IV.
På Mjösen.
Det är nu öfver tio år sedan jag talade med ett par personer, som i skolmötesangelägenheter rest från Helsingborg till Hönefors och Kroklefven, och då fick jag veta, att i den trakten fans fjell så höga, att åskådarne föllo på knä i skjutskärrorna, gråtande af stolthet öfver att vår herre kunnat skapat något så storartadt.
Visserligen har jag aldrig hoppats få öfvervara ett nordiskt skolmöte och att rymma en sådan känsla som denna, äfven om det gälde att undervisa sjelfva hin onde i norsk geografi, men jag tog dock ett sådant intryck af denna beskrifning, att jag ända till den 21 juli 1885 hyste en orimligt hög föreställning om skapelsens bergsryggar kring Kristiania. Och af ett färskt bref från en vän i Jylland hade jag skapat mig en bild af Mjösen ungefär så här: En bottenlös djup vattenfyld afgrund emellan två oöfverskådliga fjellryggar, nakna som den dag de kommo till verlden, och emellan dem skulle Skidbladner fara i zig-zag, likt en dagslända, på det turisterna ej skulle ha besvär att vända på hufvudet under färden.
Jag vet ej hvilka föreställningar mina fyra kamrater hyste, ty de ha alla läst en omensklig hop geografi i skolan, derför ha de ingen rättighet att visa någon slags naturförvåning, men jag misstänker, att fjällen föllo från deras ögon der de i hvinande blåst sutto i rad på det höga däcket, tittande styft på dessa obeskrifligt välklädda berg, som å båda sidor innefatta Norges största insjö. Hvad mig sjelf beträffar, så höll jag stånd på däck en timmes tid, kämpande tappert med blåsten om rättighet till min hatt och kappa, nedtystade mina omilda känslor mot både svenska och danska superlativer, samt bjöd till att finna mig i denna leende skönhet i rik sommardrägt, som erbjöds mig i stället för den nakna, som jag sjelf, med tillhjelp af skånskt skolfolk, skapat mig.
Skidbladner tycktes denna dag vara sammansatt af idel vind, hvar man än uppehöll sig för att få en anblick af landskapet. Däcket gaf en föreställning om första parkett i en skypump, matsalongen om fondlogen i ett skydrag och akterrummet der utanför om galleriet på en hvirfvelvind. Återstod nu att försöka den underjordiska damsalongen, men der såg jag inga andra ryggar, än de som tillhörde ett par engelskor, och de voro klädda i matrosblusar, medan partiet nedanför höjde sig till en bergskamp, beklädd med »amagerkjolar.»
Glömmande min egen nya bakbyggnad, rusade jag bort från denna syn; aseptinflaskan, som skulle ge den tillbörlig form, stötte emot dörrposten till matsalen; eljes tror jag att jag blifvit af tvärdraget buren högt öfver tyska, franska, engelska, danska och norska turister, hvilka kantade salens väggar, i stället för att med »stolt hållning» nödgas skrida dem förbi.
I denna stund fattade jag skogsnufvans fruktan för att bli sedd på ryggen, ty det kan väl knappast vara otäckare att ha ett baktråg under kjolen, än ett utbygge, som lifligt påminner om en bakugn på en gammal skånsk stuglänga. Jag sökte nu, lik en husvill eremitkräfta, skydd för min svaga sida hos mina fyra kamrater. Dessa buro »torn-uren» med godt samvete och öppen blick, men så hade heller ingen af dem skrifvit ovett mot detta mode-monster. Mitt förnuft sade mig högt och tydligt, att man måste vara en stor författarinna och bo i hufvudstaden, för att sjelf med godt samvete kunna deltaga i de galenskaper man skarpast gisslat.
Skidbladner fortsatte obekymrad sin zig-zagsfärd, nu och då stoppande för att aflemna eller mottaga passagerare. Intresset för de vackra bergsryggarne började synbart slappas hos alla turisterna, utom hos en engelska, som tagit plats midt i akterns skarpaste tvärdrag, förstärkt medelst halft tilldragna linneskynken. Här satt hon med ett pligttroget leende på de blåfrusna läpparne, med en diger skrifbok på knäet, blyertspennan mellan skriffingrarne och det ena ögat på den venstra bergskedjan, det andra i boken, skrifvande värre än en bykorrespondent för en ny landsortstidning. Och jag kände ett sådant medlidande med qvinnan, att jag en gång önskade Skidbladner, likt sin gamle namne, Frejs skepp, kunnat vikas i hop och stoppas i kaptenens västficka, så den arma skriftställarinnan kunnat få åtnjuta ett ögonblicks lugn.
Men i stället dukades middagsbordet, och då det ej lär brukas att bli sjösjuk för det blåsten sliter en i håret och kläderna, blefvo borden hastigt upptagna af hungriga »europeer», till hvilka vi också räknade oss. Och vi åto, icke som man äter i ungdomens vår, utan som man intager en god måltid à 2 kr., när man ej vet om der går en vecka eller två innan man nästa gång sitter vid ett dukadt middagsbord.
Den åtta timmars långa färden från Ejdsvold till Lillehammer tycktes inverka särdeles upplyftande på turisternas ben; en oafbruten rad af knäbyxklädda fortkomstledamöter, med och utan kjolar, syntes nemligen under hela färden klifva upp och ned på däckets halsbrytande trappa. Än skulle en rad upp, för att se något som stod i resehandboken, men som vi redan passerat under det de läste beskrifningen derom; än skulle en annan rad upp och titta på de passagerare, som båtar och landgångar aflemnade till oss. Man kunde ju ej vara säker på, att der bland dem ej fans någon bekant.
Jag vill sannerligen ej råda någon europeisk rymmare att afvika inåt Norge, ty der är numera allt för fullt af andra turister och »dyrskue» vid alla stationer.
Vi fem voro dock fullkomligt öfvertygade om, att vårt inkognito skyddade oss från hvarje tilltal och förhör af medresande; men »man skall ej prisa dagen förrän solen gått ned.»
»Nej, ä' ni här!» ljöd det plötsligt midt emellan oss och akterns—Skidbladners förstås—hvirfvelvindar. Och genast grepos två af våra kamrater samt underkastades en noggrann ransakning, hvilken slutades med ett korsförhör. Af detta senare framgick, att dessa nya turister reste med ett större sällskap hattaskar och koffertar, i hvilka senare slumrade utringade ballif, afsedda för helsans styrkande under ett mycket höghalsadt sanatorielif i vinterkappor, på en granklädd bergsluttning, hvilken de resande nu tänkte utbyta mot det ännu kallare Gausdals sanatorium, som ligger på ett högfjell i jemnhöjd med trädgränsen.
Fortfar läkarevetenskapen att gå i denna höga rigtning, hoppas jag att en gång få återse både dessa tillfälliga reskamrater och mina fyra ordinarie, klädda i fiskblåsor, på ett sanatorium, anlagdt af vår egen kandidat på yttersta spetsen af nordpolen.
Dessa modiga sanatorie-troende tyckte dock efter slutadt förhör, att vi fem vandrare voro ena värre dödsföraktande våghalsar, som, utan manligt beskydd, vågade oss upp på öde fjellstigar emellan fäbodar och sätrar.
»Ni kunna ju råka ut för vilda djur!» menade de.
Våra två kamrater läto höra ett diftongfritt Å! i tviflande tonart.
»Vi ha ju insektpulver i renslarne», mumlade jag lugnande, men vågade ej högt trösta de bekymrade resenärerna, ty vi voro ej presenterade för hvarandra. Som man vet, kan endast en allvarsam dödsfara, eller i brist deraf sjösjuka, tandvärk eller häftig vrede ursäkta ett samtal emellan två svenskar, som ej ställt borgen for att de äro oskadliga för samhället.