MÅLAREN BLAUVOGELS BROTT
Målaren Blauvogel var chef för den pluskvamperfektiska målarskolan. Denna skola var ännu icke erkänd av andra personer än chefen och medlemmarna. Dess lösen var: ned med Newton. Törhända kan det synas egendomligt, att en målarskola bekrigar en död fysiker, men den pluskvamperfektiska målarskolan sade med rätta: det var Newton som uppdelade ljuset i sju färger. Vi vilja göra motsatsen. Vi vilja smälta hop färgerna och återföra dem till ur ljusets enhet och renhet.
Kring denna nyplatonskt klingande formel och målaren Abram Blauvogel hade fem nya målare fylkats och bildat den pluskvamperfektiska skolan.
Dennas framgångar hos publiken voro som redan antytts icke särskilt stora. Publiken höll på Newton. Den föredrog de sju färger, den var van vid, framför urljusets renhet. De konstverk som Abram Blauvogel och hans vänner skapade, skapade de för egen räkning. De hängde i en komplett serie på väggarna i deras ateljéer. Framtidens konsthistorici skulle icke behöva göra mödosamma studieresor, när de en gång skulle skildra denna den mest revolutionerande av alla målarskolor.
De sex pluskvamperfektiska målarna med Abram Blauvogel i spetsen konstaterade publikens hållning med bitterhet men utan överraskning. Av publiken kan man vänta sig allt utom förståelse för geniet. Det finns endast ett sätt att vinna publiken: genom att besegra den. Tvinga den att ge sig på nåd och onåd. Den och dess gycklare, kritikerna. Abram Blauvogel sade det till sina fem anhängare, och de ropade: du har rätt!
* * * * *
Följaktligen fördubblade de sina ansträngningar. De målade urljuset i en renhet som var så outsäglig, att vanliga ögon icke kunde uthärda den.
Det hjälpte inte. Inga andra ögon än de tolv pluskvamperfektiska ens försökte uthärda sagda renhet. Utställningslokalerna slöto sina dörrar för den. Ingen kom till de ateljéer, där den skildrades i en komplett serie. Och plötsligt gjorde Abram Blauvogel en förfärlig upptäckt: om ingen kom till dessa ateljéer, fanns det i stället någon som ämnade gå därifrån. Målaren Leontes Qvist hade newtonska tendenser—tendenser till avfall.
Den natt, då han upptäckte detta, var den svarta natten i den pluskvamperfektiska skolans historia. Det började med ett ordbyte mellan Abram Blauvogel och Leontes Qvist. Ordbytet växte till en storm. Det slutade med ett mord.
Hellre än att se målaren Leontes Qvist återfalla i det newtonska bedrägeri, ur vilket han frälst honom, dräpte Abram Blauvogel honom med sina egna händer. Han ströp målaren Leontes Qvist och hängde upp honom vid sidan av den kompletta serien av hans verk. Det var ett konstens abrahamsoffer, fullt jämförligt med offret i gamla testamentet. Men ingen vädur infann sig för att rädda målaren Leontes Qvist.
I stället infunno sig två poliser hos målaren Abram Blauvogel. De belade honom med handjärn och avförde honom till ett statsfängelse. Han sattes i en cell, och bödeln prövade eggen på sin yxa. Det ansågs säkert, att Abram Blauvogel skulle lägga sitt huvud på stupstocken om en mycket kort tid, och den pluskvamperfektiska skolan stå utan chef.
Men det skulle icke gå så. Muserna höllo sina händer över denna den mest revolutionerande av alla skolor.
Förhöret med Abram Blauvogel kom. Han erkände villigt, vad som lades honom till last. Den allmänne åklagaren yrkade i ett kort tal på döden, och alla väntade att hans begäran skulle bifallas av domaren. Då reste den av staten utsedda försvarsadvokaten sig.
Han sade:
—Jag skall icke vara mångordig. Jag tror mig knappt behöva säga någonting. Jag ber er blott betrakta detta.
Härmed lät han täckelset falla för den kompletta serien av Abram Blauvogels verk. Urljuset i sin fulla renhet strålade för första gången mot domaren. Endast några ögonblick, så kunde han icke mer. Han satte händerna för ögonen och sade med kvävd röst:
—Det är nog! Hölj över det igen! Den som har gjort detta kan jag inte döma till döden.
* * * * *
Den pluskvamperfektiska skolan har ännu sin chef. I cellen n:r 138 på statshospitalet fortfar denne att skildra urljuset. Han gör det utan penslar och färger, men det minskar inte effekten. Det gör den nästan starkare och samtidigt mera uthärdlig för andras ögon.