XII.
Det var i mitten av mars, och våren kom tidigt. Luften var varm, och de första lärkorna svingade redan i solskenet över åkrar och ängar. Över hela naturen låg en ljum värme, som andades växtlighet, och där slätten slutade, steg imman från jorden blå mot aftonsolen. Elin gick under denna tid och försökte forska ut sin man. Allting var sig likt dem emellan, och någon förändring hade icke inträtt. Och alltsom kuddarna förlorade sin vita färg, utan att någon förändring dock inträdde, började hennes tro på det ofelbara medlet att svikta.
Så kom en dag, då Nils gick omkring och syntes vara mer än vanligt orolig, och ett par ord, som hon hört, gav Elin den rätta ledtråden. Hon erfor, att han behövde penningar, emedan han var i skuld. Det var en gammal skuldsedel, endast på tvåhundra kronor. Men för Nils var detta redan nog, emedan han inga reda penningar hade.
På detta tänkte Elin en hel dag och en hel natt. Hon somnade in med tanken på dessa penningar, medan hon sov, drömde hon om dem, och när hon vaknade upp, tyckte hon, att Gud hade låtit detta ske för att hjälpa henne.
Dessa tvåhundra kronor stodo på en skuldsedel, som Nils fader, Tufve Tufvesson, hade utfärdat, under det sista året han levde. Denna var överårig och skulle skrivas om, och för detta var det nu, som Nils gick och gruvade sig.
På morgonen visste Elin, vad hon skulle göra. Det kom henne för, att gjorde hon detta, då skulle Nils se, att hon höll av honom. Och såg han, att hon ville vara honom till hjälp i allt, vad hon kunde, skulle kanske hans sinne vändas till henne.
När Nils därför på morgonen skulle fara bort, gick Elin till honom och sade:
»Du skall fara bort nu, Nils. Jag vet också, vart du far.»
»Vet du?» sade han vresigt.
Men Elin lät ej skrämma sig av hans ton. De stodo mitt emot varandra i vardagsstugan, och dörren till gården stod öppen, så att man kunde se hästen, vilken stod för kärran och tuggade på betslet. För första gången såg Elin Nils frimodigt i ögonen och log.
»Du är skyldig tvåhundra kronor», sade hon. »Och det gruvar du dig för. Men jag hade tänkt så, att om du ville, skulle jag skriva till far.»
»Vill du det?» sade Nils tvivlande.
»Det vill jag», fortfor Elin. »Och ber jag honom om det, sänder han dig nog pengarna.»
Nils stod stilla och såg på sin hustru. Vad hon nu sade honom, kunde han aldrig tro skulle hava varit möjligt. Tårarna stego upp ur hans ögon av ånger, blygsel och samvetsagg, och han undrade, hur det var möjligt, att han liksom aldrig märkt Elin förr. Nils kunde ej se på henne längre, utan han vände sig om och gick ifrån hustrun ut på gården. Där ute gav han sig till att syssla med hästens betsel, och Elins hjärta stod stilla i hennes bröst, emedan hon tyckte sig känna, att något nytt nu måste komma. Då såg hon Nils vända sig ifrån hästen och med tunga, långsamma steg åter gå upp för den låga trappan och in i vardagsstugan. Utan att säga ett ord, gick Nils fram, tog Elin om halsen och kysste hennes mun.
Aldrig hade förr en man kysst Elin, och nu var det Nils, som gjorde det. Hon stod blossande röd och såg på honom med halvöppna läppar och fuktiga ögon. Så lycklig trodde hon aldrig, att någon människa kunde bli.
Nils stod också stilla, och nya känslor skakade hela hans själ. Han kunde icke stanna längre och se på hustrun. Han vände sig för andra gången om och gick.
Men när han redan var ute, ropade Elin efter honom:
»Säg bonden, att om en vecka har han pengarna.»
Nils satt redan i vagnen. Men när han for, vände han sig om och såg på hustrun. Och Elin kände det, som om hon i denna stund ägde sin man helt. Så underlig var denna blick, så djup och så dunkel.
Hon gick fram till bädden, och med huvudet lutat mot Nils kudde, som låg ytterst, föll hon på knä och tackade Gud, som hjälpt i hennes nöd.
På eftermiddagen satt hon hos Kerstin Larsson och berättade om sin lycka.
»Ser du det», sade hon, »jag tror, att örngåtten börjat verka, och att det är Gud själv, som lett mig.»
Hon var röd och varm, när hon talade. Och hennes ögon tindrade.
Över trädgården nedanför verandan sken vårsolen varm, och lärkorna kvittrade i den klara luften.
Tidigt gick Elin hem, lagade kvällsvarden i ordning och väntade på Nils.
När han kom, gick hon skyggt emot honom och ville räcka honom sin hand. Men Nils såg icke den framräckta handen, ej heller hennes ögon, som bådo. Han var åter fången i den trolldom, som band hans själ, och utan att säga något, satte han sig till bordet och åt.
Då störde Elin honom icke, utan gick till sängs. Men när det blivit mörkt, och hon hörde, att Nils sov, låg Elin länge med öppna ögon, lyssnande till mannens andetag, och det gamla uret, som knäppte så långsamt.
»Har jag drömt?» tänkte hon. »Är det möjligt, att jag bara har drömt?»