Dagdrömmar / En man utan humor I

by Gustaf Hellström

I.

ANTIKEN

Av det tiotal instinkter, med vilka den vite mannen enligt den moderna socialanalytiska psykologien är utrustad, står utan tvivel självmedvetenheten — kampen mellan känslan av ens egen betydelse och dess motsats, känslan av ens eget mindervärde — icke blott som den i individens liv tidigast framträdande utan också som den för hela hennes levnad utslagsgivande.

Att så är förhållandet bör vid närmare eftertanke knappast förvåna. Bakom känslan av ens egen betydelse ligger nämligen ingenting mer och ingenting mindre än ens medfödda förvissning om att man är — mänska, en individ, som i trots av sin egen mer eller mindre framträdande yttre betydelselöshet dock är olik alla andra individer, "en enastående och enhetlig tillvaro".

Ju närmare man lär känna en mänska, ju längre den period är, över vilken ens kunskap om henne sträcker sig, ju klarare framgår det för en, att hennes tillvaro innerst inne varit en kamp mellan känslan av hennes egen betydelse och de yttre och inre hinder, som hämmat den, tvingat den att söka sig andra vägar, hämmat den på nytt o.s.v. i en enda oavbruten brottning, till dess självmedvetenheten segrat eller genom en kompromiss slagit sig till ro i en eller annan fåfänga eller — till sist — hissat resignationens vita flagga.

Och ändå! Hur stor känsla av ens egen betydelse gömmer sig ej bakom en mänskas resignation. Endast i den ton, med vilken man hör en person förklara: "Jag har resignerat", ligger det en triumfens undertryckta darrning, ett avståndstagande från den vulgära hopen, ett individens sista, stora, slutgiltiga manifesterande av sig själv som enastående och enhetlig tillvaro.

* * * * *

Redan långt innan Stellan Petréus gjort sig förtrogen med jagbegreppet, redan på den tid, då han ännu talade om sig själv i tredje person singularis, ägde han en klar och orubblig uppfattning om sin egen betydelse.

Varje dag, då han kom hem från sin promenad med gamla Kerstin och tamburdörren öppnats, blev han stående utanför tröskeln och ropade med gäll röst genom våningen:

— Kommer han!

Utanför föll den sena februarisnön i stora flingor, som smälte.

I kasernträdgården tvärs över gatan stodo granarna med tunga, vita grenar. Då och då föll ett snöflak till marken med ett dovt, mjukt ljud: grenen rätade åter upp sig, och för några sekunder skälvde den, som om den skakat av sig vätan från det fallna flaket.

Från kaserngården andra sidan granarna hördes det taktfasta trampet av marscherande fötter, höga kommandorop, en kort trumpetsignal och gnäggandet av en häst, som ensam leddes ut ur en av de långa, gulvita stallbyggnaderna.

Den dagen hade Stellan ej fått lov att gå ut. Han stod på en stol vid fönstret och talade i ett sträck till flingorna. Det hände ofta numera, att han måste hålla sig hemma för vädrets skull. Man hade plötsligen blivit så rädd om honom. Varför kunde han ej förstå.

Det var för resten så mycket, Stellan på den sista tiden fann hemlighetsfullt.

Till exempel hans mor.

Gamla Kerstin påstod, att hon var mycket sjuk. Alla gingo omkring allvarliga och talade med låg röst. Till och med Ida ute i köket hade slutat upp att sjunga.

Han kunde inte riktigt förstå allt detta. Hans mor låg visserligen till sängs. Men det hade hon gjort så länge, ända sedan hon kom hem från lasarettet. Och på lasarettet tyckte han hon legat så länge han kunde minnas.

Men han kunde inte förstå, att hon var riktigt sjuk. Hon grät inte.
Hon jämrade sig inte heller. Hon talade. Och ibland skrattade hon.

Någonting besynnerligt måste det i alla fall vara. Hennes ben voro så tjocka. Det fanns ingen, som hade så tjocka ben, som hon. Varken Kerstin eller ens Ida i köket. Han hade själv sett efter. Och de blevo tjockare för varje dag. Varje morgon, han kom in till sin mor, var hans första fråga: — Har di blitt tjockare, mamma?

Gamla Kerstin påstod, att det fanns vatten i dem. Ingen av de andra hade vatten i sina ben. Det var ej utan att han var stolt över dem. Han förstod att på grund av dem utmärkte sig hans mor framför alla andra. Men på samma gång var han också rädd för dem. När han någon gång fick se dem, tog han ett steg tillbaka från sängen, och en gång, då han fått känna på dem, hade han dragit handen undan, som om de kunnat göra honom illa.

Och så kom farbror doktorn varje dag. För en vecka sedan hade han stannat mycket länge. Då hade Stellan ej fått sticka näsan in i sjukrummet. Gamla Kerstin påstod, att doktorn skulle tappa hans mor. Stellan var från början emot företaget.

— Ja, men kan hon stiga upp sen? frågade han.

— Ja, svarade Kerstin.

Stellan lugnade sig en smula. Han blev stående utanför dörren och lyssnade för att höra, när hans mor föll i golvet. Men han hörde ej någon duns.

När han till sist släpptes in, låg hon alldeles som förr i sängen. Han vågade ingenting säga. Han hade fått tillsägelse att hålla sig mycket tyst. Han blev stående ett stycke från sjukbädden och sneglade på sin mor med ett finger i munnen. Slutligen drog han Kerstin i kjolen, ett sedan länge överenskommet tecken att hon skulle böja sig, så att han kunde viska i hennes öra:

— Ska hon inte stiga upp?

— Jo, jo, snart.

Men hon steg inte upp.

Från denna dag förlorade Stellan allt förtroende till farbror doktorn. Han upprördes också över detta sätt att få mänskor att stiga upp genom att helt enkelt tappa dem i golvet. Om gamla Kerstin skulle göra likadant med honom om mornarna — — —?

Det hade också kommit en fröken i huset. Hon hade en vit hatt på sig inne. Han skulle kalla henne syster. Han tyckte inte om henne. Han ville inte ha någon syster. Han ville vara ensam med pappa och mamma. Han var avundsjuk på henne. Hon fick jämt sitta inne hos hans mor. Och hon ville alltid köra ut honom i barnkammaren. Men han hade föresatt sig att hämnas på henne: en gång, då han blev riktigt stor, skulle han ta sin fars sabel och hugga huvudet av henne. Ännu så länge fick han nöja sig med att bita henne i handen, då hon förde honom ur sjukrummet.

Allt detta med moderns påstådda sjukdom hade emellertid också sina stora fördelar och behag. Han kunde ej underlåta att känna, hur han vuxit i makt. Alla utom syster gjorde vad han ville. Han behövde bara skrika så högt, att hans mor hörde det. Och så fick han sin vilja fram.

Varje dag kom det också tanter på besök. De hade choklad och konfekt med sig åt honom. De togo honom i sitt knä, klappade och kysste honom och sade: — Nu blir mamma snart frisk igen.

Både när de kommo och gingo, bugade han sig mycket djupt för dem, så djupt, att de sade till hans mor: — Tänk en sådan snäll och artig kavaljer han redan är.

Efteråt gick Stellan ut i köket och sade:

— Jag är en snäll och artig kavaljer.

— Hin tro't, sade Ida.

Men då blev gamla Kerstin ond:

— Inte får hon säga sånt, när barnet hör det.

Men Ida svarade:

— Åja, vänta han. Världen tämjer honom nog.

— Det gör den inte, svarade han och gav henne en förkrossande blick. Han kunde inte tåla Ida. En gång hade han stulit sylt från henne så att det upptäckts. Hon hade funnit honom på en stol i skafferiet med hela ansiktet nedsmort.

* * * * *

Men nu var han ensam med sin mor i sjukrummet. Hon låg och läste tidningen. Syster hade gått ut för att hämta frisk luft. Gamla Kerstin höll till ute i köket, där hon tvättade strumpor.

Han stod på stolen vid fönstret och talade i ett sträck till flingorna och snöflaken, tankar, som blixtlikt flögo genom hans hjärna, snabba som drömmar, liksom de utplånade ögonblicket efter.

Till sist hade han ingenting mera att säga. Han såg på sin mor. Hon sov. Tidningen hade fallit ned över hennes ansikte. Han tänkte: Nu sover hon riktigt. Men för säkerhetens skull frågade han:

— Mamma? Hon svarade inte. Han klättrade ned från stolen, sprang in i barnkammaren, tog på sig kask och sabel och drog gunghästen in i sjukrummet. Det fanns ingenstans det var så roligt att leka som där inne, därför att syster förbjudit det. Han klättrade upp på hästen, drog sabeln ur baljan och kommenderade: — Framåt masch!

Han lekte pappa. Det var den roligaste lek han visste. Hans far var det ståtligaste, han någonsin sett. Varje morgon låg Stellan i fönstret och såg honom komma ridande ut från kaserngrindarna. Ibland var han ensam. Ibland hade han många, många knektar bakom sig. Och ibland hade de också kanoner. Det var det underbaraste av allt. Stellans hjärta hoppade som hos en liten fågel. Mänskorna stannade och sågo på hans far. De stora kanonhjulen dånade mot stenläggningen. Stellan blev så ivrig att han började svänga med sabeln och ropa:

— Framåt masch! Framåt masch! Då såg hans far upp till fönstret, förde handen till mössan och hälsade allvarligt upp till honom. Stellan skrek ännu vildare: — Framåt masch! Framåt masch!

En gång hade han varit så hänförd över synen av sin far och de många kanonerna och han hade fäktat så ivrigt, att han föll ut genom fönstret från andra våningen och skulle ha slagit ihjäl sig om han inte fastnat i sladderspegeln nedanför. Men detta hade han ej något minne av. Han bara visste, att det hänt, därför att gamla Kerstin alltid måste hålla honom i benen, då han skulle hälsa på sin far.

* * * * *

Men nu var han själv pappa med många knektar bakom sig. Han sporrade hästen, ryckte i tyglarna och röt obegripliga ord. Hans mor sade ingenting. För resten hade han glömt, att hon fanns till. Han vände sig om i sadeln och svängde med sabeln. Nu var han långt, långt ute på det stora exercisfältet. Han hörde det dova dånet av kanonhjulen och hästarnas tramp mot fältets grästuvor. Hans ögon stodo stela. Hästen galopperade i vild fart.

Då hörde han tamburdörren öppnas. Det var hans far som kom. Sporrarna klirrade, sabeln skramlade i sitt koppel, då han satte den från sig i paraplystället.

Stellan klättrade ned från hästen, smög sig tyst mot dörren, gjorde givaktställning, skyldrade gevär och stod rak och stel, med blicken riktad rakt fram, liksom vaktposten vid kaserngrindarna, då hans far gick förbi.

Då knäppte det i dörren. Hans far öppnade långsamt och försiktigt, förde handen till pannan i honnör och viskade: — Stå ledig!

Stellan gjorde på axel gevär, precis som hans far lärt honom.

Plötsligen for han samman som ett markens dödsskrämda villebråd. Hans far skrek till så, som han aldrig hört honom skrika förr, inte ens nere på kaserngården.

Det var ett skri Stellan ej förstod.

— Elsa, Elsa, ropade hans far, hör du mig, Elsa! Säg, att du hör mig — — —

Så slog rösten plötsligen om. Nu lät det, som om han grät:

— Å, Elsa, det är inte sant, det är inte sant, Elsa — — —

Stellan hade låtit sabeln falla. Men han var så skrämd, att hans fingrar ännu höllo krampaktigt om fästet. Han vågade ej röra sig. Han stod alldeles stilla och såg framför sig. Han förstod ingenting. Men han var så skrämd, att hans kropp skakade.

Hans far hade sjunkit ned på golvet vid sidan om sängen. Han höll om moderns hand, kysste den, vätte den med sina tårar, medan han snyftade:

— Elsa, Elsa, förlåt mig allt — — — Jag har alltid älskat dig, jag ska alltid älska dig, Elsa, Elsa — — —

Plötsligen rusade han upp, förbi Stellan, ut i våningen, ropande genom rummen, snyftande:

— Kerstin, Kerstin, i Guds namn, Kerstin — — —

Jungfrurna kommo springande in. Men med ens stannade de, ett stycke från sängen, som om någonting oöverstigligt hindrat dem att gå vidare. De slogo händerna samman och började gråta.

Stellan vågade ej se upp. Då och då ryckte han till av skräck, som om en elektrisk stöt gått genom hans kropp.

— Stackars, stackars unga frun, snyftade Kerstin. Stackars, stackars unga frun, som jag burit på mina armar och som jag ammat med mina fattiga bröst. Stackars, stac — — —

Hennes röst drunknade i tårar.

Stellan förstod ej vad hon sade. Men nu såg han på sin mor. Han betraktade henne med ett par snabba, rädda ögonkast. Hon låg och sov, med munnen alldeles vidöppen.

Inför denna vidöppna mun greps han av en outsäglig skrämsel. Med ett högt skri sprang han ur rummet. Han hade tappat sabeln. Men baljan slog honom om benen. Kasken föll av. Han ville springa och gömma sig. Men rummen hade med ens blivit så underligt stora. Och han kände sig så trött i benen. Han tyckte också att någon sprang bakom honom, för att hinna upp honom och rycka honom till sig. Och detta, denna, som förföljde honom, var hans mor. Hennes mun var alldeles vidöppen — — —

Då snavade han över sabelbaljan. Han föll alldeles framstupa. Men han skrek ej. Han grät inte heller. Han kunde ej. Strupen var som sammansnörd. Och liksom om han förlorat förmågan att röra benen, som om han glömt att gå, kröp han med vitt spärrade ögon in under den stora salongssoffan. Han kröp så långt in han kunde komma, med ansiktet mot väggen och armarna för ögonen. Han skälvde av skräck.

Där fann honom gamla Kerstin efter att sökt och ropat på honom länge.

Han ville inte komma fram. Och då Ida lyft undan soffan från väggen och
Kerstin höll honom i sina armar, skrek han högt:

— Inte se mamma! Inte se mamma!

* * * * *

Men de dagar som följde voro underbara. Det låg över dem någonting festligt och högtidligt. Mest påminde de om julafton, men en julafton, som aldrig tycktes ha något slut. Varje dag, varje stund på dagen medförde sin oerhörda spänning. Varje gång tamburklockan ringde hände något nytt och oväntat. Någon kom med blommor, bundna till väldiga, runda kransar, eller med paket. Svartklädda tanter gingo ut och in med choklad, karameller och presenter åt honom. Och så kom det främmande. Så gott som varenda dag följde Stellan med sin far till tåget: först kom farmor, så mormor och morfar och morbror från Göteborg och sedan farbröder och fastrar. De hade paket med sig och många saker i sina koffertar, och så fort de kommit hem, stängde de sig inne med hans far, precis som på julafton.

Och i allt som hände, kände han att han var medelpunkten. Han gick från knä till knä, och när han tröttnade på ömhet och smekningar hade han sina leksaker och konfektpåsarna.

Så skedde det hittills märkvärdigaste av allt. Det kom flera karlar, som klädde lilla förmaket alldeles vitt, väggar och golv, allt. Och de fäste vita och röda blommor på väggarna och strödde vita och röda blommor på golvet. Något så vackert hade Stellan aldrig kunnat tänka sig. Han stod inne i lilla förmaket hela tiden karlarna arbetade. Han gjorde inga frågor, som han alltid annars brukade göra, när någonting oförklarligt skedde. Han endast såg, såg. Och ibland suckade han till djupt, av spänning och översvallande tillfredsställelse.

Till slut kom en stor gul kista med vita beslag. Den var mycket längre och vackrare än de koffertar, morfar och mormor haft med sig. Kerstin påstod, att i den skulle hans mor ligga. Hon påstod också, att hon skulle fara bort och vila sig länge efter sjukdomen. Det var den sista vilan, sade hon. När hans mor steg upp från den, skulle hon aldrig behöva vila mera. Stellan kunde knappast tro det.

— Aldrig, riktigt aldrig mera?

— Nej, aldrig.

Han såg på Kerstin länge… Han måste bestämt fråga någon annan. Till slut valde han farmor som den, han ansåg trovärdigare än till och med Kerstin. Och farmor svarade likadant. Det var alltså ingenting annat att göra än att tro.

Stellan fick ej vara med inne, när hans mor kläddes till den sista vilan. Men han var inte otålig över att det tog så lång tid. Han förstod, att när hon skulle vila så länge, behövdes det särskilda anstalter.

Ja, det var underbara dagar, högtidliga och spännande. Det fanns endast en sak, som störde. Och det var hans mor. Under allt detta låg hon och sov. Han skulle ha velat väcka henne, så att hon kunnat vara med och se allt detta. Men hon låg i kistan i det vita rummet med blommorna och hon var själv klädd i vitt och hade blommor på täcket.

Han gick in till henne om mornarna, stannade vid dörren, bugade och sade: — Sov gott, lilla mamma. Han upprepade samma ceremoni om kvällarna, och då tyckte han det passade bättre att säga sov gott.

Men på samma gång var han också rädd för henne. Nu hade hon visserligen stängt munnen. Men hon var så förfärligt kall. Den första morgonen hade han gått fram till henne och klappat henne på kinden. Men han hade ögonblickligen dragit handen tillbaka. Hon hade bestämt inte tillräckligt på sig. Han funderade över detta länge och passade till slut på, då ingen märkte det, att hämta täcket från sin egen säng i barnkammaren.

Men då han kom släpande med det in i det vita rummet var mormor där.

— Men mitt älskade barn, vad tänker du göra?

— Mamma fryser.

Mormor försökte förklara, att hans mamma inte frös.

— Ska hon vara så kall då?

Mormor nickade.

— Jaså!

Han släpade täcket med sig ut igen, men då han kommit till dörren vände han sig om och blev stående en stund. Till slut frågade han:

— Ja, men mormor narras inte?

— Nej!

— Jaså!

* * * * *

Till slut kom det underbaraste av allt.

Själv var han klädd i en ny svart sjömanskostym med en vit halsduk under kragen. Hans far var i parad och Stellan beundrade honom mera än någonsin. Han hade det förgyllda skärpet om livet och képin med den långa svarta plymen låg ute på handskbordet i tamburen.

Det kom en massa farbröder också. Somliga hade parad liksom hans far. Andra voro bara i svart med höga, svarta hattar. Dem brydde sig Stellan inte om.

Och så kom en stor, besynnerlig vagn med silverfransar och hästar med svarta kläden och silver på. Och det kom också andra vagnar, droskor med svarta hästar.

Och så kom, ja, så kom själva regementsmusiken. Den stannade utanför nere på gatan. Det hade aldrig hänt förr. Den hade marscherat förbi många, många gånger. Men stannat hade den aldrig. Och också den var i parad. För den glömde Stellan allt annat. Han hade gråtit förut, därför att han inte fick följa sin mor till sista vilan. Men nu blev han nöjd. Han satt i fönstret på farmors knä och såg på all ståten. Han pekade på musikanterna och talade till sig själv i ett sträck. Det fanns särskilt en av dem, han alltid beundrat mera än alla de andra. Det var en stor karl med en stor mustasch och han blåste i den allra största "trumpeten", som var så stor att den var större än Stellan själv. Och när han blåste i den kom det ett så hemskt ljud som när man ropade bo-o nere från källaren.

Inför den synen höll Stellan andan av spänning så länge, att han blev alldeles blodröd i ansiktet.

Plötsligen sade hans farmor:

— Men mitt kära barn, du är ju alldeles våt. Vi måste byta på dig.

Hon ville ta honom med sig in i barnkammaren. Men han grät och så fick han sitta kvar, till dess hans far kommenderat framåt marsch och alla farbröderna marscherade med hans mor till sista vilan.

Han höll sig lugn, så länge han ännu kunde höra musiken. Men så fort den försvunnit utom hörhåll, började han gråta.

Onda aningar stego upp inom honom. Han kände, att allt inte stod rätt till. Vad skulle de göra med hans mor? Varför kunde hon inte sova hemma i det vita rummet, som var så vackert? Var sista vilan ännu vackrare? Han ville följa med och se efter. Han grät ej längre. Han skrek. Han blev våldsam och vildsint. Han rusade mot tamburdörren, sparkade på den och ropade:

— Öppna, öppna! Jag vill se, vad di gör mä mamma! Öppna, öppna!

Kerstin tog honom i sina armar — hans farmor orkade ej. Han bars fram och tillbaka genom rummen och sparkade och skrek.

Till slut sade hans farmor:

— Men vi måste byta på dig först.

Då tystnade han. Han kröp upp i farmors knä och lät henne byta på sig. När han var färdig — sov han, trött av dagens spänning, med huvudet på sin farmors knä.

* * * * *

De högtidliga festdagarna voro över. Det var som när julen är slut och granen kastas på gården. Allt det vita togs bort från det vita rummet. Stellan stod och såg på. Ej heller nu sade han något. Men hans hjärta blev allt tyngre och tyngre. Han grät: hjärtat kändes till sist så tungt att det var som om han måst släpa det med sig in i barnkammaren.

Släktingarna reste. Han och hans far följde dem till tåget och de vände ensamma tillbaka hem. Hans far tog så långa steg och gick så fort. Stellan halvsprang vid sidan om honom med sin hand i hans.

Endast farmor stannade kvar. Allt blev så tyst. Ibland togo hon och hans far honom i sina armar och gräto. Då grät också han. Då och då kommo några tanter. Ibland hade de konfekt med sig. Men de stannade ej så länge som förr.

En dag for han med sin far och farmor i droska för att se den plats, där modern sov sin sista sömn. Det regnade. Men han var i alla fall stolt över att åka i droskan: den var som ett litet hus och den hade gardiner, man kunde rulla för fönsterna, så att det blev alldeles mörkt. Då var det, som om man åkt rakt genom natten. Hela vägen ut rullade han dem upp och ner. — Nu åker vi genom dag och nu åker vi genom natt, sade han.

Droskan stannade utanför ett par höga grindar med förgyllda spetsar, nästan likadana som kaserngrindarna. Han kände sig genast mera hemmastadd. Han till och med erfor en förnimmelse av trygghet för sin mors räkning: hon sov sin sista sömn på en kaserngård. Men det fanns ingen skyllerkur och ingen knekt, som stod på vakt och skyldrade gevär för hans far. Det fanns heller inga kanoner eller stallar, bara stenar, som stodo upprätt, och häckar och blommor och några träd.

Stellan gick mellan sin far och farmor och höll dem i handen.

De stannade till slut. Det var en stor kulle med en massa blommor. Kullen var mycket större än de andra, och blommorna voro flera. Det gladde honom.

Hans far sade:

— Här vilar — — —

Men så tystnade han. Han satte näsduken för munnen och Stellan kände hur hans hand darrade.

Hans farmor grät.

Det var en hel del frågor, han skulle ha velat göra. Han började:

— Men säg, pappa — — — Men säg, farmor — — —

Ingen av dem svarade.

Då började också han själv gråta.

Fadern tog honom i sina armar och bar honom tillbaka till grindarna och droskan. Han kände, hur hans far skakade och darrade, och han grät ännu mera.

Det var besynnerligt allt detta. Han funderade mycket på vad som hänt. Han frågade Kerstin och farmor, men kunde inte få ett svar, som tillfredsställde. Han började bli mer och mer övertygad om att de lurade honom på något sätt.

* * * * *

Hemma blev det allt tystare. Snart upphörde tanterna alldeles att komma.
När det nu ringde på tamburdörren, var det mest karlar och pojkar, som
lämnade ett kuvert. De högtidliga och spänningsfyllda dagarna hade gjort
Stellan nyfiken. Varje gång det ringde frågade han:

— Vem var det som kom och vad hade de mä sig?

Kerstin svarade:

— En räkning.

— Till mig?

— Nej, inte till honom.

Till slut upphörde det alldeles att ringa på tamburklockan. Endast minnet stod kvar, det första minnet han hade av sitt liv, den första outplånliga känslan han hade av livet självt, någonting högtidligt och festligt med blommor och musik, i vilket han själv varit medelpunkten. Och så — i allt detta högtidliga och festliga, på ett underligt sätt vävt in däri — någonting oförklarligt, kallt, skrämmande — — —

Han var upptagen i ett sträck dagarna i ände. Redan klockan halv åtta på morgonen satt han i sängen och ropade:

— Kerstin! Kerrrstinnn! Får ja inte kaffe snart!

Ibland var han så ivrigt upptagen, att han glömde det nödvändigaste, innan det var för sent.

— Han är den värsta gris ja har sett, sade Kerstin, medan hon tvättade och bytte om på honom.

Dagarna voro fyllda av intensiv verksamhet och rörelse. Ibland var han så trött att han måste lägga sig och vila mitt på eftermiddagen.

Men de voro sig alla lika, likt frukter av samma slag, somliga rikare och saftigare, andra en smula kantstötta. Det fanns till och med de som hade mask i sig. Men till gengäld fanns det också de, som voro större och saftigare än alla andra: julen, hans födelsedag, och så den dag, då hans far kom hem med Lya. Lya var svart, med brunt bröst, ett stort huvud med spetsig, brun nos, djupa rynkor i pannan, krokiga framben med stora tassar och en lång kropp.

Hans far påstod, att det skulle bli en tax.

Men det allra märkligaste med den var, att den var Stellans.

— Ja, men ä den riktigt, riktigt min, pappa?

— Ja.

— Ja, men ä den alldeles, alldeles riktigt, riktigt min?

— Du hör ju vad jag har sagt.

— Ja, men ä den min så att jag kan göra med den vad ja vill?

— Ja, det vill säga, du ska vara snäll mot den.

— Ja, pappa.

Han satt med den i knät långa, långa stunder. Han var nära att kväva den i täcket, han stoppade om den för att den ej skulle frysa. Han släpade den med våld fram till mjölktallriken för att den ej skulle hungra eller törsta ihjäl. Han var så snäll mot den, att den efter några dagar sprang och gömde sig, så fort han närmade sig.

Lya gav honom många bekymmer. Den var hans, riktigt hans. Och ändå kunde han ej få den att göra, vad han ville. Den sprang sin väg, den slingrade sig från honom som en ål, den tjöt, den bet honom.

Lya beredde honom den första verkliga kampen med ett annat levande väsen. Här hjälpte det ej att tigga eller gråta sig till att få sin vilja fram. Aga endast förvärrade saken. Stellan jagade hundvalpen genom hela våningen. Han lockade på den i alla tonarter, medan hela hans väsen knöt sig i en förgrymmad känsla av äganderätt: Du är min!

Förhållandet mellan dem blev aldrig riktigt gott, aldrig som det borde vara. Man misstrodde varandra…

* * * * *

Utom Lya fick Stellan vid denna tid också något annat, som mycket upptog hans tankar: han fick en religion. Det var en gåva, som bragtes varje kväll med Mörkret, all religiös känslas stora stammoder. Hans religion fyllde honom med skräckinjagande syner, som kom honom att bäva, gråta och till sist skrika högt på hjälp.

Helst skulle han ha velat vara utan religion. Men gamla Kerstin påstod, att det inte fanns någon mänska på jorden, som var utan, inte ens hedningarna. Och för resten var det för sent att välja: han hade redan fått en.

Ingen kunde heller utlägga och förtydliga denna religion så som Kerstin. När skymningen föll på och han ätit sina två smörgåsar och druckit sitt glas mjölk, framkallade hon en stund Mörkrets alla makter.

Han satt på en pall vid hennes fötter, inkrupen i hennes många och vida kjolar, medan hon berättade om vättar och troll med små kroppar och stora näsor; om skogsråt, som var vackert framifrån, men ihåligt som ett baktråg, när hon vände ryggen till; om benranglet, som legat begravet under loggolvet hemma hos Kerstins far och som gjorde att slagorna slogo dem om öronen, när de började tröska alltför tidigt om vintermornarna, och om eldslågan, som en gång följt hennes far, alldeles över hans mössa, då han en morgon varit för tidigt ute för att hämta unghästarna i ängen bakom Furet.

Stellan skälvde av rädsla. Han kröp ännu längre in i Kerstins kjolar och viskade:

— Mera! Berätta mera!

Det fanns också en Gud Fader. Också han hörde till religionen. Han fanns i himlen. Men han infann sig ett slag varje kväll, då Stellan gått till sängs och läste aftonbönen. Det var Gud Fader, som under natten skulle skydda honom mot vättar och troll, skogsrå och benrangel och eldslågan, som följt Kerstins far till ängen bakom Furet.

Av erfarenhet litade Stellan ej riktigt på Gud Fader. Hans förmåga att skydda var åtskilligt begränsad. Det kunde ibland hända, att Mörkrets makter infunno sig i alla fall under natten. Plötsligt vaknade Stellan och de voro där…

Då var Kerstin ett bättre skydd. Han behövde bara gråta. Då steg hon upp, tände lampan, satt vid hans säng ett slag och Mörkrets makter försvunno.

— Ja, men ä det alldeles säkert att de inte kommer tillbaka i natt?

— Nej, nu kommer de inte mera. Sov han nu!

Men ibland kunde det hända, att Kerstin inte hörde honom, när han grät. Hon hade inte gått och lagt sig utan var ännu ute i köket och sysslade med något. Då låg han stel av skräck. Skelettet steg upp ur golvet och ville ha tag i honom. Men det var inte ett riktigt skelett, inte ett sådant som legat begravet under loggolvet. Det hade en vidöppen mun och var klätt i vitt som i ett nattlinne och med sin gapande mun sökte det sluka honom.

Han låg och skakade i sängen. Han kunde inte skrika. Det var, som om strupen snörts samman på honom.

Detta spöke infann sig ofta och han fruktade det mer än alla andra. Han frågade gamla Kerstin, om hon nånsin sett det, hon som sett allt. Hon förklarade, att hon själv aldrig haft att göra med det. Men det kunde nog finnas i alla fall: det fanns så många olika spöken.

För att skydda sig mot denna hemska vålnad kom emellertid Stellan på den idén att taga sällskap med sig i sängen: en docka, som Kerstin påstod en gång varit hans mors, en kanin och en gris, båda av porslin. De lågo alla tre vid sidan om honom på huvudkudden, så att han ögonblickligen kunde ta dem i sin famn, om kvinnan med det vidöppna gapet kom och Kerstin ej fanns inom hörhåll.

* * * * *

För resten brydde han sig ej så mycket om Gud Fader. Kerstin hade sagt, att han var god och snäll. Man behövde alltså inte vara rädd för honom. Han kunde ej göra en något ont.

Men Stellan kom så småningom att hysa en ej ringa tacksamhet mot honom.
Det var nämligen Gud Fader, som gett honom bakugnen.

Saken förhöll sig så, att Kerstin bland många andra böner varje kväll lät honom läsa en, som lydde:

"Fattigdom och rikedom giv mig icke, men låt mig min särskilda del av spis få."

Stellan stannade ibland framför spisen ute i köket och undrade vilken del han skulle få. Helst skulle han vilja bli ägare till bakugnen: ur den kom äppletårtan, sockerbullarna och småbröden.

Han frågade Kerstin, om hon trodde, att Gud fader skulle vilja ge honom bakugnen. Hon var av den meningen, att det skulle gå för sig, om han bad riktigt ordentligt.

Och det gjorde han, med den lyckliga påföljd, att han efter en tid började betrakta bakugnen som sin privata egendom.

Den hösten Stellan skulle börja i mamsellerna Beckströms småbarnskola, kom han tre veckor för sent.

Han och gamla Kerstin hade som vanligt varit uppe hos morfars på Särö och just som de gett sig in till Göteborg för att resa hem, blev Kerstin sjuk. Hans mormor hade ej tid eller lust att fara ned med honom till Skåne och så fick han vänta, till dess Kerstin kom på benen igen och kunde uthärda resans strapatser.

Och det tog tre veckor.

Tanken på skolan hade förmörkat sista delen av sommaren. Han både kände och visste, att han för alltid lämnade någonting bakom sig, vad nu detta var. Hans morfar hade ofta den sista tiden sagt till honom:

— Jaså, jaha! Jaså, du ska börja skolan i höst. Jaha, det blir en annan dans. Nu är det slut med sötebrödsdagarna.

För resten sökte han utfylla morfars dunkla uttalanden med de underrättelser, han kunde inhämta av sina Göteborgskusiner. Av Oscar, som var tretton år, hade han fått veta, att skolan var ett helsike.

— Dom klår en på fingrarna med rottingen, om man inte sitter stilla.

Oscar talade också om att man inte fick ha några leksaker med sig i fickorna eller i blusen. Då blev det också stryk med rottingen. Ibland fick man också lägga fram fingrarna på bordet och visa att man tvättat dem. Annars blev det stryk.

Det var, vad Oscar sade.

Stellan frågade också sina två yngre kusiner, Alice och Jane, om det var sant. Först svarade de, att det var lögn alltsammans. Men sedan Oscar tagit dem avsides och haft ett enskilt samtal med dem, fick han dem att dela sin uppfattning.

— Joho, de va visst sant, vartenda ord, Oscar sa. Å om man inte kan läxorna får man sitta efter.

Det var svårt att veta vad man skulle tro. I alla fall hade morfar sagt, att det skulle bli en annan dans. Och morfar lurades inte. Han var konsul och satt i första kammaren efter jularna och kände kungen.

Men trots dessa mörka spådomar fanns det inom honom något, som längtade efter skolan. Han hade en bestämd förkänsla av att ett nytt skede skulle börja i hans liv, att han i och med detsamma skulle bli stor, att han skulle genomgå en förändring, synbar för alla, begåvas med en ny värdighet, ingen kunde ifrågasätta. Inte ens Ida i köket, hans bittraste motståndare, som aldrig gjorde, vad han bad henne om och som schasade honom ur köket, när han kom och bad om en kaka, inte ens hon skulle längre kunna behandla honom med samma straffbara ringaktning, när han väl en gång kom i skolan.

Och så var det också en annan sak: de nya kamraterna. Han undrade, hur de sågo ut, och framför allt undrade han, vad de skulle säga om honom. Han gick i fantasien genom, hur han första dagen skulle möta dem. Visste de, vem han var? Visste de, att det var han?

Inför allt detta försonade han sig med tanken på att sötebrödsdagarna voro slut. Han tycktes rent instinktivt ha funnit sig i det faktum, att med en ny värdighet följer nya förpliktelser, sådana som att ej ha någonting med sig i fickorna och hålla händerna rena. Huvudsaken låg däri, att någonting var slut, att man för alltid lämnade någonting bakom sig, att man hade påtagliga tecken på att växa.

Det var väl ej precis denna form, hans funderingar togo sig. Men det var deras innehåll. Han hade kommit in i en period av sitt liv, han aldrig skulle lämna bakom sig: den, under vilken man längtar att i en ny skepnad eller annan dimension bli stor, riktigt stor. Skolan hade i ett enda slag förändrat hans uppfattning om framtiden. Den var ej längre en följd av julaftnar, födelse- och namnsdagar att längta till. Framtiden — — — ja, den var något annat, ett växande till något ständigt större, till en högre lycka, en högre makt, en större frihet.

Redan dagen innan han skulle börja, sade hans far vid frukostbordet:

— Ja, nu får du hålla dig hemma i eftermiddag, för då ska du och jag gå och köpa en skolväska.

Stellan såg på honom.

— Du vet väl, vad en skolväska är för något.

— Ja, de ä en sån som man har på ryggen.

Hans far nickade:

— Ja, och en sådan ska du ha. Och i den ska du ha böckerna.

Han kände redan hur han växte.

Han var tidigt uppe dagen efter, då husföreståndarinnan skulle följa honom till mamsellerna Beckström. Han sökte noga genom sina fickor för att vara riktigt säker på att inga leksaker lämnats kvar. Han skurade också händerna länge och omsorgsfullt med nagelborsten. Och gång på gång upprepade han för sig själv:

— Per Stellan Severin Petréus och min far ä löjtnant.

Han visste, att han skulle bli tillfrågad om vem han var.

Och så bar det i väg. Gamla Kerstin stod i tamburen med händerna sammanknäppta över magen och suckade:

— Ack ja! Ack ja! Herregud! Tiden går, tiden går. Nu ä han så gammal att han ska börja läsa. Ack ja! Ack ja!

Stellan var mycket tyst, högtidligt allvarlig.

Mamsellerna Beckströms skola låg vid Östra bulevarden. Andra sidan den fanns fattighusträdgården och andra sidan trädgården kanalen, i vilken Bäckahästen höll till för att locka alla barnen med sig i kanalen under rasterna. Barnen i mamsellerna Beckströms skola kallades av denna anledning bäckahästarna.

Då Stellan och hans tant denna morgon från Södra kaserngatan svängde in i bulevarden, såg han redan på avstånd barnen. Det fanns en hel klunga av dem under kastanjerna. Han hörde dem väsnas och skrika. Hans allvarliga stämning steg, allt eftersom han närmade sig klungan. Hans hjärta började klappa våldsamt: nu, snart, skulle han se sina nya kamrater. Han höll sig rak i ryggen och såg rätt framför sig.

Då hände det märkliga: plötsligen slutade bäckahästarna upp att leka. De bara stirrade på honom. Stellan gjorde sig ännu stelare. Ja, här kommer jag! Han var belåten över den uppmärksamhet, han väckt. Det var precis som han tänkt sig.

Men lika plötsligt försvann all hans säkerhet. Han kände igen flera av dem. Han hade träffat dem på barnbjudningar och i parken, där han brukade leka, medan Kerstin satt och stickade strumpor under ett träd. Och han var redan fiende med flera av dem. Han hade slitit leksaker ur händerna på dem eller de på honom. Där stod en, som han brutit sönder en vagn för. Och där stod en annan, som han förra våren tagit en glaskula från, som var värd tio stenkulor: han hade stoppat den i fickan och sagt, att han inte visste, vart den tagit vägen.

Och nu stodo de alla här!

Han blev blodröd i ansiktet.

Till sist spratt han till, då hans tant ryckte honom i armen och sade:

— Hör du inte, vad jag säger! Hälsa nu vackert god dag på dina nya kamrater.

Tyngd av skuldkänsla gjorde Stellan en ödmjuk bugning.

— God dag, sade han med en röst, som stockade sig i halsen, medan han stirrade på den, från vilken han tagit glaskulan, som var värd tio stenkulor.

Men ingen svarade. De bara stirrade på honom.

Hans kinder brände av skam, medan han från pojken med glaskulan såg på den, han brutit sönder en vagn för… Han ville inte se på just dessa två. Men han måste.

Då hände någonting ännu värre. En av flickorna tog en annan flicka om livet. De gingo ett par steg bort, stannade med armarna slingrade om halsen på varandra och viskade. Och den flickan, som tagit den andra om livet, hette Märta Gyllencrantz och hos henne — — —

Det svindlade för hans ögon och omedvetet tog han sin tants hand som skydd. Märta Gyllencrantz' far var också löjtnant och hos henne hade han varit på julgransplundring, och när de plundrat julgranen, hade Märtas mamma lagt konfekten i högar, och så var det en, som skulle vända ryggen mot högarna och en annan, som skulle peka på en hög och fråga: — Vem ska ha den? Det var en hög, Stellan önskade sig. Men han fick den inte. Då hade han börjat tjuta och skrika och gamla Kerstin hade måst ta honom in i ett annat rum och sagt: Fy skäm ut sig, han skulle blygas ögonen ur sig! och när han kom in igen till de andra barnen var det ingen, som ville tala med honom…

Och nu stod Märta Gyllencrantz och talade om allt detta för en annan flicka. Och en hel massa andra flickor gick fram till dem. Nu var det en stor klunga, med huvudena tillsammans och armarna om varandras liv…

Stellan förstod ögonblickligen: I en sådan skola kunde han inte gå! Med kamrater, som inte voro nya, utan som visste allt detta om honom, kunde han inte vara tillsammans. Han ville inte.

— Ja, nu ska vi gå upp och anmäla dig för fröknarna, sade hans tant.

De gingo tvärs över gatan in genom en hög port. Han vände sig om och kastade en skygg blick tillbaka i bulevarden. Bäckahästarna hade samlat sig i grupper, de viskade med varandra och sågo på honom.

En klocka ringde någonstans. Han hörde bäckahästarna komma rusande över gatan fram mot porten och han sprang så fort han kunde in i närmaste trappuppgång, medan hans tant ropade:

— Inte så bråttom, följ med snällt!

Några av barnen hade redan kommit upp i trappan. Men när de sågo Stellan och hans tant, tystnade de och stannade.

* * * * *

Han stod inne i en liten salong, som luktade något han många år efteråt fick veta var lavendel. I salongen fanns en gammal gumma med glasögon, lång näsa och svart spetsmössa på det vita håret.

— Jaså, du kom i alla fall till sist.

Hon frågade honom inte vad han hette. Hon visste alltså, vem han var. En plötslig och ohygglig tanke slog honom med ens; då visste hon nog också det där med vagnen och glaskulan och Märta Gyllencrantz' julgransplundring.

Nej, i en sådan skola kunde han inte gå. Han ville inte, inte, inte…

Mamsell Beckström klappade honom på huvudet. Han försökte väja undan för slaget.

— Men min lille gosse, du är väl inte rädd för mig? Det får du inte vara. Nu ska du kalla mig tant Emilie.

— Ja.

— Är du rädd för mig?

Han sneglade upp mot henne ett slag:

— Nä-ää — — —

Hans tant talade ännu en stund med tant Emilie. Och så sade hon adjö och gick.

Nu var han alldeles ensam. Han förstod, att vad som än hände, skulle han inte kunna ropa på hjälp. Gamla Kerstin kunde inte höra honom, inte hans pappa heller. Ingen!

Mamsell Beckström gick fram till ett skrivbord, öppnade en stor bok och skrev något i den.

— Det var ju Stellan du heter?

— Per Stellan Severin Petréus och min far är löjtnant.

Han såg på henne. Nu skrev hon upp det där om glaskulan och vagnen och
Märta Gyllencrantz. Han kastade en snabb blick tillbaka mot dörren…

Men nu slog hon samman boken:

— Följ med mig nu!

Hon öppnade en dörr — där inne sutto alla bäckahästarna med händerna på ryggen. De vände sig om och bara stirrade.

Han ryggade ett steg tillbaka…

— Kom med mig nu, sade tant Emilie.

Han följde efter henne fram till ett bord, som stod på en upphöjning med en svart tavla bakom. Vid bordet satt en gammal gumma, likadan som tant Emilie. Men hon hade en lång, gul käpp i ena handen. Oscar hade alltså haft rätt! Det var rottingen.

— Buga dig nu, Stellan, för tant Augusta.

Stellan bugade.

— Hälsa nu på dina kamrater.

Hon snurrade honom runt på klacken, så att han åter stod ansikte mot ansikte med pojken med glaskulan och den med vagnen och Märta Gyllencrantz.

Han bugade på nytt.

Men ingen svarade.

Då slog tant Augusta den gula käppen i bordet, så att Stellan hoppade till.

— Nå, svara, barn! Säg god dag, Stellan!

Då skreko alla barnen: — God dag, Stellan, så att han hoppade till igen. Och somliga av dem skrattade åt honom.

Stellan placerades allra längst nere i klassen. Han stoppade ögonblickligen händerna bakom ryggen utan att ha blivit tillsagd.

— Nej, se det var en riktigt snäll gosse, sade tant Augusta. Ser ni det, barn, honom behöver man inte säga till, hur han ska sitta.

Alla vände sig om och sågo på honom.

Då — — — ja, då hände det värsta av allt. Märta Gyllencrantz reste sig till hälften i bänken och viftade med handen:

— Tant, tant!

— Ja, vad är det?

— Jo, han ä inte snäll alls!

— Hur vet Märta det?

Nu stod Märta Gyllencrantz upp i bänken.

— Jo, han var på julgransplundring hos oss och då bar han sig så dumt åt.

Det hade blivit en våldsam rörelse och spänning i salen.

Men tant Augusta slog åter den gula käppen i bordet:

— Jag bryr mig inte om vad Stellan gjorde på julgransplundringen. Nu ska ni sitta alldeles stilla och uppmärksamma.

Stellan vågade ej ens vända på huvudet. Men i stället rullade han med ögonen för att se efter, var pojken med glaskulan och den med vagnen sutto för att komma underfund med om också de viftade med händerna.

Han satt så styv och stel, att det började värka i hans kropp, och när klockan till sist ringde var han så trött, att han skulle ha velat gå hem till Kerstin.

Men det blev ingen vila av. Då rasten började sade tant Augusta:

— Nu ska Stellan gå med de andra barnen ner i bulevarden och leka. Och Stellan får på inga villkor gå in på gården för där är det ett garveri och man kan falla ner i karen. Det är ingen lekplats för barn. Och inte ner i fattighusträdgården heller. Kom nu ihåg det!

— Ja.

Stellan följde de andra bäckahästarna ut i bulevarden. En hel klunga ställde sig framför honom och stirrade på honom. Då blev han rädd på allvar. Han tog några steg baklänges, till dess han fick stöd mot en av de gamla kastanjerna. Mitt framför honom stod Märta Gyllencrantz med armen om en annan flickas liv. Och i klungan fanns också pojken med glaskulan.

Plötsligen var det någon som sade:

— Hör du, ä det sant, va Kalle säger, att du stal hans glaskula för honom.

Han svarade ej. Han hade aldrig stulit glaskulan. Han hade helt enkelt stoppat den i sin ficka för att lura Kalle, och så hade han glömt, att han hade den där. Men stulit den hade han aldrig gjort.

Allt detta skulle han ha velat svara. Men han kunde ej få ett ljud över sina läppar. Han rullade med ögonen, som om han väntade anfall bakifrån. Och utan att han själv visste det, började han göra grimaser — likt en apa, när den ser sig anfallen, i känslan av sin vanmakt, i ett instinktivt försök att göra sig så fruktansvärd och skräckinjagande som möjligt.

— Usch, såna fula gubbar han gör, sade en flicka.

— Han bär sig alltid dumt åt, svarade Märta Gyllencrantz. Och så tjuter han till på. Vi ska inte bry oss om honom, flickor.

Hon vandrade bort, flankerad av två väninnor.

I samma ögonblick kom en full buse raglande upp från fattighusträdgården. Han måste ha legat där nere och sovit ruset av sig bland potatisblasten. Det satt jordkokor på hans kläder. Han svor, grymtade, svängde med armarna och slog från sig, som om någon velat anfalla honom.

Flickorna gåvo till ett gällt skri och skingrades likt höns, som söka samla sig.

Pojkarna bildade en rörlig halvcirkel kring den druckne.

Stellan stod ensam kvar, med ryggen mot kastanjen. Han vred sakta huvudet åt höger. Vägen var fri — — — Där, långt borta, låg hans gata. Han kunde se grenarna från kasernträdgården hänga ut över trottoaren. Han vred huvudet åt vänster: pojkarna förföljde i halvcirkel den fulla busen. Ingen lade märke till honom.

Plötsligen satte han i väg hemåt. Han sprang som den, som springer för sitt liv. Han hade ej tid att se efter, om någon förföljde honom. Han stannade ej, förrän han stod flämtande utanför tamburdörren där hemma och sträckte sig upp för att nå ringklockan. Han ringde, som om han slagit brandalarm, andfådd av språngmarschen och spänningen. Hans hjärta slog ända upp i halsen på honom.

Inne i tamburen sjönk han ned i dess mörkaste vrå, på galoschhyllan.

— Stäng, stäng, flämtade han till Kerstin, innan di kommer — — —

* * * * *

Gamla Kerstin sökte trösta honom.

— Har di vatt stygga mot gossen?

Nu började Stellan gråta, av upplöst spänning, av medlidande med sig själv och så småningom också därför att han kände sig kunna ha fördel av att gråta.

— Ja-aa-aa, di har vatt så stygga, så styggg — — —

— Va har di gjort me en?

— Di har vatt så stygg — — — hick — — — ggga så-ååå!

Han pressade huvudet in i hennes mellangärde och snyftade ännu högre, för den slutliga effektens skull:

— Ja vill inte gå i den skolan. Di ä så stygga — — —

Han kisade upp på Kerstin för att se om snyftningarna varit höga nog för att göra intryck.

— Ja, det får han fråga löjtnanten om.

— Ja, men Kerstin hör ju, att di ä så stygga!

Men när hans far kom hem, blev det annat av. Det blev förhör på enskilt rum och inför lyckta dörrar. Ej ens Kerstin fick vara med, i synnerhet inte hon.

— Du har smitit från skolan?

— Pappa, jag har inte smitit. Jag bara sprang.

— Nå om vi nu ska rida på ord, varför sprang du då?

— Di var stygga mot mig.

— Vilka var stygga mot dig? Lärarinnorna eller kamraterna?

— Kamraterna. Di var så stygga mot mig.

— På vad sätt var de stygga?

Stellan kunde ej ge något svar på frågan. Till sist sade han:

— Kerstin vet att di var stygga mot mig.

— Hur vet hon det?

— Jag talade om det för henne.

Nu höjde hans far rösten:

— Hör du, min unga herre, nu svänger du dig inte mera. Svara på frågan: på vad sätt var de stygga mot dig? Har de slagit dig?

— Nä-ä-ää — — —

— Vad har de gjort då?

— Di tittade på mig så-åå — — —

— Tål du inte att titta på?

— Jo-o, men — — — och så sa Märta Gyllencrantz, att ja alltid bar mig dumt åt.

— Och så smet du?

— Ja smet inte, pappa, ja bara sprang.

Nu lät hans fars röst mycket allvarlig:

— Gunstig herrn menar alltså, att därför att Märta Gyllencrantz säger något som inte passar herrns små öron, så smiter man? Är det det, som är meningen?

Stellan svarade ej.

— Kom hit! Kom närmare!

Stellan närmade sig långsamt.

— Kvickt, pojke!

Nu röt hans far precis som på kaserngården. Stellan raskade på. Och samtidigt började han snyfta.

— Är det det du menar, att när du hör någonting, som inte passar dig, så smiter du. Ja eller nej!

Nu grät han:

— Ja, men pappa, pap — — —

— Ja eller nej!

— Ja-a — men pap — — —

Hans fars röst blev ännu grötigare. Han var röd i ansiktet. Han talade som om han talat till en vuxen:

— Jag har väl aldrig hört på maken. Du är så förbannat bortskämd, att det inte är någon måtta på det. Här går du hemma som en liten kronprins och kommenderar och befaller. Tror du inte, jag känner till dina skavanker! Knäpp ner byxorna! Nu ska du ha smörj!

Stellan hade ofta hotats med aga. Men hittills hade han sluppit undan: Kerstin hade lagt sig emellan. Han såg ett slag bort mot dörren, som om han hoppats, att hon i sista ögonblicket skulle uppträda som en räddande ängel.

— Hör du vad jag säger, pojke! Ner med byxorna!

Han lydde order med darrande, fumliga fingrar.

— Kalsongerna också!

Han storgrät:

— Pappa, kära, snälla pappa, ja kan inte för strumpebanden.

— Kom får jag se!

Minuten efter voro kalsongerna nere. Han låg på sin fars knä.

Han skrek hela tiden:

— Lilla, älskad — — — de — — — pap — — — pap — — —

När det hela var undanstökat, sade hans far:

— Vill du gå i skolan nu?

— Ja.

— Är det riktigt säkert?

— Ja, snälla pappa — — —

— Då kan du gå in i barnkammaren och tvätta dig i ansiktet.

Han var alldeles våt om kinderna. Med byxor och kalsonger släpande kring benen hasade han sig så gott han kunde in i barnkammaren.

Där inne stod Kerstin. Hon sade ingenting. Men det brann bohusländskt bonde- och fiskarblod i hennes ådror. Löjtnanten hade slagit gossen! Löjtnanten hade slagit salig fruns gosse! Det skulle hon hämnas för. Inte nu, inte med samma. Men hon skulle nog få ett tillfälle. Men vad hon skulle göra den dag som i dag, var att gå ut på kyrkogården och berätta allt på salig fruns grav.

Hon fick Stellan på sitt knä, klappade och beklagade honom.

Men det egendomliga var, att all denna medkänsla, alla dessa smekningar ej gjorde något intryck på Stellan. Eller ännu mera: han tyckte inte om dem. Han liksom skämdes för dem. De plågade honom i hans nya värdighet. Någonting inom honom sade, att hans far haft rätt. Det var någonting inom honom, som hårdnat.

Det var pliktkänslan, som vuxit fram i hans inre under faderns trollspö — — —

* * * * *

Det dröjde ej heller så värst länge, innan han lärde sig, att man kan undvika sina fiender, Kalle med glaskulan, Jonne med vagnen och Märta Gyllencrantz, genom att i sin ordning göra sig vän med dem, som också voro deras fiender.

Efter denna princip valde han sina vänner. Urvalet skedde ingalunda medvetet. Det föll sig helt naturligt. Och därför kröntes det också med framgång i detta frondörernas eldorado, som heter barnavärlden.

En annan och betydligt svårare fråga är den: Hur skall man bära sig åt, när man gjort sig ovän också med dem, som äro fiender till dem, som äro ens fiender? Vad skall man göra, när man fått hela världen mot sig?

Skall man visa sig ödmjuk? Eller självsäker och trotsande? Eller helt enkelt likgiltig? Eller skall man — — —? Ty det finns ett fjärde alternativ.

Men det är en lång historia och den sammanhänger på det intimaste med historien om den Underbara Hästen.

* * * * *

En dag efter middagen, en kort tid efter det pliktkänslan hos Stellan vaknat, satt han med sin far inne i skrivrummet.

Då kom gamla Kerstin in:

— Jo, löjtnanten, där ä en sån där svarting, di kallar italenare i köket. Han vill sälja såna där byråprydnader.

Innan hans far ännu hunnit svara, hade Stellan störtat ut i köket. Där, vid dörren, stod italienaren. Han var förfärligt svart och smutsig och såg farlig ut. Men på magen hade han en stor korg och i den fanns det gubbar och gummor och så fanns det — — — Ja, det fanns en häst!!! Den var alldeles vit och så stor att den måste räcka Stellan ända upp till knäna. Den hade en lång, kråmande hals, som stack upp ur korgen.

Något så vackert hade Stellan aldrig förut sett. Av en eller annan anledning väckte gipshästen för första gången till våldsam hjärtklappning inom honom känslan för det sköna. Kanske var det färgen. Vitt är barnens älsklingsfärg: med den förbinder sig känslan av söndag och högtid och sommar. Och så berodde det också på, att detta vita föremål just var en häst. Det var det slags levande väsen, han älskade högst: med hästen förband sig ryttarinstinktens känsla av makt över något, som egentligen är mäktigare och starkare än en själv, någonting på samma gång jättelikt och underkuvat.

Han stod stum och såg på den en lång stund, medan hans hjärta bultade av den första estetiska hänförelsens tillbedjan. Han kände det, som om han skulle brista i gråt.

— Vänta, vänta, italenare, sade han och rusade in till sin far.

— Pappa, pappa, där ä en häst!

— Var är den hästen?

— I köket, pappa, skynda sig, skynda sig, innan han går sin väg!

— Vad pratar du för slag? En häst i köket!

— Ja, pappa, italenaren han — — — där ä — — — i korgen, pappa — — — en häst — — — den ä vit, pappa, skynda sig — — —

Orden snubblade fram över varandra.

Hans far såg på honom en stund och reste sig upp ur länstolen.

— Nå, vi får väl gå ut och se på'n då!

— Men kvickt, pappa, kvickt, kanske han har gått!

Stellan rusade före sin far ut i köket.

— Vänta, vänta, italenare, pappa kommer — — —

Hans far kom ut, såg på hästen, från hästen på Stellan… Och så köpte han den!

Stellan kunde ej tro sina ögon. Han kunde inte heller förstå italienaren, som ville sälja någonting så vackert. Han slog armarna om sin fars ben i glädje och tacksamhet, medan han snyftade:

— Tack, snälla, älskade pappa — — —

— Ja, det blir nog bra med det! Men var ska vi ställa den?

Det bröt ut ur honom i ett enda, flämtande andetag:

— I barnkammaren, pappa!

— Vi får väl se, om den kan stå där inne.

De gingo båda dit. Hans far placerade gipshästen på byrån.

— Tycker du den passar där?

Stellan kunde ej tala. Han bara nickade upprepade gånger.

— Nå, då får den väl stå där! Men du ska vara rädd om den.

Stellan nickade ännu mera, medan hans far gick in till sitt. Han kröp upp i soffan mitt emot byrån och såg på hästen, där den stod på sina långa fina ben, med den kråmande halsen, det lilla fina huvudet och den långa svansen, som fladdrade, som om vinden susat i den.

Han suckade flera gånger djupt. Han tyckte det var som om allt blivit förändrat, nu sedan hästen stod på hans byrå. Inte bara det, att det var som om den lyst upp hela rummet, som om allting, till och med porslinsgrisen, kaninen och sparbössan underordnat sig den vita hästen, krympt samman inför den. Han tyckte också att det var, som om han själv hädanefter alltid skulle kunna vara snäll och lydig, som om han skulle med större lätthet kunna göra allt Kerstin bad honom om, nu, när han hade hästen. Tack vare den hade hela hans liv förändrats, fyllts av en glädje, han aldrig förut känt, tack vare den skulle allting hädanefter gå så mycket lättare…

Och han kallade hästen Edgar, därför att det på hans fars batteri fanns en trumpetarhäst med detta vackra namn.

Men utom det att vara vit och skön visade sig Edgar besitta en annan alldeles oväntad egenskap: den att skydda för spöken, att jaga bort kvinnan med den vidöppna munnen, i betydligt högre grad än dockan, kaninen och grisen, som han fortfarande, kanske mest av gammal vana, tog med sig i sängen och vilkas makt över mörkrets andar på den sista tiden i avsevärd mån förminskats.

Men redan första kvällen Edgar stod på byrån, kände sig Stellan lugnare, och sedan han av sin far fått tillåtelse att om nätterna ha den stående på bordet vid sängen med den långa, kråmande halsen och det lilla fina huvudet vakande nästan alldeles över hans eget kände han sig lugn.

Det låg något symboliskt i detta: skönheten, som förjagar mörkrets makter, en symbolik, som dock undgick honom eller som han i varje fall ej gjorde sig reda för.

* * * * *

Den omflyttning, för vilken Edgar på detta sätt två gånger om dagen var utsatt för, visade sig emellertid ej vara nyttig.

En dag, då Stellan kom hem från skolan, fanns hästen varken på byrån eller på bordet vid sängen.

Han märkte det ögonblickligen han kom in i barnkammaren. Det var någonting, som fattades. Rummet hade liksom blivit mörkare. Någonting vitt, som hittills lyst upp det, hade försvunnit.

Han såg sig omkring. Det var Edgar. Edgar var borta.

Han störtade ut i köket till Kerstin.

— Var är Edgar? frågade han flämtande.

— Den har Ida slagit sönder, när hon flyttade den i da morse.

Han blev stående med vidöppen mun och bara såg på Kerstin. Han ville tala. Men det var, som om alltför många ord på en gång trängts i munnen på honom för att komma fram. Det blev ingenting annat än stamningar.

Till slut fick han fram:

— Var är Ida?

— Hon ä på torget mä fröken.

Han var ursinnig av sorg, förtvivlad av vrede. Åter igen ville han tala. Men det han ville säga var alltför mycket, alltför långt. På nytt blev det endast till stamningar.

Efter en lång stund brast det ur honom:

— Var ä Edgar?

— Den ligger i fönstret i serveringsrummet.

Stellan störtade ut. Där låg den. Benen voro borta, men svansen var hel.
Edgar låg som ett vrak på ena sidan, för den långa svansens skull.

— Var ä benen? skrek han ut i köket.

— I soptunnan. Di ä alldeles förstörda.

Stellan såg länge på Edgar, innan han tog den i sin famn och bar den tillbaka in i barnkammaren.

Då hörde han sin pappa komma. Han störtade ut i tamburen:

— Pappa, pappa — — — Hon har — — — Edgar — — — Hon har slagit — — —

— Vilken hon?

— Ida!!! Hon har slagit sönder Edgar!

— Ja, det var ju tråkigt det.

Han såg på sin far med blicken hos en åklagare inför rätta:

— Ska pappa inte ge henne stryk?

— För att hon slagit sönder Edgar? Det tjänar ingenting till. Det hör till hennes yrke.

Stellan skakade på huvudet. Detta var inte rätt. Han skulle själv klå
Ida, när hon kom hem från torget.

— Var är Edgar?

— Den ligger i soffan i barnkammaren. Kom själv och se, så ska pappa få se. De finns inga ben och benen ligger i soptunnan nere på gården och Kerstin säger, att di ä alldeles förstörda.

Han talade i ett sträck för att göra Idas sak så graverande som möjligt och på så sätt beveka sin far att ge henne stryk.

— Se nu själv, så får pappa se.

De stodo båda och betraktade den sönderslagna gipshästen i soffan.

Stellan pekade och stammade:

— Se, pappa, se — — — Va kan vi göra ve Edgar nu?

— Ja, säg det? Vad tycker du själv?

Stellan skakade på huvudet.

I samma ögonblick kom tanten in och sade att frukosten var serverad.

— Ä Ida kommen också?

— Nej, hon kommer efter med matkorgen.

Stellan kastade åter en blick på Edgar och följde dem in i matsalen. Men han hade ingen aptit. Han tänkte på vad som kunde göras åt Edgar.

Plötsligen fick han en idé, som kom hans hjärta att klappa våldsamt. Han greps av en ångestfull glädje, så stark att han blev blodröd i ansiktet. Om han kunde få Edgar — — — Om den kunde bli hans, riktigt hans — — — så att han kunde säga om den: Edgar är min. Han vågade inte hoppas på det. Det var någonting alltför stort, någonting så oerhört eftersträvansvärt, att det låg utom möjlighetens gränser. Edgar hans! Riktigt hans! Tänk om han vågade be sin pappa! Han skulle vara så snäll i skolan. Han skulle göra allt, både vad pappa, Kerstin, tant och till och med Ida ville. Han såg skyggt på sin far. Var han ond i dag? Han såg inte ond ut. Skulle han våga — — —? Nej, det gick inte. Han skulle aldrig få Edgar — — —

Efter frukosten gick han in i barnkammaren, hämtade Edgar som ett slags lockbete och bar den in till sin far, som satt i en länstol med en cigarrett. Hans ansikte var dolt bakom en tidning.

Stellan lade Edgar från sig i soffan och började gå runt i rummet. Då och då kastade han en skygg och snabb blick på sin far. Hans kinder brände. Han kände sitt hjärta slå. Skulle han — — — Vågade han — — — Nej, inte nu, inte ännu — — — han ville inte fråga just nu, och få nej — — — Det var skönt att kunna tro, att kanske, kanske Edgar kunde bli hans. Han måste vänta och fråga.

Plötsligen stannade han mitt på golvet.

— Pappa, sade han, snälla pappa — — —

— Ja, vad är det du vill, kom det från tidningen.

Men han fortsatte ej. Han stod alldeles stilla och såg ned. Hans fingrar tvinnade sig om varandra. Hans hjärta klappade hårt. Nej, han vågade inte. Inte ännu.

— Ska du inte snart knalla dig av i skolan?

— Jo-oo — — —

Han började åter gå av och an på golvet och stannade på nytt. Nej, nu måste han.

— Säg, pappa, snälla pappa — — —

Nu såg hans far över tidningen:

— Vad är det egentligen du vill? Du går omkring här som en äggsjuk höna.

Det gick plötsligen runt i Stellans huvud. Han sprang handlöst fram till sin far och gömde sitt ansikte mellan hans ben.

— Pappa, snälla pappa, viskade han.

— Kläm ut med vad du har på hjärtat!

— Pappa, säg, får jag — — —

— Kläm ut nu. En karl talar ur skägget.

Stellan tryckte huvudet ännu hårdare mot sin fars ben. Och snabbt, i ett enda flämtande andetag kommo orden:

— Får jag Edgar?

Han väntade andlöst på svaret, medan han fingrade på faderns guldrevärer.

— Vad ska du göra med den?

Stellan kände sig med ens så besynnerligt trött. Han hade begärt för mycket. Edgar skulle aldrig bli hans.

— Pappa, ja ska vara så rädd om den. Ja ska leka med den så vackert. Ja ska aldrig tappa den i golvet. Ja lovar, pappa — — —

— Ja, men där är ju bara huvet och kroppen kvar.

Stellan tog med båda händerna om sin fars ben så hårt han kunde. Han såg upp:

— Ja lovar, att ja ska vara så snäll mot den — — —

— Tja, ta den då!

Stellan dök åter ned med huvudet. Han tryckte sitt huvud mot faderns ben, hans händer smekte hans smorlädersstövlar i tacksamhet och ömhet. Han kunde ingenting säga. Han var alltför överväldigad.

Till slut reste han sig upp och gick bort till soffan, där Edgar låg. Men i samma ögonblick han höll den i sin famn, föll han i en hejdlös gråt.

— Men vad i Herrans namn gråter du för, pojke?

— Ja ä — — — ja ä så — — —

Mera kunde han inte säga.

* * * * *

Från den stund Edgar blivit hans, riktigt hans, skedde emellertid underverket. Den var ej längre en skön amulett med förmåga att i högre grad än dockan, grisen och kaninen kunna fördriva mörkrets makter. Den var ej heller en sönderslagen gipshäst med fyra tomma hål i bålen, där benen suttit. Den hade fått liv. Stellan inblåste i den en levande ande.

Den blev den Underbara Hästen.

Undret skedde ej ögonblickligen. Det tog några dagar, innan den stympade hästen framträdde i alla sina fullkomligheter. De så att säga smektes ur den, medan han satt och höll den i knät. De växte fram under all den omsorg, han slösade på den, all den beundran, han skänkte den, alla de tankar, han sände den från skolan.

Och så, en dag, stod den där i all sin fullkomlighet, med alla en levande hästs behov och egenskaper. Den stod — eller rättare sagt låg på sidan — i en spilta, Stellan byggt av träklotsar ur en bygglåda mellan sängen och byrån. Den hade halm under sig, havre i krubban och den var bunden vid spiltan med ett grimskaft. Halmen och havren hade Stellan fått av majorens hästskötare nere på gården.

Ida klagade. Hade man sett på maken: släpa halm och havre upp i våningen! Var där inte tillräckligt mycket att städa utan det. Till och med Kerstin opponerade sig, men svagt. Saken hänsköts till hushållsfröken, som i sin ordning lade den inför den Yttersta Viljan. Löjtnant Petréus tog en överblick över anordningarna och framställde en del frågor.

— Men du har ju två gunghästar och så de där svarta hästarna med seldon och vagn. Duger inte de längre?

— Ja, men pappa, förstår inte pappa — — —

— Förstår vad?

— Jo, snälla pappa, förstår pappa inte — — —

Stellan vred sig. Han gjorde grimaser med ansiktet av svårighet att förklara, han tvinnade fingrarna om varandra:

— Ja, men förstår pappa inte — — —

— Jag får väl försöka. Du får väl ha spiltan där.

Stellan hann ej säga tack. Han störtade ut i köket till Ida. Redan innan han hunnit få upp dörren, ropade han:

— Ida, Ida, pappa har sagt att ja får lov å ha Edgar i barnkammaren.

— Va säger han! Öppna dörren, innan han kommenderar.

Nu hade Stellan fått upp dörren. Han skrek:

— Pappa har sagt — — —

— Jag hör! Jag hör! Han behöver inte skrika!

Varje dag Stellan kom hem från skolan satte han sig på golvet vid sidan om spiltan. Han talade med Edgar. Han klappade den på halsen. De gjorde långa ridturer tillsammans. Han släppte den på bete på salongsmattan, som var mjuk som gräs.

För den utomstående var hela hans förhållande till den stympade gipshästen en förvirrande blandning av den påtagligaste realism och den spindelvävstunnaste fantasi. Till och med hans far började bli intresserad av leken, av att följa dessa språng mellan de strängaste verklighetskrav och den mest finspunna inbillning. I egenskap av matematiker sökte han komma underfund med lagarna för dessa förvandlingar. Men de förblevo honom outgrundliga.

* * * * *

Stellan skulle ha levat fullkomligt lycklig med den Underbara Hästen, till dess andra ting fångat hans intresse, om han ej anförtrott sig åt Göran.

Han hade blivit särskilt god vän med denne Göran, därför att Göran var en bitter fiende till Kalle med glaskulan. Därmed är ej sagt, att förhållandet dem emellan alltid var det bästa. Olyckan låg däri, att Görans far var kapten, medan Stellans endast var löjtnant. Görans far kunde alltså sätta Stellans far i arresten. Detta var smärtsamt i och för sig, eftersom Stellan hittills ansett sin far som världens mäktigaste man. Och bitterheten ökades, ännu mera av den anledningen, att Göran vid uppkomna tvistigheter alltid avslutade dem med följande hotelse:

— Ja, men min pappa kan sätta din pappa i arresten.

På detta argument fanns ingenting att svara. Det var ofrånkomligt. Det fanns ingenting annat att göra än att ge Göran rätt. Han var den överlägsne — — —

Stellan hade talat med sin far om saken. Och han hade svarat:

— Ja, det är nog rätt, men när jag också blir kapten, kan Görans pappa inte sätta mig i arresten längre.

Detta hade Stellan inte tänkt på.

— Hur länge dröjer de till dess?

— Några år, tyvärr. Så vida ingen hinner dö undan eller gör konkurs eller det blir krig.

Nästa morgon sökte Stellan ögonblickligen upp, Göran och underrättade honom om denna sakernas nya och lyckliga vändning. Göran hade ingenting att svara. De stodo en lång stund och sågo på varandra under tystnad. Till slut sade Stellan:

— Ja, där ser du själv.

Men hans triumf varade ej länge. Då han efter frukostlovet kom bulevarden fram mot skolan, möttes han av Göran, som ropade:

— Ja, men om min pappa blir major, då kan han sätta din pappa i arresten, för då ä din pappa bara kapten.

Stellan stannade:

— Vem har sagt det?

— Det har pappa själv sagt vid frukosten.

Stellan gick tyst och långsamt förbi Göran fram mot skolan. Han var svarslös. Skulle det aldrig bli något slut på dessa bittra förödmjukelser? Skulle han alltid behöva leva i denna underlägsenhet?

Han kände sig så hopplöst förödmjukad att han började plocka upp en handfull småsten för att Göran ej skulle se, hur förödmjukad han verkligen var.

Slutligen kastade han stenarna från sig, rätade upp sig och sade:

— Ja, men du skulle se min häst!

Ögonblicket efter stod Göran vid sidan om honom:

— Har du fått en ny häst?

Stellan nickade hemlighetsfullt. Och samtidigt rätade han upp sig till hela sin längd.

— Ä de en gunghäst?

— En gunghäst! Va skulle ja mä en ny gunghäst, ja som redan har en, som ä så fin! Nä du!

— Va ä de då för en häst då?

— Den ä vit, alldeles vit.

— Ja, men ä de — — —

— En sådan häst har du aldrig sett.

Men nu slog Göran från sig med båda händerna. Och så skrattade han skadeglatt:

— Ah, du bara ljuger. Dä ä inte din. Dä ä din pappas.

— Har pappa en vit häst! Vet du inte, hurdan häst pappa har? Den ä brun å hetter Lady Hamilton. Å min häst ä vit, alldeles vit. Å pappa ga den åt mig själv häromdan.

— Var ä den?

— Hemma.

— I majorens stall?

— I majorens stall! Va pratar du! Sa ja inte att den va hemma, va.

Nu kom Göran honom ända in på livet och lade sin arm på hans axel:

— Hör du, Stellan, får jag se på den?

Men Stellan drog sig undan hans vänlighet. Han var rak och stel i ryggen av triumfen:

— Nä du, dä får du visst inte, för du säger alltid, att din pappa ska sätta min pappa i arresten.

— Ja men, ja ska aldrig säga dä mera. Ja svär att ja aldrig — — —

I samma ögonblick ringde klockan. Stellan rusade över gatan in genom porten. Han hörde Göran ropa på honom att vänta, men han varken stannade eller svarade.

Flera gånger under lektionen vände sig Göran om och såg på honom, på samma gång misstroget, bönfallande och imponerat. Till slut slog tant Emilie pekpinnen i katedern och ropade:

— Göran! Vill du sitta stilla! Vad sitter du och vänder dig om för?

Göran räckte upp sin hand:

— Tant, tant — — —

— Vad är det?

— Dä ä Stellan.

— Vad är det med Stellan.

— Jo, Stellan, han har en häst — — —

— Vi bryr oss inte om Stellans häst. Sitter du inte stilla, får du gå i skamvrån bums.

Stellan hade blivit blodröd i ansiktet. Ända till dess Göran sträckte upp handen, hade han suttit och njutit av sin snabba triumf. Nu förstod han plötsligen, att hans behov att imponera på Göran fört honom in i förvecklingar, vilkas slut han endast dunkelt anade. För första gången såg han Edgar, såg den som den verkligen var. I ett enda slag hade den förlorat alla de fullkomligheter, hans ömhet smekt fram ur den. Den kunde inte ens stå på benen, därför att den inga hade.

Han kände sig underligt sorgsen. Han ångrade bittert, att han talat med
Göran. Nu var det slut med Edgar.

Men bakom den stympade gipshästens skavanker reste sig med ens ett nytt och förfärande problem. Han såg också andra följder av att ha släppt hemligheten från sig: Göran ville se hans häst! Vad skulle han svara? Han kunde inte berätta, hur det i verkligheten stod till med den. Det var omöjligt! Vad skulle Göran tänka om honom? Hur skulle han bära sig åt?

Han kände sig plötsligen trött på allt! Tanken på att vara borta, alldeles borta, försvunnen från allt, från Edgar och Göran och skolan började forma sig inom honom — — —

Klockan ringde. Han ville inte träffa Göran. Kanske om han höll sig undan att Göran skulle glömma bort det hela. Han sökte smita in på den förbjudna garverigården, men Göran var i hälarna på honom. Och med honom följde andra pojkar.

Frågorna strömmade ur Göran. Han var ej påträngande, snarare bönfallande. Han ville veta mera om hästen. Han lovade att han aldrig skulle säga, att hans far kunde sätta Stellans i arresten. Han skulle alltid vara snäll mot Stellan. Trodde inte Stellan det?

— Tror du att ja bara narras, va, när ja säger att ja aldrig, aldrig ska säga att pappa — — —

Stellan iakttog en hårdnackad tystnad. Till slut sade han, för att ej stå alldeles svarslös:

— Ja, men så säger du dä i alla fall. Dä gör du visst de!

Han började gråta, av rädsla, inför det perspektiv som allt tydligare öppnade sig för honom. Hur skulle han klara sig? Hur skulle han bära sig åt?

Men nu kom Göran fram till honom, lade ömt armen om hans hals och viskade i hans öra:

— Kom mä mig, så går vi för oss själva.

Han förde Stellan ut i portgången. De andra pojkarna stodo tysta och sågo på.

Bakom den stängda porthalvan, där det var som mörkast, stannade Göran:

— Hör du Stellan, ja lovar, att ja aldrig, ja svär, att ja aldrig ska säga dä där. Ja tycker om dig, ska du tro, Stellan.

Tårarna strömmade ännu ymnigare nerför Stellans kinder.

— Du ska få en kniv å mig, om ja får se din häst.

Han tog ur byxfickan upp en kniv med ett halvt blad och visade den för
Stellan.

— Du ska få den här. Nä, titta på den! Titta!

Han höll den gamla kniven alldeles inpå Stellans näsa. Men Stellan vände sig bort från honom och bara grät.

Och så ringde klockan på nytt…

Hur skulle han klara sig? Hans tankar flögo omkring som skrämda fåglar.
Hur skulle det sluta?

Han fick en fråga. Han hade inte följt med och kunde inte svara. Tant
Emilie slog med pekpinnen i bordet:

— Nu går Stellan och ställer sig i skamvrån bums! Marsch!

Han satte näsduken för ansiktet och under storgråt gick han bort och ställde sig i skamvrån.

— Nu får Stellan inte gråta. Tjuter du så där, får du gå ut!

Då reste sig Göran i bänken och viftade med handen.

— Vad är det nu med Göran? Jag har aldrig sett såna ungar som ni är i dag!

Göran viftade ännu ivrigare.

— Vad är det då?

— Jo, tant, Stellan han gråter för att ja vill se hans häst och för att ja har sagt att pappa kan sätta hans pappa i arresten.

Tant Emilie slog pekpinnen i katedern:

— Göran ska vara tyst! Ögonblickligen!

— Ja, men — — —

— Nu går Göran ut!

Göran försvann långsamt.

Spänningen i salen var oerhörd. Man vred och vände på sig.

— Stilla, stilla, barn!

Äntligen kom lektionen åter i gång.

Stellan lutade ryggen mot väggen. Han kände sig så oerhört trött. Och det värsta var, att han här, i skamvrån, hade det lugnare än när det skulle ringa till nästa rast. Då skulle Göran och de andra pojkarna skockas kring honom igen. Om han ändå var borta, alldeles borta, försvunnen — — —

Och klockan ringde till nästa rast.

Ute i trappan stod Göran för att ta emot honom. Han följde honom hack i häl ut i bulevarden och tog honom broderligt i ärmen:

— Du ser ju, att ja tycker om dig och hur ja vill hjälpa dig. Du ska både få kniven och tre karameller om ja får se din nya häst. Kniven ska du få nu och karamellerna ska du få på lördag. Säg, du, bara ja! Ingen å di andra. Bara ja, förstår du.

Stellan var obeveklig. Han bet tänderna samman och skakade på huvudet.

Men under nästa timme fick han en idé. Hemma hos kusinerna i Göteborg fanns det en gunghäst. Och den var, näst Edgar, det vackraste Stellan visste. Det vill säga: det var ingen riktig gunghäst. Den gick på hjul som en velociped och var klädd med skinn som en riktig häst. Och den hade pedaler och mitt genom huvudet gick en styrstång. Skulle han säga att det var så Edgar såg ut? Och så kunde han kanske be sin far om en sådan häst. Han var alldeles säker på, att om han bad riktigt vackert, skulle hans far ge honom den. Och under tiden kunde han säga till Göran, att hästen gått sönder och var till lagnings. Det hade kusinernas häst en gång varit, då han var i Göteborg.

Det var, som om denna idé gjorde det en smula lättare för honom. Kanske han i alla fall skulle kunna klara sig — — —

Göran antastade honom på nytt, när de gingo hem från skolan. Nu var Stellan en smula mindre hemlighetsfull. Han antydde dunkelt för Göran och de pojkar, som följde med, om hästens allmänna formation och konstruktion. Pojkarnas entusiastiska nyfikenhet steg. Han erbjöds karameller, knivar med ett större eller mindre antal halva blad och en massa andra eftersträvansvärda ting, om de bara kunde få se hästen.

Men han svarade:

— Pappa ä så ond i da! Ja vågar inte.

De följde honom ända till hans egen port.

Stellan gick långsamt uppför trapporna. Det var inte roligt att gå hem längre. Han satt hopkrupen i soffan mitt emot spiltan och såg sorgset på Edgar. Den Underbara Hästen låg som ett vrak på sidan. Det kändes så tomt och ödsligt inom Stellan. Han hade förlorat något — — — Han hade förlorat Edgar. Och inför den förlusten föreföll allt detta med Göran Och velocipedhästen som ingenting.

Han satt där med händerna slappa och orkeslösa i knät och stirrade på hästen. Vad skulle han hitta på nu, när han inte längre hade Edgar att leka med — — —?

Men ju längre han satt och såg på den stympade hästen, ju mera tyckte han att dess gamla fullkomligheter växte fram på nytt under all den sorgsna ömhet, han göt över den ur sitt hjärta.

Han tyckte, att om bara Göran kunde förstå detta, om han bara kunde förklara för Göran, vad Edgar verkligen var, så skulle han förstå — — — Om han bara förstod, riktigt förstod, skulle han kunna ta honom med sig hem och visa hästen.

Om han bara kunde tala riktigt med Göran — — —

I detta ögonblick föreföll det honom så enkelt. Han skulle säga: — Ser du, du förstår, att till en början sto Edgar där uppe på byrån och om nätterna där på bordet vid sängen. Och så slog Ida sönder den och jag fick den — — — Den var riktigt min. Förstår du inte — — —?

Skulle inte Göran kunna förstå detta — — —? Det var ju så enkelt — — — Och så slapp han att ljuga med det där om velocipedhästen eller be sin far om den. Nu var han säker på att hans far aldrig skulle ge honom en sådan häst. Om nu bara Göran kunde förstå — — — Och så kunde de leka tillsammans om eftermiddagarna med den och ha roligt. Göran kunde få komma hem varenda dag, om han ville…

Men nästa morgon stod Göran och väntade på honom i bulevarden utanför skolan. När han fått syn på Stellan, sprang han mot honom, men på några meters avstånd stannade han. Också Stellan stannade. En lång stund blevo de stående och sågo på varandra likt två homeriska hjältar ögonblicket innan de, före sammandrabbningen, börja utslunga okvädinsord mot varandra.

— Ja har frågat mamma om din häst.

— Ja, dä kan du göra, om du vill. Va bryr ja mig om dä?

— Dä gör du visst det!

— Nå, vad sa hon då?

De stodo tysta en lång stund och mätte varandra med blickarna.

— Nå, vad sa hon då?

— Du sa ju, att du inte brydde dig om va mamma sa?

— Nä, dä gör ja visst inte.

— Jo, hon sa, att du bara skojar liksom din pappa.

— Va säger du! Skojar min pappa! Han som ä så ond så! Nä du, han skojar aldrig!

Göran teg. Stellan fortsatte sin väg, förbi Göran, i en halvcirkel.

Åter igen visste inte Göran, vad han skulle tro. Han sprang efter
Stellan:

— Säg du, Stellan, du ska få tre karameller två lördagar å ra och den här kniven om ja får se din häst?

Han tog åter igen ur blusens innandöme fram kniven med det halva bladet.

Stellan, betraktade den noga. Men det var endast som han låtsades. Han förstod, att nu var den kritiska stunden inne. Nu gällde det, om han skulle kunna få Göran att förstå — — — Han lämnade kniven tillbaka, tog Göran om halsen och förde honom avsides.

Och så började han — — —

Han berättade om Edgar. Han talade om den i de vackraste ordalag han kände. Men Göran förstod inte. Han gjorde den ena invändningen efter den andra. Det var hopplöst, det hela. Stellan insåg det. Det tjänade ingenting till att tala med honom. Göran blandade Edgar samman med velocipedhästen. Det var den, han ville veta mera om. Det var den han ville se. Edgar intresserade honom inte alls.

Förklaringen övergick till dispyt. Dispyten gällde värdet av gips.
Stellan påstod, att gips var det vackraste och dyrbaraste som fanns.
Göran däremot hade ingenting annat än förakt för gips.

Och så ringde klockan.

Två minuter efter det alla kommit på sina platser, inträffade katastrofen.

Göran sträckte upp handen:

— Tant, tant, får ja lov å fråga om gips ä dyrt?

— Nej, det är det inte.

— Ja, men Stellan säger, att dä ä dä dyraste, som finns och han har en häst som ä å gips och den ä dä märkvärdigaste som — — —

— Är det nu fråga om Stellans häst igen. Vi får väl klara upp saken.
Stellan, vad är det för märkvärdigt med din häst?

Men Göran var idel iver. Han reste sig upp i bänken och svarade i stället:

— Ja och så säger han att den äter havre och ligger på halm precis som riktiga hästar å att ingen har en sådan häst.

— Tyst nu, Göran! Nu vill jag höra, vad Stellan har att säga om saken.
Kom fram Stellan!

Stellan gick fram till katedern. Han var blodröd i ansiktet.

— Nå, tala om nu, vad det är för en häst.

— Den ä å gips.

— Men då äter den väl inte havre?

— Nä, men den sto på byrån, men så slog Ida sönder den och så har den inga ben — — —

— Nu ska Stellan gå och sätta sig och inte inbilla de andra barnen en massa smörja. Det är väl inte något märkvärdigt med en häst av gips, som inte har några ben.

Göran viftade på nytt med handen:

— Ja, men tant, han säger också, att han har en häst som ä hälften velsoped.

— Har du det, Stellan?

— Nej, men Jane å Alice i Göteborg — — —

— Vem är Jane och Alice?

— Dä ä mina kusiner.

— Men då är den ju inte din.

Stellan skakade på huvudet.

— Varför säger du då att den är din?

— Jo, Edgar — — —

— Vem är Edgar?

— Dä ä gipshästen, som Ida slog sönder — — —

— Vad har den med velocipedhästen att göra?

— Jo, men — — —

— Är velocipedhästen din då?

— Nä. .

— Varför säger du det då? Vet du inte att det är osanning?

— Jo, men — — —

— Gå ögonblickligen och ställ sig i skamvrån!

Det var alldeles tyst, då han gick bort i hörnet. Han gick som en för alla tider förlorad mänska, med nedböjt huvud och skammens djupa rodnad på kinderna.

Kamraterna endast sågo på honom, tysta av häpnad och förakt.

* * * * *

När Stellan kom hem, hade Edgar försvunnit. Spiltan var borttagen, golvet sopat rent från halmen. Han betraktade länge den tomma platsen mellan byrån och sängen, som så länge hyst föremålet för hans ömhet och glädje. Han fann det ej ens onaturligt, att Edgar försvunnit. Det kändes snarare som en lättnad. Och han gjorde inga frågor.

Först senare på dagen berättade Kerstin, att löjtnanten gett Ida tillåtelse att ta bort hästen och spiltan. Taxen Lya hade varit uppe och burit sig illa åt i halmen…

Stellan mottog underrättelsen utan att yttra ett ord.

Avslöjandet av den torftiga verklighet, som visat sig ligga bakom den Underbara Hästen, hade den naturliga följden, att Stellan för en tid förlorade anseendet bland sina kamrater.

De voro visserligen alla, i större och mindre utsträckning, lögnare och fantasimänskor. Men också bland sådana existerar det en hederskodex. Man ljuger utåt, för vilt främmande mänskor. Eller också förhärligar och omskapar man i sällskap och under gemensamt arbete och samförstånd vardagens levande väsen och döda ting till sagolika gestalter. Men man ljuger icke inåt: man bygger ej upp en invecklad och rikt utsirad historia på egen hand och i all ensamhet för att sedan, plötsligt, bjuda ut den åt en kamrat med förhoppning att han skall sluka den helt.

Och det hade Stellan gjort.

I den etikettbundna värld, som är barnens, dömdes han därför strängt. Han hade förlorat förtroendet och därmed också sitt inflytande i de fluktuerande och fronderande kotterier, där han förut varit välsedd. Så fort han sökte göra sin uppfattning eller önskan gällande tystades han obarmhärtigt ned av opinionen med orden:

— Dä ska du säga, lögnhals, som ljög om hästen.

I stället för att söka återvinna sitt förtroende drog sig Stellan tillbaka. Och det betänkligaste i hans reträtt låg däri, att han ej kunde tillvita sina kamrater att ha begått någon orättvisa. Han kände sig ej kränkt. Tvärt om leddes han av en i djupaste mening social instinkt, vilken kortast kan uttryckas i de tankar, han själv — en smula vagt — formulerade till sitt eget försvar: Di säger, att ja ljuger, och dä har ja gjort och därför tycker ja inte om dom.

Han gick alltså tillbaka till sig själv och sina tennsoldater och gunghästen. Men de tillfredsställde honom ej mera. Hästar hade han fått avsmak för. Historien om Edgar hade visat honom faran av att förirra sig alltför långt in på fantasiens äventyrliga marker och samtidigt hade samvaron med kamraterna gett honom smak för blod, för levande varelser att umgås med.

Han började leka knekt, spände sabeln kring livet och satte kasken på huvudet. Men det var ej mycket han på egen hand kunde uträtta som soldat. Han kunde ej i längden exercera med sig själv, han kunde ej samtidigt vara löjtnant och soldat, kommendera och lyda. Meningslösheten i detta arrangemang slog honom genom sin hastigt inträdande, otroliga enformighet. Det enda han som ensam soldat kunde företaga sig utan att göra alltför starkt våld på verkligheten var att gå på post. Och det gjorde han. Han stod vakt framför klädskåpet i sin fars sängkammare. Ibland, för att skaffa sig omväxling, låtsade han, att det regnade. Då klämde han in sig i skåpet bland kläderna och stod och kikade ut genom den öppna dörren, till dess han tröttnade på regnet.

Det var en enformig lek och slutade som oftast med att han blev sittande vid fönstret och såg ned på gatan. Han längtade åter ut till mänskorna och världen och kände sig ensam, övergiven, utstött.

* * * * *

Det var då, en dag, historien om Josef och hans bröder plötsligen slog ned i hans hjärta och som i ett blixtljus förklarade för honom hans egen ställning och dess djupa mening.

Det var en torsdag, den sista lektionen för dagen. Han hade rasten innan återigen obarmhärtigt klubbats ned under ett ödmjukt försök att komma i kontakt med tillvaron sådan den en gång, före historien med Edgar, gestaltat sig. Det hade varit fråga om vem som var starkast: Jonne eller Axel. I stället för att på ett praktiskt sätt slita tvisten hade saken efter en hel del gräl de tvistande emellan hänskjutits till de församlade. Stellan, som ej ännu tillfrågats, sade plötsligen: — Jonne kan lägga dig, Axel, i backen som ingenting. Han hade sagt detta för att göra sig god vän med Jonne, som för tillfället var en populär person. Han förvånade sig inte över att Axel kastade honom beskyllningen för lögnaktighet i ansiktet. Men det oväntade skedde: till och med Jonne sade:

— Vem bryr sig om va du säger, du som ljuger så.

Och så ringde klockan.

Han satt och kände sig ännu mera ensam och övergiven, medan tant Augusta läste ur bibliska berättelserna en historia om Josef och hans bröder.

Plötsligen spratt han till. Plötsligen förstod han. Han var Josef. Han var den yngste — vilket på sätt och vis var sant, eftersom han kommit tre veckor senare till skolan. Han var den förskjutne, den föraktade. Han satt kapprak och lyssnade till tant Augusta, som om hon varit gamla Kerstin, som berättat en splitter ny saga, men en saga sådan som han aldrig förut hört.

Nu förstod han. När tant Augusta kommit till slutet och började med förklaringen om den ringes upphöjelse och att man inte skulle förakta någon av dessa små, tyckte han den var onödig. Han förstod. Han var Josef.

Då han kom hem från skolan tog han ögonblickligen fast i Kerstin.

— Finns det en historia som hetter Josef å hans bröder?

— Ja, de finns de visst de. Och de ä dagsens sanning för de står i Guds ord.

— Och den yngste ska bli upphöjd?

— Ja, de ä dagsens sanning, de ock, för va skulle en annars leva för, om de inte va sant, att den ringe ska bli upphöjd.

— Kan Kerstin den om Josef å hans bröder?

— Det kan ja väl, men den står å läsa i bibeln.

— Vill Kerstin läsa den för mig?

— Inte nu. Ja ska skala potatisen.

— Ja, men i kväll då, innan ja går å lägger mig?

— Ja, de ska ja göra.

Den kvällen och många kvällar efter denna fick Kerstin sätta på sig glasögonen och läsa historien om Josef, hans förnedring och upphöjelse. Stellan satt vid sidan om henne på soffan. Då och då bad han henne hålla upp ett ögonblick, medan han gick fram till fönstret, lyfte undan rullgardinen med hjortjakten på och såg upp på stjärnorna för ätt förvissa sig om att de verkligen nego för honom. Det hände aldrig att de nego riktigt, men varje kväll tyckte han att de blinkade åt honom. Och denna rörelse hos dem tillfredsställde honom.

Det hade med ens kommit ett ljus över tingen. Hans egen utstötthet var lätt att bära. En gång, en gång skulle de alla buga sig för honom, en gång skulle de alla komma och be honom om mat, Kalle med glaskulan, Jonne med vagnen, Göran, Märta Gyllencrantz, alla — — —

* * * * *

Och den dagen kom förrän han själv väntat sig.

Saken var den att han en tre veckor efter hade sin födelsedag. En kväll frågade honom hans far:

— Ska du inte ha födelsedagskalas för dina kamrater i skolan?

Hans första tanke var: varför skulle jag bjuda dom, när di ä stygga mot mig?

Dagen efter kom han emellertid att i förbigående och utan någon som helst baktanke nämna om detta förhållande, att det snart var hans födelsedag. Ryktet spreds snabbt, och till sin förvåning märkte han, hur kamraterna plötsligen började betrakta honom med andra ögon, tack vare den distinktion, som onekligen ligger i det faktum, att man inom kort firar minnet av sin födelse.

Han tänkte på saken och ju mera han tänkte, ju mera tilltalade honom faderns förslag om kalas. Han började förstå, att han därigenom plötsligt höll i sina händer ett vapen, med vilket han kunde vinna både tacksamhet, respekt och avund.

Men frågan var: vilka skulle han bjuda? Han vägde var och en av kamraterna på våg, framkallade i sitt med ens utomordentligt starka minne vars och ens syndaregister. Han utmålade i livliga och lockande färger under rasterna alla de godsaker, som skulle serveras på kalaset. Han mottog ansökningar från höger och vänster: — Säg, du, får ja bli bjuden på ditt kalas? Han lät supplikanten veta, vad denne gick för, innan han svarade ett öppet ja eller nej, eller ett: ja vet inte riktigt.

Han var förfärlig i sin makt, utdelade dödsdomar runt omkring sig, tog dem dagen efter tillbaka för att nästa dag åter fastställa dem. Ju närmare högtiden kom, ju större blev hans välde.

Till slut tog han ett par rådgivare: Göran, vilkens far kunde sätta hans egen i arresten, och Jonne med vagnen. De gingo under rasterna avsides, Stellan som den mest framstående i mitten, Göran och Jonne på var sin sida om honom med armarna på hans axlar. Tillsammans gjorde de det slutliga urvalet.

Två dagar före födelsedagen drog emellertid Stellans far ett stort streck över alla hans planer. Han förklarade, att alla barnen skulle bjudas. Och tant Emilie och tant Augusta också.

Stellan stod tyst en stund. Han tyckte det var, som om kalaset med ens förlorat hela sin mening. Han ville diskutera frågan och inledde den därför med den första svårigheten:

— Ja, men pappa, hur ska ja bjuda dem?

— Hur du ska bjuda dem! I morgon bittida före lektionen ska du resa dig upp, buga för tanterna och säga: Pappa ber att få hälsa tanterna, om de vill göra Stellan den äran att komma och dricka kaffe hos honom på lördag på hans födelsedag klockan halv fyra.

Stellan såg på sin far med vidöppen mun. Skulle han säga allt det? Och för resten var det ju han, som gjorde en ära i att bjuda — — —

— Ja men, pappa — — —

— Har du förstått!

När hans far sagt: har du förstått, visste han av erfarenhet, att invändningar voro resultatlösa. Men invärtes var han upprörd.

— Och så skall du vända dig till kamraterna och be dem vara välkomna också, både pojkar och flickor.

— Ja men, pappa — — —

— Har du förstått!

— Ja, pappa!

Dagen efter insåg han till en grad han aldrig anat, hur rätt hans far haft.

Hans inbjudan väckte en uppmärksamhet, han aldrig kunnat drömma om. Tanterna tackade och bådo hälsa löjtnanten så mycket. Något sådant hade aldrig hänt så länge han gått i skolan. Och alla barnen tackade också på tant Emilies kommando. Med en mun ropade de: — Tack, Stellan!

Han blev blodröd i ansiktet. Detta var alltför överväldigande. Han kände sig plötsligt som förkrossad av tacksamhet.

Och med ens stod det klart för honom: han var Josef. Nu hade underverket skett. Nu var han Josef i Egypten. Nu kommo de, alla de andra, till honom och tackade — — —

Han satte sig ner på sin plats. Och ögonblicket efter steg det ur detta under, som så oväntat kommit i uppfyllelse, en annan känsla, alldeles ny, också den alldeles oväntad: plötsligen förnam han, att han älskade alla sina kamrater, till och med Kalle med glaskulan och Märta Gyllencrantz. Han satt där, på sin gamla vanliga plats, i denna skola, där han varit förnedrad och utstött. Men nu var han upphöjd och han älskade alla dem, som varit stygga mot honom — — —

— Nej, men Stellan, sade tant Emilie, sitter du och gråter?

Alla vände sig mot honom. Han fick näsduken ur blusfickan och dolde sitt ansikte.

Han snyftade i näsduken:

— Ja behöver — — — ja — — —

— Ja, spring ut då och skynda dig.

Han sprang mot dörren så fort han kunde…

Han blev stående i trappan. Hans tårar flöto så ymnigt, som om ett källsprång lossnat inom honom.

Nu hade berättelsen om Josef gått i uppfyllelse. Nu bugade sig stjärnorna för honom och han älskade dem, älskade dem alla, Märta och Kalle och Göran — — — alla, alla — — —

* * * * *

Likheten mellan honom och Josef blev dagen efter ännu mera slående. Han stod vid ingången till salongen och tog mot sina gäster. En efter en kommo de, gratulerade och framlämnade gratulationskort. Och de bugade. Nu kommo de till Egyptens kornbodar, till saft och vatten, kakor och konfekt och en spettkaka, som hans farmor skickat från Lund. Och han kände ej något agg mot dem för allt det de gjort honom i det förflutna. Han bugade artigt tillbaka och sade till var och en:

— Välkommen!

Men han grät ej längre. Det låg någonting av en konungs förtroendeman över honom, när han bjöd sina gäster fram till kornbodarna:

— Var så god!

* * * * *

Stellans förnedringstid var slut. Den hade varit betydligt kortare än
Josefs.

Redan på kvällen under födelsedagskalasets lopp invaldes han till medlem i föreningen "Svenska hjältar och riddersmän eller Sju rum och kök".

Egentligen var detta sällskap endast en avläggare, en junior club, av ett annat med samma namn, i vilket medlemmarna utgjordes av tredje- och fjärdeklassare i elementarskolan. Några av dessa hade emellertid yngre syskon, som i sin ordning bildade en filial av de storas förening.

Moderlogen hade till en början endast avsett att omfatta sådana personer, som voro av adlig börd eller vilkas fäder voro officerare. Då dessas antal emellertid visade sig alltför ringa, hade man på ett stormigt sammanträde beslutat inbjuda också sådana personer, vilkas föräldrar innehade en våning på minst sju rum och kök, jungfrukammaren ej inräknad.

Juniorklubben, som bildats efter detta mönster och upptagit dess fordringar på medlemskap, sammanträdde hos Anton Appeltofft på dennes vind. Antons far hade visserligen endast sex rum och kök, men man beslöt att räkna vinden som ett sjunde, i synnerhet som man utan den stod i förlägenhet för samlingslokal.

Stellan kände sig mycket högtidlig till mods den första gången. Han hade hittills aldrig varit medlem av någon förening, men i samma ögonblick han blivit invald, hade han en stärk känsla av dess stora betydelse.

Den Appeltofftska vinden var mycket stor, rymlig och halvmörk: den upplystes nämligen på vardera kortsidan endast av ett halvcirkelformigt fönster. På ett naturligt sätt delades den i mitten i två avdelningar av en stor skorsten. På dess ena sida fanns "våningen", bestående av gamla bord och stolar, en schäslong på tre ben och en soffa med brutet ryggstycke. Den andra avdelningen var kaserngård.

Det första Stellan fick göra var att gifta sig. Sven Bergclou tjänstgjorde som präst och Märta Gyllencrantz var bruden. Som brudslöja tjänstgjorde en gammal trådgardin. Efter vigseln blev det kalas i våningen, varefter man gick ut ett slag och exercerade, till dess Märta Gyllencrantz ropade: — Nu är punschen serverad, då man slog sig ned och pokulerade en liten smula.

Efter en stund fick Märta Gyllencrantz svåra plågor i magen. Hon jämrade sig och kved. Stellan förstod ej, men Sven Bergclou upplyste honom om att nu skulle Märta ha barn. Hon lades till sängs på schäslongen, höll sig för magen och jämrade sig alldeles förskräckligt. Då kom Anna Ekenstjerna till hjälp. Hon var barnmorska. Hon sade till alla riddersmännen, som de manliga medlemmarna kallades, att ge sig därifrån. Och åter igen gingo de ut på kaserngården.

Slutligen ropade Anna Ekenstjerna: — Nu är det färdigt, nu kan ni komma!

Riddersmännen återvände till våningen. På schäslongen satt Märta
Gyllencrantz, Stellans brud, och vyssade en docka.

Stellan visste ej riktigt vad han skulle tycka om leken. Den kallades för Pappa och Mamma. Den föreföll honom en smula ensidig. Själv hade han knappast haft något nöje av den: han hade helt enkelt varit ute på kaserngården ett slag och när han kom tillbaka var leken över.

Hans vördnad för föreningen gjorde emellertid att han ej protesterade. Och det visade sig också att hans omdöme varit förhastat. Vigselceremonien hade så att säga endast varit en upptagningsakt. Den upprepades ej varje dag. Tvärt om började föreningen allt mer tilltala honom. Man exercerade på kaserngården, nere på Appeltofftska gården eller gjorde fältmanöver på planen kring kyrkan iförda sablar, kaskar och gevär, medan hustrurna där hemma lagade mat och skötte hushållet. Föreningen förenade på ett lyckligt sätt hans längtan efter militarism och hemliv. Men omväxlingen inskränkte sig ej endast till exercisen och fältmarscherna. Den sträckte sig också till hemlivet. Då och då vigdes man nämligen på nytt till en annan brud.

Tyvärr upplöstes föreningen ej så långt efter det Stellan invalts till medlem. En gång, då Ebba Boman vigts vid Jonne med vagnen och skulle visa flickorna, hur det verkligen gick till att få en liten — hon hade dagen innan fått en lillebror — utstötte hon så höga skrin, att fru Appeltofft kom upp på vinden och frågade vad som stod på. Man måste förklara sig… Fru Appeltofft blev indignerad över de opassande lekar nutidens barn kunde hitta på vid en ålder, då hon själv varit renhjärtad och oskuldsfull.

Hon förbjöd föreningen att längre vistas på hennes vind.

Medlemmarna skingrades med en dålig smak i munnen. Fru Appeltofft hade nämligen i sin sedliga indignation berättat historien ute i staden. Den spreds hastigt. Vigselceremonierna och förlossningsscenerna utsmyckades med uppdiktade detaljer. Medlemmarna i föreningen brännmärktes som individer med depraverade tendenser. Deras anseende var för lång tid framåt ohjälpligt förstört. Och även sedan tiden läkt detta som så många andra sår, satt löjet kvar som ett ärr.

Riddersmännen skingrades, av skamkänsla, av plötslig och påtvingad skuldmedvetenhet, i djup avsmak för sig själva, varandra och brudarna.

Det hus, i vilket Stellan bodde, bestod av två komplex. Det ena kallades
Storehus, det andra Lillehus.

Tillsammans utgjorde de en bild av det moderna samhället.

Storehus var en rymlig, vitrappad bygglåda i tre våningar, som skulle ha tillfredsställt även de längst gående pretentioner på raka linjer och plana ytor.

I översta våningen bodde den gamle majoren, som samtidigt också var greve och hade en bror vid själva hovet. Majorens högröda ansikte pryddes av grånade, mustascher utborstade likt svansarna på ekorrar vintertiden. Dessutom bar han alltid ytterst smala, vit- och svartrutiga byxor. Hans egentliga sysselsättning bestod i att med en käpp eller genom att rycka i sina yviga mustascher jaga stadens barn och hundar från stadsparkens gräsmattor och blomsterrabatter. Det var som om han ägt parken. Och i själva verket var detta delvis också överensstämmande med verkliga förhållandet. Det var tack vare honom den blivit till en av de vackraste planteringarna i Sveriges småstäder. Det var tack vare honom svanorna simmade i dammen och de antika, i långa, svävande draperier höljda gipsgudinnorna stodo vita och vårnymålade på de välklippta gräsmattorna med kastanjerna som fond.

I våningen under den barn- och hundhatande majoren-greven bodde Stellans far och på nedre botten, på var sin sida om porten, två ogifta löjtnanter. Löjtnanterna voro icke alltid desamma, men hur ofta de än förändrades till utseendet hade de alla det gemensamt, att de voro ogifta 1880-talslöjtnanter.

Lillehus vette åt smalgatan. Det var en våning lägre än Storehus, med små, kvadratiska fönster, grått till färgen, eftersom det aldrig nykalkades, men med kritvita fläckar, där den avfallna rappningen lagats. I Lillehus funnos bostäder om ett rum och kök, där arbetare från den mekaniska verkstaden trängt sig samman med sina barnrika familjer. I Storehus kallades denna befolkning rabulisterna. Utan att äga någon som helst kännedom om ordets betydelse förstod Stellan likväl från urminnes tider dess innebörd. Han behövde endast se rabulistbarnen, deras trasiga och lappade kläder för att mäta klyftan, som skilde honom och dem. Ja, han behövde inte ens se dem, endast höra dem, deras skrik och klapprandet av deras trätofflor mot stenläggningen.

* * * * *

Gården till Storehus var rymlig. Den kallades därför Storegård. På den fanns ett stall för majorens två hästar och ett vagnsstall för hans droska och jaktvagn.

En gång i tiden hade Stellan härskat suveränt på Storegård. Det fanns inga andra barn på den än han. Han hade också varit god vän med majorens betjänt och kusk. Men det var länge sen, innan han börjat skolan.

Mellan Storegård och gården till Lillehus, som var liten och trång, låg en lång gång, på ena sidan begränsad av änkefru Björkmans flygel, på den andra av en rad vedbodar.

Denna förbindelseled på samma gång skrämde och lockade Stellan. Vid dess slut tog Lillegård vid. Där höllo rabulisterna till. Och det var de, som på samma gång skrämde och lockade honom. Ibland, när han var nere i stallet hos majorens kusk, kunde det hända, att ett ohyggligt väsen började på Lillegård. Trätofflorna slamrade mot kullerstenarna, det blev skrik och tjut, några fönster öppnades, så att rutorna klingade, gälla kvinnoröster skällde. Allra sist kom änkefru Björkmans röst. Den var högre och pipigare än alla de andras. Och så blev det tyst, alldeles tyst.

Ibland kunde det också hända, att rabulisterna gjorde visit in på Storegård. Det var när kusken gått sin väg och stängt stalldörrarna. Och eftersom Stellan aldrig vågade vara på gården, när kusken inte fanns inom räckhåll, såg han rabulisterna uppe från sitt barnkammarfönster.

Plötsligen samlades de, en fem, sex stycken i gången, i en lång rad. De voro i bara strumplästen, med händerna instuckna i trätofflorna. De sträckte på halsarna, viskade med varandra och gåvo varandra varningar med de toffelbeväpnade händerna.

Stellan följde dem med en blandning av spänning, beundran och harm.

Och så drogo de sig tillbaka.

Men inte alltid.

Inte när Köttlund sopat samman hästspillningen från stallet i en stor rund hög. Köttlund var en fattighusgubbe, som hjälpte kusken med hästspillningen. Han var döv, smutsig och halt. Han hade fört ett supigt leverne, påstod gamla Kerstin, och därför kommit på fattighuset.

När majorens kusk gått, kom Köttlund för att hämta spillningen. Ibland var han full. Då sjöng han eller också svor han, beroende på hur full han var.

Just som han sopat hästspillningen samman i en stor rund hög ett stycke från stalldörrarna och haltade in i stallet för att hämta dyngkärran och grepen, hände det — — —

Rabulisternas ledare kom smygande ur gången in på Storegård. Han balanserade sig fram på tå, med munnen öppen och tungan utanför läpparna. Han såg hemsk ut. Mitt emellan gången och gödselhögen stannade han och lyssnade mot stallet med huvudet på sned. Oftast drog han sig tillbaka med en skakning på huvudet.

Men ibland lyckades det. Gud vet, vad Köttlund hittade på så länge inne hos hästarna. Kanske hade han en flaska med sig. Då rabulisten lyssnat tillräckligt länge, störtade han plötsligen fram till gödselhögen, sparkade omkring i den och försvann tillbaka i gången.

Då Köttlund kom ut igen med kärran och grepen och såg förödelsen, blev han stående en lång stund. Så började han svära, haltade in på Lillegård under förfärliga hotelser och fann den folktom. Rabulisterna voro för länge sedan långt borta i smalgatan.

Stellan räknade dessa uppträden till de lyckligaste stunderna i sitt liv. Han satt vid barnkammarfönstret med återhållen andedräkt. Han knöt händerna samman av spänning och balanserade själv med tungan utanför munnen liksom rabulisten. Eller också talade han högt till sig själv, uppmuntrade honom med höga rop: — Gör det nu, nu! eller också varnade han honom: nej, nej, han kommer, han kommer! Från sitt fönster kunde nämligen Stellan se ett stycke in i stallet.

Efter en lyckad scen med Köttlund tänkte Stellan hela eftermiddagen på rabulisterna. Hur vågade de — — —? Och hur kunde de hitta på det? Han beundrade dem. Och han fruktade dem också, på grund av deras mod, styrka och uppfinningsrikedom. Nej, han skulle aldrig kunna göra det. Han skulle aldrig ha kunnat hitta på något sådant. Han erkände sin underlägsenhet. Och känslan var bitter, därför att han sedan tidernas morgon visste, att han stod över rabulisterna. Det förtröt honom också, att det var på Storegård, de utförde sina hjältedåd. Det var på sin egen gård, han nödgades beundra och frukta dem. Det var inte som det skulle vara. Det var inte rätt.

Men allt detta hörde till det förflutna. Sedan han kommit i skolan hade han nästan glömt rabulisterna. De existerade för honom ungefär med samma styrka som mänskoätare för en person i Skåne: man vet att de finnas, men de äro så långt borta.

* * * * *

Någon tid efter upplösandet av föreningen "Svenska hjältar och riddersmän eller Sju rum och kök" tvingades emellertid Stellan att göra rabulisternas personliga bekantskap.

Gamla Kerstin flyttade över till Lillehus.

Det var en lång och pinsam historia. Den hör egentligen ej heller hit och skall för den skull berättas i allra största korthet.

Saken var den, att eftersom gamla Kerstin ammat "unga frun", som hon kallade Stellans mor, passat henne under hela hennes uppväxttid och vid hennes giftermål följt henne till hennes nya hem, ansåg hon det nu som en plikt mot den döda att upprätthålla traditionerna och bevaka den avlidnas rätt.

Det blev ständiga slitningar mellan henne och husföreståndarinnorna. Hon vägrade att lyda order och svarade: — Jag gör som unga frun brukade göra i tiden. Hon kallades in till löjtnanten och lyckades i sådana ordalag förklara, hur hela huset förföll, hur linnet ramponerades, hur porslinet krossades och hur det slösades till höger och vänster, att löjtnanten blev förtvivlad. Till en början trodde han henne. Då Kerstin framlämnade sitt ultimatum: antingen skulle husföreståndarinnan eller hon gå, blev det vid det förra. Kerstin kunde han ej göra sig av med. Varken för Stellans eller sin egen skull. Kerstin gick kvar som vålnaden av ett kort och lyckligt äktenskap: nej, inte Kerstin.

Det hade redan varit tre husföreståndarinnor i hemmet. Ett halvår efter det den fjärde kommit, måste Kerstin flytta.

Det blev ett våldsamt uppträde.

Som de flesta andra bondkvinnor tog Kerstin till bibelorden, när hon blev djupt gripen. Hon ställde sig till domare över löjtnanten och förklarade bibliskt okonstlat, att han bedrev hor med den nya "mänskan" och att det var en evig skam på unga fruns grav.

Löjtnant Petréus blev blodröd i ansiktet. Han rusade upp ur länstolen vid rökbordet och skrek:

— Vad i helvete säger Kerstin?

— Ja säger som sant ä. De står i Bibeln: Du ska inte göra hor. Och det står ja vid. Guds och Bibelns ord ä goa nog för mig. Ja har själv gjort hor och vet vad de blir till. Välsignelse blir det inte. De bolare och horkarlar skall Gud döma, står det i Bibeln, och Bibeln ä go nog för mig. De ä en dödssynd. Och så sant ja lever skulle ja förstått bättre för ja va trettisex år gammal. Och han me, för han var fjärdingsman, och visste både lagen och Guds ord. Och barnet dog innan de blev döpt, för de va fött i synd och elände.

Löjtnant Petréus pekade på dörren:

— Ut härifrån! Genast! Hör hon vad jag säger! Genast!!

Gamla Kerstin gick lugnt mot dörren. Där vände hon sig om och sade:

— Ja, kör löjtnanten i väg mig, om han vill! Men kom ihåg, att han kör vad rättfärdigt och sant ä på dörren och de kan inte bli till nån välsignelse.

Därmed gick hon ut i köket.

Löjtnant Petréus gick av och an på golvet, till dess han tröttnade och åter slog sig ned i länstolen. De känslor, som rörde sig i hans inre skola här ej närmare beskrivas från en annan än den rent förståndsmässiga sidan.

Frågan var: vad skulle han göra med Kerstin? Han kunde ej helt enkelt köra henne på dörren. Hon hörde till familjen. Om han gav henne respass, skulle hon fara till svärföräldrarna i Göteborg. Och det gick inte för sig. Hon skulle berätta hela historien. Gumman Axelson skulle komma nedresande, ställa till skandal och ta Stellan med sig hem.

Och det ville han inte. Inte på några villkor.

Förhållandet var nämligen det, att löjtnant Petréus för tillfället befann sig i en ytterst invecklad situation. Han älskade två kvinnor. Den ena var husföreståndarinnan, fröken Jepson, den andra var hans avlidna hustru.

Deras äktenskap hade varit fullkomligt lyckligt, om också ej på ett synnerligen djupt sätt. De hade båda på det hela taget stått för varandra som ideal. Elsa hade ända sedan sitt tolfte år varit löjtnantsromantisk. Allra helst skulle hon ha velat gifta sig med en kavallerist. Men när ödet nu en gång fogade det så, att det blev en artillerist i stället, framstod artilleriet ögonblickligen för henne som arméns betydelsefullaste vapen, och hennes stolthet över de ärorika anor, med vilka hennes mans regemente prunkade, var både stor och — när det behövdes — vältalig.

Men om hon själv varit fylld av en stark och levande löjtnantsromantik, hade hon också i sin egen person förkroppsligat officersfrusidealet. Hon hade varit vacker, mycket vacker till och med. Hon hade varit en ypperlig officersvärdinna, med en lagom blandning av inövad flirt och inlärd lössläppthet å ena sidan och å den andra en blond och blåögd hjärtats medfödda kyskhet. Han hade alltid varit stolt över henne och på samma gång djupt och innerligt tacksam över den ekonomiska ställning, hans äktenskap förskaffat honom, prästson och fattig löjtnant som han var.

Han hade en gång, då han låg på knä vid hennes dödsbädd, ännu oviss om hon kunde höra honom eller ej, lovat att alltid älska henne. Och det löftet hade han hållit. Han hade med vilja, ej tagit någon "ståndsmässig" fröken i huset för att ej förälska sig. Och nu hade ödets blodiga ironi fogat det så, att han blivit allvarsamt förälskad i den fjärde i ordningen. Hon var varken vacker eller ung. Inte heller "regementsfähig". Hon var dotter till en hemmansägare. Gifte han sig med henne, skulle han bli fullständigt isolerad, om de helt enkelt inte sökte äta ut honom ur regementet.

Och för resten: vad skulle han leva på? Ty det måste i sanningens intresse och i allra största förbigående påpekas att hans känslostrid ej helt och hållet utspelades på ideella känslomärker. Också finansfrågan spelade in. Han hade det bra. Gubben Axelson var generös; förhållandet mellan dem båda blev med varje år allt innerligare, allt eftersom svärföräldrarna kommo till klarhet över, att han ej endast gift sig för pengar utan av känslor så djupa, att han ännu åratal efter gick som änkling.

Men frågan var: vad skulle han göra med Kerstin? Det hela var så idiotiskt. Här hade en gammal gumma stått och beskjutit hans officersära till en grad som knappast någon annan än regementschefen skulle våga. Och med en sådan kränkning kunde han ej leva.

Han rådgjorde en kväll på mässen med två ogifta kamrater, hans närmaste vänner — tillsammans gingo de under benämningen de tre musketörerna.

Kapten Ekman, som under livets vedermödor redan hunnit bli skallig och som dessutom och med rätta skaffat sig anseende som en frikostig och godhjärtad Don Juan, löste i en handvändning det ytterligt invecklade problemet:

— Fan, karl, går aldrig prästsonen ur dig! Du kommer att tröttna fortare på Jepson än på gumman. Du ska behandla saken militäriskt. Du ska naturligtvis sätta båda två på reservstat.

Och det gjorde löjtnant Petréus. Både Kerstin och Jepson flyttades från hemmet. Jepson fick ett par rum ute i staden, i ett gammalt trähus, inne i en trädgård, där det endast bodde en gammal döv och pensionerad lektor i latin. Kerstin däremot fick ett rum och kök inne på Lillegård för att vara så nära Stellan som möjligt. Han fick gå och hälsa på henne, eftersom hon vägrade att åter sätta sin fot i detta syndens näste, från vilket hon blivit utkörd.

Den ende, som ej kände sig fullt belåten med anordningen var Stellan.
Hans första invändning var:

— Ska ja då ligga ensam om nätterna, för dä vill ja inte.

— Varför vill du inte det?

På detta svarade ej Stellan. Han skämdes över att vara mörkrädd och ville ej tala om den vita frun med det vidöppna gapet, som ännu kom och ställde sig vid hans säng.

Hans far lovade utan vidare frågor att den nya fröken skulle ligga inne hos honom.

Den andra invändningen var:

— Ja, men ska ja då behöva gå över Lillegård och hälsa på Kerstin, för dä vill ja inte.

— Varför vill du inte det?

— För där ä rabulisterna och de ä så stygga.

— Ja, det ordnar sig nog.

— Ja, men ä dä riktigt säkert, för då vill ja inte.

— Ja, det är riktigt säkert. Det blir nog råd med den saken.

* * * * *

Men saken blev aldrig ordnad på ett tillfredsställande sätt. Efter ett par gånger vägrade Ida helt enkelt att följa honom över till Lillegård. Detsamma, fastän på ett för Stellans stolthet betydligt mindre sårande sätt, gjorde den nya husfröken.

Den första dagen Stellan ensam skulle gå till Kerstin, ställde han sig mitt i den långa gången och ropade: — Kerstin! Kerstinnn!!! Därefter drog han sig skyndsamt tillbaka in på Storegård, och väntade till dess hon kom och hämtade honom.

Men två dagar efter vägrade Kerstin att gå ner. Skulle hon behöva gå och slita ut sina gamla ben, bara därför att han var en sådan kruka?

Nästa eftermiddag stod han åter i gången och ropade. Men hon kom inte.
Hon visade sig inte ens i fönstret. Han retirerade in på Storegård, då
Kerstin till slut ropade:

— Nå, raska på nu. Hur ska han kunna bli löjtnant, när han blir stor, som ä en sån stackare. Raska på nu! Han vet, var ja bor.

Stellan rörde sig ej ur fläcken.

Då öppnades ett fönster bakom honom. Han behövde ej vända sig om för att få klart för sig vem det var. Det var Ida. Hon ropade:

— Schas, unge! Kvickt! Annars kommer Köttlund och hugger en!

Då tog rädslan, källan till så många hjältedåd, överhanden. Han sprang. Han såg rakt framför sig och bara sprang. Plötsligen befann han sig mitt på Lillegård. Han tvärstannade av skräck. Där, några steg ifrån honom, stodo alla rabulisterna. De stirrade på honom. Han stod som förstenad, medan hjärtat bultade i halsen på honom.

Hur länge han stått så visste han inte. Plötsligen började han springa på nytt, rakt mot Kerstins dörr. Han snubblade i trappan, och de sista fyra trappstegen kravlade han sig upp på alla fyra.

Kerstin hade redan öppnat dörren, och han rusade förbi henne och kröp upp i soffan.

— Nå, där ser han. De biter en inte.

Han kunde inte svara för hjärtklappningens skull.

Först långt efter frågade han:

— Skrek ja?

— Skrek? När skulle han ha skrikit?

* * * * *

Efter några dagar var han god vän med rabulisterna. I det sätt, på vilket han öppnade bekantskapen, leddes han av en som det visade sig säker och resultatrik instinkt, ehuru det djupa motivet ej legat i begäret att reta rabulisternas nyfikenhet eller väcka tacksamhet utan helt enkelt i behovet att imponera.

Han tog en av sina leksaker med sig in på Lillegård — det råkade vara en av hästarna med seldon — ställde den från sig mitt på stenläggningen och blev själv stående vid sidan om. Rabulisterna betraktade först honom, sedan den lilla hästen med seldonet. Ingen sade något. Så gick han sakta mot Kerstins trappuppgång, medan han lämnade hästen på gården, och efter att ha knackat på hennes dörr och släppts in, gick han fram till fönstret för att undersöka effekten.

Rabulisterna hade närmat sig hästen, böjde sig över den och sågo därefter upp mot Kerstins köksfönster.

Stellan nickade åt dem, till tecken att han var vänligt sinnad. Men de tvekade ännu. Då öppnade han fönstret och ropade:

— Ni får leka mä den!

De sågo på honom och varandra.

Efter en stund öppnade Stellan åter fönstret och citerade Kerstins ord från dagen förut:

— Han bits inte.

Efter ytterligare en stund kunde han konstatera, att de lekte med hästen. Då först gick han ner.

— Tycker ni den ä vacker?

De bara mumlade någonting till svar.

— Ja har mycke vackrare leksaker hemma.

De sågo på honom…

— Tror ni inte?

Ingen svarade.

— Ja ska visa er en annan da.

Därmed tog han hästen och gick tillbaka upp till Kerstin. Han blev sittande i fönstret och betraktade rabulisterna. Han var inte rädd för dem längre.

Och så blevo de vänner. Då och då tog han med sig en leksak, men han valde alltid med omsorg, en av de äldsta eller någon, han själv tröttnat på. Rabulisterna å sin sida behandlade honom med en aktning, som gladde honom. De tycktes förstå, att han var bättre än de. De lyssnade till vad han hade att säga. Han skröt för dem en smula om sina leksaker och hur han hade det om somrarna på Särö. Bara för att komma dit tog det en hel natt, om man åkte hemifrån på eftermiddagen och en dag, om man åkte på dagen. Och nere vid bryggan låg ett hav, som var så stort, att det inte tog slut förrän man kom till Amerika. Rabulisterna gåvo varandra snedblickar, när han berättade allt detta: de visste inte riktigt vad de skulle tro.

Stellan talade upp sig:

— Å om ni inte tror va ja säger, så kan ni själv fråga morfar.

Men det var det ingen som ville.

Stellan tyckte allt bättre om rabulisterna. Dels visste de ingenting om den ledsamma och förödmjukande historien om Svenska hjältar och riddersmän eller om den Underbara Hästen. Dels voro de villiga att leka knekt. Och nu var det ej längre som i Svenska hjältar och riddersmän att han fick stå som en annan knekt i ledet: han var själv löjtnant och kommenderade, iklädd sabel och kask. Till en början voro de ej mycket hågade för leken. Agust, som var den äldste och åtta år gammal, förklarade till och med att det var en skitlek. Men sedan Stellan tömt sitt förråd på sablar och kaskar och annan krigsrustning och dessutom gjort Agust till sergeant, visade sig all fara för myteri undanröjd. Medan Agust kommenderade och skrek, stod Stellan i den finaste utrustningen, som bestod i en bröstplåt, och såg på — som en riktig löjtnant på kaserngården.

Han var fullt lycklig.

Han och rabulisterna blevo en dag så goda vänner, att de bjödo honom följa med sig in i vedboden. Där visade de honom mannens stolthet, var och en av dem. Och så sade de:

— Får vi nu se din?

Stellan tvekade. Men då de förklarade detta vara ett av de svåraste etikettsbrott en mänska kunde begå, gjorde han dem till viljes.

Det var endast Agust som yttrade sig om synen. Han sade:

— Va den ä liten!

Under tiden stodo de kvinnliga rabulisterna ute på Lillegård, viskade indignerat med varandra och ropade till slut i korus:

— Vi ska tala om det för mor.

Till slut ropade de så högt att en av rabulistkvinnorna öppnade ett fönster och frågade, vad som stod på. Men då svarade flickorna:

— Ingenting.

Efter en stund kommo rabulisterna och Stellan ut ur vedboden. Agust visslade…

* * * * *

Det var endast en lek, Stellan ej fick vara med om: det var, då rabulisterna skulle äckla Köttlund. Därtill ansågs han ej värdig. Han hade kängor — — — inte fan kunde han — — — han var inte rapp nog i vändningarna — — — det skulle gå mä en sju djävra vänster — — — nej, kan kunde inte få vara med. Han fick inte ens vara nere, på gården, då expeditionen skulle börja. De skickade upp honom till gamla Kerstin. Där kunde han få sitta i fönstret och se ut i gången, om han ville. Det hjälpte ej att opponera eller locka med nya leksaker. Om han skulle vara med, vägrade de helt enkelt att äckla Köttlund.

Stellan kände sig förödmjukad. Han till och med skämdes. Han insåg, att denna expedition mot Köttlund utgjorde det verkliga provet på tapperhet och mod. Det där att gå omkring och kommendera var i alla fall bara en lek. Men Köttlund förkroppsligade allvaret, modet, snabbheten.

Till slut tog skamkänslan ut sin rätt. Han förklarade, att han ensam skulle äckla Köttlund.

— Inte fan, skrek Agust. Du ä inte rapp nog i vänningarna. Dä ska gå mä en sju djävra vänster.

— Jo, dä kan ja visst dä!

En tid kunde han leva på löftet och försäkringarna. Men en dag kom Agust rusande från smalgatan in på Lillegård och sade:

— Nu ä Köttlund full. Ska du äckla honom nu?

— Hur vet du han ä full?

— Ja så honom på gatan. Han kommer in på Storegård nu.

Stellan nickade. Han tog av sig skorna och bad Agust hålla dem. Agust gav honom några sista råd och upplysningar:

— Du ska va rapp i vänningarna. Dä där ska gå mä en sju djävra vänster.

Stellan nickade på nytt och smög sig in i gången. Rabulisterna följde ej med. De hade inte förtroende för honom.

Där låg gödselhögen, samlad, rund och hög. Stellan lyssnade in mot stallet. Han kände sig knappast rädd längre. Han kände bara pulsarna bulta i sitt huvud.

— Gör dä nu, viskade Agust. Gör dä nu!

Stellan kastade sig huvudstupa in på gården, upp i gödselhögen och började sparka.

Plötsligen blev han stående alldeles orörlig. Med en förfärlig svordom kom Köttlund haltande och springande ur stallet. Han hade kvasten i ena handen.

Stellan rörde sig ej. Han kunde inte. Han stod alldeles stilla och bara stirrade på Köttlund, som närmade sig i haltande språngmarsch.

Storegårds köksfönster öppnades inför Köttlunds dundrande eder. Stellan hörde Idas röst:

— Dä ä rätt, Lund, ge en duktigt mä stryk! Dä ä just va han behöver. Han ä så högfärdig och elak, så dä ä en synd och skam åt'et! Klå en bara!

Nu var Köttlund alldeles inpå honom:

— Jaså, dä ä du, din lilla djävel! Jaså, dä ä du, din lilla söta satan!
Ja har unrat å unrat — — — Jaså, din lilla söta guds ängel!

Stellan föll vanmäktig ned på gödselhögen, innan Köttlund ännu rört honom. Han tog mot slagen från kvastspettet utan att skrika, utan att jämra sig.

I samma ögonblick kom majorens betjänt ur sin bostad. Han hade på sig den blå fracken med de gula knapparna.

— Sluta, skrek han, sluta, fyllehund! Va tar han sig till! Slår han löjtnantens gosse!

Köttlund släppte taget om Stellans nacke. Stellan kravlade sig ned från gödselhögen och störtade genom gången in på Lillegård.

Den var tom. Mitt på stenläggningen stodo hans kängor. Han plockade upp dem, kastade sig in i Kerstins uppgång, flög uppför trappan och bänkade på dörren.

— Men var i Herrans namn har han vatt? Han har väl inte legat och vältrat sig i dyngan heller?

Han var alltför andfådd för att svara och gick förbi henne för att kasta sig på soffan.

— Nä, där får han inte va med all dyngan. Klä av sin mä samma.

Kerstin drog av honom kläderna, piskade dem utanför fönstret och hängde dem sedan på ett streck till vädring.

Till slut kunde han berätta. Han bad Kerstin gå upp till Ida och be henne inte sladdra. Själv satt han insvept i en filt vid fönstret och såg ned på Lillegård.

Efter en stund kommo rabulisterna tillbaka. De stucko fram huvudena innanför porten, sakta och försiktigt. De sågo upp mot Kerstins fönster, och då de fingo syn på Stellan, vinkade de åt honom att komma ned. Men han skakade på huvudet och pekade på sina kläder. Då kommo de längre in på gården och gjorde ett nytt tecken åt honom att öppna fönstret. Och det gjorde han.

Det var Agust som förde rabulisternas talan:

— Sa jag dig inte, att du inte va rapp nog i vänningarna, va? Dä där ska gå med en sju djävra vänster.

Stellan stängde fönstret. Men efter en stunds betänketid öppnade han det på nytt och svarade:

— Ja, men ja vågade i alla fall.

Kerstin kom så småningom tillbaka från sin expedition till Ida.

— Va sa hon?

— Hon sa, att han inte fått nog.

— Men hon sladdrar inte?

— Nä.

— Ja, men ä dä riktigt säkert?

— Hör han inte vad jag säger!

Nu kände sig Stellan fullt tillfredsställd med sig själv.

Hans mod hade ej heller undgått att göra ett visst intryck på rabulisterna. De diskuterade ofta saken. Eller rättare: det var Stellan, som ej tröttnade att bringa den på tal. Man lyckades aldrig komma till någon gemensam slutgiltig uppfattning i saken. Diskussionen upphörde alltid med samma stående argument. Stellan sade:

— Ja, men ja vågade i alla fall.

Varpå Agust svarade:

— Ja, men du gjorde dä inte.

Men också i denna kritik låg det ett ej så litet erkännande. Och tack vare sitt mod och sina leksaker befäste Stellan sin ställning bland rabulisterna som oomstridd hövding och löjtnant.

Hans hövdingsmaner följde honom också till mamsellerna Beckströms skola. Det hade kommit en befallande ton i hans röst, som ingen kunde misstaga sig på, ej ens Göran. En gång, då han åter igen hotade Stellan med att hans far kunde sätta Stellans far i arresten, fick han till svar:

— Va tror du inte ja skiter i det!

Ett sådant språk kunde ej undgå att medföra respekt.

* * * * *

Det året inföll den första maj på en onsdag.

Redan på fredagen veckan innan hade rabulisternas hustrur stortvätt vid pumpen. Det dracks kaffe på gården och tungorna gingo i takt med klappträna. Man lånade givmilt såpa av varandra i utbyte mot socker. Vattnet forsade i rännstenen, som gick tvärs över gården ut på gatan. Och i rännstenen gingo rabulistbarnen och Stellan barfota.

Så hängdes tvätten upp på klädstrecken. Hela gården var full av skjortor, kalsonger, byxor, särkar och strumpor. Somligt var lappat. Annat var det hål i. Tvätten fick hänga i flera dagar. Rätt som det var kom en aprilskur. Då blev det väsen i trapporna. Rabulistkvinnorna kommo rusande ned på gården och sökte rädda kläderna. Men skurarna kommo så häftigt, att varje gång mer än hälften blev hängande kvar.

Det var ett elände.

Stellan satt för det mesta i Kerstins fönster om eftermiddagarna och tittade på. Rabulisternas mödrar hade förbjudit dem att leka på gården, så länge tvätten var uppe. Den hängde för resten så lågt, att man måste krypa under den för att komma fram.

Stellan satt och såg på allt detta med en underlig känsla i bröstet. Det var som om han blivit avsatt, detroniserad. Rabulisterna hade blivit så viktiga. Den första maj skulle det bli demonstration, påstodo de.

Äntligen blev gården fri. Men leken kom ej riktigt i gång. Rabulisterna talade, inte om något annat än demonstrationen.

— På nästa onsdag, då ska du få se, sade Agust. Då ska de bli demstration.

Stellan såg på honom.

— Sån djäver, han vet inte va demstration ä! Har ni sett en sån djäver!

Stellan kände sig stött och samtidigt ängslades han: här höll makten på att glida honom ur händerna.

— Vet du inte att på onsdag ä dä första maj?

Men nu rätade Stellan upp sig:

— Dä vet ja visst dä.

— Sån djäver, han ljuger. Dä visste du inte.

— Dä visste ja visst dä.

— Men du visste inte att dä ska bli demstration.

— Dä visste javisst dä.

— Men dä visste du inte häromdan.

— Dä visste ja visst dä.

— Ja, men dä visste du inte förra gången dä va första maj.

— Dä visste ja visst dä.

Men nu kastade Agust sin mössa i luften och skrattade, så han skrek, medan han dansade runt av glädje:

— Sån djäver som han lögnar.

Och så gick Agust ända in på livet på Stellan och sade:

— För sista gången dä va första maj va dä ingen demstration! Dä här ä den första i stan. Förstår du, lögnhals.

Stellan svängde runt på klacken för att hämta sig. När helomvändningen var fullbordad, sade han:

— Dä visste ja visst dä!

— Va visste du? Att dä va demstration?

— Nä du, där ljuger du. Ja visste att dä inte va demstration.

— Men varför sa du då att du visste att dä va demstration?

— Dä sa ja bara för att skojas.

Agust stötte sin granne i armbågen:

— Sån djäver!

Och så blev det tyst en stund. Det låg fientlighet i luften. Man betraktade varandra med snabba snedblickar.

Till slut sade Agust:

— Men vet du va en demstration ä?

— Dä vet ja visst dä.

— Säg dä då?

— Dä vill ja visst inte.

Nu började rabulisterna känna sig en smula osäkra. Kanske han i alla fall visste det? Agust försökte lura ut, hur långt hans kunskap sträckte sig:

— Visste du att dä ska bli fanor?

— Dä visste ja visst dä.

— Ja, men visste du att dä skulle bli tal på excisfältet för oss sossalister?

— Dä visste ja visst dä.

— Ja, men visste du att dä skulle bli musik?

— Dä visste ja visst dä. Dä ska bli regementsmusik.

Rabulisterna sågo på varandra.

— Vem har sagt dä?

— Dä har pappa sagt.

Men nu hoppade Agust jämfota av glädje. Till slut måste han göra vallstupstående mot väggen för att få utlopp åt sin glädje. Han följdes av de tre yngre manliga rabulisterna, och en stund stodo de alla fyra upp och ner i luften.

När Agust hämtat sig gick, han åter fram till Stellan och sade:

— En sån djäver! Koss i Jisse nam! Regementsmusik säger den lögnhalsen!
Regementsmusik! Nä du! Dä ska bli sossalistmusik.

Det blev tyst. En stund betraktade de Stellan med ett äckelblandat förakt. De två äldsta pojkarna drogo sig bort i ett hörn på gården och viskade. Resten följde efter. Någonting viktigt avhandlades, medan de då och då vände sig om och sågo på Stellan. Efter en stund promenerade de alla högtidligt ut på smalgatan.

Han var ensam. En lång stund blev han stående alldeles orörlig. Han kände sig som en avsatt hövding.

Så gick han sakta över den folktomma gården bort mot Kerstins trappuppgång. Hon satt i vävstolen.

— Kerstin? frågade han.

Men hon hörde inte.

— Kerrrstinnn, hör hon inte!

Kerstin höll in skytteln:

— Va ä de han vill?

— Va ä demstration?

— De får han, fråga sin pappa om.

— Ja, men pojkarna säger dä ska bli demstration.

— Ack ja, ack ja. Kerstin vaggade på huvudet.

— Ä dä sant?

— De ä väl de, Gud nåde oss.

— Ja, men va ä dä för något?

— Ja, inte vet ja. De fanns inte på min tid. På min tid fruktade mänskorna Gud och höll hans bud.

— Ja, men de säger dä ska bli musik också?

— De ska väl de, de ska väl de. På min tid gick man i kyrkan och hörde orgeln spela.

Stellan gjorde ej flera frågor. Han kröp upp i soffhörnet och satt alldeles tyst. Men hans hjärna arbetade.

På kvällen, då han gick in till sin far för att säga god natt, frågade han:

— Säg, pappa — — —

— Tja, vad är det?

— Säg pappa, va ä demstration?

— Demonstration? Var har du fått det ifrån?

— Från pojkarna?

— Vilka pojkar?

— I skolan. Men säg pappa, va ä dä?

— Demonstration. Vad det är? Jo, det ska jag säga dig. Det är idioti och uppror och skulle förbjudas.

Stellan nickade.

— Men ska dä bli fanor och musik också?

— Tja, det ska det nog bli.

— Ska dä bli regementsmusik?

— Är du alldeles förbannad pojke! Vem har sagt det?

— Ja trodde dä.

— Du tror så mycke.

— Jaså! Tack, snälla pappa! God natt, snälla pappa!

* * * * *

Då han dagen efter som vanligt sökte upp rabulistbarnen på Lillegård möttes han av en högtidlighet, vars like han förut aldrig känt. De knappast hälsade på honom.

— Ska vi inte leka knekt ett slag, Agust, frågade han ödmjukt.

Agust placerade händerna på ryggen och svarade med ett kort:

— Nä.

Också Stellan lade händerna på ryggen och såg upp i luften, som om han betraktat molnen.

Agust tog sin yngre bror avsides ett slag, viskade med honom och kom slutligen tillbaka. Så sade han mycket högtidligt:

— Vi ska va mä på demstrationen.

Stellan såg på honom, bara stirrade.

Agust var tydligen inte nöjd med effekten eller också missförstod han denna gapande tystnad. Han vände sig till de andra:

— Ä de inte sant va ja säger?

— Jo då!

— Å vi ska ha röa bann på oss också. Demstrationsmärken.

Stellan bara stirrade.

— Tror du inte va ja säger?

Stellan var alltför överväldigad för att vare sig kunna tala eller jakande nicka på huvudet.

Agust lämnade dem, sprang in i sin trappuppgång, uppför trappan. Han var försvunnen en stund, då ett fönster öppnades. Det var han. Och i sin hand hade han något rött.

— Tror du mig nu då?

Stellan såg på de röda banden. Han var stum, förkrossad av sinnesrörelse. De yngre rabulistbarnen stodo mitt emot honom, höga och högtidliga. Ej heller de sade något.

Det arbetade våldsamt i Stellans bröst. Helst skulle han ha velat gråta, skrika, rulla sig på stenläggningen i känslan av sin egen maktlöshet. Han måste tro det. Det var ofattligt. De skulle gå med i demstrationen. Och där skulle vara fanor och musik, precis som i vaktparaden och de skulle få marschera med.

Och han skulle inte få vara med. Han som marscherade mycke bättre än rabulisterna och som kunde alla kommandoorden och visste precis, hur man skulle hålla handen vid mösskärmen, när man hälsade… Han skulle inte få lov att vara med.

Han förstod, på ett dunkelt sätt, att här kunde inte ens hans far befalla, att han skulle få vara med. Han var maktlös också han.

Han tänkte på Kerstin. Det stod plötsligen för honom, att kanske hon kunde göra något åt saken. Han rusade upp till henne:

— Kerstin, säg får ja lov och va mä om demstrationen.

Kerstin såg på honom över sina glasögon:

— Ä han från vettet. De ä inte för såna som han.

Stellan blev ursinnig. Han slog omkring sig med armarna och stampade i golvet:

— Ja, men ja vill. Ja vill!

Nu tog Kerstin av sig glasögonen och såg på honom:

— Va skulle hans salig mor säga, om hon så honom nu?

Stellan gick mot dörren. Där vände han sig om och sade:

— Håll käft, käring!

Därmed stängde han dörren.

Lillegård var tom. Han gick hem till sig, kröp upp i soffhörnet i barnkammaren och grät. Men det var ej heller någon riktig gråt. Det var långa djupa snyftningar, som skakade hans kropp. Han skulle inte få lov att vara med, han som marscherade mycke bättre än rabulisterna. Han kände sig så maktlös, så hopplöst övergiven…

* * * * *

Hela tiden i skolan dagen efter tänkte han bara på detta enda: hur skulle han få lov att vara med och gå i demstration med fanor och musik liksom rabulisterna?

Plötsligen, den sista timmen, fick han en idé. Han skulle be rabulistpojkarna. När klockan ringde, rusade han mot dörren, utan att som de andra sakta resa sig upp och buga.

Han fick till straff sitta kvar fem minuter.

Han sprang hem, som om det gällt livet och störtade direkt in på Lillegård. Den var tom. Rabulisterna hade inte kommit hem från skolan ännu. Han satte sig att vänta på tröskeln till Kerstins trappuppgång. Men han hade ingen ro. Gång på gång gick han ut på gatan för att se, om inte rabulisterna syntes.

Till slut kommo de, hela raden.

Han sprang emot dem.

Redan på långt håll ropade han:

— Säg, Agust, får ja vara mä på demstrationen?

De sågo på honom.

Till slut svarade Agust:

— Nä du! Dä får inga såna som du. Dä ä bara vi folkskolepojkar som ä sossalister.

De fortsatte fram mot Lillegård. Han följde ett stycke efter.

Plötsligen ryckte Agusts yngre bror Agust i rockärmen. De drogo sig in på trottoaren med ryggen åt gatan och viskade. De tre andra rabulisterna ville också deltaga i konferensen, men avmotades.

Stellan stod ensam mitt på gatan. De båda hemlighetsfulla förhandlade med varandra med huvudena ända in mot väggen.

Till slut nickade Agust. Konferensen var slut. Agust gick långsamt fram till Stellan. Han sade:

— Bjuder du på karameller och wienerbröd då?

Stellan nickade ivrigt.

— Men då ska dä va ett wienerbröd och två karameller var?

Stellan nickade.

— Men dä ska va ett wienerbröd och tre karameller var?

Stellan nickade flera gånger.

— Får ja va mä på demstrationen då?

— Dä vet ja inte, svarade Agust, men ja ska fråga.

— Ja, men ä de riktigt säkert?

— Ja. Men det ska va ett wienerbröd och tre karameller.

— Ja.

Stellan störtade in på Lillegård. Han skulle be Kerstin om pengar. Han brukade då och då få en slant av henne. Mitt i trappan erinrade han sig plötsligen, att han dagen innan bett henne hålla käft. Han stannade, satte sig på ett trappsteg och funderade. Till slut knackade han. Han var mycket ödmjuk, då han kom in. Han blev stående vid dörren en stund och såg ned på golvet, medan Kerstin fortfor att slamra med väven. Till slut sade hon:

— Vad ä de han vill?

— Jo, snälla Kerstin, rara Kerstin, ja skulle be så mycke om förlåtelse för att — — —

Kerstin upphörde att slamra i väven. Hon tog av sig glasögonen och sade:

— Ja, de behövs ska ja säga honom. Först kör hans far mig på dörren och så ber han mig hålla käft. Och här har ja burit honom på mina armar.

Plötsligen började han storgråta. Han förstod nu, att han inte skulle få tjugufem öre. Han skulle inte få lov att vara med i demstrationen. Nu när han höll på att få vara med, så skulle han inte… Han stod vid dörren och tårarna strömmade ur honom.

Då steg Kerstin ur vävstolen och kom fram till honom:

— Se så, gossen, kom nu å sätt sig här i soffan hos mig.

Han följde med henne, satte sig vid sidan om henne medan hon talade om hans salig mor, hur snäll och gudfruktig hon varit.

— Å nu ska ja förlåta honom för denna gången å så ska han inte gråta mera.

Men Stellan fortfor att gråta. Han tänkte på tjugufemöringen.

— Men va gråter han nu för? Nu har ja ju sagt att ja förlåter honom.

— Jo-oo-o, snälla, rara Kerstin, ja — — — får ja — — — ja — — — skulle ha tjugu — — — fem öre — — —

— Va skulle han me dom å göra?

— Jo-oo-oo, ja skulle — — — ja skulle ge Agust och di andra wie — — — ner — — — bröd.

Kerstin svarade ej. Han gned huvudet upp mot hennes ärm:

— Ja skulle inte ha — — — dä för mig själv — — — ja — — —

— Jaså, han har börjat och tänka på andra. Ja, de ä Gud nåde mig tid han tänkte på di som har de fattigt också och som inte får allt de di pekar på. Ja, då ska han väl få de för denna gången å så för att han visar att han har hjärta i kroppen och inte ä som sin — — —

Kerstin hade tänkt säga: far, men hon hejdade sig.

Han tackade ödmjukt och störtade nedför trappan. Rabulisterna väntade honom på trottoaren utanför porten. Han visade dem silverslanten och sedan de alla noga betraktat den, tågade de i väg till konditoriet.

Rabulisterna väntade utanför, medan Stellan gick in för att köpa de fem wienerbröden och femton karamellerna. De stodo med näsorna mot fönsterrutan för att se att allt gick, som det skulle.

Stellan kom ut med en påse wienerbröd och en liten strut karameller. Så tågade man i procession tillbaka till Lillegård och in i vedboden. Där öppnades påsen och struten och bytet delades.

Det visade sig att Stellan glömt att köpa något åt sig själv. Han fick sitta och se på, medan de andra tuggade och sögo.

* * * * *

Och så kom den stora dagen.

Det var en onsdag, då man endast hade lektioner mellan nio och tolv.
Demonstrationen skulle starta från Fisktorget klockan ett.

Innan Stellan gick till skolan hade han träffat sin far vid frukosten. Han var vid ett förfärligt humör. Han hade "brickan", d.v.s. vakten och var som sådan ansvarig för ordningen bland artilleristerna. Redan dagen förut vid orderutdelningen på Högvakten hade regementschefen gett befallning om att inga artillerister fingo visa sig ute i stan, och utom, den vanliga vaktmanskapsstyrkan skulle särskilda reserver ligga till hands i kasernerna i händelse någonting inträffade. Det var första gången socialisterna demonstrerade i staden. Man var väl inte precis rädd. Men man saknade erfarenhet och beredde sig på det värsta.

Löjtnant Petréus svor sig genom frukosten. Hans första maj var förstörd. Han satt och talade om, hur den firats förr i världen på regementet. Då hade musikkåren spelat klockan fem på morgonen utanför chefens och regementsofficerarnas fönster och klockan tolv hade hela officerskåren ridit i parad genom gatorna med musiken i täten, och på kvällen hade det varit stor middag med bal på Stora hotellet.

Och nu skulle ett par hundra sådana där förbannade verkstadsarbetare med en lappskräddare i spetsen tåga genom gatorna i stället för officerskåren och hålla möte på själva exercisfältet.

Att borgmästaren var en civil kruka, det kunde han förstå. Men att regementschefen gett dem tillåtelse att prata smörja ute på exercisfältet, det var ett brott mot den ed, han svurit konungen. Chefen skyllde visserligen på borgmästaren, som så fort som möjligt ville ha uppviglarna utom stadens hank och stör. Men vad bevisade det annat än att man var ena förbannade krukor, som inte kommenderade manskap till Fisktorget med detsamma och skingrade packet.

Stellan hade inte hört sin far så mångordig så länge han kunde minnas. Han bara tänkte på, hur lyckligt det var, att hans far hade "brickan": då skulle han inte vara hemma på hela dagen och Stellan kunde smita ut och komma hem som han ville. Och alla faderns svordomar kom det att spränga ännu våldsammare i hans bröst. Allt detta skulle han få vara med om…

Innan han sprang till skolan gjorde han en hastig titt in på Lillegård. Den låg tom. Men i rabulisternas bostäder stodo fönsterna öppna, och han kunde se Agusts och de andras fäder stå inne i köken med nakna överkroppar och tvållödder i öronen.

Han kunde inte hålla sig stilla under lektionerna, och det var först när han hotats med att få sitta efter en hel kvart, som han gjorde våld på sig, spände alla sina muskler till stelkrampsstyvhet.

Tre och en halv minut över tolv stod han inne på Lillegård. Så fort hade han ej sprungit från skolan sedan den första dagen, då han rymt. Lillegård låg tom, övergiven, öde, död. Inte en röst, inte ett knäpp från rabulisternas fönster. Det var som om pesten gått fram över gården och Lillehus. Till och med råttorna hade vågat sig ut från sina hål. Det satt två vid pumpen.

Han blev stående mitt på gården och kunde höra sitt hjärta slå i denna ödsliga tystnad. Det var som om han lämnats alldeles ensam i en obebodd värld. Bitterheten, som bröt fram ur honom, tycktes så överväldigande att den på samma gång upplöste och förlamade honom. Det var som om han samtidigt flutit bort och stelnat. Han kände sig så trött, att han skulle ha kunnat sjunka till jorden för att aldrig mera resa sig. De hade lurat honom… De hade smitit… Han var inte ens mäktig några hämndkänslor. Han gav sig ej själv några heliga löften att han aldrig, aldrig skulle ha med dem att göra mera, eller att han skulle straffa dem med helvetets eld och svavel. För allt detta var hans känsla av bitterhet och övergivenhet för stor.

Hän såg upp på raden av stängda och livlösa rabulistfönster: lurad, de hade lurat honom, de hade smitit, fastän han hade gett dem wienerbröd och karameller.

Plötsligen började han känna sig hemsk till mods i denna övergivna ensamhet. Det var som om det vita spöket med den gapande munnen kunde ha visat sig när som helst. Med en isande känsla mellan skulderbladen stack hän ut på smalgatan. Också den låg öde. Endast långt borta kom en gammal gumma gående med en torgkorg på armen. Det var Kerstin. Han dök in på sin egen gata. Vaktposten stod ensam borta vid kaserngrindarna i parad och med plym i képin… I kasernen hängde artillerister i skjortärmarna med halva kroppen utom fönsterna och visslade till en piga, som kom från torget, också hon med en korg på armen.

Så fick han en idé. Folkskolan! Kanske de funnos där! Han störtade dit och träffade på vägen några brackor.

— Demstrationen? flämtade han, demstrationen, var — — —

— Va fan bryr vi oss om demstrationen.

— Men var, var — — —

— Norrevall, hörde han någon svara.

Han vände helt om och sprang genom hela staden till Norrevall.

Och där stodo de. Han såg en hel klunga av dem. De stodo uppställda på två led…

De sista par hundra meterna gick han, som en utpumpad Maratonlöpare. Äntligen… Han flämtade… Där stod en stor pojke framför leden. Han tyckte sig aldrig ha sett en så stor pojke förr. Och där… Nu upptäckte han Agust. Han såg så liten ut, mindre än han nånsin gjort, bland alla dessa stora pojkar. Och nu fick han syn på Stellan… Han blev röd i ansiktet och såg bort.

Stellan blev stående några meter från demonstrationen, utan att någon tycktes uppmärksamma honom. Han tog ett steg närmare. Samma resultat. Ett steg till — — —

Då, plötsligt, sade den förfärligt store pojken, som var löjtnant:

— Va fan står du å glor för?

Stellan rätade upp sig, gjorde ställningssteg med klackarna och sin vackraste honnör:

— Ja skulle va mä på demstrationen.

Den förfärligt store pojken såg på honom från topp till tå.

— Vem har sagt, att du ska va mä?

— Dä har Agust.

— Vem fan ä Agust?

Stellan pekade på Agust.

— Han fick ett wienerbröd och tre karameller för att ja skulle få va mä?

Men nu bröt indignationen fram ur Agust:

— Dä va en djävra lögn. Ja sa aldrig att du skulle få va mä, men ja sa att ja skulle fråga de andra. Sa ja inte dä va?

Han vände sig om i ledet till de andra rabulisterna från Lillegård, som nickade bekräftande.

— Ja, men fick du inte ett wienerbröd och tre karameller å fick inte de andra dä också va?

— Ja, men inte för att du skulle va mä utan för att ja skulle fråga å så glömde ja å fråga. Fråga de andra, så får du höra.

Han vände sig åter vädjande till Lillegårds rabulister i bakre ledet, som på nytt bekräftade sanningen av det nyss sagda med en nick.

— Får han va mä, Kalle? frågade Agust den förfärligt store pojken. Han bor i vår gård, fastän på Storegård. Men han får leka mä oss.

Den förfärligt store pojken mönstrade Stellan ännu en gång. Agusts rekommendation tycktes ha gjort ett visst intryck på honom. Med en fältherregest pekade han bort mot vänstra flygeln och sade:

— Ställ dig på sladden då.

Stellan placerade sig på anvisad plats. Han stod alldeles rak och militärisk och såg stelt framför sig. Och nu först märkte han, att han mitt emot sig, andra sidan gatan, hade Norra kaserngården. Innanför dess höga järnstaket stodo artillerister och sågo på. Han stramade upp sig ännu mera och såg om möjligt ännu högtidligare ut. Det här kunde han på sina fem fingrar och han skulle visa dem — — —

Den förfärligt store pojken såg på honom en stund. Så gick han fram till honom och sade:

— Vad fan heter du?

— Per Stellan Severin Petréus.

— Djävla namn. Kan du sjunga Arbetets söner?

— N — — — j — — — nä.

— Då får du hålla käft.

— Ja.

— Giv akt, skrek den förfärligt store pojken. Hör nu på va ja säger. När som demstrationen har gått förbi oss mä musiken å alla fanorna, så följer vi efter precis som i gymnastiken.

Han tog några steg fram och tillbaka, kastade en snabb blick mot artilleristerna bakom det höga järnstaketet och sade:

— På stället vila.

Långt borta ifrån, åt Östra bulevarden till, hördes de trasiga tonerna av en tillfällighetsorkester.

— Giv akt, kommenderade den förfärligt store pojken. Kom nu ihåg att när demstrationen gått förbi så följer vi efter. På stället vila!

Musiken kom allt närmare.

Plötsligen tystnade den. Det var paus.

Då — — —

Artilleristerna bakom järnstaketet tvärs över gatan veko plötsligt under diskreta armbågsstötar i varandras sidor tillbaka. Det var som om en levande ridå dragits åt sidan — — — Och mitt på den nu tomma scenen stod löjtnant Gunnar Petréus, i parad, med plym i képin och vakthavande officerens silverbricka med riksvapnet i ett blått, vattrat sidenband kring den vita attilakragen.

— Vad står på här? frågade han en av artilleristerna, som gjorde honnör och svarade något.

Löjtnant Petréus lät sin barska blick fara längs pojkarna och — — —
Han ryckte till ett ögonblick och så skrek han:

— Vad i helvete — — —! Vad innerst inne i det rena, rama, genomglödgade, heta helvetet — — —! Vad i — — —! Vad gör du där!

Stellan hade sjunkit till marken, såsom om kroppen trollats bort ur hans kläder och de fallit i en hög på stenläggningen.

— Opp med dig! Ögonblickligen! Hör du vad jag säger, lymmel! Opp!
Kvickt! Kvickt! Ännu fortare! På benen med dig! Hem med dig!
Ögonblickligen! Med samma! Kvickt! Spring!

Stellan kröp på alla fyra ur ledet, i samma ögonblick som demonstrationståget svängde in på gatan. Musikanterna torkade sig om munnen, satte bleckinstrumenten mot läpparna och löjtnant Petréus' vredgade kommandoröst drunknade i en framtidsmarsch.

* * * * *

Den kvällen höll löjtnant Petréus på att slå lemmarna ur led på sin son.

Vart tredje år på hösten kom balettmästare Lindquist till staden och öppnade dansskola. Strängt taget öppnade han två: en för skolungdomen och en för stadens butiksbiträden.

Det året, Stellan gick i 2:a, beslöts det att han skulle lära sig dansa.

Han mottog underrättelsen utan glädje. Han befann sig i en period av sitt liv, då man i allmänhet ej har någon användning för kvinnor. Dessutom satt minnet ännu kvar av all den smälek, han lidit efter historien med Svenska hjältar och riddersmän. Han hade tagit som regel att så mycket som möjligt undvika kvinnligt sällskap för att därigenom vara säkrare på att också undvika löjet.

När hans far därför framhöll för honom nyttan och nöjet av de lärdomar, som inhämtades i en dansskola, gjorde han visserligen inga invändningar. Men han gick in på sitt rum, stängde dörren och sade:

— Fy fanken! Töser! Så fånigt!

Dansskolan visade sig emellertid vara betydligt fånigare än han föreställt sig. Det som i tankarna en smula försonat honom med förslaget var musiken. Och den fanns inte. Å andra sidan fanns det emellertid ej några flickor. Han visste att de skulle komma till senare. Men han tyckte det var skönt, så länge de höllo sig undan.

På det hela taget var det, som sagt, en fånig tillställning, ej så litet förnedrande för ens värdighet.

Mitt i den för sparsamhetens skull illa upplysta festsalen på Stadshotellet med dess flugsmutsade väggspeglar och ombundna kristallkronor stod balettmästare Lindquist. Han hade ett litet förtorkat ansikte med mustasch och pipskägg liksom Napoleon den tredje i Nordensvans Fransk-tyska kriget, som låg på salongsbordet i Stellans hem. Han hade dessutom ett kritvitt hår, som föll ända ned på kragen, lång svart bonjour, smala svarta byxor och resårkängor med mycket höga klackar. I ena handen bar han en svart käpp med silverkrycka. Han rörde sig sirligt och använde många franska ord, ty han hade lärt sig dansens konst i Paris.

Pojkarna stodo uppställda i en rad utefter ena långväggen från gymnasister ned till förstaklassare. De fingo göra tårna häv, höfter fäst och knäna böj, och långa stunder fingo de stå med fötterna så utåtvridna, att de bildade en rät linje.

De fingo också gå fram till Lindquist och lära sig buga, öppna och stänga en dörr utan att vända ryggen åt de församlade och en massa andra konster.

Balettmästare Lindquist förklarade av vilken oerhörd vikt det var att på ett fullständigt oklanderligt sätt träda in i och lämna en salong. Det sätt, på vilket man gjorde sin entré, var ofta bestämmande för det senare intryck man gjorde på de i salongen församlade, i synnerhet damerna. Och det sätt, på vilket man gjorde sin reverens och gick ur salongen var likaledes ofta bestämmande för det intryck, man lämnade efter sig: även den briljantaste kåsör hade med en klumpig och oartig sortie förstört det intryck, han med sin kvickhet och sin underhållande konversation lyckats förskaffa sig.

— Alltså, mina herrar, när man träder in i en salong gör man så här!

Gubben försvann ut i kapprummet, medan de äldsta pojkarna fnittrade och de yngre räckte ut tungan. Så öppnade han dörren sakta, stängde den bakom sig, med handen smusslande bakom ryggen som en trolleriprofessor, bugade till höger och vänster och log — — —

Det hela var idiotiskt. Småpojkarna voro alla övertygade om att gubben var fnoskig.

Till, sin förvåning märkte emellertid Stellan efter några dagar, att danslektionerna lämnade kvar hos honom en egendomlig känsla, en spänning, en förväntan på vad som skulle hända. Utan att han själv visste, hur det gått till, hade balettmästare Lindquist förändrat hans uppfattning om det andra könet. De voro inte längre töser, utan "damer" eller "moitiéer". Och det var en helt annan sak. Det hade omärkligt kommit över dem en glans och en gloria, av vilka de aldrig förut varit omvärvda.

Han kände det, när han gick hem från lektionerna om kvällarna. Han hade kommit in i en annan värld, balettmästare Lindquists, som i sin ordning var det tredje, kejsardömets. Han var ej längre bara en skolpojke i 2:a. Han var dessutom någonting annat: kavaljer, som balettmästare Lindquist kallade pojkarna.

Spänningen, på vad som skulle komma, stegrades ytterligare, då man hunnit så långt, att man lärde sig de första vals- och polkastegen.

Under dessa övningar gjorde sig frånvaron av dam eller moitiée allt mera kännbar. Det stod plötsligen klart för honom att en moitiée var försedd med händer, armar och midja. Naturligtvis hade han vetat detta förut. Men nu fingo dessa kroppsdelar en alldeles ny betydelse. Händerna skulle han hålla i, kring midjan skulle han slå sin arm. Han undrade — ej utan ängslan — hur det skulle kännas.

* * * * *

Slutligen kom den stora dagen, då damer och kavaljerer skulle sammanföras.

Prydnadsbehovet, som enligt nationalekonomien föregår till och med behovet av skydd mot väder och vindar, vaknade hos Stellan. Utan att någon visste om det, tog han på sig sin bästa kostym, och när ingen såg det, passade han på att smita in i sin fars sängkammare och hälla eau de Portugal i håret. Han granskade sig länge i spegeln, innan han gav sig i väg.

Kapprummet var fullt av pojkar och flickor. Men de stodo i två skilda grupper, med en lång rockhängare emellan sig. Man kunde bara se benen på varandra. Det var ovanligt högtidligt där ute. På båda sidor om rockhängaren talades det endast med låg röst.

Till slut slogos de höga, vita, med mörknade, snirklade guldlister prydda dörrarna upp till festsalen.

Balettmästare Lindquist stötte tre gånger med käppen i golvet:

— Entrez! Damerna som vanligt i rad längs högra långväggen, kavaljererna längs den vänstra. Alltså: entrez!

Då de kommit på sina platser, stötte han åter tre gånger i golvet:

— Kavaljererna höger om, damerna vänster om. Och hör nu uppmärksamt på!

Stellan ryckte till. Där, bland damerna, vid andra långväggen stod Märta Gyllencrantz — — — och Ebba Boman och Anna Ekenstjerna — — — Han hade ej väntat sig att få se dem här. De voro i hans uppfattning inga damer eller moitiéer. Han kände dem alltför väl. Det var som om ett oblitt öde alltid fört dem i hans väg…

— Kavaljererna framåt marsch längs väggen, till dess ni kommer till dörren, där gör ni vänster om och går längs golvets mitt fram, till dess den förste kommer till musikestraden. Damerna — hör noga upp — framåt marsch längs väggen, till dess ni kommer till dörren, där ni gör höger om och möter kavaljererna. Alltså: framåt marsch!

Lindquist ledde själv processionen. När de båda raderna till slut gjort halt, stod Stellan med en dam, en moitiée, till höger om sig.

Och denna dam var — Märta Gyllencrantz.

— God da, Stellan.

Stellan svarade med ett kort: — God da!

Balettmästare Lindquist stötte åter igen käppen i golvet:

— All vår början är svår. (Han log självbelåtet över sin kvickhet.) Det är därför av vikt att till en början damer och kavaljerer är av ungefär samma längd. Nu ska vi se, hur lotteriet fallit ut.

Han gick granskande längs den dubbla raden, stannade, överlade med sig själv och gjorde ombyten. Nu stannade han vid sidan om Stellan.

— Nej, här får vi också byta.

Stellan svalde en suck av djupaste lättnad.

— Så där ja, sade Lindquist.

Stellan hade fått en ny dam. Men han vågade inte se på henne av fruktan att det kunde vara Anna Ekenstjerna eller Ebba Boman.

Lindquist gick ännu en gång längs raden och granskade sitt verk. Så stötte han på nytt i golvet:

— Kavaljerer och damer vända sig mot varandra, göra reverangs och presentera sig för sina moitiéer. Ett, två, tre! Re-ve-raannngs!

De bugade sig och nego.

— Presentation!

— Per Stellan Severin Petréus.

Han hörde ej sin moitiées namn. Han hann emellertid uppfatta så mycket av henne att han såg det var varken Anna eller Ebba. Han lade också märke till, att hon hade ett mörkt hår och lacklädersskor.

Längst uppe i den långa raden började gymnasisterna redan konversera med sina damer. Stellan sade ingenting. Han såg på hennes klänning. Den var röd. Den var dessutom av något tunt tyg med ett svart sidenband om livet. Sidenbandet imponerade på honom. Han märkte också, att hon inte bar fläta. Hennes hår låg utslaget. Och det var lockigt, sammanfäst med ett rött sidenband. Också lockarna gjorde ett behagligt intryck på honom.

Plötsligen ryckte han till. Hon hade talat!

— Va var de ni hette?

— Stellan Petréus.

— Mitt namn ä Rås, stavas R.O.S.E., men uttalas på franska.

Stellan sade ingenting. Men han hade ej kunnat undgå att lägga märke till, att hon ej talade som han eller de andra i stan. Och hon talade inte heller som kusinerna i Göteborg eller Malmö.

— Men kanske ni inte läser franska? frågade hon.

— Nä.

— De gör ja.

Han var ohjälpligt slagen. En stund efter kom det för honom, att han kunde ha sagt: Ja, men ja läser tyska. Nu var det emellertid för sent. Hon frågade:

— Spelar ni piano?

— Nä.

— De gör ja.

Det blev åter en paus. Så frågade hon:

— Samlar ni frimärken?

— Nä.

— De gör ja.

Åter en paus. Och så:

— Vad ä er pappa?

— Löjtnant.

— Min pappa ä direktör för den nya klädesfabriken.

Stellan svarade ej.

— Har ni sett den nya klädesfabriken?

Men nu blev Stellan ond. Han såg henne ilsket i ögonen och sade:

— Dä måtte ja väl ha gjort. Och för resten ä den inte färdig.

— Men den blir snart.

Han hade inte sett hennes ansikte riktigt innan. Men han slog genast ned blicken. Sådana ögon hade han aldrig förut sett. De voro alldeles svarta och så stora så — — —

Balettmästare Lindquist kallade det första paret ut på golvet för att visa, hur man skulle hålla en dam om livet.

Stellan hade tillfälle att närmare betrakta sin moitiée utan att hon märkte det. Jo, håret var svart och väldigt lockigt, som ett enda svart burr. Han tyckte bra om hennes ansikte, om det inte varit för näsan. En sådan näsa hade han bara sett på den gamle majoren och på Görans far. Den var böjd. Han kände försiktigt på sin egen. Den var trubbig. Han visste inte, vad han skulle tänka om hennes näsa…

Tre stötar i golvet:

— Har ni nu sett, hur man håller sina moitiéer.

Stellan hade ingenting sett. Han lade, med försiktighet och på måfå, sin arm kring Roses liv.

Då hände något, han aldrig anat skulle kunna inträffa. Rose sade:

— Kom närmare!

Och så fick hon tag i hans högra arm och lade den kring sin midja.

Stellan blev alldeles förvirrad och höll sin arm så lätt kring hennes liv att den började värka. Till slut hann balettmästare Lindquist fram till dem och inspekterade deras inbördes ställning. Han hade ingenting att anmärka. Stellan kunde stå ledig och placerade ögonblickligen sina händer på ryggen…

Han gick hem från lektionen i djupa funderingar. Han var på samma gång missbelåten och förvirrad. Han tyckte inte om att hon så där tagit hans arm och lagt den kring hans liv. Det skulle han ha gjort själv. Det var inte som det skulle vara. Han satte hennes tilltagsenhet i ett dunkelt samband med hennes utseende: den krökta näsan och det svarta, burriga håret. Och han sade sig själv: Hon har bestämt lekt pappa och mamma.

När han kom hem frågade han sin far:

— Säg, pappa, den där klädesfabriken — — —

— Ja, vad ä det med den?

— Jo, säg, pappa, direktören vid klädesfabriken — — —

— Ja, vad är det med honom?

— Säg, ä dä fint å va direktör?

— Det beror på.

— Finare än å va officer?

Hans far var vid gott humör och svarade fördenskull:

— Är du alldeles förbannad! Varför frågar du det för resten?

— För ingenting.

Han gjorde några slag fram och tillbaka på golvet. Slutligen frågade han:

— Va hetter han?

— Davidson. Han hör till judarna Davidson i Norrköping.

— Jaså.

— Varför frågar du det?

— För ingenting.

Plötsligen började hans far vädra som en stövare:

— Hör du, min unga herre, är det du som luktar så förbannat eau de
Portugal.

Stellan blev blodröd i ansiktet:

— Ja, ja — — —

— Ja, jag märker det. Det är inte meningen att du ska dränka dig i smörjan. Och för resten ska herrn vara så vänlig och låta mina saker va i fred.

— Ja, pappa.

Han drog sig skyndsamt och rodnande in på sitt rum. Han strök med handen över håret och luktade på sin hand. Den var alldeles flottig.

Till slut blev han sittande vid fönstret. Jaså, Rose var judinna. Det var dom, som korsfäst Kristus. Han hade aldrig träffat någon förut. Det var väl därför han tyckte hon var så olik de andra.

Han lovade emellertid sig själv, att han skulle behandla henne som en dam — — —

* * * * *

Nej: hon var inte som de andra. Men ödet hade i balettmästare Lindquists gestalt länkat dem samman, honom och Rose. Med högra armen om hennes liv skulle han lära sig vals och polka, schottis och graziella…

Han tyckte det var synd om henne. Det fanns ingen, som ville vara riktig vän med henne. Hon fick lov att vara med på ett hörn. Men han såg aldrig någon av de andra flickorna ta henne i armen, föra henne bort i ett hörn och viska med henne. Ingenting bevisade bättre än detta att hon var ensam och övergiven. Kanske när allt kom omkring, att hon var en slags kvinnlig Josef. Och för resten, nu när han kom att tänka på det: Var inte Josef också jude? Tanken slog eld inom honom och värmde hans medlidande till en känsla av hemligt samförstånd, av hemlig släktskap. Han skulle vilja göra något för henne, han visste inte riktigt vad, men så att hon skulle förstå, att han i alla fall var hennes kavaljer och hon hans dam.

Men också detta visade sig omöjligt. Hon behövde ingen hjälp. När det plötsligt i hennes närhet började alltför ihärdigt talas om fläsk, svarade hon inte. Hon grät inte heller. Men hennes svarta ögon blixtrade så, att Stellan nästan blev rädd.

Hon kunde reda sig själv. Hon behövde ingen hjälp.

Han var naturligtvis övertygad om att han var mycket bättre än hon. Men på samma gång nödgades han ständigt för sig själv erkänna, att hon var honom överlägsen. Inte bara det, att hon läste franska och på detta språk kunde säga godda, adjö och vackert väder. Mot denna överlägsenhet ansåg han sig i början kunna uppställa sina kunskaper i tyska. Men också häri bedrog han sig. En dag var han oförsiktig nog att säga: — Guten Tag. Han skulle ej ha gjort det. Hon svarade med en ordramsa på tyska så lång, att det svindlade för hans ögon. Han hörde på henne med vidöppen mun, som om ordströmmen varit alltför rik för att kunna komma in enbart genom öronen.

Rose triumferade:

— Nä, försök inte tyska me mig, för vi talar tyska där hemma. Min mamma ä tyska. Va ä din mamma?

— Hon ä dö.

Då såg hon på honom en lång stund och sade:

— De ä synd om dig.

Stellan blev blodröd i ansiktet över hennes deltagande. Och på samma gång kände han sig kränkt. Hon tyckte synd om henne, då det skulle vara tvärt om.

Nej, inte behövde en sådan som hon någon hjälp. Hon kunde reda sig själv.

Men hennes överlägsenhet inskränkte sig ej endast till det rena kunskapsmåttet. Hon kunde redan alla möjliga danser. Och när han frågade henne, varför bon gick i dansskola, svarade hon med några ord, vilkas fulla innebörd det tog honom nära femton år att fullkomligt fatta. Hon sade:

— Ja går i dansskola för att göra bekantskaper. Hon hade också sett så mycket. Hon hade varit i Berlin och Hamburg och Leipzig och Dresden och Stockholm och Köpenhamn. Och överallt hade hon släktingar. Själv kunde han bara skryta över Göteborg och Särö och Lund och Malmö.

Och ändå var hon föraktad.

Han funderade på allt detta utan att finna någon förklaring. Han visste bara ett: att hon inte var som de andra och att han inte riktigt hade klart för sig, om han skulle älska henne eller inte.

Han talade med Göran om saken en kväll på väg hem från dansskolan. Göran svarade:

— Inte ska du bli kär i henne. Känner du inte, att hon luktar hedniskt blod.

Men då blev Stellan förgrymmad. Han skrek:

— Det va en djävla lögn. Hon luktar gott. Hon luktar eau-de-cologne.

Redan nu erfor Stellan den djupa sanningen i de ord, den lärde Winckler yttrat i sitt märkliga arbete "Kärlekens historia":

"Den är en sällspord och lycklig älskare, som ej inom sig finner känslor fientliga mot sin egen passion. Och det är kanske mera en temperamentstillfällighet än ett återspeglande av situationens verkliga fakta, att dessa känslor finna sitt uttryck än i blyg och självisk försiktighet, än i en djup och osjälvisk övertygelse om plikten att försaka, än i ett förhatligt tvivel på den älskades värde, än i en givmild fruktan för ens egen ovärdighet."

Men för bekämpandet av alla dessa stridiga känslor fanns intet medel.
Ödet hade smitt dem samman. Ödet måste ha sin gång.

Saken var den, att — — —

Men det är en lång historia.

* * * * *

Redan efter en fjorton dagar sade Rose under en lektion till honom:

— Pappa säger, att du blir rik en gång, när din morfar dör.

Något sådant hade Stellan aldrig förr hört. Men han kände det med ens, som om han blivit mycket större.

— Hur vet han det, frågade han med en röst, som sökte vara obesvärad, fastän den skälvde av nyfikenhet.

— Pappa vet allt sånt. Å om han inte vet de, tar han reda på de. Han vet, hur mycket pengar varenda mänska har här i stan, fastän vi kom i augusti. Sånt tar han reda på i ett nafs.

Hon såg på honom gillande. Åter igen hade Stellan känslan av att i ett slag ha skjutit i vädret. En lång stund kunde han ingenting säga. Men till slut fick han fram några enkla ord:

— Ah, de ä väl ingenting. De har ja vetat länge.

— Men du blir mycke rik, har pappa sagt. Din morfar ä konsul Axelson i Göteborg.

— Han ä i första kammaren också.

Rose nickade instämmande. Hon såg på honom med samma gillande blick. Och plötsligen förstod han, att han beslutat sig för att bli kär i henne. Det var ej ett beslut, fattat i huvudet. Han kände det. Det var inte längre bara ödet, som smitt dem samman. Nu fanns det också någonting annat mellan honom och henne: Han skulle bli rik; och hon visste det.

Han tyckte sig växa i pausen, som uppstått. Och som om han under detta ständiga skjutande i vädret ej helt och hållet ville växa från henne, sade han:

— Du blir rik, du också.

— Naturligtvis!

Den kvällen gick han hem utan att söka sällskap med någon, inte ens med Göran. Och då han befann sig mitt emellan två lyktstolpar, där det var som mörkast, viskade han till sig själv:

— Jag blir rik. Ich liebe dich.

Han sade de senare tre orden på tyska, dels därför att han ej riktigt vågade säga dem på svenska, dels också därför att Rose talade tyska där hemma.

Men innan han gick hem, tittade han upp ett slag till gamla Kerstin:

— Säg, Kerstin, ä dä sant, att ja blir rik, när morfar dör?

Kerstin lyfte på glasögonen:

— Vem har sagt honom de? De ä väl några dumma ungar, som tutat de i örona på'n?

— Dä ä dä visst inte. Ä dä sant?

— Ja, gunås så visst. Å fördöljas kan de ju inte i evighet heller för att de ä rättfånget gods, hans morfar samlat. Men nu ska han inte springa omkring å bli högfärdig.

— Dä ä väl ingenting och va högfärdig över.

— Hin tro't. Han ska komma ihåg vad Biblen säger.

— Va säger den då?

— Den säger, att det är lättare för en kamel å gå genom ett nålsöga än för en rik å komma in i himmelriket.

Stellan svarade ingenting. Han tackade för upplysningen och gick upp till sitt. Där blev han sittande över skolböckerna. Han tänkte på vad Kerstin sagt om kamelen och nålsögat. Det var hemskt. Men han tröstade sig med att det i alla fall skulle dröja länge, tills han dog.

Och så tänkte han på Rose. Han mumlade:

— Ich liebe dich.

Och det kändes skönt och högtidligt både att älska Rose och veta, att man skulle bli rik.

* * * * *

Några lektioner efter sade Rose:

— Så väldigt synd, att du inte samlar frimärken, Stellan. Varför gör du inte de?

Den frågan ville han av finkänslighet ej besvara. Han hade alltid hyst förakt för pojkar som samlade frimärken. Det var inte en sysselsättning värdig en person, som med tiden skulle bli löjtnant och skjuta med kanoner och kanske komma ut i krig.

— För de skulle va så livat, om vi samlade frimärken båda två, för då kunde ja få dina dubbletter.

Och hon tillade efter en stund:

— Och du kunde få några av mina.

Men ej heller detta lockade honom. Han mumlade någonting om att: jo visst, det skulle — — —

Under hela lektionen funderade han emellertid över vad hon sagt. Hennes förslag hade väckt till liv inom honom någonting, som han ännu ej riktigt kunde reda ut, men som på ett oförklarligt sätt förband sig med två andra förnimmelser: känslan av att han skulle bli rik och att han älskade Rose.

Det tog honom en hel dag innan han fick full klarhet i detta dunkla sammanhang mellan Rose, rikedomen och frimärkena.

Och så — med ens — visste han vad han ville. Han gick Västra Storgatan fram på eftermiddagen, och som alltid stannade han framför Antonia Perssons Pappers-, Konst- och Leksaksaffär, för att se, om det kommit några nya leksaker i fönstret. Hans ställning som enda barnet i hemmet hade utvecklat honom till en person med plötsliga och våldsamma besittningsbegär. Han hade redan en hel garderob full med leksaker, han tröttnat på, men vilka han vårdade med kapitalistens starka känsla av att ingenting bör förfaras.

Han stod och såg i Antonia Perssons ena fönster och där — — — alldeles nere vid rutan lågo några kuvert, på vilka det stod: 100 sorterade frimärken: 35 öre, 200 sorterade frimärken: 60 öre, 500 sorterade frimärken: 1 kr. 25 öre.

I samma ögonblick han såg dem, visste han, att de legat där länge och att hans spanande öga ofta flugit över dem. Men han hade ej fäst sig vid dem. De hade aldrig kittlat hans besittningsbegär.

Men nu stirrade han på dem. Och medan han stod så, med blicken hängande fast vid dem, sprang en fullfärdig tanke ur hans hjärna: Han ville ge Rose frimärken…

* * * * *

Mellan detta ögonblick och den eftermiddag, då han gick in i Antonia Perssons butik och köpte 100 sorterade frimärken låg emellertid en lång, allvarlig och smärtsam process.

På sätt och vis skulle dess betydelse kortast kunna uttryckas så, att han genom den utvecklades till en medvetet och på egen hand uppträdande medborgare, som på eget bevåg och egen risk bestämde över sina handlingar.

Hittills hade det ej varit så. Hittills hade han handlat antingen med auktoriteternas tillåtelse eller på måfå eller för ett begär, som lätt och omedelbart kunde tillfredsställas.

I fråga om kuvertet med de 100 sorterade frimärkena var förhållandet ett helt annat. Detta var ej detsamma som att köpa karameller eller bakelser. Han var redan nu tillräckligt mycket nationalekonom för att känna skillnaden mellan de båda handlingarna. I ena fallet beredde han sig själv en njutning. I det andra — — — Ja, det var frågan. Vad väntade han sig av Rose? Ingenting, så vitt han visste. Han ville helt enkelt ge henne frimärkena. Det var allt. Naturligtvis: han hade gett bort saker förr: julklappar till pappa och Kerstin och farmor och morfar. Men då hade han alltid väntat sig någonting annat och dyrbarare i gengåva. Men här väntade han sig ingenting alls — — —

Tanken att gå in i butiken och köpa frimärkena för att helt enkelt ge bort dem var så ny för honom, att den föreföll honom syndig.

Han kom emellertid ofta tillbaka till Antonia Perssons fönster för att se om frimärkena fortfarande funnos kvar. Och det gjorde de. Och när han nästa gång gick till danslektionen och mötte Rose ute i kapprummet, kände han, att någonting fattades. Han skulle ha haft någonting i sin hand eller i sin kavajficka, ett kuvert med 100 sorterade frimärken. Det var inte tillräckligt att han en gång skulle bli rik, när hans morfar dog. Han hade skyldighet att visa det redan nu. Han tyckte till och med att hon såg på honom, som om hon väntade sig något av honom, nästan som Lya, när hon tiggde vid bordet.

Han tänkte på frimärkena under hela lektionen. Nu voro de och Rose oupplösligt förenade. Han kunde ej se på henne utan att samtidigt också få en skymt av Antonia Perssons skyltfönster.

Skulle han säga till sin pappa: — Säg, snälla pappa, får jag trettifem öre? Men om hans far skulle fråga: Vad ska du ha dem till? Vad skulle han svara? Han kunde inte säga, att han skulle köpa frimärken och ge dem till Rose. Något sådant gjorde man helt enkelt inte. Om man gav Rose frimärken, talade man inte om det; sådant bevarade man som en hemlighet till det sista.

* * * * *

Nu var det emellertid så, att Stellan sedan han kommit in i elementarskolan varje lördag fick 25 öre i veckpengar av sin far. Det hade hittills aldrig fallit honom in, att dessa pengar skulle användas till något annat än bakelser och karameller. Men när han nu denna lördag stod med silverslanten i sin hand, slog den tanken plötsligt ned i honom: Om jag hade tio öre till, skulle jag kunna köpa kuvertet med de hundra sorterade frimärkena.

Också denna tanke var ny för honom, och i stället för att störta till J.P. Anderssons konditori gick han in på sitt rum och funderade. Och här, i ensamheten, blev det så småningom klart för honom, att om han gömde pengarna till nästa lördag, skulle han ha femtio öre. Han skulle då kunna köpa kuvertet och ha femton öre över till två bakelser.

Han funderade en stund längre och kom underfund med att om han tiggde tio öre av Kerstin skulle han kunna köpa frimärkena med samma och så kunna behålla tjugu femöringen nästa lördag.

Han stack över de två gårdarna upp till Kerstin.

— Säg, Kerstin, kan ja få tie öre?

— Va ska han me dem?

— Ja ska köpa frimärken.

— Får han inte frimärken av sin far?

— Jo, men inte såna. De här ä gamla.

— Va ska han med gamla frimärken och göra?

Stellan vände och vred sig, han lovade henne att detta var sista gången han skulle tigga henne om ett enda öre, men det var alldeles nödvändigt, att han skulle ha frimärkena i dag, annars var det alldeles säkert någon annan som köpte dem.

Han fick de tio örena och sprang till Antonia Perssons. Han blev stående utanför en lång stund. Åter igen föreföll honom den handling han var i begrepp att begå så fullständigt stridande mot allt sunt förnuft, mot alla de lagar som hittills reglerat hans liv, att känslan av synd på nytt steg upp inom honom.

Och då han till sist öppnade dörren, då klockan ringde och fröken Persson kom ut i butiken med pincené på näsan och det alltså ej fanns någon återvändo, då kände han sig som en person, som bränt sina skepp, som begått någonting så oförnuftigt, så dåraktigt, att handlingen i ett slag förändrat hela hans liv.

Han sprang ej tillbaka hem. Han gick mycket långsamt med kuvertet i fickan och när han hunnit in i tamburen frågade han skuldmedvetet:

— Ä pappa hemma?

— Ja.

Han smet ögonblickligen in på sitt rum och gömde kuvertet allra längst nere i en byrålåda.

* * * * *

Men allt eftersom tisdagen och nästa danslektion närmade sig, blandade sig en annan känsla med förnimmelsen av synd och brott. Hans hjärta klappade snabbare, när han tänkte på vad Rose skulle säga, när han lämnade kuvertet. Hur skulle hon bära sig åt? Skulle hon tacka? Han visste inte vad hon skulle göra. Men hans hjärta klappade hårt av spänning.

Det blev emellertid inte som han tänkt. Han kunde inte förmå sig att lämna henne kuvertet. Han hade det i fickan. Han kände på det. Flera gånger hade han handen nere för att ta upp det. Men det fanns alltid någon i närheten. Till sist såg det ut, som om han inte alls skulle kunna ge henne frimärkena. Lektionen var redan över. De stodo åter ute i kapprummet och krängde på sig ytterplaggen. Han blev allt oroligare.

Till slut gick han fram till henne, räckte henne kuvertet, så att ingen skulle se det i trängseln och viskade:

— Ta det! Kvickt!

— Vilket?

— Kvickt!

Han stack det i handen på henne och skyndade mot dörren…

Han hade redan hunnit ned i stora trappan då han hörde en röst:

— Stellan, Stellan!

Han visste att det var hon. Han stannade utan att vända sig om. Hon kom fram till honom, stod alldeles inpå honom. Men fortfarande vände han sig inte mot henne.

— Tack ska du ha, Stellan.

Han blev blodröd i ansiktet. Han kände sig het över hela kroppen. Det sprängde inom honom av en alldeles ny och underlig känsla, glädjen av att ge, bara ge…

Han var så glad, att han stod alldeles stilla utan att säga något, utan att se på henne. Han kände att från denna stund Rose och han voro oupplösligt förenade. Det fanns hos henne någonting av honom själv. I hennes kappficka låg ett kuvert med 100 sorterade frimärken. Och dem hade han gett henne…

Hon hade gått sin väg. Han såg efter henne, snabbt och skyggt. Hans kinder brände. Och med en djup suck gick han långsamt hem.

* * * * *

Men då de träffades nästa torsdag, sade Rose:

— Hör du, Stellan. Ja har alla de där frimärkena. Han kände med ens, hur han blev stel och styv. Hon räckte honom kuvertet.

— Vad ska ja med de. Jag samlar inte frimärken.

Hon såg på honom. Och så, sekunden efter, hände något märkvärdigt. Hon lutade sig in mot honom och viskade i hans öra:

— Du ä väl inte ond på mig, Stellan?

Han skakade på huvudet, men på ett mycket litet övertygande sätt.

Hon viskade på nytt:

— För ja kan ju inte hjälpa att ja hade alla frimärkena. De va snällt av dig i alla fall.

Hon tog försiktigt hans hand. Han blev blodröd i ansiktet och kastade en snabb blick omkring sig för att komma underfund med, om någon märkte det. Men när han ej kunde upptäcka någon, kramade han hennes hand tillbaka.

En stund efter, i dansens virvlar, viskade han:

— Ich liebe dich.

Och hon svarade:

— Je vous aime.

Det ödesdigra ordet var uttalat.

* * * * *

Nästa tisdag sade Rose:

— Men om du vill ge mig frimärken, så vore det väldigt stilit.

Det var inte utan, att Stellan — med en viss känsla av plågsam plikt — de sista dagarna hyst liknande tankar. När allt kom omkring, hade han ju ingenting gett henne. Han hade visserligen blivit 25 öre fattigare och för en hel vecka försakat karameller och bakelser. Men å andra sidan hade denna försakelse ej medfört det åsyftade resultatet: att ge henne frimärken. Han insåg fördenskull fullständigt det rättmätiga i hennes begäran, ehuru utan någon speciell glädje.

— Jag menar inte, att du ska ge mig ett frimärke varenda gång.

Nej, det menade inte han heller. Han skulle visserligen bli rik, men ännu så länge — — —

— Ja menade bara någon gång.

— Ja, svarade han, iblann — — — jo — — —

Men nu blev hon stött:

— Ja tigger dig inte, ja kan köpa frimärken själv, om ja vill. Ja bara frågade, därför att ja tyckte de skulle va stilit, om du iblann — — —

Han medgav i all tysthet, att det låg någonting i vad hon sade. Det var i alla fall inte mera än rätt. Ännu så länge hade hon inte fått något frimärke. Han svarade:

— Ja, men hur ska ja veta, va frimärken du vill ha.

— De ska ja säga dig. Ja ska ge dig en lista på dom ja önskar mig.

— Har Antonia Persson dom då?

— Asch, Antonia Persson, hon har väl inga riktiga frimärken. Hon har bara skräp. Du ska gå till Ebenezar Svenson. Han som går i fjärde klassen. Känner du honom?

Stellan nickade. Han kände Ebenezar Svenson en smula. Han kom från landet och hans far var lanthandlande, och han var fräknig och rödhårig. Stellan visste, att han handlade inte bara med frimärken utan också med knivar och Åbergare och indianböcker, som han lottade ut för två öre lotten. Stellan själv hade tagit lotter hos honom.

— Jo, ja känner honom.

— Han säljer riktiga frimärken. Vill du de? Bara iblann?

Stellan nickade, en smula motvilligt, såsom den som erkänner billigheten i en fordran. Och för resten hade han ju sagt: Ich liebe dich, och också detta medförde förpliktelser.

* * * * *

De följande dagarna betraktade han Ebenezar Svenson på lämpligt avstånd. Ibland hade han en klunga pojkar omkring sig och visade någonting. Ibland gick han omkring och utbjöd sina varor. Han var en fullfjädrad affärsman och stod under ferierna i sin fars butik.

Han kom också till Stellan:

— Ska du ha en lott i en Åbergare. Djävla bra Åbergare. Nästan som ny.

Ebenezars far var frireligiös och Ebenezar passade fördenskull på att svära ut under terminerna.

Han plockade fram en Åbergare ur ett gömställe under västen och byxlinningen:

— Här ska du få se. Nästan alldeles ny. Inte en enda sida borta.

Stellan skakade på huvudet.

— Ah, du ä en skit. Ska du ha frimärken då?

Stellan drog på det. Ebenezar kom ögonblickligen ett steg närmare, drog ur sin innerficka fram en gul plånbok med gummiband kring och sade:

— Säg ifrån vilka du ska ha, så ska ja se efter, om ja har dom.

Stellan såg på plånboken med stigande respekt.

— Ja har inte listan med mig på frimärkena.

— Ta den med dig i morron då.

— Ja, men ja får den inte förrän i morron kväll.

— Ja, men glöm den inte till freda då!

— Nä.

— Va hetter du?

— Stellan Petréus.

Ögonblicket efter började Stellan fyllas av onda aningar. Ebenezar drog en smal blyertspenna ur västfickan och skrev upp hans namn i den gula plånboken.

— Glöm inte listan på freda!

— Nä!

* * * * *

Dagen efter vid danslektionen överlämnade Rose listan. Den var lika lång som en av hans egna önskelistor till julen. Han frågade, med ett kort tonfall i rösten:

— Ska du ha allesamman?

— Nä då! Förstår du inte. Bara ett iblann. Då och då. De skulle va så stilit.

Han nickade en smula tvärt och avmätt och stoppade listan i fickan.

Han var inte längre glad. Han anade att någonting skulle hända. Han ångrade att han gett henne de 100 sorterade frimärkena. Han kunde ha gett henne någonting annat i stället. En bakelse eller några karameller. Ibland. Varför hade han inte tänkt på det förut? Han kunde ha gett henne en bakelse. Och på samma gång kunde han ha köpt en åt sig själv! Varför hade han inte tänkt på det förut!

Men nu var det för sent. Han hade listan i fickan. Och Ebenezar Svenson hade hans namn i den gula plånboken.

* * * * *

Nästa morgon under rasten kom Ebenezar fram till honom:

— Har du listan med dig?

Stellan hade den i fickan. Han hade nog funderat på att söka smita undan genom att glömma den, men av en eller annan anledning vågade han inte. Men nu sade han i alla fall:

— Ja har glömt den.

— Glömt den! Mig lurar du inte. Du har naturligtvis inga pengar.

Men nu blev Stellan förnärmad:

— Har ja inte pengar, va! Ja ä rik.

Ebenezar såg på honom. Hans blick svepte över Stellans kläder och skjorta. Han tog ett steg närmare och frågade:

— Va ä din far?

— Han ä löjtnant.

— Vid artillriet?

— Ja.

Ebenezar nickade:

— Glöm inte och ta listan med dig efter frukostrasten.

Stellan kände sig ej längre rädd för honom. Han hade märkt, vilket intryck han gjort på honom, och han ville imponera ytterligare:

— Ja har listan på mig.

— Varför sa du då att du glömt den?

— Å, de va bara som ja ville skoja.

— Nå, ta fram den då!

Ebenezar granskade den, tog upp sin gula plånbok och jämförde:

— Här ä tre som ja har. Hur många ska du ha?

— Ett.

— Bara ett.

— Ja.

— Vilket?

— De vet ja inte.

— Här ä ett. Ska du ha dä?

Stellan såg på det. Det var avlångt och blått med palmer och en sjö. Han tyckte det var vackert.

— Ska du ha dä?

— Ja.

— Dä kostar sexti öre.

Stellan stirrade på honom med vidöppen mun:

— Sexti — — — ö — — —

Ebenezar såg på honom.

— Du har inga pengar?

Stellan skakade på huvudet. Ebenezar funderade en stund.

— Nå, du kan ta dä på kredit.

Stellan stirrade på honom.

— Vet du inte va kredit ä?

— Nä.

— Jo, dä betyder att du inte behöver betala mä samma. Din far ä ju löjtnant vid artillriet?

Stellan nickade.

— Jo, ja kan skriva upp dä så länge.

— Men när ska ja betala?

— En vecka innan skolan slutar.

Nu ringde gudskelov klockan. De skildes åt.

Stellan hade ljugit när han sagt, att han inte visste, vad kredit var. Han hade tagit på kredit förut. Han gick bara in i boklådan, begärde en skolbok och sade:

— Och så ska dä skrivas upp på löjtnant Petréus.

Systemet var honom alltså inte obekant. Men i fråga om frimärkena var saken en helt annan. Här skrev han upp på sig själv. Nej, det var inte rätt. Det var syndigt.

Han funderade vidare: Kanske han kunde skriva upp frimärket på sin far? Men i alla fall skulle han själv få betala det. Han kunde inte säga, att han tagit frimärken på kredit. Då skulle hans far fråga: var ä di? Och det var den gamla historien. Han skulle inte kunna svara, att han gett dem till Rose. Sådant gör man helt enkelt inte. Och om man gör det, talar man inte om det.

Han funderade vidare. Det var sextio öre. Om han sparade i tre veckor, så skulle han kunna betala frimärket och ändå ha 15 öre över till två bakelser. Han skulle kunna gå i land med det. Det skulle kunna gå — — — Han kände sig lättare om hjärtat. Jo, det skulle kunna — — —

Kamraten, som satt bakom honom, sparkade på hans stol. Han vände sig om och hörde kamraten viska:

— Du har frågan, dumsnut.

Han ryckte till, men innan han hunnit vända sig om, stod läraren över honom:

— Hör du inte! Sitter du och sover? Översätt!

Stellan visste inte, var han skulle börja. Han fick en rungande örfil:

— Nästa gång det händer får du anmärkning och nedsatt sedebetyg.

Rasten efter kom Ebenezar åter fram till honom:

— Nå, ska du ha frimärket.

Stellan nickade.

— Å dä ä riktigt sant, att din far ä löjtnant vid artillriet.

— Ja.

Han tog frimärket, stoppade det omsorgsfullt i sin annotationsbok, medan Ebenezar antecknade hans namn bland gäldenärerna i sin stora gula plånbok.

Stellan lämnade honom med en känsla av häpnad och glädje. Han hade inte behövt betala ett enda öre med samma. Ebenezar hade ingenting begärt av honom.

Han insåg för första gången i sitt liv den oerhörda fördelen av det system, som heter krediten.

* * * * *

Det fanns emellertid ett moment i kärleken, Stellan ännu ej gjort bekantskap med: det ömsesidiga behovet av att giva.

Lektionen efter den, under vilken han överlämnat frimärket, sade Rose:

— Spring nu inte din väg, när de ä slut, för ja ska bjuda dig på bakelser efteråt.

Stellan antog förslaget. Han hade visserligen inte tänkt sig denna utveckling av saken. Men vid närmare eftersinnande insåg han förslagets billighet, på samma gång som han kände sig rörd och tacksam. Det föreföll honom som om de genom denna ceremoni skulle bli ännu mera oupplösligt förenade. Åter ett band, som skulle knyta dem fastare samman.

Men han hade aldrig föreställt sig att ceremonien skulle taga sig sådana former, som den visade sig göra. Han hade tänkt sig, att Rose skulle gå in på kondis och inköpa bakelserna, varefter de skulle förtära dem ute på gatan.

Detta var emellertid något, som ej tilltalade Rose:

— Inte ska vi stå ute och äta som tiggarungar. Tänk om pappa och mamma skulle se mig. De skulle bli onda.

Han medgav att hennes invändning hade fog för sig. Hans far kunde också komma förbi och se dem.

Han kände sig emellertid mycket osäker när de gingo in. Men Rose gick rakt fram till disken, tog med övad hand en assiett och pekade på en bakelse:

— Va så god och ge mig den.

Stellan uppbjöd alla sina krafter för att imitera henne.

Rose promenerade före honom in i det inre rummet, där det fanns röda plyschmöbler och palmer och ett piano. Stellan var blodröd i ansiktet, när han i hälarna på Rose trädde in i detta rum. Han vågade inte se sig omkring. Han insåg plötsligen hela den oerhörda vikten av vad han företog sig: han gick ensam på konditori med en flicka. Det var som att officiellt ge till känna för hela världen, att han och Rose voro oupplösligt förenade. Han skämdes, och han var på samma gång också rädd. Tänk om det fanns någon som kände honom där inne, någon som kände hans far och som talade om det. Han vågade inte se sig omkring. Han satt alldeles stel och åt sin bakelse.

— Tycker du om din bakelse? frågade Rose.

Han nickade svagt gillande.

— Ja tycker väldigt mycke om min, sade hon.

Det blev tyst, en lång tystnad. Slutligen frågade Rose:

— Vill du ja ska spela?

Han såg på henne:

— Spela va?

— Piano, naturligtvis.

Han blev nära nog stel av skräck:

— Nä, nä, nä, gör dä inte — — —

Men hon hade redan lämnat bordet. Stellan hörde henne öppna locket på pianot och så — — —

Han satt alldeles orörlig och stirrade på den tomma bakelseassietten. Han hörde inte alls på, vad eller hur hon spelade. Hans hud hettade som den gjort en gång han haft nässelfeber.

Nu slutade hon. Men någon vid ett bord vid fönstret sade:

— Spela en bit till.

Rose spelade en bit till. Hon spelade länge, och när hon till slut kom tillbaka, frågade hon:

— Tror du nu att ja kan spela?

Han nickade.

— Och de här va bara smörja ja spelade. Ja kan spela både Mozart och
Beethoven och allt det där. Tycker du om Beethoven?

Stellan visste inte vad det var, men han nickade.

— Vill du ha en bakelse till?

— Nä, nä, låt oss gå, sade han.

Det var första gången han sade nej till en bakelse.

— Ja, då går vi.

De reste sig upp och kommo ut i rummet med bakelsedisken. Stellan gick direkt mot dörren, medan Rose betalade. Men ute på gatan, genom fönstret, såg han, att hon betalade med portmonnä.

När hon kom ut frågade han:

— Va va dä för ena där inne?

— Några gamla käringar. Varför frågar du det?

— För ingenting.

— Jo, de gör du visst. Du skäms för å gå i sällskap med mig. Ja vet de nog. Du ä likadan som alla di andra. Men ja ska bara säga dig en sak, att om några år så ä pappa stadsfullmäktig i den här lilla hålan, det har han själv sagt å han kommer att regera hela stan. Å du ä lika högfärdig som di andra, pappa har själv sagt, att detta ä den högfärdigaste håla som finns å att ni inte vet vad fina judar ä, utan bara di där som går med säck på ryggen.

De hade kommit ut i bulevarden. Han lyssnade till henne utan att riktigt förstå, vad hon sade. Men han beundrade hennes flytande tunga, och han skämdes över att han för en stund sedan skämts inne på konditoriet.

Plötsligt tog hon upp en näsduk och började gråta. Hon ställde sig mot en av de gamla kastanjerna och snyftade i näsduken, medan hon mumlade ord, han ej kunde uppfatta.

Han stod vid sidan om henne, handfallen, rådlös. Han visste inte, hur han skulle bära sig åt. Till slut sade han:

— Rose? Rose? Du ska få ett frimärke till av mig.

Men det hjälpte ej. Hon fortfor att snyfta.

— Rose? Rose! Nu har vi ätit bakelser tillsammans, så att nu ä vi — — —

Han tystnade. Han kunde inte nöjaktigt förklara, vad han menade.

Men hon fortfor att gråta.

— Ich liebe dich, Rose!

— De ä bara som du säger.

— Nä, dä ä dä inte.

— Men varför kysser du mig inte då! De gör di i Norrköping.

Stellan stod åter handfallen.

— Ja kan inte, ja vet inte — — —

— Vet du inte, hur man ska kyssas. Har du inte kysst din mamma.

— Ja har ju sagt dig, att hon ä dö.

— Hon tog näsduken från ansiktet och såg på honom, länge. Och så sade hon:

— Så skojit. Har du aldrig kysst någon?

— Jo, farmor och mormor.

— Ja, de förståss, men — — —

Stellan skakade på huvudet.

— Så skojit, sade Rose.

Det blev en paus. Så skrattade hon och sade:

— Då ska ja visa dig.

Hon lade sina händer på hans skuldror och kysste honom mitt på munnen.

Han var blodröd i ansiktet. Han visste inte vad han skulle tänka eller känna i fråga om kyssen och allt som passerat. Men han hade förnimmelsen av att något måste göras och han sade:

— Tack.

— Så skoj i du ä. Inte ska man tacka för en kyss.

— Nä. Men ja menade — — —

Han kunde åter igen inte få fram vad han hade på hjärtat. Och för att någonting säga, som kunde överskyla hans brott mot etiketten, tillade han:

— Och så ska du inte tro att ja ä högfärdig, för dä ä ja inte.

När de sagt adjö till varandra, tog han en lång omväg hem. Ännu visste han inte, vad han skulle tänka eller hur han skulle känna i fråga om allt det, som passerat. Han hade emellertid en förnimmelse av att händelserna under denna kväll varit honom övermäktiga och att de skulle fortfarande bli det.

Han var varken sorgsen eller glad. Han endast väntade, att någonting skulle hända, någonting, över vilket det var Rose och inte han, som bestämde. Hon hade kysst honom, hon hade bjudit på kondis. Det var inte som det skulle vara. Och så hade hon betalat med portmonnä.

* * * * *

Nej, det var inte som det skulle vara.

Han hade kommit in i en circulus vitiosus av frimärken och bakelser, på vilken han ej kunde se något annat slut än katastrofen. Det vill säga: han såg den ej. Men han anade den, kände den.

Efter den ödesdigra kvällen stod det nämligen plötsligen klart för honom, att han i alla fall inte gett henne någonting. Hans frimärke uppvägdes av hennes bakelse. Tanken att de genom denna utväxling av gåvor voro jämställda och att alltså ett slut lämpligen kunde uppnås föll honom ej in. Det var hans tur nästa gång…

Och så gick han till Ebenezar Svenson.

Han önskade att dansskolan snart skulle vara slut. Och på samma gång var han framsynt nog att inse, att denna tidpunkt endast skulle förvärra hans läge. Ty just vid denna tid skulle han betala Ebenezar.

Han frågade sig ofta, med ett plötsligt sting i hjärtat, hur han skulle kunna klara sig. Han tröstade sig med att någonting skulle hända. Hans morfar låg just då sjuk. Kanske han skulle dö. Och då skulle han själv bli rik. Eller kanske morfar eller mormor skulle skicka pengar till hans födelsedag. Eller i värsta fall skulle han be Kerstin om pengar.

Men hans morfar kryade till sig. I det sista brevet, hans mormor skrivit till hans far, stod det, att han nu satt uppe i en rullstol.

Med födelsedagen gick det lika illa. Mormor skickade tjugufem kronor, som sattes in på sparbanksboken och av sin far fick han en ny tvåkrona, som lades i sparbössan.

Han visste inte längre, hur mycket han var skyldig Ebenezar. Han vågade inte räkna efter. Han skulle i alla fall inte kunna betala genom att spara på sina fickpengar.

De enda lyckliga stunder han hade voro de, då han överlämnade ett nytt frimärke till Rose.

Hon såg på det:

— Nä, så stilit. Vem ska ha de?

— Du.

— Tack, snälla, snälla Stellan. De har kostat — — — Och så nämnde hon priset. Hon visste, hur mycket varenda frimärke kostade.

— Tack, tack!

— Å, dä ä väl ingenting.

Det låg något bittert ljuvt i att höra hennes tack. Snart, snart skulle någonting hända, någonting — — — vad visste han inte.

Men en dag, då han som vanligt under en rast kom fram till Ebenezar för att köpa ett frimärke på kredit, sade denne:

— Nä, nu får du inte flera. Nu vill ja ha betalt. Du ä skyldig mig tre kronor och sextifem öre.

Han behövde inte ens se efter i den gula plånboken. Han hade alltsammans i huvudet.

Och han tillade:

— Nu ä dä bara fjorton dar kvar. Och ja vill ha betalt. Kom ihåg de!
Snart.

Stellan såg bort och svarade ett lågmält: — Ja.

* * * * *

Ebenezar gav honom ännu några dagars frid. Men så började han ansätta honom. Varenda rast var han över honom:

— Har du pengarna nu?

— Nä.

— Du ska ha dom i morron, annars tar fan dig.

— Ja.

Ytterligare några dagar lyckades Stellan rädda sig under rasterna genom att stänga sig inne bakom en spjäldörr, som låg vid sidan om en rad liknande dörrar och på vilken det stod målat: II A.

Han sprang från skolan så fort han kunde. Eller också stannade han kvar inne i klassrummet, till dess korridorerna lågo öde.

Men till sist fick Ebenezar tag i honom. Han var fruktansvärd:

— Om du inte betalar i morron anmäler ja dig för klassföreståndaren.

— Ja.

Nu, sedan morfar kryat på sig och födelsedagen visat sig vara en besvikelse, fanns det endast en utväg kvar: gamla Kerstin. Han hade försummat henne mycket hela hösten.

Han smet upp till henne på eftermiddagen. Hon satt vid fönstret med sladderspegeln åt smalgatan. Glasögonen hängde långt nere på hennes näsa. Hon stickade strumpor. De voro till honom. Och han avskydde dem, därför att de stuckos.

Han satt på soffan och såg på henne. Hans hjärta klappade. Det susade i hans öron. Då och då öppnade han munnen för att kasta fram frågan. Men han vågade inte. Inte nu — — — inte nu — — — om en stund — — — Om han frågade henne nu, skulle hon alldeles säkert säga nej. Men om han väntade en liten stund till, skulle hon kanske säga ja. Och under tiden kunde han sitta här i soffan och inbilla sig, att hon skulle ge honom pengarna.

Kerstin talade som alltid om världens och mänskornas ondska. Alla hade bedragit henne. Och till och med han, gossen, som hon burit på sina armar, hade övergivit henne.

— Hans salig mor — — — hon va en go mänska och gudfruktig också på slutet.

Stellan försökte manövrera det därhän att slutligen kunna säga, att
Kerstin också var en god och gudfruktig mänska.

— Men pappa ä god.

Kerstin svarade ej med ett enda ord. Först en lång stund efter sade hon:

— Löjtnanten han ä — — — ja, han ä väl go på sitt sätt.

Nej, det gick inte.

— Ja, men Kerstin ä god.

— Ä ja go! Nä de ska han inte tro. Om ja får leva några år till, om så ä Guds vilje, så kanske ja blir go. Men de ska ja säga honom, att ja har varit snärjd i satans garn ja me.

Nej, det gick inte. Han vågade inte be henne nu, inte i dag. Han satt länge kvar. Det susade i hans öron.

— Kerstin, lampan ryker.

Hon såg upp och skruvade på veken:

— Ja, en ä så gammal, att en inte kan putsa en veke längre.

Till sist reste han sig upp.

— Go kväll, Kerstin.

— Go kväll.

Han blev stående vid dörren med handen på nyckeln:

— Go kväll.

— Jösses, så han skrämde mig. Har han inte gått ännu! Go kväll.

Storegård låg mörk med ljusstrimmor silande ut mellan gardinerna och fönsterposterna. Han blev stående mitt på gården. Han kände det i detta ögonblick, som om han sade farväl till allt detta, som om någonting skulle hända, så att han aldrig mera skulle återse den gamla gården. Han kom plötsligen att tänka på Köttlund och hur han en gång för många år sedan sökt sparka kull gödselhögen. Vad han hade varit lycklig då! Om han bara hade varit så liten som då. Då visste han inte att det fanns frimärken.

Han fylldes av ett djupt medlidande med sig själv. Hans ögon började tåras. Gråten bröt fram. Den kom våldsamt, i långa snyftningar. Han brydde sig ej om att hålla händerna för ögonen. Han stod alldeles stilla, ensam på den mörka gården och grät — — —

* * * * *

Första rasten nästa morgon var Ebenezar över honom:

— Har du pengarna?

— Nä.

Ebenezar såg på honom, som om han ville kasta sig över honom och slita honom i stycken. Han blev så röd i ansiktet att fräknarna nästan stodo vita.

Stellan skälvde.

Ebenezar spottade.

— Kan du betala?

— Ja.

— Ä de sant?

— Ja.

— Ja, för annars tar fan dig. Annars anmäler ja dig för rektorn.

— Ja kan betala.

— När?

— I morron.

— I morron första rasten vill ja ha pengarna, annars slår ja först ögonen ur dig och sen anmäler ja dig.

Han spottade en gång till, stod en stund stilla, stirrade Stellan i ögonen och sade till sist:

— Djävla skit.

Och så gick han.

Stellan stod ensam kvar. Han kunde ej röra sig ur fläcken. Runt omkring honom sprungo pojkar och lekte. Det var plötsligen, som om världen delat sig i två hälfter: de andra och han själv. De andra voro lyckliga. De hade inte tagit frimärken på kredit. Och han — — —? Det föreföll honom så länge sedan han varit som de. Mellan honom och den tiden, då han sprungit och lekt som de, låg avgrunden.

Och hur trött han kände sig. När klockan ringde — långt borta som i en dröm — och han kommit in i klassrummet, sjönk han ned på sin bänk, framåtlutad, med huvudet i händerna. Runt omkring stojades det. Ett radergummi flög genom luften. Han fick en papperstuss i huvudet. Han brydde sig ej ens om att se sig kring för att upptäcka, vem som kastat den. Vad rörde allt detta honom? Han stod ju utanför. Han hade inte läst över läxorna, han skulle inte kunna svara på en enda fråga. Han hade inte ens tänkt på, vad han skulle ljuga ihop som skäl att han inte läst på.

Läraren kom in. Han reste sig till hälften i bänken och hälsade. Var skulle han få pengarna från? Han måste tänka ut något, måste — — —

Det blev med ens i hans hjärna som en myrstack man stuckit i med en käpp. Hans tankar flögo ej längre, sträckte inte på vingen som fåglar eller fladdrade kring likt fjärilar. De myllrade likt myror, som gripits av panik, alla varandra lika:

— Var ska ja få pengarna? Kerstin, Kerstin. Var ska ja få pengarna från?

Han skulle be henne. Han skulle tigga henne.

Han försökte sätta samman en lång historia. Men han kunde inte. Han var för trött.

Han fick en fråga. Han mumlade någonting till svar. Han hade inte läst på. Varför hade han inte läst på? Hade han varit sjuk? Vad hade det varit för slags sjukdom? Jaså, huvudet. Jaså, tänderna. Varför hade han inte sagt från vid timmens början? Trodde han, att han skulle kunna smita undan utan att få någon fråga? Var han uppstudsig? Varför svarade han inte ordentligt? Varför satt han där och mumlade? Jaså, han var uppstudsig?

Han såg läraren öppna katederlådan och ta fram den långa liggaren och bläckhornet och pennskaftet.

Det var dödstyst i klassrummet. En och annan vände sig om och såg på honom. Han hade ej ens blivit blodröd i ansiktet eller bleknat. Han satt alldeles okänslig. Vad rörde detta honom? En anmärkning! Nedsatt sedebetyg! Vad betydde det? Var skulle han få tre och sextifem från? Kerstin, Kerstin — — — Jag måste tigga henne, måste — — —

Det värkte vid hans tinningar och i bakhuvudet. Han satt sammansjunken i trött och likgiltig slöhet.

Äntligen ringde det. Han var den siste som gick ur klassrummet. Då han kom ut i korridoren för att kränga på sig ytterrocken, stodo några kamrater och väntade på honom.

— Du va allt djävla fräck, Pitter.

Pitter var på grund av hans efternamn Stellans öknamn.

— Hur vågade du?

Det låg beundran i deras röst.

Men också för denna var han alldeles okänslig. Vad betydde kamraternas beundran?

Han hade ingen aptit till frukosten och gick in på sitt rum, lade sig på soffan. Han var så dödstrött, dödstrött.

* * * * *

Då han kommit hem från skolan på eftermiddagen, blev han sittande vid fönstret och såg ned på gården, försjunken i sin olycka.

Snart skulle han gå till Kerstin, snart måste han gå — — —

Skymningen föll på.

— Ja måste gå snart, sade han till sig själv, ja måste gå — — —

Till sist reste han sig upp.

Han knackade sakta på hennes dörr. Hon hörde inte och han måste knacka en gång till, innan hon svarade.

— Jösses, ä de han. Kommer han i dag igen.

— Ja.

Hon såg på honom över glasögonen:

— Då ä de väl nånting han vill ha, eftersom han kommer två dar i ra.

Det blev plötsligt stilla inom honom, stilla och dött. Han visste att han inte skulle få pengarna.

De sutto båda tysta. Kerstin stickade på sin strumpa. Då och då kastade hon en blick på honom över glasögonen.

Slutligen sade hon:

— Ja kan väl tro han har kommit för å tigga pengar, eftersom han kommer två dar i ra?

— Ja, sade han lågt.

Det blev åter länge tyst.

— Hur mycke ä de han vill tigga?

— Tre kronor och sextifem öre, viskade han.

Kerstin hade tappat strumpan i knät. Hon tog av sig glasögonen.

— Herre Jösses! Ä han alldeles från vettet.

Det tog en stund innan hon hämtade sig:

— Ä han rent från vettet. Tre kronor och sextifem öre. Tror han en stjäl pengar som hans morfar! Tre kronor och sextifem öre! Ä han tosi! Här har ja gått och släpat i alla mina dar först för hans salig mor och sen för honom å så ä tacken man får att hans far kör en ur huset. Å så ser man inte till honom på Gud vet hur länge å så kommer han å tigger om tre kronor och sextifem öre. Han kommer aldrig utan han vill ha nåt. Ä han rent från vettet! Tre kronor och sextifem öre. Och här har ja gått och släpat och slitit i alla mina dar å så kör di en på dörren — — —

Stellan kröp ej samman under hennes ordflöde. Han var känslolös också för det. Han hade vetat hela tiden, att han inte skulle få pengarna. Han hade alltid vetat det.

— Va ska han ha pengarna till? Va ä de nu han ska köpa? Han ska då ha allt han ser!

Stellan hade ej ens viljekraft att ljuga längre:

— Ja ska inte köpa. Ja ska betala.

Hon såg på honom:

— Va menar han me att han ska betala? Va ä de han ska betala? Han kan väl inte betala utan å köpa?

— Ja har redan köpt.

— Har han redan köpt?

— Ja.

— Och har inte betalat?

— Nä.

— Har han tagit på bok då?

För Kerstin fanns det ingen annan kredit än den att taga på "bok" i specerihandeln, ett system hon lärt sig känna i salig fruns och konsulinnans tid, men som hon aldrig för egen del använt sig av.

— Nä, ja har inte tagit på bok. Ja har tagit på kredit.

Kerstin blev sittande med sammanknäppta händer i knät utan att säga något. Men hennes huvud vaggade fram och tillbaka.

— Men vet han inte de ä syndigt.

— Jo.

— Å så gör han de synd ä?

— Ja.

— Va ä de han har köpt?

— Frimärken.

— Jösses, ja har väl aldrig hört maken. Va skulle han me dom?

— Ja skulle inte ha dom själv.

Nu såg hon åter igen på honom länge:

— Va har han gjort med dom då?

— Ja har gett bort dom till en flicka.

— Jösses! Gud i himlen! Nej, nu har ja inte hört på maken. Han har köpt för tre och sextifem frimärken å så har han gett dom till en flicka.

— Ja.

— Jösses! Gud min skapare!

Det blev tyst, länge, länge.

— Hur gammal ä de han ä? Låt mig se: han föddes mellan Mårtens gås och
Lucia — — —

— Tie år.

— Ja, han ä tie år. Jo, han blir snygg me tiden. Ä han alldeles från vettet. Jösses, han kommer och hamna inom fängelsets murar, va de lider. Va ska de bli av en sån?

Nu satt han med ens alldeles kapprak. Nu visste han, hur det skulle sluta. Han skulle sluta i fängelset. Han hade sett det utifrån, det stora mörka tegelstenshuset andra sidan kanalen, med de små fönstren och gallren. Han hade också sett fångvagnen komma körande från stationen med fångar i. Det var så det skulle sluta. Polisen skulle komma och ta honom. En dag, då han gick ut från skolan, skulle en konstapel komma och säga: följ med mig! Det var så det skulle sluta. Nu visste han det.

Gamla Kerstins ordflöde strömmade fortfarande. Men han hörde ej längre på vad hon sade. Orden nådde honom ej mera. Han satt ej längre i hennes soffa. Han var där borta, i det höga, smutsbruna huset andra sidan kanalen, med de små fönsterna och gallren — — —

Till slut stod han på golvet.

— Go kväll, Kerstin.

— Go kväll. Å må Gud vara honom nådig och rädda honom från va synd ä. Han kan ju fråga löjtnanten om pengar. Löjtnanten, han ä ju go. Han hjälper dom, som ä betryckta och ä i nöd, han vräker inga mänskor på dörren för att de som syndit ä ska regera i hans hus — — —

Stellan stängde dörren och gick.

Han stod åter igen som kvällen förut på den mörka Storegård. Det var så det såg ut i ett fängelse, mörkt och ensamt.

Nej, nej, han ville inte i fängelse. Han ville inte komma dit — — —
Han ville inte!

— Då — plötsligen — medan han stod på den mörka fängelsegården, fick han en idé.

Han var ju rik! Han hade ju pengar!

Han hade ju många pengar i sin sparbössa. Den stod på byrån i hans rum.
Kanske han kunde skramla tre och sextifem ur den.

Han blev het över hela kroppen och störtade in i bakdörren till stora trappuppgången, som om denna tanke med ens gett honom vingar.

Så blev han, lika plötsligt, stående på nedersta trappsteget med handen om ledstången.

Nej, det skulle inte gå! Det skulle märkas, när hans far öppnade sparbössan, innan de skulle gå och köpa julklappar till farmor och morfars och kusinerna — — —

Han blev sittande på trappsteget och tänkte, tänkte, tänkte.

Det var synd. Det var ett riktigt brott. Och det skulle märkas. Han skulle kunna klara sig undan Ebenezar. Men hur skulle det gå sedan — — —?

Men idén ville inte släppa. Det var långt till jul, hela fjorton dar. Till dess skulle han kunna klara sig. Fjorton hela dar — — — Denna tid föreföll honom med ens oändlig. Han räknade långsamt till fjorton: ett — — — två — — — tre — — —fyra — — — Nej, han måste räkna ännu saktare: e — — — tt — — — tv — — — ååååå — — —

Han satt och stirrade ned på trappsteget med händerna på knäna och huvudet i händerna.

Men det var synd i alla fall. Och om han stal, skulle han alldeles säkert hamna inom fängelsets murar.

Då ryckte han till. En sabel skramlade på trappstegen in till förstugan. Han kröp samman och dolde huvudet i händerna. Han skrek till, som om han ertappats mitt i ett brott. Det var hans far som kom…

— Vad sitter du här för?

Han tog ej händerna från ansiktet. Men han hade hört på rösten, att det inte var hans far. Det var en av farbror löjtnanterna på nedre botten.

Han kom närmare.

— Är det du, Stellan?

— Ja.

— Vad står på?

Det var som om hans bröst sprängts, som om slussarna plötsligt öppnats för överfyllda dammar. Han grät, grät — — —

— Men vad är det med dig, min pojke? Kom med in till mig så får jag höra.

Han kände en stor behandskad hand i sin och han leddes över förstugan till en dörr, som öppnades.

— Stå nu här, tills jag har tänt lampan.

Det blev ljust. Mellan tårarna såg han att det var farbror Ekenström.
Han spände sabeln från sig, krängde kartuschen över huvudet och sade:

— Sätt dig nu här i länstolen, så ska vi talas vid.

Stellan satte sig. Farbror Ekenström placerade sig vid sidan om honom på sidostödet och lade sin hand på hans axel.

— Nå, berätta nu, vad du har på hjärtat. Stellan kände, att han luktade punsch. Han kunde ingenting svara. Han bara grät.

— Nå, då får du väl gråta dig torr då.

Farbror Ekenström reste sig upp, tände en cigarrett och började gå fram och tillbaka på golvet, medan han visslade. Till slut sade han:

— Nu har du gråtit nog. Kläm nu ut med vad du har på hjärtat. Något riksviktigt kan det väl inte vara vid din ålder, då man inte har några skulder.

— Jo-o-o — — —

Farbror Ekenström brast i skratt, men hejdade sig:

— Du menar väl inte, att du har skulder?

— Jo-o-oo — — —

— Det var mig en baddare. Och jag som har gått och trott att vid dina år var man åtminstone lycklig. Du lyfter en sten från mitt hjärta, som det står i Biblen. Hur många tusen ä det?

— Fy — — — ra — — —

— Precis en tiondel av vad jag har.

Löjtnant Ekenström började åter gå av och an på golvet, plötsligen fördjupad i sina egna bekymmer. Så såg han på nytt på Stellan, som om denne med ens höjt honom upp på ett plan, från vilket han betraktade sig själv, livet och mänskorna i ett allt oändligare perspektiv.

— Jaså, du har trasslat in dina affärer. Fyra tusen. Hur gammal ä du?

— Tie — — —

— Inte illa.

Han stannade:

— Hör du min pojke. Jag kan kanske hjälpa dig med affärerna, om du sanningsenligt talar om, hur du råkat i klistret. Det skulle intressera mig att höra, hur andra bär sig åt.

— Ja-aa — — —

— Nå, alltså! Hur gick det till?

— Ja tog frimärken på kredit hos Ebenezar Svenson.

— Jo, det finns Ebenezare lite varstans här i världen. Jag känner dem.
Men det ä väl inte så farligt.

— Och så ga ja frimärkena till en flicka i dansskolan för att hon samlade frimärken.

Farbror Ekenström visslade till, en lång, utdragen vissling:

— Ack, ack, den gamla historien. Das ewig Weibliche. Och så kom du i klistret?

— Ja.

— Och så vågar du inte be din pappa?

— Nä!

— Jag förstår dig, unge man. Gud bevare din utgång och din ingång. Sådant talar man inte om för pappa. Men säg mig en sak till: Är hon vacker, flickan?

— Ja-aa — — —

— Vad heter hon?

— Rose.

— Farligt namn. Man sticker sig på törnena. Tycker du mycke om henne?

— Nä — — — inte nu längre.

— Unge vän! Torka dina tårar! Du kan räddas Du har ännu inte tömt sorgens bittraste kalk. Den verkliga janitscharmusiken börjar först, när man tycker mera om flickan, ju mer man kommer i klistret för henne.

— Ja.

— Det förstår du redan?

— Ja-aa — — —

— Du har framtiden för dig, unge vän. Du kommer att gå långt på den bana, du utstakat åt dig. Det var fyra du sa? Här har du fyra kronor.

Stellan brast åter i högljudd gråt.

— Vad nu då! Är det mera än fyra kronor. Har du flera skulder, så kläm ut med samma, så slipper du och komma tillbaka. Kläm ut nu, när pinan är som värst,

— Nä — — — ää — — — de ä inte mera, de ä bara tre och sextifem — — —

— Nå, då har du trettifem öre över och kan börja på ny kula med dem.
Tacka behöver du inte. Det är det ingen mening med.

Stellan satt med två tvåkronor i handen. Han kunde inte röra sig ur fläcken. Och han fortfor att gråta av tacksamhet.

Efter en stund sade farbror Ekenström:

— Nej, unge vän, nu får du ursäkta mig. Jag väntar besök. Adjö med dig, gamla vän! Kanske vi ses igen.

Stellan snyftade fram ett tack och gick hickande ut i förstugan — — —

* * * * *

De sista lektionerna hade han skolkat från dansskolan utan att säga någonting där hemma. Han hade tagit på sig sina bästa kläder och de nya chevreauxskorna, han skulle dansa in till slutbalen, strukit runt på stadens gator, till dess lektionen var över och sedan gått hem, som om ingenting hänt.

Han ville inte återse Rose. Han kunde inte. Han hatade henne. Och han var rädd. Den spänning, han den sista tiden levat under, hade berövat honom all initiativkraft. Han hade handlat på eget bevåg. Och han hade misslyckats. Han hade räddats som genom ett underverk. Han behövde bara gå förbi farbror Ekenströms dörr, för att det ögonblickligen skulle stå klart för honom, hur nära undergången han varit. Om Ekenström inte bott där? Hur skulle han då ha kunnat klara sig? Då hade det inte funnits någon annan utväg än att göra inbrott i sparbössan. Och om han själv inte suttit på trappan, då farbror Ekenström kom hem? Och om farbror Ekenström inte kommit hem just då?

Han började för första gången i sitt liv ana livets underbara lek med mänskorna, tillfälligheternas vidunderliga spel, den tunna tråd, på vilken ens väl eller ve hänger.

Och han blev rädd. Inte på samma sätt som när Ebenezar stått över honom och hotat honom med stryk och rektor, utan på ett annat, mera skrämmande sätt, en rädsla, som ej kunde uttryckas i ord eller i form av konkreta faror.

Och för denna nya rädsla gav han Rose skulden. Han ville inte träffa henne mera. Han ville inte ha med flickor att göra. Det var andra gången de fört honom ut i löje och olycka.

Men en eftermiddag, då de bara hade tre lektioner till innan uppvisningen och slutbalen, stack Ida in huvudet i hans rum.

— Dä ä en flicka, som vill tala mä'n.

Stellan stirrade på henne och stammade:

— En flick — — —

— Ja, just dä! Hon står ute i tamburn å väntar. Hon vill tala mä'n.
Pallra sig ut bara.

Stellan gick långsamt till tamburen och stack ut huvudet. Det var Rose.

Det var redan skumt där ute. Han kunde knappast urskilja hennes ansikte.

— God da, Stellan, sade hon med en röst, som lät underligt mjuk.

Han var blodröd i ansiktet.

— God da, svarade han kort.

— Får ja tala me dig, Stellan?

Han visste ej, hur han skulle bära sig åt och nickade villrådigt.

— Ja, men så att ingen hör oss, sade Rose efter en stund.

Stellan blev allt mera osäker. Inte kunde han bjuda en flicka in i våningen! Det skulle inte vara passande.

— Ingen hör oss, sade han kort.

— Hur länge ska du va sjuk, Stellan?

Han lyfte ögonblickligen ena handen och viskade:

— Tyst! Tyst! Nån kan höra dig. Ja har inte vatt sjuk. Ja har skolkat.

— Har — — — du — — — skolk — — —

Han gick henne närmare in på livet:

— Tyssst! Tyssst. Hör du inte va ja säger. Nån kan höra oss.

— Ja men, ja ville tala me dig, Stellan. De ä nåt ja ville be dig om.

Stellan såg sig förtvivlad omkring. Han tänkte på gatan eller trappan.
Men någon kunde komma och se dem. Till sist sade han:

— Kom mä mig in på mitt rum då. Men gå tyst!

De smögo sig genom salongen och hans fars rum in i barnkammaren. Stellan stängde omsorgsfullt dörren, lyssnade en stund vid nyckelhålet och viskade:

— Säg det nu kvickt!

— Varför har du skolkat?

Han lade händerna på ryggen:

— För ingenting.

— Ska du inte komma till uppvisningen heller?

— Nä. Ja ska säga ja ä sjuk. Ja ska lägga mig till sängs, om dä behövs.

Hon såg på honom med sina stora, svarta ögon. Det började rycka i hennes underläpp.

— Ah, men kom i alla fall!

Han skakade på huvudet.

— Ja ska bjuda dig på bakelser och konfekt hela kvällen.

— Dä kan ja bjuda mig själv på!

Plötsligen satte hon händerna för ögonen och började gråta. Han blev alldeles vettskrämd. Där stod hon inne i hans rum och grät. I detta ögonblick lovade han sig att han aldrig, aldrig skulle ha med flickor att göra. Tänk om hans far eller tant kom just nu! Vad skulle de säga? Han blev svag i knäna av skräck.

— Gråt inte, gråt inte, viskade han med en röst, som stockade sig i halsen.

Men Rose bara tjöt. Hon hade fått upp sin näsduk, och i den anförtrodde hon hela sin smärta.

— Ja har ingen å dansa me på uppvisningen, om du inte kommer. Du å ja har ju dansat samman hela tiden och vi skulle dansa samman på uppvisningen också å nu ä ja ensam. Å så undrar alla mänskor, varför ja inte har nån å dansa me å så säger dom att de ä för att ja ä judinna. Ja ska bjuda dig på bakelser hela kvällen. Mamma kommer dit å hon har så många pengar me sig. Hon kan köpa alla bakelserna, om hon vill.

Han stod och hytte åt henne med ena handen. Men det var ej för att hota henne utan av skräck.

— Tyssst! Tyssst! Gråt inte!

— Ja, men kommer du då?

Han nickade.

— Ja, men du ljuger inte.

— Nä, nä, bara tysst! Å så gå din väg!

— Ä de riktit säkert?

— Ja, ja!

Hon torkade sina tårar. Han stod och vred sig otåligt.

— Gå din väg nu, innan nån kommer.

— Ja kan väl inte gå ut på gatan, sån som ja ser ut.

Hon torkade omsorgsfullt ansiktet.

Till sist var hon färdig, såg sig i spegeln och gjorde en sista fråga:

— Å du narras inte?

— Nä.

— För om du narras, så talar ja om att du skolkat.

Stellan blev åter blodröd i ansiktet. Han ledsagade henne på tå genom rummen ut i tamburen. När han stängt dörren efter henne, sjönk han ned på galoschhyllan. Det var som om benen vägrat att längre bära honom. Han var alldeles utmattad. Och åter igen lovade han sig att aldrig, aldrig mera ha någonting med flickor att göra, inte förrän han blev riktigt stor.

Men han infann sig till uppvisningen och slutbalen.

Det ville ej bli någon riktig vinter den julen.

Ibland snöade det några timmar. Man satt vid fönstret och betraktade flingorna, medan hoppet tändes i ens hjärta. Och så såg man dem smälta på gatan, medan hoppet slocknade inom en.

Ibland kunde det frysa till om kvällarna. Morgonen efter steg man upp tidigare än vanligt, störtade till fönstret för att studera himlen, sprang i kläderna och rusade ned till kanalen. På kanalbanken stod redan en klunga pojkar och kastade sten ut över den nattfrusna isen, som svarade med en lång, spröd, klingande ton.

Men fram mot middagstiden regnade det på nytt. Ens längtan efter is och snö satt som en klump i halsen, man aldrig lyckades riktigt svälja. Man satt åter vid fönstret och stirrade ut i det piskande stormregnet. Eller också kröp man i ytterkavajen och sprang till en kamrat för att låna en Åbergare eller en indianbok, man till äventyrs ännu inte läst. Och under kavajen, i skydd mot regnet, hade man en liknande volym i utbyte.

En eftermiddag, då den låga, smutsgrå himlen tycktes bli högre och tunnare och det alltså åter fanns hopp om att det skulle knäppa till fram på kvällskvisten, satt Stellan orkeslös vid fönstret till sitt rum. Det var bara en vecka kvar till uppropet och han hade till den grad uttömt sina kamraters litteraturtillgångar, att han tagit fram en Topelius från den lilla bokhyllan över skrivbordet.

Plötsligen såg han upp. Nere från porten hördes ett förfärligt oväsen. Köttlund var full igen. Svordomarna kommo Stellan att rycka till och lystra som en gammal nummerhäst vid en trumpetsignal.

Nu raglade Köttlund in på gården, vände sig svärjande om, svor, knöt nävarna, samtidigt som någonting kastades på honom utifrån gatan.

Efter en stund kom Stellan underfund med att projektilerna, som träffade
Köttlund, bestodo av halvfrusna hästbullar.

Köttlund retirerade allt längre in på gården och räddade sig till sist in i stallet.

Ur portgången stack ögonblicket efter ett huvud fram, sakta, försiktigt, som när en råtta tittar fram ur sitt hål. Och så försvann det. Allting hade gått så hastigt för sig, att Stellan ej kunnat se, vem det var. Han hade bara fått syn på en klassmössa med klassmärket bortrivet och tippen av en trubbnäsa.

Han satt i spänd väntan på fortsättningen.

Minuten efter stack huvudet åter fram, lika långsamt, men med mera trygghet över de vädrande rörelserna.

Det var Kalle Möller. Han såg sig omkring för att orientera sig på denna för honom främmande gård, tittade upp mot fönsterna, fick plötsligen syn på Stellan och gjorde en grimas, åtföljd av fingertecken, vilka Stellan uppfattade som en fråga, om han bodde där. Stellan nickade jakande och inbjudande och lät likaledes genom tecken Kalle förstå att den lilla dörren snett över gården ledde till stora uppgångens baktrappa.

Kalle Möller störtade över gården i anvisad riktning, på samma gång som Köttlund kom raglande och haltande ut ur stallet med en kvast i högsta hugg.

Stellan hade alltid hyst en blandning av beundran och fruktan för Kalle, ända sedan han förra höstterminen börjat i Stellans skola. Dels hade han kommit från Malmö, som var en mycket större stad. Dels kunde han en massa nya lekar. Men framför allt hade Kalle redan vid den första gymnastiklektionens början vetat att icke blott sätta sig i en oerhörd respekt utan också skaffa sig ett anseende, som sträckte sig långt utanför klassens gränser. Han hade nämligen hängt i krokig arm på bommen så länge, att kapten Bergenstråhle, som var gymnastiklärare, till sist sagt:

— Nej, hör du, knallhatt, laga dig ner från bommen nu! Vi har inte tid längre. Uppställning!

Från denna stund var Kalle Möller klassens självskrivne ledare. Ingen vågade mucka mot honom, fastän det fanns många, som voro mycket större än han. Till och med pojkar i högre klasser behandlade honom med nedlåtande sympati och efter en vecka hade han flyttats upp i den allra högsta gymnastikavdelningen. Något sådant hade aldrig hänt förut i mannaminne.

Men liksom alla andra hade Stellan ej bara beundrat Kalle utan också, på slutet, fruktat honom. En gång, under ett litet meningsutbyte om hästar, ett område, där Stellan ansåg sig vara expert, hade Kalle, offentligen, hånat honom med orden:

— Dä ska du säga, du, som går i dansskola och går på kondis mä den där judetösen. Du ska hålla käft, när förståndigt folk talar.

Stellan hade blivit blodröd i ansiktet. Han hade satt sig ner utan att svara. Man gav sig inte in i alltför långa dispyter med Kalle. Men nu fruktade han honom. Han gjorde det till den grad, att han, för att förebygga vidare smädelser, ej räknade det under sin värdighet att genom smicker söka vinna Kalles bevågenhet. Tyvärr hade resultatet knappast motsvarat hans förväntningar. Kalle hörde till dem, som äro så starka, så säkra på sig själva, så otroligt oavhängiga, att de ej ha behov av smicker: sanningen om dem själva är dem nog.

Och nu stod denne beundrade och fruktade Kalle Möller i Stellans rum.
Det kunde ej hjälpas: han kände sig stolt, smickrad.

Kalle såg sig omkring i rummet med en van upptäckarblick:

— Bor du här?

— Ja.

— Koss i Jisse nam! Då ska vi ha skojit! Skojar du aldrig mä gubbfan?

Han hade inte ens tid att vänta på svar. Han gick fram till fönstret för att se, om han kunde upptäcka Köttlund. Men Stellan hejdade honom.

— Nä, visa dig inte, för då kanske han ser, att vi håller ihopa.

— Ä du rädd för honom?

— Rädd! Ja rädd! För honom! Nä du!

— Ja, men så du, hur han fick! Den ena hästskiten efter den andra rakt i planeten! Koss i Jisse nam! Om ja bodde på den här gåren, så skulle ja skoja mä'en, så att han ble alldeles tosi å inte visste, vikket ben han skulle stå på! Skojar du aldrig mä'en?

Stellan rätade upp sig förnärmad:

— Har ja inte skojat mä honom va? Du skulle bara ha sett! Har ja inte skojat mä honom? Du skulle bara ha sett hur många tusen gånger ja sprungit opp i hans gödselhög och sparkat omkull den. Å så säger du, att ja inte skojat mä Köttlund!

— Hetter han så?

Stellan nickade. Han började förklara. Han talade upp sig. Han blev ordrik och höljde sig själv med ovansklig ära och han såg med välbehag och stolthet, hur Kalle lyssnade. När han slutat, tillade han, efter en paus:

— Så du kan se själv, att fastän ens pappa tvingar en å gå i dansskola, så behöver man inte va en skit för dä.

— Kommer han hit varenda eftermidda?

Stellan nickade.

— Du tror förståss att de va ja, som bjöd Rose på kondis. Men se du, dä va dä inte. För dä va hon själv. Å då kunde ja inte säga nä!

— Men ä han full varenda da också?

— Nä, inte varenda.

Kalle blev sittande på soffan försjunken i ett leende framtidssperspektiv. Efter en stund sade han:

— Hör du, då kan ja få komma opp till dig om eftermiddagarna å så kan vi skoja mä gubbfan.

Stellan nickade.

Kalle försjönk åter i framtiden. Till sist reste han sig:

— Koss i Jisse nam! Va ä klockan?

Stellan tog upp sin rova:

— Halv fyra.

— Halv fyra! Koss i Jisse nam! Å ja som bara skulle gå ett ärende.

Han fick tag i sin mössa. Sekunden efter var han försvunnen. Med den säkra instinkten hos ett djur hade han letat sig genom två rum ut till tamburen och var borta, innan hans värd hunnit visa honom vägen.

Stellan såg honom, efter en snabb blick mot stalldörrarna, störta ut i portgången. Men Köttlund märkte det ej. Han låg redan i halmen och sov.

Stellan blev sittande kvar vid fönstret och såg länge ned på gården. Han kände det, som om han först nu efter sin olyckliga kärlekshistoria åter trätt in i ordnade förhållanden. Det var som om Kalles besök och hans löfte att komma tillbaka på nytt tillrättalagt Stellans dagliga liv, fört honom tillbaka till hans naturliga omgivning. Han kände sig återigen hemma, efter en lång och förnedrande äventyrsfärd. Världen var på nytt sig lik, visserligen full av äventyr, men av ett annat slag än kärlekens och kreditsystemets, äventyr man ej behövde skämmas för i sin egenskap av mankön.

Han kände sig lycklig. Kalle Möller skulle komma till honom varje eftermiddag! Han hade fått en vän. Och vilken vän! Tack vare Kalle såg han sig redan på en upphöjd och eftersträvad plats i samhället. Det låg en utmärkelse i att vara Kalles förtrogne. Bara detta att kunna säga: Kalle kommer hem till mig om eftermiddagarna!

Ju mera han tänkte på detta, ju starkare blev känslan av tacksamhet för
Kalle, ju större Stellans beundran för honom.

I ett enda slag hade han blivit Kalles vän! Inför detta blev till och med frågan om is och snö betydelselös.

* * * * *

Och det blev lyckliga dagar.

Det var inte skojandet med Köttlund, som i Stellans ögon i första hand gav dem deras strålande glans. Det var samvaron med Kalle. Han skulle ha känt samma lycka bara av att vara tillsammans med honom. Han gick fullkomligt upp i sin nye vän och hövding. Det kändes så skönt, efter allt handlande på eget bevåg, att förnimma en annans påtagliga överlägsenhet och ovedersägliga styrka, att följa och lyda.

Utan att han märkt det själv hade all Åbergares och indianböckers romantik så småningom gett konturer åt hans idé- och känslovärld, förlänat den form och innehåll, skänkt den standard och kodex, förtätat sig till en livsåskådning, ett livskriterium. Och det första budet i denna värld var vänskapens obrottsliga lag. Den var heligare än allt annat.

Och nu hade han fått en vän! Och vilken vän! På honom koncentrerade Stellan all denna romantik, som under den hjärtklappande lektyren av äventyrsböcker omdanat hans själ. Här slog den ut i full och flammande låga.

Han endast tänkte i termen Kalle Möller. Han försökte så gott han kunde härma hans språk, hans maner. Han gick ända därhän, att han slet klassmärket från mössan. Hans dagar voro delade i två avdelningar, att gå och vänta på Kalle och, då han kommit, vara tillsammans med honom. Hans rum var ej längre platsen, där han själv hade sin varelse, fylld av minnen från tidernas morgon: det var platsen, där Kalle och han tillbringade eftermiddagarna tillsamman, där de välvde sina planer.

Men ej heller denna lycka var utan sina mörka skuggor. Ibland, då regnet stod som spön i backen, då man ej kunde skoja med Köttlund, då det ej fanns någonting annat att göra än att hålla sig stilla inomhus, kom oron över Kalle. Han beklagade sig över att hans far blivit bankdirektör i denna djävla håla, där det inte fanns någon hamn eller något hav. Han kände sig innestängd.

— Ja, men ån då?

Kalle gav honom en föraktfull blick:

— Ån! Sa du ån! Där finns ju inga skutor eller ångare. Ån sa du! Du menar väl inte att man ska leka med barkbåtar heller. Man är väl ingen barnrumpa.

Stellan rodnade och vände sig bort. Han skämdes. Det var just vad han brukat göra i Särö. Han lekte inte precis med barkbåtar, men med vackra små fartyg med vita segel och blåmålade, fernissade skrov. Efter en stund sade han:

— Ja, men ja vet va vi kunde göra.

— Va då?

— Vi kan leka med tennsoldater.

Kalle såg åter på honom.

— Nä, hör du! Du ä för djävli. Tennsoldater!

— Ja, men du förstår inte va ja menar. Man leker riktigt fältslag. Ja har en sån massa tennsoldater. Så ställer man opp dom i två härar på matsalsbordet liksom Gustav Adolf vid Lützen eller Breitenfeld eller Karl den tolfte vid Narva. Å så manövrerar man mä dom liksom Gustav Adolf och Karl den tolfte å ser, hur de gick till. Pappa har själv visat mig. Å så om man vill skjuter man på varandra med kanoner. Fast dä gör aldrig pappa.

Kalle funderade en stund.

— Har du kanoner då!

Stellan nickade.

— Får ja se dom!

Stellan dök in i leksaksgarderoben och plockade fram en kanon med fjäder bak, så att man kunde skjuta ärter ur den.

Kalle undersökte den. Minuten efter var fjädern sönder.

— Å du menar, att vi skulle leka med sånt där, som går sönder bara man tittar på de. Nä du! Inte ja!

Stellan kände sig mycket sorgsen.

— Djävla regnande, sade Kalle och lade sig på soffan. Efter en stund sov han.

Stellan satt vid fönstret och vakade över sin vän och hövding, så att han inte skulle komma för sent hem till middagen. Och då han väckte honom, störtade Kalle upp, ryckte till sig mössan och försvann med ett:

— Koss i Jisse nam!

— Kommer du i morron?

Men Kalle hade ej tid att svara. Minuten efter kunde Stellan höra honom ramla nedför stora trappan.

Men dagen efter infann han sig i alla fall. Stellan kände sig lättare om hjärtat. Kalle var i alla fall hans vän, hans verklige vän.

* * * * *

Då uppropet till vårterminen var över, fick Stellan tag i Kalle.

— Du kommer väl som vanligt.

— Visst!

Stellan gick hem och satte sig att vänta. Men hans vän kom ej. Var och varannan minut öppnade han dubbelfönstret i sin fars rum och spejade ut på gatan. Men Kalle syntes ej. Han gick tillbaka till fönstret i sitt rum, blev sittande och stirrade ned på gården. Kanske han kom den vägen. Han gick ut i tamburen, öppnade ytterdörren och lyssnade ned i trappan. Inte ett ljud. Han gjorde samma rond på nytt, många gånger.

Då klockan var fem och han visste, att Kalle skulle äta middag, tog han på sig ytterkavajen och gick till honom. En jungfru kom och öppnade.

— Ja skulle fråga om Karl ä hemma.

— Ja, han äter middag. Ja ska säga till honom.

Efter en stund kom Kalle ut. Han tuggade ännu. De sågo på varandra.

— Du kom inte, sade Stellan lågt.

Kalle såg sig om för att vara säker på att matsalsdörren var riktigt stängd.

— Nä, ja glömde dä.

De blevo länge stående kvar utan att säga något. Ingen av dem visste, hur man skulle handla i en dylik belägenhet. Till sist klämde Stellan fram med en lögn.

— Köttlund va så djävla full.

— Köttlund — — — ja ä trött på Köttlund — — —

— Ja, men dä kan dröja länge tills han blir så full igen.

Det blev åter tyst, en lång tystnad. Slutligen stängde Kalle dörren sakta bakom sig. Stellan stod ensam ute i förstugan. Han blev stående länge, innan han gick nedför trappan. Och han gick med steg så smygande, som om han hittat på något otillåtligt.

Kalle sökte ej mera upp Stellan om eftermiddagarna. Stellan kunde ej längre förebrå honom att smita undan eller bryta sina löften. Kalle var uppriktig. Då Stellan frågade honom: — Kommer du i eftermiddag, svarade han:

— Dä vet ja inte.

Det var förgäves, som Stellan vädjade till det förflutna och dess minnen. Kalle Möller levde alltför mycket i nuet och den allra närmaste framtiden för att låta det, som låg bakom honom, tynga hans känsloliv eller företagsamhetslusta. Han tog sina drabanter och väpnare, var han fann dem, utan att i valet låta leda sig av hänsyn till gamla minnen eller exklusiva vänskapsband.

Och Stellan förstod rent instinktivt allt detta. Han insåg, att om han ville vara i sällskap med Kalle, berodde det på honom själv att träffa honom.

— Men va ska du hitta på i eftermiddag?

— Dä vet ja inte. Hur kan ja veta dä i förväg. Dä blir väl nån rå.

— Men var kan vi träffas då?

Kalle nämnde tid och plats, ett gathörn…

Men det hände ej så sällan, att han ej ens anträffades där. Stellan stod och väntade länge, till dess han omsider började ströva omkring på stor- och smalgatorna. Ibland stötte han på honom, ibland inte.

— Du kom inte?

— Va fan kunde ja hjälpa dä. Vi hade skojit inne på Ahlströms gård, ja och en massa andra pojkar.

Och Stellan förstod. I de äventyr, som voro Kalles älsklingslekar, kunde man ej vara bunden av tid och plats. Leken kallades att "gå på gårdarna" och bestod däri, att man strövade omkring några stycken på gatorna, stack huvudet in genom en portgång, såg efter, om det fanns någonting man kunde förstöra och tog sin chans. I en sådan lek spelade det gynnsamma tillfället den avgörande rollen. Inför detta måste alla andra hänsyn vika.

Stellan förstod. Men förståelsen bragte ingen lättnad i hans sorg. Han hade ingenting att förebrå Kalle Möller. Han beundrade honom lika mycket som förr. Men han var avundsjuk på de andra pojkarna, som Kalle i sin bekymmerslöshet samlade omkring sig på måfå om eftermiddagarna och med vilka han strövade omkring på gatorna i hopp om en chans. Stellan hade ingenting emot att vara Kalles drabant. Men han ville vara den förste, den trognaste. Han ville ej låta någon tränga sig emellan honom och Kalle.

I en sådan situation fanns det ingenting annat att göra än att ständigt hålla sig i Kalles närhet, att ständigt vara till hands och på sin plats. Stellan infann sig fördenskull hos honom om eftermiddagarna, så tidigt anständigheten tillät det. Det var endast ytterst tvingande skäl, som förmådde honom att hålla sig borta. Han blev Kalles långa, bleka skugga. Genom själva sin ihärdighet skaffade han sig på sätt och vis första platsen om icke i Kalles hjärta så i alla fall i hans tankar, vid uppgörandet av planer.

Stellan blev en vana hos Kalle.

* * * * *

En av de första dagarna i februari kom vintern.

Sent en kväll började den med en snöstorm, som yrde genom gatorna. Den varade hela natten. När Stellan på morgonen kom stickande ut ur Storehus med morgonchokladen brännande från tungan ända ned i magen och med de valfrusna fingrarna knäppande ytterkavajen, måste han vada genom en snödriva, som dränkt de tre trappstegen ned till trottoaren. Gatorna lågo med kullerstenarna alldeles nakna. Men längs husväggarna hade snön tornat upp sig i väldiga vågor med spetsiga, blanka kammar. Snökornen stucko som knappnålar i ansiktet.

I skolan gick stämningen hög. Pojkar, som bodde i utkanten av staden berättade vidunderliga äventyr om snödrivor, de måste plumsa sig igenom, så oerhörda, att det gått dem över axlarna. Man ville tro dessa berättelser, men visste inte om man vågade. Morgonbönen hade mindre andakt över sig än någonsin. Snökornen piskade mot bönsalens höga fönster och lukten av smält snö och smorlädersstövlar stack som en ljuvlig rökelse i näsan.

Redan under den första lektionen lade sig stormen. Det skedde plötsligt. Som på ett kommando vände alla pojkarna huvudena mot fönsterna, där en grå dager grydde. Det hade med ens blivit så tyst där ute. Nu kom den riktiga snön, den efterlängtade, de stora, sakta dalande flingorna. Det var omöjligt att hålla sina ögon från dem. Och allt eftersom dagern steg blevo dessa flingor vitare, mjukare, fylligare. Vid andra timmens slut, då man gick hem till frukosten, talades det i gymnasistkretsar redan om slädparti med bal, medan småpojkarna vältrade sig i snön som hundvalpar i gröngräs.

Åter igen hade livet i ett enda slag fått ett innehåll och en mening.

Hela den dagen fortfor snön att falla. På eftermiddagen hördes den första bjällerklangen. Man störtade i väg genom tvärgatorna för att se, vem det var och man fick så småningom veta, att det varit löjtnant Hartman, som kört major Schwerins äldsta dotter i en släde med ett väldigt slädtäcke och silverbjällror. Och så hördes en släde till. Nu var man förberedd och höll sig i spänd väntan på Västra Storgatan. Denna gången var det handlande O.Th. Borg, som var ute och körde för sin fru. Det var inte lika vackert, åtminstone tyckte inte Stellan det, men det var i alla fall släde och bjällerklang. Och sen kom det många flera, officerare och handlande.

Innan det var tid att gå till sängs, slutade det upp att snöa. Och den sista gången under kvällen, som man lyfte på gardinen och tittade ut, var himlen hög och svartblå med tusentals stjärnor, som tindrade med en glans som om de blivit nypolerade.

Då Stellan nästa morgon sprang till skolan, voro redan snöplogarna ute. Och det var kallt. Andedräkten stod som rökstrålar ur näsan. Kölden stack rakt genom yllevantarna och strumporna. Det isade kring knäskålarna och på vaderna över stövelskaften. Men det var en skön smärta. Mot detta kalla, gnistrande vita kommo från alla kanter svarta figurer med händerna nedstuckna i fickorna och näsan i rockkragen springande mot skolan, där de höga fönsterna i bönsalen lyste som kyrkan en julotta.

— Jo då. Kanalen ligger redan. Och isen ä så här tjock.

En yllevante stack fram ur en rockficka, mätte isen och dök tillbaka igen.

— Kanalen! Va pratar du för skit! Tacka för att kanalen ligger. Men åkanterna ligger också. Ja har själv sett dä.

— Då blir det skridskolov.

I gymnasistkretsar tillsattes redan en kommitté för att uppvakta rektorn med en förfrågan om möjligheten av arrangerandet av ett slädparti med ty åtföljande bal på Fjelkinge gästgivaregård. Man skulle lova att inte dricka glögg eller andra sprithaltiga drycker.

Kölden höll i sig. Vid frukostlovet tog man fram skridskorna. Varje rast medförde nya underrättelser. Om två dagar skulle skridskoklubben öppnas. Nästa lördag skulle regementsmusiken spela där, om det inte blev så kallt, att spottet frös i trumpeterna. Det hade Stellans far själv sagt. Han var musikofficer det året. Och det var han som bestämde, när och var musiken skulle spela. Alltså var det sant.

Och kölden höll. Gymnasisterna fingo sitt slädparti.

Fredagsmorgonen steg rektorn efter sista psalmen upp på katedern. Alla visste vad det gällde. Strömfåran hade lagt sig. Men det var liksom en officiell bekräftelse på detta av alla kända faktum att höra rektorn offentligen förkunna nyheten.

— I natt har åns strömfåra lagt sig. Jag behöver ej påpeka, hur många gosseliv den redan krävt och jag förbjuder härmed skolans lärjungar att försöka det farliga vågspelet att gå över ån, innan jag från katedern gett tillåtelse därtill. Ett sådant försök kommer att av mig personligen bestraffas med kroppslig aga inför den felandes klasskamrater. Och med klassmörj följer som bekant nedsatt sedebetyg.

Kalle Möller satte armbågen i sidan på Stellan.

— Dä ska vi göra.

Stellan svarade ej. Men inom sig vägrade han.

De talades närmare vid om saken under första rasten. Stellan gjorde fortfarande invändningar.

— Du förstår inte va dä ä å gå över ån.

Kalle såg på honom länge:

— Förstår ja mig inte på is, va? Dä ska du säga! Koss i Jisse nam!

Han snurrade flera varv runt på klacken.

— Kan du inte simma?

Stellan rätade upp sig:

— Jo, dä kan ja visst!

— Ja, men ja ä simkandidat. Å ja vet, hur man ska bära sig åt, när man dråsar i plurret.

Stellan såg på honom.

— Å vill du inte va mä, så kan ja lätt få en annan. Dä ä ingen konst.

Stellan vred på sig:

— Nä, dä vet ja väl!

Klockan ringde.

De gjorde en avstickare ned till ån, innan de gingo hem till frukosten. Åkanten var redan belagd med tumstjock is, vit som surmjölk och med vissnade vass stickande upp som skäggstubb. Men längre ut låg rännan med ett tunt, stålsvart istäcke. Kalle hade plockat fickorna fulla av stenar av olika storlekar. De gingo ända fram till strömfårans kant. Kalle kastade stenarna ut över den nattgamla isen och lyssnade till tonen, han fick till svar. Stellan sade ingenting. Han stirrade ut över detta glansiga stålsvarta band; det klingade i isen, när Kalle kastade en sten, som när man slår på en trekant. Och Stellan frös ända in i benstommen.

Till sist skakade Kalle på huvudet.

— Nä, dä går inte i eftermidda. Vi får vänta till i morron.

Stellan andades lättare. Medan de gjorde sällskap in i staden, underhöll han Kalle om alla de olyckor, som hänt på ån. Kanske han skulle kunna lyckas att övertyga sin vän och hövding.

— Du så ju själv, hur djävla svart isen va. Du kan inte tro, hur stark strömmen ä ute i rännan.

Kalle tycktes ej lyssna. Först när de skildes åt, sade han:

— I morron går dä. Å dä skulle nog gå i eftermidda också, om man kröp över. Om dä bara funnits en pojke till, som va simkandidat.

Han såg nedåt gatan, som om han sökte upptäcka någon, som avlagt denna examen.

Hela eftermiddagen höll man till nere vid åkanterna.

I horisonten i väster stod en röd skybank, som för varje minut skrumpnade till färg och form, medan solen sänkte sig. Långt borta, andra sidan maderna, steg den höga skorstenen från det nybyggda sockerbruket och bolmade ut en rök, som krympte samman, nästan trollades bort till iskristaller.

Stellan gick vid sidan om Kalle längs strömfåran. De hade också andra pojkar med sig, som under edligt tysthetslöfte invigts i planen. Kalle hade använt middagsrasterna att gå omkring och säga:

— I morron går ja å Stellan över rännan. Men andas du ett enda ord om dä, får du på käften.

Nu hade också Stellan fickorna fulla av stenar, som han då och då med kännarmin och huvudet på sned singlade ut över den stålsvarta isen i strömfåran.

Han var rädd. Men han vågade ej visa det. Han hade i ett enda slag för alltid befäst sitt anseende i klassen som Kalles drabant. Han hade plötsligen framstått som en oomtvistligt oförvägen och modig natur. Förvandlingen hade väckt så mycket större uppmärksamhet som han bara för några veckor sedan gått i dansskola och ätit bakelser på kondis med flickor. Man skulle ha haft svårt att tro på en så snabb förändring, om inte Kalle själv genom att utvälja honom till drabant gått i god för den.

— Kom ihåg, sade Kalle, innan de skildes åt, att du tar gymnastikskor mä dig.

Stellan nickade. Och samtidigt stack det till inom honom som ett plötsligt hopp. Det var som om han med ens funnit en utväg att i sista stund kunna klara sig undan: han kunde ha glömt gymnastikskorna. Det var ett sätt att rädda sig. Glömma hade man rätt till. Det gjorde man var och varannan dag i skolan.

Han skildes från Kalle utanför dennes port.

— I morron, sade han högt och tydligt.

Kalle bara nickade.

* * * * *

Det var som om Stellan den kvällen inne på sitt rum för första gången gjort ett överslag av sitt liv, bedömt ett mänskolivs värde och — valt.

Han kände sig fylld av en stämning, så högtidlig, så allvarlig, att det föreföll honom som om hans bröst skulle sprängas. Under denna kväll, medan han stod vid fönstret till sitt rum med rullgardinen uppdragen och såg upp mot de köldgnistrande stjärnorna förtätades Åbergs- och indianboksromantiken till ett beslut. Han fick inte svika. Han måste inte svika. Vad som än hände: man fick aldrig svika en vän. Det var ärelöshet. Hellre då det andra, det kalla, våta, strömmen, döden…

Nu gällde det att visa, vem han var. Nu hade han världens ögon på sig. Nu var den stund inne, som en gång kommer till alla de hjältar, han läst om i böckerna, den stunden, då hans ögon flugit över bokens sidor, då han skakat av spänning, om hjälten till sist skulle visa sig värdig. Och nu var det hans, Stellans tur. Där han stod vid fönstret tyckte han det var, som om hela världen, alla de andra pojkarna i klassen, i detta ögonblick riktat sina blickar mot honom i samma hjärtklappande ängslan, han själv känt inför böckernas hjältar. Skulle han svika…? Nu gällde det!

Han såg upp mot stjärnorna och som för att brädda denna allvarsfyllda stund gjorde han korstecknet som en katolik, medan han sade högt och med fast stämma:

— Karl Möller, jag skall aldrig svika dig.

Och så kröp han till sängs, drog täcket över huvudet och rullade sig samman som ett foster.

Men plötsligen låg han på rygg, klarvaken, stirrande ut i mörkret. Hans hjärta bultade.

Han hade fått en idé, en idé så glänsande, att han satt kapprak i sängen.

Kalle Möller och han skulle ingå fostbrödralag! De skulle blanda blod samman, han och Kalle!

Han talade till sig själv, som om han redan höll på att utveckla planen för sin vän.

— Kommer du ihåg, att när två vikingar vatt i livsfara, så blandade dom blod och lovade att va vänner för hela livet. Dom delade ljuvt och lett och så lovade dom att di aldrig skulle svika varandra utan när dä gick galet för en, så skulle den andre hjälpa. Och så hjälpte dom varandra.

Stellans tankar flögo en stund som svalor. Det skulle vara stiligt. De skulle blanda blod och aldrig, aldrig svika varandra. Hans kinder brände.

Minuten efter ryckte han till. Vikingarna lät blodet rinna under en tuva. Och det hade de ingen. Och hur skulle de få blodet att rinna?

Nu arbetade hans tankar som jordens kryp. Han måste fundera ut något annat sätt. Kanske man kunde sticka sig i fingertopparna med en knappnål och krama ut blodet. Och så kunde man slicka av det på varandra. Också det kunde gå för sig. På det sättet hade man ju i alla fall blandat blod med varandra. Han hade Kalles blod i magen och Kalle hans. Egentligen var idén stiligare än vikingarnas. De läto endast blodet rinna under en tuva — — —

Han låg med klappande hjärta och längtade till morgonbönen — — —

Han kunde inte sova. Tanken på den kalla, svarta strömfåran skrämde honom ej mera. Den föreföll honom nästan som en bisak inför detta andra, fostbrödralaget, blodblandningen…

Han hade så bråttom att komma i väg på morgonen, att han inte hann knäppa alla sina knappar förrän han var ett gott stycke från hemmet.

Det var kallt, knastrande kallt. På sätt och vis sörjde han över att det frusit så skarpt. Kanske strömfåran redan var säker. Han tänkte inte så mycket på att han och Kalle skulle berövas vågspelets ära. Men om det inte längre fanns någon risk för livet, skulle hans idé om fostbrödralaget förlora sin glans. Man går inte fram till en vän och säger: — Nu ska vi blanda blod, om det inte har gällt någonting riktigt. Det skulle bara se dumt ut, idiotiskt.

Han väntade på Kalle före morgonbönen så länge, att han var den siste som slank genom bönsalsdörrarna, innan de stängdes. Och när de kommo tillbaka in i klassrummet, fanns Kalle ej heller där. Ordningsmannen anmälde honom som frånvarande utan att kunna säga om han var sjuk eller ej. Han skrevs upp i liggaren som frånvarande utan laga förfall — tills vidare.

Innan Stellan gick hem till frukosten gjorde han en avstickare till Kalles. Han låg påklädd på sängen och läste läxor. Han var sjuk. Han hade ont i magen och i huvudet. Han hade varit uppe flera gånger på natten.

Stellan blev stående vid sängen och såg på honom. Så kastade han en blick mot dörren, som stod öppen till våningen, böjde sig ner och viskade:

— Kommer du inte till skolan alls i dag?

Kalle svarade ej. Men inne från våningen hördes en röst, Kalles mors röst, som sade:

— Jo, det gör han visst det. Hans sjukdom är det inte så farligt med.
Han har naturligtvis inte läst på läxorna.

Stellan såg åter på honom. Men han bara skakade på huvudet. Till slut, efter att ha kastat ett misstroget öga på den öppna dörren in till våningen, varifrån den stränga rösten kommit, böjde sig Stellan över honom och viskade:

— Ah, hör du, kom! I morron blir dä för sent. Då ä isen så tjock. Ja har en så stilig idé.

Kalle svarade honom med en matt, ointresserad blick.

— Jo, ja har en sån stilig idé. Vi ska bli fosterbröder. Vi ska blanda blod.

Kalle såg på honom med samma matta, ointresserade ögon.

— Du vet, vikingarna, när di vatt i livsfara, så blandade di blod och så bildade di fostbrödralag och lovade att dela ljuvt och lett tillsammans och att alltid hjälpa varandra, du vet.

Kalle nickade, men utan den entusiasm, Stellan väntat sig.

— Ä dä inte stiligt?

— Å jo! — — —

— Ska vi inte göra dä?

— Dä kan vi väl göra — — —

— Ja, tjenis! Ja kommer hit efter skolan och så tar ja gymnastikskorna mä mig.

Kalle nickade.

En klocka ringde.

Inne från våningen klappade någon i händerna:

— Frukost!

Kalle infann sig till middagslektionerna. Pojkarna i klassen skockades om honom:

— Ska du och Stellan göra dä i eftermiddag?

Kalle gav intet annat bestämt svar än det, att om någon knyste ett enda ljud, fick han på käften.

Stellan var mera meddelsam. Han kunde visserligen inte ge några upplysningar om klockslag och plats, där övergången skulle äga rum, eftersom Kalle ännu ej gett bestämda order, men i eftermiddag skulle det ske, annars var det ju ingen konst. Så som det frös nu skulle vem som helst kunna gå över strömmen i morgon. Ville de se på, så fick de själva hålla sig framme.

Också visavi honom själv höll sig Kalle tyst och förbehållsam. Men Stellan tyckte sig förstå denna tystlåtenhet. Han till och med beundrade den och skämdes över att han varit så talför. De riktiga hjältarna pratade inte så mycket. Det fanns indianer, som aldrig sade ett enda ord. Och nästa rast slöt också Stellan sin mun.

Plötsligen tog Kalle honom avsides:

— Men, hör du, om vi skulle åka i plurret, var ska vi torka oss? Kan vi göra dä hemma hos dig? Ja vågar inte komma hem våt.

Detta var någonting Stellan ej tänkt på och han funderade däröver hela nästa timme, till dess han funnit lösningen. Kerstin! Visst djävern! Gamla Kerstin. De kunde springa och torka sig hos henne. Hon skulle inte säga ett knyst. Och hon hade en så bra kamin, som alltid var glödhet.

— Vem ä gamla Kerstin?

— Dä ä min gamla barnpiga. Och hon bor i Lillegård.

Kalle nickade betänksamt.

— Och hos henne kan vi få låna en knappnål, som vi kan sticka oss mä i fingertopparna.

Nu spärrade Kalle upp ögonen:

— Sticka oss i fingertopparna! Va pratar du för skit? Vafför skulle vi göra dä?

— Ack, dä va sant! Dä glömde ja å tala om för dig i morse, när ja talade om vikingarna, som blandade blod. Se du, ja har hittat på ett bättre sätt än dä där mä att låta blodet rinna under en tuva. I stället ska vi sticka oss mä en knappnål i fingertopparna och så ska vi krama ut blodet och suga dä på varandra så att ja får ditt blod och du får mitt. Du förstår!

Kalle nickade, men också nu utan entusiasm.

Klockan halv tre var Stellan hemma hos Kalle.

— Ä du färdig nu?

— Dä ä väl inte så djävra bråttom.

Kalle gick ut och blev länge borta. När han kom tillbaka, hade han ytterkavajen med sig och drog ur rockfickan fram en torklina.

Stellan stirrade på honom:

— Va ska vi mä den å göra?

Kalle bröt ut med en häftighet, som om han sökte försvara sig:

— Du menar väl inte ja ä en sån idiot så ja vill dö heller! Va vi ska mä den? Vi ska ha några pojkar å stå mä den i närheten, så di kan kasta ut den till oss ifall dä behövs.

Han granskade linan ett slag, stoppade den tillbaka på dess plats, krängde ytterkavajen på sig och sade:

— Ska vi kila då?

— Ja, men Kalle, du har glömt gymnastikskorna.

— Visst fan!

De gjorde ett slag kring gatorna för att samla upp en handfull pojkar, fyllde fickorna med sten och vandrade längs strömfårans kant. Nu var det endast mitt ute i rännan isen svarade med en klingande nattfrusen ton, när man singlade en sten över den.

Till slut stannade Kalle där det svarta isbandet var som smalast.

— Ska vi göra dä här? frågade Stellan.

Kalle nickade.

Plötsligen var det någon som opponerade sig. En av pojkarna, som skulle hjälpa till med linan, ifall det behövdes, sade:

— Men nu ä du allt bra djävla dum, Kalle.

Kalle vände sig om:

— Va hostar du om?

— Jo dä vet ja! Ja vet, att där rännan ä som smalast där ä strömmen starkast.

En lång diskussion utspann sig. Till slut sade Kalle till Stellan:

— Bry dig inte om'en. Han begriper ingenting. Vi gör dä här!

Han tog långsamt av sig ytterrocken, satte sig på den och började kränga av sig stövlarna. Stellan följde hans exempel. Runt omkring stodo pojkarna och sågo på, tysta.

När Kalle fått gymnastikskorna på sig, gick han ända ut till den svarta iskanten. Så vände han sig om.

— Ställ nu opp er här, pojkar, i en rad inåt lann mä linan. Å om nåt händer, så kastar ni ut den, å när vi fått tag i den, så drar ni opp oss.

Han ordnade linjen, som om han varit troppchef i gymnastiken. Pojkarna lydde. De voro imponerade över detta metodiska, vetenskapliga förfarande. Och de voro också stolta över att på detta jämförelsevis ofarliga sätt få ta del i bragden.

Kalle granskade ännu en gång kedjan av hjälpredor.

— Nu tar vi å oss i skjortärmarna då.

— Ja, sade Stellan.

— Å så ställer vi oss ett stycke från varandra och när jag säger tre så glider vi över.

— Ja.

Han vände sig ännu en gång om:

— Hör du, du på sladden, va fan du hetter, du ska ha linan över axeln och kring livet så du inte släpper taget, precis som sjömän, när di drar.

Stellan stod ute vid strömfårans kant, ett stycke från Kalle och skakade av köld i skjortärmarna. Han frös ända in i hjärtat. Inte svika… Inte svika… Nu hade hans stund kommit…

Så kommenderade Kalle:

— Ett — — — ttt — — — våååå — — — ttttrrr — — —

Stellans hjärta bultade hårt, som om det ville spränga bröstkorgen.
Han slöt ögonen och tog ett glidande steg ut på det svarta. Det gick
— — — Ett steg till. Nu såg han åt sidan. Kalle stod ännu kvar.

— Kommer du inte? ropade han som i ångest och stannade.

— Stanna inte! ropade Kalle tillbaka. Stanna inte!

Stellans ögon blevo plötsligen alldeles stela av skräck. Och ögonblicket efter gav han till ett gällt, hest skrik. Det krasade under honom. Han sjönk, drogs ned av något isande kallt och vått och tungt.

— Opp mä armarna! Opp mä armarna! ropade Kalle. Hör du inte! Opp mä dom! Hit mä linan, pojkar! Kvickt! Kvickt!

Det sista Stellan såg var Kalle, som krypande närmade sig honom:

— Hugg tag i linan, hugg tag, ser du den inte! Här! Här!

* * * * *

De sutto hos gamla Kerstin, inbäddade i filtar framför den glödheta kaminen. Vid sidan om på bordet stod en tillbringare med ångande mjölk. Över kaminen hängde kläderna. Det rök ur dem.

Gamla Kerstin hade gått ut för att köpa dricka att blanda i den kokheta mjölken. Det var det bästa medlet hon visste mot förkylning.

Ända sedan de kommit upp ur vaken hade de ej växlat ett ord. De hade sprungit genom smågatorna så fort de kunnat i de nerisade kläderna och med tänderna skallrande i munnen av köld. Och så länge Kerstin varit inne hade de ej kunnat få fram ett ord. Hon hade bara grälat i ett sträck.

Nu såg Stellan på Kalle. Djupt nere hos honom låg en misstanke och värkte.

— Varför kom du inte när du sa tre? frågade han till sist med en trevande röst.

— Kom! Va menar du mä dä? Dä skulle just ha vatt snyggt om vi sprungit båda på samma gång. Vem skulle då ha krupit ut å räddat dig. Ja hade själv tänkt å sprungit först, men så i sista stund tänkte ja, att dä va bäst ja vänta ett ögonblick, om något skulle hända dig, så att ja kunde va klar å hjälpa.

Stellan nickade. Han kände sig tacksam över förklaringen. Hans misstankar hade skingrats. En översvallande tacksamhet steg upp inom honom. Kalle hade räddat honom.

— Ska vi göra dä nu? frågade han efter en stund. Nu, när Kerstin ä borta?

Kalle såg på honom, förvånad, som om de ej utfört tillräckligt med bragder redan:

— Va ska vi göra nu?

— Dä där du vet, som vikingarna gjorde, när di vatt i livsfara, fostbrödralaget, du vet. Di blandade blod…

— Jaså dä! Ja, dä kan vi väl göra.

— Å så svär vi vid Gud att vi alltid ska dela ljuvt å lett å att om den ene ä i fara så ska alltid den andre bispringa.

— Har inte ja räddat dig ur fara, va? Hade dä inte vatt för mig, så hade du liggat i plurret nu.

Men nu kände sig Stellan kränkt. Förstod inte Kalle vad han menade?! Förstod han inte, att det var just därför, han ville blanda blod med honom, av tacksamhet, av beundran.

— Ska vi! Kerstin kan snart va tillbaks!

Kalle nickade, men utan entusiasm.

Stellan kröp ned från stolen och fiskade ur Kerstins sykorg fram en stoppnål.

— Gör du dä först, sade Kalle, så ja får se, hur dä går till. Ja har aldrig blandat blod mä nån.

— Inte ja heller, svarade Stellan förnärmad. De gjorde vikingarna bara en enda gång. Ska vi?

Kalle nickade. Stellan började sticka i pekfingerstippen. Så kramade han och fick fram en droppe blod.

Han sträckte fingret mot Kalle:

— Slicka nu!

Kalle slickade upp bloddroppen.

— Nu ä dä din tur.

Kalle fick tag i stoppnålen, stack till och lät Stellan slicka.

— Nu ska vi göra dä en gång till. Dä va så lite blod.

— Ah, dä behövs inte mer. En droppe ä väl nog. Dä beror väl inte på, hur mycke man får i sig, utan att dä ä blod å inte nåt annat.

— Då svär vi då att vi ska dela ljuvt å lett.

De svuro. Stellan räckte Kalle sin hand och sade:

— Nu ha vi gjort fostbrödralag å dä ä för livet.

Kalle nickade. Det blev tyst. Det sprakade i kaminen.

Stellan kände det, som om han inträtt i ett nytt och högtidligt skede av sitt liv. Nu hade han en vän, en riktig vän. Världen hade på något sätt förenklats. Han var ej ensam längre. Han var två. Han hade blivit starkare. Han hade från och med nu fyra armar att slåss med, två munnar att skälla med, två hjärtan att bevara sina hemligheter i…

Kalle reste sig upp, kände på sina kläder, som hängde över kaminen och satte sig igen. Till sist rös han till ett slag:

— Fy fanken! Nu blir de nog klasstryk i morron.

Stellan såg på honom:

— Inte ä du rädd för dä?

Kalle svarade först efter en stund:

— Slår di en tills rottingen går sönder i den här skolan?

— Dä vet ja inte. Ja har aldrig vatt mä om dä. Har du?

Kalle skakade på huvudet:

— Nä, men i Malmö va dä en gång en pojke som fick klasstryk. Han sa dä gjorde ont.

— Skrek han?

Kalle nickade:

— Han vrålade alldeles djävrigt.

Det blev åter länge tyst. Till sist sade Stellan:

— Men dä ska inte vi göra.

Kalle vaknade ur sina funderingar:

— Vikket?

— Skrika. Inte om dä gör aldrig så ont.

— Nä — — —

Kalle tog sig en lång funderare innan han tillade:

— Men ja tror inte ja får smörj hemma för ja kan alltid säga, att ja räddade dig.

Stellan nickade:

— Ja, dä gjorde du. Dä kan ja säga din pappa, om han inte tror dä.

Kalle funderade ännu en stund.

— Kanske man kunde säga dä till rektorn också — — —

Stellan nickade.

* * * * *

Morgonen efter voro de hjältar. Det talades inte om någonting annat än om dem. De stodo mitt i en ständigt växande klunga och måste berätta på nytt. Det vill säga: det var mest Stellan som fick föra ordet. Kalle sade inte mycket. Och Stellan berättade gärna. För varje gång han måste upprepa historien slutade han:

— Å om Kalle inte vatt där, så hade ja vatt dö nu. Ä dä inte sant?

Han vädjade till sin fosterbror, som svarade med en nick.

Men när de kommit in på bönsalen, var det inte längre något tvivel om, hur dagen skulle sluta. Rektorn höll sig hela tiden nedanför katedern. Han såg förfärligt ond ut. Och då adjunkten Lundquist slutat bönen, steg rektorn sakta uppför katedertrappan och började tala. Stellan hörde inte mycket på vad han sade mera än rektorsförhör klockan nio, omedelbart efter sista morgonlektionen.

De båda fosterbröderna använde rasten mellan de båda morgontimmarna att komma överens om vad de skulle säga. Nu var Stellan den fåordige. Kalle visade sig åter som vanligt överlägsen, full av planer.

— Nu ska vi komma överens om att du säger att ja räddade dig.

— Ja visst.

— Å så säger vi inte nåt annat.

— Nä.

Men det gick ej, som Kalle tänkt. Stellan uppfyllde sin del av rollen.

— Men repet, frågade rektorn. Var fick ni det ifrån?

— Dä hade Kalle med sig.

— Hade ni kommit överens om att ni skulle gå över ån eller var det händelsevis, som Möller hade ett rep med sig i fickan?

Stellan började skruva på sig.

— Bär Möller alltid ett rep på sig i fickan? Svara, Möller!

— Nä — — — äää.

— Varför hade du ett rep med dig just i går?

— Därför att — — — ja tyckte dä kunde va bra å ha.

— I händelse Petréus skulle gå ner sig? Var det så?

— Ja.

— Då visste du alltså, att Petréus skulle gå över isen?

— M — — — mnnn — — — Han hade talat om dä.

— Skulle han gå över isen ensam?

— Mmmnnn — — — näää, dä skull — — — lle han inte.

— Vem skulle gå med honom?

Kalle svarade ej.

— Var det kanske du som skulle gå med honom?

— Mmnnn — — — kanske — — —

— Ni är några oförskämda lymlar. Det blir klasstryk för er båda två klockan tolv.

* * * * *

Och klockan tolv kom rektorn in i klassrummet. Han hade två rottingar med sig, nya, gula, fernissade.

Pojkarna reste sig och bugade djupt.

— Ordningsman, sätt fram en pulpet.

Det gick en rörelse av fruktansvärd spänning genom salen. Pulpeten släpades fram under dödstystnad. Rektorn böjde prövande en rotting.

— Petréus! Fram med dig!

Stellan gick sakta fram och ställde sig vid pulpeten. Ögonblicket efter kände han rektorns hand om sin krage. Nu låg han på pulpeten och väntade — — — Och så kommo slagen. Han bet tänderna samman. Inte skrika. Inte skrika, tänkte han. Han drog ryggen samman under de vinande rappen.

— Stilla, drummel. Spänn dig inte!

Han slappnade åter till. Och så, utan att han visste det, pressades ett ljud fram mellan hans tänder, ett väsande ljud, som blev till ett långt, utdraget skrik:

— A — — — aaa — — — jjj! A — — — aaaaaaaaa — — — jjjjj — — —

Han smög sig bort till sin plats och gömde ansiktet i händerna. Han hörde rektorn ropa Kalles namn, hörde rottingrappen mot byxorna. Men Kalle skrek ej. Inte ett ljud kom från hans läppar.

Stellans kinder brände av skam. Hur skulle han kunna visa sig mera för sin fosterbror? Han var honom inte värdig längre. Hur skulle han bära sig åt för att försona vad han brutit? Fanns det över huvud någon möjlighet att försona ett sådant brott? Han hade svikit sin fosterbroder. Han hade tjutit. Han hade svikit sin ed, eden, han högtidligt svurit, då de blandat blod. Han hade svikit — — — han var ärelös — — —

Plötsligen blev det tyst. Rottingen upphörde att vina. Tystnaden i klassen var så intensiv, att man kunde höra rektorn flåsa. Och så sade han:

— Hör du — — — h — — — har du — — — något i — — — byx — — — xorna, lymmel!

Kalle svarade ej.

— Kvickt! Svara, drummel, har du stoppat något i byxorna? Knäpp ner dem!

Hela klassen satt med återhållen andedräkt. Kalle knäppte ned sina byxor.

Det gick ett viskande utrop genom klassen, då Kalle drog fram någonting grått.

— Vad är det? frågade rektorn.

— En kökshandduk — — —

Ögonblicket efter låg Kalle med blottad bakdel på pulpeten och skrek så att fönsterrutorna klirrade.

Och under tiden flämtade rektorn, medan rottingen ven i luften:

— Jag ska lära dig att komma med busstreck! Här lyckas det inte, lymmel!

Han var blåröd i ansiktet.

— Bort och sätt dig!

Kalle hasade sig bort till sin plats. Med ena handen höll han upp byxorna, med den andra frotterade han bakdelen.

Rektorn lät de båda sönderslagna rottingarna ligga. Utan ett ord gick han ur den vördnadsvärt bugande klassen. Men i ena handen bar han Kalles kökshandduk som ett minne att bevaras i sitt privata museum på ämbetsrummet.

Stellan hade suttit med vitt spärrade ögon och vidöppen mun, medan Kalle dragit fram kökshandduken. Han blev sittande så länge. Det var till och med som om han inte hört sin fosterbrors skärande skrik. Det hade blivit alldeles dött inom honom. Han satt som förstenad…

Men så, med ens kändes det som om en blixt slagit ned i honom. Plötsligen såg han Kalle. Plötsligen förstod han allt. Kalle hade lurat honom hela tiden. Kalle var rädd. Kalle hade inte vågat gå över ån. Det var därför han försökt skolka. Det var därför han försökt glömma gymnastikskorna. Det var därför han inte sprungit, när han sagt tre.

När rektorn gått reste sig Stellan upp:

— Får ja lov å gå ut?

— Gå då!

Då Stellan kommit ut i den långa, öde korridoren, gick han fram till ett av de stora fönsterna. Han stirrade ned på gatan utan att se någonting. Det kom en slöja över hans ögon. Tårarna sipprade fram. Med händerna för ansiktet grät han, över sin fosterbror, över brutna löften, över blod man blandat med mänskor, som svikit, med mänskor, som haft andra hedersbegrepp — — —

* * * * *

En kort tid efter förlorade Stellan också en annan vän.

Farbror Ekenström, som rest bort på permission till julen, hade ej kommit tillbaka till regementet. Stellan hade ibland hört sin far svära över honom. Han brukade säga att Ekenströms förfallna växlar kommo med en regelbundenhet som om man prenumererat på dem, ett dunkelt uttryck, vars förfärande innebörd Stellan ej förstod.

Och nu, i mitten av februari kom underrättelsen att han skjutit sig i Köpenhamn. Anledningen var skulder och ett dåligt fruntimmer. Det vill säga: hon var egentligen inte så dålig heller. Men hon var bara cirkusryttarinna. Stellan hade till och med själv sett henne en gång, då hennes cirkus var i staden. Hon hade ridit på en svart hingst med vit sadel och själv hade hon haft hög hatt på huvudet.

Självmordet väckte ett oerhört uppseende. Det till och med skrevs en visa därom, som sjöngs över hela Skåne. Löjtnant Ekenström blev en hjälte, en folkets tragiskt romantiske avgud.

På Stellan gjorde farbror Ekenströms självmord ett outplånligt intryck. När han gick förbi hans dörr nere i farstun blev han ibland stående långa stunder och såg på den. Det kändes så underligt beklämmande i hans hjärta. Han hade, till en början dunkelt, förnimmelsen av att det fanns någonting gemensamt, en likhet mellan honom själv och farbror Ekenström. Han tyckte också att det var, som om han hade någon skuld i Ekenströms död. Han hade fått fyra kronor av honom. Kanske, om Ekenström inte hjälpt honom, han hade kunnat klara sig…

Men allt som dagarna gingo förtydligades och fördjupades likheten mellan dem båda. Med en blandning av förvåning och hemlig glädje såg Stellan hur fullständig likheten var: farbror Ekenström hade tagit livet av sig för en kvinnas skull; själv hade han varit nära att komma i olycka för Roses skull. Kunde överensstämmelsen vara större och mera slående? Han började ana sitt eget framtida öde. En gång skulle det skrivas en visa om honom, som skulle sjungas över hela landet. Till och med Ida i köket, som nu gnolade om farbror Ekenström, då hon lagade maten, skulle en gång sjunga om honom, Stellan, som hon under alla dessa år varit så ovänlig mot.

Stellan sörjde ej över farbror Ekenström som han sörjde över Kalle Möller. Den döde blev honom en ledstjärna, en förklaring på det öde, som väntade honom själv, ja, en förklaring på själva livet.

Ty en dag sade hans far på tal om sin gamle regementskamrat:

— Ja, det är de bästa, som skjuter sig.

Orden voro ej avsedda att höras av Stellan. Men det var som om de riktats just till honom. De sjönko ända ned i djupet av hans själ och de stannade där, blevo de flytande, växlande dagarnas ankare.

Han förstod dem så, som han knappast förstått några andra ord, som talats eller skrivits. Det är de bästa, som skjuter sig. Sådana som Kalle Möller — de skjuta sig inte. De fortsätta att leva och bryta löften och vara fega; de gå omkring i skolan som hjältar och skryta över att de varit så finurliga, så att de lagt kökshanddukar i byxorna. Och de beundras av kamraterna.

Men de bästa — de skjuta sig.