VIII.
Vore det nu så, att människornas tankar och handlingar bestämmas enbart av, vad de verkligen veta och med sina egna ögon se, då skulle Elin under de dagar, som följde, icke hava funnit skäl till oro. Visserligen gick Nils ofta bort liksom förr, och Elin kunde förstå, att han besökte modern. Men dessförutom hände ingenting. Nils var snarare mindre ovänlig emot henne, än vad förr varit fallet, och Inga Persdotter visade sig icke på Möllinge gård. Dagarna gingo sin enformiga, stilla gång och blevo längre och ljusare. Det led mot slutet på februari, och med vart dygn, som förgick, ryckte våren närmare.
Dock levde Elin i en ångest, som med varje timme blev starkare. Just detta, att intet skedde, ökades hennes inre oro. Och det såg ut, som om nu denna själsångest, i vilken hon levde, skärpt hennes sinnen och lärt henne, vad ingen sagt eller kunde säga. Oupphörligt hörde hon som en främmande röst, vilken talade inom henne själv, och som aldrig lämnade henne ro. »Gå bort», sade rösten. »Gå bort ifrån allt detta. Eljest sker dig en olycka. Gå bort, om också människor klandra dig och säga allt ont om dig. Vänta icke till i morgon, utan gå den dag som i dag är.» När hon lagt sig, och det blev mörkt omkring henne, ökades hennes rädsla. Det tisslade och tasslade i varje vrå, det var, som om väggarna fått tungor, och allt det onda, som de ensamma förnummit, blivit levande och talade till hennes själ, medan hela världen omkring henne sov. Detta hände först, när Nils var borta, och Elin låg ensam i bädden och väntade att få höra honom komma och famla efter nyckeln, som låg gömd nederst under det sista trappstegets nötta stenplatta. Men slutligen gick det så långt, att Elin hörde allt detta, som hon aldrig kunde giva namn, även när Nils var hemma och med lugna, starka andetag sov vid hennes sida. Då kunde hon resa sig upp ur mörkret, fullt vaken, och med vitt uppspärrade ögon se sig omkring, som om hon trott, att någon främmande smugit sig in, och att Nils och hon ej längre voro allena.
De voro ej heller ensamma. Brottets ande vakade över deras bädd. Den skyldige hörde honom icke, men den oskyldiga svettades kallt för den sovandes skulder.
Elin blev tärd under denna tid, och hennes förr så friska kinder blevo bleka. Inga Persdotter gladdes däråt, och hon sade, till vem som ville höra det: »Är det en hustru för en man som min son?» Och vid ett besök hos Bengt Tufvesson, svågern, yttrade hon detsamma och tillade: »Nils är ledsen vid detta gifte. Och kan någon undra på det? Så länge ha de nu varit gifta, och inga barn blir det.» Inga Persdotter tänkte framåt, när hon talade så, och ville hindra blivande misstankar att komma på rätt spår. Men Elin märkte själv, att hennes fägring avtog, och hon kände sig gammal, som den gör, vilken tidigt lidit över sina krafter.
»Jag vill gå till mina föräldrar», tänkte hon. Och hon tyckte därvid, att rösten inom henne gillade hennes beslut. »Jag vill gå till mina föräldrar och säga dem allt.»
Emellertid förgingo flere dagar, under vilka Elin förtärdes av tungsint grubbel, utan att kunna fatta något beslut. Då hände det en dag, att Nils tidigt gick bort. Mot sin vana sade han hustrun, att han ämnade stanna borta till nästa dags afton. Och som han sagt detta, visste Elin, att nu skulle hon gå.
Icke ens för Kerstin Larsson hade Elin berättat om sitt beslut, men när mannen gått, och hon hunnit kläda sig, gick hon till väninnan och fann henne ensam hemma. För Kerstin berättade hon då om sin avsikt och bad henne hjälpa med att fodra kreaturen och giva hönsen mat, till dess att hon kom tillbaka, så att ingen skulle lida av att hon gått bort. Väninnan trodde, att något nytt hade hänt och bad Elin under tårar, att hon skulle förtro sig till henne och berätta allt. Men Elin skakade blott på huvudet och sade, att hon måste gå, samt att detta kommit över henne som en ingivelse. Då tog väninnan avsked av henne och lät henne gå. Och Elin gick ut genom grinden och vandrade på sina fötter den långa vägen till sina föräldrars hem. Hon kunde hava tagit en vagn och åkt. Men hon ville det icke. Som hon nu kom, utstött och böjd av skam, tyckte hon, att hon skulle komma gående till fots. Vandringen blev henne nästan till en botövning, vilken hon sökte, emedan den var henne så tung. Och medan hon gick vägen fram, tänkte hon på, att hur allting var, och hur svårt hon än haft det, fanns det dock ett, som var tyngst av allt i detta, och det var, att hon höll av Nils, dubbelt därför att han var tungsint och olycklig och gick och sörjde över sitt liv, han som hon. Hon tyckte, att de båda skulle kunna hjälpa varandra till lycka, om ingen hindrade dem. Hon grät bittra tårar, därför att detta aldrig skulle kunna ske. Så förvirrat var ju allt, att hon icke ens förmått strida om sin mans kärlek och försöka vinna honom. Ty ingenting hade hon vetat, ingenting visste hon ännu, allt vad hon gjorde blev blott att treva i mörkret och aldrig kunna finna ut. Hon sörjde för Nils skull. Vad hon nu gjorde skulle riva sönder all möjlighet att nå fram till något bättre. Det visste Elin. Men det fick icke hjälpa. Rösten inom henne drev henne fram, och hon kunde ej vända tillbaka.
I sådana tankar gick Elin Olasdotter den långa vägen till sina föräldrars hem. Hon kom förbi den stora bokskogen, där de rödbruna bladen lågo och multnade kring de mäktiga, gråvita stammarna, så långt ögat kunde nå. Hon kom in på stigen, som ledde genom hagen, och såg tegeltaket med den vitmålade listen och gavelfönstret, från vilka hon själv så många gånger låtit sina flicktankar flyga ut över världen, som hon aldrig hade sett. Fullt och överfullt blev hennes hjärta. Men hennes fötter förde henne mekaniskt vidare, och utmattad av själsstrider trodde Elin, att blott hon kom hem och åter satt bland de sina, skulle hon ha vunnit över det värsta, och de skulle nog hjälpa henne. Men när hon kom in i det gamla hemmet, såg hon, att ingen hade väntat henne. Då sjönk den utpinade kvinnans mod, och som om hon vaknat ur en dröm, förstod Elin, att när nöden på allvar kommer, då hjälper ingen. Så grymt livet är, när man förstår det! Så grymt, ensamt och tungt! Fadern kom vänligt emot henne, och modern sprang, när hon hörde rösten, ut ur köket, röd och varm och med håret hängande fram under sjaletten. Alla gingo omkring henne och talade vänliga ord. Mat kom fram på bordet, och föräldrarna frågade Elin, om hon icke var hungrig och trött, varför hon ej skrivit, att hon skulle komma. Allt var så hemlikt och vant, och dock var allt så olika, mot vad Elin hade tänkt sig. Hon tyckte, att det, som drivit henne att komma, var något hemlighetsfullt och stort. Det låg långt över, vad hon någonsin erfarit eller upplevat. Framför allt låg det långt över, vad som nu skedde. Vad ville det säga att vara hungrig och trött, mot vad hon under denna tid hade lidit? Och hur kunde någon nu tala till henne om trötthet och mat? Elins dröm om att något stort skulle ske, att undret skulle komma och frälsa henne, krympte under några korta ögonblick ihop och blev på en gång så liten och så omöjlig, att hon ryste.
Tyngd av denna förnimmelse av den plattaste vardaglighet satt Elin, hörde föräldrarnas röster och såg deras ansikten. Varför hade allt plötsligt blivit så förändrat? Varför var det hela med ens så omöjligt? Vad var det för en vanmakt, som smög sig över henne och tyngde hennes själ? Det föreföll Elin, som om allt inom henne med ens blivit dött och tomt. Och ur stånd att säga eller göra något annat, lutade hon i förtvivlan sitt dödströtta huvud mot bordet och snyftade högt.
Föräldrarna sutto tysta bredvid henne, och de å sin sida ledo av, att dottern hade det så svårt, och att de icke visste, vad de skulle göra för att hjälpa henne. Utan att veta, vad de skulle taga sig till med denna ordlösa förtvivlan, väntade de, till dess att Elin gråtit ut, och när hon gjort så, bådo de henne säga dem allt.
Då började Elin att tala.
»Jag har ju aldrig kunnat lida, att någon sagt mig något ont», sade hon. »Och nu hör jag intet annat än ont från morgon till kväll. Det är synd om Nils, och det är synd om mig. Hon gör oss bägge olyckliga, och det blir aldrig väl, förrän jag kommer därifrån.»
Föräldrarna förstodo ej mycket av detta, de bådo dottern förklara, vad det var, som tryckte henne, och de började fråga henne om detaljer. Men på alla deras frågor svarade Elin: »Nej, det var inte det, och det var inte det.»
Och som hon sade detta, kände Elin, att nu måste hon säga det yttersta. Gjorde hon det, skulle hjälpen komma, och allt skulle bli som hon önskat. Men maktlösheten var över henne. Hon kände i ångest, att denna sin yttersta nöd och skam kunde hon icke blotta. Hon såg mot faderns ansikte och mot moderns, och hennes blick fick det vettskrämda uttryck, som kommer hos ett sårat djur, när krafterna svika, och hundarna stängt vägen till flykt. Seg och outrotlig behärskade blygsamhetskänslan trots allt hennes plågade själ och fjättrade hennes tunga. Och när hon märkte, att hon icke kunde bliva herre däröver, hur mycket hon än ville, då höjde hon sina armar mot föräldrarna och nästan skrek:
»Kan ni inte tro mig? Kan jag inte få stanna, där jag är? Sedan må det komma vad som vill.»
Elin tyckte, att förtvivlan inom henne ropade så högt, att var man måste höra den som hon och förstå. Ett ögonblick gick också den tanken genom Ola Perssons själ, att han icke skulle fråga vidare, utan låta dottern bliva kvar, då hon nu kommit, samt endast skriva till mågen, att Elin för alltid lämnat dennes hus. Men i nästa ögonblick tyckte han, att då borde Elin också säga honom varför. Utan stort skäl lämnar ingen hustru sin man. Därav följer endast olycka och skam.
Därför frågade han henne, om hon icke kunde vänta ännu någon tid och se, om det icke blev bättre. Elin var så utmattad, att hon på detta endast tungt svarade ja, och som i gamla dagar intalade hon sig, att de andra hade rätt och hon orätt. Rösten inom henne talade ej heller längre, och det kom henne för, som var allt, vad nu beslöts, det enda riktiga och rätta.
Men så mycket lovade fadern henne, att blev det icke bättre under våren, då ville han skaffa henne skilsmässa, och hon skulle bli fri.
Men när aftonen kom, blev Elin orolig på nytt. Hon förstod icke längre, varför hon kommit till föräldrarnas hus, och utan att kunna säga varför försäkrade hon, att hon genast borde gå hem. Föräldrarna försökte övertala henne, sade henne, hur lång och mörk vägen var. Men Elin hörde icke på dem. Hon upprepade blott envist, att hon måste gå. Och så bestämd var hon i sitt uppträdande, att Ola Persson även måste avstå ifrån att taga en häst ur stallet och låta drängen skjutsa för dottern.
I mörkningen vandrade Elin den långa vägen tillbaka igen, och hennes själ var så tom och så pinad, att hon nu varken tänkte eller grät. Hon bara gick och gick, som om vägen bränt henne. Föräldrarna hade hon låtit tro, att hon över natten skulle vila hos bekanta, som bodde nära vägen. Detta hade hon sagt, för att äntligen slippa lös och bli ensam. Men hon hade aldrig på allvar ämnat göra, som hon sade, och när hon blev trött, och midnatten var nära, vek hon av från vägen och satte sig i en lada, som låg ute på ett gärde. Där trevade hon sig till en tapp hö att vila på.
Så satt den rike Ola Perssons dotter, till dess att morgonen grydde, och den första strimman av dager lyste fram genom mörkret. Då först vaknade Elin till besinning om, vem hon var, och var hon var. Men hon ägde inga tårar längre. Frusen och uthungrad satt hon där och stirrade ut mot den kalla dagern, och i stället för att gråta som förr, kved hon och jämrade sig, som om hon varit sjuk.
Elin fattade icke längre, att föräldrarna låtit henne gå. Hon fattade ej, varför hon över huvud icke själv hade stannat.
Men allt detta var nu borta och slut. Och utan att se sig om eller tänka mera, reste hon sig blott och gick på värkande fötter vidare hemåt. Som i en dröm erinrade hon sig, att hon för mycket länge sedan hade åkt samma väg, och att Nils då hade kört för henne. Hon tyckte sig kunna känna igen varje gård och varje träd. Långt ut på slätten stod en rad av låga pilar. Deras grenar stretade mot den grå himmelen, som växte de med rötterna upp. Allt var sig likt. Det gick bara nu så underligt långsamt att komma vägen fram, och allt vad hon såg, blev minut för minut liksom skarpare och mera tydligt.
Men närmare och närmare kom Elin sitt mål, och hon tyckte sig ännu kunna se Nils peka med piskan och höra honom säga: »Nu är vi hemma.» Hon var glad att så var, och hon ryggade icke ens, när hon såg gården, från vilken hon flytt, komma allt närmare. Nu gick solen upp, och den sken på halmtaket över stallet.
Men när hon kom i inkörsporten, stannade Elin och höll andan. Hon hörde röster på gården, som samtalade ivrigt, och hon förstod, att Nils hade kommit hem. Men hon var så trött, att ingenting längre kunde skrämma henne. Lugnt gick hon vidare.
Vid trappan stodo Inga Persdotter och Nils, och Elin tyckte, att de gåvo varandra blickar, som om de undrat, ifall hon lyssnat på deras ord och hört, vad de sade.
»Var kommer du ifrån?» sade Inga Persdotter.
»Jag kommer från far och mor», sade Elin, och hon undrade i samma ögonblick, var hon fick stämma ifrån.
Men hon var för utmattad för att grubbla, för trött för att kunna tänka någonting. Hon såg bara med undran på de båda andra och förvånade sig, att de ingenting svarade. Utan att säga mera, gick hon in, och överväldigad av sömnen, lade hon sig på sin bädd.
Om Elin stannat vid dörren och lyssnat, skulle hon aldrig behövt grubbla mer. Ty då skulle hon ha vetat. Så förbittrad var Inga Persdotter, och en sådan skräck rasade i hennes själ, när hon hörde, att sonhustrun, utan att omtala det för någon, besökt sin far och talat vid honom, att hon glömde all försiktighet och i ren skrämsel ropade högt, vad hon eljest knappt vågade viska. Nils darrade av fruktan som hon, och han bad blott modern gå hem till sitt och lämna honom ensam.
Ruvande över det skedda gick Inga Persdotter därifrån, och Nils gick ensam in för att tala vid Elin. Men när han kom in i vardagsstugan, sov hustrun påklädd i makarnas gemensamma bädd. Nils stod länge och såg på Elin, som han icke vågade väcka.
IX.
När Elin långt fram på eftermiddagen vaknade, var hon ensam. Nils hade gått bort. Och i rummet hördes blott det gamla urets enformiga tick-tack.
Ljudet kom från ett gammalt klockfodral, som stod mitt emot den breda sängen på ena sidan om det fönster, vilket vette åt gården. Det var målat med många gammaldags snirklar och sirater, röda och gröna rosor, och mitt på det fyrkantiga fältet längs ner brann ett rött hjärta, vilket lyste som eld. Överst uppe under urtavlan kunde man ännu läsa årtalet 1769, men årtalet, liksom allt det målade, var urblekt och nött, och när verket gick, knäppte det långsamt och osäkert. Det lät, som om någon haltat. Av visarna var den längsta krökt, så att den alltid pekade fel, och siffrorna på urtavlan voro de gamla, arabiska. På den tiden, när de goda människorna byggde Möllinge gård och förkovrade dess jämte sitt eget välstånd, när socknens män och kvinnor där stämde möte vid bröllop, begravningar eller dop, då hade klockan varit väl hållen. I taktfasta säkra knäppar hade den mätt tiden för de släkten, vilka kommit och gått. Nu var det gamla urverkets tid förbi, och när klockan nu skulle slå, voro slagen icke att lita på. Den gamla klockan kunde slå tre, när hon menade åtta, och åtta, när hon menade tolv. Ty verket hade kommit i oordning, och ingen tänkte längre på att sätta det i stånd.
Elin hade ofta legat och hört på det gamla urets knäppar. Denna gång tvingade de henne att lyssna, så att sömnen svek henne, och hon kunde icke bringa reda i sina tankar. Var var Nils? Och var var hon, den andra? »Har jag icke mött dem, när jag kom hem?» tänkte Elin. »Eller har jag endast drömt så?» Hennes tankar ville icke komma i ordning, och som om hon drömt och plågats av maran, kände Elin trycket över sitt bröst, att något hade hänt, som skulle göra henne sorg, när tankarna hunnit vakna.
Då hörde hon någon gå ute i förstugan, och utan att ännu minnas något klart, reste hon sig till hälften upp och såg mot dörren. Först lät det, som skulle stegen tystna bort och försvinna. Så rörde sig låset åter, dörren öppnades, och Kerstin Larsson trädde in. Då satte sig Elin upp och var fullt vaken.
»Jag såg, att dörren stod öppen, och därför ville jag gå in och se, vem som var här», sade väninnan. »Att du redan är hemma!»
»Ja», sade Elin. »Det gick fortare, än jag tänkte.»
Elin steg upp och gick förbi väninnan. Därpå öppnade hon dörren och steg ut. Det var den första vårdagen, som kommit. Ute sken solen ljumt, och de första fåglarna kvittrade och plockade på körsbärsträdens kala grenar.
Då satte sig Elin ned på tröskeln och såg ut. Väninnan frågade henne, vad hon uträttat hos föräldrarna, och Elin berättade för henne, hur allting hade gått. Men hon hörde sina egna ord, som om en annan hade talat, och allt vad hon såg var för hennes ögon, som om det icke funnits till.
Åter stego tårarna upp i Elins ögon. Hon var nu så van att gråta, hon, som aldrig gråtit förr, att blott hon satt tyst och ingenting tänkte, kommo tårarna av sig själva. De droppade ned utan att hon märkte det, med upprätt huvud och händerna tungt vilande i skötet satt hon där och grät. Och hon grät i början så tyst, att väninnan ingenting märkte. Kerstin såg det först, när den unga kvinnans starka kropp började skaka som i tyst kramp. Då satte hon sig på tröskeln, också hon, och drog Elins huvud intill sig. Så hade Kerstin Larsson aldrig sett en människa gråta. Det var, som om hon väntat, att Elin skulle gråta sig till döds och aldrig mera resa sig upp.
Länge dröjde det, innan Elin kunde börja att tala, men när det skedde, var hennes kraft bruten, och hon yppade allt.
»Du vet inte det värsta», sade hon. »Ingen vet det värsta. Det är, att jag aldrig blivit Nils hustru, om jag än är vigd vid honom. Aldrig har han ens kysst mig, aldrig tagit mig i sin famn. Vore det icke så, skulle allt annat också vara annorlunda. Du kan inte veta, hur detta är, du som har en man, som håller av dig, du, som har ett barn, du, som blir smekt och är lycklig. Mig har ingen smekt, allt sedan jag var ett barn. Den enda gång Nils händer rört vid min kropp, slog han mig, och jag låg stilla framför honom och tog emot.»
Allt det, som Elin gått och tänkt, att hon skulle säga sina föräldrar, men aldrig kunnat, det berättade hon nu, när hennes krafter voro uttömda, och hon icke längre var mäktig sig själv. Det kom i korta satser, brutet, mellan suckar och utrop. Det var ångesten över hela hennes liv, som äntligen fick luft.
»När vi var fästfolk», fortfor hon, »trodde jag, att han ville vänta, tills vi var gifta. När bröllopet stått, trodde jag, att han först ville ha mig hem. Vad jag sedan trott, vet jag icke längre. Jag bara gråter, så jag tror, att jag gråter mina ögon ut. Och jag ber var natt till Gud, att han ville låta mig dö och glömma mitt elände.»
Under det Elin så talade, satt väninnan bredvid henne och vågade icke se upp. I ett sådant lidande hade hon aldrig blickat in, och så förintad som hon nu såg Elin, trodde hon aldrig, att någon människa i levande livet kunde bli. Kerstin Larsson frös, så att hela hennes kropp skälvde, och hon visste aldrig, hur hon skulle kunna gå bort och lämna den olyckliga kvinnan ensam. Hela natten efteråt låg hon vaken, och vad hon fått veta fyllde henne med spöksyner. Men när morgonen kom, talade hon med sin man om, vad hon ville göra. Och då han såg, att så stor nöd var å färde, gillade han hennes plan. På förmiddagen gick Kerstin Larsson alltså till väninnan och tog henne med hem till sig. Och när hon väl fått Elin hem, stängde hon dörren, så att ingen kunde höra dem, och berättade henne, vad hon visste om Inga Persdotter och hennes son, samt vad många trodde.
Elin satt stilla, noga lyssnande till väninnans ord, och när denna slutat, sade hon:
»Hade jag vetat detta, hade jag aldrig gift mig med Nils.»
Men mot hennes förra lidande syntes henne upptäckten av denna styggelse dock vara ett mindre ont. Ty så underligt är människohjärtat, att den värsta visshet synes oss bättre, än att ingenting veta, och intet frukta vi människor så, som att treva omkring i vårt eget liv och endast finna mörker. Vissheten torkar inom oss tårekällan, som ingen mening har, och ger oss lust att kämpa intill döden.