VII.
ÅTERKOMSTEN.
Men i den skära skuggan
Utaf en ljusgrön asp,
Der vinden tyckes vyssja
Ett tusentungadt qval,
Är gröna torfvan lyftad upp — — —
Der går en man på vägen,
Han går med glada steg,
Men fjerran är han kommen,
Ty han bär staf i hand.
I sjömanströja är han klädd,
Och sjömanshatt dertill.
Han ser så rask och modig ut:
Det är så sjömans sätt.
Att lemna skepp och roder,
Och böljans fria lif,
Och fatta vandringsstafven,
Plär falla sjömän tungt.
Hvi rör sig då hans fot så lätt
På dammig väg framåt?
Hvi ser så snabbt hans öga kring,
Hvi strålar det så gladt
Måhända bortom skogen,
I någon nära dal,
En hydda honom väntar,
En moders öppna famn,
Kanske förr'n soln i vester gått
Till sömns med purpurkind,
Har för hans hopp en annan sol
I älsklig frid gått opp.
Det susar genom skogen
En ljuflig morgonvind,
Och daggens perlor regna
Från doft omgjutna löf.
Uti det ljusa, ljusa blå
Förklingar lärkans sång,
Och all naturen lyssna tycks
Hvarthän den sången flög.
Men vandringsmannen stadnar
Imellanåt och lyss
På ljud, som sagta gunga
Med luftens vågor hän.
Det söndagsklockan är, som går,
Det rings till morgonbön
I Tavastkyro. Ljuft det känns
I vandrarns bröst dervid.
Han minns förflutna dagar,
Han minns hvar hvilodag,
Då nöd och mödor glömdes
I ljuflig sabbathsfrid.
Med oro länge mödans son
Ren irrat verlden kring,
Och ingen röst på länge bjöd
Till ljuflig sabbathsfrid.
Till helgedomen kommer
Med raska steg han snart.
Den helga sången ljuder,
Och in han träder glad.
"O, store Gud, hur full af nåd,
Hur kärleksrik du är!"
Han suckar med förtröstans mod
Och knäppta händer tyst.
Och ordets tröst förkunnar
En redlig andans man.
En flägt af suckan sväfvar
Igenom templet mildt.
Vid dörren vandringsmannen står
I ödmjukhet, och hör
På skildringen af lifvets väg
Och färden till dess mål.
Nu, efter slutad gudstjenst,
Sig folkets skara rör,
Och ut på kyrkovallen
I täta hopar går.
Då fattar någon vandrarns hand,
En stämma höjs,
Och säger: "Erik, ungdomsvän!
Du lefver då ännu!"
"Du frågar, om jag lefver.
Din fråga syns mig skum.
Är ej min hand densamma,
Så stark, så varm som förr?
Är ej den döde blek om kind? —
Af glädje röd är min.
Säg, klappar kallnadt hjerta mer? —
Känn mitt, hur högt det slår."
"Den dödes kind är bleknad,
Ej kallnadt hjerta rörs,
Så borde det ej vara.
Och likväl sannt det är" —
Så svarar vännen och ser ned
Mot jorden med en suck.
En sällsam helsning synes det
Vår glada vandringsman.
"Hvi blickar du mot jorden,
Och talar mörka ord?
Hvem, Pekka, har ditt sinne
Från fröjd till klagan vändt?"
Men Pekka lyfter ögat ej,
Det göms en tår deri.
Han fattar sakta vännens hand,
Och vandrar tyst framåt.
En underlig beklämning
Sig slår kring Eriks bröst,
När tunga stegen vändas,
Mot kyrkogården hän.
Han ville fråga. Frågan qväfs
Af dunkla tankars mängd.
En andehviskning honom tycks
Hvar flägt i trädens löf.
Men i den skära skuggan
Utaf en ljusgrön asp,
Der vinden tyckes vyssja
Ett tusentungadt qval,
Är gröna torfvan lyftad opp,
Och i den svarta mull
En graf — — — en kista sänkt deri,
Och uti kistan — hvem?
"Din Annas kind är bleknad,
Och hennes hjerta kallt.
Så borde det ej vara,
Och likväl sannt det är."
Så säger vännen, med en blick
På grafvens dystra skatt.
Men ned på kistan stafven föll
Ur vandringsmannens hand.
"Rätt så, min staf", han sade
Ur krossadt hjertas djup,
Och neder sjönk han hufvud
Så tungt mot qvalfylldt bröst. —
Men aspen susade alltjemnt,
Dess skugga flög och flög,
Som sökte invid grafvens rand
En andevinge ro.
Hur sorgen gräfde grafven,
Hur döden stal sitt rof,
Med tårar uppå kinden
Berättar Pekka nu,
Och spörjer mildt: "O, Erik, säg!
Hvi blef så mörk din lott?" —
Men Erik hör ej vännens ord,
Mot grafven ser han blott.
* * *
Natten redan, följd af tystnad,
Vandrar stilla öfver jorden,
Smeker sakta lifvets oro,
Sveper kring den nakna smärtan
Mild en flik af dunkla manteln,
Vackra perlor uti gräset,
Klara, sköna tårar teckna
Hennes väg igenom dalen,
Dagens strider han begråter,
Gråter mildt försoningstårar.
Ljus en vårnatt är. Dess skymning
Är sä lätt och genomskinlig,
Gör så godt i smärtadt öga,
Är så ljuf för sjuka hjertan.
Under aspen, på en torfva,
Invid grafven Erik sitter.
Allt är tyst. En suck af vinden
Blandar blott med rädsla stundom
Sig i löfvens sakta hviskning.
Men när allt i frid får hvila,
Får det Eriks hjerta icke.
Vid den käras stoft det klagar,
Suckar så i tysta natten:
Herre, Herre! bittert min själ är pröfvad!
Intill döden — — döden hon är bedröfvad.
Lös dess boja. Fader, dig mildt förbarma
Öfver den arma!
Dock, förlåt din tjenare, att han klagar!
Godt är honom allt hvad som dig behagar.
En gång, vet jag, skall i en suck, den sista
Hjertat få brista.
Herre, Herre! lär mig att rättsligt bära
Sorgens börda, dig och ditt namn till ära.
Skänk mig frid. O, gjut i det qval, mig sårar
Svalkande tårar!
Lär mig minnas tacksamt hvad hjertat njutit,
All den sällhet jag till mitt bröst har slutit.
Tack, O Gud! nu vidgas mitt hjerta åter,
Fader, jag gråter!
Ljumma vårnattsflägtar spela
Sakta, sakta uti träden,
Komma hviftande från skogen,
Doftbemängda, sällhetsdruckna
Af de ljufva, ljufva kyssar,
Som de fångat ifrån blommans,
Skogens vilda blommas läppar;
Komma svalkande från bergen,
Lätta, friska efter badet
Uti källans klara vatten. —
På en dunkel stjernas stråle,
Ned i dalens skymning gungar
Sömnens yngsta tjensteande,
Barnsligt lugna qvalförjagarn,
Och han lägger marmorhvita,
Marmorsvala englahanden
Svandunslätt på Eriks panna.
Strax af ljuflig domning tyngas
Ögonlocken och sig sluta.
Hufvudet tillbakasjunker
Lugnt till hvila emot aspen.
Solens glada morgonblickar
Funno slumraren, och genast
Flög en stråle snabbt och kysste
Sorgsne drömmaren på grafven;
Väckte upp till lifvets oro
Hjertats dunkla våg och tankens,
För hvars lugna spegel drömmen
Höll så ljusa, vackra bilder.
Hade solen vetat detta,
Vetat hvem han väckte, skulle
Han kanske sitt milda anlet
Gömt uti ett moln, och unnat
Än en stund den arme hvilan.