Förbannelse över de otrogna!

by Frank Heller

MÅLERISK JULAFTON

Det bör återigen påpekas, att historier sådana som denna endast kunna hända en norrman, eller två norrmän, vilket var fallet den här gången. Oss utomstående förefaller en sådan tilldragelse obegriplig, om vi varit åskådare till den, och otrolig, om vi höra den berättas. Men det hindrar inte, att så går det till, varest två eller tre sanna norska män äro församlade.

Målaren Dybedræt var ofta församlad med målaren Börevig, och såg helst, att det icke skedde alltför långt från ett bord, som uppbar flaskor och glas. Eftersom båda bodde i Köpenhamn, hade de teoretiskt sett många sådana bord att välja på. Stundom voro de församlade framför ett staffli med en tavla på. Tillhörde denna tavla Börevig, var den kubistisk, och Dybedræt sade:—Idén är god, men konst kan nu kubismen aldrig bli; tillhörde den Dybedræt, var den expressionistisk och Börevig sade:—Något av det riktiga har du fått med, men expressionismen kan nu aldrig få med allt; i vilket fall som helst tillhörde tavlan aldrig någon annan, ty ingen köpte Dybedræts och Börevigs tavlor.

Börevig var en lång mager bondpojke från Västlandet med öron som skygglappar och händer tunga som bronssköldar. Två av sina framtänder hade han fått utslagna i konstens namn. Det var en neo-expressionist som gjort det. Dybedræt var från Fredrikshald men såg ut som en sydfransman, med bred panna, blixtrande ögon och ett ungt empireskägg. Han föraktade Västlandet som ett säte för religiös obskurantism, till vilket han räknade kubismen. Han brukade berätta en anekdot för att bevisa, att han hade rätt:—Västlandet! Har ni hört, när Olaf Dahl kom upp till förläggaren och ville sälja en samling essayer.—»Det går aldrig» sade förläggaren, »uteslutet, fullkomligt löjligt att tänka sig!»—»Ge ut dem i alla fall», sade Olaf Dahl, »men betala mig inte förrän andra upplagan kommer.»—»Andra upplagan kommer, hahaha!» sade förläggaren. »Nå jag skall ge ut dem i alla fall.» Boken kom ut: Essays av Olaf Dahl. Första upplagan blev utsåld på en vecka. Förläggaren visste inte, vad han skulle tro. Han tryckte en upplaga till; den gick på fyra dagar; och en till, som gick på tre. Innan fjärde upplagan trycktes, kom Olaf Dahl upp och hämtade honorar.—»Hör på», sade förläggaren, »jag har tryckt tre upplagor av er omöjliga bok, och de ha sålts. Jag klagar inte. Jag har tagit reda på vart böckerna gå. De gå till Västlandet. Men vem i Herrans namn köper dem där och varför? varför?»—»Det skall jag säga er», sade Olaf Dahl. »Det gör bönderna på Västlandet. De tro, att boken handlar om Esajas.» Och det var sant; bönderna där äro läsare, de trodde, fan förtäre mig, att boken var om Esajas. De köpte två upplagor till och märkte inte ett ögonblick, att den inte handlade om Esajas. Haha! sådant är folket på Västlandet! Det skulle inte förvånat mig, om de köpte kubistiska tavlor.

Börevig hade inga anekdoter att hämnas med. Han var en smula enfaldig. Han trivdes samman med Dybedræt. Ingen av dem hade lyckats, och de voro båda lika fattiga. Fattigdomen och deras skiljaktiga konstuppfattning gjorde dem oskiljaktiga.

Att en skiljaktig uppfattning håller folk samman, kan endast förvåna den obegåvade. Vad skulle man annars tala om? Men utom de dragliga tvisterna hade Dybedræt och Börevig fru Lasson som förenande länk.

Fru Lasson var en gammal vänlig dam med vitt hår och barska ögon, av vilka det ena skelade och båda voro gömda bakom brillor. Hon var danskfödd och änka efter en norrman, som gett henne en inblick i nykterhetsrörelsens mål genom att dö av för mycket portvin. Själv ansåg han, att man omöjligt kunde få för mycket portvin, men naturen delade inte denna uppfattning. Eftersom den kommer igen även om man driver ut den med en tjuga, fick den också sin åsikt genomtrumfad. Lasson dog vid sextiosju års ålder av alltför mycket portvin. Fru Lasson övertog gråtande hans affär och hans vinlager. Affären hade hon redan skött i många år. Om vinlagret lät hon andra döma. Hon var en moderlig själ, vars barska ögon icke bedrogo någon, utom det av dem som skelande undvek betraktaren. Hon ville ha sällskap och helst ungt sällskap. Hennes port stod alltid öppen för Dybedræt och Börevig.

När detta brödrapar gjorde hennes bekantskap, slogos båda samtidigt av samma idé: hon har råd att köpa en tavla! hon skall köpa en! Skillnaden var, att Börevig menade en kubistisk tavla, under det Dybedræt närmast tänkte på en expressionistisk. Så fort Dybedræt ansåg sig ha förberett marken nog med konversation, tog han avsked och störtade hem. När han kom igen med sina utvalda arbeten under armen, mötte han Börevig, vars långa västlandsben givit honom detta försprång. I händerna, stora som bronssköldar, bar han en kollektion av sina verk. Dybedræts ansikte mörknade. Ägandebegärets förbannelse kastade sin skugga över brödraparets vänskap.

—Har du redan varit där?

—Ja!

—Jag får säga, att du förlorar inte tiden.

—Tvärtom. Det är just vad jag har gjort. Och du själv? Du flåsar ju som en hund.

—Jaså, hon förstod sig inte på parallellepipederiet? Det förvånar mig mindre. Hon tycks vara förnuftig. Hej så länge!

Parallellepipederiet eller parallellepipedismen var det smädenamn
Dybedræt givit den kubistiska konstriktningen. Han försvann genom fru
Lassons dörr och återvände en halvtimme senare med ögonen lysande av
harm.

—Vet du vad hon sade om det där?

—Nej.

—Hon sade uha! Hon sade, att det inte var färdigt. Har du hört maken?

—Det är det inte heller. Hon har rätt. Det är som jag alltid har sagt, expressionismen kan få med lite av det rätta, men aldrig mycket eller allt.

—Haha! Vad sade hon om ditt?

—Det gör detsamma. För resten kan man inte begära, att en kvinna skall förstå sig på konst.

—Haha! Konst! Hur ofta har jag sagt dig, att parallellepipedismen aldrig kan bli konst?

—Jag räknar inte alla gånger du säger dumheter. Jag har annat att göra.

—Du får mycket att göra, om du vill ha sålt det du gör.

Därmed var samtalet inne i vanda gängor, och ägandebegärets förbannelse togs bort för denna gång. Emellertid tog inte brödraparet Börevigs och Dybedræts bekantskap med fru Lasson slut med detta. Visserligen köpte hon inte tavlor, ty hon var en enkel själ och sade: »uha, uha. Nej, bevare mig då», var gång Börevig och Dybedræt kommo och förevisade något. Men hon önskade se unga män med humör omkring sig. Hon visste att unga män med humör i regel trivas bättre på en krog än i ett hem. Man måste tämja dem för att få dem att trivas. Därför satte hon fram portvinsflaskor i alla husets vinklar och vrår, liksom hinduerna sätta fram tefat med nysilad mjölk åt skallerormarna. På samma vis som de kloka hinduerna göra skallerormarna till sina vänner och gäster, gjorde fru Lasson dessa unga konstnärer till sina. De kommo skyggt och misstänksamt, färdiga till ögonblicklig reträtt. De drucko det framsatta portvinet, som dödat den salige norrmannen Lasson, och de blevo modiga. De blevo mer och mer modiga. Måhända var det Lassons mod, som på ett mystiskt sätt övergick i dem. Vildarna äta den fallnes hjärta för att få hans tapperhet. Varför skulle man inte kunna förvärva den genom att dricka hans portvin?—Till slut ringlade de ut och in i huset, fullkomligt tämda.

Det fanns en dag, då fru Lasson mer än eljest önskade sällskap, samma dag, på vilken alla gamla kamrerare stanna i sängen och lägga patiens; på vilken granskogarna jämra sig; på vilken man i Skandinavien föräter sig på lutfisk, skinka och gås; i Tyskland på karp, i England på kalkon och i Frankrike på ingenting, eftersom man inte firar dagen i Frankrike. Denna dag då det luktar glögg och lack över hela Skandinavien, önskade fru Lasson mer än eljest sällskap. På denna dag kunde man hava sett den kubistiske Börevig och den expressionistiske Dybedræt bana sig väg genom Köpenhamns gator på väg till hennes bostad. De gingo med lätta steg, och desto lättare som de inte tyngdes av överrockar. Såväl Börevigs kubistiska överrock som Dybedræts expressionistiska hade uppnått vad deras tavlor aldrig uppnått, att upphängas i en privat samlares bostad. Men litern, den fattiges överrock, vinkade inom räckhåll, och de voro fullkomligt nöjda.

Fru Lasson däremot bleknade, när hon mötte dem i tamburen.

—Uha, uha, bevare mig uha då! ropade hon, under det att hennes självrörliga öga rullade av och an bakom pincenén. I detta väder! Var har ni era överrockar?

Börevig använde den klassiska lögnen. Han var som sagt en smula enfaldig.

—Skräddaren—obegripligt—hade lovat den säkert—

Dybedræt spände ut bröstet som en norsk d'Artagnan:

—Har aldrig haft någon!

Det var lögn, men den imponerade. Fru Lassons självrörliga pupill gjorde otroliga evolutioner bakom pincenéglaset.

—Aldrig? Bevare mig! Kom in, kom in i värmen. Gå och se, om ni finner något, tills maten blir färdig.

Dybedræt och Börevig gingo in och företogo en husundersökning, värdig Sherlock Holmes. Ett antal portvinsflaskor stodo på lur i hörn och vrår. De drucko av dem, tills allt den salige norrmannen Lassons mod var helt personifierat i dem. Man hörde endast: Lhote—Matisse—styv i teckningen—vrövel—dekorativ—smörja—stark i färgen—något av det riktiga—målarnas A.B.C.-cod, senaste upplagan. Därpå slogs dörren upp till matsalen. Fru Lasson visade sig med rullande ögon och gav tecken till portvinsflaskornas definitiva evakuering.

Middagen började. Eftersom den försiggick i Danmark, serverades risgrynsgröt och gås i nu nämnd ordning. Så sker det i alla danska hem på julaftonen; en omkastning av rätterna skulle förefalla alla danska magar paradoxal och jaga alla danska jultomtar på porten. Börevig höll tal för värdinnan och Dybedræt för konsten. Det tömdes rätt mycket bourgogne till gåsen. Fru Lasson blev rörd och talade om sin man, vars ande hon tydligt kände vara närvarande vid festen. Den var också närvarande, men materialiserad i sina två landsmän, vilkas hjärtan svällde av dess mod. Det blev kaffe, och efter kaffet utdelades julklapparna. Fru Lasson fick en kubistisk tavla av Börevig och en expressionistisk av Dybedræt, och mottog handledning i deras bruk. Därefter utdelade hon sina julklappar, som voro praktiska, målarfärg, hängslen, strumpor och kragar (man kan alltid stampa på dem, tänkte mottagarna). Till slut kom det ett paket till Dybedræt och ett kuvert till Börevig. Fru Lasson förklarade:

—Det ligger litet pengar i kuvertet till herr Börevig—jag visste inte, om herr Börevig hade till att betala skräddaren—

Dybedræts själ darrade av oro. Kubisten fick pengar!

—Och här, sade fru Lasson, är en överrock, som har tillhört min man.
Den är fodrad med skinn och riktigt god och varm. Vill herr Dybedræt
hålla till godo med den, eftersom herr Dybedræt inte har någon överrock?
Man skall gå med överrock, herr Dybedræt!

Fru Lassons automobila öga gjorde ett försök att se vädjande på Dybedræt, på samma gång som det fixa ögat, men misslyckades och återföll i anarki. Dybedræt öppnade paketet med det artigaste ansikte han kunde åstadkomma. Invärtes darrade han av sorg och förbittring. En rock! Inga pengar! Den listige Börevig fick en blick av hat, medan han skar av det sista bandet.

—Haha! En päls! Vad nu, bror Börevig? Hur mycket i ditt kuvert?

Kuvertet visade sig innehålla sextio kronor. Hm. Hur mycket gav en päls på stampen?

—Skall inte herr Dybedræt prova rocken?

Hon kallade pälsen för en rock! Snäll gumma med sin rock och sitt portvin. Men fick man sextio kronor på en päls? Ägandets förbannelse, som kommunistiska professorer skrivit sig rika på, kastade åter sin skugga över Dybedræts och Börevigs vänskap. Ty om Dybedræt slets mellan stridiga känslor, gjorde Börevig det inte mindre. Dybedræt provade pälsen, som satt förträffligt. Alla norrmän ha samma figur. Han spände ben framför en spegel, och Börevig bleknade av avund. Men när Dybedræt tog av pälsen, satte Börevig sig att räkna sina sedlar och Dybedræt kände sitt hjärta stanna. Fru Lasson satte fram mera portvin, men det tog tid innan salig Lassons ande återtog sitt välde. Till slut gjorde den det emellertid på allvar. Dybedræt glömde pengarna och Börevig pälsen. Allt försvann i en dunkel oportodimma för dem. Fru Lasson hade somnat i en stol. Plötsligt vaknade hon och gav till ett anskri. Klockan var halv fyra! Så går det när man håller spiritistisk seans med avlidna norrmäns andar. Hon följde Dybedræt och Börevig till dörren, vilket behövdes, och såg till att de kommo ut.

Dybedræt och Börevig gingo genom den brunröda oportodimman utåt Frederiksberg till. Det var där de hade sina ateljéer. De talade fortfarande om Lhote, Matisse och något av det riktiga, men detta samtal var om möjligt mera ofruktsamt än eljest. Deras tungor rörde sig fullkomligt automatiskt och ingen ens gjorde antydning av att höra på den andre. Plötsligt kom ett ord med mening som väckte dem ur deras oportotrance. Det var Börevig som sade det.

—Fy fan, vad det måtte vara kallt hemma på ateljén!

Dybedræt stannade för att assimilera detta yttrande. Efter en minut medgav han dess riktighet.

—Ja, fy fan—

Därpå fick han en tröstande tanke.

—Det vill säga, när man har päls—

Börevig blossade upp.

—Jag går och köper mig kol så fort dom öppnar. När man har pengar så—

Dybedræt kände stöten.

—När man har pengar så! Det liknar dig just. Vore du en gentleman bjöd du åtminstone på någonting.

Börevig greps av vrede, men den övergick hastigt i sin motsats. Stackars Dybedræt! Det var inte så roligt att gå pank. Och nu, den heliga julnatten. Man skulle visa överseende och godmodighet mot varandra, inte hat och hårdhet.

—Gamle Dybedræt, sade han, det kan du ge dig fan på, att jag skall.
Vill du med in här? Vad vill du ha?

—Med in här?

—Ja. Ser du inte, att dom har öppet? Dom har lov att öppna klockan fyra härute. Vad vill du ha?

Han dunkade Dybedræt i ryggen med plutokratisk välvilja, och drog honom med sig in på ett litet kafé, som redan öppnat. En morgonglåmig kypare gick och torkade av borden. Det ångade kaffe, och på ett bord stod en ofantlig bricka med wienerbröd. Börevig beställde kaffe och bröd och konjak. Han ruskade på sig. Det var varmt och gott på den lilla krogen. Dybedræt tog av sig pälsen och hängde upp den på en krok bredvid deras bord—med onödig ostentation, tänkte Börevig, men undertryckte sin vrede. Det var jul. Man skulle vara överseende och god, inte hatfull och hård. Frid på jorden och människorna—där kom kaffet.

De frossade på kaffe och bröd och sköljde ned smulorna med konjak. Värmen på lokalen och den salige Lassons oportovin togo ut sin rätt. Dybedræt sökte få upp Matisse och det riktiga igen, men hans röst och hans hjärna voro lika grötiga, och han hörde inte engång själv på vad han sade. Börevigs själ var tillbaka på Västlandet och gick i julotta samman med föräldrarna. Bronssköldarna lågo knäppta i knäet, och han talade med simmiga ögon om det goda behag, människorna fingo förlänat i juletider, och som tog sig uttryck i allsköns gåvor såsom pengar och även klädesplagg. En snarkning angav, att Dybedræt var döv för dessa utredningar, vilket också var bäst för julfriden. Börevig talade vidare med långa uppehåll mellan orden om Västlandet och dess kubistiska människor och landskap, varibland föräldrar och syskon, men återvände ständigt till julen och dess goda behag människorna emellan. Den glåmige danske kyparen stirrade på honom med det intresse, man är skyldig ofarliga dårar, vilken klass omfattar huvudparten av Sveriges och Norges befolkning. Till slut började Börevig nicka.

Plötsligt öppnades dörren. Kyparen rätade på sig men sjönk ihop. En förhutlad tiggare stack in huvudet. Han kastade en skygg blick på kyparen och tassade därpå fram till Börevigs bord. Börevig talade fortfarande mellan nickningarna.

—Vill ikke den Herre—

Börevig såg på tiggaren med ögon, som tycktes inlagda i olja, likt hans födelsetrakts fiskar.

—Friden—friden kommer till jorden och människorna ett gott behag sinsemellan—med gåvor, såsom till exempel—vad vill du ha?

—Glædelig Jul, den Herre—har ikke den Herre noet att gi en fattig
Arbejdslös?

—Arbetslös? Jo, det har jag visst det. Det är jul, och vi skola giva varandra gåvor, såsom till exempel pengar eller rockar—tag den här, stackars man.

Börevig sträckte ut sin långa, knotiga västlandsarm och lyfte med simmiga ögon Dybedræts päls från klädkroken. Under tiden talade han vidare.

—Tag den här—det är jul, och friden är kommen till jorden—vi skola vara goda och behagfulla mot varandra, såsom—

—Mange tak, den Herre! Favel, den Herre, og glædelig Jul.

—Glædelig Jul till dig själv, stackars man.

Tiggaren försvann pilsnabbt, och Börevigs själ vandrade vidare i monologer längs allt dunklare och mer invecklade stigar. Plötsligt vaknade Dybedræt och ruskade på sig, morgonruggig av portvin och sömn.

—Fy fan—låt oss gå.

—Säger du fy fan om julen, då vi—

—Betala nu, och låt oss gå.

Börevig betalade kränkt och stum, och de gingo. Dybedræt, ovan vid överrockar, hade glömt pälsens existens och kom först ihåg den ett stycke ner längs Allégade.

—För fan, min päls—

Han störtade tillbaka till kaféet. Börevig, vars själ svävade så högt över jorden att den knappt syntes som mer än en liten prick, följde mekaniskt efter honom. Dybedræt kom ut ur kaféet med farten av en just avskjuten kanonkula.

—Min päls—han säger, att du—vad fan menar du? Vad in i gloröda helvete menar du?

Börevigs själ sänkte sig långsamt i vol plané.

—Är det sant? Svara, karl! Har du gett bort min päls?

Börevigs själ landade i glidflykt. Han stirrade tankfullt på Dybedræt.

—Vad var det du sade?

—Vad jag sade? Är du full, förbannade parallellepipedist? Är du galen?
Har du gett bort min päls?

Börevigs själsmekanism slog back med ett förfärligt gnissel. Vad hade han gjort? Han hade—ja visst, nu mindes han det.

—Koss—ja, det var sant, den fick en tiggare—

Dybedræts näve sjöng mot hans huvudskål, innan han hunnit längre. Dybedræt hade tårar i ögonen av sorg och mordlusta. Hans knytnävar virvlade kring Börevigs huvud som löv i stormen. Han dansade upp och ned av harm och ropade:

—Förbannade parallellepipedist—pang—först går du och får pengar—pang—och så—pang—ger du bort min päls—

Börevigs långsamma västlandsblod tog tid för att komma i kokning. Han sökte förklara. Han visste, att han handlat i de bästa avsikter. Det var ju jul och frid på jorden och människorna ett gott—

—Ser du—låt bli, säger jag—det kom en stackars man—seså för fan—det är ju jul—nej, nu blir jag arg!

Den glåmige kyparen kom ut och betraktade med fortsatt intresse tillämpningen av den fredspredikan han förut lyssnat till. Dybedræt och Börevig voro hopflätade i en blandad box- och brottningsgrupp. Börevigs långa kropp lyfte sig i kubistisk ilska, och Dybedræts vred sig i expressionistiskt raseri. Plötsligt kom det ännu en åskådare. Två tunga händer i handskar slogo ned på de stridande. Det tog tid, innan dyningarna av kampen lade sig, men till slut voro de två konstnärsbröderna åtskilda och vandrade i den danska lagens skugga till polisstationen. Men det sista som dör hos en norrman är som bekant talorganet, och gatorna genljödo oupphörligt av följande repliker:

—Förbannade parallellepipedist—därför att du fick pengar—gå och ge bort min päls—

—Din päls—jag ger fan i din päls.

—Det tror jag nog, men du skall få se på annat—jag skall anmäla dig för stöld, din—

—Vil De nu se at holde Kæft!

Den andra i ordningen av dessa repliker var inte vidare logisk; den tredje dikterades av det kränkta ägandebegäret, fiende till alla de ädla känslor; och den fjärde upprepades med jämna mellanrum av den danske polisen. Då och då fick han på kraftigare sätt hindra, att striden blossade upp.

Det såg ut, som om fridsfesten skulle beteckna slutet på konstnärsbrödernas vänskap.

Men det skulle icke gå så illa. Julen kräver goda och milda sagor; och även denna fullkomligt sanna berättelse skulle sluta väl.

Knappt hade Dybedræt och Börevig gjort sin entré i förskräckelsens boning och deras namn antecknats i dess svarta bok, förrän dörren öppnades, och en ny polis kom in i sällskap med en elegant klädd herre. Börevig avbröt sitt vittnesmål med ett glädjerop.

—Där är han!

Den elegante herre, som kommit in i sällskap med polisen, visade icke mindre glädje vid anblicken av Börevig.

—Gudskelov, den Herre! Vil den Herre ikke nok fortælle Politimanden, at
Di har giet maj den Oerfrakke?

Den elegante herrns elegans slutade vid kanten av den päls, han en stund förut fått av den julstämde Börevig. Nedanför den fixerade ett par trasiga byxor två spruckna kängor, och ovanför den vidtog ett förfruset och blåsupet ansikte, skuggat av en stukad hatt.

—Politimanden vil ikke tro, att jeg ejer den Oerfrakke. Ikke sandt, den
Herre har giet maj Oerfrakken.

Börevig vände sig till polisen och sade majestätiskt:

—Den stackars mannen talar sant. Jag gav honom pälsen. Men jag tar igen den. Den tillhörde min vän här.

Busen gav till ett nödrop:

—Tar Di Oerfrakken tebages?

—Det gör jag, sade Börevig. Julen är gåvornas tid, men man skall endast ge av sitt eget, icke av andras.

Under det busen befriades från sin päls, underrättade Börevig sig om priset på slagsmål. Den gamle överbetjänten bakom disken log ett julleende och sade:

—Denne Gang er det gratis. Det er jo Jul. Farvel, de Herrer, og glædelig Jul!

—Är det gratis? sade Börevig. Jag trodde det kostade en tia. Då får den stackars mannen den. Var så god.

Busen mottog försonad tian och han, Dybedræt och Börevig lämnade kontoret.

—Du vräker dig med pengar, sade den ännu kokande Dybedræt.

Börevigs ädla sinnesstämning hade återvänt.

—Med egna pengar, sade han, och med andras klädesplagg. Vi äro alla svaga människor.

—Och några av oss dåliga konstnärer, sade den oförsonlige Dybedræt.

End of Project Gutenberg's Förbannelse över de otrogna!, by Frank Heller