OLAF STORFOSSENS CAMOUFLAGE
I går återvände jag till staden. Inte för att söka ro. Jag trivs på landet, bland de enkla, agrariska företeelserna. I staden har jag oftast tråkigt. På landet kan man också ha tråkigt, men det är den tråkighet som är efter Guds sinne. Tråkigheten på landet är sund, hälsobringande; den beror på att nerverna få för litet arbete. Tråkigheten vid staden beror på dess oro och jäkt, som kunna stiga ända därhän, att de tvinga en författare som Olaf Storfossen till camouflage.
Olaf Storfossen har bott i denna stad i tio långa år. Han är norrman, som framgår av det majestätiska namnet, och vi äro kolleger. D.v.s. vi voro det till för någon tid sedan. För någon tid sedan såg nämligen Storfossens första litterära alster dagen, och sen dess är han inte kollega med någon annan än Aiskylos.
När Storfossen kom hit för tio år sen, hyrde han en lägenhet vid en av de gator som uppkallats efter hans (dåvarande) döda diktarbröder. Därefter tog han fram en karta över staden och en passare. Med den senare drog han upp en cirkel av åttahundra meters radie. Det var hans åsikt, att detta var yttersta gränsen för en människas kroppsansträngningar. De kaféer, som lågo innanför denna radie, kunde man besöka, de, som lågo utanför, lågo över retningshöjden. I denna åsikt understöddes Storfossen av sin maka.
Storfossen hade nämligen gift sig tidigt, så var det gjort, och man slapp sysselsätta sig med bifenomenen i livet. Livet är kort, och det gäller att koncentrera sig om huvudfenomenen. Vilka dessa äro, behöver kanske icke antydas. Den stad, där han slagit sig ned, har tretusen ställen, där huvudfenomenen finnas tillgängliga till olika priser. På den tid, då han flyttade ned till staden, voro priserna så ytterligt låga, att tanken svindlade. Senare, under det olycksaliga världskriget, ha de stigit till den grad, att den norska litteraturen svävat i allvarlig fara att icke riktas med något som helst alster av Storfossens skapande genius. Storfossens förhållande till sin musa är nämligen som germanernas förhållande till kvinnan överhuvudtaget: han blir endast entreprenant mot musan efter att ha förtärt åtta eller tio glas. Och med nuvarande priser såg det en tid ut, som om förhållandet skulle upphöra.
Nu är emellertid att märka, att förhållandet då redan resulterat i ett dussin kärlekspanter, som alla funnos kvar i faderns hem. Ingen förläggare hade velat åtaga sig dem utan en rund summa i förskott. Och denna summa hade Storfossen ingen som helst önskan att betala.
Just i år skedde emellertid någonting. Det startades ett nytt förlag i staden. Storfossen hade sett många förlag startas och upplösas. Intet av dem hade visat sig mera klarsynt än de andra. Hans åsikt om förlag var stadgad. Utan förhoppningar, med ett bittert leende i munvinkeln, lämnade han in sina samlade skrifter hos det nya förlaget. Han uppmanades att komma tillbaka om någon tid. Han hade fått samma uppmaning förr, och han kvitterade den med ännu ett bittert leende. Därefter gick han till en krog innanför åttahundrametersradien och hånade tillvaron med sina maka.
Emellertid var hans prövningstid förbi. Det nya förlaget hade startats för tyska pengar. Det skulle utge tyska agitationsskrifter och i övrigt verka för Tysklands intressen. Dess chef genomläste eftertänksamt Storfossens samlade arbeten. När han gjort det, sade han:
—Vi älska inte Norge. Våra u-båtar hava sänkt en tredjedel av norska marinen. Om jag utger Olaf Storfossens skrifter, har jag gjort vad jag kan, för att sätta en torped under den norska litteraturen. Jag skall utge dem.
Redan följande vecka påbörjades tryckningen av Storfossens arbeten, och hans och hans makas porträtt lancerades i tusentals exemplar genom det tyska förlagets tidskrifter. Med åren hade de blivit så lika varandra som två bär. Storfossens hjärta svällde som ett segel av stolthet och drev honom på äventyrsfärder utanför åttahundrametersradien. Han var för stark och trotsig för att kunna nöja sig med de gamla råmärkena. Han höjde radien till en kilometer och skulle ha varit den lyckligaste bland dödliga, om inte en sak inträffat.
Under sin sturm- und drangperiod hade han gjort skulder. Däri ligger ingenting ont. Alla göra vi skulder och förlåta dem som vi äro skyldiga, så länge de inte kräva oss. Göra de det, förändras våra känslor. Storfossens fordringsägare hade inte krävt honom i långa tider. Livet var kort och det fanns mera hoppfulla företag. Men när de nu sågo Storfossens ansikte, genomglödgat av diktarpatos, stirra mot sig i tryck, slog en tanke ned i dem: denne man förtjänar pengar; låtom oss kräva honom. Dels i horder, dels i enskilda förband, ryckte de an mot honom. Storfossen föll som Lucifer från triumfens himmel ned i bekymrens helvete. Om han åtminstone kunnat flytta! Men det fanns inga lägenheter att få, tack vare det förbannade kriget. Och den, han bodde i, bevakades dag och natt. Han kunde inte lämna den, utan att filistéerna föllo över honom. Livet blev djävligare och djävligare. Då, en dag, slogs han av en genial idé. Kriget, som gjorde att han inte kunde flytta, hade framkallat den. Kriget hade lärt de krigförande vikten av skyddande förklädnad. Batterier, flygmaskiner, allt, doldes genom skyddande förklädnader. Och detta kallades camouflage.
Detta gav diktaren Storfossen hans idé.
Om ni befinner er i Köpenhamn för att kräva diktaren Olaf Storfossen, och möter honom på hans gata, så kräv honom inte. En förbittrad kvinnoröst kommer att svara er och få er att ta er om huvudet av häpnad. Det är nämligen hans maka, ni kräver. Skulle ni däremot möta en kvinna, som påfallande liknar diktaren Olaf Storfossen, så kräv henne, och bli inte förvånad om en kärv, norsk mansröst ber att bli förskonad för era oförskämdheter. Dräkten är camouflage för diktaren Olaf Storfossen, vars första alster just sett dagen, och som endast är kollega med Aiskylos. De två camouflagen ombytas på något av kaféerna innanför den nya enkilometersradien.—
I morgon far jag på landet igen. Staden är trist.