V.
Från denna dag hatade Inga Persdotter sin svärdotter, och hon dolde det icke, ej heller skröt hon längre med det rika giftet. Nu fann hon endast fel och lyten, och hennes hat låg i öppen dag, för vem som ville höra och se.
Elin visste sig ingen annan råd, än att gå ur vägen. Med Nils vågade hon ej tala, och hon visste också, att det ej skulle lönat sig.
Men dagen efter, att brodern hade besökt Elin, satt svärmodern vid kvällsbordet länge tyst, som om hon ruvat över något.
»Det är bäst, att jag går härifrån», sade hon till sist.
Och Elin förstod, att hon talade till Nils, fastän hon betraktade henne. Hon förstod också, att vad Inga Persdotter nu sade, visste Nils förut, och att alltsammans var mellan dem båda på förhand avtalat mot henne själv.
»Det är bäst jag går», fortfor den onda kvinnan, »ty här kan jag ej bliva. Du Elin, gör mig till skam för andra, och du gråter, så fort du får se mig. Skriv till din far, att han ger mig mina femtonhundra kronor, som jag skall ha. Då är du och Nils kvitt ifrån mig, och då behöver du Elin inte se snett på, att jag stör dig eller äter din mat.»
Nils försökte dock denna gång medla och bad modern stanna. Åter tyckte Elin, att det lät, som om även detta var på förhand avtalat, till hennes skada. Hon greps av en hemsk, stum ångest, och i ett slags förtvivlat hopp, att hon på så sätt skulle böja Nils’ hjärta till sig, fogade hon sig och bad Inga Persdotter stanna liksom han. Tillika sade Elin, att hon nog trodde, fadern skulle utbetala pengarna, som han en gång lovat.
Då skrattade Inga Persdotter högt.
»Du vill ändock ha mig bort», sade hon.
Och nästa morgon tog hon en del kläder med sig och flyttade över till Karna Andersdotter, sin moder.
Elin visste icke, om hon skulle vara ledsen eller glad över detta. Väl kände hon en lättnad över att Inga Persdotter icke längre fanns i hemmet. Men därför kom hon dock icke sin man närmare. Ty sedan modern flyttat hemifrån, blev Nils svårare mot hustrun. Han talade ont och hårt till henne, och han fann nöje i att se henne gråta. Då svor han högt och sade, att modern haft rätt.
»Gjorde jag rätt», sade han, och höll sin knutna hand emot hustrun, »läte jag dig gå eller flyttade själv efter.»
Han anklagade Elin att hava tvingat Inga flytta hemifrån.
»Det är ju för din skull hon inte kan vara här», skrek han.
Och Elin vågade icke svara honom, gick blott tyst undan och lät Nils rasa ut.
Under denna tid började Nils även att vårdslösa sin gård, och Elin kunde tydligt se, att det var något han grubblade över, och för vilket han icke kunde finna frid. En gång bad hon honom att betro henne, vad han tänkte på. Men då svor han till och gick ut. Strax efteråt hörde Elin honom spänna hästen för kärran och åka bort. Först följande dag kom han åter.
När Nils då kom, var Inga Persdotter med honom, och sådan hon då var, hade Elin ännu aldrig sett Inga. Hon hälsade icke, när hon kom, utan gick förbi sonhustrun rätt in i köket. Där började hon snoka omkring, som ville hon se efter, att ingenting blivit bortstulet. Från köket gick hon ut i visthusboden och från boden ned i källaren. En stund senare hörde Elin henne vända på kistorna uppe på vinden.
Av allt detta, vilket dag efter dag hopade sig, blev Elin så rädd, att hon ej kunde säga eller företaga sig något, utan att samtidigt fruktan kom över henne:
»Har jag gjort något, så att de åter kunna finna sak med mig? Vad skall nu ske?»
Till en vrå i köket smög hon sig undan. Där satte hon sig ned och grät, och där fann henne också Inga Persdotter.
Hon gick fram emot sonhustrun, lyfte undan hennes händer, som denna pressat mot ansiktet, och sade:
»Sitter du här nu igen och gråter, för att du inte kan bli mig kvitt?»
Och när Elin ingenting kunde svara, fortfor hon:
»Du blir mig aldrig kvitt. Tro inte det. Jag kommer igen, var dag jag kan, och ser, hur du ställer det.»
»Jag har ju inte bett er gå», sade Elin. »Ni ville det ju själv.»
Då gick Inga Persdotter till förstugudörren, öppnade den på vid gavel och ropade på Nils, att han skulle komma. Men till Elins stora förvåning svarade Nils ute från stallet:
»Jag vill inte. Låt mig vara och blanda mig inte opp i ert.»
För andra gången vände sig Inga Persdotter mot Elin. Men denna gång sade hon intet, hon endast betraktade den unga kvinnan med en blick, så att Elin tänkte: »Hon vill mörda mig. Gud i himmelen, hon vill mörda mig!» Och i sin förskräckelse sträckte hon båda händerna mot svärmodern och sade:
»Vad vill I mig? Vad har jag gjort?»
Då vände sig Inga Persdotter om och gick utan att svara in i kammaren. När hon kom på tröskeln, vände hon sig tillbaka, och hon hade icke längre herravälde ens över sin kropp. Ty hon darrade som i feber, och hennes fingrar knöto sig som i kramp:
»Gå och lägg dig», sade hon. »Det är sent. Och jag blir här i natt.»
Elin vågade icke motsäga henne, utan klädde darrande av sig och kröp ned under täcket. Hon kände det, som om hennes vilja blivit lam, och om det också gällt hennes liv, skulle hon ej ens vågat ropa på hjälp. Hon frös, där hon låg, så att hennes lemmar skälvde, och hon undrade, om någon människa på jorden lidit som hon. Med varje nerv spänd till det yttersta låg hon stilla och lyssnade efter ljud, och hon tänkte på, om hon skulle smyga sig upp och kläda sig samt sedan gå bort i den mörka natten, lika gott vart. Hon undrade på Nils, som inte kom, och det enda hopp, hon hyste, var, att han icke kunde vara så ond som modern.
Då hörde hon ett lås, som knarrade. Men det var icke förstugudörren, det var dörren till kammaren, som gick upp. Inga Persdotter stod på tröskeln, och hennes ögon sökte sonhustrun. Hon var halvklädd, och i handen höll hon något, som Elin icke kunde se, vad det var.
»Varför gråter du alltid, när du ser mig?» sade Inga Persdotter.
»Kära, söta, det gör jag inte», sade Elin. »Jag ska aldrig göra det ...»
Hon vågade ej ligga stilla, utan sprang upp i blotta linnet och stannade mitt på golvet.
»Ljuger du också?» fortfor Inga Persdotter. »Jag skall ge dig för att ljuga, så du har något att gråta för åtminstone.»
Elin visste, att hon var ung och stark, och att hon med ett slag kunde fälla sin plågoande till jorden. Men hon varken ville eller kunde, hon höll blott händerna för ansiktet och vände sig bort. Då kände hon ett hårt slag mot sin rygg. Hon sjönk ned på knä. »Jesus, förbarma Dig över mig», ropade hon utom sig. Så hörde hon, att dörren öppnades, och att Nils kom in. Hon hörde Inga Persdotter utfara i en ström av onda ord och förbannelser, och hon hörde henne befalla Nils att slå sin hustru. Det blev tyst en stund, och ännu låg Elin där nedböjd. Aldrig trodde hon, att Nils i detta skulle lyda sin mor. Men plötsligt hörde Elin mannen uppgiva ett ljud, som kunde varit en suck, men lät som ett rytande. Därpå slog han sin hustru med knutna nävar, och han såg ej efter, var slagen föllo. De träffade henne överallt, och samlande sina sista krafter reste sig Elin upp och störtade ut. Hon visste icke, vart hon gick. Hon visste blott, att det hastigt blev kallt och mörkt omkring henne, och att ingen slog henne längre.
Men inne i vardagsstugan stodo Nils Tufvesson och hans moder mitt emot varandra. Ingen av dem sade något i början. Men bådas bröst flämtade, som om de utfört ett tungt arbete. Inga Persdotter hämtade sig först.
»Jag ville se dig slå henne», sade hon. »Jag ville se, att du kunde det, och att du ville.»
Men Nils blygdes över, vad han gjort, och han vågade ej möta sin moders blick. Hennes vilda jubel kunde han varken förstå eller dela. Därför blev han rädd.
»Det är bäst att se till, att hon inte gör sig något illa», sade Nils och ville gå ut efter Elin.
Men Inga Persdotter höll honom tillbaka. Själv blygdes Nils över, att han slagit sin hustru utan orsak och skulle helst önskat detta ogjort.
»Det är inte så väl», sade hon kallt. »Vänta du, jag går först.»
Elin hade kommit ut ur den smala gången, som ledde förbi muren till bakugnen ned i källaren. Där stod hon nu i mörkret och skalv av fruktan och köld. Svedan av slagen märkte hon ej, men hon tänkte på, att hon aldrig blivit misshandlad eller slagen förr, och hon ömkade sig själv, som måst lida sådant. Hon hörde de andra sakta ropa sitt namn, liksom fruktade de, att någon kunde höra deras rop. Men hon rörde sig ej ur stället och svarade ej heller. Hon tänkte, att de kanske ej skulle finna henne. Då kunde hon måhända finna vägen ut och få gå bort från alltsammans. Alltid fanns det väl någon barmhärtig människa, som lånade henne hus till dager.
Så stod Elin, till dess att strålen av ett ljus träffade hennes ansikte.
»Jaså, här står du», sade Inga Persdotter. »Vänta du, jag ska nog laga, så jag får dig hän.»
Utan att säga ett ord, följde Elin sina plågare in. Som hon nu såg dem, tyckte hon, att de båda sågo ut, som om de fruktat henne, vilken de hade i sitt våld. Detta skrämde Elin mera, än allt vad som förut skett. Ty därigenom kom hon för första gången att ana, att det fanns något, som band de båda samman, vilket hon icke borde veta. Och när de åter började slå henne, tyckte Elin, att de slogo för att hindra henne att se och för att hindra sig själva att tala eller tänka.
Gud hjälpe alla människor, när nöden kommer! Men den förtvivlan, som Elin då kände, går över, vad vanliga dödliga känt. Hon drog sig undan slagen i sin bädd, och hon var glad, när det blev tyst omkring henne, och hon var ensam.