XII.
Under sommaren 1676 hade trolleriväsendet gripit vida omkring sig bland hufvudstadens lägre befolkning. En särskild kommissarialrätt måste af konungen tillsättas, hvilken uteslutande egde att upptaga alla trollerimål från kämnersrätterna och dem vidare ransaka och döma. Af ledamöterne i denna rätt var hälften prester, återstående hälften utgjordes af läkare och lagkarlar. Antalet mål, berättas det, var så stort, att sammanträden måste hållas alla dagar i veckan, utom lördagar, då presterna måste bereda sig för sabbaten. Tack vare denna ifver, hade emellertid under loppet af en månad icke så få trollpackor hunnit dömas från lifvet och afrättats. En af dem, Rumpare-Malin kallad, hade blifvit lefvande bränd, en annan, Tysk-Annika, hade först halshuggits och derefter bränts på bålet; båda till sista stund påstående sin oskuld.
Det var idel sträfva, allvarliga anleten, som omgåfvo det svarta bordet i rättens sessionssal, en trappa upp i stadshuset på Södermalm. Flertalet syntes redan vara öfver sextio år och endast en, den nyligen från sina utländska resor hemkomne doktor Hjärne, egde ännu qvar mannaålderns blick och hållning.
Öfverst bland de andlige satt en lång mager man i svart kalott, under hvilken några hvita hårtestar stucko fram. Det var den nitiske hexförföljaren, magister Olaus Bergius, i synnerhet känd för sin långa och lärda afhandling om satans frukter i och genom qvinnan. Ingen skulle i detta torra, skrynkliga anlete, med sina små, grå ögon och spetsiga haka, kunna spåra den fanatiske ifraren och ortodoxe luteranen. Snarare skulle man af hans ödmjukt krypande min kunnat tro honom vara en tarflig, tillbakasatt husprest i något högadligt hus. Det var emellertid han, som hufvudsakligen ledt förhören med den framgång, som ofvan är nämnd.
Långs med väggarna stodo bänkar för åhörarne. Desse utgjordes till största delen af prester. Men äfven flera af hofvets damer samt en och annan af de förmögnare bland borgerskapet hade infunnit sig, nyfikne att höra den märkliga ransakning med trollpackan från Södermalm, hvarom anslag uppspikats dagen förut, “då klockan slog tolf”, på stadshusdörren.
Sedan rätten på sedvanligt sätt förrättat sin bön, tillsades vaktkarlarne vid dörren att införa den anklagade. Med stadig gång och öppen blick steg Elsa fram till bordet. Hennes stora mörka ögon gåfvo snarare tillkänna förvåning än nedslagenhet.
— Du är anklagad af flere aktade borgare — sade ordföranden — att hafva öfvat trolldom och fört barn till Blåkulla, hvad har du derpå att svara, Elsa Larsdotter?
— Att det är lögn, lika så visst som lögn finnes i verlden!
Magister Bergius betraktade henne ett ögonblick. Hans grå, hvassa ögon tycktes liksom vilja äta sig in i hennes själs innersta. Hon rodnade och såg förlägen ut.
— Vid din själs eviga frälsning — började han med blicken alltjemt fast på henne — ber jag dig, satans vilseförda offer, att du nu genast bekänner din svåra synd, för hvilken du, så väl af unga som gamla är vorden anklagad.
Hon fäste sin blick stadigt på honom. Så lätt var hon icke öfvervunnen. Klart och redigt omtalade hon, det som händt om qvällen, då hon fasttogs utanför tyske grefvens hus. Hon nekade icke heller till att hon på ett underbart sätt fallit genom muren, då hon velat tillbakavisa hans nåds smekningar. Men aldrig hade hon varit i Blåkulla, påstod hon, — än mindre fört någon dit. — Om det täcktes de höge herrarne i rätten — slutade hon, — att koka henne eller alldeles mala henne sönder och samman, kunde hon intet annat tillstå än hvad hon sagt för sant. Måtte derför Gud trösta hennes arma själ.
Medan hon talat, hade magister Bergius rest sig upp.
— Envisa flicka, — utbrast han, — när hon slutade, — blygs du ej att bemantla din svåra synd med det stora namnets vittnesbörd! Kom ihåg då, att den Gud, du åkallar, kan se in i ditt hjerta lika klart, som du ser genom fönstret der, äfven om djefvulens konster skulle förborga det för oss svaga menniskor!
— Jag vet och tror derpå, nådige herre, men jag har endast tjenat Gud från barndomen, hvilket både grannar och någrannar kunna vitna.
— Ingen tjenar vår herre och satan på samma gång.
— Djefvulen har ingen makt med en kristen, som fött dop och nattvard.
Detta svar fann rätten skäligen misstänkt, såsom troligen ingifvet af den lede. Det var uppenbart att hon icke frivilligt ville bekänna och vitnena inkallades derför. Hon fick emellertid afträda.
Det gälde först att bevisa, huruvida den anklagade varit i Blåkulla eller ej och för den skull inkallades först sådane vitnen, som sagt sig föras af henne till denna satans förskräckliga boning. De som inkommo utgjordes till största delen af barn mellan sex och tio år. Ett diade ännu sin moders bröst, och detta fick, enligt rättens föregående beslut, framföra sitt vitnesmål genom moderns mun.
De fleste af barnen hade en näsvis, “beskäftig” min; endast några få sågo ängsliga och blyga ut. Sedan deras föräldrar aflagt den föreskrifne eden — juramentum calumnæ — med hvilken de bedyrade, vid allt hvad heligt var, att de hvarken af hat eller ondska tubbat någon att klaga på sin näste, började förhöret.
Det första vitnet var Staffan Sporrmakares nioårige son. Han berättade, stammande och oroligt seende sig om åt alla sidor, huruledes han på stora böndagsaftonen öfverfallits af Elsa Larsdotter och så illa slagits med ett skarpt isstycke, att han varit nära att få döden deraf.
— Var det derför att du icke ville åka med henne den natten? — sporde magister Olaus.
— Nej, icke den gången, men sedan många gånger, — svarade han och såg mycket dum ut. — I natt förde hon mig fyra gånger, på en häst, en karl, en ko och en hustru.
— Och hvart förde hon dig dessa gånger?
— Åh, det var olika!
— Något ställe kan du väl påminna dig? Tänk efter?
— Jo, en gång, min's jag, var Blåkulla i stadsträdgården, och en annan gång på postmästarens tak. De sista gångerna såg jag icke hvart hon for, för då drog hon en stor florshufva för ögonen på mig.
Staffan Sporrmakares son fick nu taga afträde och nästa vitne inträdde. Detta var en liten bleklagd, spenslig flicka af omkring tolf års ålder. Hon hade mycket att berätta och talet flöt som en väl inlärd lexa. Hon hade fått besök af Elsa i stugan, sade hon, och förts af henne öfver en stor sjö, hvilken lyste och gnistrade af idel blå svafvellågor. Der hade hon jemväl sett stora skepp med eldröda master, det ena liggande tätt invid det andra. Blåkulla hade då varit på postmästarens tak.
På magister Olaus' fråga, om hon sett, hvad Elsa gjort derstädes, svarade hon, att hon tydligt sett med sina lekamliga ögon, hur Elsa kröp till den elake och klappade och kyste honom. En annan gång hade den elake frågat om hon ville tjena honom, samt då hon svarat nej, tagit upp stora ris af flätade ormar, med hvilka han och Elsa slagit henne. Till sist vardt hon omdöpt och fick skrifva sitt namn i svartboken, som var “svartnacka”.
En annan halfvuxen flicka vitnade, att hon sutit vid sin sömnad och plötsligt fallit omkull, samt strax bortförts af Elsa. Då hade hennes mor, som var en beslutsam qvinna, tagit fram en nål och stuckit i hennes finger, men utan att hon deraf vaknat, eller känt det minsta, förr än Elsa fört henne godvilligt till baka. Hon berättade vidare, att då hon sista böndagen sökte begå Herrans nattvard, hade hon kommit att falla på knä vid duken strax invid Elsa, och hade hon då känt, hur denna tagit ned sin hand och smort henne på kjorteln med något vått. Sedan hade hon i åtta dagar hvarje natt förts till Blåkulla och fått utstå mången faslig pina och åse både synd och elände.
Det var ju förfärliga saker, som kommo i dagen. Åhörarne sågo också ganska häpne ut. Att så mycken synd kunde finnas i verlden, hade de knappast kunnat föreställa sig, oaktadt presternas idkeliga verop, att hela verlden endast var en stor och stinkande syndpöl.
Sedan alltså den tilltalades brottslighet i allmänhet konstaterats, kom ordningen till de särskilda anklagelsepunkterna. Af dessa intog hennes flykt genom muren till den tyske grefvens hus främsta rummet. Det hade nämligen länge utgjort ett spörsmål mellan de lärde, huruvida en trollpacka egde samma förmåga som den lede att ändra materiens synbara form.
Att detta låg inom möjlighetens gräns, åtog sig nu en liten elfvaårig pojke, vid namn Petter Grå, att bevisa för rättens ledamöter.
Han skelade, och såg så illmarig ut, när han trädde fram till bordet att vid hvarje annat tillfälle skulle han säkert blifvit öfverantvardad åt mäster Holger Skarp, som höll vakten vid dörren.
På frågan, om hvilka konster han fått lära af den elake, svarade han oförskräckt, att han kunde göra väder. Den varmaste sommardag kunde han förbyta till smällkall vinterqväll, sade han. Lilje- och konvaljedoft, fågelqvitter, fjärilslek kunde han inom en handvändning få bytt till snöslask, bjellklang och sidensvansar.
Denna sällsamma omstörtning af fult och skönt, högt och lågt, ungt och gammalt verkstälde han endast med tillhjelp af en liten käpp, fast en käpp likväl, som var smord i begge ändar och dess utom försedd med den elakes namn på midten. Han visade nu äfven, hur han kastade käppen bakåt öfver hufvudet, medan han läste de sju obönerna och blåste i en silfverpipa.
Han frågades af magister Olaus, om han äfven fått lära konsten att bräcka murar.
— Det ska' nådige herrarne tro går lätt — svarade han med en skelande blick på magister Olaus. — Man ska' blott smörja väl under hornet. Jag har ofta sett både hus och stenar dansa.
Detta svar var dock alltför ofullständigt, oaktadt den tvärsäkra ton, hvarmed det afgafs, för att rätten skulle känna sig tillfredstäld, och gossen uppmanades derför att visa prof på sina märkliga konster.
Men detta kunde han icke, sade han. Utan att dock på något sätt synas förlägen, förklarade han med den oskyldigaste min i verlden att de nådige herrarne ej kunde få se något af det han lärt, då den elake tagit till baka både hornet och pipan.
— Hvilket horn, menar du? — frågade magister Olaus strängt. — Du har icke talat förut om något horn.
— Jo, det var så. Ers högvördighet — svarade gossen inställsamt, — att för hvarje konst, jag lärde af den elake, dröp han en droppe i ett grönt glashorn; men genom de fromme presternas böner har hornet nu fallit i sönder... Och den elake tjuter deråt, ska' Ers högvördighet tro. För hvarje sådan bön, låter det så alldeles fasligt och bordet, som han ligger under, blir allt mindre och mindre, och kedjan, som engeln bundit honom med, blir allt tyngre och starkare. Annat var det, tillade han och såg illparig ut, när min lilla hustru lefde.
— När din lilla hustru lefde? — upprepade flere af ledamöterna. — Du är ju blott elfva år?
— Ja, hon var en liten fin, grå get, ska' jag säga, men så snart jag bekände på Elsa Larsdotter, sparkade hon henne till döds.
— Och nu föres du icke vidare?
— Jo, Gud bättre mig, senast förliden natt! Då var stort bröllop i Blåkulla. De både dansade och sjöngo der, samt slogos och refvos äfven. Då satt Elsa i taket som en ljuskrona, med hufvudet ned och fötterna upp. Men jag tror nu att jag får vara i fred, ty till slut slogo de tärning om mig, och då förspeltes jag till Bengt Bagares hustru, som har hela tjoget förut.
Pojken fick nu gå. När han lemnade salen, inkom tyske grefvens hofmästare och begärde företräde för rätten, hvilket äfven beviljades honom. Han förklarade, sedan han mödosamt linkat fram till bordet, grefvens hans herres stora misshag öfver det förargliga tal, som han förnummit, nämligen, att den för trolldom anklagade flickan skulle varit i grefvens rum nattetid. Om han, grefven, vidare skulle få höra slika kalumnier och förtal, måste han gå till hofrätten, förklarade hofmästaren, för att klaga och skaffa sig skydd till sin reputation och anseende, hvilket han velat tillsäga de välädle och högvördige kommissarierna.
Dessa ord gingo rätten djupt till sinnes, och resolverades det, att hofmästaren skulle till hans höggrefliga nåde frambära rättens hjertinnerliga försäkran och löfte, att om någon vidare understode sig, att angripa hans höggrefliga nådes karakter, skulle denne få med rätten att göra.
Hofmästaren bugade sig och tackade å sin herres vägnar för rättens högvisa rättrådighet, hvilken denne helt visst skulle hafva i gunstig åtanke.
När han lemnade salen och gick i genom förmaket utanför, kom han att kasta en blick åt fönstret. En äldre qvinna hade rest sig upp från bänken och betraktade honom uppmärksamt. Han stannade, som det tycktes i hög grad öfverraskad af hennes åsyn. Den sjelfbelåtna minen förvreds till ett fult grin och han skyndade hastigt ut genom en af sidodörrarne.
— Hvem var den mannen, Greta? — frågade Lars Skeppare och såg förvånad efter honom.
— Åh kors, han lefver än! — svarade gumman, tankspridd. — Det var ju tyske grefvens hofmästare, halte Bertil, vet jag... — Men hur blek min stackars flicka är — återtog hon och vände sig åt andra sidan, der Elsa stod mellan tvänne vaktknektar. — Stackars mitt kära barn, sådan gruflig synd hon tagit på sitt samvete!
Lars ärnade fråga mera om hofmästaren, all den stund han var i tjenst hos tyske grefven, men nya händelser drogo bort hans tankar.
En skarp qvinnoröst hördes nämligen i det samma gräla med dörrvakten ute i förstugan och strax derefter kom Fingerlisa inspringande, under häftiga åtbörder. Hon var högtidsklädd, i röd kjortel och sidentröja samt hade ett bredt band af gröna glasperlor kring halsen. När hon fick se Elsa stannade hon plötsligt.
— Nej se god dag, vackra Elsa! — utropade hon, hånande — så trägne kavaljerer du för med dig!
— Det har jag nog dig att tacka för — svarade Elsa lugnt — men de ståta nog ock för dig, fast du ljuger.
Fingerlisa såg förvånad på henne.
— Ja, se du på mig, du Flumsa! — sade Elsa häftigt. — Nog vet jag att icke heller du är fri från ondt tal.
Det lyste till i Fingerlisas ögon och hon rusade rätt emot Elsa.
— Det skall du få betala! — skrek hon och ryckte till sig Elsas taftshufva, som hon kastade ut genom fönstret. — Den är ej för dig! Du skall ha en röd, en sådan som de andra...
Vaktknektarne lade sig emellan och skilde dem åt. De skulle snart in för höga rätten, sade de och — borde förstå att bättre skicka sig.
Förhöret hade emellertid fortgått der inne i salen. Namnen, som vitnena fått i Blåkulla, företedde den underligaste samling smeknamn man gerna kan tänka sig. En hette “trå dig”, en annan “tvy dig”, en “styggetacka”, en annan “fulpiska”. Och dessa namn hade alla antecknats af notarien med stor noggrannhet i protokollet. Halfvuxna flickor hade berättat huru de födt djefvulsbarn genom näsan eller munnen under olidlig smärta och värk. Men detta innebar icke något orimligt, när man, såsom rättens ledamöter gjorde, tog det öfvernaturliga sjelft till måttstock. Andra vittnen berättade att de förts ända till tjugu gånger på en natt till Blåkulla. Än hade der varit helt få personer, än hade den lede uppvaktats af tio tusen menniskor, än hade samlingsplatsen för dem varit på Storkyrko-tornet, på Tre kronor, under galgen, på gamla kröningsporten vid Norrbro eller i kajutan på skeppet “Stora kronan”, än hade Blåkulla tagit i anspråk hela ladugårdsgärdet. Resan dit hade en af vitnena gjort med fyra eller fem feta trollpackor, en flicka hade åkt dit på en smal bordkrans, en annan på en liten spik, “der knafft fem flugor få rum” skrifver en af rättens ledamöter, “och annan galenskap med, hengiandes, så wäl i hoop som Polycarpus Riddarfinckes historia”.
Vitnesmålen hade emellertid i ett fall stämt noga öfverens, och detta var i afseende på Elsas person. Må hända hade tvetalan äfven härutinnan kommit att ega rum, om hvarje vitne förhörts särskildt, men detta hade varit att lemna allt för fritt spelrum för satans list, hvilket naturligtvis rättens ledamöter icke ville låta komma sig till last.
När Elsa hörde vitnesmålen uppläsas, kunde hon med möda göra våld på sina känslor. Många af dessa menniskor som vitnat mot henne, hade hon aldrig sett, än mindre talat vid, och likväl hade de med ed bedyrat, att hon fört dem med sig till Blåkulla.
— De äro i villfarelse! — ropade hon harmset. — De taga miste om min person och fara efter det som skett på andra orter. — Hur kunna de nådige herrar finna detta vara möjligt, då jag blott har en kropp, som uti fängelse är innesluten, — men de veta nog icke sjelfve om det är en dröm eller ej.
— Hvarför talar du om dröm? — sporde ordföranden förvånad öfver denna slående anmärkning.
— Derför att de säga sig föras endast när de sofva.
— Du snärjer dig med satans list, — inföll magister Olaus, — men den hjelper dig dock föga här. Vet att du här står inför Guds anlete och att han i sin rättvisa vrede kan gifva satan makt att bryta halsen af dig i fängelset, såsom det hände trollpackorna på Norrmalm, då helvetet skall uppgapa med sina käftar och taga dig emot.
— Vid den evige Gudens namn, som I åkallen, — utbrast Elsa häftigt, — jag är oskyldig.
— Tig hexa! och säg oss först hvilken Gud du menar? — röt magister Olaus.
Hon fäste sina stora bruna ögon på honom.
— Hvem? — frågade hon dröjande, — om icke Gud i himmelen!
Förhöret var slut i hufvudsaken. Det var mer än tillräckligt bevisadt, genom barnens vitnesmål, att Elsa varit i Blåkulla. Visserligen kunde, som hon äfven skickligt påpekat, allt samman endast hafva varit en synvilla för dem, ty satan egde ock förmågan att påtaga sig hvilken menniskas hamn, han ville. Sålunda hade till och med den hederlige borgmästaren Trotzenfeldt angifvits såsom den der en qväll skulle hafva fört en femton års flicka till Blåkulla, och hvilket var bevisligen falskt. Men det gafs ett medel att få visshet äfven härutinnan. Det måste utrönas, om den anklagade mottagit någon fästegåfva af den onde eller ej. Hade det förra egt rum, gjordes hvarje vidare undersökning öfverflödig, ty då var den anklagade gift med satan och hörde i allt fall till hans utvalde.
Elsas föräldrar och Fingerlisa blefvo derför förekallade, såsom de, hvilka bäst borde känna till hennes lefverne.
Fingerlisa fick först aflägga sitt vittnesmål. Hon utbredde sig vidt och bredt om de svåra anfäktelser, för hvilka Elsa hade utsatt henne under några år, ty, sade hon med ett bredt grin, som visade hennes hvita tänder, “vackra Elsa” har alltid varit som ett trollbarn. Sålunda fortfor hon, ska' nådige herrarne tro, har Elsa en gång fått en trollring af den onde, fast hon sökte inbilla mig och flere andre af grannarne, att det varit tyske grefven, som gifvit henne den.
Hon hade varnat både Elsa och hennes föräldrar, samt fått dem att lägga ringen afsides i spiselvrån. Om han dagen derpå varit borta, visste hon icke; dock höll hon detta för mycket troligt, ty en gång hade hon varit med, då Elsa skulle gräfva upp en dylik gåfva bakom svinhusknuten och då hade de endast funnit en murken näfverbit, men deremot sett en ful svart hund, som ingen kände, sloka i väg ut ur svinstian.
Medan hon talade hade Elsa flere gånger skiftat färg. De mest orättvisa anklagelser hade hon fördragit med större lugn än Fingerlisas tal. När denna slutat, brast stormen lös.
— Tro henne icke, — utbrast hon, ur stånd att tygla sin lidelse, — tro henne icke, nådige herrar, ty hon är en komperska, som både kan sålla folk och vitna mot hvem hon vill.
Magister Olaus förmanade henne att uppföra sig lugnt och anständigt samt att låta vitnena njuta sin frihet. Men hon slet sig lös med våld från sina vaktare och rusade mot Fingerlisa. Endast med stor möda kunde hon åter bringas till lugn samt åter föras till sin plats. Länge efteråt talade man emellertid om hennes häftiga tillmälen och blixtrande ögon, såsom synnerliga prof på satans anfäktelse.
Fingerlisas bekännelse hade emellertid träffat hennes sårbaraste punkt. Kunde det bevisas att Elsa fått en ring, hvilken sedermera på oförklarligt sätt försvunnit, var detta för sig mycket misstänkt, och då kunde man hoppas att med ihärdighet komma än längre. En andlös spänning rådde derför i salen, när hennes föräldrar uppmanades att aflägga sina vitnesmål.
Lars steg först fram. Han visste ingenting, sade han, kort och bestämdt, hvarken om någon ring eller någon annan trolldomssynd. Han trodde blott att Gud velat straffa Elsa derför att hon ofta varit olydig. Men om de nådige herrarne, slutade han, hölle henne för en gemen trollpacka, ville han sjelf vara den förste, som skulle sätta henne på vedtrafven och tända elden derunder.
Det kom nu mor Gretas tur att vitna. Det dröjde en stund innan hon svarade på rättens frågor. Hon var både af sina grannar och församlingens prester känd för sin rena vandel och trägna kyrkgång och hennes tystnad tyddes derför endast till godt.
— Säg nu mor, hvad I veten, — sade magister Olaus efter en stund och gjorde sin röst så len som möjligt. — Låt icke intala Er af köttsens räddhåga eller af falska röster i Ert öra, att säga det I ej veten sant vara.
Hon såg honom stadigt i ögonen och berättade kort och afbrutet om Elsas föregående lif. Elsa hade varit mycket ombytlig till sinnes, tyckte hon, i synnerhet på sista tiden, och någon gång äfven både hård och elak, då hon velat förmana henne.
Magister Olaus bad mor Greta tacka Gud, som varit henne så nådig, att hon nu fritt fått bekänna sanningen. — Dock spordes ej, — tillade han, — om I sett ringen, som satan gaf henne, och hvarom denna unga flicka — han pekade härvid på Fingerlisa — nyss vitnat.
Mor Greta hade hit tills med sällspordt lugn aflagt sitt vitnesmål, men vid denna fråga började hennes läppar darra och den ena tåren letade sig väg efter den andre utefter hennes bruna kinder. Allas ögon fästes på henne. Man hade kunnat höra en flugas surrande, så tyst var det.
— Säg om I sett ringen, mor? — frågade magister Olaus ånyo.
En tung suck banade sig väg ur hennes bröst och hon sänkte hufvudet, i det hon sade tyst, nästan för sig sjelf.
— Ja, Gud nåde mig, för det jag så gjorde!
Det sorl, som nu uppstod, var så högljudt, att profosserna och vaktkarlarne fåfängt äskade ljud. Genom sorlet hördes Lars Skeppares stämma:
— Du ljuger, qvinna — skrek han och knöt den seniga handen mot mor Greta. — Du ljuger, så sant jag är en ärlig svensk. Men du har alltid behandlat flickan der som ett flarn och ett oting och som hon varit en annans foster och icke ditt...!
Längre kom han ej i sin straffdom, ty nu kommo flere vaktkarlar sina kamrater till hjelp och togo fast de värste orostiftarne samt deribland äfven honom.
— Nå i Jesu namn — skrek han utom sig af vrede, i det han utfördes. — Må vår Herre bevara Era kroppar!
Mor Gretas vittnesmål hade varit afgörande. Hon var, som nämndt, känd af alla såsom en mycket gudfruktig och sanningskär qvinna, och när hon nu tagit på sin ed, att Elsa haft trollringen i sin ego, var saken klar, vare sig nu att ringen, som några vitnen påstodo, förvandlats till en bit näfver eller, såsom andra påstodo, till en rostig jernbit. Till och med de af rättens ledamöter, som hit tills hållit saken något “dubieux och farlig”, kunde icke längre vara “så absurde”, som de yttrade sig, att de helt och hållet ville förneka trolldomen.
Elsa tillhölls nu för sista gången af magister Olaus att bekänna.
— Vid Gud och Hans evangelium, höge, nådige Herrar — utbrast hon, snyftande i det hon kastade sig på knä — är jag oskyldig!
Det var första gången, man sett tårar i hennes ögon och många af åhörarena grepos deraf djupt till sinnet. Men hennes sak var förlorad. De afgifna vitnesmålen hade större trovärdighet än hennes tårar och anfäktelser.
— Stig upp, du satans förtappade — röt magister Olaus mot henne. — Den höga rätten låter sig icke förledas af sådant löst och fåfängt tal, utan ser den förvisso, att det kan intet annat hållas före än ett satans skrymteri och en djefvulens arglistighet.
Elsa reste sig upp och betraktade honom en stund, utan att säga något. Derefter vände hon sig till mor Greta och sade lugnt, nästan kallt:
— Ack mor, om I vissten hur I faren vill!
Innan hon fick yttra något mera, gaf emellertid magister Olaus ett tecken åt hennes vaktare och hon vardt utförd. Äfven mor Greta och åhörarena tillsades att lemna rummet. De senare ruskade betänksamt på hufvudet, när de ute i förmaket kastade en sista blick på Elsas bleka, vanstälda anletsdrag och ingen hade troligen för mycket guld velat intaga hennes plats.
Rätten var nu allena och det skreds till doms fällande. Ingen enda röst höjdes för Elsas frikännelse.
— Damnat! damnat! — ljöd det entonigt och olycksbådande hela raden i ände, å ömse sidor om det långa bordet.
Sedan hon sålunda var förklarad skyldig till det brott, hvarför hon var anklagad, återstod det endast att öfverlägga “de genere mortis” eller om det sätt, hvarpå hon skulle aflifvas. Härvid uppstodo emellertid så många flere meningar. De fleste ville att hon, “andra complicibus till skräck”, skulle brännas lefvande liksom Rumpare-Malin och Tysk Annika, men några tyckte detta dödssätt vara “något cruelt” och föreslogo i stället, att hon skulle nypas med heta tänger eller gifvas ett eldkol eller rödt jern i handen. Presterna satte sig dock ifrigt emot denna mildring i straffet.
— Man borde — sade magister Carolinus — mera se på Guds namns ära än på hennes olidliga pina, helst hon haft en farlig intension, att förföra andras själar till helvetets eldpina af svafvel. Desslikes borde hon se att satan, som lofvat henne, att ett “subpositium quid” skulle få lida i hennes ställe, vore maktlös mot Guds åkallan. Det vore rätt — slutade han — om hon, som de andre, finge en försmak af svafvellågan och borde hon derför å bålet brännas.
Efter en lång öfverläggning stannade man slutligen vid det beslut, att om den anklagade fortfarande stode fast i sitt hårda sinne, skulle ingen nåd henne vederfaras, hvaremot, om hon kom till sann ånger och bekännelse, skulle man, innan slutlig dom afsades, ytterligare öfverlägga, om och i hvad mån hennes straff kunde mildras. Det uppdrogs åt magister Olaus, att i enslighet och med “godt manér” söka utröna, om hon ej ville frivilligt bekänna, i hvilket fall hon äfven skulle få begå Herrans heliga nattvard, som i annat fall skulle vara henne vägradt. —
Utanför på gatan väntade folket med otålighet, att mästermannen skulle förkunna dagen för exekutionen. På morgonen hade tvänne gemena trollpackor piskats af spögubbarne på Norrmalmstorg, och det kunde icke vara annat än i sin ordning, tyckte månge, om dagen slutade med ett bål. Det var derför icke utan knot, som man lyssnade till rättens beslut, enligt hvilket den för trolldom anklagade skepparedottern Elsa Larsdotter ännu en tid skulle hållas till syndabot och ånger.