EN GAMMAL FOLKSÄGEN
Det stod ett skidspår ned för sluttningen mellan stortallarna på Hjärmingeåsen, då jag med god fart kom sneddande genom ungskogsbeståndet på dess västra sida, där skogshygget med omild hand gått fram för ett tjugutal år tillbaka. Ett brett, tämligen djupt nedtrampat skidspår, vilket likt ett blåvitt band slingrade sig ned emot dälden mellan trädstammar, buskar och rotvältor för att småningom smalna av allt mer och mer och slutligen försvinna för ögat mellan de höga, snötäckta starrtuvorna i sänkans botten.
Den löpan kände jag väl igen, och det gladde mig mycket att till sist träffa på den här uppe i vildmarken, ty ägaren till de breda skidorna, Gustaf Jernberg, hade jag under förmiddagens lopp förgäves sökt få tag på i de mångmila, dystra havskogarna, som voro vårt mest svårjagade, men dock käraste jaktområde.
Jag hade sökt träffa honom i hans hem tidigt på morgonen denna härliga dag, då nejden stod klädd i sin mest prunkande midvinterfägring, men en halvtimme före min ankomst till stugan hade han redan hoppat på skidorna och ränt iväg till skogs. Hans löpa hade jag då redan från början försökt få tag i, för att fortast möjligt träffa den gamla kamraten från många strövtåg såväl till lands som vatten, men då någon sådan ej stod att finna i närheten av stugan så förstod jag, att han med all säkerhet följt landsvägen ett stycke, innan han böjt av sydvart, och därför stack jag också snett över Lobergsbackarna för att om möjligt genskjuta och träffa hans spår i sänkorna nedåt Stormyren.
Men förgäves. Timme efter timme hade jag kryssat omkring däruppe i den oländiga, men så storslaget vackra terrängen, utan att finna vad jag sökte, och det var först nu, då jag på hemväg kom glidande fram genom ungskogen på Hjärmingeåsens västra sluttning, som Jernbergs breda skidlöpa lyste emot mig ur snötäcket mellan jättefurorna, där skogshygget gått fram och de bortanför liggande, med dvärgtallar, vide och småbjörk bevuxna myrsträckningarna. Utan att förspilla någon tid, rände jag fram och tog an löpan. I vinande fart bar det iväg nedför sluttningen och då jag nådde sänkans botten och svängde av åt vänster efter kärrlaggens södra kant, small ett doft dånande skott bortifrån myrhalsen på andra sidan den framför liggande skogshöjden.
Det var Jernbergs gamla svinrygg med det långa silverkornet och det på kolven inskurna älghuvudet, som nu öppnat gapet, det hörde jag på smällen, och under täta stavhugg rände jag snett upp för höjden, nådde toppen och susade ned för sydsidan mot den vida myren, som låg där så bländande vit framför mig i sin omramning av hög, snötyngd furuskog.
På myrhalsen, i själva kanten av dvärgtallsraden stod Jernberg och lutade sig över en råbock, som han just höll på att passa med sin långa slidkniv, och så upptagen var han av sitt arbete, att han ej uppfattade det frasande ljud, som mina skidor framkallade, då jag kom glidande ned för sluttningen och stannade någon meter bakom hans breda rygg.
»God dag, Jernberg.»
Den tilltalade vände sig blixtsnabbt om och jag såg för en sekund ett uttryck av häpnad, kanske oro i hans grå ögon.
»Å kors! — Ä han ute å ränner?»
»Ja. — Han blev allt en smula rädd nu, gamle tjuvskytt, när jag kom så här tyst. De där gamla minnena från norrlandsskogarna hänga i ännu, kan jag se.»
»Äh, han ska då alltid späktakla mä folk. Tjyvskytt, sa han? Ja har djädrar i mej aldrig lossat skott på annans mark eller i förbjuden tid. Så mycke han vet dä.»
»Nej, han va nog övertygad om den saken, länsman Holmberg där uppe i Jämtland också, eftersom han —»
»Ä, håll gadden på sej han. Dä där har han drömt. — Men har han sitt en sån stor bock förr? Dä ä väl en grannlåt, va?»
»Ja, det var ett vackert djur.»
»Ja, dä va synd, att han inte var här i jåns, för då hadde han kunna fått sej en stek mä. Di va tri styckna, som stog här borta i björkholmen, ska han si.»
»Såå? Hade Jernberg långt håll?»
»Åja, branog. Dä va väl en hundra steg, styft. Ja, dä va nog hundratjugefem mä, tänker ja. Å brått hadde han värre, när han kom.»
»Har Jernberg skjutit den där bocken på hundratjugufem steg och i språnget, så sköt han allt med frikula den gången. Så mycket begriper då jag.»
»Frikula! — Jag ska säja honom en sak så go som två», sade den gamle skogslöparen och rätade liksom harmset på sin breda gestalt, »att Gustaf Jernberg tarvar djädrar i mej inte nån frikula för te dräpa en råbock på hundratjugefem stegs håll å i språnget, om dä så också vore mä lod.»
»Å skräpp lagom. Han lärde sig nog en hel del tjuvknep där uppe i Norrland. Hur var det egentligen med gamle Lapp-Niklas uppe vid Ånn?»
»Äh, ä han nu där igen. Han ska slippa smaka bocken alls, om han inte tiger mä sitt tokprat. Å va ska han då spisa för färskt te hälgen? Han har ju inte så mycke som en hartuss i bo’n sin, va ja vet. Å inte lär han få nån heller, för lika gärna kan han jaga mä grisen, som te gå te skogs mä den där stora valptokern han har skaffa sej. — Ja, nu va dä här gjort», fortsatte Jernberg, i det han hängde upp bocken i en närstående tall och tvättade händerna rena i snön sedan han torkat av kniven och stuckit ned den i skidan. »Nu ska vi ha oss e tugga å en klar. Har han lust te leka mä?»
»Javars! Jag säger inte nej.»
»Nå, då börjar vi då, som Hillmans Jan sa, när han kasta ut dom där åtta Bärbopojkarna på danskalase hos Leanders.»
Jernberg strök ned snötoppen från en stor, närbelägen stubbe, täckte dess överdel väl med grankvistar, som han hämtade ett stenkast bort från platsen, och slog sig ned samt drog fram jaktväskan över knäna. På en tuva alldeles bredvid redde jag mig en liknande sittplats och högg gladeligen in på den stora smörgås av groft, hembakat bröd, som kamraten räckt mig.
»Hör han», sade Jernberg efter en stund sedan han stillat den värsta hungern, »han har ju vari å jagat neråt Södervåla te nån gång, va?»
»Jaa, jag var där nere ett par gånger förra hösten senast. En gång efter älg och en annan gång på harjakt med Simon i Aspberga.»
»Jaså. Nå, va han nånsin oppe vi korsvägen ve rågången där mitt för Hillringemossen?»
»Ja, sista gången var jag där. Det var just vid korsvägen jag stod och sköt den ena hartussen.»
»Så! Nå, då såg han nog också den där stora sten, som står där ve vänstra vägkanten.»
»Jaa, hur så, Jernberg?»
»Joo», svarade denne och torkade sig om munnen med avigsidan av sin grova labb, »han talte om frikuler å tocke nyss å då kom ja te tänka på en sak, som far min hadde hört åv sin far i tiden å som handlar just om friskytte å tocke där otyg. — Inte för att ja tror på tocke där tokprat, för en har ju varit ute i världen, vetja, å vet, att tocke där inte existeras, fast nu lappar å finnar försöker ljuga i folk en hel del, men si bönderna här, dom tror på’t, ja ja men, dom tror på’t var enda en, men så har dom heller aldrig varit utom sockna, dom ärans jordlopperna, utan gått här å påta i lerbackarna som andra daggmaskar i all sin dar. Å så rädd ä dom åv sej, i vart fall käringera, att dom törs djädrar i mej inte gå ut på prevetet om kvälla sen dä har blivit mörkt, förrän dom får vända förkläde sitt bakfram å stoppa en flogrönnsbit i kjortelsäcken, dä ä säkert dä. — Har han nånsin hört talas om Hök Matts Ersson i Svartmyran?»
»Nej, det har jag inte.»
»Kan nog tänka mej dä, men dä var i vart fall han, som blev förvandlad te den vilda jägaren å som skötte om den vilda jakten, dom trodde dom såg å hörde här i traktera på den tiden.»
»Såå. Hur gick det till, Jernberg?»
»Jo, det va som så», svarade kamraten och letade fram sin gamla svartbrända pipa ur kavajfickan och började stoppa henne med karvad tuggtobak, »att den där Hök Matts Ersson, Hök-Matte di kalla’n, bodde för många, många år sen oppe i en liten stuga på norra kanten åv Svartmyran här syd i sockna å han va jägare å fiskare, han, som dom flesta här på trakten den tiden, för si odlad mark fanns dä då inte mycket å då. Nå, så va dä en höstdag som han va neråt Södervålagränsen te å jaga, men aldrig ett liv han fick heller å likadant hadde det gått dagen förut, så han va tungsint å besvärsam, när han nu gick hemöver, för han hadde inte ett dugg i väska å dä va smått om maten för käringen å ungarna hans hemma. Ja, som han nu gick där genom storskogen på kvällkanten å fundera på, hur han skulle bära sej te för te få någe vilt, i vart fall nästa dag, så kom dä en ann jägare å gick förbi honom mellan träna å höll kursen rakt ner mot Södervåla rågång. Den karln hadde haft tur, han, under dan, dä såg då Hök-Matte grant, för dä stack då ut bå hartassar å fågelfjädrar ur väska hans, å riktigt tung såg ho ut te vara förrexten. Den där karln kan nog mer än ja, tänkte Hök-Matte då, å fast han inte kände karln å aldrig visste sej ha sitt’en, så börja han på å gå ätter’n å ropa. Men den andra vånna’n inte en smul utan trava bara på, å te sist måtte då Hök-Matte börja på te springa. Men aldrig en smul dä hjälpte. Han sprang å han skrek, men den andra luffa bara på, han, å så bar dom i väg genom storskogen i kvällningen. Men när så den där främmande karln kom opp på korsvägen ve rågången ve storsten där, så stanna han te sist å vände sej om, å när så Hök-Matte kom fram dit mä andan i halsen, så sa han: ’Dä sir ackurat priciss ut som ja vore en tjyvskytt, ätter du springer ätter mej på dä här vise. Va vill du egentligen!’ sa han. Nu va dä en konstig händelse mä den där storsten också, för på den stog dä en lie inhuggen då, fast dä syns då inte mycke åv nu.»
»En lie! Varför stod den där?»
»Jo, si nåra år i förväg så hadde två bröder vari nere på en odling därbreve en sommarkväll å slagi gräse, å när dom sen gav sej på hemväg, så kom dom okontanta om en jänta, som dom tyckte om bägge två, å kom te stanna å träta just ve den där sten å bäst dom stog där, så svängde den ena brodern opp sin lie å stack ihjäl den andra. Å ätterpå, så rymde han te utlande å va borta ett helt år, men sen kom han tebaks å gick frivilligt i häktelse å fick sin dom å innan han dog så ba han att dom skulle hugga in en lie i den där sten, så att var enda männischa, som gick där förbi, skulle tänka en god tanke, så han te sist skulle få ärva himmelrike.»
»Nåå?»
»Ve dä tage hadde Hök-Matte kommi fram te den andra å svarte på fråga hanses. Inte springer ja ätter dej för jaktens skull inte, sa han, för skogen tillhör väl oss alla sockenbor å sockenbo ä du väl, fast ja aldrig sitt dej förr, men saken är den, att ja har gått näranpå en hel vecka å inte fått ett liv, sa han, å dä ä smått mä maten för dom hemma. Å när ja nu fick si dej gå förbi mä full väska, så försto jag, att du ä slängder mä skogskonster å tocke, å nu vill ja, att du lär mej va du kan, så ska ja inte bli dej otacksam, sa han. Då skratta den andra karln å strök sitt långa skägg. Jaså, du har mist skogsturen din, sa han. Nåja, dä ä väl lätt botat, men hur ä dä mä geväre ditt då? sa han. Joo, sa Hök-Matte, dä ä skapligt nog dä. Jaså, sa den främmande karln då, men dä ä nog bäst vi prövar den saken först innan vi gör någe annat, sa han. Sir du dom där tre kråkerna, som kommer flygande däråt, sa han. Nu sätter sej den sista i en grantopp därborta. Ta å skjut halsen åv na, sa han. Men då vart allt Hök-Matte besvärsam. Va, sa han, skjuta halsen åv e kråka mä lod nu i mörkningen å på hundra stegs håll. Dä går aldrig, sa han. Jo, sa den andra å skratta, dä går, å mä dä slängde han upp geväre sitt å sköt å kråka föllt. Gå nu å si ätter, sa han, å Hök-Matte te springa å när han kom fram te gran, så låg kroppen på den ena sidan å huve på den andra priciss ackurat som dä hadde blivi åvskuret mä en kniv. Så gick han tebaks te den andra mä fågeln i näven. Nu sir ja, sa han då, att du ä lärder på skogskonster å sånt å nu vill ja, att du lär mej va du kan, så ja slipper komma hem mer mä tom väska, sa han. — Jaa, sa den andra å skratta igen. Ja tycker om dej, så ja ska väl dä, men då får du först lova mej te inte tala om saken för nån levande själ å aldra minst för di hustru, för käringar kan nu en gång aldrig tiga, sa han, å inte ens på dödsbädden får du tala om’et. Nå Hök-Matte lova dä han, å då böjde den andra sej ner å viska en hop rysbara saker i öra hans å så skildes dom åt.»
»Nå, hur gick det sedan, Jernberg?»
»Jo, dä va sent på natten, när Hök-Matte kom hem te sitt å inte ville han smaka maten, som käringa satt fram åt’en, å inte kunde han sova, när han en gång väl hadde kommi i fållbänken sin. Å i ottan nästa mårron basa han i väg te skogs igen.»
»Å då gick det bra?»
»Inte! Nej då. Inte ett liv han hadde mä sej, när han kom hem te sist å inte nästa dag heller å kärringa hans, som såg att han va mera besvärsam å konstbesynnerlig än vanligt, tog te å slå ikring å fråga, hur dä va fatt. Men inte ett ord ho fick ur’en. Men kärringa va enveten som synden å gav sej inte på vis eller sätt, å hur ho frågte å frågte å låg ätter’n som hin ätter en kolportörsjäl, så talte han väl om’et te sist bara för te få fre för’na. Å kärringa vart gla värre. Dä va då en riktigt rekorderlig karl den där Södervålabon, mente ho på, som ville hjälpa dom te få mat i huse, å ho kunde väl inte tro annat än karln hennes ville göra som han hade sagt. För så farligt va dä väl inte. Dä va väl i vart fall bättre än te svälta. Ja, sa Hök-Matte då, å då hadde han fått humöre sitt igen å va morsk värre, hadde andra gjort’et så kunde han göra’t mä för sämre karl va han inte. Å därmä blev dä.»
»Vad skulle han göra då?»
»Jo, vänt ska han få höra. Ett par dar ätter va dä söndag, å då tog Hök-Matte å kärringa hans å gick te körka å tog nattvarden, å då passa väl Hök-Matte på te smyga unnan oblaten å stoppa den på sej. Å sen knalla dom sej då hem. Nästa dag va dä solklart å fint värre å Hök-Matte basa åv te skogs, han, som vanligt, å ve middagstid, då sola stog mitt på himlen, ställde han sej på en vit duk, som han haft mä sej hemifrån å ladda ett skott i bössan å stoppa dit oblaten å så sikta han å sköt rakt in i sola. Men då blev dä ett rysbart spektakel, må han tro. Dä blåste opp en skrikandes storm mä en enda gående gång så träna braka ikull å åska gick, så dä va hemskt te höra’t, å blixtarna for som långa eldormar i luften. Då tog Hök-Matte te å springa hemåt, han, för nu va han rädd, å blospår va dä på den vita duken, han hadde stått på. Men när han kom hem, stog stuga hans i ljusan låga å kärringa å unga sprang omkring på backen å skrek å bäst dä va, så stog den där främmande jägaren mitt framför dom. Å han växte å växte te han blev högre än den högsta tall å ögena lyste som eldkol på’n å så skrek han så dä hördes över bå stormen å åskan: När du inte kunde tiga mä min hemlighet, utan bröt dä löfte, du gav mej, så förbannelse över dej å de dina. Jaga nu mä din aldrig felandes bössa, natt å dag, helg som söcken, år ut och år in, jaga, jaga, jaga! Å så blev dä. Kärringa å unga blev svarta, tjutandes hundar tvärt å så bar dä iväg opp i luften mä dom allihop å dä va den vilda jakten, som di gamla i farfars tid trodde di hörde här i trakterna på mörka höstkvällar, då stormen rev i storskogen.»
»Och Jernberg tror inte på sådant där.»
»Inte! Tokprat. Bättre vett har en väl. En ä väl civiliserader männischa, vetja, å inte nån hundturk.»
»Ja, men jag tror ändå, att Jernberg har litet utav det där i blodet och är smått rädd utav sig, när han är ute och kliver i skogen om nätterna. Är han inte det?»
»Hör han», svarade Jernberg och reste sig upp från sin plats på stubben. »Har han sitt svärmorskärringa mi?»
»Gamla mor Lena, ja. Ja visst.»
»Hur håken kan han då komma mä så tokdumma fråger, som han gör? Han kan väl förstå å begripa, om han nu har någe vett i kålroten sin, att en person som ja, som kan ha en sån Blåkullaängel som svärmorskärringa i huse, å som ä karl te knyta opp rompa på’na allt imillanåt, när ho blir för djäklig, den räds djädrar i mej varken för hin eller trolla, som dä står i visan. Var lugn för dä — men nu gick vi», fortsatte Jernberg och slängde bocken tvärs över skuldrorna. »Gå opp spåre hemöver, han, så får ja lättare te ränna.»
ÅHLÉN & ÅKERLUNDS BILLIGA PRESENTBÖCKER
Samma kvalité — Samma pris som före kriget.
ERIK SPARRES BÄSTA utvalda humoresker.
NÄTET. Äventyrsroman av Rex Beach.
LILIANS DOTTER. En bok för flickor av Ingeborg Vollqvartz.
FRÅN SLOTT, SCEN OCH SALONG. Historietter och anekdoter från skilda tidevarv av Hugo Falk.
FRÅN BJÖRNSKOG OCH PÅ VARGSPÅR. Jaktskildringar av Hugo Samzelius.
LÄTTMATROS STADIG. Äventyrsberättelse för pojkar av Gustaf Lindwall.
ANNETTES PENGAR. Roman av Ingeborg Vollqvartz.
FRÅN 103 LÅNGGATAN. Pojkstreck av Albin Fabian.
DE FYRA UGGLORNA. Roman av Adolf Paul.
VIDDERNAS VANDRARE. Äventyrsroman av J. O. Curwood.
KAPAREN. Berättelse från Västindien. Pojkbok av Richard Melander.
MANNEN MOT STRÖMMEN. Roman av May Edginton.
BLAND SJÖGASTAR OCH NEGERHÖVDINGAR. Humoresker av N. F. Cronstedt.
Lägg märke till att dessa böcker med sina i allo gedigna egenskaper såväl ifråga om innehåll som utstyrsel kosta Kr. 2:75
