8.
När Magnus efter en god halftimme kom in i kammaren, satt Anders Jonsson vid bordet med pipsnuggan i munnen och ett pappersark och stora plånboken framför sig på bordet.
Plånboken låg öppen och en tjock sedelbunt låg instucken i den ena af fickorna, men sedlarna tycktes vara vårdslöst inlagda, så att de stucko fram tämligen synbart, och Magnus kunde se att de voro både blå och gröna och grå.
»Kom fram och sätt dig, Magnus, så får vi talas ve’,» började Anders Jonsson och pekade på en stol vid andra sidan af bordet.
»Ja tack, men nog kan jag stå allti’!» svarade Magnus.
»Sätt dej nu, vet ja’, du kan fäll vara trött efter dagsgörat.»
»Hå ja, det förståss, nog känns det både i armarna och bena!» sade Magnus, klef långsamt fram och satte sig på yttersta stolskanten, inom sig undrande hvad det skulle bli utaf.
»Hur ä’ det nu då? Ska du prompt ha det där betyge’?»
»Ja’ ska fäll det, kan jag tro.»
»Det lär nog inte vara så värst fett där borta på Marbottna, tänker jag.»
»Nej det kan fäll hända; men en ä’ då inte så värst bortskämder.»
»Å, inte har du fäll svulti’ här, det jag kan veta!» svarade Anders Jonsson och höll på att bli sint, fast han sökte hejda sig så godt han kunde.
»Det ä’ fäll inte bara maten en lefver åf!» svarade Magnus och tittade ner på golfvet.
»Åja, ovett kan du få annerstans me’.»
»Det vet jag me’; men det ä’ inte bara det som det hänger på.»
»Nu ska jag säga dej hur jag funderat på saken. Du får samma lön hos mej som di har bjudi’ dej där bortnas och sjöstöflarna och potatislande’, och så lägger jag te’ en kavaj och ett par böxer ...»
»Ja tack, men det ä’ inte lön det kommer an på. Utan det ä’ allt bäst jag får betyge’ utskrifvet ändå. Det ä’ allt på det vise’ att jag vill härifrån, för si jag står inte ut me’t längre.»
»Hvad ä’ det du inte står ut me’?»
»Ja, det kan vara detsamma, det!» svarade Magnus och steg upp för att gå. »Jag kan ju få betyge’ i morron.»
»Men nu ä’ det jag som vill veta hvad det ä’ du inte står ut me’!» sade Anders Jonsson häftigt, steg upp och tog ett par långa steg förbi drängen bort emot dörren, »och du kommer inte ut ur kammaren förrän du sagt mej hvad det ä’!»
»Vill jag komma ut, så nog kommer jag fäll!» svarade Magnus och såg så säker ut att husbonden inte kunde undgå att tro honom på hans ord. »Men jag kan ju gärna säga’t för den del’n, så kan inte Jonsson säga att jag går och humlar me’ någe’. Jag tycker om Lina, och efter som jag ä’ för fattig och för simpel för’na så vill jag härifrån, det är hela saken, och nu vet husbond’ det.»
»Och nu tänker du sätta dej på tvären, för du tror du ska kunna tvinga mej te’ ge’ mej på de’ vise’?»
»Nej, nog vet jag att ni aldrig går in på te’ ge’ mej flickan — men det är därför som jag vill härifrån. Det kunne nog vara den som stannte och ställde te’ elände för er, men si tocken vill jag inte vara, och inte Lina heller. Och si därför ä’ det bäst att ni låter mej gå.»
»Men si nu ä’ jag jämt opp lika enveten som du, och nu vill jag ha dej kvar, för sir du att folk ä’ sturska, det tycker jag inte illa om, när di duger te’ någe’ för resten, och det gör du — det kan jag gärna säja dej midt i syna. Och det ä’ visst bra, det, att du tycker om Lina, men det ä’ därför inte sagdt att hon tycker om dej.»
»Hå, hvad den saken anbelangar ...»
»Jaså, ä’ du så tvärsäker på det? Nå, då ä’ det fäll bäst att vi hör åt me’na själf!»
Därmed öppnade Anders Jonsson dörren till köket och ropade utåt med dundrande röst:
»Lina! Ä’ du där ute, så kom in te’ mej ett tag!»
Det klack till i Lina, där hon stod vid köksbordet bredvid modern, men denna klappade henne på axeln och hviskade hastigt:
»Ge’ dej åf bara, flicka! Du ska få si att nu blir det slag i saka!»
Och med hjärtat i halsgropen skyndade Lina sig in. När hon fick se Magnus där inne, blef hon som en drypande blod i ansiktet, och hon tyckte riktigt att andedräkten stockade sig inom henne.
»Hör du Lina, du,» sade Anders Jonsson och tog tag i henne, förde henne fram och ställde henne rätt emot Magnus, »Magnus här påstår att du tycker om’en, ä’ det sanning, det?»
»Ja, far!» svarade Lina sakta, men utan ringaste tvekan.
»Å i helsike heller! Hur understår du dej ...»
»Ja, far, ni må säga hvad ni vill, men så är det ändå, och jag kan inte hjälpa’t!»
»Nå, efter det ä’ på det vise’, så säj åt den envetingen att han blir kvar då, för jag lär inte rå på’n.»
»Herre min skapare, far ... har jag blifvi’ rakt tokig, eller ä’ det er mening att ... att ... att Magnus och jag ...»
»Jag vill inte att Magnus ska flytta, säjer jag dej, och efter det ä’ som det ä’, så får fäll du försöka hålla’n kvar, när inte jag kan få bukt på’n.»
Nu förstod Lina hur det var fatt, och så slog hon först armarna om halsen på fadern och kysste honom och sedan gjorde hon samma process med Magnus, som i sin ordning lyfte henne upp ett bra stycke från golfvet och dröjde en god stund med att släppa ner henne igen. Men när hon sedan väl kom på fötter på nytt, vände hon sitt glädjestrålande ansikte mot fadern och sade med en segervisshet som riktigt gjorde Anders Jonsson så varm om hjärtat som han någonsin kunde bli här i lifvet:
»Vet ni, far, nu tror jag allt att Magnus inte bryr sej om Marbottna längre.»
Det väckte stor förvåning på ön, när det blef bekant att Anders Jonsson på Österäng tog en simpel dräng till måg; men Österängsfar själf gick omkring och såg småslug ut, och ju mer han lärde känna Magnus som annat än dräng, desto mer tyckte han om honom, och han började på fullt allvar tänka på att själf tillika med mor Lovisa sätta sig ner på en af utgårdarna och låta de unga öfvertaga gården.
Men det märkvärdigaste af allt var att kloka Maja tycktes riktigt hafva vunnit hans gunst, henne som han varit så rasande på. Litet emellanåt måste hon komma till Österäng och lägga ut kortena och spå i kaffesumpen för honom och Lovisa. Och när det aldrig låg någon karl till huset vid en viss gård uppe i Ryd, så blef Anders Jonsson allt mera nyter och glad, och kloka Maja fick mer än en blank riksdaler med sig i kjolsäcken, när hon knogade af hem till Olle och Lotta.
Så kom julen och under den blef det trolofning på Österäng och ett hejdundrande kalas. Prästen själf var med, och där växlades ringar mellan Magnus och Lina riktigt efter handboken, för att det skulle vara så mycket säkrare. Klockaren var också med naturligtvis, och som han var postmästare tillika, så hade han med sig ett bref till Magnus, ett tjockt bref med tämligen svårtydd utanskrift. Den lycklige fästmannen läste det tillsammans med fästmön inne i hennes kammare, och när de kommo ut, föreslog prästen deras skål i ett vackert och med lämpliga bibelspråk späckadt tal.
Skålen dracks, och det klingades med de trolofvade. Kloka Maja var också med, och under det hon klingade med fästmön, tog Anders Jonsson sin blifvande måg litet åt sidan och frågade:
»Hvad va’ det för bref du fick, Magnus?»
»Det va’ ifrån faster min,» svarade Magnus, »di ha fått hem son sin ifrån Amerika, och gumkräke’ ä’ så gla’, så gla’. Hon skrifver att han stannar hemma nu och öfvertar gåln.»
Anders Jonsson tappade glaset i golfvet. Men just nu klingade prästen med sitt och föreslog en skål för de ärade makarna på Österäng, som voro nog goda föräldrar att gifva sin dotter åt den hon tyckte om, om han också inte hade värdsliga ägodelar ... och hvad skulle Anders Jonsson göra?
Han måste dricka och tacka till — men det var inte någon särdeles vänlig blick som han i detsamma slängde af bort till kloka Maja.