XV.
I Valders med Ambrosius (bihang).
Under fortfarande regn marscherade vi till Kirkestuen, så att vi nu för första gången fingo se Ambrosius klädd i kandidatens systerkappa och släckt tobakspipa. Detta senare redskap var det enda, som nu i synlig måtto skilde hans kostym från kandidatens, ty hans hvita studentmössa hade en lika slokig form samt lika obestämd färg som hennes hatt, och hans linneskor skilde sig obetydligt från hennes för detta gula oljeduksdamasker. Vårt förråd af paraplyer, var nu förminskadt till ett oskadadt samt ett, tillhörande Hertha, hvilket skyddsmedel var så uttröttadt af att stå i spändt förhållande till henne, att det vid hvarje vindflägt med en vänligt smekande åtbörd föll ned för hennes ansigte. Alla försök af Ambrosius att vänja paraplyet af med sådana erotiska känsloutbrott, visade sig vara fruktlösa; men hur än nämda unga qvinna behandlade det veka skydd, hon valt sig, tvangs det att fortfarande hjelpa henne med att representera elegansen.
»Nå det er godt at paraply-eselet ikke er et mandfolk!» tyckte Ambrosius, när han såg hur ömt, men tillika handfast hon behandlade detsamma.
I Kirkestuen åto vi åter en förträfflig middag, och våra samveten buro oss det glada vittnesbördet, att vi tagit in näring för mer än en kronas värde, så att vi med fröjd och icke med suckan betalte detta belopp. Regnet gick nu på, som om det arbetade på beting, hvadan vi togo skjuts till Holmen, i hopp att nästa dag kunna gå de återstående 22 kilometerna till Lillehammer.
Jag har aldrig förr trott det vara möjligt att, utan dagspenning för arbetet, kunna skratta från morgon till afton, utan att ens hvila under måltiderna, men Ambrosius lärde oss, att sådant kan låta sig göra. Det må dock tilläggas, att arbetet betydligt lättades derigenom, att alla, som sågo och hörde oss, instämde i skrattqvartetten. Så till exempel hände det oss vid en gästgifvaregård, dit vi under det fortfarande regnet kommo med skjuts, men nu fortsatte vägen till fots, att vi bokstafligen blefvo utskrattade, fast vi aldrig varit under stationens tak. Det var Ambrosii galna utstyrsel, nu ytterligare karrikerad genom en af resväskan bildad turnyr samt hvarjehanda annat fyllnadsgods, som han bar under den qvinliga regnkappan. Kandidaten anade ej oråd, utan gick före, så kom han, men då hejdades vår gåsrad utanför gårdsgrinden af ett hvinande tjut. Vi skådade tillbaka och sågo genom en öppen dörr en flock rent vikna menniskokroppar, och från dem utgingo rigtiga ångestrop, illustrerande satsen: »Den största fröjd, som menniskor känna, är blott en salig smärta». Och vi, vi stodo i en liknande ställning utanför grinden.
Den sista milen till Lillehammer marscherade vi, fast Herthas häl och Ambrosii, en gång i förflutna tider, vrickade fot kräfde med lika rätt kandidatens läkarevård. Båda patienterna fördrogo ock sina smärtor med lika hjeltemod.
Det är dock möjligt att det var dessa, som en dag gjorde Hertha så vek, att hon fordrade det jag skulle midt på landsvägen predika omvändelse och förnuft för ett af de största norska nöt vi påträffat under våra vandringar. Jag förestälde henne, att man, om man sjelf ville komma framåt på lifvets bana, ej kunde hålla moraliska föredrag för alla de fä, man träffar på allfarsväg, men hennes hjerta slog allt högre och högre för den påträngande varelsen ju längre den följde oss.
»Men kan du då inte allvarsamt föreställa kräket, att vi ej förmå göra något för dess framtid?» frågade hon, ängsligt blickande tillbaka öfver sin skuldra.
»Framtiden rör mig ej en smula så länge vi äro i Norge. Den nye kamraten är, som du ser, prydd med sådana tecken, hvilka utvisa vissa farliga egenskaper, men som på samma gång antyder en högre förtroendepost hos sina likar. Du bör titta närmare på kamraten och vara vänlig!» förmanade jag så moderligt som det anstår en äldre fru, när en flicka tror sig vara i fara.
»Så kan nötet hålla sig till sina likar och värdigheter och ej trafva efter oss!» utbrast hon, slående upp sitt paraply med en energi, som skaffade detta ett af sina anfall, då det alltid regelbundet föll slappt ned öfver hennes rodnande anlete.
»Efter oss! Vet du då ej att vi lefva i en tid, då alla mera framstående nöt sträfva efter att komma in i de kretsar, som de mest otidigt förfölja? Det här kräket har inga allvarliga afsigter i afseende på dig eller kandidaten, men vill sannolikt vid lämpligt tillfälle för sin krets omtala, att det har framstående svenska bekantskaper.—Jag har sett svenska nöt, som handlat så i afseende på framstående norrmän», förklarade jag lugnande.
»Du är oefterrättlig!» påstod Hertha, men det är ovisst, om detta påstående gälde mig eller paraplyet, som hon sökte stålsätta med tillhjelp af en hårnål. »Kandidat, kan inte du bota kräket för efterhängsenhet?»
»Jag har ej närmare studerat den åkomman», log kandidaten och satte sina gulklädda fötter, vanligen af Ambrosius benämda »de små gule», i raskare takt och gjorde sig blind för alla de blåbär, smultron och hallon, som lockade vid vägkanterna.
Då nedkämpade Hertha sin qvinliga stolthet och vände sig vädjande till den manlige kamraten, Ambrosius, bedjande med blickar, åthäfvor och ord:
»Käre, snälle Ambrosius, kan icke du, som är en man, skilja oss af med odjuret! Vi ha gått en kilometer, vi ha gått två i detta sällskap, och ännu tåla vi det! Tänk bara hvilken oro det skall väcka i nötets hem, när en så framstående medlem i afton saknas! Om du nu ej inskrider, skall du få se att vi i detta sällskap komma intågande i Lillehammer, och der kan till yttermera spektakel hända oss, att vi bli beskylda för att ha lockat besten med oss.»
Ambrosius stannade, såg sig förstulet tillbaka, fann att den objudne reskamraten, som en stund stått tvekande, nu åter satte sig i gång och började lunka efter oss, nu och då utstötande höga rop. Han stoppade hastigt sin pipa, bad kandidaten »stå för», medan han tände den, drog så några kraftiga drag, vände sig om mot den objudne kamraten och ropade med en stark manlig välljudande stämma:
»Hold kjæft, ko, du kjeder mig!» svängde sig så på klacken, räckte sin gummiklädda arm inbjudande åt den i systerkappan klädda kandidaten och skred framåt med lugna steg.
Detta manliga uppträdande hade en märkvärdig verkan på nötet, en ko med messingsknappar på hornen, till tecken att karakteren var »tvivlsom», och med en klingande bjellra kring halsen, en symbol af hennes rang, heder och värdighet som fäledare i den krets hon tillhörde. Kanske var det just denna hennes ställning i samhället, som gjorde henne otillgänglig för en annan behandling, än den som Ambrosius bestod henne; kanske var det blott språket, kort, kraftfullt som från en man, hvilken en gång möjligen kan komma att utfärda provisoriska lagar för menskliga varelser, som fått knappar på de hotande hornen; kanske var det också vårt skratt, som i förening med Ambrosii djupa allvar talade så starkt till kossans sinnen, ty hon gjorde helt om och viftade med svansen.
Sedan sågo vi henne stanna hos en flock af sina likar, och på deras häftiga råmande och i det hela naturalistiska beteende kunde vi sluta, att der hölls ett slags politiskt möte med tal om allt det öfvermod, öfverförfining och öfverflöd, som öfversvämmar den öfverklass som kallas menniskor.
Händelsen anföres i detta filantropiska verk till vägledning för andra vandrare, hvilka på sin stig bli utsatta för efterhängsenhet af mindre utvecklade individer, hvilka hafva den fixa idé, att ett intelligent sällskap kan låna dem en smula glans, för hvilken senare de så ofta glömma sina pligter som bjellernöt.
Prisande vår manlige kamrats stora politiska förstånd och hans mod, då det gälde att i kapp med kandidaten klänga öfver höga stafgärden, för att komma åt det öfverflöd af hallon, som jag upptäckt, intågade vi i Lillehammer.
Här styrde vi genast våra steg till Johannesens hotell, fingo vårt förra trefliga rum, nästan en sal, sedan »den unge fyr»—norskornas vanliga benämning på Ambrosius—fått sig ett qvarter anvisadt i ett trefligt rum intill matsalen.
»Ave, du, vi må ha noget at skrue i os!» voro hans första ord då han såg det dukade bordet. Om det var af missnöje med benämningen »den unge fyr», hvilken han fann något opassande för sin svarta skäggbotten, eller det blott var en välsignad god matlust, som allestädes kom honom att anställa fruktansvärda förödelser »på norsk föde», kan ej nu afgöras; men säkert är, att äfven Johannesen borde få ett godt begrepp om hvad dödliga turister kunna förtära efter en cirka sexton kilometers vandring. Ty det är till att märka, att Ambrosius alltid ansåg sig ha grundade skäl att misstänka oss för att äta ännu mera än han; synnerhet höll han skarpt öga med kandidaten vid de dukade borden.
Det blef temligen sent på aftonen innan kandidaten, Ambrosius och jag begåfvo oss af, för att besöka de vackra vattenfallen, hvilka nu efter regnet borde te sig ännu ståtligare. Hertha stannade qvar på hotellet, ty dels hade uppträdet med det efterhängsna nötet—hon är mindre van vid sådant—tagit hårdt på hennes krafter, dels hade kandidaten ett par gånger under dagens vandring fått förbinda hennes strejkande häl. Nu beslöt hon att egna aftonen åt literära sysselsättningar, ty det var henne förbehållet att föra de anteckningar, hvilka skulle utgöra källskriften till detta stora verk. Med den anmärkningen, att när en menniska lider af någon skavank, griper hon till författarskapet, tog hon nu fatt på sitt arbete.
Efter åtskilliga fåfänga försök att nu komma på rätt sida om de dånande vattenfallen, nådde vi dem slutligen, och Ambrosius, som nu för första gången såg en sådan företeelse i den oskyldiga naturen, menade att fallen voro »henrivende» om man kom i deras omedelbara närhet.
Tiggerier mötte vi ingenstädes i Norge, hvarken i en eller annan form; men här vid vattenfallen omsvärmades vi af ett par små flickor, som på det grymmaste koketterade för oss med en gammal gräddkanna, ur hvilken de drucko det skummande elfvattnet. Vi voro förfärligt törstiga, men ingen af oss egde småmynt, och att bedja de små norskorna om att gratis få låna kannan, der till voro vi två qvinnor allt för svenska och Ambrosius allt för praktisk dansk. Han höll sin för detta hvita studentmössa under en närbelägen qvarnränna, och drack sig så otörstig. Kandidaten talade något om gagnet af måttliga försakelser, men öfverröstades af elfvens och fallens dån, och jag gick till en stillsammare bäck och drack der, likt den hjelten Gideons utvalde kämpar, ur handen.
Dessa vattenhaltiga omsorger förde Ambrosius in i tvättersketankar, och han sporde mig afsides, om det vore för sent att lemna fram till tvätt på hotellet, när han icke hade mer än ett plagg att räkna till tvätterskan.
»Är du vild! Klockan är ju öfver tio på qvällen, och vi resa vid sjutiden.»
»Så må jeg vadske den i vandfadet da.»
»Men den kan ju ej hinna torka öfver natten, kamrat.»
»Den kan vel ej blive vådere end mine strömper; som jeg hver aften pent vadsker i vandfadet; jeg kan vel også törre den på mig.»
Kandidaten vände sig om, och då vi ej ville att hon skulle höra, att Ambrosius på detta sätt frestades att offra sitt unga lif, för att synas ren i våra ögon, talade vi ej mera om saken den aftonen. I stället sjöng han ett par af Ambrosius Stubbs sånger ur den bekanta komedien af samma namn, och för att sätta kandidaten in i den rätta stämningen, spelade han och jag hufvudrollerna och de flesta birollerna med allt det allvar som en upphöjd dramatisk konst kräfver. Sådana småsaker lär man lätt på landsortsteatrar.
Detta tog naturligtvis tid, så att vi ej kommo i säng före midnatt, och då vi följande morgon voro klädda och färdiga att dricka kaffe, sof Ambrosius ännu den oskyldiges sömn, och hans ullstrumpor hängde med klara tårar i tåspetsarne då jag häftigt slog larm på hans dörr.
När han hörde att det var fråga om mat, kom han snart i kläderna, och då vi möttes vid bordet, sade han på förebrående danska: »Ave, du har skrämt mig förskräckligt; jag trodde du blifvit åndssvag, då du kallade mig menniska. Och så berättade han, att näst intill honom bott ett svenskt äkta par.
»Hur vet du att det var ett svenskt par?» frågade kandidaten.
»Jo, jag hörde dem ju först gräla, och sedan sade frun: God natt, älskade man», förklarade sig Ambrosius.
Försedda med ett väldigt paket smörgåsar, hvilket förtroendefullt lemnades åt Ambrosius, blefvo vi af vår hygglige värd skjutsade till ångbåten, och vår koffert, som vi mot en afgift af 50 öre fått afsänd från Skäggestad till Lillehammer, skickades nu af herr Johannesen direkte till Kristiania och Zéphyr mot en mycket ringa afgift, och så gingo vi om bord på vår gamle bekante Skidbladner för att medfölja till Gjövik.
Under de sista kilometerna till Lillehammer sågo vi ofta en skymt af de många sommargäster, som flockvis inackordera sig i dessa vackra nejder. Befolkningen i Gausdalarne och i Gudbrandsdalen prisade hvar på sin dialekt, men med samma värme, deras luft framför den angränsande dalens, och vår åsigt är, att all den luft, som i Norge finnes under bar himmel, måste vara i stånd till att helbregda en menniska till både kropp och själ, om hon ej lider allt för illa af sjelfviskhet, bosättningsqval, kassafeber och andra svåra synder och laster. De svärmar af kaffedrickande damer och konverserande herrar, hvilka vi här och der skymtade på husens verandor, bekräftade genom deras munterhet helt omedvetet denna vår åsigt.
I närheten af Lillehammer hade vi till och med mött en ung svensk, som nu såg betydligt yngre ut än för tre veckor sedan. Det var en nära bekant till våra i Gudbrandsdalen hvilande kamrater; hans min sade, att han igenkände oss, och vårt förnuft inbillade oss, att han måste förundra sig öfver att de två unga damerna blifvit antingen förbytta eller förvandlade till en dansk student. Men om vi nu också burit våra kamrater i plaidremmar, kunde han ju omöjligt ha stannat och sport efter deras befinnande, ty han var icke presenterad för oss, och vi göra anspråk på att behandlas som bildade medlemmar af det hyfsade svenska folket.
Mjösen med omgifningar var sig lik, Skidbladner likaså och blåsten äfven, så att vi höllo oss stilla i matsalongen och blefvo föremål för en med visitkort, högre titel och dito ålder begåfvad ungherres, i den mest smickrande uppmärksamhet förklädda, nyfikenhet. Genom en stilla öfverenskommelse. öfverlemnades han åt kandidaten till lämplig behandling, och han fick all den underrättelse, som hennes och mitt visitkort förmådde gifva honom, under det Hertha och Ambrosius ingingo ett högtidligt förbund, att aldrig spela unga snobbroller när de blefvo gamla ungkarlar.
Kandidaten och jag blixtrade af harm, när vi af denne betitlade norrman beklagades, att vi ej föregående afton varit vid ett visst sanatorium och sett »folket, dansa hallingen för herrskapet mot betalning.» Vi samlade i tankarne de medlemmar af norska folket, som vi lärt känna, och tyckte det skulle vara omöjligt att i detta allvarliga land finna slika hallingdansare, men nu sågo vi ju med egna ögon och hörde med egna öron att äfven i Norge finnes en pöbel, som förnedrar och låter sig förnedra.—Alldeles som hos oss!
Från Gjövik, hvarest der tyckes vara daglig »dyrskue» då Skidbladners passagerare der gå i land, trafvade vi nu raskt i rigtning mot det härliga Valders med dess brant stupande fjellsidor och vildt brusande forsar.
Smörgåsarne befunno sig ännu i ograveradt tillstånd i plaidremmen, men nu blef vår första omsorg att finna något lämpligt ställe med bänkar, en ko, och en menniska som sålde oskummad mjölk, ty vi voro ännu så pass långt från vårt hemland, att vi ej blygdes för en nödvändig sparsamhet med kassan. Här är nemligen en lifligt trafikerad stråkväg för utländska turister, så vi anade att priset på gästgifvarmat och dito husrum måste vara högre än till exempel i Vestra Gausdal.
En oss tillmötesgående okänd qvinna förrådde åt oss sin grannhustrus hus och ko, och så ryckte vi in i en stuga, hvarest vi höllo en grundlig matsäcksmiddag under allvarliga ansträngningar att få se bottnen på ett ofantligt mjölkfat. Kamraterna dröjde så länge vid denna lofliga förrättning, att jag hann vid vägens stenrös plocka mig en efterrätt af smultron innan vi begåfvo oss vidare.
De första ögonblicken efter en styf måltid var Ambrosius vanligen stämd för allvarliga betraktelser vid sin evinnerliga tobakspipa; nu slöt han sig till min sida och sade med en viss hemlighetsfull ton:
»Hör, Ave, jeg ved at du er et förnuftigt menneske, hvor gal du end ser ud! Jeg vil spörge dig, om nogen af jer vil låne mig—? Du ved jeg glemde at få vadsket. Det gjör ej noget om ærmerne er lidt korte, eller om den er udskåren ved halsen—gjör det vel, hva, Ave? Le nu ikke som en åndssvag, ugift skade, når jeg taler som et alvorligt menneske!—Jeg tror ej jeg er bredere över skuldrene end—»
Resten af hans funderingar nådde ej mina öron, ty då låg jag med ansigtet nere bland vägkantens prålande blommor och bär.
Kamraterna hade så pass ofta besökt teatrar, att de kände de medspelandes skyldighet att vara sten döfva för hviskningar, som höras öfver ett helt »hus;» men hvarken kandidaten eller Hertha kunde hindra ett starkt anfall af svaghet i fötterna, hvilket försatte dem båda i ett tillstånd af tyst hemlighetsfullt raglande.
»Kuppelsköre hjernedyr!» mumlade Ambrosius, klifvande öfver en starrbligande padda, och med sublimt förakt för kamrater, som borde vara besjälade af nordens ande, hvilken ej tager hänsyn till klädesplagg och kön, uppstämde han en italiensk aria, så fjellens eko kommo fram från alla sidor och sökte täfla med sångaren.
»Käre Ambrosius, skona din stämma i detta kalla, fuktiga väder, så skall jag låna dig ett——!»
»Käre, söde, grimme, kloge, kuppelsköre kandidat, hvad vil du låne mig?» afbröt han henne häftigt.
»Ett—insektpulver.»
Han afslog detta surrogat med förakt, men emottog lydigt ett par nystoppade ullstrumpor, som uppdök ur kandidatens rensel, då jag trolöst förrådde hans »daglige aftenvadsk i vandfadet». Hans för detta ljusgrå eleganta linneskor (hvilka, endast då han skulle »ge grefvens roll», utbyttes mot ett par skinnpjexor) hade, enligt hans egen försäkran, »en umådelig lyst til at drikke myrvand», och det är antagligt, att strumporna fingo deras andel af denna förfriskning.
Det ihållande strida regnet tvingade oss flere gånger att taga skjuts, och då Ambrosius och Hertha ej kunde draga jemt i den främsta kärran, emedan hon vägrade att hålla hans tobakspipa hvarje gång han skulle smacka på hästen, och dessutom ej orkade skratta oupphörligt, men ändå grymt tvingades dertill, beslöts det, att han nästa skjutshåll skulle köra för kandidaten, och gutten för oss två andra.
Detta gick bra ett skjutshåll, det gick bra två, men vid det tredje drog Ambrosius mig afsides och bad att få köra för mig, ty kandidaten skötte sjelf tömmarne, och detta fann ynglingen vara ett betänkligt tidens tecken, synnerligast för en ung dam, som har fått en körsven vid sin sida i kärran.
Det obehagliga i vår manlige kamrats belägenhet afhjelptes derigenom, att vi vid nästa gästgifvaregård, väl mätta och goda, instoppades alla fyra i en trång, väl tilltäppt—lärftsbur. Här sjöng han sådana strids- och segersånger in i Herthas högra öra, att hon föreslog det vi tre qvinnor skulle lägga en kafle i munnen på honom och så hålla hans unga hufvud ute i det stridaste hällregnet, då han hvarken hade barmhertighet med sin egen strupe eller våra hörselorganer, för hvilka det jemt »slog lock.» Hon kan ännu i dag ej rätt förlåta mig och kandidaten, att vi bara skrattade åt hennes tankar på öfverfall mot sidokamraten.
Vid denna tidpunkt visste vi redan alla tre genom daglig erfarenhet, att hvarken köld eller väta, hunger, törst eller sömnlöshet hade magt öfver vår manlige kamrats »sprudlende lune;» det enda sätt vi kände att få honom att en stund unna våra skrattmuskler en knapphändig hvila var, att försätta honom i ett tillstånd af öfvermättnad, då han vanligen hotade oss med, att han aldrig, aldrig ville »æde mere».
Men dagsmarscherna voro nu långa, och det var ej alltid möjligt att lugna honom tills vi kommo till nästa gästgifvaregård, ty vi hade vanligtvis ej gått långt efter frukosten eller middagen förrän han regelbundet återförde i mitt minne en nu afliden svensk man, som jag i forna dagar hade äran att kalla vår husvärd. När denne herre kom mosig hem, tog hans hemmavarande halfva anstöt af detta tillstånd och förklarade mannen för full.
»Full! Jag? Nej det är du som är full!» förklarade då den manlige hälften af detta kött, som ju var ett, äfven om det ej kunde blifva ense om hvilken del deraf som fått ruset.
Så snart Ambrosius kände de första tecken till matlust, började han: »Ave, nu er du sulten igen, skrækkelige menneske! Ja, det nytter ej af du negter, for jeg ser det; du er åndssvag af sult.—Bare ti stille, du er sulten som en ond räv og törstig som den gloende enden af en rådden syl—jo du er, Ave!» Hvad var under sådana omständigheter att göra annat än äta?
En dag hade vi beslutat att hålla »mellanmål» i någon hygglig bondstuga, och efter något sökande beslöto vi oss för att intåga i en större gård med snyggt utseende. På tröskeln stod en halfvuxen jente, som skyndsamt införde oss i husets bästa rum, en stor sal, under förklarande att »kjærringen er ikke hjemme.» Hennes förtroende rörde oss djupt, ty det hade händt oss ett par gånger i Valders, att små omyndiga barn ryckt till sig de allra minsta i flocken och med dem skyndat hals öfver hufvud in i husen och tillbommat dörrarne vid vår åsyn, och då dylikt aldrig hände så länge vi ej hade någon herre med oss, tro vi, att de togo Ambrosius för en anförare af något slags modernare röfvareband. Nu åtog jag mig att utspörja denna oskyldiga lilla om tillståndet i kjærringens visthus.
»Ha ni någon mat här?»
»Naj da!» utropade hon med en häpnad, som om jag frågat henne om jag fick köpa ett af de smutsiga barn, hon vårdade.
»Potäter?»
»Naj du, ej vid denna tid!»
»Sill?»
»Naj da!»
»Ägg?»
»Naj da!»
»Ugnsbröd?»
»Langt ifra!»
»Pölse?»
»Ja da!»
Nu visste jag, att här i huset ej fans annat att få än mjölk, smör, mesost och fladbröd, och sedan vi lemnat våra två kamrater i Skjäggestad, fans der i vårt sällskap ingen som tog parti för sistnämde del af den norska egendomligheten. Ambrosius förklarade, att det var »en dårlig föde». Hertha åtog sig dock att upphjelpa den tunna kosten med en försvarlig tjock chokolad, och försvann så i stugan, der naturligtvis hvarken den stora spiseln eller den lilla jerngrytan, hängande på sin krok öfver elden, saknades.
Hade nu bara nämde unga qvinna pligttroget utfört alla de till kokningen hörande förberedelserna, skulle jag känt mig trygg, men hon visade sig vara behäftad med en nästan vidskeplig tro på, att barnflickan skulle hålla sitt löfte att skura jerngrytan innan hon slog mjölk deri. Följden af denna tro blef en mulattfärgad anrättning, framburen i en soppskål, med tillsägelse af Hertha, att den genast skulle förtäras, ty der hade varit kokt blåbärssoppa i grytan.
Kandidaten och Ambrosius insågo också genast nödvändigheten af, att utan all öfverläggning gripa verket an innan reflektionen fick tid att utfärda upproriska proklamationer till de invärtes magterna, och då Hertha med sublimt dödsförakt först sjelf tömde en kopp, följde de andra exemplet under hemsk tystnad. Jag flydde från kalaset med bortvända blickar och nöjde mig med andlig spis ur en bordlagd missionstidning tills den lilla norska jenten högtidligt kom med »pölsen», hvilken undersöktes och befans vara en till gulnad ålder kommen fårtalg, omklädd med tarmskinn.
»Skrækkelig föde!» mumlade Ambrosius, med ena ögat fäst på den gula pölsen, det andra på den svartmuskiga chokoladen.
Jag återvände resignerad till min andliga spis, men afbröts åter i min läsning af jenten, som nu, strålande af stolthet, bjöd mig en spilkum rent kokhett—vatten.
Men nu sprungo både kandidaten och Hertha fram för att skydda mig; de hade ämnat att öfverraska mig med en kopp buljong, men upptagna som de voro af deras egen måltids besvärligheter, hade de glömt att slå köttextrakt i det kokande vattnet. Jenten visste troligen, att man i Sverge kände konsten att koka soppa på spik eller korfstickor, och vi hade just nyss fått en »pölsepinne» af henne tillika med pölsen.
»Hvad äro vi nu skyldige dig, lille jente?»
»Eg veit ikke eg. Kjærringen er ikke hjemme.»
Lyckligtvis visste hon att se strålande glad ut öfver såväl betalningen till husmodern, som öfver drickspenningarne till henne sjelf, så att det ej var samvetsqval öfver måltiden som gjorde mina tre kamrater så bleka då de tänkte på densamma. För öfrigt kom kjærringen, en ung qvinna, hem och betygade oss sin belåtenhet med den svenska våldgästningen.
På nästa gästgifvaregård togo vi alla vår skada igen vid ett godt middagsbord och ett präktigt kaffe.
I denna förfinade del af landet fans der vanligen ett godt piano på hvarje gästgifvaregård, och för att för sig sjelf och oss förkorta den långa väntans qval före måltiderna, grep Ambrosius till musiken, något som allestädes förvärfvade oss ett stort anseende. Men att sedan bevara detta anseende var ingen lätt sak, ty Ambrosius kom snart underfund med, att jag var den egentliga innehafvarinnan af sällskapets värdighet samt att denna hufvudsakligen satt i min röde ressjal, hvilken vid bordet fick dölja en del af de skador, som vandringslifvet förorsakat den öfriga drägten. Det gälde derför, att hvarken se upp på honom, när han med en obeskriflig grace och det allvarsammaste ansigte hjelpte till att drapera mig i min »Værdigheds mantel,» eller titta på kandidaten och Hertha, hvilka då vanligen skyndsamt togo plats vid hvar sitt fönster, ifrigt studerande utsigten, medan vissa ryckningar i skuldrorna voro förfärligt smittosamma. Hamnade vi så lyckligt vid bordet, och jag, biträdd af Hertha, började »en åndrig konversation» med de öfrige bordsgästerna, skedde detta under den kittlande förnimmelsen, att vi ute på landsvägen skulle få se hela vårt uppträdande återgifvet med mycket dramatiskt lif.
I dessa mera dyrbara regioner funnos alltid godt mjukt bröd, så att vi nu hade helt och hållet uppgjort vår räkning med fladbrödet, ty varnade af vår måltid i bondgården, intogo vi hädanefter våra mellanmål i bagarebodar, hvilka här funnos i hvarje by. Öfverallt bemöttes vi med den största vänlighet, fast folket i allmänhet är ett ordknappt slägte; men vi fyra voro fullkomligt ense derom, att vackra handlingar mätta mera än granna ord. Denna upptäckt tror jag förskref sig egentligen från en dag, då kandidaten ifrigt begärde hveteskorpor, men man försäkrade, att der endast fans »kafring», och då hon så undergifvet bad att få »en bit» deraf, fann att norsk kafring är detsamma som svenska runda »sockerskorpor». Vårt språk är onekligen mycket finare i klangen än det norska.
En kall eftermiddag kommo vi, hungriga som vanligt, till Sveens gästgifvaregård, för hvilken en resande norrman vid förra skjutsstationen varnat oss, utan att dock vilja gifva skäl för sin vink. Snö hade föregående dag fallit på aflägsna fjelltoppar, en syn, som sedd från ett fönster i gästgifvaregårdens matsal, kanske bidrog något till att göra detta rum ännu kallare än det egentligen var. Här fans ej något piano, Ambrosius rökte, kandidaten gjorde förberedelser till att stoppa strumpor, och Hertha sysselsatte sig med spetsigheter i sällskap med en virknål, för att fördrifva ett par timmar medan maten lagades, och jag sökte värma mig genom att i sällskap med en för mig fullkomligt obekant ko, plocka blåbär på en närbelägen bergssluttning samt att hemföra skörden i ett par större örtblad af en växt, som i Norge bär det målande namnet »Lausehatt». Ändtligen kom maten och efter den ett kaffe, som möjligen innehöll skälet till norrmannens varning, ty icke tror jag att dess svarta beståndsdelar utgjordes af kaffebönor.
Här blefvo vi dessutom, liksom kung Erik i fängelset, »plågade med våta lakan;» dessutom fattades en fönsterruta just vid hufvudgärden af en af våra sängar.
»Den rutan har länge varit i sönder, men det har ingen resande brytt sig om», upplyste städerskan. Men hon hade dock den stora godheten att sticka två gamla jerngafflar igenom ett nytt hvitt sängtäcke och spetsa detta upp framför fönstret. Denna gerning kom mig att under natten drömma om oskyldigt fosterländska skånska snapphanar, som spetsades uppe i Östra Göinge samtidigt med en stenbocksfest i Helsingborg, der skåningar under strömmande tårar från en rättvis himmel insamlade slantar till en ärestod öfver Magnus Stenbock.
Då jag vaknade ur denna hemska dröm, satt kandidaten upprätt i sängen och stoppade strumpor; hon hade ej fått nattro för de tunna väggarnes skull, upplyste hon, ty innanför en af dessa rent af »baggbölade» Ambrosius, eller »snorkede morderiskt», som han sjelf skulle ha uttryckt sig om han hört någon af oss draga sådana timmerstockar. Sedan kandidaten styrkt sig med några på ett tefat hvilande blåbär, togo vi Hertha till hjelp och utkastade en plan till skyndsam flygt från Sveen och morgonkaffet, sedan vi först betalt för de lidanden, vi här utstått. Ambrosius väcktes, och då han fick del af beslutet, tände han sin pipa och förklarade sig villig att genast lemna »både Sveen og sveden (svedd) kaffe».
Det var en klar frostkall morgon, vattenpussarne på vägen voro isbelagda då vi gingo den 3 kilometer långa vägen till Thonsåsens sanatorium för att dricka morgonkaffe. Vi hade hittills sorgfälligt undvikit närmare beröring med sanatorier och pensionater; nu måste vi in i denna bisvärm, till hvars ära jag färgade mina vandringshandskar skinande svarta i blåbärssaft samt förledde Hertha att göra det samma med sina. Så rustade, uppträdde vi utvärtes modiga inför dessa sommargäster i björnskinnspelsar, stråhattar och alpstafvar, klefvo in i den proppfulla matsalen, skredo fram till disken och sporde om vi kunde få en kaffefrukost.
»Eg veit ikke eg,»
Då upplät jag min mun på ren skånsk svenska, talade och sade ur djupet af fyra skandinaviska hjertan. »Hvem vet det då?»
Detta manliga uppträdande gjorde en märkvärdig verkan; vi erhöllo ett halft löfte om mat och väntade på sin höjd två timmar på kaffe och bredda smörgåsar sedan en välvillig svensk dam, en bekant till kandidaten ytterligare lagt sig ut för oss. Man hade här hemma varnat oss för de höga matprisen på sanatorierna; här tycktes de dock vara så billiga, man rimligtvis kunde begära.
Hur skönt der än är i Valders, en skönhet som ej lär glömmas af oss fyra, som skämtande, sjungande och bärplockande drogo förbi dessa väldiga lodrätta fjell, dessa skummande och dansande elfvar och forsar, dessa spegelblanka sjöar och idylliska dalar, så längtade vi dock alla att få återse de majestätiska snöfjellen. För att få njuta af en sådan syn, behöfde vi blott gå 5 kilometer till sanatoriets »utsigtsberg» och så samma bit tillbaka till sanatoriet, för att derifrån fortsätta vandringen till den berömda Bagnsdalen. Det var ju blott en liten afstickare på en svensk mil, en småsak för oss och ännu mer för alla de af våra medmenniskor, hvilka gå hela deras lif och speja efter glänsande utsigter på samhällshöjderna.
Under vägen till utsigtsberget mötte vi vår ena reskamrat under färden till Kristiania, den förr flygtigt omnämda skånskan. Nu kom hon åkande i sällskap med en norska, båda på hemfärd från Jotunfjellen. De tillhörda båda en norsk turistklubb, som vi sedermera upptäckte då vi fingo den glädjen att närmare lära känna de präktiga flickorna. Nu i förbifarten endast nickade vi till hvarandra, och ett outsägligt leende spred sig öfver deras friska drag när de sågo den för dem okände Ambrosius, iklädd min värdighets högröda mantel, skrida fram med sin älskade tobakspipa i munnen.
Solen, som ej synts på flere dagar, lyste nu från en molnfri himmel, snöfjellen strålade i en bländande snöglans, och till förhöjande af det praktfulla skådespelet, utbjöd en trasig och smutsig pojke smultron i en mörklagd träskål. Men om bären också blifvit serverade i en sprucken träsko, skulle ungdomen satt sig öfver en sådan småsak i detta storslagna ögonblick, ty ingen af oss hade förr sett sommarens och vinterns skönhet i så innerlig förening. Det är troligen i dylika stunder, hvilka i det mera förfinade sällskapslifvet representeras af utringade balklädningar och smultronglace, som så mången ungdom ej kan känna skilnaden på ett ädelt käril och en utnött träsko. Lyckligtvis var ingen af oss förfallen till erotik, fast det enskilda förtroliga samtal, som fördes emellan mig och Ambrosius, rörde hans och mina penningeangelägenheter, hvilka befunne sig i ett förträffligt skick.
Det kändes svårt för oss alla fyra att ändtligen nödgas vända ryggen mot våra älskade snöfjell, och vi gingo också baklänges nedför så ofta vi kunde; men ännu värre fångenskap väntade oss dock på återvägen till sanatoriet. Hittills hade vi under vandringen endast betat smultron, hallon, hjortron och blåbär i förbigående, men här möttes vi af ett blåbärsfält, som fängslade oss med en svartblå demonisk magt, så att vi bokstafligen sjönko ned deri och blefvo liggande.
Turister af alla fasoner och nationer drogo oss förbi, tittade och logo, och vi besvarade leendena med våra svarta läppar, så munterheten gick som en smitta öfver på alla, som der sågo oss. Middagssolen log från en glad himmel, och ännu lågo vi der emellan klipporna vid vägen, plockande och ätande, men då började jag frukta för att kandidaten åter i tysthet umgicks med tankar på ett nattligt bål under bar himmel, och så slog jag larm. Men ungdomen hörde det ej. Då grep jag till hotelser om dyr skjutslega från sanatoriet till Bagnsdalen, om vi ännu längre förhalade tiden, ty vi hade, om jag minnes rätt, minst ett par mil dit. Vid denna hotelse upplyfte Ambrosius sitt hufvud och sade otåligt:
»Ave, du må gjerne snakke alt hvad du vil og har lyst til, bare du tier stille og läder mig sidde roligt i solen», och då de två andra kamraterna genom en envis tystnad samtyckte till hans tal, lade jag mitt hufvud ned på en sten och öfvade resignationens qvinliga dygd.
Men jag skulle bli hämnad, ty då Ambrosius ändtligen steg upp, visade det sig, att den sol han så »roligt» suttit uti, hade fläckar, som färgade från sig; han hade fått en stor svartblå »plet», som omöjligt kunde skylas af hans korta moderna rockskjört. Efter den stunden förekom han ännu oftare draperad i min värdighetsmantal, och inom hus gick han vanligen baklänges; men hände det på någon gästgifvaregård, att en mindre, förtroligare krets bad honom sätta sig till pianot, skedde detta ej förr än han artigt bedt »selskabet undskylde blåbärene.»
Nu i första häpnaden blef han dock med ens mycket ifrig för att vi skulle taga skjuts från sanatoriet, ty han kunde ej »lide bagtal af fremmede kuppelsköre mennesker», förklarade han. Och så fick han den lysande sjalen öfver skuldrorna och satte af i förväg till en vagnman, der han bestälde en vagn, så att vi med ofläckadt rykte åkte bort från det proppfulla sanatoriet.
Den norske turist, som i Skjäggestad lade denna vår resplan, hade ej sagt för mycket, då han lofvade att vägen från Thonsåsen till Fjeldheim och Bagn skulle öfverraska oss. Man skall ju aldrig säga aldrig, derför vill jag blott skrifva, att jag troligen sent glömmer denna väg, en formlig rutschbana, slingrande sig i sådana böjningar, att vi stundom uppe i höjden sågo nedanför, men ändå bredvid oss antingen det vägstycke, vi nyss färdats, eller ock ett, som vi skulle befara. Och hvilken natur sedan! Skog, fjell, klippor och så plötsligt nedanför oss en bördig dal med vackra husgrupper, ett par kyrkor och en elf, som vid Fjeldheim bildade ett fall, så att vattnet stod som en fin hvit dimma öfver den skummande och dånande forsen.
»Hit vill jag nästa sommar, medan far är på resor, föra hit min mor och syster!» sade Ambrosius med strålande blickar, och vi alla tyckte, att en feriehvila i denna tjusande nejd skulle vara ett universalmedel mot öfveransträngning, när man ej förmår att, i likhet med oss, hvila sig genom att gå 25 à 30 mil, något som är det säkraste sättet att bli förfriskad till både kropp och själ.
Denna förtjusande »kjöretur» var vår sista på denna resa, och detta blandade en droppe vemod i glädjebägaren.
På Fjeldheim intogo vi en sen middag, efter hvilken Ambrosius ute vid forsen gaf rollen af »en ældre forædt fin herre», med en sådan framgång, att dolda åskådare på gästgifvaregården tillkännagåfvo sitt ljudliga bifall till lustspelet.
De allt högre och högre prisen å gästgifvaregårdarne jemte böndernas omsorgsfullt tillbommade dörrar visade oss, att vi nu befunno oss i en af »trafikens pulsådror»; men på det läsaren ej må tro att prisen voro orimliga, må här nämnas, att ännu hade ingen middag med kaffe kostat mera än 1,50 kr. per hufvud.
Vi fortsatte samma eftermiddag vår vandring, ty »våra dagar voro räknade», fast ungdomen sällan vårdade sig om att tälja dess timmar i denna underbara natur. Derför hände det oss mer än en gång, att vi långt från nästa gästgifvaregård öfverraskades af mörkret, så vi ej kunde skilja klippor från hus och ej sågo annan ljusning vid vår väg, än de hvita strimmor af forsar och bäckar, som i vildt öfverdåd dansade från den ena klippan till den andra emellan de mörka skogbevuxna fjellen. En sådan afton slogo vi det vildaste larm på ett hus vid vägen, utan att någon menniska rörde sig der inne. Kanske var huset tomt, kanske också att dess invånare blefvo rädda för så mycken energi i en viljeslapp tid, ty icke nog med att vi en gång hemsökte fönster och dörrar, utan vi återvände »noch ein mal», sedan vi gått ett stycke utan att se ett spår af menniskoboningar. Men då alla våra ansträngningar att här få någon upplysning om vägen till gästgifvaregården misslyckades, trafvade vi vidare i nattens mörker, uppehållande vårt mod genom Ambrosii förträffliga sätt att brumma som en björn samt genom att lysa med tändstiskor på hvarje hvit stolpe invid vägen, der vi fröjdades af en och samma inskrift: »Rode», och så ett par siffror. I början af vår vandring trodde jag, att detta hade något hemlighetsfullt samband med landets lifliga grisafvel, men nu visste vi alla, att inskriften endast utvisade, hvilken »rote», som hade skyldighet att underhålla vägstycket. Ambrosius bestod nu dessa stolpar en hel del märkliga namn, för det de ej bättre skilde sig från de rätta vägvisarne. Efter att ytterligare ha rifvit upp folk och dörrar i två större gårdar och fått veta, att de icke gjorde anspråk på att vara gästgifvaregårdar, kommo vi sent på natten fram till en sådan. Men här beslöt jag att utöfva en handling af rättvisa mot den skyldige Ambrosius: aftonmåltiden skulle nu blott bestå af mjölk och kafring.
»En god föde, söde Ave, men du ser ju at bordet står dækked——.»
»Rör oss ej, vi äro ej hungriga!»
»Na, så skruer jeg i mig kafring da!» lofvade han, och jag hörde sedan att han gjort en större förödelse på sockerskorporna, fast han påstod att det var kandidaten, som varit »sulten som et myg fra Skjäggestad.»
För öfrigt voro vi vid denna tidpunkt så förderfvade af vällefnad, att vi hyste ett stilla hat till »örret» mesosten med dess broderade maggördel och ansjovis-kuttingen, hvilka föremål voro stående prydnader på hvarje frukost- och aftonvardsbord: derför var vår första fråga på hvarje ställe efter vår nästas kött och bröd. Och så hände det sig en dag, att kandidaten på en dylik köttslig fråga fick ett svar, hvilket kom henne att som vårt fältrop och lösen gifva orden: »Stekta ripor och smultron.»
»God föde! Jeg skal skrue i mig ti ryper og tre potter jordbær!» lofvade Ambrosius, som i samma andedrag påstod att jag var »åndssvag af bare sult.»
»Hör kandidat», inföll jag något fiendtligt i detta ungdomens drömda land, »jungfrun sade väl icke händelsevis stekta refbenspjell?»
»Nej, det sade hon visst icke.»
»Nej, men kanske ribben, som är samma sak».
»For pokker, der flöj riporna til Sverrig!» hånade Ambrosius; men kandidaten menade, att här möjligen bjöds på både ryper och ribben.
»Det er lige fedt», menade han och skred till bordet, noga aktande sig för att vända sin rygg med tillhörande solfläck åt de närvarande engelske och danske turisterna.
Det blef, som jag trodde, refbenspjell till hufvudrätt, och den hade en betydlig fornnordisk smak, hvilken föranledde en misstanke om, att refbenen förskrefvo sig från det sista slagtet af framlidne galten Särimner. Den gamle grisen till ära, eller rättare för att skaffa honom en stilla hvila, måste vi alla fyra anlita min fältflaska. Men det öfriga bordsällskapet tycktes dock ej befinna sig illa af denna kämpekost, hvilken dock efterföljdes af köttbullar från en nyare tid.
Vi hade hittills i Valders sparat starkt på innehållet i våra fältflaskor, ty redan i Kvistberg lärde vi, att man i Norge endast genom ett kringgående af lagen kunde erhålla spirituosa. Då hade fjellvandringarne medtagit vårt lilla förråd, och när jag bad mor Kvistberg att få köpa mera, såg hon på mig som om jag vore en förrädare mot land och rike. En norsk student lärde mig då sättet att i detta afseende sköta flaskan, men jag frestades ej förr än långt efteråt att begagna mig af denna kunskap, och då sedan jag först i ett par handelsbodar fått mördande ögonkast på min fråga, om här såldes vin eller konjak. Slutligen en regnig dag träffade vi en man, som vi beslöto tvinga.
»Ni har väl konjak i ert hus?»
»Ja da, men ingen till salu.»
»Hvem begär väl det! Men vi måste, för vår helsas skull, ha denna fältflaska fyld, och vi göra er ansvarig för hvad som händer oss på resan om ni vägrar oss denna tjenst.»
»Det är strängt», menade mannen med ett bekymradt utseende, »men jag måste väl hjelpa er». Och när han och jag uttalat hade, vardt fältflaskan fyld, och jag betalte honom konjakens uppgifna värde i drickspengar.
Men vi återvända till vår ribbensstation! Här sammanträffade vi nemligen med de två förr nämda qvinliga turisterna, skånskan och norskan. De hade varit uppe i Jotunheim, bestigit det ryktbara fjellet Galtepiggen, dit ingen qvinna före dem lär ha vågat sig; de hade med strumpor och skor vadat öfver bäckar, plumsat i snö, klättrat i »ur» och stått i tidningarne, och ändå syntes dessa vedermödor ej det ringaste på de två präktiga flickorna, ehuru de till annat elände varit med starka tåg fastbundna vid manlige reskamrater. De tyckte dock, att vi tre qvinnor voro långt starkare än de, då vi i tio dagar vandrat med Ambrosius och ändå ej skrattat oss rent förderfvade; de hade då endast hört på honom ett par timmar, och funno redan det vara lifsfarligt. Men sådan tjusning utöfvade hvarje fara på dessa två turister, att de öfverenskommo med oss om ressällskap den återstående vägen till Kristiania.
Det blef nu omöjligt för Ambrosius att längre resa som blott »den unge fyr», ty många mötande danskar kände hans namn, hörde vi dem hviska, och det är antagligt, att mången tog oss för ett »gastande» konstnärssällskap, ty der hviskades också om »dejlige sangstemmer», fast ingen sjöng utom han. Men det är dock mera troligt, att flere dermed menade, att äfven hans far hade »en dejlig stemme».
Vi gingo nu sex i följe till nästa gästgifvaregård, och här tvungo vi fem qvinnor vår vän Ambrosius till en hel halftimmes värdig tystnad utan tobaksrökning. Vi behöfde nemligen en stunds rast för våra skrattmuskler, och så inbillade vi honom, att den person, till hvilken der nu dukades med sådan långsam högtidlighet, var en berömd norsk lärd, som uppehöll sig här för att göra vigtiga forskningar. Ambrosius betraktade oss en efter en med pröfvande blick, och då han fann oss alla »værdigt kuppelsköre», stoppade han pipan i fickan och satte sig ned för att »skjule blåbæren for denne norske störrelse». Det hela slutades dock ej bättre, än att Ambrosius på sitt öppet älskvärda sätt började räkna penningar för att, som han uppgaf, se om han hade nog till att köpa sig en cigarr, efter som han var förbjuden att röka pipa. Den ätande norrmannen kämpade en stund mot de mindre allvarliga magterna i sin natur, men plötsligt segrade dessa, och han utbrast:
»Jeg synes jeg, at de kun med hele deres selskab må optræde på Heens station, så får de nok flere penge, thi det förekommer mig at de alle spille komedie». Der gick nu ett ljus upp för Ambrosius, att den store mannen måste vara en vanlig dödlig och att det nu varit vi, som spelat komedi med vår unge fyr. Utan ord, men med de mest vältaliga åtbörder förklarade han då norrmannen, att vi voro en flock »åndssvage, kuppelsköre feminine blöde hjernedyr», som han fått att »trækkes med ned til Kristiania.»
Efter den betan ansträngde jag både mig och den röde sjalen till det yttersta för att upprätthålla vår värdighet, eller snarare för att hindra den bland oss sex rasande skrattlusten att epidemiskt utbreda sig bland de turister, som kommo i den minsta beröring med oss.
Den angrep eljes vanligen folk af alla nationer; till och med allvarsamma engelsmän dukade under för denna farsot. Vid en skjutsstation, der vi för tredje gången sammanträffade med tre engelska turister, blef tillståndet så betänkligt bland dessa, att en af dem tog Ambrosius afsides och med glänsande blickar tillstod, att han i en högre grad tilltalades af tanken att (jag tror det var på obestämd tid) få vandra tillsammans med så muntra qvinnor, synnerligast då en af dem var läkare; hans enda sorg var nu, att han ej förstod hvad vi sade.
Himlen signe hans klara ögon och rödblommiga ansigte! Han tog för gifvet, att vi blott voro så der glada för att roa vår manlige reskamrat. Han hade troligen ingen aning om, hur man här i Norden sträfvar för att befria qvinnan från alla egenskaper, som hittills förmått framkalla ett harmlöst leende på mannens underordnade läppar.
Vår sista dagsmarsch, från Sörum till Næs, slutades så, att våra två nyvunna kamrater sprungo från oss i skymningen, för att söka bereda rum åt oss alla i herberget; men när vi fyra ändtligen kommo dit, stodo vi utan tak öfver hufvudet. Värdinnan kom oss nemligen till mötes ute på tunet och förklarade, att hon hade öfverfullt hus och att vi borde söka att få logi i någon af de närbelägna bondgårdarne. Kandidaten och Ambrosius begåfvo sig genast ut, likt två israeliter med lådor på ryggen, för att bespeja landet, men återkommo utan att medföra så mycket som ett krusbär, än mindre en drufklase på sina spejarestafvar; sängställe var det ej att tänka på, ty turistströmmen gick här i starka vågor. Lyckligtvis fans här ännu mat att få på Næs, och vi brukade på vår vandring aldrig sörja hvarken för natten eller morgondagen.
Följande morgon skulle vi gå om bord på en liten ångbåt, för att öfver Spirelen komma till Heens jernvägsstation, och då ångbåtens kapten hörde att vi fyra voro husvilla, stälde han hela båten, jemte ett stearinljus, en kort skinntröja och en något längre öfverrock till vårt förfogande. Detta var en stor artighet, men af det mera kyliga slaget, ty det hviskades man och man emellan, att det nog blef frost under natten.
Försedda med ett par af värdinnans sjalar, stego vi fyra ut på förstugubron och kastade vemodiga blickar på de iskallt blickande stjernorna, och tänkte på hur många stora rum med oupptagna enmanssängar, som funnos der uppe, medan vi ej hade annat än en liten tom ångbåt att luta våra hufvud till.
»Sjung sjung!» hviskade då vår älskvärda norska turist till Ambrosius, som om hon hoppats att hans toner skulle kunna utvidga herberget. Kanske hyste han sjelf samma föreställning; ty han hof upp sin röst och sjöng ett par sånger, hvilka visserligen utvidgade värdinnans hjerta, så att tårar perlade i hennes ögon, men huset blef ej större för det. Då satte han, som ett sista försök, till med »Sæterjentens söndagsmorgen», så alla gästerna värmdes dervid, men ingen kände sig dock ha lust att byta sängställe med oss, hvadan vi nu ej hade annat att göra, än larfva af mot stranden, hackande tänderna af köld.
Ångbåten tycktes vara fullkomligt folktom, och efter en del besvär hittade vi salongen och stearinljuset, som tändes och visade oss en ödslighet, som kom Ambrosius att hålla ett allegoriskt föredrag om »grædende kvæg», som ej lemnade sina bås för resande sångfåglar, utan drefvo dem ut i natten att frysa värre än en gammal orang-utang.
Den hårda verkligheten visade sig också nu i form af smala stoppade bänkar, på hvilka vi försökte ligga; men då salongen hade form af en större, midt öfver afhuggen karott, blef vår ställning snarlik en krumgäddas, och då man ännu har lifvet i behåll, finner man ingen hvila i en dylik ställning. Vi tre qvinnor flyttade derför de smala stenhårda madrasserna ner på golfvet och insvepte oss så godt vi kunde i våra reskläder, och jag stack vanvördigt en fot i hvar ärm af den erbjudna öfverrocken. Ambrosius fick skinntröjan och den ene lånte själen. Och så envisades han att fortfarande vilja ge rollen af en större krumgädda på bänken, men icke stum, som en sådan roll kräfver, utan under en oafbruten »enetale», innehållande hvarjehanda onda önskningar öfver den arma lilla ångbåten.
»Tyst nu, så släcka vi ljuset och försöka sofva!»
»Tyst! Vil du bare tie stille, Ave, så vi andre kan nyde ro for din skräkkelige snakken! Du går på værre end en otte år gammel hanmyre.—Hva siger du, kandidat? Kan heller ikke du holde snackemöllen, så et skikkeligt ungt menneske kan få sove på sin bænk—Begynder du også, Hertha! A, gjör mig den förnöjelsen at smukt holde din lille velsignade mund! Hva, fryser du, Hertha? Hör du ikke der nede ved dören!»
»Nej, jag fryser ej så farligt, tig nu bara!»
»Hva, fryser du ikke? Vil du bare skamme dig at være varm, når vi andre fryse som forladte hunræve og min blåbærsplet får koldfeber, det er jeg vis på. Sig alt hvad du vil og har lyst til, Hertha, men ti helst stille eller tilstå at du fryser!»
»Nå väl då, jag fryser dugtigt.»
»Fryser du! Skammer du dig ikke, du som er så godt i stand, eller rent ud sagt fed? Tror du at et menneske, som du, har lof at fryse?—Ja, bare ti stille, kandidat! Jeg fryser når jag vil og har lyst, og det gjör jeg og Ambrosius, og de to er i grunden enige.—Ave! Hör du ikke, Ave! Jeg tror jeg får kalde dig menniska, for du sover ju. Lad være at sove, Ave, du bare vækker mig med din snusen! Du behöfver slet ikke hjelpe dampmaskinen at puste, for den hviler sig og er—varm, det gamle ækle dampdyr.»
Klockan 2 tände vi ljus, för att en stund röra och rota i hvar sin usle bädd och känna efter om vi ej voro rent förfrusna. Detta upptog en timme; sedan släckte vi åter ljuset, och Ambrosius fortsatte oafbrutet sin »enetale», hvilken hade en märklig förmåga att skydda oss från att frysa fast vid madrasserna.
Då vi legat och skrattat till klockan 5, tände kandidaten åter ljuset och föreslog ett par timmars gymnastik, och när städerskan vid sjutiden kom in till oss, voro vi alla salongsmessiga, och ej ett spår syntes till att vi legat på golfvet. Denna vänliga tjensteande kokade nu en väldig mängd godt kaffe, dukade fram smör, mjukt bröd, ost, korf och ägg, samt befriade oss sålunda från att gå tillbaka till Næs; och för denna frukost begärde hon blott 60 öre per man.
Vi regerade ännu en stund enväldigt på båten, och då gaf Ambrosius mig det vitnesbördet, att han aldrig sett någon gammal »abekat» kunna till den grad »holde ud» med ungdomen. Och han försäkrade mig, att hade han varit med på våra fjellvandringar, så skulle jag aldrig ha blifvit våt om fötterna, ty han skulle ha burit mig högt öfver alla elfvar och vattendrag. För att visa att detta ej var löst prat, tog han mig hastigt och lustigt på sina muskulösa armar och bar mig omkring i salongen, under det hon hviskade:
»Hvad tror du far og mor vilde sige om de hörde at jeg kalder dig med så grimme navne».
Präktige pojke, du visste nog att vi alla förstodo att rätt uppskatta detta öfvermått af sund lifskraft och ungdomslust, som en stund bryter sällskapslifvets stela tvång och ser i hvarje ålder blott en like samt gläder sig dubbelt när den kan locka en äldre menniska att drömma sig trettio år tillbaka i tiden. Tack, Ambrosius, tack för denna tio dagars långa dröm i det sköna Valders!
Snart voro våra två nya kamrater och med dem en stor skara andra turister om bord; vädret var kallt och ruskigt, så att den sex timmars långa färden på Spirelen ej skänkte oss större njutning.
Vid framkomsten till Heen blef der allmän rusning till »kaptenens hotell», der man lär äta en fin middag för 1,80 kr, men då turistströmmen vrok sig dit in med en väldig fart och »vek» stolarne kring de ännu icke dukade borden, togo vi åter våra renslar för att gå till det andra närbelägna hotellet. De förr nämde engelsmännen, bekanta till våra nya kamrater, följde exemplet och då vi alla väntat öfver en timme, engelsmännen vid schackspelet, vi vid gamla tidskrifter, fingo vi en finare middag till ett pris af 2 kr.; detta var den dyraste måltid vi under hela resan ätit på landbacken. Kom nu någon och säg, att man ej kan resa billigt, »som bättre folk», i Norge!
Det var öfverenskommet emellan oss och våra två nya kamrater, att vi skulle göra jernvägsturen i samma kupé, och då Ambrosius höll på att rita våra porträtt i sin anteckningsbok, ville vi helst vara i fred för främlingar. På inrådan af Ambrosius gingo vi alla sex in i en rökkupé, men då han ej ändå ansåg oss rigtigt säkra för intrång, gaf han rollen af ett skrikande lindebarn, och det med en naturtrohet, som kom hvarje passagerare att fly långt från vårt grannskap.
Jag önskar att jag kunnat pryda detta verk med de åtta dråpliga bilder, som Ambrosius ritade, de skulle i hög grad höjt förtjensten för—förläggaren. Ty porträtten stötte mycket på karrikatur och något på skandal, och som bekant är det endast böcker i sådan anda, som för närvarande kunna göra någon större lycka i vår läsverld. Men Ambrosius kunde ej skilja sig från sina konstverk; de skulle, sade han, ute bland Vesterhafvets »klitter» frammana minnet »om den mest morsamma rejse» han någonsin gjort.
I Drammen skildes vi från vår präktiga norska och på bangården i Kristiania tills vidare från vår skånska turist, som dock skulle följa med Zéphyr till Malmö. Jag föreslog, understödd af Hertha, att vi skulle gå med värdighet igenom den norska hufvudstadens gator, och Ambrosius instämde i förslaget genom att halfhögt uppstämma en studentmarsch, hvilken tvang oss alla in i en så rask takt, att ingen menniska kunde misstaga sig om vår egenskap som glada turister, hvilka ej läto nedslå sig af det ihållande regnet.
Det var nermörkt när vi klefvo om bord på Zéphyr, der vi helsades välkomna af kaptenen och våra två i Skjäggestad qvarlemnade kamrater, så att nu voro vi fem, utan anförare, åter församlade med Ambrosius som bihang. De två kamraterna hade genom en oväntad, men glädjande underrättelse blifvit manade till skyndsamt uppbrott från Gudbrandsdalen och hade skyndat att, medelst skjuts och jernbana, uppnå Kristiania samtidigt med oss.
De följande två dagarne använde vi till att i sällskap med Ambrosius beskåda en del af Kristianias sevärdigheter samt till en färd till Ladegårdsön. Här besökte vi samvetsgrant Oskarshal, bondstugan och Stafkirken, alldeles som prinsen af Wales sedermera gjorde; dock må ingen deraf draga den slutsatsen, att vi ha några anspråk på att i något fall dela smak med samme höge resande.
Och så tror jag mig samvetsgrant ha berättat allt, som kan tjena till upplysning och uppmuntran för kommande slägten af qvinliga turister.
Än mötet med norrmannen på Karl Johansgade då, min nådiga!—
Ni har rätt, ärade läsarinna, det glömde vi—icke. Vi gingo vid den aftalade timmen till en bod vid det aftalade hörnet för att köpa ett par stoppnålar till kandidaten, ja det vill säga, hon handlade och vi förhalade tiden. Men just som uret i ett närbeläget kyrktorn slog den utsatte stunden, for den qvinliga trolöshetens ande in i Herthas nya promenadskor, och hon flydde med bortvändt anlete nedåt Skippergade, men vi två andra höllo tappert stånd ännu en minut, bevakade af vännen Ambrosius. Och så kom norrmannen. Hertha återfördes genast fången af Ambrosius, och så fingo vi alla fyra tillfälle att säga norrmannen ett hjertligt tack för den präktiga resplan, han åt oss utstakat.
»Jag tyckte jag såg edra två kamrater här redan i går, jag helsade, men då de ej besvarade helsningen, måste jag ha misstagit mig», sade han.
Vi bekände då, att våra två kamrater med djup bedröfvelse beklagat sig öfver att två gånger ha mött honom på samma gata, och då de voro fullkomligt oskyldiga till alla mötesaftal, utom med Zéphyr, så ansågo de sig ej ha skyldighet att dela våra äfventyr inne på stadsgatorna.
Om han var gift? Ja, ärade läsarinnor, det glömde vi alla fyra att taga reda på. Men han såg så innerligt glad och förnöjd ut, skrattade så hjertligt, att vi antogo att han hade alla giftastankar bakom sig, såvida han möjligen ej var förlofvad, men det försummade vi också att fråga efter. Vi hade så mycket annat att tala om medan han följde oss ned till ångbåten.
Här träffade vi åter vår norska kamrat; hon följde ned sin skånska väninna, och nu när Zéphyr började rusta sig till affärd, och afskedet kastade vemodiga skuggor öfver våra anleten, gåfvo somliga af oss hvarandra, enligt äkta fornnordisk vikingased, goda gåfvor. Hertha fick af norskan det paraply, som stödt henne under vandringen uppåt Galtepiggen och som nu behöfde hemta nya krafter och ett nytt öfverdrag i ett blidare klimat, men blef i stället bortröfvadt under resan till Malmö; kandidaten erhöll af Ambrosius en elegant och berest nagelborste, och han fick i utbyte ett par alldeles nystoppade strumpor.
Nu komma nyförvärfvade norska vänner, för att
med himlens gråt, som nedåt kinden glider han står och helsar folk på alla tider, har än han helsas sjelf i Norges land.
I aftondimman sjunker kungastaden och tysta stå vi alla fem på däck, ty skämtets slussar torkat, hela raden, och tårefaten ville springa läck, när minnet nu ses staf och rensel fatta och kila af mot Mjösens fagra strand, för att, likt fjäril'n, hvarje ros beskatta —ja, tröste oss, om så vi sökt att snatta!— Vi kysste endast nickelbägarns rand.
Och landet gömmes för vårt sorgsna öga —vi ha dock tio, två för hvar och en— men minnet går att sig i »Gausa» löga, drar se'n till fjells på viljestarka ben. Det jublar högt på granbevuxna branter, det svänger mössan åt hvar fjellbjörks topp, det gnor omkring likt Norges bruna »fanter», [ziguenare] och famnar bergen rundt kring alla kanter; ty minnet har ju ingen mensklig kropp.
Än står det rosenrödt vid Kærnlis sæter och helsar Anna med ett tyst Guds fred! och så med henne »rommevafler» äter samt tar in grädde med en väldig sked; än far det bort till de aflägsna fjellen och rullar sig på dvergbjörk, ljung och en, der snön än ligger hvit på många ställen, så minnet snart far under fårskinnsfällen på säterbädden, hård som klippans sten.
Der ligger det en stund i ljufva drömmar vid spisens eld och kaffepannans doft; så vadar det i strida, klara strömmar vid stjerneljus på himlens blåa loft; ser då på afstånd Jotunfjellen blänka i silfverglans på »viddens» kala stråt, ser husvill flock små bägare iskänka, för att till mat ej frestas tanken sänka, men gråa sälgen står i nattlig gråt—
Håll minne! håll nu rast i fagra bygder bland frodigt korn och enkel lefnadssed, och se dig glad på Nordens gamla dygder och sola dig i fromma hjertans fred! Och se hur andelifvet kraftigt spirar, der kunskapssäden utströs tung och ren, hur vaknadt folk i stillhet kransen virar, tredubbel krans, som en gång Norden sirar, då trenne stammar känna sig som en.
Du stolte, styfve, gode broder Nore, i allt du talar Nordens språk ändå; för syskon tre helt visst det bättre vore, om vi hvarandra bättre lärt förstå.— Tag mot vår helsning med ett manligt löje, så hjertefriskt, som stundom du kan le! Tack för ett godt, ett härligt sommarnöje! I detta tack du all den kärlek röje, som du kan få, när du vill kärlek ge!