IX.
På vidder och sätrar.
Vår resplan föreskref vandring öfver vidder och fjell från säter till säter upp till Espedalsvattnet, som ligger 2,000 fot öfver hafvet; båtskjuts öfver detta till foten af Rutenfjell, hvilket bestiges, hvarefter vandringen går på andra sätervägar öfver till Ringebo eller rättare Sjäggestad i Gudbrandsdalen, dit vi skickat våra handkoffertar. Från denna hvilopunkt skulle senare delen af vandringsstråten utstakas. Men det är icke hvarje högtgående plan, som förverkligas så som man tänkt sig den.
Nu bar det emellertid af på säterstigen öfver de omätliga vidderna, öfver oräkneliga mer och mindre uttorkade bäckar, öfver gungande myrmark, öfvergrodd med nu blommande hjortronsrankor, med ängdunstofsar och krypande sälg. Våra två vägvisande kamrater i ett starkt framskjutet led och med en fart, så att vattnet sqvatt kring foten.
»Bär det?»
»Spring bara till innan det brister!» ljöd rådet, som följdes till den grad, att mången tufva skälfde eller ock rent kröp ner i dyn. Komna åter på fast mark, spredo sig vägvisarne åt hvar sitt håll, för att söka upp säterstigen, hvilken derefter kontrollerades af karta och kompass mycket noggrannare än bränvinet i vissa svenska brännerier, samvetsgrannare än offentliga räkenskaper före en revisorsmiddag, och så klefvo vi tryggt på igenom en- och dvergbjörksfält, öfver hvilka skogsgeranier och en mängd andra sommarblommor prålade i liflig färgprakt.
Det tjenar ej till något att förklara allas vår oförmåga att med enstaka eller förenade pennor söka beskrifva natursceneriet der ofvan trädgränsen, ty ingen menniska har bedt oss försöka något sådant. Men jag kan svara för oss alla fem, att om vi vågade hoppas att vi dermed kunde meddela vårt bleksotiga slägte en ringa, icke försvinnande, del af lifsluften här uppe, af de frigörande utsigterna och af vår egen jublande lifslust och sommarfröjd, så skulle vi till och med försökt, att blifva realistiska naturpoeter midt på en fäväg med färska spår efter kor. En högre grad af mensklig sjelfförsakelse kan väl ingen begära.
Högre och högre emellan de nakna fjelltopparne gick vandringen, lätt som en dans, och vi voro alla ense derom, att om vi ej haft renslar och annan packning, som hållit oss fast vid jorden, hade vi säkert hoppat värre än månfolket (vi menade de varelser som bo på planeten månen och ej de som ha måne i planeten) innan de lärde försåg detta himlaklot med en nödig luftkrets. Ja, der funnos de bland oss, som, då blicken nu för första gången möttes med toppen af ett af Jotunheims snöfjell; hänrycktes ända till gränsen af den upphöjda tystnadens område. Och detta är visst ännu sällsynt bland qvinnor och otänkbart bland män.
»Mera i nordvest; gångstigen har förlorat sig här i hvitmossan!» ropade förtruppen, och eftertruppen svarade med ropet:
»Se snö, snö, der borta i de närmaste fjellryggarnes remnor!»
Snö! och solen gassade från en skyfri himmel, fjärilar gycklade med blommor, och myggsvärmar visade oss en så närgången uppmärksamhet, att vi kände oss fasligt stuckna.
Redan nu hade vi flere gånger skiftesvis beklagat oss öfver den förste dameskräddaren Adams förtviflade idé att sy kjortel åt sin hustru, och vi hade i djupet af myrmarkerna harmats öfver mannens efterhängsna förkärlek för detta plagg genom hela kulturhistorien. Och då vi kraflade uppåt någon hård, brant fjellsida, vädjade vi till den och likställighetsfrågan, om tiden ej nu vore inne för att befria åtminstone ensligt sinnade vandrerskor från ett plagg, som i så hög grad försvårade vårt framåtskridande. Då terrängen emellan en uttorkad ströms rullstenar och ett klippströdt dvergbjörksfält nu erbjöd tillfälle till en mera samlad marschordning med dito tankegång, uppgjorde vi förslag till en ny beklädnad för qvinliga turister.
Qvinlig ylleskjorta. (Röster ur hopen: »Den gnager! Tänk på fårfällarne!»)
Rått silke då, eller i brist deraf linne (»Hör, hör!»)
Mörka, vida yllebenkläder, bundna vid knäet. (En äldre stämma: »Kanske något längre och snäfvare.»)
Turkiska byxor då, knäppta vid fotleden, för de äldre. (»Nej, nej ingenting turkiskt!»)
En lätt mörk underkjol med lifstycke. (En röst: »Med kråkspark eller taggar i kanten.»)
En slät mjuk kjol, räckande till halfva vaden (Fyra röster: »Vackra ben») samt kofta.
Mörka strumpor och höga mjuka snörkängor med tjocka sulor (Fem röster: »Och plats för tår och liktornar.»)
Kring hals och armar kulörta remsor. (Kandidaten: »I renseln en liten sidenhalsduk samt en maggördel af ylle.»)
Stora hattar. (Enstämmigt: »Som sitta på hufvudet och äfven skydda den blottade nacken.»)
Turistparaply med starkt skaft eller ock en stark käpp med ett godt handtag.
Rensel, som faller väl till ryggen och sitter stadigt. (Allmänna opinionen:
»Inga hemmasydda vaxduksväskor!» Kandidaten: »Med breda bärremmar.»)
Gummikappa och oljeduksdamasker.
En lång mjuk resplaid af mörk färg, hvilken äfven kan begagnas som täcke. (Enhälligare stämmor vid ett stridare vadställe: »Plaiden bör i ena kanten förses med dragskodd, så att den på befolkade orter äfven kan tjenstgöra som längre öfverkjol.»)
Komna på andra sidan bäcken beslöts det, att förslaget, tillika med renslarnes innehåll, skulle framläggas till våra svenska medsystrars benägna påseende i det märkliga verk, som borde blifva frukten af våra gemensamma ansträngningar.
Ytterligare lifvade genom hoppet att kunna göra en dylik insats i kulturarbetet, anlände vi i skymningen till Liumssätern och välkomnades der af en get, som vänligt nickade till oss från fjösets gräsbevuxna tak, medan fåren stampade tunets lera, och grisarne från både höger och venster sökte tränga sig fram genom grinden. En märklig tafla, full af lif med en viss politisk anstrykning.
Budejan, en äldre fetlagd jente, hade nyss mjölkat, så vi kunde välja emellan spenvarm mjölk, dito kall söt med ett häpnadsväckande gräddlager, blåsur dito (som är en nationalförfriskning) samt getmjölk. Vidare valdes emellan mysort (mesost), färsk ost, upplagd med sked likt smör, kokt ost och getost; smör och fladbröd oföränderligt samma oförenliga födoämnen.
Denna säterstuga hade två sängar, stående midtför hvarandra, lika hårdt packade med hö, som tvenne politiska motkandidater med goda föresatser och löften, och på en stilla fråga, om hvar vi fingo ligga, svarade budejan: »Gjätergutten och ni kunna ligga här! jag finner väl en annan plats».
Två sängar och fem personer, sex med gutten! En vemodig stämning bemägtigade sig allas sinnen, och jag beslöt att ligga på golfvet, om budejan kunde uppdrifva en hötapp i det stråfria fjösets hemligaste gömma. Då ljöd en mycket ungdomlig uppsvensk stämma genom den tilltagande skymningen:
»Det är väl ej orimligt begärdt, att Ave, som är äldst och visast bland oss, åtager sig gutten!»
Och så följde en sinnesrörelse, som röjde sig i starka skakningar i våra egna stofthyddor samt i säterns gistna fönsterramar.
Nu inträdde budejan med en bundt hö i ett lakan, och detta försatte oss i allvarlig stämning, ty om än en befjädrad skånk gås deri kunnat ha redt sig ett ensamt näste, så förslog det föga för mig, om jag ville skydda mig från golfvets hårdhet samt undgå närmare bekantskap med en fårfälls lifliga inbyggare.
Kandidaten bedöfvade dock dessa med en dosis af Tjäders, och så redde jag mig en bädd vid spiseln. De fyra andra kamraterna intogo de två sängarne; budejan lade ett nytt bål på spiseln och gick; lågan slog upp klar och flammande, och vid dess sken sågo vi gutten inträda i stugan. Fem par qvinnoblickar hvilade undrande och spörjande på honom, brasans knastrande döfvade enstaka fnissningar och belyste med ett fladdrande osäkert sken hvita tänder, som beto vildt i mjuka ressjälar. Gutten satte sig på långbänken, spejade med flyktig blick bort öfver bäddarne; de upphängda klädningarna fångade hans uppmärksamhet, och han tycktes grubbla starkt öfver meningen med dess draperier, dock utan att kunna lösa gåtan. Flyttade han så blicken till våra öppet gapande renslar, och hans ställning liknade en kycklings, som djupsinnigt betraktar det äggskal, som varit hans vagga. Tänkte pojken möjligen tillreda sig ett hufvudgärd af dem? Våra tankar slöto ring kring chokoladen. Kanske fick han bud derom på tankeläsningens väg, ty han slängde hastigt af sig västen och ullstrumporna, kaflade upp benkläderna, som om han skulle vada, grep sin gule halmhatt och tryckte den fast på hufvudet, tog golfvet tvärs öfver stugan »i ett byx», och hoppade upp på sängkanten, der våra två vägvisande kamrater lågo. Vi sågo dem slå armarne kring hvarandra—flickorna förstås—vridande sig i tyst skratt, sågo gutten, vig som en apa, äntra upp för den ena sängstolpen och försvinna i en slags koj öfver våra kamraters säng. En femfaldig suck af lättnad, ännu några spridda fnissningar, och elden från den husliga härden och månstrålarne från fönstret gycklade ensamma i den tysta säterstugan.
I daggryningen ljöd budejans röst genom dörren: »Tobias! Tobias!» och mina ögon, som allena voro vakna, var det förunnadt att se denne vår rumskamrat äntra ned från sitt upphöjda läger; hatten hade han på, benkläderna voro ännu uppkaflade. Kanske han alltid plägade att gjäte eller vada i drömmen.
Sedan budejan mjölkat och släppt ut boskapen ur fjöset, kom hon in och sporde, om vi ville ha kaffe.—Jo, jag skulle lemna bönor. Nog tyckte jag mig taga till en bra portion, men hon såg på den med samma min som en stor konstnär betraktar fuskarens försök.
»Skall det här bli kaffe?»
»Ja-a.»
»Sådant kaffe bruka vi ej i Norge.»
Jag skämdes starkt på Sverges vägnar, men inte kunde jag tillstå ett större folks underlägsenhet gentemot ett mindre i fråga om något, som gick ut på styrka; fast vi sedan alla fem inför hvarandra erkände, att det norska kaffet är minst dubbelt så starkt som det svenska. Man kan naturligtvis kalla det förra skadligt, så bevaras ändå vår öfverlägsenhet.
Efter frukosten och liqviden bar det åter af på säterstig mot Lidsätrarne, en hel dagsmarsch, sade kartan. Hvilken luft, hvilket sceneri på denna morgonvandring! Till venster ett brant fjell med glittrande små bäckar nedför stupet, till höger Dockvattnet och en slingrande, knappt märkbar stig genom björk- och grandungar, skuggande en rik blomsterverld, som tycktes le åt de spridda snöfläckarne i fjellskrefvorna. Vid middagstiden hunno vi till en liten gård, kallad Tjernverket; här hade vi beslutat att äta middag, ty der borde vi kunna få fisk och—sälla hopp!—potatis.
Gården var för tillfället temligen befolkad; vi sågo stadsklädda manspersoner röra sig på tunet och vid sjöbrädden, då vi klefvo nedåt i en lång rad; eftertruppen knappast synlig, då förtruppen helsade på bondhustrun. Några långa ynglingar med skolklassmärken i pannan sysslade med fiskeredskap, men fingo vid vår åsyn ett anfall af vår ständiga skrattlust, hvilket jagade dem bort mot fjöset; men en äldre herre såg på oss med ärliga afsigter att stå emot smittan och visa sig som en bildad man med ett finare småleende. Här fingo vi för första gången göra bekantskap med den vackra norska forellen, fjellörret, men drömmen om potatis uppfyldes ej; det gamla förrådet var nu slut hos bönderna, och den nya skörden stod knappt i blomning. Hade icke fisken låtit sig fånga, så skulle vi äfven här fått den vanliga säterkosten. Nu slöts dock vår måltid och middagshvila med chokolad och norskt kaffe från Brasilien.
Två af de mest mogne skolynglingarne bröto upp samtidigt med oss, och glömmande alla våra föresatser, upptogo vi både dem och deras engelska fiskestänger i vårt sällskap så—långt vägen räckte. Denna, en vanlig säterstig, delade sig dock snart i två, och vi skiljdes helt varma från ynglingarne, men hur vi gingo, kommo vi vid en böjning af stigen åter bredvid dem.
»Ni gå nog vilse!» ropade vi, tvärsäkert antagande att sådant ligger ynglingar i blodet.
»Någon af oss gör det», svarades, och så märkvärdig var fjellnaturen, att vi nu stodo i en samlad grupp, spanande på karta och mark efter hvar sin väg, men funno blott jemnlöpande vandringsstigar.
Det är ödets vilja, tänkte vi och följde våra manlige förare tills vi slutligen alla sju ej mera visste hvar vi befunno oss. Det bekymrade oss dock föga, ty vi stodo då midt ibland en flock menniskovänliga kor, och på en aflägsen höjd, på andra sidan om frodiga inhägnade ängar, låg en större säter, dit två af kamraterna gingo för att bespeja nejden.
Efter en längre väntan hissade de framryckningssignal; vi klättrade öfver diverse gärden, vadade genom det höga, redan daggiga gräset och följde efter till sätern. Här lemnade våra ynglingar oss, sedan de först öfvertygat sig sjelfve och oss, att vi voro dragna ur vår rätta kosa genom att följa dem. Reflektionerna gjorde sig sjelfve och besparade sålunda oss ett obehagligt arbete inom det psykologiska området.
Sätern hette Aulstad och sades tillhöra Björnson, fast han, som säterguten upplyste, aldrig hade besökt den under de år han, gutten, skött den. Här var nemligen ingen budeja, utan karlen skötte, med gjäterguttens hjelp, hela mjölkhushållningen. Ehuru vi nyss haft olägenhet af manligt sällskap, skulle vi dock gerna velat stanna här till följande dag, ty kartan visade, att vi hade långt till Lidsätrarne, men gutten tycktes vara mindre hågad för en sådan inqvartering och erbjöd oss en vägvisare. Hans vetgirighet förledde honom dock till att göra lika många frågor om oss, som vi gjorde om nejden, och då han hörde att vi voro svenskor—detta hör dock ej den norska allmogen på språket—bad han oss skrifva våra namn på förstuguväggens ljusa timmerstockar, »så att Björnson kunde se dem, om han kom dit».
Vi ritade och han läste, och när han stafvat sig igenom titeln: med. kandidat, vände han sig om och sade: »Hvar är han då?»
»Här står hon», svarade jag presenterande. Och karlen slog samman sina mjuka mejerinäfvar så det sade klask! och med utropet: »Nej da!» tycktes han vilja på det häftigaste bestrida sanningen af min uppgift. Nu var han dock ej längre ovillig mot tanken att hysa oss; troligen tyckte han, att han funnit ett slags förkläde i kandidaten. Men han ville ej säga det första afgörande ordet; vi ej heller, och så skildes vi samt togo en annan följeslagare på vår stig.—Så går det ofta till i denna verlden, till föga nytta för färden.
Värre mensklig varelse till att skala öfver alla hinder, än denne gjätergut, såg jag aldrig. Och efter honom rände, vadade, plumsade och kraflade vi i spridd ordning, uppför och nedför, utan rast, utan ro. Här utbreder sig en starkt sluttande kärraktig mark, bevuxen med fjellbjörk, ett tjockt lager mossa och krypväxter. En murken gren brister under foten, jag lägger mig med ofrivillig hast, stiger upp—ingen har sett missödet—, sätter af igen ned för branten, beröfvas åter fotfästet, åker nedför på egen sommarsläde, förmår ej styra rätt emellan trädrötterna, stjelper åt sidan och faller öfver mitt paraply, hvilket begagnades som styrpinne. Detta var slutet på den första af de fem paraplyer, som vi egde då vi lemnade Kristiania. Skymningen sänkte sig emellan fjellen, gutten försvann deri, och då vi hunno upp honom, sade han oss far väl, menande att nu kunde vi hjelpa oss lika bra utan honom. Till tecken på mitt erkännande af hans fullkomliga gagnlöshet som vägvisare, skänkte jag honom båda styckena af mitt förolyckade paraply, sedan han emottagit den egenliga betalningen för sina ärliga bemödanden, att ömsom få vårt skodon väl fyldt af dy och ömsom af klart rinnande vatten.
Förrädiskt lemnade i ödemarken af detta falska ynglings-ämne, gälde det att hålla oss i fäspåren, om vi skulle hoppas att här, på en stig, som ej var upptagen på kartan, finna Lidsätrarne. Kompassen visade oss, hvilken rigtning vi skulle gå, och under tillrop: »Säterväg!—Otydligt spår! God säterväg!» delgåfvo vi hvarandra våra upptäckter och kommo ändtligen efter mycket letande samt under tilltagande regn fram till målet.
Det var sent på aftonen, den närmaste sätern var stängd, och icke ens en gris, dessa eljes så förekommande varelser, mötte oss här vid grinden. Under rop: »Budeja! budeja!» gjorde vi anstalter till att storma stugan. Vår energi väckte lif der inne, dörren gled upp, en lång karl visade sitt hufvud och tillkännagaf, att här ej var någon budeja; han förestod sjelf sin säter.—Det var alltså om honom en gumma talat, då vi på förmiddagen rastade i hennes säter och drucko mjölk. Han stälde sig nemligen till att granska hvar och en af oss, pekade så på Heggen och sade: »Du skall ha sätergutten du, för du är den minsta». Denna dag var det vårt öde att råka ut för medlemmar af ett kön, som vi beslutat att undvika så länge vi voro på vandring. Det fans dock ej nu något val, utom från han sida, ty han kunde för tillfället ej hysa mer än två af oss, då han hade två »småjenter» till hjelp. Vi tre fösade in vår förtrupp och gingo till nästa säter.
Äfven här var stängdt, och en fähund skälde rent radikalt på oss, utan taga skäl och reson. Hertha och kandidaten skyggade; de voro ovana de, men den förra sade till mig: »Du bryr dig ju aldrig om fähundsgläfs, gå före och väck folket!» Jag var så höflig mot hunden att han skämdes och viftade med svansen, så som jag alltid sett hans gelikar göra när hyggligt folk ser dem in i ögonen, och så hjelpte kreaturet mig på sitt sätt att »väcka folket.»
Hvem som öppnade för oss kunde vi ej se i mörkret, men i stugan lågo alla till sängs, då vi kommo in. Vi friskade upp elden på härden och sågo oss omkring. I en säng vid ena sidan om spiseln skymtade en ny upplaga af Tobias; utanför honom låg en gråskäggig gubbe, af ärevördigt utseende, och i den andra sängen hvilade budejan hos en liten flicka. Ingen tycktes ha lust att stiga upp.
»Få vi stanna här i natt?»
»Stanna!» kom det i nekande ton. »Ja da.»
»Hvar få vi ligga?»
»Eg veit ikke eg», tröstade oss budejan gäspande.
Nu grepo vi till det vanliga medlet för att upptina obekant värdfolk: Vi redogjorde för våra personer, vår vandring och vårt mål. Och när jag så på försök närmade mig gubbens säng, reste han sig och sade välvilligt:
»Du kan få ligga hos guten här, du; han har hvarken lopper eller laus.»
Jag besvarade dock anbudet med det förslag, att budejan borde flytta sig med sitt barn bort till Tobias n:r 2, så kunde vi tre kamrater ligga i hennes säng, ett förslag som af alla godkändes och antogos. Derefter satte budejan fram den vanliga sätermåltiden, vi hängde upp våra våta kläder samt drogo på oss torra strumpor, och jag tog fram mina reservskor, der jag satt på sängkanten.
Hittills hade budejan med tyst undran tittat på våra toilettsbestyr, men skorna gjorde henne ängslig: »Skall du ligga med skorna, du?» utbrast hon, och jag hade kunnat haft lust att dansa »hallingen» med henne, så rolig såg hon ut i sin häpna ställning.
Gubben tände sin pipa och vardt språksam, medan tekitteln kokade öfver elden; i det sömndruckna grinande barnets hand stack Hertha ett stycke kakes, något som tvärt gjorde lillan stum af fasa; men grensle på en stol vid spiseln, med armarne på stolkarmen och ryggen vänd mot elden, satt Tobias den andre med orörlig trygghet och iakttog alla våra förehafvanden. Då vi alla druckit te, gick budejan med sin flicka till sängs, gubben lade sig på en fäll på långbänken och vi väntade endast på att gutten skulle skänka oss någon mindre uppmärksamhet, så ville vi tre ställa oss på kant i budejans säng, men först då elden slocknade försvann han för våra blickar. Då vi en stund förestält packad sill, och Hertha höll på att glida in i ljufva drömmar och jag ut öfver den skarpa sängkanten, återfördes vi till den hårda verklighet af kandidaten, som nu låg på knä midt emellan oss, rörande i sin rensel.
»Tyst bara!» hviskade hon, som om hon velat varna oss för att väcka sofvande fiender, »insektpulvret behöfs.» Och så pudrade hon in både oss och sängen, som om hon varit i färd att nedlägga kryddsill, innan hon åter stälde sig sjelf på kant emellan oss.
Våra nysningar med åtföljande fnissningar väckte den på bänken snarkande gråhårsmannen; han reste sig, skakade på sig, tände sin pipa och lade sig ner igen för att med filosofiskt lugn röka in oss och den gryende dagen.
Så snart gubben, budejan och gutten lemnat deras bäddar samt stugan, ansåg jag mig ej längre ha någon moralisk skyldighet att hålla mig fast på sängens träkant, utan förflyttade jag mig ned på golfvet, lyckligtvis med fötterna före, så att sängkamraterna ej gåfvo annat tecken till att de märkte sveket, än en djup suck af lättnad och välbehag, samt trillade så ett halft hvarf omkring på höets »kompakte majoritet» och kastade mig rakt i sömnens armar.
Morgonen var våt och grå och liknade vårt skodon, som i nedslagen ställning tiggde värme vid brasan; kandidaten var, liksom jag, försedd med reservskor, men vår tredje sängkamrat hade blott en ask fin skosmörja med sig. När hon nu slog upp sitt öga mot den ångande kaffekitteln, hörde hon kandidatens stränga föreskrift: »Du blir liggande hela dagen!»
»Det är hårdt!» suckade den dömda, ruskande i hufvudgärdens hårdvallshö.
»Jag känner mig så frisk, att jag ej gerna kan vara sjuk».
»Dina känger äro dyvåta och du understår dig ej till att gå på i ullsockorna!»
»Jag har ju endast bomullsstrumpor,» invände den treskande, men tystades ögonblickligen med en kopp kaffe, två kakes samt med hotelse om en fladbrödssmörgås med mesost. Detta gjorde henne undergifven.
Men då jag, efter att en stund ha varit ute för att studera väderleken samt sätergrisarnes sällskapsvana, hvilken ej tillät dem att låta en gäst och främling gå allena, återvände till stugan, hade kandidaten redan, med tillhjelp af en yllemaggördel och två »Stockholms Dagblad» förvandlat Herthas ena fot till ett oformligt bylte, och en grof handduk jemte ett par, mig tillhörande nummer af en Helsingborgstidning, tillgrepos för att vanskapa den andra foten medan offrets ögon uttryckte en nästan vild triumf.
»Jag tyckte det var synd om henne; dessutom måste hon ut ur röken här», ursäktade sig kandidaten. Och så gick Hertha ut för att taga sig en förmiddagspromenad, åtföljd af sin läkare, som dels höll vaksamt öga med byltena på hennes fötter, dels med grisarne, hvilka hon dessutom »konverserade» med tillhjelp af en större käpp. Dessa dagars brist på köttmat hade hos oss alla väckt vissa sväfvande anslag mot sätergrisar i allmänhet, och det fans mer än en bland oss som undrade, om der aldrig—skedde någon »olyckshändelse med dödlig utgång», bland dem, och nu angreps Hertha af en rent oemotståndlig lust att sparka i hjel ett af dessa sällskapsdjur; hon påstod, att denna köttsliga lust härrörde sig från hennes märkliga fotbeklädnad.
För att ej gripas af samma lust, bad jag budejan om lof att få besigtiga hennes kött, det insaltade naturligtvis, och då kom hon in med en stor träbunke, innehållande några stycken »blegfedt» fläsk, en afgnagad stor, torr oxskank och en bit af en mörk knagglig käpp, som uppgafs vara »fårpölse». All lust till nästans kött försvann ögonblickligen vid den synen; det beslöts att säterkosten skulle upphjelpas med maccaroni och chokolad. Emellertid beträdde vi säterfolket ätande något ur en stekpanna, och detta hade en betänklig likhet med färskt, uppstekt kalfkött. Herthas forskningsifver ledde till det resultat, att hon efter en stunds hemlighetsfullt sysslande vid spiseln öfverraskade oss med att framsätta en tallrik stek, hvilkens åsyn jagade blodet från kandidatens friska kinder, och det var omöjligt att få henne till att förtära något af den väl anrättade köttmaten. Hon hade nemligen—kanske med latinets tillhjelp—förstått en för oss obegriplig antydan, att två genom benbrott förolyckade elgkalfvar blifvit funna, slagtade och delade emellan de närmast belägne sätrarne. Vi började frukta att få återse vår andel af elgkalfven som »Gjengangere».
Regnet föll fint och tät hela dagen; våra kamrater kommo på besök, klädda i sin värds snörskor, hvilka, tillika med deras berättelser, tydligt visade oss att de lefde på stor fot i hans säter samt att han var en äkta gentleman bland sätergutter. Han hade nemligen icke allenast afstått sin säng åt dem, utan han hade äfven försett dem med rena lakan—vi hade hjelpt oss med våra handdukar och sjalar—samt äfven lemnat kamraterna med småjenterne i ostörd besittning af hela stugan, tills de förra om morgonen voro klädda, då han uppvaktade dem med frukost och sedan med en middag, som föreföll oss alla rent af öfverdådig. Vi misstänkte, att karlen egde bildning, och då vi hörde att han var innehafvare af en kaffebricka, en bordduk, gafflar samt ett bordställ, innehållande bland annat peppar, stego misstankarne till full visshet.
Hertha, som nu gick nästan fritt och obehindrad omkring i stugan på sina fotbylten, så långt ett utbredt ylletäcke räckte, fick löfte om småjenternes säng hos denne underbare gut, och dervid blef hon sjelf så menniskovänligt stämd, att hon genast körde en bit chokolad i budejebarnets tyst gapande mun, utan att den stumma flickungen hvarken bjöd till att försvara sig eller svälja detta munförråd. Den lilla undgick dock några svårare följder af Herthas gifmildhet, så denna med godt samvete drog på sig kängerna, tog sin rensel och följde med de två kamraterna bort till den gästvänlige säterguttens hem.
Under denna regniga dag hade vi i tillfälle att studera säterlifvet på högfjellen, fjerran från bygderna, kanske flera mil från egarnes gårdar och med inga andra samfärdsmedel än »apostlahästar» och klöfsadlade »norrbaggar»
Gubben och gjätergutten kommo tidigt hem, den förre från något slags skogsarbete i fjellbjörksregionen nedanföre oss, den senare med boskapen, och i skymningen voro vi alla sex rumkamrater samlade vid den flammande brasen, som dock stundom rökte i kapp med gubben. Tobias den andre satt i sin betydligt trasiga drägt på sin förra plats och i sin gamla ställning vid elden, ångande fuktighet under en stum glödande nyfikenhet. Kandidaten »stod för» medan jag förflyttade mig från sängkanten längre upp i höbädden; hennes beslut var, att antingen invänta brasans slocknade eller guttens hädanfärd från stolen bort till budejan och barnet i den andra sängen. Vi hade alla fem högtidligt lofvat hvarandra, att om vi funno menniskor, hos hvilka icke sederna voro utkörda af »anständigheten», der skulle vi ej öppna dörren för denna skenheliga slarfva.
Men den arma kandidaten hade ingenting att ställa emellan sig och guttens vidöppna ögon, ty mitt förslag, att vi skulle skiftas till denna gerning, förkastades utan pröfning. Gubben låg redan på bänken, insvept i fårfäll och tobaksrök, och då nu denna senare i väldiga skyar drog bort öfver vårt läger samt bildade en molnstod emellan oss och gutten, tog kandidaten ett raskt steg, klef upp i sängen och beredde sig till att försvinna.
Men, o ve! Tobias den andre sträckte ut sin hand mot härdens slocknande eldbränder, dessa sprutto till af skräck och sände ett flammande sken ut i stugan, och der stod nu kandidaten i blå—låt mig säga, gymnastikdrägt, omgifven af en gul strålglans, en obemantlad Svea, mindre hög, betydligt mindre allvarsam, och i stället för ett argt, gapande lejon låg jag storskrattande vid statyens fötter.
Hvem har väl tid till öfverflödig sömn under en dylik feriefärd? Icke jag åtminstone, derför fann jag det fullkomligt i stil med hela omgifningen, att gubben vaknade klockan 3 och började röka samt fortfor dermed tills han fann det vara tid att tända på brasan i spiseln. Det var en präktig gubbe, oaktadt han säkert var lika genompyrd af dålig, usel tobak, som vår svenska bokmarknad af öfversättningsliteratur, och jag förvarar med tacksamhet den vandringsstaf han skar mig af god fjellbjörk.
Det regnade på morgonen och var betydligt vått på gångstigarne, men vädret blef bättre uppåt dagen. Vi beslöto att fortsätta vandringen sedan vi alla ätit middag hos den stillsamme, men klokt blickande sätergutten, som otvifvelaktigt var känd som ett godt parti i bygden. Det är temligen troligt, att den förr omtalade gumman, som skänkte honom åt den minsta jenten bland oss, trodde att vi, lockade af hans stora rykte, dragit från Sverge endast för att fria till honom. Han sjelf gaf dock inga »anledningar», utan skötte sitt hushåll med sådan stilla ärbarhet, att vi fingo liksom en profetisk inblick i framtidssamhället, då männen bli hushållare, och den synen var rigtigt vacker.
Vi qvinnor gingo emellertid ut att söka rätta vägstråten medan mannen kokade middagen, och då vi funno, »att jorden var torr», faststäldes uppbrottet till klockan 2 eftermiddagen och att dagsmarschen endast skulle sträcka sig till Räfsjöarne, en knapp fjellmil, hvarest der skulle finnas en bebodd fiskarhydda.