XIII.
Jag bröt det brev, som låg överst i min egen barndoms lilla byrå inne i Svens helgedom. Där läste jag detta:
Jag har så många gånger talat om att dö, men en gång skall det ju ske. Den, som först finner detta papper, skall visa det för den eller dem, som skola sköta om min begravning. O Gud, när jag skriver ned detta ord — vore jag så nära graven, som ordet är papperet. Jag skulle ju vilja leva för mina älskade, som ha gjort för mig mera, än människor göra för en annan, och jag försöker allt vad jag kan. Men om det icke lyckas — och det känns så — då vill jag, att jag kläds i min vita klänning. I min nedersta byrålåda finns allt linne, som Nenne, min ängel, begagnade. 139 Behövas handdukar, finnas sådana också. Men låt dem följa med mig. Låt så mycket som är hans och som rymmes i min kista komma dit. Även på hans hårda små leksaker skall jag ligga mjukt — —.
En sista önskan ännu. Dör jag här hemma, försök, om det är möjligt, att ha likrummet i Nennes rum.
Tack för allt, allt. Men jag var en olycklig människa och kunde icke leva, trots all ömhet och kärlek — —.
Eder
Elsa.
Och så blev hon klädd i den vita klänningen, vilken hon icke begagnat, sedan hon var glad åt jorden och allt som jorden var. Allt blev gjort, som hon hade önskat, och inne i Svens lilla rum bäddades hennes sista bädd. Där låg hon med sitt rika svarta hår utslaget över den vita dräkten, och kring henne stodo alla vårens blomster. Bakom henne höjde sig mot det lilla fönstret en purpurröd azalea, och över bädden låg ett regn av gula rosor. 140
Hon såg ut, som om hon sov, och hennes ansikte hade föryngrats i döden.
Så gick hon till Sven, som hon själv hade sagt, och därför är detta »boken om lille-bror», som kom och blev sin moders ängel, om än ej som vi hade hoppats. Ty han tog henne med sig, när han gick.