V.
När doktor Erik Lindstål kom ned från operationssalen, fann han ett brev på bordet i sitt rum. Han kände genast igen utanskriften och blev helt glad. Nå, äntligen hade det kommit. Sigrid hade dröjt flera dagar med att svara på hans sista brev. Det här var åtminstone ordentligt tjockt.
Han tog av sig den vita rocken och satte sig vid fönstret, sedan han slagit upp fönstren på vid gavel. Ute var det riktigt sommar. Bakom stadshusets nybyggnad blänkte Mälaren i vitt solglitter.
Innan han öppnade brevet, kom han att tänka på att en cigarr skulle fullständiga njutningen. Han måste upp och få tag i lådan. Det drog om en stund, ty rummet var ännu icke i ordning, eftersom han nyligen lämnat fru Söderbloms huldrika skydd. Såsom underläkare måste han bo på sjukhuset. Äntligen fick han cigarren tänd, satte sig vid fönstret igen och lade upp benen på en stol. Nu skulle det njutas.
Då han var en särdeles ordentlig man, skar han med pennkniven upp brevet. Det var ett verkligt fint snitt. Nästan lika fint, som det jag gjorde nyss, tänkte han.
»Älskade Erik!»
Doktor Lindstål nickade belåtet. Hans annars gravallvarliga ansikte, den breda, kraftigt utbyggda pannan och de mörka, små men pigga ögonen hade redan vid brevfyndet antagit ett högst belåtet uttryck. Nu sken det upp av så mycken lycksalighet som det kunde stämplas av.
Han läste och läste. Icke fort som vanliga förälskade utan långsamt njutande och liksom smakande varje ords sötma. Ju längre han läste desto mer förändrades emellertid detta sybaritiska uttryck. En stor rynka uppenbarade sig i pannan, ögonen vidgades och mungiporna drogos ned. Efter en stund tog han ned benen från stolen. Flera gånger läste han om meningar. Till sist glömde han bort att suga på cigarren. Halvvägs i brevet — det var många och tätskrivna sidor — såg han tillbaka på första sidan alldeles som om han velat förvissa sig om att detta, älskade Erik, verkligen stod där. Han utstötte esomoftast interjektioner sådana som äh! och åh! och när han äntligen slöt brevet skedde det med en suck, som kunde tolkas som om han sagt — vad i herrans namn nu då?
Först nu märkte han, att cigarren slocknat. Han tände och läste brevet en gång till. Nu gick det betydligt fortare, i synnerhet i början. Det var tydligen icke där kärnpunkten i brevet fanns. Den tycktes förlagd mot slutet, ty det läste doktor Lindstål flera gånger.
Sedan började han vandra av och an i rummet. Han var i starkt sinnesuppror, flyttade saker helt omotiverat från det ena stället till det andra, blossade alltför häftigt på cigarren samt yttrade halvhögt några ord om att — jaså, sådana äro de!
Hon ville bli fri från honom, det var hela saken. Och det skulle hon behöva skriva fem ark för! Bättre hon endast skrivit ett enda ord — adjö! Det hade varit klart, tydligt och enkelt, utan alla dessa omskrivningar och fraser, uppblandade med ömma ord och bedyranden, att hon älskade honom. Om hon älskade honom, skulle hon icke bete sig på det viset. Det fanns naturligtvis någon godsägare i trakten, som spekulerade på den rika arvtagarinnan på Bjurnäs. Alla kvinnor voro falska! Alla! Hon mest.
Denna något förhastade slutledning följdes ögonblickligen av reaktion. Förnuftet började småningom återvända i doktor Lindståls av operationer förut ansträngda hjärna.
Det här är ju fjolligt, sade han sig. Jag beter mig som en skolpojke och icke som en gammal karl. Vad är det hon vill. Slå upp? Nå, är icke det varje kvinnas rätt, om hon tröttnat eller funnit någon annan, som hon tycker bättre om?
»Ja, men det har hon icke», utbrast doktor Lindstål högt. »Det skri...»
Han avbröt sig mitt i ordet. Att tala högt för sig själv var början till sinnesförvirring. Han måste lugna sig. Måste taga saken kallt, överväga och tänka efter alldeles som när det gällde ett operativt ingrepp. Lugn framför allt, lugn!
Han tvättade ansiktet med kallt vatten samt sköljde av armarna ända upp till biceps. Det lugnade. Så tog han brevet på nytt.
Nu kunde han läsa det med någorlunda bibehållen kallblodighet. Ont gjorde det fortfarande vid vissa ställen i brevet, men han läste det till slut.
Hon ville slå upp. Det var klart. Varför hon ville det, var däremot långt ifrån klart. Hon ville stanna hos modern, skrev hon. Det kunde man förstå. Det skälet kunde godtagas. Men varför skulle hon behöva stanna för all framtid hos henne? Det var obegripligt. Han läste noga om frasen i brevet — — alltså förstår du, min älskade, att jag icke kan överge mamma nu. Hennes hjärta är dåligt, och jag vet icke hur länge vi få behålla varann. Inför detta har jag ansett det vara min plikt, min mycket tunga plikt, min älskade, att stanna här på Bjurnäs. Hur länge det blir, vet jag icke, kanske ett par år, kanske för alltid. Jag kan icke begära, att du skall vänta på mig, tills jag blir fri från denna plikt, det förstår jag så väl, älskade Erik. Därför är det bäst, att vi skiljas för alltid. Jag skall aldrig — — —.
Mer kunde Erik icke läsa. Det skymde för ögonen. Han måste upp och promenera för att bli lugn.
Nej, han måste vara rättvis. Hon älskade honom ännu, det märktes på hela brevet. Hon hade bara råkat ut för några griller, att hon var skyldig att offra sig för sin mor. Visst var det vackert, men det var icke livets lag. Livets lag var att man skulle följa den man älskade, vart det så än bar. Modern hade naturligtvis satt henne i huvudet, att hon skulle stanna hemma på Bjurnäs. Jo, det skulle allt bli muntert för Sigrid! Hon, som älskade sång, dans, middagar, teater och supéer. Det går aldrig, aldrig i livet. Det är något övergående, något högromantiskt som fallet är med unga flickor. Det skall vi snart ta bort. Genast. Ju förr, desto bättre.
Han satte sig ned vid skrivbordet för att svara. Han ville sprätta upp hennes bevis och få henne att förstå hur orimligt alltsammans var. Det skulle gå som en dans. Han älskade henne. Det vore märkvärdigt, om två människor, som höllo av varandra, skulle behöva gå ifrån varandra för en nyck rent av hos den ena parten. Nyck och dåliga råd. För säkerhets skull ögnade han igenom brevet. Det var av vikt att citera hennes bevis ordagrant för att kunna tillintetgöra dem, visa hur ohållbara de voro. Märkligt nog fann han inga andra bevis än de allmänna talesätten — hon måste — hon kunde icke annat.
Doktor Lindstål lutade sig tillbaka i stolen för att tänka. Det måste medges, att hela hennes brev var särdeles vagt skrivet. Det var som om hon själv känt, att hon icke hade några starka skäl utan försökte haka sig fast vid detta kategoriska — måste. Antingen fanns det inga andra skäl eller också ville hon icke fram med dem.
Synen av friande godsägare dök ånyo upp i Eriks fantasi. Nej, det var omöjligt! Därtill var Sigrids brev alltför äkta. Det andades för mycken kärlek till honom för att hon skulle tänka på någon annan. Nej, ren och god som guld var hon. Det var inget tvivel om.
Om jag skulle?
Doktor Lindstål skakade på huvudet. Nej, det vore för tokigt! Resa ner till Bjurnäs och tala med Sigrid? Vad skulle modern säga, om en främmande karl helt plötsligt ramlade ned i herrgården? Sigrid skrev själv, att hon icke nämnt ett ord ännu till någon om deras kärlek. Fru Bjurcrona hörde visst icke till de lättast tillgängliga varelserna, det hade han ofta förstått på Sigrids yttrande. Hon hade visserligen aldrig på något vis talat illa om sin mor, men Erik hade dock fått den uppfattningen, att fru Bjurcrona var högst kylig av sig. Det blev nog ett mycket svalt mottagande han fick. Och ändå! Det fanns inget annat sätt att få klarhet i saken. Skrev han till Sigrid, riskerade han, att hon aldrig svarade. Hennes brev var så allvarligt skrivet att han icke kunde övertyga henne. Hon måtte ha några okända känslomotiv, som icke kunde vederläggas per brev utan som fordrade en uppgörelse öga mot öga.
Doktor Lindstål satt länge och grubblade över vad han skulle göra. Slutligen bestämde han sig för att trotsa fru Bjurcrona och resa ned till Bjurnäs. Han kunde icke släppa Sigrid ifrån sig. Obehagligt vore det förstås, om fru Bjurcrona skulle ge sig in på några förfrågningar om hans släkt, om far och mor och dylikt. Då stode han där! Oäktingar vore helt visst icke mycket värderade inom godsägarfamiljerna på det hållet.
Nå, den saken redde alltid upp sig. I värsta fall kunde han säga, att föräldrarna voro döda. Det gick nog. Svårare vore det att få tjänstledighet på en eller ett par dagar. Han hade nyss tillträtt befattningen på sjukhuset. Överläkaren blev säkert icke glad. Han var överhopad med operationer själv.
Jag vågar det ändå, tänkte Erik. Han gick genast och sökte reda på professorn. Denne var välvillig och lämnade Erik tillstånd att vara borta en dag och två nätter.
»Doktorn kan ta nattåget ned och upp, tänker jag. Jag skall försöka reda mig så länge, eftersom det är en viktig sak doktorn har att uträtta.»
Samma kväll for Erik. Han visste, att han skulle komma fram till stationen tidigt på morgonsidan. Trots det tog han sovvagn och slumrade rart tills konduktören väckte honom. Vid stationen tog han in på gästgivargården och gick till sängs, sedan han bett dem väcka honom klockan åtta och då ha skjutsen klar. Han var uttröttad och somnade genast.
Strax efter åtta for han till Bjurnäs. Det var något över en timma att åka, hade skjutspojken sagt. Det drog nära två, innan de voro framme.
Genom Sigrid hade Erik hört talas mycket om Bjurnäs. Han hade även sett fotografier av herrgården. Men han blev mäkta imponerad, när skjutsen svängde in i den präktiga alléen med dess väldiga träd och det mäktiga lövverket som ett grönt valv. När han kom upp till sandplanen, som var rundligt tilltagen som för tornerspel funderade han rent av på att be pojken hålla. Denne körde emellertid fram till stora trappan. Ingen människa syntes till. Allt var som utdött.
Jag borde ha skrivit, tänkte Erik.
Pojken frågade, om han skulle vänta. Erik var så säker på sin sak, att han betalade och lät skjutsen fara. I allra värsta fall får jag väl skjuts härifrån, intalade han sig.
Mitt på gårdsplanen stod ett gammalt solur. Det var grönt av ärg, men siffertalen och strecken inne i ringen kunde ännu urskiljas. Planen var fint krattad, och Erik skämdes nästan över att se hur skjutsen förstörde de symetriska ränderna. På var sin sida om alléen stodo två jättestora, flata, gröna skålar med blommor i.
När ingen kom, trädde Erik in. Han beundrade den tunga ekdörren med de massiva beslagen i järn och det väldiga låset. I nyckelhålet på insidan satt en stor nyckel.
Erik såg på dörrarna i den runda hallen och på trappan, som ledde upp till övre våningen. En mycket nött, röd matta fasthållen av skinande, blanka mässingsstänger, täckte trappstegen. Luften var underligt unken och kylig trots värmen ute. Det luktade källare. De båda riddarrustningarna borta i nischerna sågo icke värst fina ut. Vilket valv, vilka fönsternischer! Fullständigt fästningslika. Och tegelgolv runt muren.
En dörr mellan riddarrustningarna öppnades. En gråhårig tjänarinna kom ut och frågade, vem som söktes.
Erik lämnade sitt visitkort och bad att få tala vid fröken Sigrid Bjurcrona.
»Fröken är ute, men kommer strax in igen. Hon är bara över i ladugården. Var så god och stig upp.»
Han gick före uppför trappan och tjänarinnan efter.
»Hennes nåd är icke uppstigen ännu», sade hon.
Erik hade ingenting att svara på detta, men han tänkte i sitt stilla sinne — jaså, hon kallas hennes nåd.
Eva hade visat honom in i biblioteket. Där lämnade hon honom, i det hon lovade, att hon genast skulle säga till fröken så fort denna kom. Han tackade och sade, att det visst icke var någon brådska.
Erik såg sig omkring i rummet. Han hade svårt att förstå varför den gamla hade kallat det för biblioteket, när hon bett honom stiga in. Det fanns visserligen ett par gamla ekbokskåp med gröna gardiner bakom glasfönstren och några bekväma stolar i något slags bondrenässans, men av böcker syntes icke ett spår. Troligen stodo de instängda bakom glasrutorna och gardinerna. En stor, gammal jordglob i urblekta färger och med trästativ stod uppe på ett av skåpen och på det andra satt en något ruggig, uppstoppad uv och glodde med ett gult öga. Det andra hade tydligen fallit ur för länge sedan, ty där satt en blåntott instoppad. Det var också en vishetens symbol. På väggen mitt emot bokskåpen hängde en karta över Bjurnäs på sextonhundratalet. Den var roligt naiv i sin topografiska utstyrsel. På ömse sidor om den hängde ett par stick ur Suecia antiqua.
Biblioteket såg icke ut att begagnas ofta. Framme på skrivbordet lågo visserligen en del papper och en portfölj, men ändå verkade det hela fridfullt avsomnat, dött. Erik gick fram till fönstret. Det var en gladare och friskare syn. Där såg man ängar och gärden. På några ställen plöjde man. Långt bort låg en sjö och där bakom en kyrka. Rätt under fönstret fanns en rundel med grönt och stamrosor, som nyligen tycktes ha rests upp, ty de voro ännu utan blad.
Han hörde en dörr öppnas bakom sig och vände sig om. Det var Sigrid, som kom. Han hade icke gjort upp någon som helst plan hur han skulle börja eller tala. Hans första impuls var att rusa bort till henne, ta henne i famn och kyssa henne, men den förgick ögonblickligen. Han tog ett steg framåt, så stannade han.
Den smärta, svartklädda gestalten borta vid dörren föreföll honom så främmande. Han kände knappt igen henne. Hon hade, tyckte han, blivit längre, rakare, stelare. Hon bar icke huvudet på samma sätt som förr. Kanske var det den höghalsade klänningen, som gjorde det. Han hade aldrig sett henne annat än i mjuka, ljusa blusar eller i urringade toaletter. Belysningen borta vid dörren var icke så stark, men det föreföll honom som om hon förlorat all sin friska färg och blivit hemskt blek. Det låg något stramt, otillgängligt över henne, där hon fortfarande stod kvar borta vid dörren utan att säga ett ord. Var hon förorättad därför att han vågat komma?
»Ja, du får förlåta mig, Sigrid», började han, »men ditt brev ...»
»Varför skrev du icke, att du skulle komma, så hade jag kunnat hämta dig vid stationen?»
Frågan var så enkel men samtidigt så praktisk att det slog honom så dum han i grunden varit. Det såg onekligen märkvärdigt ut, att han kom åkande med gästgivareskjuts till Bjurnäs, när han ändå — — —.
»Det hade icke varit något farligt», tillade hon, innan han hunnit svara.
Hon gick långsamt fram mot honom och sträckte ut handen.
»Välkommen», sade hon och såg honom lugnt i ögonen. Hennes förr så strålande blick hade fått melankoliens slöja över sig, men ändå hade den liksom blivit mer tindrande, mer extatisk. Han hade förr sett den blicken på sjukhusen hos övernervösa kvinnor. Det var samma blick, som hörde ihop med stigmatiseringen. Han vågade icke kyssa hennes läppar. Han kysste hennes hand.
»Vill du icke sätta dig?» Hon anvisade honom en stol och satte sig själv. Han hade icke släppt hennes hand. Nu lade han sin andra hand över hennes. Så sutto de tysta en lång stund och bara sågo på varandra. Det gick en ström av outtalade frågor från honom. Det var som om hon hört dem alla.
Varför älskade, vill du överge mig, lämna mig? Vad är det för hemligheter du bär på? Det är icke sorgen endast, som gjort din blick så tindrande av ett inre ljus, det är något annat, men vad? Är jag icke god nog för dig? Har din moder sagt något? Eller älskar du en annan?
Hon hörde dem så väl. Hon bara såg på honom, ända tills hennes ögon började fuktas och den ena tåren efter den andra trillade utefter kinderna.
Han böjde sig fram mot henne. Det var icke längre mellan deras stolar än att de kunde famna varandra. Hon lutade sitt huvud mot hans bröst och grät stilla.
Han strök hennes vågiga, mörka hår.
»Älskade — älskade», viskade han.
»Kom låt oss gå», sade hon. »Här kan vi icke tala.»
När han såg frågande på henne, pekade hon mot dörrarna.
»Kom, låt oss gå ut i trädgården. Där kan vi vara ostörda. Mamma är icke uppe ännu, men ändå ...»
Han kysste hennes mun, hennes våta kinder.
»Du får icke, du får icke», viskade hon och drog sig undan. Hon torkade sina tårar, och de följdes ut. Ingen tycktes se dem. Fortfarande samma öde sandplan med sin solvisare. De gingo nedåt alléen, talande om likgiltiga ting, fast de båda kände, att så mycket annat behövt sägas. Hon förde honom genom trädgården, där några karlar grävde, förbi gamla krokiga, blommande fruktträd, från vilka blommen snöat ned på gången. Hon förde honom förbi sparrissängar, som redan skattats, förbi kronärtsskocksplantorna, vid vilka taktegeln, som skyddat mot vintern, ännu lågo kvar. Hon förde honom längs kantrabatter fulla av narcisser och tulpaner, penséer och hyacinter. Där var en färgsång och en glädje. Hon bröt en stor, nästan svart pensé och stack i knapphålet på hans rock.
»Vad ni har vackert här», sade han.
Hon nickade. Hon pekade på det gamla lusthuset.
»Där», sade hon. Han smålog.
Promenaden hade lättat det värsta trycket från deras hjärtan.
»Här hör oss ingen», sade hon, när de tagit plats icke alltför långt från varandra. »Tala nu», bad hon.
»Jag kan icke tala utan att hålla dig i handen», sade han. »Det förmedlar bättre övergången av mina ord.» Han inbillade sig, att han kunde skämta en smula.
»Jag blev verkligen besynnerlig till mods, när jag fick ditt brev», började han. »Först tänkte jag skriva till dig. Det förstod jag var omöjligt. Du lämnade icke ett enda skäl i ditt brev, inga skäl att bemöta. Hela ditt brev innehöll egentligen endast ett — jag kan icke. Varför kan du icke? Jag medger gärna, att jag icke är något gott parti, i synnerhet nu, för arvtagerskan till Bjurnäs, men det har vi talat så ofta om förut att jag kan lämna det ämnet. Allt är sig i huvudsak likt efter vad jag kan förstå. Vi håller av varandra. Jag förstår naturligtvis din sorg efter din far och respekterar din känsla för din mor, men jag begriper icke hur detta skall behöva föranleda någon skilsmässa mellan oss två.»
Hans röst hade fått en något strävare klang. Han tog av sig hatten och lade den på bänken bredvid. Hennes hållning började oroa honom. Nyss när de passerade trädgården hade han trott, att allt skulle utjämnas och bli gott igen, men nu, när han satt bredvid henne med hennes livlöst verkande hand i sin, insåg han, att det skulle bli en svår strid att vinna henne tillbaka från denna andra besynnerliga idévärld hon synbarligen levde i. Han kunde icke ens fånga hennes blick. Den såg förbi honom. Han blev rädd.
»Se på mig», bad han.
Hon gjorde det. Återigen fanns det där främmande i de kära, blå ögonen. Och vad munnen var smärtsamt sluten.
»Du får icke», utbrast han. »Jag kan icke leva utan dig, det vet du. Vi har redan växt fast tillsammans. Jag brukar aldrig begagna svulstiga ord, det vet du, Sigrid, men det säger jag, överger du mig nu så är jag slut. Ja, icke så, att jag icke kan arbeta i mitt yrke men jag kommer att ta skada till detta vad människorna plägar kalla själ. Du skriver, att du icke kan. Varför kan du icke? Du är ung och fri. Du har naturlig, okränkbar och helig rätt att leva ditt eget liv, en rätt, som ingen kan ta ifrån dig. Du skriver, att du måste stanna hos din mor? Varför måste du? Det enda måste, som du behöver lyda, sitter i ditt eget hjärta. Är ditt hjärta mer bundet vid din mor än vid mig, så säg ut! Då förstår jag det och skall vänta ett, två, ja flera år, om du vill, tills din kärlek till mig blivit starkare än den till din mor. Det måste den enligt naturens eviga och orubbliga lag bli. Jag skall vänta. Det lovar jag tills din sorgetid gått ut. Jag kan gott vara ensam ännu några år. Jag är van att vara ensam i livet. Jag har aldrig haft någon far att sörja eller mor att trösta.»
Den bittra klangen skrämde henne. Genom en naturlig idéförbindelse kom hon att tänka på Johan, på faderns oäkta son nere i Gränna. Vad livet var svårt! Andras gärningar, andras synder. Det var gränslöst synd om Erik, men det var även synd om Johan. Det var synd om alla, alla, henne själv också.
Hon ville så gärna försvara sig och sitt handlingssätt mot honom. Det var svårt att blotta allt. Johan kunde hon absolut icke tala om. Det var faderns och hennes hemlighet, som ingen människa någonsin skulle få blicka in i. Men varför skulle hon icke kunna tala om förhållandena på Bjurnäs för honom? Det var ingenting att behöva skämmas för. Den ekonomiska ställningen var en olycka, medan däremot det andra var ett brott, en skam. Något måste sägas nu, sägas snart, innan han gick ifrån henne. Han hade rest sig och gått bort till andra sidan av lusthuset och vände ryggen mot henne. Grät han?
»Erik», viskade hon. Han rörde sig icke.
»Jag skall — jag skall säga dig allt. Innan pappa dog, talade han om för mig, att vi voro nästan ruinerade.»
Erik såg sig om över axeln. Så vände han sig sakta om mot henne och gick fram till henne. Hon såg upp mot honom. Underligt, det tycktes nästan som om underrättelsen gladde honom. Han blev snabbt allvarlig igen och satte sig vid hennes sida.
»Vidare! Berätta», bad han.
»Han frågade mig, om jag ville stanna på Bjurnäs och hjälpa mamma, ty annars skulle allt gå på tok.»
»Och det lovade du?»
Hon skakade på det vackra huvudet och log melankoliskt.
»Nej, Erik, det gjorde jag icke.»
»Nå, då så — det hade också varit vansinnigt. När du inte har ...»
»Vänta, älskade. När jag icke svarade, frågade han mig, om jag var bunden vid någon annan. Det svarade jag icke heller på. Då sade han, att vi icke mer skulle tala om saken.»
»Det var alldeles riktigt. Det skulle bara fattats, att han begärt, att du skulle offrat dig, när du var bunden vid mig.»
»Jag vet icke, om han förstod det. Jag sade honom det aldrig. Men han kanske anade det.»
»Det var klart. Nå, vidare.»
»Sedan dog han.» Hon såg ned mot det murkna trägolvet och fortsatte.
»Mamma visste ingenting. När farbror Gustaf — en gammal god vän till oss, jag har visst talat med dig om honom förut — Gustaf Boström på Alby och häradshövding Torsell gjort upp bouppteckningen, visade det sig, att pappa talat mer än sant. Vi hade egentligen bara två saker att välja på — sälja Bjurnäs för att betala skulderna eller behålla den och spara, inskränka oss på alla möjliga vis. Farbror Gustaf har föreslagit oss det sista.»
Erik lyssnade villigt. Ännu hade han icke fått höra det skäl han väntade på. Allt det där var mycket sorgligt, men vad hade det med hennes beslut att göra?
»Han har redan gjort upp förslag huru vi skall ordna för oss. Han har varit gränslöst god. Jag vet icke huru vi någonsin skall kunna tacka honom.»
»Ja, ja, det där är bra alltsammans, men ...»
»Mamma är svag. Hon har dåligt hjärta. Det finns inga möjligheter, att hon skall kunna ha tillsyn över det hela.»
»Ni kan skaffa er en arrendator.»
»Farbror Gustaf har redan hjälpt oss att avskeda den gamla inspektorn. Han bestal oss påstod både farbror Gustaf och häradshövdingen. Vi har fått hit en av farbror Gustafs egna rättare i stället.»
»Ja, men då är allt ordnat och du ...»
»Tycker du verkligen, Erik, att jag kan lämna mamma ensam med allt detta?»
»Du förstår väl icke lantbruk?»
»Nej, det gör jag inte, men någon måste dock finnas här på gården, som kan avgöra saker och ting, någon som rättarn och folket kan vända sig till.»
»Det tycker jag den där farbror Gustaf kunde göra,» utlät sig Erik. Samtalet började plåga honom. Han fick icke tag i vad han ville ha reda på. Det var icke längre brevets — jag kan icke. Nu mötte honom ett mjukare motstånd, som visserligen gled undan i en massa ord men ändå fanns kvar.
»Farbror Gustaf har tillräckligt göra med sitt stora Alby.» Hon blev en smula rödare i ansiktet. Erik såg det. I den misstänksamma stämning, som detta obegripliga motstånd försatte honom, tolkade han rodnaden oriktigt.
»Hur gammal är den där farbror Gustaf?» frågade han. Ännu var det bara en skämtsam, ehuru något ironisk ton i rösten.
»Varför frågar du det?» Rodnaden försvann, och hon blev blekare än hon varit, innan Erik tog upp spörsmålet om farbror Gustaf kunde sköta Bjurnäs.
»Är han gift?» sporde Erik. Nu var skämtet bortblåst. Sigrid kände igen tonfallet. Det brukade tyda på storm.
»Du tror väl icke, att ...?»
»Det är icke fråga om tro. Jag vill veta. Det kan icke vara något svårt att besvara, tycks det mig, om farbror Gustaf är gift.»
Hans ansikte hårdnade till. Tonen hade övergått i hån. Fanns det en sjuk punkt, skulle han till vad pris och med vilka medel som helst finna den. Sjuka punkter ömmade för tryck. Sanningen skulle fram, om han också skulle skära fram den med hån.
Allt detta kände Sigrid. Hon blev varm och kall om vartannat. Ju längre det dröjde med svaret, desto svårare skulle det bli att avge det.
»Han är änkling», sade hon beslutsamt.
Erik reste sig halvt ofrivilligt och gick några steg. Han måste lugna sig, det kände han, annars gick det på tok.
»Varför sade du icke det med detsamma? Det var icke något farligt», försökte han mildra.
Men nu var hon kränkt och hämnades.
»Det lät som om det varit något farligt med farbror Gustaf», sade hon.
Det skulle hon icke sagt. En man tycker icke om att bli slagen med logikens vapen. Hennes försvar retade honom, och misstänksamheten slog ut i sin allra svartaste blom, svartare än penséen, som han till synes tankspridd fingrade på i knapphålet, medan han med full avsikt gjorde ett operativt insnitt för att öppna vägen till sanningen.
»Hur gammal är farbror Gustaf?» frågade han.
»Några och femtio, tror jag», svarade hon snabbt.
»Det var märkvärdigt vad det gick fort att svara på den frågan», sade han och tog ut penséen ur knapphålet och luktade på den.
Sigrid blev ond på allvar och reste sig.
»Fy!» sade hon. »Var det därför du kommit hit, så hade du hellre kunnat stanna hemma.»
Besynnerligt nog erinrade hon sig i detsamma vad den lilla flickan Greta Boström frågat — vill du icke bli min mamma? Det gjorde icke situationen lättare. Tvärtom väckte det hos Sigrid ett begär att trotsa Erik.
»Du trodde kanske, att jag skall gifta mig med honom? Änse’n, är jag icke en fri människa?»
Nu var det han, som fick logikens övertag.
»Jo, det är du», sade han lugnt. »Du bör endast först försäkra dig om, att du icke älskar någon annan.»
Han sade det så ömt och vackert att de störtade i varandras armar utan att tänka på om någon såg dem. När de lugnat sig igen, var farbror Gustaf fullständigt ur spelet.
»Vad tror du jag bryr mig om en gammal gubbstut på femtio år!» förklarade Erik med trettioåringens ungdomliga övermod. Nu var han säker om att han skulle segra i denna kamp. Han var viss på att hennes hjärta alltjämt tillhörde honom. Det var endast hennes vilja, som återstod att besegra. Underrättelsen om att hon icke längre var, såsom han trott, en rik arvtagerska underlättade striden. Han föraktade visst icke pengar. Han hade levat länge nog för att förstå deras verkliga värde, men han hade aldrig gjort penningen till någon husgud, som han tillbad i tysthet men förnekade offentligt. Han hade stretat sig fram genom privatlektioner ända tills han tog sin examen. I motsats till de flesta av studiekamraterna hade han inga skulder att dragas med. Penningen var således icke ens ur skuldbetalningssynpunkt någonting eftersträvansvärt för honom. Den fattiga Sigrid Persdotter Bjurcrona var honom egentligen ännu mer sympatisk än den rika. Det gjorde dem mera jämspelta, och icke ens skuggan av misstanken att han fasthöll vid en rik arvtagerska kunde förmörka deras kamp.
Nu gällde det endast att få bukt på hennes — jag kan icke.
»Du har ännu icke svarat mig på om du vill låta mig vänta?» började han försiktigt. Nu skulle han icke förgå sig. Det kunde vara farligt nog. Det hade han nyss märkt. Då kunde det lika väl ha slutat illa, mycket illa. Hon kunde helt enkelt ha gått sin väg ifrån honom utan ett ord.
»Jag har lovat dig att vänta tåligt, det hörde du», fortsatte han, »endast jag får veta orsaken till det, den verkliga orsaken. Det förstår du själv, att det är ohållbart att säga, att du icke kan överge din mor. Jag har aldrig begärt, att du skall lämna henne i sticket nu. Jag begär bara att få veta varför du anser detta behöva betyda detsamma som evig skilsmässa mellan oss?»
Hon började bli trött av hans frågor. Hon hade sagt, att hon icke kunde lämna Bjurnäs. Hon kunde icke utbreda sig i detaljer över allt, som höll henne kvar. Det skulle ingen mer än hon förstå. Det var allt för invecklat. Det hade fina, fina rötter ända in i hennes blod. Det hängde ihop med gården, med murarna, med tornen, klockan, lusthuset, kapellet, trädgården, allt. Från allt detta synliga gingo osynliga trådar in i hennes hjärta. Hon kunde icke riva sig loss från dem. Hon ville söka uppfylla faderns begäran att ta hand om Bjurnäs och framför allt ville hon hålla sitt löfte till honom att sörja för Johan. Hur skulle hon kunna det, om gården gick ifrån dem och de fingo några tusen i räntor i bästa fall att dra sig fram på? Allt detta var så invävt i vartannat att ingenting kunde rubbas utan att det hela tog skada. Det fanns ingen möjlighet att utlägga det för Erik. Så valde hon den enklaste utvägen av alla.
Hon svarade honom, att det var hennes plikt att stanna hos modern, hennes plikt att stanna på Bjurnäs, hennes plikt att bryta med honom. Det är alltid tungt att offra något för pliktens skull. För ett stackars ungt hjärta som Sigrids var det fruktansvärt. Hon tyckte själv hon upprepade några dumma ord utan mening, utan innehåll. Så satt hon och jordade sin egen kärlek, blek i ansiktet och stirrande ned i de murkna golvtiljorna. Djupt, djupt ned skulle den. Tre skovlar mull skulle falla, och ovanpå satte hon pliktens tunga sten.
Hennes ord föllo långsamt och tungt.
»Plikt och plikt och plikt!» upprepade Erik. »Vad är det för dumma ord i detta sammanhang? Man har plikt att betala sina skulder och sköta sitt arbete, men ingen människa i världen har någon plikt att offra sin kärlek för några kors och grisars skull. Ja, för strängt taget är det just det saken gäller. Bjurnäs eller jag. Din mor är mer ett svepskäl, det förstår jag. Du vill sätta gården på fötter? Det är vackert, mycket vackert, men för vems skull vill du göra det? För din fars? Du berättade själv, att när han förstod, att du icke var fri, så avstod han från den planen. Vi talar icke mer därom, sade du, att han sagt. Varför skall du tala om den, ta upp den och sätta den som någon slags ledstjärna för dig? Det är en romantik, som icke hör tiden till! Icke låta gården gå ur släkten! Ja visst! Men du är ju den sista av släkten i rätt nedstigande led efter vad du flera gånger sagt mig. Din farbror Johan nere i Skåne är död för många år sedan. För vem offrar du dig egentligen? För ingen. Du kastar bort din unga och vackra kärlek för en förflugen idé. Du dödar dig själv som människa. Vi kan stryka mig ur resonemanget och endast tänka på dig. Om tio år är du gammal, ja, jag menar från unga flickors sätt att se. Kanske din mor är död, hon har klent hjärta, säger du, och då sitter du här ensam på det ur ruiner upprättade Bjurnäs. Du förklarade i brevet, att du alltid kommer att älska mig. Du kommer således icke att gifta dig?»
Det sista var i frågeform. Sigrid skakade på huvudet. Ack, allt detta hade hon redan själv sagt sig så många gånger under den sista veckan. Det var inga nyheter han framförde för henne. Allt var gammalt.
»För vem offrar du dig då?» frågade han. Hon hörde på hans röst, att nu kom avgörandet. Nu fordrade han svar oåterkalleligen. Nu hängde hennes öde i hennes egna händer. Och hon hade ingenting att svara. Ingenting.
»För vem?» upprepade han och böjde sig fram för att se in i hennes ansikte och där söka avläsa det svar, som hon icke ville ge. Hon vred sig undan. Hon var som ett stackars, jagat djur, som skadskjutet icke ville se jägaren i ansiktet.
»Kan du icke säga mig det?» frågade han.
»Nej», mumlade hon.
»Är det en hemlighet?» sade han.
Hon reste sig snabbt. Skräcken kom över henne. Visste han något? Anade han något om Johan? Omöjligt. Det var bara ett ord, som han slungat ut på måfå.
Hon såg forskande på honom. Nej, han visste ingenting. Det var bara en fråga som så många andra, som kommo av sig själva. Plötsligt ilade en tanke genom hennes skräckfyllda sinne. Hemlighet! Där var räddningen. Där var skälet. Där var utvägen att undkomma frågan.
»Ja, det är en hemlighet», sade hon.
»Som jag icke får veta?» Han reste sig och såg på henne oavlåtligt.
Hon kände det som om hon befann sig i hans mottagningsrum och blev undersökt. Blicken ur de små, bruna ögonen försökte liksom borra sig in i henne. Hon förstod, att hon avkunnade sin egen dödsdom med vad hon skulle säga, men hon mötte hans forskande blick, och liksom blivande längre, stoltare och rakare svarade hon: »ja.»
Hans ansikte hårdnade till. Den breda pannan rynkade sig. Det såg ut som om han ville bryta ut i raseri, i smärta, men så behärskade han sig, bockade, tog sin hatt och gick ut ur lusthuset.
Hon såg honom gå nedför den lilla backen till lusthuset. Han var klädd i grå sommaröverrock och svart, rund hatt. Det låg något bestämt, beslutsamt i figuren. Han var av medelhöjd med påfallande breda axlar, och han gick långsamt och säkert nedför gången utan att se sig om.
Sorgen steg och steg i hennes hjärta. Hon böjde sig framåt som om hon velat ropa honom tillbaka, hålla honom kvar. Armarna lyfte sig sakta, och det började rycka kring hennes mun. Alltefter han gick nedåt den långa gången, krympte han liksom och blev mindre. Nu togo fruktträden bort hans huvud, hans kropp och han blev borta. Då skyndade hon ut ur lusthuset och efter honom.
Han hade stannat hos trädgårdsmästaren. Där fann hon honom. Han växlade några likgiltiga ord om blommor med mannen, så sade han till henne:
»Jag undrar, om jag kan få skjuts?»
Det slog henne, att han talade indirekt. Icke du. Icke Sigrid. Hon var redan en främmande person för honom.
»Skall du icke hälsa på mamma?» frågade hon.
»Jo, naturligtvis, om det är nödvändigt.»
Det strömmade kyla från honom. De gingo stillatigande uppåt gården. Det var som om det icke längre fanns någon förbindelse mellan dem. Bandet var avslitet.
Hans sinne var fullt av bitterhet, av sårad fåfänga, av agg och av självrannsakan. Den resan kunde han ha besparat sig. Den viljan kunde icke besegras. Hon kröp bakom sin hemlighet. Hon skulle få vara där. Han var icke den, som ville bryta sig in i andras själar. Hon skulle få ha sin hemlighet i fred. Det var säkert ingenting att stå efter. Hon var envis, det var hela saken. Envis och släktgalen. Det var alla av så kallat blått blod. Blått blod, dött blod. Men han hade rött blod i sina ådror, rött levande blod, som ville livet. Han frågade icke efter vad som varit före och skulle komma sedan utan efter vad som var.
Hon å sin sida tänkte icke mer. Hon gick som en sömngångerska, utan att veta vart det bar. Men i hennes stackars, unga hjärta satt någonting och smärtade, gjorde så ont. Hon tyckte de hade gått i månghundrade år, när hon plötsligt hörde hans röst kall och kärv väcka henne ur sömnen. De hade trätt ut på stora gårdsplanen.
»Jag kan visst hinna uppgående snälltåget», sade han. »Det går två och tjugo, tyckte jag, att jag såg på stationen.»
»Ja, det går två och tjugo», svarade hon. Hon var själv förundrad över att tala så lugnt.
»Kanske jag har tid att först få bocka mig för hennes nåd», sade han och såg på tornklockan. »Hon är icke mer än litet över tolv», tillade han. »Det hela har gått på en timme.»
Det var icke hans mening att vara elak, men hans bitterhet måste ha ett utlopp. Hon uppfattade icke heller det som elakhet. Alla slags förvirrade tankar rusade genom hennes huvud. Det var som om de alla plötsligt vaknat. Spänna för, tåget, mamma, två och tjugo. Alla ropade de på något, men över alla hörde hon en gråtfylld röst ropa — slut! Slut!
»Vem säger till om skjutsen?» frågade han. Han stod och såg bortåt soluret utan att synas vilja betrakta Sigrid.
»Jag skall skicka ned Eva och säga till», svarade hon. Hon ville icke vika från hans sida de sista, få minuterna de hade kvar. Även om han var aldrig så otillgänglig. Hon gick endast några steg bortåt.
»Eva», ropade hon uppåt det öppna köksfönstret. Ett ansikte visade sig. Det var icke den gamla trotjänarinnans.
»Spring genast ned till Magnusson och säg till att han spänner för kärran.» Ansiktet försvann. Strax efter löpte en kvinnsperson ned till stallet.
»Du har god tid», sade Sigrid till Erik. »Tornklockan går före.»
Han svarade icke, men tog upp sitt eget ur och såg på det.
I samma ögonblick kom Eva ut på trappan.
»Fröken ropade?» Hon såg från den ena till den andra. Vad de voro tysta.
»Är mamma uppe?» frågade Sigrid.
»Jaa då.» Rösten lät urskuldande. »Hennes nåd sitter i salongen med tidningen, som vi nyss fick.»
»Så går vi väl upp i salongen», avgjorde Erik. »Såvida hennes nåd tar emot.»
Han hade ett mycket förargligt sätt att säga hennes nåd. Till och med Eva hörde det och undrade vad det var för en man. Någon riktigt fin man var det icke, fast han var fint klädd och allt nypressat. Doktor hade det stått på kortet, som hon lämnat fröken. Vidare snäll såg han icke ut. Åtminstone icke nu.
»Säg till mamma», uppmanade Sigrid. Hon trodde, att hon därmed skulle få bort Eva för en stund, så att Sigrid kunde få tala med Erik än en gång. Bara några ord. Innan han skulle resa. Innan allt var slut. I sin förtvivlan hade hon funnit ett halmstrå att rädda sig på innan hon sjönk. Hon skulle fråga honom, om han icke skulle kunna tänka sig att bli lantbrukare. Då kanske ...
Eva hade redan gått in. De andra följde henne. Sigrid kunde icke förmå sig att fråga. Aldrig i världen skulle han uppge det yrke, som han älskade så högt. Det tjänade ingenting till att fråga. Hon gick före och han efter uppför trappan. Ingen av dem sade något. Först när de voro uppe i hallen, grepos de av samma tanke. Vad skulle de säga? Hur skulle de förklara, att han —. De hunno icke mera.
Eva kom ut, slog upp salongsdörrarna och neg. Hennes nåd satt vid fönstret med ansiktet i dess bästa profil och låtsades läsa tidningen. Solen lyste på blomsterbordet framför henne med de allra skönaste blommor, som trädgårdsmästaren kunnat uppdriva på en halvtimme. Det hela bildade en mycket vacker tavla. En förnäm, fin och solvarm tavla trots den svarta sorgklänningen. Eva hade genast de båda unga gått ut i trädgården inrapporterat, att det kommit en herre, som sökte fröken. Han hade varit doktor, ty det hade stått på kortet, som fröken fått. Det blev ett kort förhör om hur han såg ut och hur han var klädd, varefter hennes nåd drog den något förhastade slutledningen att det var någon, som hade kommit i affärer, eftersom Sigrid och han genast gått ut. I alla händelser gällde det att upprätthålla släktens anseende. Troligen kom Sigrid tillbaka med honom.
När Sigrid skyndade fram med sitt vanliga — god morgon, kära mamma! — lade hennes nåd ned tidningen mellan blommorna och såg med sympatisk välvilja på den unga mannen.
»Får jag lov att presentera», sade Sigrid, »doktor Lindstål, en god vän från Stockholm», tillade hon förklarande. »Min mor.»
»Välkommen, doktor!» Hennes nåd lyfte handen, där hon satt, nådigt upp mot den bugande doktorn för att han skulle få tillfälle att kyssa den. Erik försakade erbjudandet, men tryckte den smala, långa handen hårt, alldeles för hårt efter hennes nåds förmenande. Han var absolut ingen fin man.
Hon gjorde en gest åt stolen bredvid. Erik måste sätta sig. Puh! Vad hon spelar förnäm, tänkte han men aktade sig för att säga det. Jaså, det var Sigrids mamma? Många likheter funnos icke mellan dem. Och vad hon såg innerligt dum ut med sina överlägset kupiga ögonlock! Och så pudrad hon var!
»Jag kan inte minnas, att Sigrid talat om — hur var namnet?»
»Jaså, Lindstål — jo, om doktor Lindstål förut ...»
»Fröken har nog säkert gjort mig för stor ära genom att kalla mig för god vän. Vi har träffats några gånger i huvudstaden hos gemensamma bekanta, det är allt. Jag var nedrest för en konsultation på ett ställe icke långt härifrån, och så tänkte jag, att jag skulle ta mod till mig och titta på Bjurnäs i förbifarten. Fröken Bjurcrona har alltid prisat det som ett bland de vackraste ställena i Sverige».
Hennes nåd nickade belåtet. Förklaringen var tillfredsställande. Det var bara ett, som förvånade. Var någonstädes kunde det vara sjukt?
»Vad var det för ställe doktorn var på — för konsultation? Var det på någon av herrgårdarna?»
Sigrid kände det obehagligt, att han skulle behöva sitta där och narras för hennes skull. Men det roade visst honom, ty han log nästan, när han svarade.
»Nej, då. Det var på en liten bondgård icke långt från station. Hennes nåd har nog inte ens hört namnet på den. Jag skulle icke farit ned, om jag icke känt folket sedan gammalt. Ännu mindre skulle jag djärvts tränga in hit, om jag vetat ...»
Han tystnade diskret och bockade lätt, där han satt.
»Ja, det var ett svårt slag för oss. Hade jag icke haft Sigrid, vet jag icke hur jag skulle kunnat komma över det. Hon har verkligen varit en ängel i dessa dagar.»
Hennes nåd klappade vänligt dotterns hand. Liknelsen var välmenad, och i ögonblicket hade hennes nåd glömt bort, att hon vid flerfaldiga tillfällen just de sista dagarna tyckt, att Sigrid mer liknat en ängels motsats, när hon predikat om att de måste spara.
»Mitt hjärta är icke så starkt, skall jag säga doktorn. Det tål icke vid många sorger. Men nu har Sigrid lovat, att hon skall stanna hos mig. Det är synd om henne, det förstår jag, men när hon själv vill ... Stockholmslivet bjuder på många nöjen. Både Per — min salig man, upplyste hon — och jag hade tänkt, att Sigrid skulle få utbilda sin röst hos Bratt — han lär vara så bra, säger man — prinsessan Maria sjöng ju hos honom en tid — men så kom detta — ja, doktorn förstår. Alla ens planer ramlar. Man får vara tacksam ändå, så länge man själv får leva.»
Hennes nåd berörde ögonen lätt med spetsnäsduken.
»Här sitter jag och talar om mina sorger. Det var icke meningen. Hur har ni det i Stockholm, doktor Lindstål. Det var längesedan jag var där, och Sigrid är numera alltid så förbehållsam. Ger de goda saker på Operan?»
Doktor Lindstål svarade så gott han kunde. Det blev de vanliga ytkonturerna av en stad, som man icke är född i. Det konventionella samtalet varade icke länge. Efter en kort stund anmälde Eva, att skjutsen var framme.
Erik reste sig.
»Skall doktorn resa? Det var verkligen tråkigt? Jag hade just glatt mig att få höra litet mer om Stockholm.»
Erik bockade sig korrekt.
»Får vi icke heller bjuda på något?» frågade hennes nåd. »Kanske Sigrid redan ...?» Hon såg på dottern.
Sigrid rodnade till. Tänk, att det hade hon alldeles glömt bort. Icke det allra ringaste hade han fått. Vad hade hon tänkt på?
»Jo, det är en skön gästfrihet du utövar mot dina goda vänner», skämtade hennes nåd och höjde pekfingret varnande. »Det är bäst jag själv ...» Hon reste sin tunga kropp med möda.
»Vad behagar doktorn?» frågade hon.
Han försäkrade, att han absolut icke behövde någonting. Möjligen skulle det vara ett glas mjölk, ett enda.
»Säg genast till Eva, Sigrid», befallde hennes nåd. Sigrid lydde.
»Aldrig blir det något gjort, om jag icke själv tänker på allt», förklarade hennes nåd för doktorn, medan de voro ensamma. »Sigrid är nog duktig, men unga flickor gå nu alltid med så många drömmar i sitt huvud, eller hur doktor? Det känner vi till.»
Hon berörde lekfullt med yttersta delen av pekfingret hans arm, men så drog hon det hastigt tillbaka som om hon bränt sig.
»Vad är doktorns specialitet?» frågade hon.
»Jag? Jag har ingen särskild. Jag är kirurg. Hur så?»
Hennes nåd såg sig hastigt om i rummet.
»Vad skall man göra med ett dåligt hjärta?» frågade hon halvt skämtsamt. »Jag tyckte jag läste något om en kirurg, som kunde sätta in nya?»
Han såg på henne eftertänksamt. Så sade han på sitt vanliga gravallvarliga sätt:
»Vad man skall göra med ett dåligt hjärta? Ta ut det och borsta det.»
Hennes nåd behagade skratta till.
»Ni är en riktigt stor skämtare, doktor.»
»Ja, förfärligt», sade Erik.
När Sigrid själv kom in med mjölken och några småbröd på en bricka, kunde hon icke förstå, varför både modern och Erik sågo så glada ut. Hon såg så frågande ut att modern måste upplysa om orsaken.
»Doktorn sade något så tokigt, vet du Sigrid. Han påstod, att det bästa man kunde göra med ett dåligt hjärta var att ta ut det och borsta det. Tänk, borsta det!»
Sigrid försökte få fatt på Eriks blick, när hon bjöd honom mjölkglaset. Det var omöjligt. Han tog glaset men såg bortåt modern. Han vill icke veta av mig längre, det syns, tänkte Sigrid.
»Det bästa av allt är visst att icke ha något hjärta», sade hon onödigt bittert för att vara sysselsatt med en så enkel sak, som att bjuda ett glas mjölk åt en av Bjurnäs’ tillfälliga gäster. Hennes nåd såg även förvånad på henne. Vad kom det åt flickan? Var det något mellan henne och doktorn?
»Så du pratar», sade hon. »Då kunde du icke leva. Eller hur doktor? Inte kan man leva utan hjärta?»
Avsikten med denne mer än lovligt stupida fråga var att synas spirituell. Hennes nåd föraktade inga medel, och när han nu var doktor ...
Hon fick ett svar, som hon icke väntat sig.
»Det vill jag icke yttra mig om. Säkert är, att ett hjärta kan leva, fast individen är död.»
Yttrandet lät så paradoxalt, att varken hennes nåd eller Sigrid förstodo det. Båda tittade förvånade på honom och sedan på varandra. Han tömde mjölkglaset, torkade sig om mun med näsduken och avgav förklaringen.
»Doktorerna Hedon och Gilis ha gjort en del intressanta experimenter just om den saken. Efter halshuggning har man sett den dödes hjärta slå absolut frivilligt under tjugufem minuter. Ett hundhjärta kan slå nittiosex timmar efter döden och ett sköldpaddhjärta åtta dagar. Athanasin och Grandinesco, som också voro kloka och duktiga karlar, fingo hjärtat av en groda att slå under trettiotre dagar och erhöllo trehundrasextiotusen pulsslag. Vad allt detta beror på kan jag icke och har icke heller tid att inlåta mig på. Enklast kan man måhända uttrycka det så, att även en synbart död individ kan ha ett levande hjärta.»
Sigrid blev icke klok på om det skulle ligga någon dubbelmening i det. Hon ställde brickan från sig för att följa honom. Med sådana ord kunde de icke skiljas från varandra.
»Alltså, mina damer.» — Erik bugade sig för hennes nåd. Han kunde icke undgå att få hennes hand mot sina läppar.
»Så intressant det där var», sade hennes nåd. Hon följde honom ut ur salongen, nedför trapporna, genom vestibulen och ut på den stora trappan. Hon ville veta mer om hjärtat. Erik gav henne några flera fakta. Hela tiden upprepade hennes nåd — åh, så intressant! eller — tänk, så märkvärdigt! Mycket gjorde nu också till att han bjöd henne armen utför trappan till nedre våningen. Det var synd om den tunga människan.
Det är för att riktigt visa hur litet han bryr sig om mig, tänkte Sigrid. Vad han var grym.
Magnusson skyldrade med piskan.
»Att Magnusson tagit Freja och så den höga kärran», klagade hennes nåd. »Tänk, om hon skenar och ni slår ihjäl er?»
»Det gör ingenting, bara det går fort», skrattade Erik. Han tog ut de få stegen, som skilde honom från Sigrid.
»Ajö, fröken Bjurcrona!» sade han. Rösten vibrerade en smula. Nu såg han henne djupt in i ögonen. Hon ville kasta sig i hans armar, kyssa honom och ropa — »tag mig med! tag mig med!»
»Den här dagen på Bjurnäs skall jag aldrig glömma.» Ingen mer än Sigrid förstod vad som låg i de orden. Ännu ett ögonblick höllo de varandras händer, sågo in i varandras ögon — så bockade han sig till avsked och gick ned till kärran.
Sigrid tog ett steg framåt. Hon måste ta fatt i järnräcket för att icke falla. Nej, det var icke möjligt, att allt var slut, att mannen, som satte sig där bredvid kusken i den höghjuliga kärran, var hennes älskade, som för alltid for ifrån henne utan en kyss, en smekning till avsked. Icke var det han, som höjde hatten och log förbindligt. Det hela var ett spökeri, någonting hon drömde. Hur skulle hon och Erik kunna skiljas så. Ofattligt. Där for han! Där for han! Nedför alléen i rasande fart. Varför hade han så brått. Håll! Håll! Vänta! Jag kommer, Erik! Jag kommer!
Åkdonet var redan nere vid korsvägen. Det blänkte till om det, när det svängde av. Han var borta.
Hon ville skrika för att vakna. Icke ett ljud kom över hennes läppar. I stället hörde hon moderns röst.
»Det var verkligen en mycket intressant ung man. Var har du träffat honom?» sade hennes nåd, i det hon gick in.
Hennes nåd frågade så där mer rätt ut i luften. Hon väntade sig icke något svar. Hon fick det icke heller, ty ute vid järnräcket stod Sigrid kvar, hållande sig hårt i det och stirrande ned mot alléen, där hennes älskade dragit bort. Hon tycktes död, och ändå levde hennes hjärta.
Starka äro människornas hjärtan.