II. INDELNINGEN eller TAFLAN.
(Öppen plats, omsluten af barrskog. I fonden en sjö. På ena sidan af theatern en liten grå torparstuga nära sjöstranden. På andra sidan midt emot stugan en kulle, dit en gångstig leder. Derbortom berg och skog.)
FÖRSTA SCENEN.
Ljud af kreaturs-skällor bakom scenen. — På kullen framträder ANNA och sjunger. Vid slutet af hvarje vers blåser hon i ett vallhorn.
I villande skogen
Jag vallar min hjord;
Han följer mig så huld och trogen,
Han fattar mitt ord
Allt om vännen min.
Och skogen, den friska,
Är tystnadens famn;
Men höga furorna de hviska
Ett älskeligt namn:
Det är vännen min.
Du genljud, som skallar
Mot klippornas höjd,
Bär högt utöfver skogens tallar
Min sång här i fröjd
Allt om vännen min!
Och bäck, du som hoppar
Dit neder i dal,
Smyg fort emellan gräs och knoppar
Med kärlekens tal
Allt till vännen min!
En gång nog han kommer
Och hemtar sin brud;
Då skall jag dansa om i blommor
Och liljehvit skrud
Allt med vännen min.
(Hon aflägsnar sig bakom kullen)
ANDRA SCENEN.
ANDERS. Sedan ANNA.
Anders
(kommer från skogen på sidan om stugan, sjungande)
Hej hoppsasa!
Lustig och gla’,
Munter och hurtig ständigt är jag!
Kommer sorgen och vill lägga sej på själen,
Tar jag honom bums och slår ihjäl’en;
Inga pengar har jag, men det kan qvitta mej lika,
Bara bekymmer och oro följa de rika.
Strunt, ingen nöd!
Har jag mitt bröd,
Så vill jag lefva nöjd till min död.
Håhå Gudskelof, så har jag slutat arbetet för i dag. Nu är det tid te tänke på, hvar jag ska hålle midsommersvak och få mej en hejdundrande sväng-om-sväng med jäntera i sockna. — (Anna kommer från skogen på sidan om kullen) Men se der kommer Anna. — Go’ afta, du hjertans lelle tös! Har du nu kört hem kreatura ur skogen?
Anna
(skälmaktigt)
Jaha, det kan jag just inte egentligen neka till.
Anders.
Det är inte lite rart te få se dej nå’n gång på hele veckan, kära Anna, för bitti’ och sent vanker du der oppe i bergena. Te slut kommer foll skogsrån och tar bort dej, så att jag aldrig får se dej mer.
Anna.
Jojo du, det torde nock hända det en vacker dag. Vet du, jag har verkligen sett och talt med skogsrån många gånger, jag.
Anders.
Åh aldrig! Kära Anna, hur ser hon ut?
Anna.
Hon? Ah, du är tokig, Anders. Inte är skogsrån nå’n hon, inte. Det är en söt och vacker gosse med lockigt hår, som kommer fram ur djupaste skogen och sätter sej ner på en sten bredvid mej, och talar så ljufligt, och dansar med mej, och kysser mej också ibland, du.
Anders.
Nej, nu drifver du bare spetakel med mej, din elaka! Husbo’n och alle andre, som sett skogsrån, säjer, att det är en gammel skrynklig och ful käring med mosse te hår, och gröne ögen, och röd pikmösse på hufv’et. Du har aldrig sett henne, det hör jag nock.
Anna.
Tro hvad du vill; men jag har sett, säjer jag. Och hvad tycker du, skogsrån har friat till mej, och jag har sagt ja, och det torde väl inte dröja länge tills det blir brölopp. Joho du! Vill du vara med på det, Anders?
Anders.
Hu! jag ryser öfver, att du kan tale så ogudaktigt. Husbo’n har sagt, att den menniske, som pläger gemenskap med skogsrån, har sålt sin själ åt den Onde. Men du taler så mycke om tomtgubber och forsgubber och necken och troll, så det är foll inte så farligt som det låter. Herre Gud, om du tog nå’n skada te kropp eller själ, då skull’ jag allt gråte mina modiga tårar, om jag aldrig gjort det förr. För nock vet du, att jag håller orimmeligt mycke åf dej.
Anna
(med allvarsam ton)
Men det ska du allt sluta opp med, Anders; för jag får lof säja dej rent ut, att jag inte är i stånd att hålla åf dej igen.
Anders.
Jojo, Gud nå’ mej, det har jag nock sett; men jag trodde ändå, att du skulle ge med dej i längden, fast jag inte är så högt lärd och kan läse och skrifve så rart som du.
Anna.
Nu är du elak, Anders. Tala inte så der, för då går jag ifrå dej. Jaha du!
Anders.
Bli inte ledsen. Jag vet nock, att du inte är högfärdig, fastän folke i sockna tror så, för det du aldrig vill vare med på pigdansera. Men det kommer sej deråf, att du ble så fint uppfostrad med Mamsell på herrgåln; och kanske, när det kommer allt ikring, går du ändå och vänter på, att det ska komme en grann och ståtlig herre och ta dej te äkta.
Anna.
Jojo, ditåt lutar det, min lilla gosse.
Anders.
Men då får du allt akte dej, så att det inte går med dej som det geck med fleckan i visan: hon vänta’ och vänta’ så länge, att hon feck ingen te slut.
Anna.
Den visan mins jag mej inte ha hört. Den får du lof sjunga för mej, Anders.
Anders
(sjunger)
Och gossen gick sig ut i morgonstund,
Hejfilinkeli!
Så gla’ och lusteli’.
Då mötte han en mö i rosendelund:
”Vill du blifva min?” sa’ gossen; —
Nej, nej, nej, nej, nej!
Din blir jag väl ej,
Nog får jag en ann’, sa’ flickan.
Och gossen gick sig ut i middagsstund,
Hejfilinkeli!
Så gla’ och lusteli’.
Då mötte han den mön i rosendelund:
”Vill du än bli min?” sa’ gossen; —
Nej, nej, nej, nej, nej!
Din blir jag väl ej,
Får nog än en ann’, sa’ flickan.
Och gossen gick sig ut i aftonstund,
Hejfilinkeli!
Så gla’ och lusteli’.
Då mötte han den mön i rosendelund:
”Nog kan jag bli din, sa’ flickan; —
Nej, nej, nej, nej, nej!
Min blir du väl ej,
Nu har jag en ann’, sa’ gossen.
Anna.
Hahaha! det var riktigt rätt gjordt åf gossen, kära Anders. Men flickan bar sej också bra dumt åt, du. På det lilla viset skall det promt inte gå med mej, inte. Neej, jag ska ha det ungefär så som det står i en ann’ visa om en jungfru, som knep sej inte mer och inte mindre än en Adelsman, du? Vill du höra den visan, du?
Anders.
Ja, det kunde inte vara så ledsamt.
Anna
(sjunger)
Och jungfrun hon gångar åt blomsteräng,
Hon band sig af liljor en krans;
”Ack, vore Herr Gunnar min käraste vän!
Men jag räds, att han är någon ann’s.”
”Och svara, du ros, nu till mitt behag,
Om kärasten han vill mig ha.” —
Då drog hon så varligt de silfverblad,
Och rosen hon svarade ja.
”Så säg mig, du gök der i grönan skog,
Hur långt är tills brud jag skall stå?” —
Ett endaste slag slog göken i skog;
Stor glädje då jungfrun månd’ få.
”Och tack, liten fågel i högan träd,
Kom neder, kom neder till mig!
Ej månde du vara för jungfrun rädd,
Hon önskar blott kyssa dig.”
Och fram kom den fågel ur fager lund,
Han flög uti kärestans sköt.
Herr Gunnar det var, som der ståndit på lur;
Skön jungfrun i famnen han slöt.
”Och vill du bli min, som det var ditt ord,
Så månde vårt brölopp väl stå.” —
Om söndag var lustigt i Gunnars gård,
Till brud tog han jungfru-lill då.
Anders.
Kors, det är änna obegripligt hvad du sjunger vackert, Anna. — Men, som sagdt var, akte dej för te flyge för högt. Nock är du den vänste och fineste jänta i hele Wermeland; men det hjelper inte nu för tiden, om en vill ha sej en dråpelig fästman. Då får en allt lof vare rik och förnäm, då. — Nej tag mej, du Anna; aldrig får du nå’n ann’, som håller så grufligt åf dej, det är molsäkert.
Anna.
Hör, Anders, vi ska vara de allrabästa vänner på jorden; men tala aldrig om giftermål, så framt du vill göra mej någe grand till viljes.
Anders.
Se der kommer husbo’n och matmor. Jag ska be dom hjelpe mej te öfvertale dej. Än ger jag mej inte för tappt, du må bli ond eller inte.
TREDJE SCENEN.
De förra. JAN och ANNIKA komma ut ur stugan.
Anders.
Hör, fader Jan, har jag inte tjent er nu i sju runda år ärligt och redligt, så att ni varit nöjd med mej?
Jan.
Jo, det behöfver du foll inte fråge. Du har tjent mej så troget och beskedligt, att jag inte vet, hur jag ska kunne löne dej nock för allt.
Anders.
Åh, det är inte så svårt för er heller. Om ni mins, så sa’ ni i förårs, då Rik-Ola i Gyllby kom hit och ville städje mej te dräng, att om jag inte flytta’ ifrå er, utan hjelpte er på gammeldagera med torpe, så skull’ jag få Anna te hustru, och ni skull’ tale ve Patron på herrgåln, att jag feck öfverta torpe, när ni inte orka’ med te sköte det länger.
Jan.
Ja, det sa’ jag och det ska jag hålle ord med ock, om Gud vill.
Nu har jag tjent i sju år för Anna, som det står i bibla om den gudsmannen Jakob, att han tjente i sju år för Rachel, och då tycker jag just, att jag kan få henne ock. — (med nedslagen ton) Men det värste är, hon säjer, att hon blankt inte vill ha mej.
Jan.
Käre Anna, jag har allt räknat på, att du och Anders skulle bli ett hjonelag. Jag är gammel och skröplig och kan inte begäre, att Anders ska sköte alle torpersysslera för bare dränglöna. Derför vor’ det så bra, om ni gifte er och satte er ner här, så kunde jag och Annika få stanne qvar när er och slippe gå ifrå torpe. Jag kan inte begripe, hvad du skull’ ha imot Anders; han är ju en så bra och duktig karl, som nånsin kan finnes. Eller hvad?
Anna.
Jo, gubevars, jag vet inte många, som ä’ så bra som han. Men inte kan jag hjelpa ändå, att jag inte orkar ha tycke för honom.
Jan.
Men du får lof tänke på att bli försörjd, Anna. Du är fattig och har inte råd att slå ifrå dej ett tåcke tillbud.
Anna.
Kära far, jag ska säja uppriktigt hur det är. Jag … jag håller åf en ann’.
Annika.
En ann’? Åh det var för besynnerligt. Jag har allti tyckt, att du varit så styf och obstinat mot alle manfolka i sockna, som om du skull’ ha satt dej i sinne att aldrig nånsin bli gift. Hvem är det då, som du fått tycke för, kära barn?
Anna.
Erik i Hult.
Jan.
Han? Rike Stor-Svens son? Jo pytt vackert! Då har du hoppat i galen tunna, flicka lilla. Honom får du aldrig te man.
Anna.
Men Erik har sagt, att han håller åf mej igen, och att han vill gifta sej med mej.
Jan.
Ja, det må vare; men far hans går aldrig in på ett tåcke gifte, det är säkert som amen i körkan.
Anna.
Men Erik står mycke väl hos Patron, och han tänker be honom fälla ett godt ord för oss hos fader Sven.
Jan.
Jo, jag tycker mej just se hvad det ska hjelpe. Nej, jag känner nock Stor-Sven, jag. Hvad han en gång fått i skallen, det kan en inte dra ut med hoftång en gång. Slå du derför den der kärleken ur hågen.
Annika.
Ja, kära Anna, det är mitt råd med. Tag du Anders, det blir det allrebäste.
Anders.
Ja, gulle söte Anna, gör det. Se på mej! Är det då så rent omöjligt att hålle åf mej?
(ängslig)
Kära Anders, du gör mej så ondt, så ondt, så … Om jag sett dej förr än Erik, då hade jag allt fått tycke för dej, det tror jag säkert. Men nu är det för sent; jag kan inte, jag kan inte!
Jan
(uppbrusande)
Jaså, är det tacken för allt hvad vi gjort dej, Anna? Är det tacken åf ett barn, att skaffe far och mor bekymmer på gammeldagera? Är det tacken …
Anders
(infaller hastigt)
Nej, fader Jan, nu orkar jag inte höre er länger. Ni får inte lägga tvångsmål på Anna, när hon inte sjelf vill. Gud fader ska veta, att det blir fattigt för mej te lefva, när jag inte kan få henne; men blankt inte vill jag pocka mej te henne ändå.
Anna.
Anders, Anders, jag skäms för mej sjelf, att jag ska vara sådan imot dej …
Anders.
Tal’ inte så, Anna. Vore det nå’n ann’, än Erik, som du tyckte om, då kunde det nock hände, att jag blef rasande; men honom unner jag gerne allt godt. Gud gifve bare, att det ginge väl för er, kära Anna.
Anna
(räcker honom handen, rörd)
Du är den bästa menniska på jorden, Anders. Herre Gud, om jag kunde, om jag kunde, så ville jag så gerna.
Anders.
Tyst, tyst, kära du; nu ska’ vi aldrig tale om den der saken mer. Jag får foll försöke att berga mej. — Och inte ska jag öfverge er, husbonde och matmor, på gammeldagera, utan jag ska sköte torpe åt er så länge ni lefver; ja, det ska jag! (han vänder sig bort att dölja sin rörelse)
Jan.
Gud tröste oss! Du gråter, Anders; du blir aldrig glad mer!
Anders
(hemtar sig)
Åh, det är ingenting, käre husbonde, det är ingenting. Nock är jag glad, ser ni inte det? — Hejsan! nu får jag lof bort på midsommersvaka och ta mej en sväng. Här ha vi stått och pratat så länge, att jag kommer för sent, om jag inte lägger bena på ryggen och ränner iväg, så det vischer i skogen. Kommer du med, Anna?
Anna.
Jag törs visst inte gå till Hult. Om fader Sven får se mej, så kör han kanske bort mej.
Anders.
Åh, det är inte farligt. Kom efter du, när det li’r lite länger på; gubben Nämndeman ska inte ge akt på dej ibland det myckne folke. Då ska’ vi ta en vän-dans med hvarandre, så att skoklackera slår imot tuppen på majstånga. — Adjö med er så länge, far och mor! — ”Hejhoppsasa! Lustig och gla’, Munter och hurtig ständigt är jag!”
(Han springer bort sjungande)
Annika
(torkar sig i ögonen)
Gud signe den redlige gossen! Hans make fins inte på jordkloten.
(Gå in i stugan)
III. INDELNINGEN eller TAFLAN.
(Scenen densamma som i Första Taflan. En majstång i fonden. Uppdukade bord både i för- och bakgrunden.)
FÖRSTA SCENEN.
SVEN och LISA komma ur stugan.
Sven.
Nu ha vi allt i ordning, så att Patron kan få komme med sin främmat, när han vill. Se, det är ju rektigt präktigt testäldt här på gåln.
Lisa.
Bare inte Erik förstör alltihop för oss, så är det väl. Den pojken har ett hett och påstridigt hufve, när det sätter åt honom. Vi ha haft hårda nappatag med honom i dag för det der giftermålets skull.
Sven.
Åh, han måtte foll skäms att sätte sej på tvära i allt herrskapets närvaro. Hvad skulle Patron annars tänke? Säkert trodde han, att vi ä’ elake mot Erik och tvinger honom te giftermåle, och det vill jag inte att nå’n ska tro om oss, ser du.
Lisa.
Nånå, allt tör fälle gå bra. Det var i alla fall klokt, att vi hållit honom så strängt inne se’n i går, så han inte fått träffe den der Anna; för di kunde nock ha kokat ihop någe otyg och rymt sin väg eller kastat sej i sjön, så det blitt ett okristligt elände.
Sven.
Jojo, tåcke har jag varit rädd för, jag, och för att Erik inte ska få råke Anna förr än han är gift karl, har jag sagt honom, att han i måron dag ska fare bort te gamla mormor i Segersta, som du vet har skrifvit så mycke och bedt, att han skull’ helse på henne.
Lisa.
Kors, det var präktigt påhettadt. När gamla mormora si’ får han bli qvar ända te bröloppe. Du är mej en knif te kunne ställe med sakera.
Sven.
Så skull’ jag också tro, mi’ gumme. Går trolofninga lyckligt och väl för sej i qväll, så kommer inga rese i fråge, förstås; men det är imellertid godt, att han är beredd på te fare.
Lisa.
Men hör en ting, Sven. I fall vi nu begär lysning, utan att Erik vill eller vet åf saka; tror du, att Prosten går in på tåcket? Det är ju bare fästman, som får ta ut lys-sedel, eller också ska han lemne liksom nå’t skreftligt, att han inte är imot giftermåle? Hur ska vi ställe med dette?
Sven.
St! var du obekymrad; jag vet nock råd för den saka, jag. — Men se der ha vi nu Ola i Gyllby och Britta.
ANDRA SCENEN.
OLA i Gyllby. BRITTA. De förra.
Sven.
Välkommen, käre fader Ola! Välkommen, Britta!
Tack, tack vackert!
Lisa.
Pina rassa tre! hvad du är grann och fin, Britta! Du ser ståtlig ut som sjelfve Drottninga, när ho reste härigömmen Wermland.
Britta.
Jojomen, mor Lisa. En ska foll ta på sej det rareste en har, då en kommer te fästman sin.
Sven.
Och råd har du ock te vare grann, Britta. — Är du nöjd med att få son vår te man?
Britta.
Det var e fråge, det. Jag kan fälle just inte se, hvem ann’ utåf bonnfolk som skull’ passe sej åt mej, än Erik.
Lisa.
Det kan du nock ha rätt i, käre Britta. Inte lär det vare värdt för nå’n trasdräng te komme steckandes och ville ha e så förmöga jänte, som dej, inte.
Britta.
Ne-ej, di noser inte dit, mor Lisa. Han får inte komme ur stalle den, som ska ha mej, inte.
Sven.
Tåcke tycker jag just om; det är rektigt taladt, lelle sonqvinna mi’! Erik ska bli fanken så galen efter att få dej, det är tvärsäkert.
Britta.
Åh, jag skull’ foll inte ville tro anne, heller. Jag kan inte vete hvad han just annars skull’ ville ha, som vore styfvere; så säjer åtminstone far min.
Ola.
Tyst, barn, med tåcke der tal; det låter så fult.
Britta.
Låter det fult? Har inte ni sagt mej, far, att jag kunne vare god nock te och med åt Inspektor Jernbom eller Länsman Knipmark eller sjelfveste Adjunkten hemme i sockna, om det komme derpå an?
Ola.
Tyst, säger jag dej, flecke! Det är skamligt, te låte fader Sven och mor Lisa höre tåcke storaktigt prat.
Britta.
Hvad orerer ni för slag? Sa’ ni inte sjelf, när den der skräddergesälln frå Arvika fria te mej, att tåcke halfherrskap, som han, inte passa’ sej åt mej, utan att jag antingen skull’ ha en rektig herrkarl eller också en groft förmögen bonne. Sa’ ni inte det, ni?
Lisa.
Bevars, bli inte så het, lelle Britta. — Nu ska vi helse på Brukspatrons, som kommer der borte.
TREDJE SCENEN.
BRUKSPATRONEN, WILHELM, LOTTA komma från landsvägen. PER och STINA ur stugan. Något senare kommer ERIK och stannar på afstånd. De förra.
Sven.
Det var nu rektigt för rart, att herrskape va’ så go’ och inte försmådde te titte hit på midsommersvaka. — Och all denne storfrämmaten frå Stockholm se’n! (vänder sig till åskådarne) Kors så öfverpräktigt! Tackar allraödmjukast, nådi’ herrskap, som ville komme och se, hur det går te på bonnvis. — Per och Stina, sätt fram stoler åt Patron och unge herrn och mamsell. — Se så ja, var så go’ och sitt ner, mitt herrskap. — Du, Ola i Gyllby, sätt dej här med dotra din. — Hvarför står du derborte i skym-unnan, Erik? Stig fram och hels’ på herrskape och var inte så blyg åf dej.
Wilhelm
(skyndar till Erik)
Ah, se der har jag dej ändtligen. Jag har undrat, hvarför jag ej sett till dej se’n jag kom hem. Hur är det med dej? Du ser inte glad ut.
Sven
(infaller hastigt)
Åh, han har foll aldri varet anne än tyst och sluten. Låt honom vare, käre herre; han rusker väl opp sej. — Gå nu, Per, och säj te dansfolke att marschere fram. Det har samlat sej en hel mängd nere på bakgåln, såg jag. Taler vi se’n väl ve herr Patron, så är han nock så god och ber di här rare spelmännera frå Stockholm (pekar på orkestern) drille lite grand åt oss på fejolera. (Per går) — Kom, Erik, och sätt dej här bredve Britta, så ska’ vi allihop se på dansen. (Erik sätter sig bredvid Wilhelm) Jaså, du sätter dej bredve unge herrn? Nånå, du har inte sett honom på så länge; det kan vare roligt för dej te språke med din förre läskamrat, må vete. Britta får du nock råke så mycke du vill se’n.
FJERDE SCENEN.
De förra. Bondfolk, hvaribland PER, ANDERS, BENGT på Åsen och HINRIK i Backa, tågar, med en spelman i spetsen, parvis några gånger omkring majstången, sjungande:
Takt — tu — go’ vänner!
Marsch, två i sänder,
Rundtomkring majstången, ståtlig och grann!
Se’n ska’ vi svänga,
Hoppa och slänga;
Nämndemansfar han har bjudit oss, han.
Hatten från skallen!
Ropen och trallen:
Hurra, Sven Ersson, den dråplige man!
Nej men se faten!
Och all den maten,
Bränvin och öl — kors för tusan i våld!
Dans se’n man fått sej,
Smörjer man godt sej;
Nämndemansmor är, min själ, inte såld.
Hatten i näfven!
Ropom nu äfven:
Hurra, mor Lisa, den matmor så båld!
Sven
(när folket stannat)
Välkomne hit, go vänner! Nu ska ni danse och muntre er så mycke ni nånsin orker. Sväng på te en början med den der nymodige Fryksdalspolsken; det är en rolig dans, och utåf Stockholmsherrskape är det foll inte så månge som sett honom.
(Fryksdalspolskan.)
Sven
(efter dansens slut)
Hejsan! det geck ju som det varet smort. — Hvar har jag nu Bengt på Åsen och Hinrik i Backa? (Bengt och Hinrik komma fram ur hopen) Di här gutera ä’ di styfveste dansmästrera i hele sockna, ska herrskape vete. Dra nu te med en hejdundrande Halling, gosser, så det ryker om er!
Bengt.
Ja dundradö, nock ska det ryke allti, fader Sven. Men här orker en inte göre kast opp te take lell.
Hinrik.
Nej, det är allt så umöjligt, som te slå en knut på näsa eller mjölke en täljknif. Det är dumt stäldt, att det ska vare så högt te himmeln.
(Hallingen.)
Lisa
(efter dansen)
Nu vor’ det inte dumt, om ni ville danse Skrälåten hele högen. Knek’ på med den, ni!
(Skrälåten.)
Sven.
Tack för dansen, go’ vänner! Nu ska vi få oss lite te bäste först, och se’n ska vi be Bengt på Åsen lägge te med en sprakande Jösshärspolske åt oss. Se, der nere har ni bränvin, öl och mat te fägne er med.
Bengt.
Tack vackert, fader Nämndeman. När bo’n får spise fläsk och joläppel eller ligge i skuggen och äte rågbröd, då är det tid för’en te hålle sej för skratt, säjer ordspråke. Kom, guter och jänter, så ska vi hugge i oss!
(Bondfolket slår sig ned vid borden i fonden)
Lisa.
Herrskape är kanske så go’ och sätter sej här ve borde och håller te godo hvad gemene man kan bestå.
Ja, det är inte särdeles rart, gunås så visst.
(De sätta sig vid bordet i förgrunden. Per och Stina gå omkring och passa upp)
Brukspatronen
(i det han sätter sig)
Åh, det behöfver ni inte säga, fader Nämndeman, som är så förmögen och har allting så präktigt. Mins ni inte, att sjelfvaste Kungen, när han for till Norrige, rastade der på landsvägen och frågade, hvem som egde denna ståtliga byggningen?
Sven.
Jo, herre Gud, han var allt så nådig. Han te och med tog mej i hand, vet herr Patron; och se’n dess har jag inte nänts te tvätte mej om högre hanna, för att jag liksom skull’ ha qvar känninga utåf kongsnäfven.
Per.
Ja, e tåcka glädje, som här var, när Kongen och se’n Drottninga reste igömmen åt Norge, det kan aldri omtales. Vi va’ liksom vi hade varet fulle allihop, fastän vi inte feck tid då te smake en enda sup, och hele sockna geck, ta mej saten, i bakrus i fjortan dar.
Bengt
(som emellertid kommit från det andra bordet och hört på samtalet)
Jag var så löckli’, vet herrskape, och kom te stå så, att Majestäte feck ögena på mej. När jag då tog åf mej hatten och svängd’en så här i vädre, så småskratta’ Majestäte och necka’ åt mej. Och vet herrskape hvad jag då tänkte? Jo, jag ble rektigt som om jag haft eld i kroppen, och det geck e tåcka modighet och duktighet igömmen mej, så jag knöt begge näfvera och tänkte: ta mej sju tusan skock djefler, om det ble ufred och våre uvänner komme in i lanne, då skull’ jag slåss in i blekeste dö’n för en tåcken Kong. Då skull’ jag ta yxa mi’ på armen och gå fram te Majestäte och löfte på hatten och be så här: ”nådi’ herr Kong” — skull’ jag säje — ”får jag gå med yxa framför Majestäte mot fiendera?” Och om han låt mej få’t, då skull’ jag, ta mej satingen, klyfve skalln på hvar enda käft, som ville åt’en. Så tänkt’ jag.
Anders
(reser sig upp och utropar från bordet i fonden)
Ja, vi går man ur huse, om ovännen noser att kike in i lannet. Hurra för Kongen och Sverges rike!
Bondfolket.
Hurra! hurra! hurra!
(De klinga och dricka)
Stina.
En ting, som jag undra’ mycke på, det var, att Kongen inte var grannere klädd. Jag hade tänkt, att han skull’ komme i gull- och selfvertyg, med stjerner på, och e gullkrone på hufve och en selfverkäpp eller spire, som det kalles, i hanna. Nej, då var den herrn, som satt fram på kuskbocken, mycke rarere. Han hade liksom en opp- och nedvänd båt på hufve och selfverränner på kragen och utefter bena, och var så fin, så fin, att jag inte kund’ ta ögena ifrån’en. Herre jesta, den som hade en tåcken fästman ändå!
Per.
Du har då aldri varet anne än trinn i skallen, Stina. Det skull’ vare ett tåcke der hönshufve, som den gången kund’ ha ögen för någe anne, än Kongen.
Tyst med erat pladder! Herrskape kan annars blankt förlore matlusta.
Lotta.
Jag läste i tidningarne uppe i Stockholm, att, när Drottningen reste här igenom, fick Jan Hanssons Anna ge unga Prinsessan en sådan der fin halmhatt, som hon är så händig att göra. Är detta sannt, månne?
Lisa.
Ja, det har nock sin rektighet, Mamsell. Anna är inte heller lite styf öfver det, ho.
Lotta.
Nånå, det är också något som förtjenar att vara styf öfver, tycker jag.
Britta.
Åja, men Anna är allt like fatti’ och palti’ för det ändå, ho.
Erik
(häftigt)
Fattig? Och det säjer du så föraktligt? Det är ingen skam att vara fattig, när man är en bra menniska. Anna är rikare än du i det goda.
Sven.
Hahaha! Hör herrskape, Erik och Britta tar redan te med kärleksgnabb. Jojomen: börjar i ti’, det som krokigt ska bli, säjer ordspråke. — Men jag har nu ett anne ord te säje, om herrskape vill vare så go’e och hälle i sine glas.
(afsides till Erik, som reser sig till hälften från stolen och ämnar säga något)
Stilla, käre Erik, gör oss ingen sorg!
(Erik sätter sig åter, men visar under det följande en allt stigande oro)
Sven.
Det taltes om fattigdom, och det är allt en bra svår tid vi lefver i, det kan inte nekes. Men ingen vet, om det inte snart nock kommer ändå värre tider, så att te och med di, som varet förmögne, får ta te tiggerpåsen.
Brukspatronen.
Jojo gunås, det är fara värdt, fader Nämndeman. Vi brukspatroner veta det bättre, än mången.
Sven.
Just derför, herr Patron, ska en inte vare tefreds med, att det räcker te så länge en sjelf lefver, utan en får lof ställe så, att det inte går te undergång en dag för dom, som efter kommer. Ola i Gyllby och jag ha varet goda bussar och vänner i många herrans år, det vet Patron, och eftersom vi ha hvarsi’ lita förmögenhet, så ha vi tänkt slå ihop dom på e hand, te så mycke större säkerhet, att barna inte ska lide nöd en gång; för nu är det så, att min son och Olas doter allti haft ett godt öge te hvarandre …
Erik
(rusar upp från stolen)
Kära far, för Guds skull …
(hejdar sig och går häftigt fram och åter)
Brukspatronen.
Hvad vill detta säga?
Hahaha! jag kan inte anne än skratte åt gossen. Se bare, så het han är på gröten; låt derför saka gå hastigt och lustigt: — Eriks och Brittas trolofningsskål!
Erik.
Nej aldrig! Jag kan inte! jag vill inte! — Hjelp mig att be, herr Brukspatron! — Ah, se der kommer Anna!
(Han springer emot Anna, som inträder i fonden)
Sven.
Anfäkta och förbanna sådant!
(Alla resa sig från borden. Bondfolket närmar sig åt förgrunden)
FEMTE SCENEN.
De Förra. ANNA.
Brukspatronen.
Hur skall jag förstå detta? Sven, ni vill tvinga er son till giftermål …
Sven.
Tvinga? Nej, bevars; jag vet inte hvad det går åt den satans pojken.
(Erik och Anna, som en stund stått i stum omfamning, framträda hand i hand till Brukspatronen)
Erik.
Herr Patron, bed för oss hos far och mor … vi kan inte lefva utan hvarandra …
Sven.
Tig, pojke! Och du, Anna, bort härifrån! Du har med knep och konster lockat vår son, för att få bli hans hustru …
Lisa.
Stilla dej, Sven; det går inte an i herrskapets närvaro, att …
Sven.
Tyst du, jag vet hvad jag gör. (Till Anna) Du byting, fattig, eländig och oduglig, tänker lure dej te min son! Nej, tack vackert! Gå din väg på stunn! Bort!
Anna.
För Guds skull, förlåt, förlåt! — Jag rår inte för …
(Hon brister i gråt)
Erik.
Nej, det går för långt, min far! Jag har lydt och aktat er i det längsta; men, hända hvad som hända vill, nu tänker jag råda för mej sjelf. — Kom, Anna! Vi ska väl slå oss ut på något sätt; kom, kom härifrån!
Sven.
Inte ur fläcken, pojke, säjer jag! — Åh, jag kan bli ursinnig!
Brukspatronen.
Nu vill jag blanda mitt ord med i laget, Sven. Ni är orimlig; det är syndigt af en far, att så behandla sin son. Om ni har någon aktning för mig, så låter ni min förbön för de stackars barnen gälla.
Sven.
Ursäkt’ mej, herr Patron. Här är det jag, som rår. Saken är oppgjord mellan Ola i Gyllby och mej och ska inte ändres för bare ett infall åf den illistige pojken. Envises han och vill ha Anna, så tar jag min hand ifrå honom, och hur pass han se’n kan försörje sej med e hustru, som inte har en skilling, det begriper Patron lätt.
Brukspatronen.
Är det endast Annas fattigdom, som hindrar, så kan jag hjelpa saken. Jag skall förse henne med utstyrsel.
Lotta.
Och jag lofvar att sörja för hennes bruddrägt.
Wilhelm.
Kära fader Sven, låt inte be er förgäfves. Låt Erik få den han håller af. Hör en bön af hans gamle skolkamrat.
Sven.
Det är just inte Annas fattigdom, som jag bryr mej om. Herrskape skulle inte fälle ett enda ord i saken, om di visste hur det är mellan far hennes och mej. — Nej, ju mer jag tänker på, att jag skulle bli slägt med Jan Hansson, ju omöjligere finner jag’et. Erik får ta hus hvar han vill, eller också ska uppgöringen mellan Ola i Gyllby och mej stå fast. Och nu inte ett ord mer om saken. Kom, Ola! Kom, Britta! Var inte ledsen, käre du!
Britta.
Ledsen? Pytt ock! Jag behöfver inte truge mej te en man, inte.
(Sven, Lisa, Ola och Britta gå in i stugan)
Brukspatronen
(till Erik och Anna)
Trösta er, stackars barn! Än är inte allt hopp förloradt. När fader Svens sinne hunnit svalna och han tänker lugnare på saken, tör han nog ge efter. Men skulle det hända, att han står fast vid sitt beslut, så ta’n er tillflykt till mig. Jag skall sörja för er framtid.
(Brukspatronen, Wilhelm och Lotta gå)
Anders.
Gud hjelpe er, käre vänner; det här är för illa! Men jag har aldrig kunnat låte bli te tro, att olycka en gång skulle komme öfver er, derför att ni ska lefve som bondfolk, fast ni inte har bondfolks sinnelag. Men om det går derhän, att ni får lof bygge er e stuge på skogen, då vill jag promt hjelpe er och ni ska ta med utåf min förtjenst, tills ni kommer er i ordning. Åh, det ska nog gå bra.
Erik.
Tack, tack, Anders; Gud signe dej!
(Anders går)
Bengt.
Hm! det ble ett snöpligt slut på midsommersvaka, och jag feck inte danse min Jöshäring, jag. (Till bondfolket) Kom, go’ vänner! här är inte roligt länger. Nu går vi bort i granngåln och danser te ljusan dager.
(Går med folket)
Anna.
Ett så hastigt slut tog all vår glädje! Tror du, Erik, att vi nånsin komma till lycka mer?
Erik.
Ja, det hoppas jag; blott inte Herrens straff kommer öfver mej, för det jag fällde så hårda ord mot min far. Det var mycke illa gjort af mej; men jag blef så het.
Tror du ändå, att vi nånsin ska’ ha nå’n glädje, om vi få hvarann emot dina föräldrars vilja? Du kommer visst att jemt gå och sörja. Nej, då är det bättre att du lyder — tag Britta - - -
(Hon vänder sig bort att dölja tårarna.)
Erik.
Anna, tala aldrig så! Heldre vill jag bli olycklig på hvad annat sätt som helst, än att bli det med Britta. Men jag hoppas än, att allt ska bli godt. Hvad jag nu mest sörjer öfver, det är att jag ska fara ifrån dej.
Anna.
Fara ifrån mej? Hvarför det, och hvart?
Erik.
Jag vet inte, hvarför far har bestämt, att jag i måron bitti’ ska resa bort till gamla mormor min på en tid - - -
Anna.
Så långt? Herre Gud, då får jag visst aldrig se dej mer.
Erik.
Jo, kära Anna, vi ska inte misströsta, utan vara vid godt hopp. Nu måste vi skiljas; jag ska rusta mej till resan. (Sång)
Nu far jag bort så långt, långt från allrabästa vännen min;
Månn’ aldrig nånsin mer på jord jag skådar dig?
En hjertans sorg och vånda stiger upp allt i mitt sinn’,
Thy sjunger jag i dag så klagelig.
Och om du reste långt, långt — så långt som bort till verldens slut,
Så skulle nog ändå mitt hjerta följa dig,
Och om du icke kom igen, förr’n Tiden runnit ut,
Så skull’ du ändå finna tro hos mig.
Erik.
Och nu farväl, farväl, du min hjertans allrabästa vän!
Det vet jag visst, min håg skall aldrig ändra sig;
Och blir du ej min brud på jord, så skall i himmelen
Hos Gud en gång mitt brölopp stå med dig.
(Omfamning. Erik går in i stugan. Anna aflägsnar sig bland träden.)