SÄTTET ATT FÖRVÄRFVA SIG EN GOD HANDSTIL.
Det är icke allom gifvet att blifva en skönskrifvare; men en och hvar, som vill göra sig någon möda, kan förvärfva sig en god och läslig handstil.
De vigtigaste och mest eftersträfvansvärda punkter beträffande handstilen äro tydlighet, snygghet och regelbundenhet. Det är ett misstag att mena, att slängar, fantastiska linier och krumelurer tjena till att förbättra en skrift. Tvärtom äro de ganska ofta till skada och förargelse. Man bör komma ihåg, att första syftemålet med en skrift är att tydligt och bestämdt på papperet återgifva skrifvarens mening; skönhet är någonting som först sedermera bör tagas i betraktande.
Men äfven om skönhet vore en af de vigtigare egenskaperna, så äro, när allt kommer omkring, regelbundenhet och snygghet skönhetens förnämsta bestämningar. Ett bref, skrifvet med en prålig, slängig stil, med krokiga och oregelbundna rader samt svårläsligt gör skrifvaren helt simpelt löjlig.
Vid unga år är naturligtvis den bästa tiden att förvärfva sig en god handstil. Det är vida lättare att tillegna sig goda vanor från början, än att, sedan man kommit till mognare år, blifva kvitt dåliga och ersätta dem med goda. En ung person, som skrifver några rader hvarje dag och dervid är noggrann att forma hvarje bokstaf rigtigt samt icke försöker att i början skrifva fort, skall på jemförelsevis kort tid erhålla en handstil, som kommer att utgöra en högst värdefull egendom och som tiden skall stadga och förbättra.
Men ehuru det visserligen är sant, att ungdomen är den lämpligaste tiden för att vinna färdighet i skrifning, bör dock icke den, som kommit till mognare år, låta afskräcka sig häraf eller uppgifva hoppet om att kunna nå samma mål. Skrifkonsten är måhända en af de färdigheter, som lättast kan göras till föremål för sjelfundervisning. Affärer eller andra dagliga göromål utgöra inga allvarsammare hinder; ty olikt många andra studier och öfningar, hvilka kräfva ett visst mått af sammanhängande arbete på en gång, kan man vid öfning i välskrifning nedlägga pennan nästan vid hvilken bokstaf eller hvilken rad som helst utan betydligare men för framgången.
Rätta sättet att lära sig att skrifva väl är att flitigt öfva sig. Skaffa Er en förskrift, sådan som vanligen användes i skolorna, och välj dervid en, som Ni tycker har vacker stil eller sådan, som Ni sjelf önskar att förvärfva Er. Ni kan också, i stället för att köpa förskrift särskildt och papper särskildt, förskaffa Er en skrifbok, försedd med förskriftsrader. Öfva Er regelbundet att skrifva i en sådan bokäfven om Ni icke har tillfälle att skrifva mer än två eller tre rader hvarje gång. Bemöda Er alltid om att göra Er skrift i hvarje afseende så lika förskriftens som möjligt. Gör den hvarken gröfre eller finare, större eller mindre, hvarken mer lutande eller mer upprätt. Låt ert syftemål vara att få hvarje sida, då den är färdigskrifven, att se ut, som om förskriften skulle hafva blifvit öfverflyttad till hvarje linie.
Ett utmärkt tillvägagående är att börja på nedersta raden af sidan i stället för på den öfversta. Låt handen hvila på ett stycke läskpapper och skjut upp detta, sedan hvarje rad är fullskrifven. Fördelen vid detta förfaringssätt är, att det riktiga mönstret, förskriften, alltid är framför ögat, och eder egen felaktiga skrift hålles dold, i stället för att städse stå framför Er för att afritas och blifva sämre och sämre med hvarje rad. Det är nämligen ett allmänt fel hos nybörjaren, att han ofta vill se på och efterlikna sin egen skrift hellre än förskriften. Ett annat allmänt fel är att se på förskriften endast så mycket, att man finner, hvilken bokstaf eller hvilket ord man skall nedskrifva, utan att—hvilket är det väsendtligaste—iakttaga formen på den bokstaf eller de bokstäfver, man skall efterlikna. Kom derför noga ihåg att för hvarenda penndrag se på förskriften och bemöda Er att efterlikna den. Genom att följa ofvannämnda anvisningar skall Ni finna, att hvarje rad blifver bättre än den föregående i stället för sämre, och att den sista raden blifver den bästa af dem alla i stället för att vara den sämsta, såsom ofta är förhållandet.