III.
ANNA I LOFTET.
— — — skådar svalans oro, Ville hennes vingar äga.
Ensam i det höga loftet,
Helt allena med sin saknad,
Sitter Pavos enda dotter,
Rika Pavos vackra Anna.
Stum hon sitter der på tröskeln.
Handen sköter trägna nålen,
Ögat hvilar öfver sömmen.
Ser ej framåt, ej åt sidan.
Tysta tankar bo i hjertat,
Sakta suckar höja barmen.
Regnet smattrar uppå taket,
Hösten hviner uti knuten,
Skakar aspens gula krona.
Tungt det är i Norden lefva
När den mulna hösten kommer,
Med sin gråt och sina dimmor,
Med sitt långa, långa mörker.
Ingen molnfri fläck på himlen,
Knappt en blomma uppå jorden
Finner ögat hur det spejar.
Saknad, längtan bo i sinnet;
Tyst det skådar svalans oro,
Ville hennes vingar äga,
För att fly till södra landen,
För att söka nya vårar,
Andra blommor, andra himlar.
Anna höjer milda ögat.
Och en tår sig sakta löser
Ur dess dunkelblåa sköte.
Nålen stadnar, handen sjunker
Ned till hvila uppå knäet.
Vida flyga hennes tankar,
Så hon talar till sitt hjerta:
Sälla vind, som fri får fara
Och min suck mot fjerran bär,
Säkert, säkert kan du svara
Hvar min arma Erik är!
Har du kring den starke brusat,
Har du värmt dig vid hans bröst,
Har du i hans lockar susat,
Har du lyssnat till hans röst?
Kom då, kom och slut din vinge
Mot mitt hjerta, kalla vän!
Och min helsning sen du bringe
Till den älskade igen.
Säg, att sen från mig han farit,
Sen han lemnat hemmets dal,
Har mitt lif så ödsligt varit,
Hjertat fullt af sorg och qval.
Solens sken mig gläder föga,
Skum är dagen i sitt lopp,
Ty när sömnen flyr mitt öga,
Fylles det af tårar opp.
Saknad synes allt mig tyda,
Allt, som förr mig glädje gaf,
Och hvar blomma tycks mig pryda
Blott en tidigt bäddad graf.
Lik en dufva, öfvergifwen
I sitt tysta, tysta bo,
Är den stackars Anna blifven,
Får ej hvila får ej ro;
Spejar genom lundens galler
Om hon ej får se sin vän,
Bäfvar för hvart löf, som faller,
Räds när allt är tyst igen.
Glädjens stråle ler, men viker
Snart för sorgens skuggor bort,
Hoppet vinkar, ack! men sviker
Hjertat åter innan kort.
Sälla vind, som fri får fara,
Och min suck mot fjerran bär,
Säkert, säkert kan du svara
Hvar min arme Erik är!
Flyg dit bort, och när du sänker
Vingen i den godes famn,
Lyss, o lyss på hvad han tänker,
Om han hviskar Annas namn!
Kanske när du kommer åter
Hit till Norden, kalla vän!
Och får se hur Anna gråter,
Säger du mig det igen.
Så hon sjunger för sitt hjerta,
Talar så med kalla vinden —
Men den kalla vinden tager
Några droppar utaf regnet,
Klara, svala vattenperlor,
Och dem gjuter öfver ögat,
Stänker dem på bleka kinden,
Att de icke så må brännas
Utaf smärtans heta tårar;
Och den kalla vinden rifver
Bort ett stycke utaf molnen,
Att den varma solens strålar
Måtte spegla sig i ögat,
Torka tårarna af kinden;
Skyndar sedan bort till skogen,
Ilar hastigt öfver ängen.
Men på ängen stod en blomma,
Och förtrampad nu hon suckar,
Talar döende till vinden:
O, hvi såg du icke för dig!
Hvarför har din fot så brådt om,
Hvarför skulle du mig döda.
Men den kalla vinden svarar,
Ropar hastigt uti flygten:
Klaga icke lilla blomma!
Kärlek har min fot bevingat,
Kärlek, kärlek har dig dödat. —
Mildt en vänlig blick från solen
Smyger sig i mörka loftet,
Skimrar såsom guld derinne.
Anna reser sig från tröskeln,
Ler en gång mot vackra strålen,
Följer honom in i loftet.
Till sin kista fram hon träder,
Kistan, hvilken troget gömmer
Hennes vackra heldagskläder,
Gömmer mycket, hvilket hoppet
Uti tysthet lofvat bruden,
Mycket, mycket, hvilket minnet,
Ömma minnet skänkt den sorgsna.
Locket öppnar hon och tager
Fram ur kistans kända gömmor
Bästa smycket, som der finnes,
Allradyraste klenoden
Tager ringen fram, den Erik
Vid sitt afsked henne sände.
Skön hon var, den goda flickan,
När hon stod på knä vid kistan
Med tillhopaknäppta händer,
Tätt mot bröstet slutna händer;
När ur rena hjertat stego,
Öfver varma läppar flögo
Bönens ord med helig ifver.
Skön är kärlek, när han hvilar
Ömt till trogna hjertat sluten,
Kysst af friska purpurläppar;
Skön han är, då stum på grafven,
Famnande det dystra korset,
Minnesblommarna han fuktar,
Sköljer bleknad kind med tårar;
Skönast dock när han i bönen
Jordens vällustkänsla glömmer,
Öfver jordens smärta segrar,
Och på rena dufvovingar
Mot sitt ursprung glad sig höjer.
Invid takets rand en svala,
Liten vacker svala sitter,
Qvittrar uti solens strålar,
Gläds att värma lilla bröstet;
Tystnar dock ibland och lyftar
Full af oro blåsvart vinge,
Slår en bugt, men kommer åter,
Och på nytt hon börjar qvittra,
Börjar så på taket sjunga:
Flicka, skynda dig att bedja,
Skynda, skynda! snart går solen
Åter bak de mörka molnen;
Snart är blåa himlen åter
Bortskymd för ditt blåa öga!