SVARTRODDEN
Jag kan ej förklara varför jag under alla år haft en sådan motvilja för Svartrodden, det sydostligaste skäret härute. Många vårmorgnar, när vinden stått vacker ostlig eller nordlig och det sålunda varit ytterst tjänligt att sitta där med vettarna, har jag omöjligt kunnat förmå mig därtill, utan hellre valt andra, mindre lämpliga skär och fått skjuta betydligt mindre, än som blivit fallet, om jag satt mig på Svartrodden. Jag har flera gånger årligen försökt att tvinga mig att ro ditut och ibland varit ända till halvvägs mellan skäret ifråga och det närmast inre, Holmbergskallan, men så har känslan av något, jag vet ej vad jag skall kalla det, blivit för övermäktig och jag har vänt och hamnat på en mycket sämre skjutplats.
Nu har jag emellertid varit där ute.
Det har en ganska egendomlig skapnad det där skäret, ty sett ovanifrån, föreställer jag mig, att det bör i det närmaste ha formen av nymånen med sina smala, spetsiga horn. Dess längdriktning är nodost-sydväst och därför är där det finaste lä, man kan önska sig, för vettar på västsidan mitt emellan de båda »hornen», när ostlig eller sydostlig vind sätter havets vågor i rörelse, och dessutom har man den ypperligaste båthamn, som står att uppleta, strax innanför den södra udden, en bergskreva lagom bred för farkosten och vars botten, slät som ett golv, reser sig i en lagom stigning från tångskogen där nedanför.
Själva skytteplatsen, som befinner sig så gott som ända nere vid vattenytan i en annan skreva alldeles nedanför skärets mittersta, högsta punkt, har formen av en bred karmstol med lagom bakåtlutad rygg, och med en gammal sjötröja eller något sådant under sig samt klädd så, att man ej allt för mycket bryter av från det omgivande bergets färger, sitter man där utan skjutportar omöjlig att upptäcka för den sträckande sjöfågeln.
Ett skotthåll ut från bergets västra sida stupar bottnen tvärdjupt ned och vattnet där är så svart, så svart, att platsen runtomkring verkar en hemsk bottenlös grav, och stirrar man länge ned i det mörka djupet, kan man snart sagt inbilla sig vad som helst. På östra sidan däremot finnes visserligen först en djup, ganska bred ränna, men sedan vidtager det med rätta fruktade Sydostbrottet, vars skarpa och giriga stentänder borrat sig in i månget fartygsskrov under tjocka och storm och vars vajande tångknippen famnat mången människokropp under årens lopp. Vid stilla väder eller laber bris anar man icke rovdjuret, som ligger där dolt några famnar under vattenytan, men då stormen spelar upp en bottenrevad märssegelspolska och svarta, tjutande vindilar blåsa bort skummet från vågornas toppar, så havet står som en enda rök av fräsande, fradgande skum, då är Sydostbrottet i sitt esse. Då sätter det skuldran mot de anstormande böljorna och vräker dem handlöst tillbaka på varandra, så att det hela till sist blir ett skummande, kokande helvete, under det att brottets rytande överröstar själva stormen, då det slungar kaskad efter kaskad av sjudande, fräsande fradga högt upp i luften.
På nyår, då drivisen kommit i gång på allvar, brukar skäret verka en veritabel isfästning, när efter en storm, som staplat upp massor av drivis på hällen, dessa fått frysa ihop vid gnistrande kyla. En gång fann man en av byamännen sittande ihjälfrusen därute bland isblocken. Han hade dumdristigt nog ensam gått ut i sälisen för att leta efter kut och blivit lockad för långt bort. En rykande nordlig storm, som kom som en blixt från klar himmel, bröt i ett nu upp ismassorna och han, som med knapp nöd, som det syntes, hann rädda sig i land på Svartrodden, frös ihjäl i en skreva mellan isblocken på skärets insida. Det var en hemsk syn, sade de som funno honom, och man tog ej gärna iland på skäret sedan under den närmaste tiden, ty han »gick igen», påstod man, och bringade dem ofärd, som vågade sig dit.
För ett par veckor sedan tog jag emellertid mod till mig och for ut till Svartrodden en härlig, ljum natt, när en laber ostsydostvind krusade havet och en sakta dyning med mjuka rörelser varsamt sköljde över skärens låga hällar och strändernas slipade rullstensblock, som visade sina hjässor något över vattenbrynet.
Det fanns ännu gott om ungprackor där ute bland klabbarna och som jag gärna ville ha litet eller rättare sagt mycket dun till kuddar åt mina ungar, tog jag vettarna ur deras tunna i sjöboden och rodde vid tolvtiden ur hamnen. Till Holmbergskallan gick rodden flott, men sedan vilade jag allt på årorna och tog och tittade bort emot Svartrodden, innan jag fortsatte, och jag erfor en fullkomlig känsla av obehag, som ej lämnade mig en minut, förrän jag hunnit över »svart vatten» och kommit in mot skäret. Då var obehaget som bortblåst och jag njöt i stället i fulla drag av att få sitta ute på det yttersta skäret i havsbandet en högsommarnatt, då havet viskar och sorlar, morgonrodnaden tager vid innan himlen någonsin hunnit mörkna i väster och fågellivet därute börjar.
Måsarna voro förstås som vanligt de första som vaknade och singlade omkring för att bland annat se efter var byamännen lagt sina skötar, så att de kunde passa på och få sig ett rävamål av de strömmingar, vilka sluppo ur garnen vid upptagningen och hel- eller halvdöda flöto omkring i vattenbrynet. Därpå kommo tobisgrisslorna, små, kolsvarta kryp med vita vingspeglar och röda fötter, som snurrade omkring hit och dit, av och an tätt efter vattenytan alldeles som läderlappar om kvällarna. Men sedan började prackorna visa sig. Fem stycken kommo dängande från de inre småholmarna med kurs rakt på mina vettar och framkomna reste de sig nästan kappraka i luften, så det fräste om vingarna, för att stoppa den ilande farten. — Jag höjde geväret. — Först högerpipan — klick. Fördömt! — Så vänster — klick.
Prackorna, som tydligen anade oråd och ej hunnit fälla, gjorde en tvär sväng och försvunno bakom södra udden och jag öppnade mekaniskt geväret och tog ut patronerna, som jag själv laddat föregående dag av Eleys gröna hylsor, alldeles nya, för att undersöka var felet kunde ligga. Stiften hade gjort sin skyldighet, det visade tvenne djupa gropar i knallhattarna och det var sålunda de senare, som ej tänt. En ren tillfällighet naturligtvis. Bättre lycka nästa gång.
Under tiden hade det brisat upp något och en av mina vettar, som fått för långt vakareband, drev intill en annan. Som detta ju ej var vidare lämpligt, gick jag i båt och rodde ut för att ordna saken och hade just tagit de första årtagen igen mot skäret, då trenne prackor syntes komma rätt åt mig efter vattnet. Att hinna in med båten och ned i mitt gömställe var ej tänkbart och därför drev jag båten med ett par hastiga årtag in under berget och högg tag i geväret, som låg bredvid mig på toften.
Med duktig fart kommo de tre och då de inom gott håll gjorde samma manöver som de förra för att fälla, krökte jag fingret kring högertrycket med korn på tvenne — klick — nå vänster då! — klick.
Samma historia igen. Prackorna åt Helsingland och där satt jag på nytt som en idiot med mina mörkgröna patroner i handen.
Ett ögonblick tänkte jag ge mig i väg, men hur det var, laddade jag om för att försöka på nytt, och hade strax därefter det nöjet eller rättare sagt den förargelsen att se en ensam pracknisse susa om norra udden och plaska ned bredvid vettarna.
Med stark fart sam han upp mot dem och jag riktade in kornet just i vattenlinjen, något framför hans spräckliga bröst — klick — och klick igen med andra pipan.
Nu gick jag i båt och tog upp vettarna, ty att få ett skott att brinna på Svartrodden tycktes ej vara möjligt, och i sakta mak rodde jag nedåt Holmbergskallan och Vespskär, utanför vars södra udde jag hade mina torskrevar lagda. Jag hade drivit ut dem föregående afton för ostlig vind, så det skulle nog gå lätt att få in dem också, när nu vinden stod från samma kant, och sedan jag fått vakarekubban in i båten, satte jag mig i aktern med revlådan över knäna och började inhalandet.
En sida kom in — inte ett liv. Så nästa tjugufem krok — där lika mycket. Betena alldeles orörda. Vid början på tredje sidan var det fast i botten och bråka hur jag ville, fick jag ej loss reven, utan den brast till sist trots att den var så gott som ny och duktigt stark.
Py-y-y. — En liten vikare stack upp huvudet ett halvt skotthåll från mig och blåste, men försvann strax. Geväret låg inom räckhåll och då han kom upp på nytt, small det.
En våldsam virvel i vattenbrynet, ett ögonblicks väntan och upp kom han igen med halva kroppen över vattenytan — pang.
Liggande på sidan som en indian sam han runt, runt i vattnet och jag rodde så hårt jag kunde för att få tag i djuret, som for fram som en torped, så fradga och skum sprutade. I ett nu kom han rätt på båten och jag lyckades med vänstra handen få tag i en av bakskrevlingarna och trodde mig säker om mitt byte, då han med ett våldsamt kast slet sig lös, vände sig på rygg och sjönk med framskrevlingarna utsträckta och den ljusa buken lysande i det grönblå vattnet.
Han sjönk sakta allt djupare och djupare ned med huvudet bakåtlutat. Det var en otäck syn. Det såg ut som om ett barn hade sjunkit.
Jag har ej varit på Svartrodden sedan.