XI.
Det var en junidag utan like. Himlen stod blå. Guldregn och syrener blommade i Alby trädgård, och den gamla, härliga kastanjen på gårdsplanen bar ännu sina ståtliga blomsterkandelabrar.
I veckor hade man rustat för bröllopet. Hela natten före den viktiga dagen hade allt folket på Alby varit i rörelse med patron Boström i spetsen för att värdigt smycka gården.
Redan nere vid de stora grindarna för infarten började grannlåten. Där hade rests ett par smäckra, höga granstammar, renskrapade så de lyste ända upp till toppen, där en liten grön ruska lämnats kvar. Strax under ruskorna smällde och levde de stora, blågula dukarna högt uppe i himlen. Det stod sång och sol om dem, och svalorna seglade ibland upp till dem med gälla vin.
På rabatterna längs vägen hängde girlander av vildblommor, blåklockor och Jungfru Marie sänghalm, prästkragar och nejlikor. De ledde mellan de höga stamrosornas gröna stöd, där praktfulla rosor i gult och blodrött, skärt och vitt samlat sig till stora buketter. På girlanderna sutto sparvarna och gungade och kvittrade på sitt vis och instämde i den allmänna glädjen.
Alla människor skrattade och voro glada. Patron Boström var vid strålande humör och lät köra fram det ena ankaret med öl efter det andra. Flinka händer bundo jättekransar av eklöv. Ju längre man kom uppåt gården, desto livligare blev det. Där knackades, spikades och hamrades. Flygelbyggnaderna, som hade sitt vildvin och kaprifolium att skyla sig med, brydde man sig icke om, men huvudbyggnadens nakenhet måste döljas. Där drogos järntrådar mellan stuprännorna, och där drevos in grova krokar i murarna. Hela planen var full med girlander. De sträckte sig som skönaste gröna ormar över sanden och väntade bara att få krypa upp på väggarna. Trädgårdsmästaren själv stod uppspetad på en hög stege, trotsande med dödsförakt den icke alldeles uteslutna faran att ramla ned. Den modigaste var i alla fall ladugårdskarlns yngsta pojke. Han låg på taket med huvudet utanför och firade och drog i järntrådarna på högsta befallning. Kvinnor och barn löpte om varandra. Blommor trampades ned och kransar bundos upp. De gröna ormarna kröpo uppåt väggarna understödda av starka karlhänder och spikades eller knötos obarmhärtigt fast vid träribborna eller andra stödpunkter. Kransarna hissades upp och surrades. Kring själva portalen restes en båge av eklöv och skära rosor. Därovanför sattes flaggdekorationen.
Patron Boström stod mitt på gårdsplanen och såg på verket. Hans bara skalle tävlade med den röda spegelkulan bakom honom i färg. Han kommenderade ändring av kransar. En skulle höjas och en annan sänkas. En tredje skulle flyttas åt sidan. Girlanderna måste också ändras. De gröna ormarna sågo sjösjuka ut. Några av dem hade slagit knut på sig själva. Det dög icke. Symmetri skulle det vara.
Timmarna runno fort undan. Patron Boström unnade sig själv icke frukost. Han fick ett par smörgåsar till sig. Det var bara att stå i, om allt skulle hinna bli färdigt. Patron hade velat, att man skulle börjat långt förut, men trädgårdsmästaren hade, med all den auktoritet han kunde göra gällande mot patron, sagt, att det viktigaste var att allt såg friskt ut, när gästerna kommo.
Klockan fyra väntade man dem. Vigseln var satt till halv fem och middagen klockan fem, allt på patrons befallning. Ordning och reda skulle det vara.
Ännu klockan tre var planen full med stegar, plankor, löv, kvistar och allehanda avfall.
»Nu får vi skynda oss», ropade patron Boström. Han tog själv en av kvastarna och började sopa gårdsplanen. Dammet stod högt i sky, där allt vräktes undan. Efter en halvtimme var hela planen fin och ren, och trädgårdsmästaren och hans folk drogo stora krattan över sandplanen i sköna, raka linjer.
Strax före fyra kom patron Boström ut på trappan. Han hade fått på sig frackkostymen, blankskinnsskorna, vita halsduken och vasaorden. Han gick försiktigt över sandplanen för att icke för mycket rubba krattningen. Han stannade vid spegelkulan för att kasta en sista blick på Alby.
Jaha, det såg onekligen bra ut — girlanderna och kransarna och flaggorna ... Vad nu då? Han stirrade häpen uppåt taket. Kors för tusan! Man hade glömt hissa flaggan.
»August! August!» vrålade patron i högsta nöd.
August kom springande nedifrån stallet.
»Flaggan! Flaggan!» ropade patron och pekade uppåt. August kilade in köksvägen, och några minuter efteråt steg Alby nya, blågula sidenflagga stolt till väders, klatschande stången.
Det var också på hög tid, ty strax efteråt började gästerna anlända.
Gustaf Boström hade sagt, att det skulle bli ett hejdundrande bröllop, och han höll ord. Han hade stort anseende på trakten icke bara för goda middagar utan även för duglighet, rättframhet och ärlighet. Han skröt av att vara av bondestam med pålrot i svenska jorden. När han bjöd, var det icke många, som sade nej. Albys stora salonger voro också fulla av folk på bröllopsdagen. Landshövdingen var där i stor uniform och ordnar. Biskopen hade också kommit och en Karl XIII:s riddare. Men där funnos också små lantjunkare och bönder. På baksidan av huvudbyggnaden hade ställts bord för dem, som ville äta ute, och där hade statarna och torparna tagit plats med rättarna på Alby och Bjurnäs som självskrivna hövdingar. Det var ett bröllop i gammal, god, hederlig stil utan förhävelse men också utan falsk blygsamhet. Det var varken aristokratiskt eller demokratiskt. Det var svenskt.
Alla skulle ha roligt på Gretas bröllopsdag, det var patron Boströms valspråk för dagen.
De flesta av gästerna kände Greta. Däremot var Johan Bjurcrona jämförelsevis obekant. På bjudningskorten hade inga närmare upplysningar om honom lämnats.
Vigseln skulle äga rum i stora salen på nedre botten. Där hade man väldiga dörrar direkt ut till trädgården, där de flesta av folket samlats. Kullerstolarna voro omgivna av rosor, och för biskopens bakgrund funnos ett par vackra Fenixpalmer nere från växthuset.
Greta hade icke visat sig för gästerna. Johan däremot fördes omkring av patron Boström och presenterades med en klapp i ryggen och det smickrande tillägget — det är min duktige svärson, Johan Bjurcrona.
Johan höll sig säker och rak. Vistelsen på Ultuna hade gjort honom gott. Den hade tagit bort en del av den blyghet, som gärna kom över honom inför mycket folk. De bäst invigde kände till att Johan var adopterad av Sigrid och viskade till varandra om den besynnerliga likheten, men större delen tog utan vidare för givet, att det var Sigrids son. De blevo egendomligt berörda, när de föreställdes för den långa, vackra kvinnan med de underbara mörkblå ögonen och några silverstrån vid tinningarna och som presenterades som fröken Bjurcrona.
Johan hade varit försvunnen några minuter för att hämta sin brud. Det var en behaglig syn att se dem komma in tillsamman. De prydde varandra. Han i svart och hon i vitt med myrtenkrona.
»Hon är förtjusande», viskade gästerna.
Biskopen förrättade akten med vederbörlig pondus. Det hela gick lyckligt, och ingen av de båda unga stakade sig på vigselformuläret. Sedan gick man till bords. I salarna, i salongerna och ute i trädgården. Det fanns ingen möjlighet att rymma alla gästerna i ett rum. Men alla dörrar och fönster stodo vidöppna i den varma junidagen så att samhörighetskänslan icke splittrades.
Det hölls många och välvilliga tal. Patron Boström talade för brudparet.
Han började rörd med — kära barn! — men gick sedan över i en mer humoristisk genre, skildrande hur de båda unga funnit varandra och hur Högsta Rådet beslutat att gifta dem med varandra. Han talade om den fader- och moderlösa gossen, som fröken Bjurcrona adopterat — här fingo de ovetande förklaringen! — och som hon fostrat med verklig släktkärlek som det anstår även en avlägsen släkting. Han karaktäriserade Johan som en präktig pojke, som visste vad han ville. Greta klandrade han för att hon måhända var för öm och att hon hade en farlig ovana att rycka i mustascherna för att få sin mening igenom — åtminstone hade hon gjort det med hennes stackars misshandlade pappa, som icke ens fått behålla ett enda hårstrå på hjässan. Nu var lyckan den, att Johan ännu icke hade några särdeles långa mustascher att rycka i, vadan det fanns förhoppningar om att Greta icke skulle få igenom alla sina önskningar, något som aldrig vore bra i ett äktenskap. Det bästa vore att man ginge halva vägen var i allt vad det gällde så blev aldrig vägen lång. Själv hade han en gång för mycket länge sedan — han blev åter rörd — prövat den taktiken. Tyvärr hade gudarna berövat honom hans kära maka tidigt. Han vore säker på att Greta skulle bli lika rar mot Johan som hennes mor varit mot Gustaf Boström och välvilligt överse med de fel, som alltid komma att föreligga hos manfolk ...
»Ja, kära barn, tag all jordens lycka! Jag unnar er den så gott som en far kan unna den åt sin enda dotter och sin kära svärson. Ensam kommer jag att bli, när ni lämnar mig. Det är livets lag. Jag knotar icke. Jag har goda hästar och det har aldrig varit långt mellan Alby och Bjurnäs, varken när det gällt hjärtan eller vägar.»
Han utbragte ett leve för brudparet och det följdes av fyra så taktfasta hurra från den månghundrahövdade skaran att alla snyltande sparvar kring borden i trädgården förfärade gåvo sig av.
Sedan kom tal för brudens fader och för brudgummens sköna adoptivmoder, för dem, som gått hädan för länge sedan, för damerna och allra sist för värden. Alla hälsades de med hurrarop. Glädjen stod högt i tak, och där var ett stimm och ett sorl så den ena hörde knappt vad den andre sade. Till och med de svartklädda statare- och torparehustrurna, som vågat sig med på festen och i början suttit tysta och käppraka vid borden, övergåvo så småningom sin reserverade hållning. De smuttade försiktigt på de många vinerna — alla skola serveras samma slags viner antingen det är landshövdingar eller koskötare var patron Boströms drastiska befallning för dagen! — och började smälta och tala.
Ja, se det var en fest, det! Så skulle det vara! Och så vackert patron talade om sin avlidna hustru! Det var ett exempel för många, det!
Och så sneglade de till sina män och fnissade. Visst viskades det också om den fasliga likheten mellan fröken Sigrid och brudgummen, men inte skulle patron gifta bort sin enda dotter med herr Johan, om där var något på tok. Nej, aldrig i världen!
På så vis var dagen i många avseenden betydelsefull.
Framåt kvällen blev det dans. Ute eller inne, allt efter behag. Naturligtvis dansades kronan av bruden. Det hörde till. De flesta av ungdomarna föredrogo att gå bort till den lövklädda stora logen och dansa. Sommarkvällen var vann och ljus. Fiolerna gnällde, och smeden på Alby, som var virtuos på dragspel, hade anordnat en extra dansbana på planen framför statarbyggnaden.
Patron Boström var med överallt. Han dansade, skålade, klappade om flickorna och skrattade. Hans blanka hjässa blev allt kraftigare i färg ju längre kvällen led.
»Roa er, barn! Roa er!» var hans ständiga uppmaning.
När det började skymma, tändes marschaller på stora gårdsplanen, och där serverades gående supé. Man hade god tid på sig. De, som skulle med tågen, behövde ännu icke fara på några timmar. Pratet och skrattet fortgick ohejdat kring de väldiga borden.
Sigrid, som ombetts att vara värdinna, hade en massa förpliktelser att uppfylla och fick icke tid att inlåta sig i långa samtal. För henne hade det icke varit en så ansträngande dag som för patron Boström, men hon började dock känna sig trött.
För tillfället hade hon dragit sig litet åt sidan och stod stilla borta vid trappan. Det såg helt fantastiskt ut på gårdsplanen med alla de livliga gestalterna, de knastrande marschallerna, den stora röda spegelkulan, som tycktes brinna, den mörka kastanjen med en aning om sommarnattsljus ännu uppe i kronan, stamrosorna och de mystiska, vinlövsklädda flygelbyggnaderna.
Det var ett vimmel av människor. Hon kunde endast fånga några av dem. Där pratade biskopen och landshövdingen. Där stod Karl XIII:s riddaren. Hans kors blänkte just till. Där dunkade farbror Boström rättare Gustafsson i ryggen vänskapligt, och där stodo doktor Enander och häradshövding Torsell. Johan och Greta såg hon icke till.
Hon kunde icke låta bli att se på Torsell. Som han stod, kastade en marschall röda flammor över hans ansikte. Han såg diabolisk ut. Han måtte sagt något roligt, ty Enander skrattade till. Det såg nästan ut som om de tittat bort mot henne.
Vad kunde han ha sagt? Var det något om henne?
Hon såg honom gå bort till farbror Gustaf och säga något. Patron Boström såg häpen ut men klappade sedan Torsell på axeln och drog honom med sig framåt mitten av planen bredvid den stora, brinnande spegelkulan. Patron Boström pekade på den gröna upphöjningen, där pelaren, som bar kulan, stod. Det såg ut som han uppmanade honom att stiga upp. Torsell vägrade men lät övertala sig. Han steg upp. Som han stod där, nådde hans axel över kulan. Han lade ena handen på det brinnande spegelklotet och väntade. Sigrid tyckte sig se hans sardoniska leende. Skenet från de fyra marschallerna kring den gröna upphöjningen fladdrade i röda ljusvågor upp och ned över honom och hans magra ansikte. Han såg ut som avgrundsfursten själv med handen på det brinnande jordklotet. Skulle han tala?
Patron Boström klappade oavbrutet i händerna.
»Silentium! Silentium!» skrek han med stentorsstämma. Sorlet sjönk så mycket att han kunde göra sig hörd.
»Häradshövding Torsell har bett att få säga några ord till ungdomen. Jag antar, att det icke blir de allra snällaste, för han är en gallblåsa, men i gamla Sverige bör åtminstone ordet få vara fritt. Silentium!»
Han steg åt sidan. Allas blickar vändes mot Torsell. Det blev några sekunders tystnad. Därpå började han.
»Bröllopsgäster!»
Hans annars så kärva stämma skar som en trumpet genom luften.
»Det finns en gammal orphisk hymn, som låter: gör oss rika och friska, gör oss även visa och kyska! Årtusende har rullat fram efter årtusende. Världen har icke förändrat sig så värst mycket från den stund, då den gamla hymnen steg mot himlen. Vi ha visserligen samlat en hel del mer guld på jorden — åtminstone somliga av oss. Om vi i någon avsevärd mån blivit friskare nu än förr vill jag låta vara osagt. Bönen om rikedom och hälsa är det förnämsta på jorden. Det är helt naturligt. Det är så påfallande yttre fördelar, som äro förenade därmed. Visdomen och kyskheten ha däremot sällan stått högt i kurs, och på den nuvarande marknaden för andliga värden torde deras kurs vara lika med noll. Vem har bruk för visheten och kyskheten i dessa tider, fulla av förhävelse, självförgudning och ruttenhet? Vilka människor skulle finna på att vid en offentlig fest smycka sig med vishetens och kyskhetens symboler? De skulle riskera att bli utskrattade. Vilken har mod att stå upp och sjunga en hymn till visheten och kyskheten? Vem har mod att vara idealist — framförallt i handling? Han skulle bli inspärrad såsom sinnessjuk eller korsfäst enligt god, gammal hävd, när det gäller ideella upprorsmakare. Människorna ha tyvärr icke blivit klokare än att de inbilla sig, att idealismen kan spärras inne eller korsfästas likaväl som att rättfärdigheten kan klubbas ihjäl. Detta är naturligtvis ett gruvligt misstag liksom överhuvud taget alltid, när man förväxlar personen med begreppet. Jag förstår så väl, att idealister äro obehagliga, förargliga och påträngande varelser. Bara detta att ha en idé, som ingen annan har, är närmast en förbrytelse. Vad ligger närmare till hands än att bestraffa förbrytaren, som med sin idé vill rubba de cirklar, inom vilka vi vant oss att leva i fred och belåtenhet? Om idealismen trots allt lever, beror det på, att den på något säreget vis sammanhänger med den längtan till ett högre mål, som trots allt lever innerst hos oss alla, mer eller mindre dold. Denna idealistiska längtan kan ibland få spontana paroxysmer och kommer då till synes i det vi med ett något svulstigt namn plägar kalla hjältedåd och som i vanliga fall plägar belönas med guldmedaljer. Det finns andra hjältedåd också, de tysta hjältedåden av alla dem, som offra sitt liv, sin kärlek för en idé, ett högt mål. Jag har själv sett ett exempel på ett sådant tyst hjältedåd, där både ungdom och kärlek offrades. När sådant kan försiggå i våra tider, kan man hoppas, att världen icke är obotligt sjuk, hur svår febern än tycks vara. Som läkemedel skulle jag vilja rekommendera idealismen, ehuru jag icke tillhör de läkekunnigas utan de dömandes fördömda släkte.
Er unga ber jag i synnerhet få anbefalla idealismen! Det är ingen skam att bedja gudarna om vishet och kyskhet. Det är ingen skam att offra sig. Som gammal domare borde jag avhålla mig från att driva en revolutionär propaganda bland ungdomen, då det icke är otroligt, att den kan ha vådliga följder så till vida, att ungdomen kanske icke blir rik, om den följer mitt råd. Jag kan dock icke avhålla mig från att uppmana er, ungdomar — bliv ideella revolutionärer! Inga sådana, som störta riken och troner överända. Det är ett kortvarigt nöje, det försäkrar jag er, och skulle bara medföra ett obehagligt möte mellan oss inför ett helt annat forum än vid patron Boströms bord i denna sköna sommarnatt. Nej, ungdomar! Revolutionera era själar! Rensa ut dem från hat, avund, egoism och bered dem i tid på att, om det gäller, kunna offra både ungdom och kärlek för något större och skönare! Då har ni i sanning icke levat förgäves!»
Torsell pauserade. Hans röst hade fått en varm klang och drog med sig bravorop och jubel.
»Innan jag slutar, har jag ytterligare ett par ord att säga. Stunden är snart inne, när vi skola bryta upp.»
»Nej! Nej!» hördes röster. Patron Boström slog avvärjande med händerna.
»Jag upprepar det. Stunden är inne!» sade Torsell. Hans blick sökte sig bort till Sigrid. Hon inbillade sig se hur hans ögon lyste till. Kanske var det reflexen från marschallerna. »Innan vi bryta upp, ha vi någon att tacka, som vi glömt. Glömt allt för länge, otacksamma som vi, människor äro. Det är hon, som står därborta ensam!»
Alla vände sig mot Sigrid.
»Hon döljer sig som de tysta hjältarna för sed hava. Ni kanske icke vet det, men jag vet vad hon gjort.»
Han gjorde en mycket kort paus. Sigrid blev dödligt rädd. Vad tänkte han säga?
»Hon har varit vår osynliga värdinna, vår goda ande i dag. Jag föreslår, att vi tackar henne med ett fyrfaldigt leve. Må hon alltid förbli vår förebild! Leve Sigrid Persdotter Bjurcrona!»
Fyra rungande, taktfasta hurra följde och sedan ett oändligt jubel. Torsell, som lett hurrningens takt med armen, steg ned från den gröna upphöjningen. Patron Boström gick emot honom.
»Jo, jag tackar!» utropade han. »Tack, skall du ha! Det hade jag aldrig i livet trott, att du kunde säga några hyggliga ord också en gång.» Och så omfamnade han Torsell och dunkade honom studentikost i ryggen. »Aldrig trodde jag det om dig, gallblåsa!»
»Inte jag heller», sade Torsell torrt. »Det var också en förlöpning. Men jag ångrar den inte.»
Sigrid hade omedelbart efter hurraropen omgivits av en massa människor, som ville trycka hennes hand och tacka henne. De flesta bedyrade, att de icke haft en aning om att hon varit värdinna, något som hon icke visste, om hon borde uppta som en artighet eller icke. Många passade också på att säga adjö. Det var mest de äldre damerna, som, trots sina männers eller följeslagares protester, ansågo, att de borde ge sig av, eftersom det började bli sent. Bland de gifta paren, som bodde i trakten, föranledde detta de mest beklagliga skilsmässor. Herrarna förklarade, att de tänkte stanna till solen gick upp. Då skulle det bli sillfrukost hade Gustaf Boström lovat. Från de äldre gifta damernas sida uttalades många tvivelsmål om deras män voro riktigt kloka, ett spörsmål, som besvarades med vanvördiga skratt och patron Boströms egen försäkran, att det var sista gången i hans liv det firades något bröllop på Alby. Icke ens denna förmildrande omständighet, som Torsell sade, kunde rubba en del damers beslut att fara hem. Den ena vagnen efter den andra började också rulla bort i den bleka sommarnatten. För varenda vagn, som for, hurrades det. De gifta män, som stannade kvar, voro de ivrigaste att hurra, skamlöst nog för sina bortfarande hustrur.
Bland dem, som kommo fram och tackade Sigrid, voro också Johan och Greta. De omfamnade och kysste henne och anförtrodde henne viskande, att nu tänkte de i allra största hemlighet ge sig av. De hade redan sagt farväl åt pappa, förklarade Greta. Ville tant Sigrid fara med eller tänkte hon stanna?
Sigrid visade på människorna omkring. Omöjligt för henne att resa allaredan, så länge det fanns så många damer kvar.
»Ja, så reser vi ändå», sade Johan. »Vi ses i morgon!» Han kysste Sigrid skrattande.
En stund efter körde Bjurnäs’ kalesch med suffletten uppslagen över gårdsplanen. Magnusson hade god fart på parhästarna, men naturligtvis upptäcktes det genast vilken dyrbar last vagnen förde. Där blev ett väsen och ett skrik och ett hurrande utan ända. Man rövade blommor från rabatterna, man rev ned girlander och vräkte över kaleschen. Några av de djärvaste ynglingarna stego upp på fotstegen och bombarderade brudparet med rosor. Magnusson hade all möda i världen att lugna hästarna. En hel skara följde springande efter vagnen och jublade och önskade lycka.
»Ja, nu är de borta», sade en sardonisk röst alldeles bredvid Sigrid.
Hon hade varit så upptagen av att se och lyssna till tokerierna att hon icke märkt, att Torsell närmat sig henne.
»Jag tillåter mig också draga hädan», fortsatte han och bugade sig.
»Nej, nej, ni får inte!» sade hon brådskande och grep efter handen, som han sträckte mot henne. »Först måste jag riktigt tacka er!» Hon tog hans hand mellan sina båda och tryckte den varmt.
»Inte behöver ni tacka mig för att jag tackar er. Nog är vi ett tackande folk, vi svenskar, men så mycket är icke nödvändigt, min bästa fröken Bjurcrona. Jag förrättade bara en skyldighet, som alltför länge uraktlåtits.»
»Nej! Nej!» sade hon avvärjande.
Hon såg på honom med sina stora, härliga ögon. Han kunde icke se, att de voro mörkblå. De skiftade i alla färger allteftersom marschallernas ljus speglades i dem. Det var sol och natt i dem, hav och himmel, skog och ängar, blommor och lågor, allt. De voro som två underbara stjärnor. De hörde knappt jorden till.
Ett drag av smärta gled över Torsells magra, härjade ansikte.
»Jag beklagar, att jag icke kunde säga mer.» Han böjde sig ned och kysste hennes båda händer. Han såg ännu en gång på henne. Det var som om hans blick velat smeka hennes mörka, vågiga hår, hennes klara, rena panna, burret vid öronen, den fina näsan och munnens våglinje, som blivit så sträng med åren. Han såg henne rätt in i de tindrande stjärnorna. Det var som om han velat säga något mera, men så knep han ihop ögonen, bockade, viskade ett knappt hörbart tack och gick.
Strax efteråt for han ensam. Ingen kastade rosor på honom, och ingen hurrade.
Några timmar senare reste Sigrid. Gustaf Boström hade erbjudit sig själv skjutsa hem henne, men hon hade avböjt under häntydan på hans plikter mot de ännu kvarvarande gästerna. De flesta hade dragit sig inomhus. Det hade börjat bliva kyligt på morgonsidan. Sigrid for obemärkt över gården. Det inbrytande dagsljuset var obarmhärtigt. Bordsdukarna fläckiga, söndertrampade blommor, halvfulla glas och buteljer, trasiga girlander. En av marschallerna stod och osade med dödsmärkt låga.
Sigrid tyckte det var riktigt skönt att komma ut på landsvägen. August körde friskt undan. Han ville vara tillbaka så snart som möjligt. Fiolgnället hördes ännu från stora logen.
Dagen började vakna. Fåglarna kvittrade i buskarna, och morgonvinden susade i de stora rågfälten. Det gick som böljor över dem.
August behövde icke köra längre än till trädgårdsgrinden vid Bjurnäs. Där steg Sigrid ur och August vände med vagnen.
Luften var full av små, lätta rosenskyar, som drevo mot väster. Bakom skogstopparna stod solen i begrepp att stå upp. Kanten på ett rökrött smalt, långt moln lyste redan i guld. Det doftade av syrener och av den söta trädgårdsblommen. Hela trädgården stod som en enda stor brudbukett.
Sigrid gick drömmande uppför alléen. Mitt fram i det gröna lövverket skimrade Bjurnäs vita gård. När hon kom upp på gårdsplanen, såg hon fönstren hos de unga stå på vid gavel. Hon öppnade den tunga dörren så tyst hon kunde och nästan smög sig uppför trapporna.
För att de unga skulle få vara riktigt i fred hade hon återtagit sitt gamla tornrum. Det var dit hon gick. Det gamla urverket arbetade lika tungt och besvärligt som vanligt, och golvtiljorna knarrade, trots alla Sigrids försiktighetsmått.
Aldrig hade tornrummet sett så inbjudande ut. De skära kretonggardinerna, eksängen med rosafärgade sidenomhängen, fasettspegeln, rokokobyrån och kopparsticken på väggen i svarta, blanka ramar, allt var som en vacker dröm, som hon återfunnit i verkligheten.
Hon gick fram till fönstret och slog upp det.
Ängar och gärden lågo i morgonsol, och tuppen på Bjurnäs kyrka blixtrade till. Hur hon älskade allt detta! Vad jorden var skön!
En gång för längesedan hade det legat frost över allt. En morgon för mycket, mycket längesedan. Då hade hon ängslats och rädits. Nu kände hon sig lugn. Alla sina kära hade hon omkring sig. Nere i kapellet lågo far och mor och Erik. Och under henne vilade Johan och Greta. Kanske i varandras famn.
Hon sträckte ut armarna. Att icke leva förgäves hade han sagt i sitt tal, där han stod i natten. Han visste hennes hemlighet. Det var för henne ensam han talat. Varje ord hade varit riktat till henne.
Hon gick och såg sig i spegeln. Jag har blivit gammal. Jag har fått gråa hår, men jag har lärt mig älska livet, människorna, jorden, tänkte hon.
Hon klädde av sig och gick till sängs. Fönstret stod öppet. In genom det strömmade den friska morgonluften. Hon log för sig själv, där hon låg med slutna ögon och sakta gled in i sömnens land.
Hon hade icke levat förgäves.