Kåtornas folk

by Ester Blenda Nordström

Fliten.

Lättjan föder sorg och nöd

och ger aldrig dagligt bröd,

men, se, flit gör kinden röd

och ger bröd i överflöd.

Lättja skadar kropp och själ

flit bekommer båda väl.

Flit ger munterhet och fröjd,

lättjan den gör ingen nöjd.

Vilket ska man nu tro? Den behagliga känsla av det trägna arbetets onödighet, som griper en vid genomläsandet av “Tänk på att du helgar vilodagen“ förbytes i en lätt olust, när “Fliten“ fångar ens ögon, men det är kanske meningen att dra medelproportionalen ur det problem, som sålunda bildas, och på det sättet skaffa sig en viss behållning av det man fått i sig. Men mina elever ha inte lärt sig att dra medelproportionalen ännu — de kunna bara räkna addition och subtraktion i kolumner. Och därför skulle de nog ha lite svårt att smälta dessa läsebokstycken på det rätta sättet om de begrepe ett ord av deras innehåll.

En annan lärorik och värdefull uppsats ur samma lärobok bär den ståtliga titeln “Havet“ och i den får man en verkligt uttömmande skildring av havets viktigaste funktioner, dess liv och växtvärld. Kanske dock att den utomordentligt färgrika beskrivningen på den mera sällsynta företeelsen av en direkt sjöresa från Stockholm till Amerika är det mest intressanta momentet. Detta är “Havet“:

Havet.

1.

Hur stort är havet? Slutar det där, varest himmeln synes skära av det? Vi vilja i tankarna följa en resa från Stockholm till Amerika. Man går i Stockholm ombord på ett skepp. Fartyget lägger ut och ilar bort. Till en början går dess väg mellan klippor och skär; sedan kommer det ut på en vik av stora havet. Stränderna försvinna, man ser blott himmel och vatten. Så går den ena dagen efter den andra. Ännu synes väl stundom fasta landet här och där, och en och annan ö sticker upp över vattenytan; men, då man kommer ut på stora havet, som sköljer vår världsdels västra kust, försvinner varje spår av land. På alla sidor utbreder sig den stora vattenöknen. Det enda liv, som här visar sig, äro fiskarna, som leka i vågorna, och fåglarna, som kretsa i luften. Så förlider dag efter dag. Slutligen ser man kusten, efter vilken man så länge väntat. Nu skallar ropet: “Land, land!“ Och många uppsända lovsånger till den himmelske Fadern, som bevarat dem under den farliga resan över havet.

Havet är mycket stort. Det upptager nära trefjärdedelar av jordens yta.

2.

Så stort än havet är, känna dock sjömännen noggrant vägarna därpå. Drivna av vinden eller ångan klyva årligen tusentals skepp havets böljor. De gå åt söder och norr, öster och väster, från den ena världsdelen till den andra. Många föra utvandrare till Amerika eller Australien. Andra hämta te, kaffe och kryddor från Asien, guld, bomull, sockerrör och tobak från Amerika, fikon och elfenben från Afrika, guld och ull från Australien. Andra åter föra till världens skilda länder en mängd saker, som blivit förfärdigade i Europa, såsom garn, strumpor, vävnader m. m. Några skepp gå upp till det kalla Ishavet och komma därifrån lastade med fisk, björnhudar, tran m. m. Även ned till havsbotten begiver sig människan. I havets djup finner hon liksom på jordytan berg och dalar. Där rör sig om varandra glupska hajar, jättestora valar, sköldpaddor, snäckor och musslor samt många andra djur; där frodas även växter. Några av dessa hava stänglar, som äro mycket, mycket långa.

Ja, det är några exempel på böckerna vi ha att läsa, och så särdeles uppmuntrande kan man ju inte säga, att de äro. Men så länge det ännu inte skridit längre med språkundervisningen, så betyder det inte så mycket. Vore nu denna läsebok för de större som den skulle och borde vara, så kunde den innehålla en massa saker, som vore både nyttiga och intressanta för barnen att veta, och som kunde sporra dem till ivrigare ansträngningar att lära sig förstå och tyda svenskan. Där kunde stå om den övriga delen av Sverige, som de nu intet veta om, om kungen och riksdagen och alla möjliga trevligheter, som för barnen söderut är det dagliga livet, men som för dessa barn äro lika okända som om man berättade dem de vildaste sagor. Där kunde stå berättat om lapparna själva och deras härstamning, om andra vildmarksfolk och deras liv, där kunde stå om renskötsel, om sjukvård — ett fullkomligt okänt ämne i Lappland — om sol och måne, om hundrade saker, som vore nyttiga och värdiga, och som skulle göra barnen oändligt nöje och stor nytta. I stället är man nu hänvisad till berättelser om skomakare och negerslavar och sjömän och myror och fjärilar och gud vet allt. Det är inte roligt, och man har hela tiden en känsla som om man vore lite generad. När fjorton par klara allvarliga ögon betrakta en i ivrig förväntan att få veta vad det de läsa innehåller, så ville man gärna ha något bättre att tala om, något mera värt besväret liksom. Men det får man väl inte förrän en bok blir särskilt skriven för lappskolorna — om det blir någon gång.

Flitigare och mer läraktiga elever kan man knappast önska sig än dessa små lappbarn äro. De äro så ivriga att lära, så intresserade av allt nytt, som man berättar dem, så villiga och glada åt den kunskap man söker bibringa dem. Det händer ju att de plantera om det de få höra i sin egen jordmån och rätta det efter det liv de leva i, och då kan det ju bli litet snedvridet som allmänt vetande betraktat, men för dem kommer det närmare och blir rikare på det sättet. Jag minns i biblisk historian en gång. Jag hade berättat för dem om Josef, och hur illa hans bröder behandlade honom, att de skickade honom i fångenskap. Dagen därpå skulle jag höra hur mycket som satt fast av det där, och fick riktiga och förståndiga svar på alltsammans. Så blir det Lars Peters tur, och då har berättelsen skridit så långt som till fångenskapen.

— Vad gjorde då Josefs bröder med honom, Lasse?

— De skickade honom till Trondhjem, svarar Lasse med trovärdig och indignerad uppsyn. Och hur besynnerligt det svaret än kan låta för en med lappförhållanden obekant, så är det dock från Lasses syn på saken fullkomligt riktigt. Till Trondhjem sändes nämligen alla norska lappar, som gjort något med rättsprinciperna mindre överensstämmande och Lasse hade hört om många norsklappar, som fått fara till Trondhjem för renstölder och knivhuggning, och vad det nu kan vara allt. Och så sade han den fångenskap han kände bäst till och det var inget ont i det. Det blev skratt förstås, och Lasse blev röd som en pion i sitt runda och fräkniga ansikte, men han var säker på sin sak och såg lugnt på skrattarna. Och Josef fick gärna för mig sitta fängslad i Trondhjem.

De fyra timmarna, som skolan tar i anspråk varje dag gå så fort, att man tycker det har knappt hunnit börja förrän det är slut, och barnen tycka inte heller det är långsamt. De ha inte riktigt så brått nu som den första tiden att komma iväg hem, när jag säger:

— Nu är det slut. Adjö!

Det händer allt emellanåt, att de stanna en stund utanför och vänta lite smått, att jag ska komma ut och leka med dem någon ny och okänd lek. Det gör jag också ibland och vi ha storartat roligt en timme eller två, tills Ellekare kommer och ropar mig in till middagen eller någon väntande patient, som vill bli botad för något ont.

— Nu är det bäst ni går hem! säger jag då till barnungarna. Och som en storm brusa de utför sluttningen på sina skidor, ropa och skratta så det ljummar i luften och lämna ett stort och tyst tomrum efter sig. Som dagen därpå blir fyllt på nytt med strålande liv.

Och jag går in till mina plikter. I kåtan sitta nästan alltid efter skolans slut ett par tre stycken, som ha någon krämpa de vilja ha botad, och det hjälper inga undanflykter eller en så enkel sak, som att jag förklarar, att den och den sjukdomen förstår jag mig inte alls på.

— Alltid kan du ge mig något på försök åtminstone! säga de, och så får jag lov att portionera ut någon medicin, som, om den inte gör nytta i alla fall inte skadar. Emellanåt ger den åtminstone lite lindring, om det är någon reumatisk eller annan värk, och de äro tacksamma för det. Ibland vid mera lätta fall har jag kunnat hjälpa fullständigt, och genom dessa få lyckade kurer är mitt läkarrykte spritt vida omkring och har vunnit stor stadga. Så fort skolan är slut komma patienterna. I början var det inte så noga med tiden — de kommo mitt i lektionen och sökte mig, men sedan jag sagt dem, att medan skolan pågår kan jag ändå ingen hjälp ge eller ens höra på vad de ha för sjukdomar, så vänta de och komma ej förrän barnen störtat ut genom oksan på hemväg. Då dröjer det inte länge förrän jag har några stycken sittande kring elden, då slängs kaffepannan på, och det pratas och skrattas och är trevligt och alla låtsa de som om de alls inget ärende ha. De vilja inte gärna fram med vad de ha på hjärtat förrän de äro ensamma med mig och Ellekare, och på det sättet kunna de ibland bli sittande kvällen över. Den ena ska vänta ut den andra, och ingen vill ge sig och gå först eller tala först, men till slut inse de då, att ingen återvändo ges, och med många snirklade vändningar kommer ärendet fram. Det är minsann svårt nog bara att förstå sig på deras beskrivningar av sitt onda.

— Jag har fått ont utanför kroppen, säger en. Kan du hjälpa mig med det?

— Utanför kroppen?

— Ja, se här.

Det är en svullnad som slagit upp — det kallas att ha ont utanför kroppen.

— Jag har solen i halsen, säger en annan. Hur ska jag få bort den?

— ??

— Det är torrt och bränner jämt.

— Du ska låta bli att dricka kaffe, säger jag.

Då blir det skratt, för en så tokig ordination kan inte vara annat än skämt. Förr finge väl halsen svida tvärt av, än man försökte reda sig utan kaffet, som är det enda roliga man har. Och jag förstår också mycket väl, att det inte kan bli tal om lydnad i det avseendet, men utverkar i alla fall, att kaffet inte dricks på alldeles fastande mage, och delar så ut lite bikarbonat och ytterligare några förmaningens ord.

— Uldat har satt ont på mig. I ryggen, klagar en gamling.

Uldat — de underjordiska. Det är trollvarelser på gott och ont, som bo under jorden och se ut precis som lapparna själva. De byta bort barn och trolla ont på dem de inte tycka om, men dem de älska ge de allt gott i världen. Och när uldat har gått i ryggen så är det detsamma som ryggskott, och det botas med kamferliniment och värme.

En gång kommer en lappgumma ända från Vuoskojauri — två och en halv mil — för att få sin hörsel igen, som varit borta i många herrans år.

— Jag kan inte göra något åt det, skriker jag i hennes öra.

— Jo men, kan du så. Du vet något, och bara du vill så kan du nog. Jag har sånt örsprång också. Och jag har gått lång väg för att bli hjälpt, så nu får du inte neka. Och tvättat mig har jag gjort i öronen, så titta nu är du snäll.

Jag tittar och är just lika klok för det, men lite varm olja kan jag ju alltid drypa i för örsprånget, och det gör jag också. Dagen därpå kommer hon tillbaka — hon har legat hos släktingar i byn över natten — och hör naturligtvis mycket bättre än hon gjort på många år. Saliga äro de som tro! Hon får lite olja med sig i en flaska, lite brokiga band till en ny mössa, och lunkar iväg hem igen, nöjd och belåten med sitt besök.

Den oftast förekommande krämpan är tandvärk, och för dess botande har jag den enklaste av alla mediciner, rekommenderad till mig av en tandläkare: senapsolja. Ett av Ellekares allra största nöjen är, när den ska användas, och det är onekligen en mycket löjlig situation, som inte jag själv heller kan låta bli att skratta åt. Den sorgsna patienten kommer in schalbehängd och svullen, kvider fram ett ömkligt: boris! och vill inte se åt kaffekoppen ens.

— Har du tandvärk? frågade Ellekare med hoppfull ton.

— Ja. Skulle be lärarinnan bota. Det har värkt så länge nu, så jag orkar inte känna det längre.

— Det botar hon! svarar Ellekare med trygg röst. Och så fnissar hon för sig själv och kastar en blick åt medicinkistan. Den stackars tröstade ser nöjd ut över löftet, men kan inte riktigt gilla skrattet, och endast min medlidsamma och allvarsamma min kan i någon mån hjälpa upp Ellekares blunder. Ellekare tar under tiden fram den lilla flaskan med senapsoljan och räcker mig den med de muntraste ögon, som nästan locka mig att brista i skratt vid tanken på det som väntar. Men jag hejdar mig så gott jag kan och ber patienten komma närmare.

— Kom ända hit fram till mig, Rihta! säger jag — låt oss anta att det denna gång är Rihta borta från andra sidan fjället, som har kommit för att få hjälp i sin nöd. Rihta närmar sig och tar bort duken från huvudet. — Ge mig den andra flaskan först, Ellekare!

— Javisst, den glömde jag! säger Ellekare och vänder sig bort för att inte Rihta ska se hennes leende. Och så räcker hon mig en liten flaska med vatten i — det är lärlingsflaskan. För att senapsoljan ska hjälpa måste doften av den dras in med ett mycket starkt och hastigt andetag och man håller för den ena näsborren — på den sidan av huvudet där man inte har ont — sätter den andra över flaskmynningen och drar ett djupt, snabbt drag. Men senapsoljan stinker på långt håll och av erfarenhet vet jag, att lukten av den gör patienten rädd redan från första stunden, så att han inte vågar dra till så hårt som det behövs för att det ska göra verkan. Och därför låter jag dem öva sig först på vattenflaskan och när de så dragit en fyra, fem gånger och kan konsten riktigt, så sätter jag i ett obevakat ögonblick senapsoljan i stället. Så med Rihta nu.

— Dra ordentligt! kommenderar jag.

Och Rihta drar misstänksamt och ängsligt, medan hon håller för ena näsborren och håller munnen öppen.

— Bättre! säger jag. Och hon drar igen, denna gång modigare och inte så förskrämt. Det var ju inget farligt!

— En gång till och hårdare! Rihta snörflar till igen och på andra sidan elden hör jag Ellekare utstöta ett misstänkt ljud.

— Nu gjorde du det rätt bra, säger jag. Ta nu i en gång till det värsta du kan, så slipper du och är bra sen.

Rihta drar till, så jag nästan vacklar för draget och denna gången är det över senapsoljan hon håller näsan. Effekten är storartad! Med ett tjut som endast en senapsoljestyrkt människa förmår upphäva viker sig Rihta dubbel som en fällkniv, hostar och nyser och skriker och skrattar på samma gång och åkallar högljutt Ibmil. Ett ögonblick tror hon alldeles säkert, att hon ska dö — ammoniak är som den milda doften av en reseda i jämförelse med senapsoljan — så småningom går det dock upp för henne att hon ska leva ännu någon tid, efter ytterligare några minuter förstår hon, att denna levnad möjligen kan fortsättas utan tandvärk, och om en liten stund skrattar hon mot Ellekare och mig med ögon så blida som solsken, och har innerligt roligt åt sin egen förskräckelse nyss. Hon säger inte nej åt en kaffekopp nu, men måste avbryta sig mitt i drickningen för att skratta åt hur rolig hon måtte ha sett ut, när hon drog in senapsoljan, och är alls inte missnöjd med Ellekares och min tydliga munterhet. Och sådana äro de allesammans — snara att finna humorn i allt om det också gäller deras eget skinn. Det finns inte en av alla dem som prövat den underbara senapsoljan, som förtörnats över vårt skratt, och ändå äro de i legio, som haft sin näsa över den flaskans mynning innan det tog slut på innehållet.

Men det är inte bara patienter som komma på besök — det är artighets- och vänskapsvisiter också, som gå av stapeln. I synnerhet om söndagarna, då alla societetsplikter avbördas. Då kan det sitta ända till en sexton, sjutton stycken i min kåta — män (flera av dem ha nu kommit åter från Norge), kvinnor och barn, och då ska jag säga, att pratet går så det surrar. I så stor krets är det dock mera allmänna saker som dryftas: hjorden och norrmännens uppförande mot renvaktarna, sommarens skadeersättningsmöjligheter och betet där västerut. Skadeersättningarna kallas av lapparna “taxt“, och de äro ett årligen återkommande ont, som åsamkar mycken sorg och veklagan. Det är de norska länsmännen som taxera och bedöma de skador renhjorden kan anses ha gjort på böndernas mark och sedan blir det för lapparna att betala, om de inte vilja se alla möjligheter stängda att nästa år åter föra sina hjordar in på norskt område. Detta är söndagarnas liksom alla andra dagars ständiga samtalsämne, där alla kunna vara med, alla vilja säga sitt ord, och det är ett surr som i en bikupa medan kaffekopparna vandra omkring och sockerbitarna knastra mellan tänderna.

Under visiterna på vardagarna går det mera stillsamt till. Då är det vanligen kvinnfolken i grannkåtorna som komma tittandes in ett slag på eftermiddagen, de ha arbete med sig och då sy vi och väva och sticka och dricka kaffe och ha inte tråkigt en minut. Ofta kommer Gate och hälsar på, och det känns så trevligt och tryggt, när jag bara ser hennes ansikte glutta i oksan. Som om det vore en gammal god vän, som jag längtat efter och inte sett på länge. Hon har alltid sin bandväv med, och vackrare skoband än Gate väver har jag aldrig sett någon göra. Med så vackra, klara mönster. Det är förresten förunderligt hur väl och jämnt de kunna väva i en sådan liten primitiv historia som deras vävstol är. Vävstol! Det kan inte få det namnet på långa vägar, men det är inte lätt att veta vad det ska kallas för. Mest liknar det en mycket stor, grovtandad kam, sluten i båda ändar och förfärdigad av renhorn. Tänderna äro breda och glesa och inte alltid så särdeles jämna och emellan dem träs varpen. Ena ändan av den fästes i bältet på den, som väver och den andra knyts om en träkäpp, som bara ställs ned helt löst i golvriset och stöds av foten, så att den inte faller omkull. Något primitivare och enklare än denna vävstol kan man inte tänka sig, och det är ett rent under att se, hur lätt och skickligt vävningen går. Vävbommen utgöres av ena handen, och snabbt blomma de grannaste rosor och blad upp under väverskans fingrar, som röras så hastigt, att man knappt kan följa dem. Jag vet inte vem som är skickligast, Gate eller Ellekare, eller för vem det går fortast — de äro visst lika rappa båda två. Och fastän de måste räkna och hålla reda på mönstret går munnarna lika hastigt som händerna. Sanna, min vän från första morgonen i lägret, tuggar sentråd, så hon hinner vanligen inte göra så många inlägg i konversationen, då det tyvärr är en fysisk omöjlighet att hålla ihop läpparna och tala på samma gång. Men ibland tar hon sig fritt en stund, och då har hon en hel del på hjärtat, som måste ut. Marge är inte heller någon sällsynt gäst — hon stickar strumpor eller tuggar sentråd och sitter mest tyst. Ellekare stickar brokiga vantar och Marja, Sannas adertonåriga dotter, syr på en mössa. Själv syr jag på en ny kolt, och många och visa äro de råd jag får om garnering och tillskärning. Att det ska vara röda och gula klädesbårder neromkring äro alla ense om — på den saken får det aldrig i livet ändras och inte heller på att manschetterna ska vara av rött och gult kläde, och att det kring halsen ska vara en gul klädesremsa. Men sen är fältet fritt för de vildaste fantasier om vad för ganser dessa klädesremsor ska prydas med. Den ena råder hit och den andra dit. De äldre tycka det är bäst att hålla den enkel, de yngre anse, att när det finns möjligheter till elegans så vore jag en dåre som inte använde dem.

— Ta inte mer än fem sorters krokband nertill! varnar Sanna. Predikanten kommer hit i sommar, och då blir han ond om han får se för mycken stass.

— Du kan ta av dig den, när han är här! skriker Marja i vildaste upphetsning, rädd att Sannas ängslan ska smitta mig. Marja är ung och vacker och inte så kristen som Ellekare kanske skulle önska. Men denna gång får hon medhåll av Ellekare, som fått för sig att denna kolten fullkomligt ska fördunkla alla hittills sydda.

— Jaha, den kan du ta av! Vi plockar nog minsann av oss lite var det fina vi har då. Jag tänker nog du lägger av dig den där granna broschen du har Sanna!

Sanna tar sig med förvirrad min åt bröstet, där ett gammalt vackert silversmycke håller samman duken. Och allesammans skratta vi.

— Ta sex krokband! säger Gate, och det beslutar jag mig då för till Ellekares och Marjas oerhörda grämelse. Och när det väl blivit bestämt och allting är lugnt igen, börja vi skvallra lite smått. Det är nu om Gates piga Anne, som samtalet rör sig. Anne är förlovad och ska gifta sig. Det veta vi alla, Ellekare och jag ha ju till och med skrivit brev till fästmannen. Hon har skrivit till prästen om lysning också, så där är väl allt klappat och klart? Men Gate ser mystisk ut och förtäljer, att Nila, så heter fästmannen, varit och hälsat på Anne nu i söndags. Men när Anne fick se honom så tyckte hon, att han såg så gammal och ful ut, att hon bestämde sig för att hon inte ville ha honom. Och det sade hon åt honom, och han blev nog mycket ledsen, för han tiggde och bad henne att inte ändra sig. Men Anne hon stod fast, och sent på natten gick han till sin plats — långt nord i Norge. Och Anne lät honom gå, och själv gick hon och lade sig, för hon är fri från renvaktning nu en månad framåt, när så många manfolk äro vid hjorden. Men i går bad hon sig fritt — hon ångrade sig. Kanske hon tyckte det var tomt också efter alla fästepresenterna som hon måste ge tillbaka, när han gick. Och fritt fick hon, och så lade hon lite mat i laukon och satte av efter honom på skidor. I morse kom hon hem — hon hade hunnit honom nära fyra mil norrut och nu voro de förlovade igen.

— Men på middagen i dag var hon hos mig och bad, att jag skulle skriva till prästen och ta tillbaka lysningen, om det inte var för sent. För hon hade ångrat sig, säger Ellekare med häpen uppsyn.

Och alla förvåna vi oss förstås och jämra oss över en sån obestämdhet.

— Hon tycker väl om någon annan? försöker jag försvara henne. Och då är det inte så gott att veta vilket som är bäst. Den hon tycker om kanske inte vill ha henne.

— Nu träffa du det som det är, säger Gate, och Sanna nickar med högtidlig uppsyn. Det är inte gott för flickan, och hon har det svårt nog.

— Hur har hon det då, stackarn? Kan du berätta det, eller är det en hemlighet?

— Ånej minsann, blandar sig nu Marge plötsligt i samtalet. Det är ingen hemlighet. Det vet vi nog så många här är utom du. Tala om du, Sanna.

Och Sanna berättar.

Anne har varit förlovad en gång förut. I sex år höllo de ihop, hon och den vackraste lappgossen som fanns i byn — aldrig har någon sett en så vacker gosse förr. Lång var han och stark och smal. Han bar henne över älvarna, när de skummade som högst, och de andra männen gingo fot för fot och knappt kunde ta sig fram själva, och han rände på skidor som blixten far över himmelen. I sex år voro de fästfolk och vaktade i samma halvkåta över samma hjord. Två barn hade de med varann, men så fattiga voro de, att de inte kunde tänka på att gifta sig ännu på ett par år. Men de hade allt samlat lite renar ändå av de som de fått i lön, och det såg ut som om det kanske inte skulle dröja så länge förrän de kunde slå sig samman. För att få flera renar i lön tog han plats på ett annat ställe hos en annan stam, men hon stannade kvar här. Han kom till en mycket rik lapp, som bara hade en dotter, och hon var vansinnig så ingen hade velat gifta sig med henne. Ful var hon också och puckelryggig. Men han blev väl som förbytt, pojken, när han kom dit bort, för han glömde både Anne och allt han lovat henne och gifte sig med den vansinniga. Och blev en rik man. Men Anne, hon fick inget veta förrän allt redan var skett, och det frestade allt på henne, när den underrättelsen kom.

— Men barnen då? frågar jag.

— Ett dog strax det föddes, men det andra är hos hennes föräldrar och hon betalar väl lite för det.

— Är han lycklig nu då, den som övergav henne.

— Vet jag, säger Sanna. Rik är han då, men inte lyckligare än den kan vara, som har gjort den största orätt på jorden.

— Och nu tar hon väl inte Nila heller?

— Åjo, skrattar Gate. Det blir nog Nila ändå. Man ränner inte åtta mil på skidor om man inte bryr sig om ett manfolk något. Och Nila är bra, fast han varken är rik eller ung.

— Hur gammal då?

— Han vet inte det själv, men nog är han väl över trettio år, faller Ellekare in. Jag känner honom.

— Men det är väl inte gammalt.

— Jo, nog är det gammalt, säger Ellekare, och alla de andra stämma in.

Så sitta vi tysta en stund, var och en i sina tankar. Jag ser på Marge, som tuggar och tvinnar rensenorna till trådar — fina, tunna starka trådar, som sedan användas till skosyning och till allt annat som förfärdigas av läder. Så fort och vant det går. Först tuggar hon senan så den blir mjuk och lös, plockar av alla ojämnheter, sen tvinnar hon den mot kinden så den blir klar och styv, skarvar samman den med nästa och spinner på sin oändliga tråd, tålmodig och tyst, med ett sorgset uttryck i de stora ögonen, som äro så mörkt bruna, att de nästan se svarta ut. Med ett reser hon på sig, stryker kolten utefter sidorna, stoppar senorna i barmfickan och försvinner ljudlöst genom oksan. Det är så seden, och ingen finner något besynnerligt i det. Om en stund gör Marge på samma sätt, snart är det bara Gate kvar. Hon väver alltjämt med sina snabba, smala händer, men låter så väven sjunka och ser sig omkring i kåtan med granskande vänliga blickar.

— Det blir storm till natten, säger hon. Jag känner det i luften. Säg åt Ellekare att hon hugger en tsaggi, så inte kåtan blåser bort för er. Och så ska jag ge dig den här — Heikka hade den med sig i går, när han kom hem.

Hon räcker mig en stor kaka mjukt norskt bröd med russin i — den har hela tiden legat bredvid henne inknuten i en halsduk och jag har flera gånger för mig själv undrat, vad i all världen hon hade där. Nu får jag äntligen se det, när alla de andra gått, och jag blir alldeles röd av glädje, det känner jag. För att inte tala om Ellekare, som ser på kakan med förälskade och tindrande blickar. Det är festmat vi bli bjudna på — bara jag tänker på att få några tuggor jäst, ugnsbakat bröd så blir jag vild av hunger. Men jag vet, att för alla lappar är det också god och sällsynt kost, och tveksamt frågar jag Gate:

— Men du själv då? Heikka har nog köpt hem den till dig och inte till mig?

Gate ler sitt vackra unga leende och skakar på huvudet.

— Men jag tänker, att du längtar mera efter bagarbröd än jag. Jag har ätit lappkaka i all min dar, men du har aldrig gjort det förr, och fastän du ingenting vill låtsas om, så tänker jag nog, du är led åt den kosten nu.

— Nej visst inte Gate. Jag tycker det är lika gott nu som i början, men nog ska det bli härligt med mjukt bröd. Och russin är det i också. Du äter väl åtminstone ett mål hos mig innan du går?

Men Gate har inte tid nu. I morgon kommer hon tillbaka och då ska hon äta. Hon måste hem till Anni-Marja och Ristin och Heikka och ... Innan hon talat slut är hon utom kåtan.

— Hälsa Heikka! är det knappt jag hinner ropa innan hon glider in i skogen och till svar får jag ett: Kito! och ett skratt, som klingar länge för öronen i den vidunderligt stilla och klara luften.

Den storm, som Gate spådde har kommit och med den regn och kyla och råkall luft. I två dygn har den rasat nu, men ännu är den lika vild, ännu trummar regnet lika hårt mot duken, som är otät på sina ställen och läcker så vattendropparna klaska mot kärlen i boasson. Jag blir sömnig, där jag ligger på några fällar framför elden — skolan är slut för dagen och jag är för lat att sy på kolten. Makar mig bara bättre undan för de envisa dropparna, som kännas så kalla, när de sila nedför hals och nacke, lägger mig ännu bekvämare tillrätta på rygg och ser på molnen, som fara över räppen. Nyss drog ett sträck vildgäss norrut, och den trekant de bildade stod svart mot himlen, ramad i kåtastängernas taggiga silhuett. En riphane lockar och kuttrar nere i småskogen, och kanske var det en stare, som tjittrade helt svagt bortifrån myren, när stormen vilade ett ögonblick. Eller kanske var det inte en stare, ty då skulle väl våren vara kommen — våren, som dröjer och dröjer tills vi börja tro, att den visst aldrig ska bli; vintern är evig i år.

Gammel-Elle blåser in genom oksan, så gnistorna fara kring kåtan och elden flammar upp. Utan ett ord sjunker hon ned på andra sidan härden, suckar bara lite och torkar av regndropparna, som vätt hennes ansikte och händer. Den tandlösa munnen håller hon hårt hopknipen, ögonen fara oroligt omkring, och händerna plocka rastlöst i risgolvet. Ingenting säger hon, och ingenting säger jag, makar bara kaffekitteln närmare brasan och lägger mig åter på rygg med blicken på molnen och tankarna ingenstädes. Så svarta molnen äro, det blir väl snö — där kommer ett sträck vildgäss igen — hör så de skrika och snattra. Och ändå blir det ingen vår, ingen sommar! Men det susar långt borta, det brusar och sjunger, det är inte vinden och jag känner inte ljudet, har inte uppfattat det förrän nu, fastän jag hört det hela dagen i mina öron. Den döda stillheten är inte längre så död, ripornas rop klinga inte längre så gälla och hädiska, och jag reser mig upp i stor förundran och lyssnar utåt.

— Vad är det som brusar, Elle?

— Älven — den har brutit upp i natt och fjället flyter.

— Då är det vår då, Elle!

— Ja, nu är det vår.

— Är du inte glad för det? — Sen blir det ju sommar.

— Ja, sen blir det sommar. När fåglarna kommer blir det sommar.

Hennes röst är klanglös och mörk, hennes mun kniper ännu fastare samman, och hennes ögon stirra rätt in i elden, som såge de alla jordens somrar dra förbi därinne. Händerna stryka över pälsen och förklädet, och under näsan dallrar en klar liten droppe, som får hänga där tills den faller av sig själv. Ansiktet är som dikat av hundrade rynkor, djupa, mörka rynkor, som äro svarta av många års samlat sot och smuts, håret hänger i toviga tofsar över öron och nacke, och mössan är dragen djupt ned i pannan.

— Hur gammal är du, Elle? Hur många somrar har du sett och levat?

— Vet inte, fråga prästen. Men det är allt bra många.

— Du var med innan kristendomen kom, tänker jag — när ni lappar ännu voro hedningar och offrade åt era egna gudar.

— Kaffet kokar du! Nog var jag med då. Herra siunit, Ibmil siunit — det var onda tider. De mördade och dödade och stal och gjorde varann allt ont. Voi, voi!

— Mördade! Varandra eller främlingar? Jag har hört om två engelsmän, Elle. Två engelsmän, som — — —

— Di engelska, har du hört om dem. Jaja, jaja — ingen vet, och ingen kan säga och ingen har sett. Men tre män, som jag känner, tre män som såg dem sist, ha dött en hastig och förskräcklig död, och pengarna de hade rövat runno bort ur deras händer, och deras barn äro dårar och stackare. Och di engelska spökar nere vid Altevand, så di kan skrämma liv och förnuft ur levande människor. —

— Nuppi kuhpi, Elle — en kopp till. Men hur vet man, att de tre lapparna ha dödat engelsmännen?

— Man vet ingenting hör du. Ingen vet. Men de kommo hem en morgon, och påvarna voro fulla så päsken knappt räckte till.

— Ja — ja! säger jag, ty jag vet att “påven“ är den stora barmficka, som männen bära innanför pälsen och där allting stoppas.

— Ja, och se’n hade de i sina kåtor så mycket besynnerliga saker, som ingen nånsin sett förr. Jag såg dem själv. Det var stora kisor av läder, och klockor och kläder, herrmanskläder, och fina bössor — sånt som en lapp aldrig få se.

— Är det längesedan?

— Ja, längesedan, längesedan, jag var inte så gammal då. Voi, voi Herra siunit mon län pallan!

— Rädd, varför är du rädd nu?

— Farligt att tala, det är mörkt i kväll, himlen är svart och det blir storm till natten. Bija moreit dolli!

Lägg ved på elden! Jag gör som hon säger och kastar en knippa ris på glöden, tar pusten och blåser liv bland de bruna kvistarna. Elle har blivit så tyst, och vi sitta båda och se hur en röd eldtunga slickar utefter riset, hur den breder ut sig till ett brett band, som snor sig smidigt och mjukt och varmt. Och med ens springa alla de små björkknopparna ut. Det är som sagans torra stav som slår ut i blom, det är ett under som sker inför våra blickar, ett under som sker varje dag och varje stund, men som man ändå aldrig kan se sig mätt på. Det bruna riset ligger där dött och torrt, som om aldrig blad och blomst vajat på dess smala stammar — och så med ens kommer en het röd eldslåga, likt en brännande sol, och de röda små knopparna springa ut, en efter en, lysa och dofta några ögonblick i späd, klargrön skönhet och skrumpna åter, svartna och dö i den alltför strålande solen.

Det mörknar till oväder, och stormen börjar brusa i de låga små björkarna utanför kåtan. Bortifrån skogen hör jag Ellekare komma släpande med ved, och snart kommer ett fång med ris brakande genom dörren. Och efter kommer Ellekare, röd och varm och andtruten. Efter henne Nilsa, drängen i grannkåtan, och efter honom Marja. Kaffepannan på igen och pratet i gång, medan regnet smattrar allt häftigare mot duken, och dropparna fräsa ned genom räppen i elden.

— Garra biegga! säger Nils och ruskar på sig — hård vind! Jag ska gå långt i natt och kommer inte igen mer i sommar. Hjorden är bortom Altevand nu.

— Altevand? frågar jag. Säg Nilsa, är det där engelsmännen spöka — är det där de mördades?

— Hur vet du det? — Ja, nog är det där.

— Spökar det mycket?

— Somliga nätter. Ja, hon Elle har väl hört dem, säger han och nickar mot Elle, som åter ser in i elden med skumma, gamla ögon och har sina tankar långt borta, dit vi äro för unga att nå.

— Gulla Elle! säger Ellekare och böjer sig fram mot henne. Hör Elle!

— Meite? — Va? Elle kommer tillbaka till verkligheten och oss med en djup suck.

— Har du hört di engelska vid Altevand? frågar Ellekare med en röst som ljuder helt skrämd och låg i kåtans röda halvdunkel, där bara elden lyser och värmer.

— Ja, svarar Elle motvilligt. Ja, jag hörde dem allt en natt. Men det är många år sedan nu. Jag och Tomma och Elle-Marja. Vi skulle gå från Norge över gränsen, och tände elden i en skog på kvällen och spände upp våra rakkas och lade oss att sova när vi ätit. Det var på hösten och rätt mörkt, och regnade gjorde det som nu. Elle-Marja och jag sovo tillsammans, och på natten vaknade vi vid, att luften var full av jämmer och klagan. Det ropade och skrek och grät, men språket var främmande — inte svenska och inte finska och inte lapska, och vi förstodo intet. Men vi hörde på rösterna, att det var män, som bådo för sitt liv och vi hörde svartskor klappra mot stenarna, svartskor som sprungo och halkade bland stenrösen. Elle-Marja tittade ut under rakkasen, men ingenting såg hon, vi bara hörde jämren och ropen och nöden, och aldrig har väl mänskliga stämmor kunnat bedja så. Voi, Herren Gud hjälpe deras fattiga själar! — Och Nilsa, det var ju bror din och Tomma, som höllo på att sticka ihjäl varann för di engelskas skull i höstas?

— Ja, säger Nilsa och skrattar. Det var Isak och Tomma.

— Hur var det, Nilsa?

— Jo, det var i höstas, Isak och Tomma kom från Norge med var sin raid lösrenar. De hade gått hela dagen, och renarna voro trötta, och fastän de visste, att det var på spökstället måste de stanna för natten. Och så bundo de renarna och gjorde upp eld och åto. Allting var tyst och stilla, men så mörkt, att de ingenting sågo utanför elden. Med ens brakar det till uppe bland stenrösen, och en jämmer och veklagan bröt ut, så det skalv i luften, svartskor klapprade mot stenarna, det grät och bad, just som när Elle hörde det. Renarna stodo bundna lite längre bort, men de sleto sig och rusade sin väg, och Isak och Tomma blevo som från vettet av förskräckelse. Rätt ut i mörkret sprungo de, bara bort från stället, och ingen visste var den andre var. Om en stund blev det tyst igen, och efter lång väntan tog Isak mod till sig och gick för att söka renarna. Han ropade på Tomma, men fick intet svar, elden hade slocknat och mörkret låg så tungt som sorgen. Medan Isak går och söker efter herkarna börjar stjärnorna lysa, och med ens skymtar han Tomma bakom ett träd. Han går emot honom, men Tomma blir rädd och springer, Isak efter för han vill be honom om hjälp med herkarna. Och de springa och springa, Tomma före och Isak efter. — Tomma tror, att Isak är ett spöke, och Isak vill visa honom, att det bara är han och ingen annan. Till slut blir Tomma så trött, att han knappt orkar röra sig, och stannar på andra sidan om en stor buske. Då stannar Isak också och säger: det är ju bara jag, Tomma. Ho, säger Tomma, kommihos (spöke) är du, som tar Isaks röst. Då går Isak närmare, för att han riktigt skall kunna känna och ta i honom, men Tomma är så vettskrämd att han börjar springa igen runt busken. Och runt, runt springa de tills Tomma faller över en trädrot och Isak över honom. Och Tomma drar sin kniv och är nära att stöta den i Isak — ty stål kan inte kommihos tåla, då flykta de. Men Isak får tag i hans hand och ropar: Tomma, Tomma, det är jag och inte kommihos — du känner väl, att det är kött och blod du tar i. Och Tomma nöp honom så Isak nästan måste skrika, innan han trodde, att det var en människa.

— Och sedan då?

— Ja, sedan fångade de herkarna, när dagen kom, men ingen makt kan få dem dit mera. Och jag är rädd nu att gå dit.

— Ska du gå den vägen i natt?

— Ja, just samma. Men om jag också är så trött, att benen viker sig under mig, så ska jag släpa mig fram på knäna, tills jag är över det stället. Hyvästi!

Han reser sig upp för att gå, lägger lasson fastare om axlarna och trycker mössan ned över öronen så tofsen står rätt upp. Så slår han oksan åt sidan, och i samma ögonblick viner en kastvind rätt in i kåtan, virvlar gnistorna högt uppåt räppen och kommer röken att slå ned tjock och grå, så vi knappt kunna urskilja varann genom töcknet.

— Herra siunit, garra biegga! muttrar Elle och kryper närmare elden. Ellekare slänger på mera ved, och en stund sitta vi alla tysta. Tills jag frågar:

— Äro de döda, alla de tre, som hade sin hand med i mordet?

— Ja, döda alla, svarar Elle. Och en hemsk död fingo de. Den siste dog för två år sedan. Han låg i säng i ett pörte, och man fann honom en morgon död. Han låg i blod. Som en tvättbalja är full med vatten, så var hans säng full med blod, och hans mun stod öppen till ett skrik, och hans ansikte bar alla helvetets fasor. En otrogens död och en stor syndares död.

En vindil sveper kring kåtan så den knakar, och snöregnet vräker ned. Elles ansikte är fullt av grämelse och ve, och hennes tandlösa mun rör sig upp och ned som tuggade den på ord, som aldrig bli sagda. Marja och Ellekare se ut som om de väntade få höra de döda engelsmännens jämmer och klagan utanför, själv kryper jag ihop i en smygande ångest — men på elden springa de små knopparna ut till lysande gröna blad, och de röda flammorna stiga mot räppen.

Så kom då våren äntligen! Stormen förde den med sig — efter fyra dygn drog den bort, och då lämnade den våren kvar. Inte en vår, som kommer långsamt med blå skymningskvällar och sakta framsmygande växtlighet, inte en vår med milda vindar och ljumma regn, inte en vår med blåsippsknoppar och tussilagos guld över markerna. Men den arktiska våren. Och den består bara av vattenflöden, det ena vildare och mer brusande än det andra. Hela fjället smälte och vår stackars lilla kåta, som stod vid dess fot höll på att alldeles följa med i den syndaflod, som vällde fram. En morgon vaknade vi vid att vi likt Moses på Nilen flöto i vatten — riset skvalpade och gungade, fällarna voro genomvåta, och själva hade vi hunnit bli bra nog fuktiga innan vi fingo sömnen ur ögonen och kunde begripa, vad det var som egentligen stod på. Då blev det fart på oss, och vi kommo i skorna fortare än någon kan ana och ut för att se på eländet. En älv i miniatyr brusade utanför kåtan, den hade sprungit upp under natten och var så stor, att vi genast insågo det omöjliga i att leda den i en annan riktning. Förövrigt var allt redan så genomvått inne och ute, att det blev bäst att flytta. Och det gjorde vi också ögonblickligen, när vi bara fått söka ut en torr och lämplig plats. Man har i alla fall vissa fördelar, som inte civilisationen kan bjuda på, när man bor så där ute i vildmarken. Blir man ledsen åt den plats man bor på, eller tycker man inte den är riktigt lämplig, vill man ha bättre utsikt eller närmare till veden så flyttar man bara. Tar hela sitt hus på ryggen och ger sig av till ett bättre ställe — det är så enkelt och behagligt. Som Ellekare och jag nu! Vi kliva upp på vår besynnerliga lilla stege, lösa kåtadukens band, och låter den falla. Sen ta vi ned stommen och knoga i väg med den ett stycke bort och ta itu med att slå upp vårt hem på en ny plats. När barnen strax därpå komma för att börja skolan finna de platsen tom och öde, så när som på lite husgeråd, men de bli inte ett smul förvånade för det. Sånt händer var dag — ibland när de komma hem på middagarna få de gå länge och söka innan de hitta reda på var kåtan är, därför att den av någon anledning blivit flyttad till en annan plats, vanligen för att veden tagit slut. Utan särskilda order ta de därför genast allt vad de kunna bära med sig och söka upp Ellekare och mig, som arbeta av alla krafter för att få kåtaduken väl spänd. Isak blir vår frälserman i detta svåra arbete, de andra skickas ut att hugga golvris, och det dröjer inte länge förrän allting är färdigt och fint igen. På golvet ligger tjockt med nyhugget vårrött björkris, som doftar så man nästan vill spränga lungorna för att kunna andas in länge nog, allt står prydligt och ordentligt uppradat, och på elden kokar redan kaffepannan. Det blir förplägning över lag i dag innan skolan börjar, och kaffet förtäres under den mest kordiala och muntra stämning.

— Nu är det snart sommar, säger lille Nils Tomma och ser trohjärtat på mig med klara bruna ögon.

— Ja det är det! svarar jag, men är inte så säker som han, på att det blir snart.

— Det är mycke vatten som ska bort först! säger Lasse med den erfarnes pondus. Det dröjer nog ännu innan det blir grönsommar. En vecka kanske.

Åja det dröjer nog länge till grönsommarn! En vecka går och ännu brusa bäckarna lika grå och vilda, men regnar gör det inte, och så småningom börjar vattenflödet att avta. Och när första veckan i juli har gått, ser det ut som om björkknopparna så sakta skulle svälla, men sakta så man blir vild av iver, att det ska gå lite fortare. Men sommaren kommer närmare, det känns på luften, som är mild och ljum, det syns på marken, som får en ljus liten skiftning i grönt. Och en natt vakna vi båda vid ett ovant ljud, ett förunderligt blitt och härligt ljud, som kommer oss att alldeles tysta se på varann och le. Är det sannt, är det möjligt? Var det en bofink eller var det dröm! Ånej, nu sjunger han en gång till — en lång drillande ton som stiger och sjunker i oresonlig, stormande glädje. Långt borta får han en öm liten melodi till svar, men innan han hinner börja sången på nytt stämmer en annan röst in. En rödhakesångare är det, och med smältande ljuvhet flöjtar han en lång, låg genomträngande kärleksvisa. Gång på gång, gång på gång, som om han vore berusad av sina egna toners välljud. Till slut blir bofinken alldeles ifrån sig och klämmer i så han kan spränga sig för att överrösta den andre, men rödhakesångaren blir vid att sjunga, en stare visslar skarpt och gällt och andra stämmor, som vi ej känna, stämma in i konserten. Solen lyser och den lilla flik av himlen, som syns över räppen är blekblå, mot den ser jag en björkkrona vaja, och knopparna äro stora och bristfärdiga.

— Tänk nu ha fåglarna kommit! säger Ellekare och hennes röst är full av jubel. I dag ska vi ta på oss vår finaste stass, vi få inte vara fult klädda i dag. Inte på fåglarnas första dag.

Och med det somnar hon igen och drömmer om sina pärlband och sin nya kolt, och jag ser hur hon ler i sömnen. Ett sånt litet barn hon är trots sina tjugufyra år — utsikten av en dag i stass kommer henne att le till och med i sömnen.

Hon gjorde sig sannerligen fin också, och jag måste minsann ta på mig den nya kolten för att göra henne till lags. Förresten var det roligt att gå i vackra kläder, när fåglarna sjöngo så man kunde tro sig vara i himlen, när solen sken så det brände i ansiktet, och det doftade i den röda björkskogen så man blev yr i huvudet.

Nästa morgon, när vi trädde ut ur kåtan hade ett under skett — hela skogen stod grön — skälvande, lysande grön, och alla knoppar hade öppnat sig. Det var inte längre de små bladen som sprungit ut, när eldsflammorna brände dem, det var mjuka, stora, hjärtformiga blad, som ännu voro klibbiga av kåda, och som sände ut en vällukt så berusande, att den förtog alla andra sinnen. Och i den skogen byggde fåglarna bo, sjöngo de, kvittrade de — å, det var livet självt som kom till oss, som tog sin boning hos oss i vildmarken!

På några dagar blev marken grön och mjuk att trampa på, ett par av kvinnorna vandrade ned till fiskekåtan där Ellekare och jag hade rastat på vår ensamma färd — där voro lägrets getter inhysta under vintern, och nu, när sommarn var kommen skulle de hämtas hem. Det var en stor dag, när de anlände — vart och ett hushåll hade en eller två eller flera, alltefter förmögenhet och behov. Jag hade bara en, men det var en underbar get, klok och elak och mjölkrik och full av tusen fukter. Men vi älskade henne ändå, Ellekare och jag, och den första dagen hon förljuvade vårt hushåll ska sent gå ur mitt minne. Den första dagen med riktig mjölk i kaffet! När man inte fått annat än torkad sur renmjölk i månader, möjligen ibland vid högtidliga tillfällen upphjälpt med lite sliddrig ost skuren i tjocka skivor, som långsamt löste sig till deg i kaffet, så kändes det som nektar att hälla koppen halv med kokt getmjölk först och sen kaffe på det. Det kan hända att en människa van vid grädde skulle rynka på näsa åt den fräna getsmaken och inte alls tycka det var gott, men för oss var det en njutning så fullkomlig, att den inte kan beskrivas. Och så mycket kaffe som det dracks den första getdagen i lägret, det kan nog ingen räkna. Jag vet, att jag stannade vid trettiotvå koppar, men Ellekare drack gladeligen på till uppemot förti. Och det fanns de som nog inte bävade tillbaka för femti.

Men det var tyvärr inte bara getter, som sommarens ankomst förde med sig, det var något annat också, som inte kom oss att dra efter andan av hänryckning. Ett par dagar efter lövsprickningen kom det — ljudet av det blandade sig med fåglarnas sång, och vi hörde det som om telegraftrådar löpt utanför vår kåta och sjungit en lång entonig melodi utan slut och utan början. Det var myggen, det var helvetet, det var nästan döden. Inne var det lugnt och uthärdligt nog, elden och röken höll kåtan fri — men ute! Stack man huvudet utom oksan blevo mössans strålande färger på ett ögonblick fördunklade till en grå, krälande, stickande massa — räckte man ut armen blev det blå tyget grått av myllrande kräk, och gick man ut, aldrig så väl insmord med stinkande beckolja, så kändes det, som om alla jordens knappnålar stuckits in i ens kropp. Läderdamaskerna över benen skyddade åtminstone dem fullkomligt, men genom den tunna sommarkolten gledo sugrören in lika lätt som en hand sjunker i ejderdun, och under bröstduken på hals och nacke kunde man döda hundratals mygg med en strykning. Drog man med handen över armen välte hela det grå myllret med som degiga, fuktiga rullar, men sekunden efter var där lika många nya blodtörstiga krabater, som sögo sig röda och stinna av ens blod för att därpå flyga till en lugn vrå och smälta rovet eller dö av vällevnaden. Värst var det om nätterna, när elden var släckt och ingen rök jagade bort dem. Då kommo de genom räppen så man såg himlen som genom ett moln, och hade vi inte legat i våra rakkas, hade morgonsolen säkert endast funnit våra lik — om den kunnat se något för ett grått myggtäcke.

Ibland under särskilt svåra myggsomrar händer det, att renkalvar och getter dödas av myggen, och för att förhindra detta tändas eldar, som dämpas med fuktig mossa, så röken bolmar tjock och tung. Rök skyr myggen, som människan pesten, och det är lustigt att se, hur getter och renar samlas kring elden så fort den tänds. De skocka sig runt om, lägga sig, rulla sig, gå så nära att det osar bränt om deras pälsar, allt under det de tugga och idissla med den mest outsägligt förnöjda uppsyn.

När det nu är så varmt håller jag gärna skolan ute, det blir inte så trångt med utrymmet då, och det går lättare att placera de olika avdelningarna skilda från varann, vilket är en stor lättnad för den som undervisar. Vi sitta då runt en präktig rökeld och känna inte mycket av myggen, som sjunger och surrar av ursinne att inte kunna nå oss. Ofta kommer det så mycket getter löpande, att jag ibland knappt vet om det är getter eller barn jag har att undervisa, men det tjänar ingenting till att köra bort dem, ögonblicket därpå äro de tillbaka igen, sturigt blängande med sina envetna ögon. Och de göra ingen förtret heller, ligga så stilla och lugna, barnen ser inte åt dem, och snart tänker inte jag heller på den underliga tavla ur skolsynpunkt, som vi måste bilda: den stora rykande elden, de framåtböjda, ivriga barnungarna som skriva eller läsa, de idisslande getterna. Och till bakgrund höga vittoppiga fjäll och en svart liten sjö, som speglar de gröna stränderna och björkarnas duniga buketter. Sommaren är redan i sin fullaste fägring — det går fort när det en gång börjar — små bleka blommor slå ut på gräsplanerna, porsen kastar ut kaskader av stormande dofter, vildgäss och lommar häcka i vassen nere vid sjön, småfåglarna bygga som om deras liv hängde på, att de skulle bli färdiga fort nog. Det är så bråttom överallt, så rastlöst, så utan vila. Solen skiner dygnet runt, alla nätter äro lika tröttande vita, alla dofter lika starka och tunga.

Ibland kommer det regn, men det går över på några timmar, sen är solen framme igen och skrattar mot alla våta glänsande blad och gräs. Men en gång få vi regn en hel vecka. Det regnar och regnar som om himlen vore öppen, vi elda så vi nästan steka oss levande för att hålla kåtaduken bara något så när torr, men det hjälper inte. Vi ha fått en gammal duk i skolkåtan, och den läcker som ett såll. Det iskalla regnvattnet känns dubbelt kallt, när det kommer kilande i små floder utför hals och rygg, och man får ha goda nerver för att låta bli att stöna till, när en sån där kaskad slår ned över en. Om nätterna är det värst — rakkas äro bra för mygg, men de hålla inte tätt länge för regn, och fastän vi täcka dem med filtar och fällar, så händer det ändå, att vi vakna många gånger var natt vid att en liten ström rinner över ansiktet eller halsen. Då måste vi upp och täta, men det dröjer inte förrän det läcker in någon annanstans, och när morgon äntligen kommer känns det skönt att kura ihop sig framför elden och få lite värme i kroppen och torra kläder på. Fastän dagarna äro så varma och tunga av solhetta äro nätterna ohyggligt kalla, och det kan gott hända, att man fryser, under de tjocka fällarna, så tänderna skallra, när gryningskölden smyger sig över en.

Under den regniga veckan fick min get en ovana, som sedan inga mänskliga makter kunde få ur hennes huvud. Ett ovanligt sällskapligt djur var hon, och när vi försvunno från elden därute så länge det fula vädret varade, ansåg hon det som sin absoluta rättighet, att också dra sig in åt mera skyddade trakter. Varför hon en dag knuffar upp oksan med hornen och träder in. Det var under kristendomslektionen, och som jag inte tyckte det var passande, att hon åhörde densamma, så beslöts det, att hon skulle ut. Ensam kunde jag på inga villkor rubba henne, men med barnens hjälp gick det slutligen — jag drog i hornen och de sköto på av alla krafter, hon spärrade mot i det längsta, men måste vika för övermakten. Just som vi satt oss tillrätta igen, ännu varma och flåsande efter arbetet, så stod hon där åter, stirrade fräckt och föraktfullt på oss och tog med den lugnaste min i världen en skinnpärmad bok, som låg inom räckhåll och tycktes finna den utomordentligt matnyttig. Min lilla hundvalp, Tsappe, som ansåg att detta i någon mån inkräktade på hans rättigheter rusade bjäfsande fram, vilket förskaffade honom en så välriktad stöt med hornen, att han höll på att fara ut genom räppen. Det ynkliga och förskrämda tjut han uppgav, när han hamnade i elden gjorde mig ursinnig, och med min mjuka, höstoppade pjäxa gav jag gitsegaitsa — lapparnas smeknamn på getterna — en ordentlig spark och röt åt henne att gå ut. Vilket resulterade i att hon med en obeskrivlig gest vände ryggen åt mig och under en timme envist stirrade in i väggen, då och då med en förargad viftning på sin lilla retsamma svans. Hon fick vara till slut, hon inrangerades bland det övriga hushållet — en get eller två i en lappkåta är en så vanlig företeelse, att ingen tänker på det ens. Det betydde bara, att mitt lapska hushåll blev mer och mer välordnat, och det var inte utan att geten gav en viss hemtrevnad åt vårt hem. Jag tyckte till slut att det var rätt behagligt att ha hennes raggiga huvud på min fot, när elden brann om kvällarna, pratet surrade och kaffepannan puttrade. Det var nästan en sorts förströelse, att höra hennes belåtna tuggande, medan Tsappe låg som ett litet mjukt nystan i mitt knä och regnet smattrade mot duken.

En dag, när solen åter sken från en alldeles molnfri himmel klättrade jag upp i luovvin för att inspektera matförrådet, och i en hittills oöppnad matkista fann jag en liten grå gummiboll, som jag tagit med till leksak åt barnen, men sedan glömt bort fullständigt. Nu plockade jag fram den och undrade för mig själv, om den skulle kunna bli till något nöje — men jag hade verkligen inte behövt hysa några tvivel om den saken. Ty aldrig har väl en boll i hela kristenheten väckt sådan uppståndelse och så stormande förtjusning. Det var den första boll, som någonsin funnits i byn, den första boll någon skådat, och den blev en källa till aldrig sinande förundran både hos gamla och unga. I början klämde de på den, nöpo i den, luktade på den och försökte trycka den platt mellan händerna. Sedan kastade de den upp i luften och tog den igen — den första, som kom på den idén att slå den mot marken blev blek av förskräckelse, när den kom hoppande tillbaka mot honom och vågade inte röra den på en lång stund, bara betraktade den med misstänksamma ögon. Så tog han fatt på den igen under de andras skratt, kastade den mot marken på nytt och vaktade hur den studsade, men grep den inte, plockade bara upp den igen och slog den mot risgolvet. Den gången tog han fatt den, och sedan höll han på i oändlighet att studsa och ta — tills någon annan högg den i farten och prövade sin lycka. De skrattade så de fingo tårar i ögonen åt den besynnerliga tingesten och kunde inte leka sig mätta. Gamla gubbar kunde komma gående till min kåta, sitta ett par timmar, dricka kaffe och prata, för att till slut klämma fram med sitt ärende: om de kunde få se på “det runda“.

Barnen älskade bollen och läste läxorna extra flitigt bara för att få leka med den under rasterna — jag fann det nämligen med klokheten överensstämmande, att som ett orubbligt villkor för bollens utlämnande stipulera, att alla skulle kunna sina läxor flytande och sitta uppmärksamma under lektionerna. Och när därför någon latmask svävar på målet vid läxuppläsningen, se de andra så ängsliga ut, som om deras salighet hängde på hur utgången skulle bli och försöka hjälpa den olycklige på traven med tecken och viskningar. Men sådant är naturligtvis strängeligen förbjudet, och när jag med allvarligt ogillande betraktar den skyldige, rodnar han och ser ned. Låter jag blicken alltjämt dystert vila på honom, sätter han snabbt händerna för ansiktet och tittar förskräckt på mig genom de utspretade fingrarna, och jag försäkrar — det fordras nästan övermänskliga krafter till, för att inte mista hela värdigheten och brista i skratt. Den late förpassas som vanligt till skamvrån med sin bok, tårarna flöda i smyg och läxan läses på med bruten röst. De andra som se sin dröm om en “bollrast“ gå upp i rök, sucka så en sten kunde bli rörd, men jag anser det nödvändigt att vara omedgörlig — bollen vilar till nästa dag.

Men när rasten kommer så är sorgen glömd igen och glädjen är lika hel — nästan. Tårarna torka snabbare än daggen för morgonvinden, och det är som om den vilda stormen själv brusade fram utanför kåtan. Lappbarn ha egentligen inte mer än två sorters lekar — de ha inte så många tusen att välja på som andra barn — men dessa två lekar tröttna de ändå aldrig på, och de kunna leka dem så länge dagen varar med hundrade variationer och samma skrattande glädje. Och vad skulle väl deras lekar röra sig om — om inte kring renarna och hjorden, om inte kring det fruktade spöket Stallo och dess härjningar. Ellostallat — renhjordsleken, densamma som Inker och Pirhanne helt stillsamt brukade låta gå av stapeln i kåtan på flyttningen — är något outsägligt intressant, och gamla renhorn utgöra där den förnämsta rekvisitan. De föreställa naturligtvis renar och bindas efter varandra i raider, ställas samman till stora hjordar, släppas i rengården och vaktas på fjällen. Där susa lassos så det viner i luften, och gossarnas kast stå minsann inte de gamlas stort efter i träffsäkerhet. Där ryts det åt hundarna och skjuts efter vargarna, oxrenar köras in och vajor mjölkas, kalvar märkas och slaktas. Och sannerligen är det inte ett liv och ett stim så den riktiga hjorden och dess vaktare nästan försvinna till dimfigurer vid jämförelsen.

Gunkastallat — det är spökleken — den går så det knakar i ungskogen, och skratten klinga mellan fjällväggarna. Den äldsta är då spöket som skrämmer de andra och vill ta dem — och de andra äro så rädda, att de springa åt alla himlens väderstreck bara gunka visar sig bakom en buske. Ett sådant larm är det, att jag ibland knappt tycker det är lönt ens att försöka göra min röst hörd, när rasten är slut och lektionen ska börja, men besynnerligt nog höra de mig alltid, och så fort mitt rop: “botet sisa!“ — kom in! — ljuder, stillnar det med ens, blir det tyst som om allesammans plötsligt sjunkit genom jorden. Så hörs tramp av många små fötter och de komma yrande, ivriga att ta fatt på nytt.

Har bollen varit i farten är ivern kanske inte fullt så påtaglig, när det gäller ny lektion, men de komma ändå lydigt och snabbt med ansikten, som hastigt bli allvarliga och litet fundersamma vid tanken på den läxa, som måste fiskas upp ur medvetandets mörka och förvirrade djup. Tänk om den inte gick som den skulle — då riskerades bollen till nästa rast. Å, den bollen! Jag kan inte räkna upp hur många anbud jag haft på den av hugade spekulanter, men nästan varenda en av mina elever ha gjort sina små försök. Lars Petter t. ex.:

— Du lärarinna, vill du byta med min nya kniv och bollen!

— Neej, ni ska ha den allesammans och inte bara en av er.

Dyster tystnad och ljudlöst försvinnande ur kåtan. Eller Nils Tomma:

— Du, jag ska köra geten din i gammen (kåta av torv, där getterna hysas in om natten) varje kväll hela sommaren. Vill du inte ge mig bollen då?

Avslås milt, men bestämt, och lilla kerubmilda Nils-Tomma suckar tungt. Även Nilsas erbjudande att hålla hushållet med vatten till terminens slut måste jag med smärta avslå — sådana förslag äro frestande, och jag ser på Ellekares min, att hon tycker jag är bra dum som inte antar. Det svåraste blir i alla fall, när Isak en dag kommer.

— Du lärarinna! Om jag hugger femti björkar och bär dem fram till din kåta — vill du ge mig bollen då?

Femtio björkar för en liten boll! Då rörs mitt hjärta, och jag ser milt på honom. Och inom mig önskar jag, att jag hade ett obegränsat antal bollar i min packning, så att jag kunde ge alla barnen varsin. Men tyvärr har jag ju bara en enda. De femtio björkarna vaja för min inre syn, och jag ser på Ellekare, att hennes hjärta hänger vid mina läppar. Men när hon märker, att jag tänker svara och — avslå, skriker hon till med ivrig röst:

— Vänta, vänta! Säg ingenting ännu. Svara honom i morgon.

— Varför det? Jag kan väl inte svara annorlunda då?

— Jo, men då har du hunnit tänka efter riktigt.

— Jag väntar tills i morgon, säger Isak. Och går.

Hela kvällen använder Ellekare sedan på att låta sin vältalighets ström flöda över mig. Tänk, femti björkar! Det var ved för hela vår återstående vistelse i lägret. Så mycket tid, som på det sättet skulle bli över till tvätt och syning och stickning, så mycket mer jag skulle få gjort, om Ellekare slapp allt arbetet med vedhuggningen. Och så nyttigt för Isak att få arbeta — han som var så lat. Men ingenting blev avgjort den kvällen, och på morgonen löstes problemet av sig självt. Ty bollen var borta, förintad. En kringstrykande hund hade ätit upp den under natten. Han trodde det var mat. Och över den sista ratade biten, som låg kvar utanför kåtan, fuktades Isaks och de andras ögon, och Ellekares femtio björkar försvunno i det blå.

Samma sorgedags afton, just som Ellekare mjölkat geten och gått med den till gammen kommer Isak inklivande och med honom hans yngre bror Jona. Båda äro så vanliga gäster i min kåta, att jag inte ens ser upp från mitt arbete, nickar bara och fortsätter att sy på min mössa. Isak sitter alldeles tyst för ovanlighetens skull, han brukar annars inte ha långt efter orden, och så gör Jona, och till slut måste jag titta upp för att se, vad de ha för sig eller om något särskilt står på. Då märker jag, att deras ansikten äro upphetsade, och att något är på färde, som tydligen har upprört deras sinnen.

— Mija lä? säger jag. Vad är det?

Men Isak skruvar på sig och vill inte riktigt ut med språket, fast jag ser, att han brinner av begär att tala. I samma ögonblick kommer Sanna och Marge in, och samtalet blir så livligt en stund, att jag alldeles glömmer av Isak och hans nyheter. Tills det blir några minuters tystnad medan jag provar mössan — då kommer jag i håg att fråga honom på nytt. Med samma resultat. Men då häver Jona upp sin gälla röst och säger:

— Han säger, att han har sett uldats hjord!

Sanna och Marge sätta ett par stora frågande ögon i honom, och själv känner jag mig som ett enda stort frågetecken. Att uldat finns det vet jag, och att de bo under jorden vet jag, och att de förmå allt, både gott och ont, det vet jag också, och att de alldeles se ut och äro som lappar, när de någon gång visa sig över jorden. Men att de ha hjordar det visste jag inte. Och därför väntar jag med spänt intresse på Isaks berättelse.

— Var såg du den? frågar Marge med vass röst och ogillande min. Ty uldat är troll, och en kristen talar inte om troll, det har predikanterna sagt. Och de ha också sagt, att uldat inte finns, men se det veta de nog kanske inte riktigt ändå, för det man ser det finns allt! Att tala om dem ska man i alla fall inte göra, det för olycka med sig och är synd. Men när nu Isak en gång har börjat så får man väl lov att höra hur det var. Var såg du den? frågar alltså Marge.

— Nere vid sjön, svarar Isak. En stor hjord med stora, vita renar och många hundar. Men ingen skällde, och det var så tyst, som om de döda vandrat fram. Två män vaktade, och en väldig hjord var det. Och vita voro alla djuren.

— Det är alltid vita djur i uldats hjord! säger Sanna. Kastade du inte stål?

— Jag hade min kniv i handen, men det var för långt håll. Jag kunde inte nå fram med kastet, om jag också hade försökt.

— Varför skulle han kasta stål? frågar jag.

— För att då hade hela hjorden blivit hans. Om det så bara hade varit en synål han kastat över den, så hade djuren blivit jordiska, och han den rikaste lapp som fanns.

— Har det hänt någon gång?

— Ja, många gånger. Inte så ofta nu för tiden, för uldat ha blivit skrämda av kristenheten, men förr hände det inte så sällan. Det betyder mycken lycka för den, som får en sådan hjord, men barnen hans dö i stort elände.

Det är Sanna, som förklarar saken för mig, och hela tiden har hennes röst en mystisk, rädd klang och orden komma motvilligt, som om det vore fara med att uttala dem. Det blir tyst en stund igen och alla sitta i sina egna tankar — Marge tuggar ivrigt på sin sentråd. Sanna väver med snabba handslag på sin bandväv, och Isak drömmer om den rikedom, som gått honom förbi så nyss. Själv syr jag vidare på min mössa och Jona kliar sig frånvarande i huvudet. Men kaffet är färdigt, och det löser tungornas band på nytt.

— Kan uldat göra en människa illa? frågar jag, när Sanna och Marge hunnit till påtåren. Båda nicka allvarligt.

— Om du inte har stål på dig, säger Isak, som känner sig vara kvällens hjälte och gärna vill ha ett ord med i laget.

— Det finns både goda och onda uldat, berättar Marge. Det finns de, som röva bort små barn och behålla dem hos sig till tid och evighet. Och ibland byta de bort dem mot sina egna, och det är inga barn, som en människa blir glad att få. Därför skall man alltid ha silver med märke på om deras hals eller på deras kläder. Då kan uldat ingenting förmå, då äro de maktlösa.

— Har något barn här i sidan blivit bortbytt?

— Ja, det har det allt, men det var längesen nu.

— Men förra sommarn i min sida blev en liten pojke rövad, faller Ellekare in — hon har kommit tillbaka under tiden vi pratat och med henne Marja. Och det var ändå minsta gossen hos dem, som jag tjänade hos. En eftermiddag gick han ensam uppåt skogen — han var nära fem år, så han kunde gå själv och brukade ofta springa sina egna vägar, utan att någon tänkte på det. Han hade silverknappar i bältet, så det var ingen fara för de underjordiska. Men på något vis hade han fått bältet av sig och kniven också förstås, för vi hittade det sedan på en buske. Och borta var pojken! Inte kom han hem, och hela sidan var ute i skogen och sökte. Skogen var inte större än här, så inte var det möjligt, att han kunde ha kommit bort i den. I tre dagar och nätter sökte vi, och mor hans höll på att gå från vettet. Men så en dag, när jag ska gå och hugga ved, så sitter pojken där på en sten, som om han aldrig i världen hade varit hemifrån. Jag skrek till och sprang fram till honom och bar honom hem, för jag vågade inte släppa ned honom på marken, vem vet om inte någon kunde ha tagit honom igen. Inte ett ord sa han på många dar efter det, men annars var han sig lik, åt och drack och sov. Men talade gjorde han inte och skrattade inte, och aldrig fick någon veta var han varit eller gjort på de tre dagarna han var borta.

Återigen blir det tyst och stämningen får spökhistoriernas rädda förstämdhet. Jag kommer att tänka på något egendomligt, som hänt mig samma dag, och berättar det:

— Kan ni tänka er, säger jag, att strax när skolan var slut, så hörde jag alldeles tydligt kyrkklockor ringa. Ligger vinden från något håll så det är möjligt, att man kan höra några klockor ända hitut i ödemarken?

Och jag ler lite, när jag tänker på hur underligt det lät, när klangen av avlägsna klockor trängde till mig och hur omöjligt det är, att jag verkligen ska ha kunna hört det. Men de andra le inte — Marge har blivit alldeles blek och Sanna stirrar på mig med förfärade, vidöppna ögon.

— Är du säker, att du hörde? frågar hon viskande, och när jag upprepar min berättelse skakar hon på huvudet.

— Då dör du innan året är slut! förklarar hon, lugnt och uppmuntrande.

Det blir tyst igen. Jag känner att jag stelnar till i en sorts skrämsel, som är ofattbart stark — jag försöker skratta, men det går inte. De se på mig alla, som om jag redan vore märkt av den store mejaren, och jag känner det ett ögonblick själv, som om ingen återvändo vore möjlig, ingen undflykt funnes.

— Kanske kunde det vara myggen du hörde, lärarinna! hör jag Marja säga helt stilla och tröstande.

Men jag skakar på huvudet, ty jag vet, att det inte var myggen. Dem hör man ju inte mer, de äro ett med tystnaden, deras sång har inga klockors klang.

— Det är bra att dö ung, viskar Marge, och jag förstår, att hon menar det till tröst. Men det är klen tröst, och jag känner mig inte något nämnvärt gladare, ser bara in i elden och undrar för mig själv, vad jag ska dö av. Med ett gör Sanna en ivrig rörelse och ropar:

— Du, från vilket håll hörde du det?

— Från norr.

— Från norr. Då är det inte du, som ska dö, det är inte du som ska dö! Det är någon nära dig, men det är inte du. Från söder hade varit du, men nu är det inte du, lärarinna. Du får leva länge. Det är någon nära dig, som dör, någon hemma hos dig i ditt land.

— Vem tror du?

— Vet inte, men det blir innan året är slut. Det blir snart när det är norrifrån. Herra siunit, Ibmil siunit! Voi, voi!!! Du får gråta!

Jag känner tårarna nära redan nu och tar en kopp kaffe till för att få något att göra, så jag kan vända bort ansiktet. Men inom mig undrar jag: Vem? Vem blir det? Vem dör “hemma i mitt land“? Ty så stark är dessa människors tro och tillit till det övernaturliga, att det strömmar över till främlingen, att det strömmar över till mig, så att jag i dagar går och tänker på och förbereder mig på det bud jag snart ska få.

Och jag får det! Inte fullt tre veckor efter det jag undfått profetian så kommer dess uppfyllelse. Och jag känner ingen förvåning. Jag har vetat det. Kyrkklockornas klämtande ute från öde slätter hade berättat mig det för länge sedan.

Solen har gått ned bakom den skarpa, vita fjällkammen långt borta, björkarnas späda grönska doftar — doftar så den rosenröda luften vaggar av vällukt, och ned mot sjön drar en flock skriande vildgäss. Vattnet är svart och blankt mellan strändernas brungula ram, och en smal, högstammad båt glider stilla över dess yta, medan nät efter nät sakta faller mot djupet. Av pojken, som ror och flickan, som lägger ut, synas bara ett par orediga konturer över båtens kant, ibland höras deras röster — unga och milda, och en gång ett skratt, som klingar länge i tystnaden. En get bräker, utdraget och bedrövat, i längtan efter gammen, hans klocka pinglar ett par sorgsna slag, och långt borta svarar en annan. Det skymmer, det skumnar mer och mer, röken går rätt upp ur kåtornas räppen, och några bleka små sommarstjärnor tindra i väster. Sjön blir allt svartare, snart ser man inte båten längre, och inne under björkarna ligger dunklet tätt.

Det är tid att gå hemåt — Gud vet hur länge jag stått här med yxan i handen och foten på trädet jag fällt. Det är tid att lägga björken på axeln och dra den hem, så det blir brasa till kvällen. — Ellekare är borta, jag vet inte var, och jag ska själv stå för veden i dag. Men tids nog kommer jag väl hem — ingen väntar mig, ingen frågar mig: var har du varit? Vad har du gjort så länge och så sent? Ingen säger: varför har du varit så länge borta efter den veden, kunde du inte ha skyndat dig lite mer? Ditt hem står ju för öppna dörrar, bara en liten hundvalp sitter där och vaktar, och alla jordens rövare kunna komma in och stjäla din mat och dina kläder. Vårdslös är du och slarvig är du! — Nej, ingen finns, som kan säga allt det där, och jag står stilla, rör mig inte ett steg, småler bara, när jag tänker på den lilla svarta ullhunden, som ska vakta för tjuvar och ogärningsmän. Yxan håller jag alltjämt i handen. Dunklet faller tyngre, och den varma luften skälver i skymningens blå dager.

En loms skrik skär genom luften, klagande och skrämt som ett barns i ångest, det rasslar i ungskogen, grenar vagga, kvistar knäckas, och mjuka, tassande steg närma sig. Det kan vara Pan själv, som kommer från de gröna planerna därinne, det kan vara en lufsande björn, det kan vara vad som helst ur vildmarkens djupa gömmor. Men det är bara en liten böjd, skrumpen lappgumma, framåtlutad och flämtande under en väldig börda. Som en sagornas trollpacka ser hon ut, där hon träder fram ur skogens vilda snår, i ryggsäcken har hon den guldhårade lilla prinsessan med krona och mantel, och med den långa staven kan hon förgöra och trolla och sätta ont på allt kristet blod. Hennes ansikte är brunt och fårat, hennes grå hår hänger i långa orediga testar över öron, panna och nacke, sticker fram som en tovig krans under den gamla, urblekta toppmössan. Ögonen blänka små och stickande djupt inne under pannans valv, och munnen är hopsjunken och tandlös, så näsa och haka nästan mötas. Jag står och ser på henne, så jag glömmer att hälsa, glömmer att jag känner henne, glömmer allting, utom att hon är en liten trollgumma mitt ute i vildmarkens oändliga ödslighet, en liten ful hemsk häxa med en prinsessa i laukon och en trollstav i handen. Tills jag hör hennes röst, mjuk och vänlig, hälsa:

— Boris, boris.

Då märker jag, att det bara är Rihta, som bor andra sidan fjället — att hennes glada, små ögon äro trötta och blodsprängda, att hennes gamla mun skälver av trötthet och hennes ansikte är blodigt och svullet av hundratals mygg- och bromssting. Med en snabb rörelse vrider hon axlarna ur laukons remmar och låter den falla, sjunker så ned på mossan med ryggen mot en björkstam och sluter ögonen med en jämrande suck.

— Vaiban? — frågar jag — trött?

— Län! — svarar hon med eftertryck — ja, det är jag. Och med ett resignerat tag åt ansiktet stryker hon av svett och blod.

— Stackare! säger jag. Myggorna ha varit svåra i dag. Har du varit långt bort?

— Åja tre mil.

— Med den bördan?

— Ja, med den bördan.

— Den är tung, den! Jag går fram och lyfter på den — femton kilo, så visst som ett. Men det är ingen prinsessa, bara en säck full med syregräs, som ska användas, när renmjölken torkas. Tre mil med den bördan och efter en hel dags strängt arbete med hopsamlandet. I glödande solsken. Den lilla magra, tunna gumkroppen — vad den måtte kunna hålla ut och orka till det otroliga.

— Hur gammal kan du vara, Rihta? Sextio år kanske?

— Vet inte. Det får du fråga prästen. Jag var femti en gång för längesen en Andersmässa, när jag frågte sist. Jag ska fråga nu vid nästa Andersmässa, om jag kommer till kyrkbyn. — Varför står du här ensam så sent? Det är farligt, när solen är nere, och du ingenting arbetar med. Men du har stål i handen ser jag, och kniv har du i bältet.

Jag ser på yxan, som jag ännu håller i, tar mot höften, där kniven sitter, och frågar med en röst, som är full av den häpnad jag känner:

— Stål! Javisst, men varför är det farligt att vara ute nu om jag inte haft stål?

— Vet du inte? Uldat.

Uldat. Jaja, jag vet, och jag skrattar inte, nickar bara och tänker, att nu ska jag verkligen gå hem med min björk. Rihta blir visst själv orolig, hon mumlar något helt tyst, trär armarna in i laukons rep, reser sig och går vidare utan ett ord till avsked. Hastigt tassar hon på mjuka sockor, björkskogen slukar henne i sitt ljusa djup och stryker hennes trötta gamla ansikte med mjuka små blad.

— Nu är det min tur, det är på tiden, tänker jag igen, sticker in yxan bak i bältet och lutar mig ned för att lyfta stammen upp på axeln. Men det är för vackert, jag går inte — reser mig upp på nytt, glömmer uldat och stål och onda makter och ser ut över sjön. Solen är visst på återväg, luften är sval och gyllen, små blekröda moln speglas i sjöns svärta, och en lom plöjer vattnet, som vore han furste över Tarfaljaure och allt vad däri finns. Den smala båten ligger uppdragen på land och stjärnorna äro än blekare än nyss.

Långt borta tjuter en hund ut mot den vita natten, röken från kåtorna stiger tunn bland dansande mygg, och den ljuvaste av alla tystnader breder sig — den, som är vildmarkens. En tystnad full av ljud, full av liv, full av sång.

Det är som om fjällen sjunga, jorden sjunger, träden sjunga, som om varje litet blad sjunger sin egen tysta vidunderliga melodi. Om det är sjöns skvalpande, en fors som brusar i fjärran, vildgässens låga snatter — jag vet det inte; men man liksom står och lyss och väntar på en ännu starkare ton, en sammanfattning av allt detta underbara. Och det kommer! Som en ljusstråle tränger genom mörkret, som solen bryter fram ur tunga moln, som — nej inga liknelser finnas. Bara en mild röst är det, en entonig melodi med ord som ej kunna urskiljas — en entonig, förunderlig melodi, inte vild, inte stilla, med en rytm som i sig har all vildmarkens stränghet, all vildmarkens ljuvhet. Det är björkdoft och stjärnor i den sången, fjäll och vatten, mossans mjukhet och jordens doft, forsens dån och lommarnas skrik, bäckens rassel och trädens sus.

Och det är bara en lappflicka som jojkar! Det är väl Marja, som kommer nerifrån sjön, där hon lagt ut näten — hon tror att ingen hör, hon tror att hon är ensam i sena kvällen. Annars lät hon nog inte en jojk komma över sina läppar. Ty jojkning är ju en stor och förskräcklig synd nu, sedan kristendomen gjort sitt segerrika intåg — syndigt är det, och orent är det, och himmelriket väntar förvisso ej den, som bryter mot detta bud. Psalmer och andliga sånger i stället, böner och betraktelser. Jojkning är förtappelsen. Och lapparna lyda. De tiga och sjunga ej längre ut all sitt hjärtas glädje och kval. De vilja komma till himmelen, och ve den som jojkar. Men de unga glömma, de våga ibland förtappelsen. Och när ingen hör strömmar jojkningen från deras läppar, bli de improvisatörer av Guds nåde, och melodi och ord formas av allt det, som brinner inom dem. Rytmen stiger och faller, orden böja sig mjukt efter, skapa stämningar och skönhet, melodien vaggar fram och åter — än vild och hård och ond, än mjuk och öm, än sorgsen så hjärtat gråter, än glad så ögonen tindra. Omfånget är ej stort, tonerna ej många, men allting som ska sägas blir sagt. Allt som spränger i sinnet och vill ut får form och röst — primitivt och konstlöst, men ändå med allt det i sig, som all världens konst ej kan efterlikna.

Som Marja nu! Visst måste hon jojka en kväll som denna, när stjärnorna brinna i väster, och sjön ligger som glas, när fjällen stå blåvita med rosenfärg på topparna och björkarna svinga luften full av doft. Visst måste hon jojka om allt detta, så att hennes hjärta inte ska springa sönder av glädje och ungdom och lycka.

— Vasti, vasti! skulle de gamla säga om de hörde henne — fult, fult! — och deras ansikten skulle vara stränga, deras blickar mörka. Men jag undrar, om de inte längst inne skulle känna lust att småle åt minnen om ungdom och vår, om det inte inom dem skulle nynna av jojkar, som de trodde sig längesen ha glömt. Jojkar till himmel och sjö och fjäll och jord, till renar och kalvar och snö, till allt vackert och ont i världen. Kanske våren kunde komma gamlingen hemma i Marjas egen kåta att helt stilla gnola: silkenjavvi, silkenjavvi, voja voja nana nana, ko manadegji dego bäivi suotnjarat, voja voja nana nana — silkebringa, silkebringa, du far likt solens strålar — småkalvarna kalla, och det susar och brusar, voja, voja ...

Eller kanske skulle han minnas sången till sin käresta, som han sjöng en vår som denna för långa, långa år sedan:

voja voja nana nana

likt daggkåpans blad,

när det spirar ungt och spätt

likt daggkåpans späda blad,

är veckig och vid din kolt.

Men inte sjunger han dem väl nu om han än minns dem — ånej, det är synd, det är brott mot Guds bud. Fult är det och fult förblir det. Sjung sakta, Marja, så ingen hör dig — sjung sakta! Nu kommer solen, nu stiger den röd och dimmig bakom Rokomborres fasettslipade kägla. Nu blöder all den vita snön i morgonljuset, nu gungar luften rosenfärgad kring de gröna björkarna, nu lyfta vildgässen och lommarna tiga, nu är det ondas makt bruten. Det är rätt, Marja — var alldeles, alldeles tyst. Den nya dagen kommer.

Ett par dagar därefter blir lilla vackra Marja sjuk. Hon har huvudvärk och feber och svåra kräkningar, ingenting äter hon och ingenting dricker hon, och hon ligger mest med ögonen stelt fästade på räppen, över vilken molnen dra. Ibland är hon vit, ibland röd, ibland varm, ibland skakande av köld, och ingen vet vad som felas henne.

Så plötsligt har det kommit. Häromkvällen kom hon ju jojkande ur skogen, lika frisk och strålande som alltid — redan dagen därpå började huvudvärken, och ingen av mina mediciner kan hjälpa henne. Nu är hon svag och matt, orkar knappt tala — bara ser på en med stora sorgsna ögon.

— Du dör nog! säger hennes mor, och fadern nickar sorgset instämmande. Och Marjas ögon bli än blankare, när hon hör det, och hennes mun skälver som om gråten inte vore långt borta. Det är inte roligt att dö, tänker hon — inte roligt när man bara är aderton år och hela livet väntar. Men när man måste dö, så är det ingenting att göra, och jag dör nog — jag är ju så sjuk. Om bara någon kunde hjälpa, om bara någon visste råd. Tänk om Gammel-Inka — — —. Hon vet något, hon är klok, hon har hjälpt sjuka förr.

Marjas ansikte ljusnar, hennes ögon äro inte längre så bedrövade och med svag röst säger hon:

— Mor, kanske Gammel-Inka har någon råd för mig. Hon vet något.

— Gammel-Inka! Ja ja, hon vet — men det är söndag, Marja.

— Jag är så sjuk, mor!

— Ja, du är sjuk, stackare. Alltid kan vi fråga. Lasse, gå du och tala vid henne. Kanske hon vill läsa över Marja och göra henne frisk — kanske hon inte behöver dö, flickan.

Lasse går. Sakta, utan brådska försvinner han genom oksan, följd av Marjas och Sannas oroliga blickar. Marja suckar djupt — hon vet att väntan blir lång. Först är det vägen till Inkas kåta, se’n allt pratet och kaffet innan Lasse säger sitt ärende, se’n kaffe igen och mera prat, och se’n den långa vägen tillbaka. Men hon är inte otålig, ligger inte och önskar: måtte han skynda sig, måtte han skynda sig! Hon vet att det måste ta sin tid, och ligger så tålig och stilla, låter blickarna fara genom räppen och håller de små händerna i kors över bröstet.

Men äntligen, efter timmar hör hon dem komma. Det är två som gå, två som tala — Gammel-Inka är med, och Marja ler av lycka. Kanske ändå, att hon får leva!

Ja, Inka kommer, och söndagsstassen har hon på: ny fin vadmalskolt i mörkaste blått med röda och gula klädesränder i kanten och i alla sömmar. De täta vecken äro sirligt ordnade under det breda bältet, förklädet är rödrosigt, och kring halsen glimmar en strålande bröstduk av tjockt siden med mönster av rosor och blad. Men ingen brosch håller den samman, bara en liten säkerhetsnål med en blå sten i — ty Gammel-Inka är troende, och en troende pryder inte sig med blanka och pråliga smycken. Vid Inkas bälte rassla inga silverkedjor att hänga nycklarna i, som de unga, tanklösa och oväckta flickorna kokett ståta med, inget praktfullt halsband av silverknappar och granna glaspärlor bär hon kring halsen, inte många silverknappar i bältet heller. Ånej, Gammel-Inka vet bättre hon — hon håller sig till predikanterna och Læstadius hon, och de tillåta intet onödigt bjäfs. Det kommer väl en tid för de unga också, då grannlåten stryks av och allvaret träder i stället! Och Gammel-Inka är ändå mycket grann och vacker där hon träder in. Den höga mössan går rakt upp över hennes smala panna, håret är blankt och söndagstvättat, om än testarna hänga och flyga kring öronen, och ansiktet har visst fått en liten översköljning också, om det än är en mycket lätt sådan. Och full av värdighet och allvar stiger hon inom oksan, fäller den med en liten smäll bakom sig och nickar mot Marjas ivriga, förväntansfulla blick.

— Du är sjuk du, säger hon och ser på flickan med skarpa, iakttagande ögon. Har du varit det länge?

— Åja, några dagar, svarar Marja. Och som hon är för matt att tala berättar Sanna om sjukdomssymtomerna, vilken redogörelse avslutas med en suck och ett lugnt, resignerat: hon dör nog.

Men Inka sitter länge tyst med blicken på Marja — så säger hon tryggt:

— Ånej, vi ska väl hjälpa, om det går. — Sätt på största pannan med vatten.

— Varra luoitit? frågar Lasse — åderlåtning.

— Åderlåtning! svarar Inka kort och tar emot den kaffekopp Sanna räcker henne. Se’n talas det inte mer om sjukdom och läkekonst. Det dricks bara kaffe och skvallras — och Marja ligger bortglömd och sorgsen i de vita fällarna tills vattnet är varmt. Då försvinner varje spår till leende ur Inkas fårade gamla ansikte, omsorgsfullt torkar hon sin näsa med handen, stryker håret väl ur pannan och sätter mössan tillrätta. Så går hon fram till Marja, makar sig på knä framför henne på det nyrisade, doftande björkgolvet och ber henne räcka fram vänstra benet. Marja sträcker ut sitt smala ben, med anklar så hårt omlindade av det granna skobandet, att man tycker blodet måste stocka sig i benet och vända där utan att strömma ned i foten. Inka lossar behändigt och hastigt på bandet, drar av pjäxan och griper om Marjas vita lilla fot. Så liten är foten, att den nästan ryms i Inkas hand, så smal och högvristad och förnäm, att den nästan inte är som skapad att träda på, så fin och mjuk och ädel. Ingen prinsessa i världen kunde önska sig mer underbara fötter än denna lilla lappflickas — och nästan alla av hennes ras ha lika vackra, lika formfulländade.

Inka ser inte på foten, hon söker ut en liten fläck ovanför ankeln, och med ett hårt grepp om vaden får hon ådern att svälla. Den stora köttgrytan, som är full med ljumt vatten, placeras framför Marja, Inka håller händerna över den och hennes tandlösa mun rör sig i ohörbara viskningar. Sakta för hon händerna runt kring grytans kant och läpparna röra sig allt häftigare. Så tar hon på nytt Marjas fot, sätter den ned i vattnet och blåser hela tiden, blåser och läser — stryker med långa smidiga tag över benet och gjuter vatten över det, lyfter så upp foten igen och blåser på ankeln, muttrar besvärjelser och trycker den hårt mellan sina fingrar, medan ögonen stirra stela och stora rätt ut i luften.

Hon ser ut som en gammal häxa inne i kåtans skymning, där den flackande elden och den gröna skogsdagern utanför ge en trist och tung belysning — håret faller i orediga grå slingor kring nacke och hals, och ansiktet är skrumpet och brunt med tusen djupa fåror. När hon nu för ned handen i kolten, väntar man nästan att hon skall dra fram ur den en orm eller en korp eller en svart katt eller någon annan häxornas symbol — men i stället är det bara ett litet fyrkantigt paket, och i detta paket en påse och i denna påse ett etui och i detta etui ett litet instrument av knappast en fingers längd. Den lilla blanka tingesten ligger i Inkas hand, försiktigt böjer hon fingrarna över den och för den upp mot munnen, medan besvärjelserna regna ljudlöst och ivrigt. Hon blåser sakta på den, vänder den på alla håll, fixerar den ihärdigt, tecknar i luften över den, tills den äntligen är färdig och väl och värdigt beredd. Då tar hon Marjas skoband, lindar det hårt ett par varv kring flickans ben, ber om tråd, mäter av en ände och tvinnar den hårt samman. Allt är redo! Marjas fot lyftes över vattenytan, det lilla instrumentet placeras rätt över den svällda blå ådern, och ritsch! faller en liten halvmånformad bila ned i det vita skinnet. Marja rycker till och böjer sig ivrigt fram, men får endast se en smal ljusröd skåra i vars botten benstommen skymtar. Ingen blodstråle sprutar fram, och Inkas mun rör sig brådskande i tusen besvärjelser och blåsningar. Den lilla bilan ligger ånyo i hennes hand, och alla den lapska läkekonstens höga gudar åkallas. Så snyter hon sig kraftigt i fingrarna, stryker av dem på golvet, torkar sig i pannan, som är våt av svett, och för handen till munnen. Där fuktar hon den ymnigt med saliv, gnider in denna i såret, blåser, läser och placerar på nytt instrumentet. Marjas blick blir orolig, hennes feberblanka ögon vidga sig och hon väntar med alla nerver på spänn — ritsch! Åter en smal liten skåra, en stickande smärta, men ingen blodstråle, och Inkas ögon börja fara oroligt omkring. Det rycker i ansiktet, och i alla de djupa smutsiga fårorna strömmar svetten. Hon snyter sig, kliar sig i håret, pustar, blåser, läser, torkar svetten med händer, som börja skälva, och gnider in såren hårt och länge med saliv. Marja är blek och ser skrämd ut, men är fast besluten att Inka ska försöka ännu en gång, två gånger, tre gånger, hur länge som helst bara hon slipper dö. Och Inka nickar samtycke, gräver på nytt i kolten och får fram en liten brynsten. Spottar på den och vässar bilan länge, stryker nödtorftigt av den slemmiga grå substans, som sitter kvar på bladet efter slipningen, och gör ännu ett snitt i benet. Det gör ont, kniven slår hårt och vasst igenom den tunna huden, genom det tunna muskellagret under den och rätt in i benstommen. Blodet sipprar sakta fram tills skåran är fylld, sen stannar det, och Inkas alla klämningar och gnidningar förmå det ej att flöda ymnigare.

Inka är orolig nu, muttrar något om trolldom och vill inte försöka mer: det är för sent i månaden att slå åder, månen får inte stå i nedan, trollen få ingen makt ha. Men Marja tigger och ber och Inka ger efter, reder sig att ännu en gång försöka tvinga det motspänstiga onda blodet ur kroppen. Ännu längre, ännu allvarligare besvärjer hon, svetten droppar om ansiktet, näsan rinner och handen torkar, och äntligen görs den sista operationen.

Ho! Så rött det blodet sprutar, så högt det springer i en smal stråle, så klart karminfärgat vattnet i grytan blir. Nu stillnar det, nu flyger kaskaden i luften igen, när bandet kring vaden lossas, nu krymper den samman, delar sig i två strömmar: en röd, en vit, som vatten.

— Voi, voi! Vastis varra, skippa varra — herra siunit, de lä vasti! jämrar Inka. Ojoj så fult blod, sjukt blod — herregud, så fult det är!

Stilla tunnar strömmen av, snart bubblar det bara helt sakta ur såret, snart droppar det, snart är det alldeles slut. Inka ligger nedhukad över Marjas ben, hennes ögon brinna, hon blåser och läser så saliven rinner nedåt mungiporna och samlas till en klar droppe under hakan — hon för fingrarna in i munnen, väter dem och gnider hårt in fuktigheten i såret. Sedan tar hon ur kolten en liten flaska fylld med gulaktig vätska, ber om en sked och häller en smula i den. “Lyptol“ står det på flaskan, och aldrig har väl Lyptolens uppfinnare ens i sina mest vanvettiga storhetsdrömmar kunnat tänka sig, att så brinnande högtidliga besvärjelser skulle helga hans fluidum. Några droppar hällas i såret och arbetas in med Inkas lindrigt sterila hand. Så tar hon en liten bit av en tidning i munnen — väter och valkar den mellan sina tandlösa käkar tills den blir riktigt mjuk — då trycker hon den hårt mot den lilla röda skåran på Marjas ben, lindar en något dunkelfärgad trasa om och binder fast det hela med den som först får en uppmuntrande blåsning och ett par ljudlösa ord. Till slut blir hela benet väl besvuret, grytan med blodet bäres ut i vänster hand och tömmes bakom en sten, som signats och tecknats.

När hon kommer in igen ligger Marja vit som den vitaste blomma, med bleka läppar och svarta, halvslutna ögon.

— Svimmat! säger Inka lakoniskt — men som svimma och dö heter ungefär lika på lapska fryser man till i ångest och tänker: hon är död, stackars liten, hon dog ändå, trots åderlåtning och besvärjelser och alla Lapplands konster!

Men Inka ser helt lugn ut, tar fram lyptolen på nytt ur barmfickans djup, häller skeden full, läser och blåser och tvingar medicinen in i Marjas mun. Och Marja är inte död, hon lever och vänder åter till livet med ett våndefullt stönande och ett ansikte, som rycker i smärta.

— Har du haft ont i huvudet också? frågar Inka efter en stund.

— Ja, svårt, viskar Marja.

Åter hälles litet av lyptolen i skeden, signas och blir beblåst, gnids så noga omkring på hjässan, på panna, hals, öron och ögon — saliv stryks över ögonen upprepade gånger, till slut spottar Inka med ett ljudligt: tfui! i Marjas hår, och behandlingen är avslutad.

— Vad har du väl i den flaskan? frågar Lasse genomträngd av vördnadsfull nyfikenhet.

— Medicin! svarar Inka kort.

— Den hjälper för allt?

— Den hjälper för allt — med de rätta orden till.

— Ja orden, med de rätta orden! Lasses röst dör bort i en viskning, och han ser på flaskan, som just försvinner i Inkas kolt, med en blick full av gränslös aktning och tilltro.

Den hjälper för allt med de rätta orden till — och den rätta tron! Vem kan tänka, att en 25-öres flaska Lyptol, inköpt i en liten grå finnby — att den kan hjälpa för allt. Men visst hjälper den. Åtminstone Marja. Hon glider ur dödens käftar, på två dagar är hon frisk igen, och nästa söndag vandrar hon till Inka med sin finaste kyrkduk i kolten — och nu pryder den väl Inkas smala gummaxlar, när hon värdigt vandrar till kyrkan eller går på bön i någon finnby. Nu stråla Marjas lysande rosor kring Inkas vissna hals, och Marja ser på dem och ler — ty hon lever och är inte död, hennes ögon blänka, hennes bruna runda kinder rodna av livet, och hon är så sjungande glad och ung, att hon inte behöver rosor och silke och stass, att hon knappt en gång längtar efter det, att hon lyser och strålar bara av sin egen ungdom och lycka.

Det har blivit höst. Som en dröm har sommarn svunnit — det är som vore det bara en vecka sedan löven sprungo ut i skogen, sedan fåglarna kommo och sommaren stod ung. Och ändå är det många veckor som gått sedan dess — snart slår uppbrottets timme för Ellekare och mig, snart är tiden inne då flyttningen tillbaka till Sverige står för dörren. Predikanten har varit och farit för längesedan, och grannlåten börjar våga sig fram igen — hos de unga åtminstone. Men så länge han fanns i byn var all stass omsorgsfullt struken, fastän jag tror egentligen inte han skulle ha brytt sig så mycket om, ifall flickorna haft ett pärlband om halsen eller en brosch i bröstduken — jag tror det var större synder han gick i härnad mot. Han hörde på långt håll inte till de mest fanatiska av Læstadian-predikanterna, liksom vår sidas lappar ej bekände sig till den allra strängaste Læstadiansekten — han var hög och stor, som den mest kämpalike viking, ett långt, grått patriarkskägg flöt över det breda bröstet, och hans blå ögon voro goda och vänliga, utan ett spår av fanatik i sig. Förrän han började tala! Då blevo de till flammor, till ljungeldar — hans annars så milda röst dånade som åskan och alla måste lyssna, när han tolkade ordet. Læstadii bud äro stränga, de ord han klätt dem i veta inte av något prål — rakt på sak gå de, kraftiga äro de och någon oratorisk utsmyckning finns inte; enkla och kärva, oböjliga och hårda gå de rätt in i veka sinnen och böja dem med skräckens makt, om inte förståndets räcker till. Hans profet tolkade och lade ut, dundrade och ljungade och var ett redskap i Guds stränga hand — och lapparna sutto lyssnande — tätt, tätt hopträngda i sidans största kåta. De som inte fingo rum inne trängde ihop sig utanför, oksan var slagen åt sidan, och genom den såg man ut över all världens härlighet, över vita fjäll och gröna dalar, över den svarta lilla sjön, som speglade himlens drivande moln, man hörde fåglarna sjunga, kände porsens och vildmarkens doft.

Och profeten talade. Inte alltid dånade hans stämma hårt, inte alltid var det straffarens röst, ånej. Ibland kom den stilla och mjuk, och det klingande finska språket gick ur hans mun så man tyckte, att sjön och fjällen och skogen fanns i det, så man fick en känsla av, att detta var en gudstjänst, som vår Herre själv har menat att den ska vara. Men med ett blev rösten sträv igen och tuktans ord kommo skarpa, utan barmhärtighet och misskund. Någon i församlingen började jämra sig högt och ruelsefullt med långa ångestfulla böjningar i stämman: Voi, v-o-o-i, v-o-o-o-i! Det var som en signal. Röst efter röst föll in, i början lågt och klagande, sedan högre, vildare, starkare. Det blev till skrik, till rop som i dödsnöd — kropparna vaggade fram och åter, tårarna störtade utför kinderna, ansiktena lyste likbleka. Högt upp i falsett jämrade rösterna, var och en på sin egen rytmiska, beklämmande melodi, det ryckte i armar och ben som av kramp, svetten strömmade, munnarna stodo öppna i skrik, och ögonen stirrade i vånda. Ingen satt stilla längre — de reste sig, kastade sig raklånga ned på golvet, lutade sig intill varann i hårda, medvetslösa omfamningar, de blevo till en krälande, vrålande massa, som i extatisk yra vältrade sig i all helvetets pina. De skreko ut sina synder med hesa, förtvivlade röster, sleto sitt hår, tuggade fradga, krökte sig som maskar.

Och mitt i allt detta, som en klippa den ingen storm kan rubba, stod predikanten. Allas armar sökte nå fram till honom, nå om honom, alla händer sökte hans, som om han vore räddningen ur allt livets elände. Lugn stod han där, orubblig och fast, då och då hördes hans röst genom larmet men ingen märkte det ens. Vanvettet blänkte ur ögonen, syndabekännelserna skakade luften, skriken stego så skärande gälla, att man inte kunde förstå hur det var möjligt för människor att åstadkomma dem, att denna krälande, ryckande, vinande massa var människor och inte en mardrömssyn av förtappade andars omätliga plåga och avgrundskval.

Med ens stillnade det. Skriken försvagades, jämmerropen tystnade, munnarna slötos, ögonen fingo åter sin syn. De hårda famntagen släpptes, svett och fradga torkades av — snart satt där endast en samling trötta och bleka stackars människor, som ödmjukt böjde sina huvuden i bön, när profeten läste med allvarlig, trosviss stämma. Och när bönen var slut satte emäntä kaffepannan på, kaffekvarnens prosaiska surrande efterträdde liikutuksians (gängse benämningen på Læstadianernas religiösa extas) verop, och inom ett ögonblick var allt som vanligt igen. Precis som om ingenting hänt. Man skrattade, pratade om renar och väder, om jakter och vandringar — det var, som om aldrig någon storm dragit genom sinnena, som om man bara hela tiden helt lugnt suttit i ring, skvallrat lite och druckit kaffe. Ingenting annat. Och bara för fem minuter sedan hade man kunnat bränna dessa samma människor levande, tror jag, utan att de ens skulle märkt, att lågor rört deras kroppar. Förunderliga folk!

Omkring en veckas tid stannade predikanten i lägret, varje dag var det bön, och nästan varje dag “liikutuksia“, och jämret och skriken skalv över fjällen så man kunde höra det halvmilatals. En lång tid efter det profeten dragit vidare var det stassfritt och enkelt i lägret, men efter ett par veckor började man skymta ett pärlband här och en brosch där, och snart var allt som förut. Utom hos ett par ungdomar, som tappert höllo sig hela sommaren och inte läto sig komma någon fåfänglighet till last. De hade blivit “mycket kristna“ enligt Ellekares utsago, och vunno hennes odelade gillande och beundran. Hon fördömde i skarpa ordalag alla, som inte voro kristna, men hela hennes lilla hjärta hängde vid granna pärlor och rosiga band, och i kampen mellan kristendom och stass, är jag rädd, att stassen alltid avgick med seger. Lilla Ellekare — jag kan trösta dig med, att du inte är ensam om att inte leva som du lär!

*

Och nu är hösten nära — för var dag blir luften klarare och mera genomskinlig, fjällen kläda sig efter var natt i en vitare och vidare kåpa, solen går ned och lämnar jorden i mörker och går upp igen, precis som en vanlig och förståndig sol. Ännu äro blad och gräs gröna, men varje morgon ligger ett vitt frosttäcke över skog och mark, och en dag, när vi stiga utom oksan, är allt det gröna borta under ett decimeterdjupt snötäcke. När solen börjar värma smälter det bort igen, men man får ändå en förnimmelse av, att vintern lurar i bakhåll. Skymningen, som vi ej sett på månader, blir allt längre för var dag, kvällarna allt mörkare, och nätterna komma med kyla och stora klara stjärnor, som glimma över räppen så man knappt vill sluta ögonen till sömn.

Det är en kväll några dagar innan skolan ska sluta, skymningens blå skuggor dra över dalen, och jag sitter ensam i min kåta, där elden flackar och snart håller på att dö ut. På andra sidan härden sitter Tsappe med huvudet på sned och tankarna lite varstans, mest på sin rygg antar jag, som ännu bör svida efter en grundlig bastonad — man går inte ostraffat upp i boasson, när ens matte händelsevis vänder ryggen till, och stjäl ett stort stycke färskt renkött, som är avsett till något helt annat än hundmat! Och som vi båda äro missnöjda med varann sitta vi i trumpen tystnad, elden brinner allt svagare, snart ligger det bara några glöd kvar och pyr. Utanför lockar Ellekares mjuka röst på geten:

— Gitsegaitso bode! Gitse nokkelpie!

Och långt bortifrån de andra kåtorna kommer samma rop — lockande, smeksamt. Blåare fladdra skuggorna, rödare lyser glöden, tystare blir luften runt om:

— Gitsegaitso-o-o-o!

Med ett börjar getternas bjällror klinga och hela hjorden kommer farande. Brått, brått med små trippande steg kommer den ur skogen, klockorna om halsen ljuda i takt, och med stor fart bär det av mot de milda rösterna, som locka så sakta och smekande. Några svaga bräkningar höras — sen blir allt tyst. Men jag vet, att borta vid gammen skummar nu mjölken ned i nahpin — den vackert böjda urholkade skålen av björkrot — och pratet är i full gång mellan alla mjölkerskorna. Inte ett ljud tränger dock fram till mig, allt är så stilla, som om jag vore alldeles ensam i hela världen. Tills jag med ett hör sakta sång från kåtan bredvid. Det är Marjas vackra flickröst som gnolar en finsk visa med beklämmande sorgsen melodi och ett omkväde, som fäster sig i minnet och aldrig vill släppa taget. Månen glider upp bakom en fjällkam, en hund tjuter mot den, lommarna kasta ut några jämmer-rop i natten, men över alltsammans böljar Marjas klara röst och blir till ett med den blå skymningen:

Illalla kuin minä maata panin

en tiennyt surusta mitään,

singralilallilallan, singralilallilallan

en tiennyt surusta mitään

Sannas röst faller plötsligt in, och tillsammans sjunga de hela den långa, långa visan till slut. När den sista versen tystnat har mörkret sänkt sig alldeles, Ellekare har ännu inte kommit tillbaka från mjölkningen, elden är nästan utdöd, och jag känner mig med ett så ensam, att jag inte kan hålla ut längre, utan tar Tsappe i släptåg och snubblar in till Sanna och Marja.

Där brinner brasan i himmelens sky, och mörkret och månen och tystnaden får hålla sig utanför — Sanna bakar, Marja syr på ett par nya skor, och Nilsa läser med ljudlig stämma på psalmversen, som han har i läxa till dagen därpå. Så fort Sanna ser mig i oksan ler hon och slänger kaffepannan på, Nilsa stakar sig fram genom psalmen med onödigt hög och plikttrogen röst, Marja slutar tvärt den sång hon nynnar på, och skrattar så hon får gropar i sina runda kinder.

— Sjung på du! säger jag och slår mig ned, bredvid henne, plockar fram min stickning ur barmfickan och är snart i arbete med ett par granna, brokiga lappvantar.

— Om du sjunger med! ler Marja till svar.

Och så sjunga vi alla tre, medan Nilsa strävar på med Din klara sol .... och månen börjar lysa in genom räppen. Sakta ta vi oss fram genom visans tjugufyra vemodiga finska verser, utan att hoppa över en enda, och när den sista klingat blir det alldeles tyst igen. Endast Nilsa läser stackigt och mödosamt: “jag höjer glätjens ljut!“ — men något mindre likt glädje än de ljud han presterar har man svårt att tänka sig.

Sanna slänger några stora björkklabbar på elden, tar fram pusten och blåser med snabba ivriga tag tills flammorna sticka fram. Nu ta vi: minä olen pieni piika! säger hon och återgår till bakningen.

Och så börjar vi genast en ännu bedrövligare visa än den föregående — på en långdragen, tung melodi, som åker upp och ned i ett evigt enahanda, utan att nånsin göra någon liten överraskande och glättig utsvävning från sorg och bedrövelse. Sanna bakar, Marja syr på de ljusbruna, smala snibbskorna, jag stickar på min vante och Nilsa tackar sin Gud “med kraft och mod och nyfött hopp“ och en uttråkad klang i rösten. Just som vi börja på nionde versen hörs en hostning utanför, som komma oss att tvärt tystna, och ögonblicket därpå träder Lasse in, följd av Heikka och Josto och ett par andra av sidans manfolk. De se så dystra och allvarliga ut alla, och inte ens Heikka ler sitt glada leende, som annars alltid brukar flyga så snabbt över hans drag. Josto är ordningsman för renhjorden och har inte varit hemma på hela sommaren, och han kommer nu direkt från betesplatsen inne i Norge. Det är alltid en stor händelse, när någon återvänder till lägret efter lång bortovaro — de ha nyheter med sig, de ha sett och hört saker, som vi ingenting veta om där vi gå, fjärran från världen och dess buller, de fylla vårt stilla liv med nya tankar och funderingar, med nya samtalsämnen. Och när vi se Josto nu, så maka vi oss riktigt tillrätta i värmen, pusta på elden så att flammorna ska stiga ljusa och kvällsmörkret inte ligga så tungt och vänta oss en glad och intressant pratstund om hjorden och norrmännen och vädren. Men Josto ser inte ut, som om han hade något muntert att berätta — tvärtom, hans mörka ansikte ser dubbelt så mörkt ut som vanligt, hans ögon skåda dystert in i elden och inte ett ord kommer över hans läppar. Så måste man väl fråga då, för att få veta något:

— Det börjar lida mot hösten nu! börjar jag, försiktigt. Och ingen har något att invända mot detta faktum — alla nicka bara bifallande.

— Hjorden är väl på hemväg nu? fortsätter jag. Ni ska ju vara över gränsen med den till Mikaelsmässa?

Jo, den är på hemväg, den kan snart vara vid lägret. Så blir det tyst igen, men Josto ser ut, som om han kunde börja tala när som helst, så jag gör ytterligare en fråga:

— Blev det stora taxter i år?

— Sextusen kronor! svarar Josto kort och biter samman tänderna, när han sagt det.

Där hade jag träffat det mitt i hjärtpunkten, utan att veta vad jag gjorde — där var orsaken till deras tystnad och sorgen i deras ansikten. Knappt hade Josto gett mig svaret förrän en veklagan bröt ut, en jämmer som gick ända ned till hjärtrötterna. Sanna satt alldeles vit i ansiktet, och Marjas glada ögon miste plötsligt allt det skratt som annars bodde i deras djup. Till och med Nilsa tvärtystnade mitt i psalmversen, som han ända tills nu tragglat med utan att låta sig störas, och brast ut i ett högt voi! med sin gälla gossestämma. Och väl fanns det orsak till jämmer, ty en så stor summa har aldrig förr någon sida blivit dömd att betala. Sextusen kronor! Det är något oerhört för lappförhållanden — en lapp har ju nästan aldrig reda pengar, det är ett tämligen okänt begrepp för honom, allt vad han behöver till livets uppehälle och nödtorft förskaffar han sig genom byteshandel och mycket sällan betalar han något med kontanter. Och nu ska helt plötsligt sextusen kronor anskaffas och inom ett år vara betalade till norska staten, annars få ej renarna föras in till Norge nästa år, och det är detsamma som svältdöden.

Som en löpeld har nyheten spritt sig i lägret, en efter en komma män och kvinnor till Sannas och Lasses kåta för att höra, om det verkligen kan vara sant detta förfärliga, som berättats dem. Ja, det är sant, det finns ingen återvändo — sextusen kronor! Somliga sitta tysta och bara vagga fram och åter, andra låta förbannelser och vreda ord regna över den orättvisa de anse har begåtts mot dem, åter andra räkna och räkna för att kunna lista ut, om de ska bli alldeles utfattiga, när allt är betalat.

— Men hur har det kunnat bli så mycket? frågar jag, när den värsta jämren lagt sig, och resignationens ande börjat lägra sig över församlingen. Ha ni inte vaktat era renar riktigt efter de gjort så mycket skada?

— Å, vi ha nog vaktat, säger Josto. Vi ha nog vaktat. Men vad hjälper det! När de vilja ha våra pengar så hjälper det inte om vi vaktade tills våra ögon brusto. Lagen är inte med oss, och då kan ingenting hjälpa. Vi äro främlingar ser du, vi äro inte samma folk som de. Vi ha inte rätten med oss, vi komma dragande över jord, som inte är vår längre. De tänka inte på, de som gjort Norges lagar, att innan ännu lagar fanns på denna jorden, så drog vårt folk samma väg, så var det landet vårt, som nu andra gärdat omkring och gjort till sitt. Vi ha ingen rätt längre, ser du, vårt land är inte längre vårt, och de jaga oss bort, som om vi vore vilda djur.

— Men lagen säger, att ni få dra fram era gamla flyttningsvägar, om ni bara inte skada böndernas jord.

— Ja, det gör den. Om vi inte skada böndernas jord, om det inte finns märken, att vi gått över deras åkrar och inhägnader. Då måste vi betala, vad som vi bli dömda att betala, och i år är det sextusen kronor.

— Blev det så många märken i år då?

— Ja du vet sommarn kom sent i år. Vintern släppte aldrig taget, och det var så hård skare på fjällen, att det nästan var omöjligt för renarna att komma igenom den. Då sökte de sig ned till dalarna, men vi drevo genast upp dem igen innan de hunnit ens så mycket som skrapa ett hål på snön, som täckte böndernas åkrar. Men du förstår, det syns spår efter renarnas klövar på de nedsnöade gärdena, och det behövs inte mer än ett spår, ser du. Om det så bara är spår efter en ren, som löpt över en träda, så blir det lika taxt som om hela hjorden dragit fram. Sådan är lagen och vi förmå ingenting.

— Men kära! säger jag. Inte kan väl renarna göra skada med att gå över en tillfrusen och översnöad åker, där ännu inte ett strå växer. Det finns väl inga möjligheter, att lagen kan tillåta taxt för sådant?

Då skratta de allesammans, ett kort, hårt, glädjelöst skratt och se medlidsamt på mig, som kan tro människor om så gott.

— Vad bry de sig om skadan! svarar Lasse, som ligger utsträckt längs med bärbmed och röker sin pipa — och så spottar han med utsökt ackuratess in i elden. Vad tror du att du gör för skada, om du går över en nysådd åker, där snön ligger många meter djup, och skaren är hård som sten! Vad tror du renen gör för skada! Du hör, att om det också bara är en, som sprungit över ett gärde och lämnat spår efter sig så bli vi dömda till taxt för hela gärdet. Det blir pengar det ser du, för dem som döma. Vad rör det dem, att vi äro fattiga, och att många av oss kanske måste gå från kåta och allt för att kunna betala sin del?

— Men när sommaren kommer, så kan ni väl i alla fall vara lugna för vidare taxt? När fjällen äro gröna så hålla renarna sig väl där?

— Ja, men ser du, vi ha inte så stort stycke av fjället att vara på, och om renarna vandra från ett ställe till ett annat för att söka bete, så få vi betala för den mark de gå på, om den tillhör någon bonde. Spillningen fördärvar gräset, säga de. Korna vilja inte beta där sedan. Men nog har jag sett kor beta, där renen har gått!

— Var ska ni få pengar ifrån att betala med?

— Vi få sälja renar förstås, svarar Josto. Vi få väl försöka att hjälpa varann. Det måste gå, hur det än ska bli, annars få vi inte föra hjorden in i Norge igen nästa sommar. Kanske svenska staten hjälper oss lite. Men förfärligt är det. Så höga taxter har aldrig någon sida haft förut.

De andra bara vagga fram och åter, och ett ögonblick är allt tung, dyster, gränslös sorg. Så börjar Sanna räcka kaffet omkring, och genast får allt ett lite gladare utseende. Hjorden kommer på tal, och en allmän belåtenhet är rådande över dess tillstånd efter sommarbetet. Kalvar och märkning och det blivande höstrengärdet dryftas, och när alla hunnit få sin påtår klinga skratten friskt igen, som om varken norrmän eller taxter funnes i denna världen. Men jag ser ibland en ryckning i ansiktena, hör en förlupen suck, och jag vet, att bedrövelsen bara ligger gömd, att första ord kan få den att bryta ut på nytt.

— Jon Nilsa är död! säger så Josto i förbigående. Han har så mycket att berätta efter sin sommarlånga bortovaro, att det mest är han, som för ordet. Underrättelsen gör stort uppseende och alla fråga ivrigt vad han dog av för sjukdom, och när det skedde.

— Det var vid islossningen, berättar Josto. Han skulle gå hem från Norge till lägret vid gränsen. Isarna voro frätta, och när han gick över en sjö rände han ner i en vak. Ensam var han och ingen fanns som kunde hjälpa, men han tog sig upp själv med kniven. Det kunde de förstå, som fann honom, för det var fullt med blod runt kring vaken, och händerna hade han skurit sönder på kniven och mot isen. Han hade kunnat ta sig till land, och lite ris till en eld att värma sig med hade han också orkat hugga. Men tändstickorna hade blivit våta förstås, när han legat i vattnet, och då de hittade honom — det var Nikko och Aslak, som kommo vägen fram väl tre dagar efteråt — så stod han på huk med ett näverstycke i ena handen och tändstickdosan i den andra. Runt om honom lågo tändstickor med svavlet avrivet. Och så hade han frusit ihjäl stackarn.

— Voi, voi! säger Sanna och männen skaka sina huvuden. Men ingen tycks anse händelsen något vidare märklig. Sådant inträffar emellanåt — kölden är hård och människan ensam på öde slätter. Det är lappens liv, det är den död han riskerar var timme på sina långa ensliga vandringar, sådant händer och ska väl hända många gånger än. Det kan man ingenting göra åt. Och om några minuter är samtalet inne på helt andra ämnen: om priset på mjöl och kaffe, och om vinden ska komma österifrån eller västerifrån ur det moln, som ligger svart vid horisonten. En stund till sitta de kvar och prata om allt, som kommer i deras sinnen, så reser en på sig och går, om några minuter en annan, så ännu en, och snart ha de troppat av allesammans till nya kaffeorgier i andra kåtor och nya överläggningar om hjorden och taxterna, om de norska länsmännen och mjölet och kaffet och vindarna. Månen står högt på himlen, alla sommarens små bleka stjärnor ha blivit djupa och tindrande, och eldens blossande glöd färgar den svarta kåtaduken till kostlig purpur.

Hjorden är kommen! Tidigt på morgonen — innan det var dager nästan — hörde vi bjällror klinga och hundar skälla, och Ellekare mumlade ännu halvsovande, men med stor glädje i stämman:

— Nu är hjorden här!

Och när barnen kommo voro deras ansikten fyllda av förväntan och fröjd, och deras röster klingade, som om de förkunnade all världens glädje, när de ropade:

— Hjorden har kommit, lärarinna!

Hela lägret fick som nytt liv. Det var ett rännande kåtorna emellan så oksorna flögo i luften, kastade undan av ivriga händer; vart man kom dracks det om möjligt mer kaffe än vanligt, de buttraste ansikten logo, de lataste och långsammaste fingo ny fart i benen. En halvmil bort hade hjorden stannat — om man lyssnade riktigt intensivt och allt var stilla, så kunde man höra hundarnas skall därbortifrån, och på kvällen var lägret fullt av drängar och vaktare, som kommo hem på besök. Det var fest, det var liv, det var glädje och skratt. Ingen tänkte längre på de sextusen kronorna — det redde sig väl alltid, när den tiden kom. Nu gällde allt endast hjorden. Var den fet, var den frisk, var det många kalvar födda, levde alla, hade ingen frusit ihjäl? Blev det rengärde i morgon? Hade vajorna mycket mjölk? Skulle vinden blåsa från det rätta hållet den närmaste tiden, så att inte det blev svårt att hålla djuren kring lägret? Renarna springa ju alltid mot vinden — om det nu blev vind från Norge, så fick vaktarna ett väldigt arbete att hålla dem från att löpa inåt igen. Måtte det bli lugnt och stilla så att rengärdet fick skötas undan som det skulle! I morgon var det gärde — javisst. Och i övermorgon och dagen därpå, och så många dagar man kunde få hjorden samlad.

Morgonen därpå voro alla tidigt på benen i lägret. Ingen brukade annars röra på sig förrän tidigast vid halvniotiden — men första rengärdesdagen kan ingen sova. Då är det så mycket att ordna och sköta, att man måste upp i tid, upp med solen nästan.

Det var inte mycket uppmärksamhet i skolan den dagen. Hade bollen ännu funnits i livet skulle den inte en enda rast fått vara i bruk, det lovar jag, men nu var den borta för längesen, och ingenting fanns, som kunde locka till flit och intresse. För var gång bara en vanlig getklocka lät höra sitt bjällrande, så ryckte alla till och lyssnade utåt — den annars så ordentliga Inker grep jag till och med på bar gärning, när hon lyfte upp kåtaduken vid sin plats och spejade ut. Och detta mitt under välskrivningslektionen!

— Inker! sade jag då med högtidlig stämma.

Och Inker släppte duken, som om hon blivit bränd av ett glödande kol, rodnade så djupt att hon nästan fick tårarna i ögonen och sög med skuldmedveten min på sin blyertspenna.

— Vad tittar du efter, Inker?

Två gånger måste jag upprepa frågan innan Inker äntligen får fram, att hon tyckte hon hörde Sanna och Marja gå ut. Och hon trodde de kanske skulle gå till gärdet och att inte skolan skulle hinna bli slut, innan det blev tid att gå. De andra flytta oroligt på sig bara vid tanken på något så förskräckligt som att komma för sent — och så grips jag av medlidande, förstår, att detta är ännu allvarligare än den första dagen med skridskois och blankt solsken söderut i “mitt land“ och ger lov från innanläsning och den tredjedels timme välskrivning, som är kvar. Och inom en halv minut är kåtan tom och ungarna iväg så fort benen kunna bära dem.

— Du ska väl gå till rengärdet du med? frågar Ellekare, när hon strax därpå kommer in, och jag ser på henne att ingen makt på jorden ska då kunna hålla henne hemma i eftermiddag — om hon får rå sig själv.

— Ja visst ska jag gå dit! Du vill väl inte följa med kan jag tro?

— Du vill väl inte äta, när du är hungrig, eller dricka, när du är törstig! skrattar Ellekare till svar.

Så viktigt är rengärdet! Naturligtvis ge vi oss båda av den långa vägen över fjällen — i sällskap ha vi Gate och Sanna och Marja, och hela tiden skiner solen, skratten klinga och stegen tas så lätt i det mjuka gräset, att det knappt böjer sig under fötterna. Gate och Sanna ha varsin laukko på ryggen och i den kaffepanna och torrskaffning — det händer allt, att manfolken äro trötta och hungriga efter sitt arbete att driva hjorden in i gärdet och då smakar det gott med kaffe och mat. Förresten kan man bli hungrig själv, när man mjölkat och arbetat i några timmar — mat är alltid bra att ha med sig och kaffe ändå bättre.

När vi gått nära en timme säger Sanna:

— Nu kan jag höra dem!

Alla stanna vi och lyssna, och långt bortifrån förnimma vi några svaga ljud. Som korta, lustiga grymtningar låter det för mina ovana öron, då och då uppblandat med ett skarpt hundskall, en mans höga rop. Men under dessa gälla ljud hörs hela tiden detta starka, djupa grymtande, det stiger och faller — än är det kraftigt, än nästan ohörbart — men hela tiden är det där. Det är småkalvarna, som kalla på modern, får jag veta, och modern, som svarar. Ju närmare vi komma dess starkare blir ljudet, hela luften är fylld av det, och snart äro vi tillräckligt nära för att också urskilja det dova trampet av många fötter mot lös jord. När vi hunnit över den sista fjällkammen ha vi under oss på sluttningen hela gärdet: som ett nystan av intensivt liv är det, som ett myller av grå kroppar och vaggande horn — aldrig ett ögonblicks stillhet, ständigt runt, runt rör sig massan därnere, och vad man allra först lägger märke till är, att rörelsen hela tiden går motsols. Det är nästan som vore det en karusell driven av en väldig motor — hundskallen, männens rop är musiken, det eviga intensiva råmandet är motorns surr, och hela den svartgrå massan av ryggar och horn är karusellen, som aldrig stannar, aldrig slutar, aldrig blir trött på att gå.

När vi tagit oss ned för fjällbranten och hunnit ända fram till gärdet pressa vi oss in genom en smal öppning mellan ett par korslagda björkstammar, och befinna oss plötsligt mitt i en brusande ström av liv. Hjorden böljar omkring oss, väjer smidigt undan för oss i sitt snabba lopp så att vi stå som i en liten tom cirkel — hornen knirka, hälsenorna spännas med ett sprött, knastrande ljud, kalvarna råma. Flera tusen djur äro samlade på denna lilla fyrkantiga plats, omgärdad med en palissad av björkstammar; nästan alla kåtors innevånare ha samlats hit, lassos vina i luften, skratt skalla, kommandorop rytas, röster skrika högt. Männen glida omkring med smygande steg, mössan med den gungande röda tofsen är skjuten långt bak på nacken, kolten vippar kortare och kokettare än vanligt, de solbruna ansiktena äro våta av svett, men ändå fulla av den mest intensiva glädje. De följa hjorden med ivriga, spända blickar — var och en märker ut sitt offer, sin fångst, var och en är fullt och helt upptagen av sitt arbete. Se på Heikka där, hur han smyger fram med armen höjd till kast och lasson i stora ringlar om handen! Mitt i detta myllrande kretslopp av alldeles likadana djur söker han ut det han ämnar fånga, vet han att skilja de, som tillhöra honom från de andras. Lasson viner ut med ett susande kast, faller ned över offrets huvud, Heikka stramar till och börjar dra så sakteliga för att få djuret intill sig. Ibland blir det fullkomlig dragkamp av — är det en stor, stark oxe han fångat, kan det hända, att Heikka släpas gärdet runt mer än en gång av den motspänstiga krabaten, innan han hinner betvinga honom. Då blir det skratt från alla, så att det klingar mellan fjällväggarna, och Heikka ler själv åt sin tillfälliga maktlöshet. Men rätt vad det är tar han spänntag, där han kan få en lämplig position, och då är det inte lönt för gossen i andra ändan att försöka konstra längre! Då måste han glida närmre och närmre för vart kraftigt drag Heikka gör, det hjälper inte att luta huvudet ned mot marken, så att den väldiga hornkronan riktas mot betvingarens bröst — ty betvingaren ler bara helt lugnt och blir alls inte skrämd, lägger repet över axeln, vänder ryggen till och drar sin fånge in i ett annat, mindre gärde, där slaktdjuren släppas, tills tid blir att avliva dem (utan några smärtstillande medel). Vanligen längre fram på kvällen, då mjölkningen är undangjord och kvinnfolken ha tid att hjälpa till med att reda upp räntan och blodet.

Och så går Heikka ut igen till den kretsande hjorden, på vägen lindar han upp lasson, så den är färdig till användning och söker med blicken ut ett nytt offer, så fort han står i det stora gärdet. Han finner det snart och slungar snabbt sin lasso kring en liten årskalv, som alldeles hjärtängslig spjärnar emot, när den ovana, besynnerliga snaran lägger sig om honom, spretar ut med alla fyra benen och gör ett vilt försök att nå sin mor, som ångestfullt kallar. Men det tjänar rakt ingenting till! Det stramar för hårt om halsen, det är bara att gå efter som det drar, rakt fram till den starka människan, som bestämt inte kan vilja en liten skranglig, rödbrun kalv något gott. Gud hjälpe mig! tänker det lilla kräket så säkert som allt — de stora svarta ögonen bli allt större och svartare ju kortare repet stramas, och de blunda i vild skräck, när ett par starka nävar gripa tag om den smala, fina halsen och vräker till. Ett litet dödsskrämt djur finner sig plötsligt ligga kullkastat på marken, och tvärs över buken sitter karlen, som hela tiden haft ont i sinnet. Nu drar han kniven ur slidan och gör med den några snabba, djupa snitt i ett av de ludna och mjuka små öron, som han håller mellan sina händer. Han skär ut ett par trekantiga bitar, och blodet droppar om hans händer. Så springer han upp med ett lätt språng, lossar lasson — och den lilla nymärkta stackarn står förvirrad åter på sina egna smala ben, skakar med rådvill uppsyn sitt illa åtgångna huvud så bloddropparna stänka vitt omkring och sätter plötsligt av i galopp till modern, som hela tiden ängsligt hållit sig i närheten. Nästa gång kanske lasson snärjer henne, och full av fasa kämpar hon emot i det längsta. Men en finlemmad vaja förmår ingenting mot Heikkas armar, han rubbas inte ens ur sitt läge, och snart står han vid hennes huvud, medan Gate snabbt springer till med nahpin i högsta hugg för att mjölka henne. Först får hon ett par smällande slag med handflatan mot spenarna, för att mjölken ska rinna till, och sedan står Gate framåtböjd, håller nahpin med den ena handen och mjölkar med den andra. När de få droppar, som kan pressas fram — vanligen ungefär ett knappt halvt dricksglas — dragits ur de små centimeterlånga spenarna, löses repet kring halsen, och snabbt som vinden kastar sig vajan in i flocken och gömmer sig bland dess tusenden. Och Heikka ser sig om efter en annan. Aldrig tar han samma, aldrig fångar han ett djur två gånger, aldrig ett, som inte bär hans märke. Hur hans ögon kan hinna urskilja de små, nästan igenvuxna öronmärkena bland denna snabbt kringlöpande massa av djur, är ett fullständigt underverk, men han är inte ensam om denna skicklighet — alla de andra lappmännen ha lika skarp syn, lika svindlande träffsäkerhet. Det är mycket sällan man ser någon, som missar ett kast eller som måste lossa lasson och låta djuret löpa, därför att det inte hörde honom till.

Runt runt ränner hjorden — alla hålla huvudena högt lyftade och de nya sammetssvarta hornkronorna vaja som ett spetsfint gallerverk, det knittrar och knastrar, det ljummar i luften av skratt och skrik. Och över alltsammans strålar en stor och sval höstsol, runt om stå vittoppiga fjäll glimmande mot höstens vitblå himmel, och gräsets och björkarnas grönska lyser, ännu inte blekt av vinter och hård frost. De klara färgerna i lapparnas dräkter flamma i solskenet, renarnas brungrå ryggar glänsa som siden, deras kupiga, svarta ögon spegla fjällen och himlen och allt, så man liksom får all denna skönhet mångdubblad.

Plötsligt känner jag en arm om min skuldra, där jag står och ser på alltsammans. Det är Gate — hon har slutat sin mjölkning för dagen och skall gå in i slaktgärdet så fort Heikka blir färdig med märkningen. Vi stå båda tysta och lyss till larmet, som stiger och faller.

— Nu ska du snart resa härifrån! säger så Gate.

Och när hon säger det, så vet jag, vad det är som hela tiden liksom gjort ont invärtes, fastän jag varit med om all glädjen i dag. Jag ska resa från allt detta — om några dagar bara. Från lapparna och renarna och fjällen, från min svarta lilla kåta, från Tsappe, från nätternas stillhet och dagarnas bekymmerslösa glädje, från de svarta sjöarna, de susande älvarna, den mjuka mossan, där foten löper så lätt utan att tröttna.

— Är du glad, att du snart får komma hem till ditt land igen? frågar Gate, när hon tycker jag varit tyst alldeles för länge.

— Nej, jag är inte glad, Gate. Det vet du väl, att ingen kan vara glad att resa ifrån er.

Då ler hon — det vackra unga leende, som ingen mer än hon har, och hennes ögon se på mig så vänligt och klart.

— Kom så går vi och kokar kaffe! säger hon. För nu så ä vi nog hungriga och törstiga både Heikka och du och Anne och jag. Samla ved du och gör upp eld, så går jag efter vatten.

Och så klämma vi oss ut från gärdet genom den smalaste upptänkliga springa i palissadverket, Nils Tomma och Lars Peter följa med för att hjälpa mig med vedplockningen — det blir bara lite torra kvistar, som vi hitta här och var. Men innan Gate och jag försvinna ur synhåll för varann, där hon skramlar neråt dalen med sin vattenspann och jag går uppåt skogsbrynet, så vänder hon sig om och tittar länge på mig. Och så säger hon, med en röst som är full av den allra uppriktigaste förundran och häpnad:

— Om jag kunde förstå hur det är möjligt, att människor nerifrån ditt land kan trivas hos oss lappar i fjällen. Och att du inte längtar hem igen ifrån oss!!

Det är skolans sista dag. För sista gången brakar oksan tillsida och barnskaran kommer inrusande, för sista gången hör jag deras högröstade, mödosamma: got morgon, lärarinna! för sista gången tar jag upp tonen till vår besynnerliga morgonpsalm — för sista gången är alltsammans som händer i skolan den dagen. Det känns så underligt och bedrövligt, det är inte roligt alls. Jag önskar för mig själv, att jag hade hela den långa, härliga sommaren kvar, att jag finge börja om igen från början, att tiden inte hade flugit så oresonligt fort. Men vad hjälper det att önska! Almanacken visar slutet av september, skoljournalen slutet av terminen, och om några dagar dra lapparna sin kos över fjällen till Sverige igen, medan jag tar en annan och snabbare väg tillbaka till civilisationen.

Och nu är det sista skoldagen! Alla komma de i söndagskoltar, rentvättade och kammade, och med dagens högtidlighet tydligt skriven på sina ansikten, alla se de på mig med lite förlägna miner, och alla kunna de — o mirabile dictu!, — sina läxor. Till och med Nilsa, som annars alltid svävar lite på utanläsningsstyckena, deklamerar dagens pensum med ljudlig och säker röst, och ser minst lika häpen och stolt ut som jag över fenomenet. Och när sista timmen är slut, delar jag ut betygsböckerna och bjuder allesammans på kaffe.

— Går du i dag? frågar Jona, Isaks bror, när kalaset pågår som bäst, och lägger i detsamma in en väldig sockerbit i sin breda mun.

— Nej, inte förrän i övermorgon. Men skolan är slut i dag. Tycker ni det ska bli roligt att vara alldeles fria nu?

— Nehej! svarar Lars Peter. Det är roligt med skolan. Och när du kommer igen till nästa år så ska du se, att vi inte har glömt bort allt som du lärt oss.

— Men kanske jag inte kommer till nästa år!

— Jo, det gör du allt säkert. Det tror vi allihop.

Å, tänker jag för mig själv, det finns inget jag önskar högre, men inte kan jag veta! Och när de gå alla, så känns det som om det vore mina allra käraste jag säger farväl åt. Vi ska träffas i kväll, och i morgon och i övermorgon, men ändå är det, som om jag aldrig skulle få se dem mer. De ska inte komma springande i morgon alla, med böckerna i påven och med skratten klingande långt innan de hinna fram till min kåta — de äro utlärda för i sommar, jag är färdig med dem. De kunna allt vad jag hunnit lära dem på denna korta tid, de ha varit mina små vänner och kamrater, om leken rasat eller allvaret vilat tungt, om solen strålat eller regnet rasslat. Och när de nu gå ut genom oksan — sakta och betänksamt och så ovant tysta, så vill jag ropa åt dem: stanna lite till, barn små, sitt en stund till hos mig! Men det tjänar ju ingenting till, jag säger inga av alla de ord, jag hör inom mig, och när de alla försvunnit bland skogens träd, så travar jag deras böcker samman och packar dem i skollådan, låser den noga och lägger nyckeln längst ned i en kisa med en djup suck.

Då gläntar det på oksan, och Nils Tommas stora ögon speja genom springan. När han ser, att jag är ensam glider han in helt sakta, kommer fram till mig mycket röd och mycket blyg och säger hastigt:

— Här får du min nya kniv, lärarinna!

Och så räcker han mig snabbt en fint snidad slidkniv och springer sin väg så fort benen bära, innan jag ens hunnit säga tack. Och jag sitter där med hans nya kniv och har lika nära till skratt som till gråt.

Men har inte hunnit längre än till skrattet, förrän oksan öppnas på nytt, denna gång för att släppa in en stackars liten ombunden sjukling, som i ett par veckor gått som min patient. Hela hans ansikte har varit skorvigt och uppfrätt av sår — något sorts eksem förmodligen — och han har lidit svåra plågor, den lille stackarn, men börjar nu bli på bättringsvägen. Hans far är med honom i dag, och han tittar så bedrövat på pojken, att det är som om all hans egen glädje flytt.

— Hur är det med dig i dag, Nohte? frågar jag och ser in i de sorgsna bruna barnaögonen, det enda av pojkens anlete, som syns ovanför bandaget. Men Nohte svarar inte, bara suckar bedrövat, och hans ögon bli än sorgsnare än nyss, ty nu vet han, att en svår stund nalkas: bindorna ska av, och såren smörjas in och tvättas rena.

— Du ska få en karamell efteråt! tröstar jag så gott det går, men endast en mycket svag glimt av glädje lyser upp i blicken vid detta löfte, och han drar en darrande suck. Kom nu Jona, säger jag till fadern. Vi börja genast.

Och Jona stiger fram till min medicinlåda, vars lock jag fällt upp, tar Nohtes händer varsamt mellan sina, lika ömt och sakta som en mor skulle gjort det, och så lindar jag av det långa bandaget, som går många varv kring Nohtes runda lilla huvud. Det gör ont vid sista varvet, bindan sitter fast i alla såren, men Nohte rör inte en muskel, ger inte ett ljud ifrån sig. Det droppar bara stora, heta tårar ned på mina händer och det rycker i den bågiga lilla munnen av smärta. Hela tiden mumlar Jona över hans huvud små ömma, uppmuntrande ord, trycker sina händer fastare om hans vid de svåraste plågorna och ser så ångestfull och förtvivlad ut, som om hans eget liv berodde på, att jag varsamt nog lossar bandaget. Många av såren ha redan läkts — jag visar Jona på dem och han ser med en gång så belåten ut, som om han aldrig vetat vad oro vill säga. Så tvättar jag Nohtes ansikte, stryker salva i såren och börjar åter linda på bindorna.

— En gång till så är du frisk! säger jag. Men Nohte svarar inte, tårarna flöda hejdlöst igen, men alltjämt utan ett ljud, — det svider svårt i såren, när salvan kommer på.

— Hör du Nohte, du blir snart bra, säger Jona strålande. En gång till bara! Men Nohte, gråter du nu! Mo rakis, mo gultani — mija lä? Daja, daja!

Min älskling, mitt lilla gull, vad är det? Säg, säg!

Öm och smekande är den djupa mansrösten, handen far lent över Nohtes huvud, och Nohte gömmer sitt svidande ansikte mot faderns smutsiga kolt och snyftar ut hela sin sorg och smärta, tröstad och lugnad av tusen milda ord. Snart ler han lite och har glömt alltsammans, och när jag räcker honom en stor chokladbit tar han den med stort allvar, säger ett artigt: kito! och räcker den sedan ögonblickligen åt Jona.

— Far ska få också, ät du! säger jag då. Men han tar inte biten tillbaka förrän han ser, att det verkligen är mitt allvar att ge Jona en, då stoppar han den med nöjd uppsyn i munnen på samma gång som Jona tar sin. Och så gå de sin väg över fjällen igen, bort till sin kåta, som ligger långt från min — en stor och en liten gentleman, båda så glada i varann, att de måste hålla varann i hand, och det fast de veta, att jag kan se dem ännu, och att de enligt lappritual inte borde visa sina känslor så öppet. Men en stor kärlek rår ingen dölja!

*

Fram på kvällssidan går jag bort till Gammel-Inka — hon har ont i sin rygg, uldat har gått i den — och jag har lovat att komma och smörja den med kamferliniment. Inka är ensam hemma, hon sitter som ett litet hopsjunket knyte framför elden, och hennes tandlösa mun löper som ett smalt streck tvärs över ansiktet, hakan går nästan ihop med näsan, och de vitgrå hårtestarna stå åt alla väder under den lilla toppiga mössan.

— Var är Pirhanne? frågar jag. Det är hennes dotter, som, ovanligt nog för en lappkvinna, är ogift och bor hemma hos modern.

— Hon mjölkar getterna, men hon kommer väl snart.

Och just i detsamma stiger hon in, har tassat fram så tyst på sina mjuka skor, att hennes fotsteg ej hörts och vi veta ingenting om, förrän hon står mitt framför oss och småler.

— Har du satt på kaffe, mor? är det första hon säger, men Inka jämrar sig över sin rygg — att hon inte orkar mala kaffet. Och medan Pirhanne mal på den lustiga lilla kvarnen, gnider jag Inkas gamla krokiga rygg tills den mjuknar upp en smula. Sen dricka vi kaffe och prata, medan mörkret faller allt tätare utanför och liksom skiljer oss från allt annat levande. Vi sitta där, vi tre, i den sotiga lilla kåtan, vi skratta och prata och bry oss inte om vinden, som susar utanför, inte om mörkret, som klämmer oss inom sina svarta väggar, runt om oss är hemmets trygghet och ro, vi värma oss i brasans röda flammor och lyss till vedens sprakande. Länge sitta vi så — Inka berättar historier från hedenhös, från den tid då hon var ung, Pirhanne talar om hur tung en sorg hon haft, då gossen, som hon skulle gifta sig med, frös ihjäl en natt, när han varit på vargjakt. Han hade fått ett bett i benet, innan vargen blev slagen till döds, och blödde så starkt ur såret, att han blev maktlös, och inte orkade ta sig hem igen.

— Sörjer du honom än, Pirhanne?

— Ånej, inte sörjer jag. Men jag ville ingen annan gifta mig med, och nu är det tomt, när man börjar bli gammal. En ska ha ett manfolk, som ser till hjorden också, om det ska bli något med den.

Inka säger ingenting till detta — hon har glidit utanför vårt samtal, ser bara in i elden och tuggar oavbrutet med sina tandlösa käkar. Pirhanne blir också tyst, hon tänker väl på den gossen, som döden tog, ty hennes ögon ha med ens blivit så stora och sorgsna. Och så reser jag mig för att gå hem till mitt. Men inte som vanligt, utan ett ord till tack eller farväl. Jag ska ju ta avsked kanske för hela livet denna gången. Och jag faller på knä bredvid Inka, som det brukas hos kåtornas folk, lägger min arm om hennes tunna lilla gestalt och mumlar: hyvästi ja kito, Inka! Farväl och tack! Och Inka lägger sin arm om mig, svarar samma ord och lutar för ett ögonblick sin panna mot min axel. Av Pirhanne tar jag avsked på samma sätt, men efteråt lägger hon båda armarna om mig och sin kind mot mitt bröst — hon når inte längre! Och så går jag ut i mörkret och höstblåsten, stora stjärnor lysa, men vägen är svart genom skogen ändå. Jag snubblar och slinter på hala trädrötter, river mitt ansikte på vassa grenar, huttrar av köld i blåsten och önskar mig tillbaka till den varma lilla kåtan, till lågornas fladder, till de låga rösternas vänliga prat.

Men när jag äntligen letat mig fram till min egen lägerplats, glimmar elden i mitt hem genom oksan, som är slagen till sida. Som skenet från en fyr är det, och lyser upp vägen för dem, som irra omkring i mörka natten. Och när jag sätter foten på de smala stigen, som bär mot kåtan, när Tsappe glädjegnyende kommer tumlande mot mig och Ellekare står väntande i dörröppningen — då känner jag i mitt hjärta, att ljuvare hem kan ingen önska, mer strålande stjärnor tindra ej på någon annan himmel, större ro, större frid skänks inte på hela den vida jorden.

LAPPARNE
OCH DERAS LAND

skildringar och studier
utgifna af Hjalmar Lundbohm.

I. MUITTALUS SAMID BIRRA. En bog om lappernes liv af Johan Turi.

Udgivet med dansk oversættelse af Emilie Demant. Tredie oplag. Pris kr. 8.50.

Samma bok. Dansk udgave. Pris kr. 5.50.

II. MED LAPPERNE I HÖJFJELDET af Emilie Demant-Hatt. Pris kr. 6. —

III. FOLKTRO, SEDER OCH SÄGNER FRÅN PITE LAPPMARK, upptecknade af Torsten Kolmodin. Pris kr. 1.50.

IV. SOM GÄST HOS FJÄLLFOLKET av Karl — Erik Forsslund. Pris kr. 3.50.

V. KÅTORNAS FOLK av Ester Blenda Nordström. Pris kr. 4.25.

Noteringar:

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats som följande (innan/efter):

• ... dem och lät inackordera dem hos nybygare i en ...
  ... dem och lät inackordera dem hos [nybyggare] i en ...
  
• ... Vart ska det ta vägen. ...
  ... Vart ska det ta vägen[?] ...
  
• ... en vid, avlång skålformigt urhålkad björkstam — ...
  ... en vid, avlång skålformigt [urholkad] björkstam — ...
  
• ... vet man, att de tre lapparna ha dödat engelsmännen. ...
  ... vet man, att de tre lapparna ha dödat engelsmännen[?] ...
  
• ... ute, det blir inte så trångt med utrummet då, och ...
  ... ute, det blir inte så trångt med [utrymmet] då, och ...
  
• ... från kåta och allt för att kunna betala sin del. ...
  ... från kåta och allt för att kunna betala sin del[?] ...