den nedrige, den nedrige, jag skall förgöra honom med min vrede!"

"Först kommer turen till mig!"

"Åhå, jag förstår… Nåväl, mitt ödes mått är fullbordadt — må blod flyta! Styrman Lönner vill duellera med honom?"

"Duellera — hvad för något — nej, bevars, den fason att göra upp affärer lemnar jag åt förnämt folk … jag har en annan fason att göra upp mina!"

"Hvilken då?"

"Åh, den är enkel. Jag har tänkt att det icke kunde hända en man något värre än att bli chikanerad i sin hustrus närvaro, och att det icke fins någon värre chikan, till och med för en feg kruka, än att … men lika godt — patron vet väl sjelf hvad han fruktar, efter han reser bort hvarenda dag."

Fru Ulrique-Eugenie slog händerna tillsammans. Nu hade hon klaven till mannens förändring.

"Och som", återtog Ragnar, "jag icke varit i stånd att träffa honom under dagen, har jag kommit att på denna tid och detta ställe fordra räkenskap."

Styrman Lönner hade ej förr talat ut, än tunga långsamma steg nalkades från gången.

Lik en retad lurande tigrinna, med ögon som lyste af hämd, satt patronessan uppe i sängen, insvept i en stor röd shal, hvars scharlakansfärg kunde anses som blekhet mot det scharlakan, som brann på hennes ansigte. Hon syntes färdig att springa på sitt rof.

Ragnar, som rest sig upp, stod orörlig som en staty. Han hade undan sin kavaj framtagit, ej värja eller dolk, men en dagg af utsöktaste "qualitet."

Utan att ana det omätliga oväder, som dragit sig tillsammans öfver hans hufvud, kom patron Fabian in. Men då han i en enda blick varseblef sin hustru i denna ställning och med dessa ögon samt den förfärlige styrman Lönner, hämdens genius, inom sjelfva den äktenskapliga helgedomen,

raglade han tillbaka mot dörren. Om ej benen nekat honom all tjenst, skulle han hafva begifvit sig på flykten, men nu stod han fastnaglad, slagen till jorden af tvenne blickar.

Och likväl var det nu, om någonsin, tid att spela Brutus.

Hvad var det väl som gaf denne sluge man anledning att vakna ur sin dvala, om icke det besök, som Lucretia erhållit! Det är väl sant att fru Ulgenie ej varit lika blottställd och att hon ej heller tycktes vara beredd att liksom Lucretia offra sitt blod för att aftvå den skymf hon lidit, men i alla fall syntes omständigheterna egnade att väcka Brutus. Men Brutus blundade af alla krafter och skulle hafva betalt hvad som helst för att drömma den syn, som han såg.

"Fege förrädare, som brutit dina eder!" dundrade fru Ulgenie. "Du gömmer dig, märker jag, liksom Adam gömde sig efter syndafallet — men stig fram … den der Lucifers-figuren skall lära dig begripa att du ej mera lefver i paradiset!"

"Styrman Lönner", stammade patronen, "jag är oskyldig, jag är en olycklig man, och aldrig — det svär jag — aldrig har fru Magda…"

Vid detta ord spratt "Lucifers-figuren" till.

"Tyst, uttala icke namnet på en ärlig hustru — hon behöfver icke något urskuldande för att bli trodd af sin man. Men er hustru, nedrige mes, hon behöfver veta hvad hon skall tro om er, och det skall hon nu få veta af mig!"

I detsamma fattade styrman Lönner med ena handen ett kraftigt tag om patronens arm och med den andra svängde han skeppsdaggen. Men då den häpne rivalen icke ens bjöd till att försvara sig, då han jämrande och ödmjuk bad om barmhertighet, släppte Ragnar genast sitt tag, och i det han med någon förlägenhet öfver sin egen känsla vände sig till fru Ulrique-Eugenie, sade han:

"Förbanna mig, är han icke så eländig, att jag likså gerna kunde ställa mig och prygla upp en hare! Jag anser mig ha fått hämd nog, då jag lemnar honom i fruns händer."

Och stoppande daggen tillbaka under kavajen, aflägsnade sig styrman
Lönner.

* * * * *

Men styrman Lönner hade orätt bedömt förhållandet, då han trodde patronen hemfallen åt medusan bakom sparlakanet.

Just det omätliga öfvermåttet i den skymf han redan lidit, jemte föreställningen om allt det förfärliga, som återstod, retade honom till ett raseri, hvilket, då han såg sig ensam med sin hustru, tog ett oväntadt utlopp… Brutus vaknade.

Han gjorde sig ej reda för annat än att han borde kufva tigrinnan innan hon rusade på honom, och derföre var det han som i stället, med hotande åtbörder och vilda blickar, rusade mot henne.

"O, du skamfulla qvinna, äktenskapsbryterska, tror du att jag låter dåra mig af den komedi, som du uppgjort med din älskare? Jag skall lemna dig öfvergifven i ditt hus, liksom jag utstött dig ur mitt hjerta, och hela verlden skall lära känna dig sådan som jag nu gör det!"

"Fabian, Fabian, är du vansinnig!" Fru Ulrique-Eugenie blef rädd, men tillika tjust — detta var just en scen i hennes genre.

"Om jag blifvit vansinnig" — (begripande sin fördel, stillade patronen genast sin vredes åskor och ställde sig i en imponerande ställning framför sin helt darrande hustru) — "om jag det blifvit, hvems är felet? Huru länge har jag ej blundat för dina snedsprång, hur mången blodig tår har jag ej gjutit i tysthet, då jag sett dig uppmuntra dessa efterhängsna snyltgäster, som hållit till godo vid mitt bord, medan de kurtiserat min hustru!"

Fru Ulgenie, hastigt förvandlad från furie till ett menlöst lam, bedyrade sig i de mest rörande ordalag oskyldig till hvarje brott, ja, intill tanken på ett sådant.

Men ju ödmjukare hon blef, desto högre steg patronens mod, och förundrande sig öfver att han ej förut uppfunnit denna utväg, spelade han nu tyrann con amore och gjorde sin hustru så många olikartade tillvitelser, att hon förkrossad sjönk till hans knän, bedjande honom att hejda sin vrede, åtminstone tills det kunde ledas i bevis att hon vore brottslig — en nåd, den han slutligen beviljade henne, hvarefter han, lik en förvekligad pascha, lät sig uppassas af sin favorit-slafvinna, som slutligen erhöll den lyckan att gråtande insomna vid sin paschas sida.

Hela revolutionen med nya regements-förändringen hade gått för sig på mindre tid än en timma…

* * * * *

Solen stod högt på himlen, då patronessan vaknade.

I början hade hon svårt att fatta den dram, som under natten egt rum. Men då allt blef klart, suckade hon djupt en bitter suck: hon hade öfverlefvat sin tid, men med resignation underkastade hon sig att blifva den lydande, sedan hon så länge varit den styrande.

Men bäst hon funderade på huru hon skulle befria sig från de grymma anklagelser, som hennes man gjort henne, fick hon höra en röst, som ömkligt framstammade:

"Töta Ultenie, dyra maka, kan ditt ömma hjerta låta beveka sig — jag har väl drömt att jag vågat förolämpa dig?"

"Åh, mjuka tjenarinna" — (man kan ej tro med hvilken lysande snabbhet patronessan ryckte åt sig sina redan till spillo gifna fördelar alldeles liksom hon aldrig en sekund på allvar ansett dem förlorade) — "åh, mjuka tjenarinna, jag tror att du sofvit ruset af dig nu!"

"Var jag då … skulle jag hafva druckit? Jag kan likväl icke precist erinra mig…"

"Din stackare, när erinrade du dig något, utom med mitt minne!"

Men det är onödigt att vi fortsätta denna scen.

Patron Fabians en-timmas-regering blef endast en stor fantasi, hvilken medförde, hvad misslyckade revolutioner alltid medföra, tio gånger svårare och mera tryckande pålagor än förut.

19.

Calle.

Vintern hade gått förbi. Den käcke styrman Lönner hade åter öfvergifvit de sina och plöjde nu som bäst den salta böljan.

Hemma i dalen vaggade redan det späda gräset för vårvinden. Barnen läto sina barkflottor löpa ut. Och i det lilla huset verkade hvar och en i sin mån till det gemensamma bästa.

Men en var der, som ej kunde verka och som satt der så stillsam och vänlig i sin vrå — det var Calle.

Han hade varit sängliggande en tid under vintern, men nu satt han uppe i fars länstol, den far afstått åt honom; och länstolen stod i vrån mellan Magdas väfstol och väggen till fars kammare.

Så snart barnen ej voro ute, sutto de på golfvet omkring Calle, som ännu kunde skära pipor, tackla upp deras båtar efter alla haverierna och äfven, ehuru med låg röst, berätta någon vacker historia om näcken, sjöfrun eller de förtrollade prinsessorna.

Äfven grannbarnen kommo att helsa på sin gamle vän och höra på hans sista historier, och alla medhade sin lilla förning, den mödrarna gjort i ordning åt Calle. Längre fram kommo också mödrarna sjelfva med sina förningar i stora korgar, ty hvilken var det som ej Calle tjenat, till hvilken hade han ej varit efterskickad och hvem hade ej älskat och hållit honom kär — hvem skulle någonsin ersätta honom hos barnen! Man ordentligt vallfärdades till Calle, som alltid hade något vackert och tacksamt ord att säga. Och ej heller var Calle känslolös för den stoltheten att få skjuta alla "presentegåfvorna" till Magda.

"Ack, den som vore så afhållen!" sade Nanny mången gång, i det hon med en lätt suck tänkte på den, hvilken lofvat att evigt hålla henne kär och den hon ej kunde neka sig att tro på.

Huru stor, huru tillräcklig för Nanny var ej också den sällhet, som denna tro åstadkom, och huru välgörande verkade den ej på hela hennes väsende! Hon försjönk ej mer som förr i drömmande overksamhet, utan var flink, liflig, frisk och blomstrande — den trånande liljan var förbytt till en vacker ros.

Högligen prisades af både Magda och far denna förändring, den de visst icke väntat sig och den de ej kunde tyda annorlunda än att Nanny var förnuftigare än andra unga flickor.

Men Calle hade sin egen slughet, och då Nanny plägade yttra: "Ack, den som vore så afhållen!" brukade han svara: "Du vet nog att det fins den, som håller af dig också — annars qvittrade du icke!"

Vid sådana ord blef Nanny röd som en vallmo och hviskade tillbaka:

"Du må icke säga så der, då någon hör det!"

Calle nickade. Och en vacker dag fick han veta hela hemligheten, ty för Calle, som icke länge skulle lefva på jorden, kunde hon gerna omtala den. Det var för Nanny ett så stort behof att få höra om någon mer än hon trodde på Gottliebs löfte.

"Hvad menar du," slöt hon, "skall han komma igen?"

"Så visst som jag icke mer får se midsommarssolen kan du vänta honom tillbaka — det var sådan trohet i hans ögon, att han ej sviker!"

"Hvarför hade du en så svår liknelse, Calle — nog får du se midsommarssolen!" Smärtan öfver en del af Calles ord skingrade glädjen öfver den andra.

"Nej då — jag bara väntar på att syrenerna ska slå ut: de ha alltid varit mina vänner."

Gamle Lönner försökte stundom att tala med sin sjuke son i andliga ämnen, men han upphörde dermed, då Calle en gång helt okonstladt svarade:

"Var så beskedlig, far, och låt vara det der pratandet! Jag tror på vår herre Christ och på hans nåd mot syndare, och som jag icke vet mig ha gjort något synnerligt illa, utom det att jag stal villebrådet, är jag icke alls rädd, utan väntar tryggt på att han säger till när han har tid att ta emot mig. Jag kan väl begripa att det är trångt om plats i himmelriket, men nog får jag mig en vrå, der jag kan vänta på far och småbarnen och Ragnar och Nanny och Magda, om hon icke försmår att sitta bredvid mig."

"Ack, herre Jesus, så du talar, min Calle," svarade Magda, som nu upptog ämnet: "du vet väl om jag vill vara dig när i himmelriket, då du här på jorden varit mig det käraste näst efter Ragnar sjelf."

"Det säger du för att göra mig glad, men jag är icke så stor i hågen att jag det tror."

"Är det då någon som visar sig ha mera kärlek till dig än jag!"

Calle log — och tittade åt väggen. Der hängde en ny väst, hvars randning han betraktade så uppmärksamt, som om hvarje rand utgjort ett parti på en tafla.

"Menar du", svarade han efter ett par ögonblicks tystnad, då fadern gått bort, "menar du att Ragnar icke var ond på mig? Han lade visst märke till att jag håller af dig ett litet grand mer än som det kanske är riktigt passligt — jag säger det så uppriktigt och ödmjukt, för jag vet att du icke är som andra, men jag skulle icke dö riktigt lugn, om Ragnar bure någon afvoghet mot mig."

"Nej, käre Calle, var ganska viss att Ragnar älskar dig som en redlig bror! Han såg rätt väl att ingen gjorde och var dig så i lag som jag, men han sade många gånger till mig, och särdeles straxt innan han reste…"

"Hvad sade han då?"

"Magda lilla, sa' han, svik aldrig Calle — han är en ärlig och from själ, som har sin förlustelse der du är. Men Calle är icke den som med ord eller tanke vill förnärma mig, och så vill jag slätt icke förnärma honom i hans känslor, utan liksom dela med mig åt honom, ty det är han värd. Och detta, tillade han, kan du säga honom, om han någon gäng skulle känna sig beklämd för min skull."

"Sa han hvart ord?"

"Så sant jag lefver och hoppas att än en gång råka honom!"

"Och du har hållit löftet, du har icke svikit mig och skall ej heller göra det, sålänge jag orkar bära hufvudet uppe."

"Jag sviker dig aldrig!"

"Och när det lider åt det sista", återtog han med lägre röst, "skall du alltid ensam ge mig att dricka och icke låta någon annan ta i hufvudgärden … och när jag kommer i kampen, då vill jag att du håller mig i hand, som nu, så att jag känner att du är mig nära intill slutet … och sedan skall du (skall du icke det?) sjelf lägga igen mina ögon och läsa en vacker psalm öfver mig?"

På dessa Calles rörande böner, hvilka ännu mer förhöjdes genom den blyga kärleken i hans blick, svarade Magda trofast och med tårar:

"Var lugn, min Calle — jag lofvar dig att ingen annan än jag skall röra dig!"

Calle log. Han var nu så lycksalig, att ingen menniska, den der eger hopp om ett helt lif af fröjd och njutning, kunde vara sällare vid tanken på detta lif, än Calle vid tanken på sin död, hvilken skulle medföra alla dessa ytterligare bevis på Magdas ömhet för honom…

* * * * *

Den första syrenen, som slog ut, lade Magda i Calles hand, medan han ännu kunde fröjda sig åt dess doft — den sista lade hon på hans graf.

20.

Syskonen. Slutet.

Länge efter Calles bortgång hängde en tung dimma öfver eller, rättare, inom det lilla huset i dalen.

Lyckligtvis kom styrman Ragnar denna höst hem långt tidigare än vanligt, och rosorna på Calles graf hade ännu icke vissnat, då Magda med en känsla af djup andakt förde sin man till broderns hvilorum.

"Sof i frid, stackars gosse!" sade Ragnar, aftorkande en tår. "Vår Herre såg hvad dig bäst var… Men nu får du icke sörja honom för mycket, Magda lilla, annars kan du ej med ett fullt hjerta glädja dig åt den nyhet, som jag hemför!"

"Hvad är då det för en?"

"Kapten Hansson, hvilken (jemnt så länge som jag nu varit styrman) fört briggen Sara Christina, har på sednare tiderna och särdeles under sista resan känt sig så försvagad till helsan, att han icke vidare går till sjös."

"Nå, icke var det så kärt — han har varit dig en kapten, som du kanske aldrig får maken till."

"Jag får icke mera någon kapten: jag blir nu sjelf kapten — redaren har gjort mig anbud på att föra fartyget!"

"Hvad i herrans frid säger du — men det är ju alldeles omöjligt?"

"Det blir nog möjligt, skall du se, ty min gamle kapten har så rekommenderat mig, att herr Lund, för att lätta alla svårigheter för mig, förskotterar mig hvad jag behöfver till att ta skepparexamen; och så fort jul är öfver — till dess läser jag hemma — reser jag, och så blir du hustru till en kapten och far nästa vår till Göteborg med Nanny och lille Konrad och välsignar skutan, innan jag ger mig ut."

Magda knäppte tyst ihop sina händer. Hennes tacksamhetssuck var brinnande — en sådan höjd af lycka var nästan för stor. Ragnar tog henne stilla i famn.

"Jag ville icke säga något i går, ty jag tyckte att det skulle bli så högtidligt att få nämna det här, der vi äro nära Calle, han, som alltid satte din fröjd öfver sin egen."

"Tack, tack för det!" sade Magda, torkande glädjetårarne från sina ögon. "Nå, nu vet jag," tillade hon, "hvarför jag i år hittat så många lyckoblad… Herre gud, Ragnar, betänk: fru till en kapten — och lika kär håller du mig alltid?"

"Nu och evigt, min Magda… Och hatt skall du ha, så fin som någon … och kasimirs-shal … och svart levantins-klädning — det vill jag lofva!"

"Låt oss i himlens namn vända hem, så att jag får lätta mig för far och
Nanny!"

Och fars och Nannys lycka var i proportion efter Magdas egen.

* * * * *

Några dagar efter det denna utomordentliga glädjepost blifvit kungjord inom familjen, sutto Magda och far ensamma i salen och uppgjorde sina framtidsplaner.

"Så skiftar Herren glädjen och sorgen!" sade slutligen den gamle. "I höstas ett år se'n såg det annorlunda ut för oss."

"Har jag då glömt det — nej, om jag lefde i hundra år, kunde jag icke glömma den dagen, — då far lemnade oss, och lika litet den dagen, då den hederlige herr Gottlieb förde far tillbaka… I år skickar Ragnar honom resten af pengarna."

"Pengarna kunna vi väl betala, men aldrig hans vänlighet och kärlek… Han kom icke mer till Almvik sedan, och så godt var det, ty det var icke utan att han hade ett godt öga till Nanny, och som hon ändå…"

Gubben hann icke tala ut, innan ett bekant ljud hördes utifrån backen: det var ljudet af ett smällande löf, hvari någon blåste.

"Nej, hvad nu?" ropade Magda, i det hon sprang till fönstret och derifrån hufvudstupa till dörren, den hon slog upp på vid gafvel.

"Nå, det är visst, att när en talar om…"

"… hin onde, så är han i förstun!" inföll Gottlieb, i det han med sitt samma glada och hurtiga ansigte inträdde och räckte ena handen åt gubben och den andra åt Magda.

"Välkommen, välkommen, herr Gottlieb!" utbrast den gamle, och hans blick erhöll en ovanlig glans. "Just i dag skulle Ragnar ha skrifvit, och som jag nyss sade till Magda, en del af skulden kunna vi väl afbörda, men aldrig i lifvet förmå vi afbörda den andra."

"Nog om det, min gode fader Lönner — jag hade kanske också min egennytta, då jag så gerna tjenade den lilla familjen i dalen… Men, ursäkta, kvar är Nanny?"

"Hon är ute och fiskar med Ragnar och lille Konrad", inföll Magda, som redan slängt kaffepannan på elden, "och det dröjer icke länge innan vi ha dem här."

"Aha, är styrman Lönner hemma — så mycket roligare: då får jag göra hans bekantskap."

"Kapten i vår, herr Gottlieb!"

"Krono-befallningsman, om fru Lönner behagar!"

"Hvad — allaredan?"

"Ja, för hela åtta dagar se'n. Men min rätta lycka kommer ej heller förrän med våren, då jag ärnar skaffa mig min egen lilla hushållning."

"Håhå — kanske också någon, som hushållar?" "Det kunde väl hända det!"

Vid dessa ord kastade Magda en förstulen blick på far, som besvarade den. Men Gottlieb afbröt ämnet och talade i stället om saknaden af den beskedlige Calle, hvars bortgång han redan erfarit.

Under den halftimma, som härefter förflöt, visade den unge gästen nog mycken otålighet. Han gick jemt att titta i fönstret och såg ej huru Magda och far småmyste bakom honom.

Slutligen syntes båten — och nu ilade han nedåt stranden. Det var verkligen de båda syskonen som återkommo.

Och liksom en gemensam sympati inom hela familjen i dag fört allas tankar åt samma håll, så hade äfven Ragnars och Nannys samtal hvälft sig kring den unge hjelparen i nöden, Nannys vän… Och så fint hade Ragnar pröfvat tillståndet i systerns hjerta, att han fått veta nästan lika mycket som Calle en gång fick veta. Men huru mycket Ragnar än ville likna Calle i god tro, kände han sig dock icke ega mod att säga systern något mera tröstande än det, att den omständigheten att han nu blifvit kapten kanhända kunde jemka det ena med det andra, samt att han ville göra allt i verlden för att se Nanny lycklig.

"Åh, jag vet nog det!" hade Nanny svarat … "Men det är bara på ett sätt jag kan bli det." Efter dessa ord tystnade båda, och under tystnad nalkades de hemmet.

I sin ifver hade Gottlieb så när sprungit ut i viken, der Ragnar på hemfärden drog upp sitt nät. Men den förtjusta häpnad, som vår unge befallningsman erfor, då han fick se Nanny i sina nu så täckt utvecklade behag, tvingade honom likväl att ett par ögonblick njuta af hennes åsyn, innan han väckte henne ur den ljufva tankfullhet, hvari hon syntes försänkt, der hon satt hvilande på åran.

Men Nanny — hvad skola vi säga om henne, då hon igenkände Gottlieb?

Ragnars närvaro tillslöt hennes blyga läppar, men hennes glädjesprittande rörelse, hennes rodnande kind, hennes glänsande ögon talade tillräckligt…

* * * * *

Vi taga nu ett hopp öfver Ragnars och Gottliebs förslå möte, hvilket snarare liknade tvenne bröders än tvenne obekantas; likaledes överhoppa vi första timman af den gemensamma glädjen och kasta blott en sista blick på källan, hvilken ännu hade en liten grön fläck för de tvenne älskande, som der sökte sig en plats att utbyta den enskilta.

"Ser du, min lilla najad, att jag kom tillbaka, ser du att jag har ett ärligt sinne och ett troget hjerta … och låt mig nu veta, om det är för mig som du blifvit så vacker — sa vacker, att jag blir mer än högmodig öfver min lilla hustru!"

"Hustru — skulle det då vara riktigt allvarsamt?"

"Allvarsamt skall det på intet sätt bli: vi komma öfverens om att ta allting lätt, ty om vi också gifta oss på, såsom ordspråket säger, en koja och ett hjerta, så äro vi ändå ingendera obekanta med kojans verklighet."

"Det är sant!" sade Nanny leende och ännu mer förskönad af sällheten.

"Och nu är jag då…"

"… fästmö!" inföll Gottlieb, i det han jublande slöt henne i sin famn.

Och hvilken jubelfest blef ej hela denna afton i det lilla röda huset!

* * * * *

Då nyheten om Gottliebs förlofning kom till Almvik, spådde patronessan att det skulle blifva "bara eländet af alltsammans". Patron Fabian, som i hemlighet understödde Gottlieb, spådde; men längre fram, då det unga parets såväl ekonomiska som äktenskapliga lycka stadgat sig, vågade han någon gång påpeka att det fans män, som kunde vara ganska lyckliga med en fattig hustru. "Men det", svarade patronessan med eftertryck, "är intet skäl för en fattig man att ej veta skatta den lycka, som tillfallit honom i en rik hustru!"

End of Project Gutenberg's Familjen i dalen, by Flygare-Carlén Emilie