V O L T A I R E

G E O R G B R A N D E S

ÖVERSÄTTNING AV HJ. Ö.

STOCKHOLM

ALBERT BONNIERS FÖRLAG

[INNEHÅLL.]

1.	Voltaire, Cicero och Aretino. Voltaire representerar en nation, en världsdel, ett århundrade	[3]

2.	Lessing, Byron, Oehlenschläger och Grundtvig om Voltaire	[5]

3.	Voltaire rättslös, anonym, hans ande alltomfattande	[8]

4.	Frankrikes rättstillstånd var barbariskt	[12]

5.	Zeus och Scapin. Voltaires verk en orkester	[17]

6.	Voltaire och naturvetenskapen. Naturvetenskaplig syn på historien	[20]

7.	Voltaire som diktare	[26]

8.	Voltaire och Luther. Voltaire och Faust	[28]

Denna småskrift utgör en översättning av inledningen till Georg Brandes' stora verk François de Voltaire Bd I 1916, Bd II 1917. Till denna inledning har författaren för småskriftens räkning gjort ett tillägg (som belyser Grundtvigs uppfattning av V.).

Titelplanschen återger Largillières porträtt av Voltaire (25 år gammal).

Rörande en del biografiska och historiska data kan skriften kompletteras bl. a. genom N:r 14 i Verdandis småskriftserie: Voltaire av Hellen Lindgren, 4:e upplagan 1915.

Av Voltaires arbeten finnas i svensk översättning:

Candide, Filosofiska romaner och dialoger övers. av David Sprengel, 2:a uppl. 1915. Pris 3:50.

Filosofiska romaner i övers. av David Sprengel, med en studie över filosofpropagandan i Frankrike på 1700-talet och Voltaire av H. Taine samt noter av övers. 1922. Pris 6:75.

STOCKHOLM

ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1922

[1]. Voltaire, Cicero och Aretino. Voltaire representerar en nation, en världsdel, ett århundrade.

Det ges författare, som ha sin plats i litteraturhistorien. De förnämsta bland dem representera tidsskeden i sitt hemlands diktning, vetenskap eller historieskrivning.

Det ges ett litet fåtal författare, tillsammans kanske ett par dussin, som tillhöra världshistorien.

Voltaire är en av dem.

Det var en gång ett knippe nerver, laddat med elektricitet, som intog och upplyste Europa.

Det var en gång en man, som tidigt utvecklade sig till att vara och anses som den förkroppsligade intelligensen, och som, så långt civilisationen sträcker sig, ännu i dag bevarar detta anseende.

Det var en gång en demon, vars håg var en eldhåg, vars infall voro blixtar, vars hjärta var varmt i sin hängivenhet och vänskap, men vars förstånd var kallt i sin lysande klarhet och vars konst var en enkel, naturlig vältalighet, som knappast någonsin blivit uppnådd, aldrig överträffad, en föredragets vältalighet, ty han höll aldrig något tal.

Det var en gång en världsman, en affärsman, en hovman, en herreman, en diktare, en lärd, en historieskrivare, en enstöring vars väsen var vilja, vars åtrå var ära, vars lust var handling, vars formgivning var behag, vars styrka var ett sällsynt minne, vars klokhet var en genialisk vakenhet, vars beröm innebar en utmärkelse, som en påve, en skådespelerska, en kung icke mindre än en poet lidelsefullt åstundade, och vars hån satte brännmärken, som snart stått vid lag ett par århundraden.

Före honom har endast Cicero utgjort en sådan centralpunkt i Europas litteratur; också blickade han därför med beundran tillbaka på Cicero som till en förebild; och det var ingen roll, han hellre spelade på sin teater, än Ciceros i sitt eget drama »Roms räddning». Dock, Cicero uppnådde honom icke i kvickhet och satirisk kraft.

Som den vid alla hov och i alla kretsar namnkunnige satirikern har han en föregångare, Pietro Aretino, fruktad och fjäsad som han. Men Aretino var en smädeskrivare, än slipprig och än skenhelig, vars enda mål var förvärv och vällevnad, och som eftervärlden endast nämner med förakt, under det Voltaires rykte är ännu större efter hans död än under hans livstid.

Genom sin aldrig vilande vetgirighet, sin outtömliga uppfinningsförmåga och genom sin handlingskraft, som gav sig till känna som verksamhetsbegär, kom han till att representera ingenting mindre än en nation, en världsdel och ett århundrade med hela dess kultur.

Goethe, som till en början var hans motståndare, sedermera hans beundrare, har sagt om honom, att han är fransk som ingen annan fransman, ja han har kallat honom »den yppersta skriftställare, som kan tänkas i Frankrike, den, som bäst motsvarar nationen». Och i våra dagar ha Voltaires två avgjordaste motståndare inom den franska kritiken, hans motpol Brunetière, och Faguet, som hatar honom, sagt detsamma: Intet namn är mera franskt, intet avspeglar bättre det franska väsendet.

Sålunda representerar Voltaire en nation.

Och han representerar ett århundrade. När man nämner 1700-talet, kallar man det för korthetens skull Voltaires århundrade.

Slutligen representerar Voltaire en världsdel, ja mer än en världsdel, ty på andens område företog han erövringståg såsom Alexander och Napoleon i den yttre världen; och han härskade genom andliga medel lika oinskränkt som de. Och hans herravälde har visat sig långt varaktigare. Ty det ges i våra dagar ingen anhängare av Alexander och knappast längre några bonapartister. Men det ges ännu Voltairianer.

Voltairianismen betecknar en ny reformation 200 år efter Calvin och Luther. Den fria forskningen, som under reformationen skrymtaktigt förkunnades, men som gjorde halt inför bibelordet, blev först med Voltaire genomförd och utbredde sig från Frankrike över jorden.

[2]. Lessing, Byron, Oehlenschläger, Grundtvig om Voltaire.

Ingen har blivit smädad som Voltaire. Om få betydande personligheter har det stått hårdare strid.

Lessing, som var hans frigjorde, andlige lärjunge, och som människa gjort sig skyldig till en liten förseelse mot honom, något som ju den skyldige sällan vill erkänna, skrev efter hans död följande hånfulla gravskrift [1] över honom:

Här vilar, om på Er, I fromme män, man kunde lita,
Den man, som långt förut bort uti gräset bita.
Må honom Gud tillge var rad
Uti hans Henriad,
I sorgespelen långa,
Hans rimmerier många.
Ty vad han eljest skriftställt har
Det någorlunda skapligt var.

Voltaire, som satte Pope så högt, blev själv högt uppskattad av Popes uppriktige beundrare, Byron. I Child Harold ägnade honom skalden denna minnesskrift:[2]

Den ene [3] var en eld, full av kapris,
Liksom ett barn—men skiftningsrik uti
Sin kvickhet—glad, högtidlig, yr och vis,
Mångsidigt verksam—i filosofi,
I hävdateckning och i poesi—
En konstens Proteus, som åt allting kryste
Ett elakt löje fram; och hans geni
Likt vädret blåste, vart det honom lyste
Och än slog ned en narr, än själva tronen ryste.

I Tyskland var Wieland en diktare i Voltaires anda, och därför illa tåld av diktarförbundet i Göttingen. De tyska romantikerna, som beteckna reaktionen mot 1700-talets filosofi, voro ännu mer fientligt stämda mot Voltaire än Lessing varit.

Ett exempel på den danska romantiska litteraturens påverkan av den tyska lämnar Oehlenschlägers hållning gentemot Voltaire. I dikten »Gipsbilden» från 1804, hånar han Voltaire i den stil, som då för tiden var på modet i Tyskland. Det är en dikt, rik på tyska vändningar, vari Oehlenschläger antager, att bysten på kakelugnen är Voltaires, men sedan finner, att den föreställer Johannes Ewald, som han älskar och dyrkar.

Den byst av gips här uppställd står,
Ja, himlen vet, vem det kan vara!
Voltaire, jag tror man kunde svara.
Vi ägt den nu i några år.

* * * * *

Så talte husets son och gick.
Tänk om det verkligt vara skulle
Voltaire, den av sarkasmer fulle?
Han skall ej möta mer min blick,
Den lumpna själ'n här ej får stå,
Som ville fromhet, konst avrätta,
Och tänkte fräckt att allt ersätta
Med litet kvickhet då och då.

Jag bysten tog en vacker dag,
Jag dammet torkade från nosen
För riktigt att få se fransosen
In i hans markattsanletsdrag.

O himmel, vad är det jag ser?
O må mig ångerns tårar bränna
Att så dig, kära vän, misskänna![4]

I Grundtvigs bok »Kort framställning av världens krönika i sammanhang» (1812) finnas följande, för 1800-talet i Danmark betecknande uttalanden:

»Voltaire bör betraktas som den utan all jämförelse största och bittraste fienden till kristendomen och allt heligt. Han skrev en hjältedikt över Henrik den fjärde; men man kan gärna säga, att alla hans skrifter äro en hjältedikt över Frankrike; ty allt, som var spritt hos de föregående diktarna, var samlat hos honom och han slutade raden. Vantro, kvickhet, ytterlighet, klarhet och lätthet hade han i en förvånande grad; det vämjeligaste kunde han sminka upp, det klaraste kunde han förvränga och det vördnadsvärdaste blev löjligt i hans mun. Det är en heder för kristendomen, att dess fienders hövding avskyddes som människa till och med av sina tillbedjare, och den tidsålder, som avgudade odjuret, hade icke mycket kristendom att mista; men en förfärande syn är det att se en man, utrustad till att vara släktets välgörare, genom hjärtats vrånghet bli det till en snara och fördärv. Vad han ej kunde uträtta med sina egna skrifter, som i det mest förföriska skick utsändes i länderna, sökte och ernådde han genom att vara encyklopedisternas (kretslöparnas) anförare, och genom att med sitt namn förläna deras verk anseende. En del självkloka män, bland vilka gudsförnekarna Dalembert och Diderot voro de förnämsta, hade nämligen tagit sig för att genomlöpa hela kretsen eller ringen av mänskliga kunskaper, och att framställa det, som var mest värt att veta, på ett sådant sätt, att alla kunde förstå det. Härigenom utbreddes då den mest bakvända uppfattning av all andlig verksamhet och förakt för kristendomen i hela den franska läsevärlden runt omkring i Europa. I Frankrike blev denna ogudaktiga och ytliga skrift ansedd som en samling av all mänsklig visdom, och man kunde vänta, att all gudsfruktan och grundlig insikt skulle gå under i Europa.»

Gentemot dessa skarpa uttryck för en antipati, som icke grundar sig på insikt, och som utformats av Danmarks två mest berömda diktare under 1800-talet, känner sig en nu levande dansk uppfordrad till ett fördjupande i den angripna personligheten, som det varken var Oehlenschlägers eller Grundtvigs sak att utföra.