Dagdrömmar / En man utan humor I

by Gustaf Hellström

III.

RENÄSSANSEN

Sommaren var slut. Han hade kommit tillbaka hem, gått genom våningen i en obestämd förhoppning att finna den förändrad, suttit vid sitt skrivbord en stund som om han prövat dess lämplighet för fortsatta studier och meditationer. Det tycktes ännu duga. Det tycktes vara starkt nog att bygga upp en världsåskådning på.

Med en känsla av vemod över tidens snigelgång konstaterade Stellan, att inga nämnvärda förändringar skett.

Gamle Swärd, majorens betjänt, hade tagit avsked och flyttat. I stället för en ny betjänt hade majoren skaffat sig en tjänsteande, som bättre kunde tillgodose hans behov: en sjuksköterska. I Swärds bostad nere på gården hade en änkefru Johanson flyttat in. Det påstods att hon skulle ha skolpojkar inackorderade hos sig.

Gamla Kerstin hade också blivit synbart äldre. Hans far talade om möjligheten att sända henne till en sinnesvårdanstalt. Hennes fixa idé att vara övergiven av alla mänskor hade utvecklat sig till förföljelsemani. Hon hade också anträffats tiggande av officerare på gatorna och förklarat att löjtnant Petréus inte gav henne tillräckligt understöd.

Eljest var allt sig likt där hemma, vemodigt oförändrat.

Stellan gjorde på eftermiddagen en inspektionspromenad genom stadens gator. Också den var sig lik. Han hälsade på farbröder officerare, som solbronserade i hyn åkte cykel längs Storgatan på väg till sina tjänstgöringar med sabeln fastspänd vid styrstången och framhjulets gaffel. Han mötte kamrater och skakade hand med dem i en vag förväntan, som upplöstes i intet.

— God da!

— Tjenis!

— Nu börjas det igen!

— Ja, nu börjas det!

— Har du tittat på ferieläxorna?

— Håller på.

Och så ingenting mera. Man skildes.

Senare på eftermiddagen, då skymningen föll på, då lyktorna tändes och butiksfönsterna strålade, gick han en halvtimme på Västra Storgatan, gymnasisters och skolflickors rendez-vous.

Han gick där nu med full rätt: han var själv gymnasist.

Han såg på flickornas brunbrända ansikten och av havsbaden blekta flätor. Då och då hälsade han. Där var Märta Gyllencrantz och Anna Ekenstjerna och Ebba Boberg … hela raden. Liksom gymnasisterna gingo de i par eller tre i led. De två könen hade ännu ej hunnit beblanda sig med varandra. Det var säsongens första dag. Men man möttes med snabba ögonkast, som tycktes fråga: Har du blivit stiligare sen förra terminen? Är det dig jag ska svärma för i höst i brist på den riktiga, den okända, hon som nu går någonstans på en gata i en stad långt, långt härifrån?

Han mötte också Rose. Hennes hy var ej brunbränd som de andras, fastän han var säker på att hon varit på landet. Hon hörde till överklassen, till den, som inte ligger i stan om somrarna. Hennes far var för resten redan pamp i samhället. Motvilligt hade man nödgats ge honom plats och släppa fram honom, till dess han visade sig oumbärlig.

Rose var som sagt ej brunbränd som de andra. Hon var ett söderns barn och hennes hy krävde hetare strålar. Men i stället lade han märke till något hos henne, som kom hans hjärta att klappa och också väckte hos honom en känsla på samma gång hetsande och oangenäm. Hon hade fått bröst som en vuxen kvinna. Hennes blus var fyllig och rund över bysten. Det var som om all sommarens sol hos henne koncentrerat sig på denna kroppsdel.

Han kände sig förvirrad och rodnade svagt, då han tog av sig mössan och hälsade. Hon nöjde sig ej med att svara med en knyck på huvudet som de andra flickorna. Hon stannade och sade: — God dag, Stellan, hur står det till, har du haft livat i sommar, jag har haft så rolit, ska du tro och nu reser jag till Stockholm för att börja mina musikstudier på allvar.

Den lätta rodnaden på hans kinder försvann. Hennes ordflöde verkade som en kalldusch på honom. Varför skulle hon alltid stå i och prata så förbaskat? Hennes tilltagsenhet stod stick i stäv mot hans uppfattning av hur en flicka skulle uppföra sig. Hans ideal skulle hålla sig tyst och stilla, vandra vid sidan om honom med en skygg, rädd, undrande blick och inte stå och glo en mänska rakt i ögonen och slå käft så att munnen kunde gå ur led.

När hon slutat svarade han endast med ett kort:

— Jaså!

— Ska du inte önska mig lycka till!

Nu rodnade han igen, men av ilska. Hon fick genast övertaget över en, hon manövrerade det alltid därhän, att man i sin rättmätiga vrede förgick sig, blev ohövlig och drullig.

— Lycka till, sade han.

Men då hade hon redan gått sin väg.

Stellan lämnade i en obehaglig stämning denna gata, som från och med i dag var hans rättmätiga promenadplats. Han hade gjort fiasko. Och det förtröt honom. Det hjälpte ej att han för sig själv förklarade, att han inte gått på Storgatan för att leta ut, vem han skulle kurtisera. Han hade bara gått dit för att se. Han hade viktigare saker att tänka på denna termin än flickor. Han skulle skaffa sig en världsåskådning.

Men känslan av fiasko ville ej försvinna. Hela kvällen tänkte han på Rose. Först tänkte han på hennes överlägsenhet. Men så småningom samlade sig hans tankar kring någonting annat hos henne. Han blev het i kinderna. Hon hade redan bröst… Det på samma gång lockade och stötte honom bort. Han hade en förnimmelse av att denna rundning över bysten var opassande och att hon på något sätt, med ett eller annat medel, borde söka dölja den. Men det kunde inte nekas, att hon var olik alla de andra flickorna, olik dem på ett sätt, han ej tyckte om, men som i alla fall lockade och hetsade.

Dagen efter gick han tillbaka till Västra Storgatan under den gymnasistfashionabla halvtimmen. Han sökte efter henne. Han hade föresatt sig att han i kväll skulle stanna och tala med henne. Men hon visade sig inte. Han gick gatan upp och ner, till dess butikerna stängdes. Men utan resultat.

Hon hade redan rest… Han tog hennes försvinnande som ett gott omen. Nu fanns det ingenting, som kunde bringa hans tankar på avvägar från det stora målet: världsåskådningen.

* * * * *

Det hade varit upprop. Man stod nere på skolplanen, klassvis och i smågrupper och diskuterade schemat och lärarna. Nu skulle man ha rektorn i historia och svenska. Fy fan! Han var sträng. Stellan undrade, om han ännu kom ihåg att han en gång gett honom klasstryk. Och klassföreståndaren var en skit. Han var ointroducerad adel och fisförnäm.

— Du får nog medhåll hos honom, Stellan, var det någon som sade.

— Varför tror du det?

— Därför att din far ä kapten. Han fjantar för knektarna.

— Men såg ni den där lilla fan, vi ska ha i latin. Den nye!

— Ä det den, vi ska ha i latin?

— Den där som ser ut som han släppt en smygare och försökte skylla ifrån sig?

— Visst! Visst fan! Det ska han hetta! Smygaren! Djävla bra namn!
Smygaren!

Ett par av klungan detacherade sig ögonblickligen för att sprida nyheten i vidare kretsar.

Den nye lektorn hade fått sitt namn för den återstående delen av sitt liv.

Stellan drog sig så småningom hemåt.

Då han svängde in på sin gata såg han Axel Ahlberg ett stycke framför sig. Han ropade på honom:

— Bor du på den här gatan?

— Ja! Jag har flyttat. Jag bor i Björkmans gård.

— Ja, men där bor ju jag också!

Ahlberg såg på honom bråkdelen av en sekund och svarade:

— Det hindrar väl inte, att jag kan bo där också?

— Nä, jag bara menade, att jag inte visste, var i gården du bodde.

— Hos änkefru Johanson.

— Ack, ja visst. Det var livat!

— Man får röka där, svarade Axel kort.

Det blev tyst en stund. Till slut sade Stellan:

— Vill du inte komma och titta upp till mig någon gång?

— Det kan jag väl göra.

Någon bakom dem ropade: — Axel!

De vände sig om. Det var Josef Nilson. Han gick i sjunde nedre och hade klumpfot. Fördenskull kallades han lord Byron.

— Bor han också där?

Axel stannade och nickade. Också Stellan blev stående och väntade på Josef, som närmade sig med de kokett rytmiska stegen hos en person med klumpfot. Han nickade kort och avmätt åt Stellan utan att bevärdiga honom med ett ord.

Alla tre gingo i sällskap in genom porten till Storegård.

— Bor du också här? frågade Josef.

Stellan pekade upp på sitt fönster:

— Där har jag mitt rum. Kom upp och hälsa på mig.

Josef värdigades ej ens svara.

Stellan kände sig förlägen och för att något säga kastade han fram:

— Ja, på den här gamla gården har man haft mycke roligt i sina dar.

Men så fort han sagt det, ångrade han sig och blev ännu osäkrare. Det lät så dumt.

Josef gav honom också ett leende, som ögonblickligen reducerade honom till hans enklare beståndsdelar och gick in i den lilla förstugan, som ledde till fru Johansons bostad.

Axel Ahlberg följde efter som ett eko.

Stellan gick sakta över gården uppför trappan till sitt rum. Det stack till inom honom. Varför hade de varit så ovänliga? Han kunde förstå Josef. Han var en klass över Stellan. Men Axel? De hade varit klasskamrater ända sedan fjärde klass. Stellan hade aldrig haft något otalt med honom. De hade visserligen aldrig heller varit närmare vänner. Men Stellan hade alltid hyst en alldeles särskild respekt för Ahlberg, en respekt så stor, att han under en kort period av sitt liv ansett honom vara en av de få verkligt predestinerade i klassen. Och i grunden var det denna respekt som hindrat Stellan från att söka närma sig honom. Instinkten förbjöd honom. Han var rädd för Axel Ahlberg, rädd att han själv vid närmare bekantskap skulle nödgas erkänna sin egen underlägsenhet. Men nu var denna känsla helt och hållet försvunnen. Han hade känt sig uppriktigt glad över att bli granne med Axel. Han skulle gärna vilja vara hans vän. De två och så Pelle Stenberg voro i alla fall de tre bästa i klassen, inte i kunskaper, men på något sätt han kände, utan att närmare kunna förklara känslan. De voro de bästa, var och en på sitt sätt.

Han blev stående länge vid fönstret till sitt rum och såg ned i fru Johansons bostad. Han tyckte sig kunna se Josef och Axel röra sig där inne som skuggor.

Han kände sig djupt och orättmätigt sårad. Och han blev blodröd i ansiktet vid tanken på att han sagt det där om hur roligt han haft på den gamla gården.

Hur hade han kunnat säga något så idiotiskt! Kanske sutto de just nu och skrattade åt honom där nere… Han hade känslan av att redan ha blottat sig inför Axel, visat hur idiotisk han innerst inne var. Och det var han inte. Det var bara hans förlägenhet som gjort att han släppt dumheten ur sig. Men det kunde ju inte Axel veta.

Sutto de och skrattade åt honom…?

Han blev het över hela kroppen.

* * * * *

Axel Ahlberg kom ej upp och hälsade på Stellan. Ibland hade de sällskap till eller från skolan. Men oftast gingo Josef och Axel tillsammans. Och då höll sig Stellan försynt undan.

Han stod emellertid ofta om eftermiddagarna och såg ned på deras fönster med en underlig känsla, som ej riktigt ville forma sig inom honom. En blandning av bitterhet och besvikenhet, av begär att hämnas och behov av vänlighet. Närmast kände han sig som Lya måste ha gjort, då hon kommit emot honom viftande med svansen, fått en spark i stället och dragit sig tillbaka med en djupt sorgsen blick och med svansen fortfarande i en vänlig viftning. Det var närmast så han kände sig, då han från sitt rum stod och såg ned på deras fönster.

För resten drev han om eftermiddagarna en timme på Storgatan med andra, världsliga kamrater, han i grunden föraktade. Barndomsdrömmen, löjtnantsdrömmen, som han för alltid bjudit farväl terminen innan, började åter vakna. Den gjorde sig särskilt påmind de eftermiddagar, man haft lektioner i fäktning. Då gick han och andra världsliga klasskamrater längre än vanligt på Storgatan med floretterna instuckna under ärmen.

Han började längta efter en sabel…

Det gick allt mer och mer åt skogen med hans världsåskådning. Till en början kände han det som ett brott mot plikten. Men efter några dagar slog han bort samvetskvalen med frågan: Vad ska man med en världsåskådning? Är det nödvändigt att skaffa sig den just nu? Har jag inte tiden framför mig?

Och varje eftermiddag, han promenerade på Storgatan, tänkte han på Rose. Nu när han ej längre hörde hennes svada eller hade obehag av hennes överlägsenhet, älskade han henne, älskade henne på ett sätt, han aldrig känt förr, ett alldeles särskilt, hetsande sätt.

* * * * *

En eftermiddag gick han emellertid ned och hälsade på Axel Ahlberg. Han ville göra ett sista försök. Stötte de bort honom också nu, skulle han aldrig mera besvära dem.

Han tog till förevändning att fråga, hur långt de hade i Norbecks teologi.

Rummet var fullt av piprök. Axel satt vid ett bord med några papper, som han smusslade under ett skrivunderlägg, då Stellan visade sig i dörren. Josef Nilson låg i ett rökmoln på en soffa.

De bjödo honom ej sitta ner eller stanna kvar. Men han drog ut på visiten med en massa frågor.

Josef Nilson reste sig upp och började gå av och an på golvet med sina rytmiska, koketta steg. Han strök sig i sin stora rödlockiga man. Han liknade ett lejon, som legat och dåsat i sin bur och väckts av ett pladdrande barn.

Josef gick, som redan nämnt, i sjunde nedre och var för övrigt två år äldre än Stellan. Men ej nog härmed: i sin egenskap av son till en folkskollärare var han utpräglat demokratisk med ett särskilt förakt för krigsmakten.

— Du ska naturligtvis bli knekt? kom det efter en stund ur rökmolnet.

— Nä!

— Då ska du bli jurist!

— Nä.

— Det va väl fan också. Va ska en sån som du bli då?

— Det vet jag ännu inte.

Det blev en stunds tystnad, innan Josef med särskilt eftertryck på rösten sade:

— Nå, du har ju tiden på dig.

Det blev åter en lång paus. Samtalsämnet tycktes, vad Josef beträffade, redan vara uttömt.

Men Stellan gav sig ej. Han frågade:

— Va ska du bli?

Josef stannade, gav honom en snabb och förvånad blick:

— Va jag ska bli! Naturvetenskapsman naturligtvis! Det finns ingenting annat som duger. Fakta! Fakta! Det ä det, vår tid behöver. Det ä det, som gör susen. Åt helvete med alla fria fantasier.

Han strök sig över sin höga, välvda panna, där pannbenen lågo som järnband för att hindra suturerna från att sprängas. Och med samma handrörelse passade han på att skingra rökmolnen som samlats kring hans hjässa.

— Naturvetenskap! Och så demokrati! Det ä det, som behövs. Men det ena ä strängt taget bara ett korrolarium till det andra.

Stellan hade omärkligt glidit ned på en stol. Han satt alldeles stilla. Så hade han aldrig hört någon tala förr, inte ens farbror Nils, som var professor i Lund.

— Om det sen ska bli parlamentarism eller socialism blir en senare fråga. Men parlamentarism, en verklig folkrepresentation och inte en parodi på den, det måste vi ha först, om vi också ska slåss för den.

Han gav Stellan ett flyktigt ögonkast. Den beundran och andakt, som stod att läsa i Stellans ansikte, väckte Josefs inspiration ur den något vresiga halvdvala, den tack vare fridstörarens inträde befunnit sig.

Josef Nilson gick fram och tillbaka på golvet. Ibland var hans olympiska huvud insvept i tobaksmoln, ibland skingrades röken och hans rödlockiga hjässa stack fram som ett berg.

Han talade länge. Han berörde allt: vetenskap och religion, olika levnadsbanor, politiska åskådningar, mänskans ursprung, tillståndet i Frankrike före revolutionen, jorden och solsystemet, moralens utveckling, den svenska nykterhetsrörelsen, folkundervisningens anpassning till den moderna kulturen, industrin och kvinnofrågan…

Stellan satt alldeles förkrossad. Han tyckte sig känna, hur han gradvis krympte samman. Han blev så obeskrivligt liten. Han tänkte på dessa problem, Josef framkastade och förklarade. Han jämförde dem med de frågor, han själv sysslat med under konfirmationsläsningen. Hur betydelselöst, hur smått, hur löjligt det föreföll nu, det som han ängslats för, våndats under, rasat mot och hatat…

Men samtidigt som han kände sig så oändligt liten, som han aldrig förr gjort i sitt liv, erfor han egendomligt nog ingen skamkänsla. Han fylldes av en djup och tacksam tillfredsställelse, så stark att han rent fysiskt kände den som en angenäm, nästan dövande kittling i nerverna. Nu visste han, att han trots allt skulle nå det mål, han föresatt sig. Tack vare Josef Nilson skulle han skaffa sig en världsåskådning. Det var inte längre frågan om att beundra Josef. Han erfor en glädje av ett alldeles nytt slag: glädjen över att en sådan man som Josef existerade, att han fått träffa honom, höra honom tala och förklara…

Till sist tystnade Josef. Han hade för tillfället ej mera att säga. Han strök sig för sista gången över pannan och sade:

— Nä, det här duger inte. Här går man bara och pratar skit. Och jag har en engelsk stil till i morron.

Stellan reste sig upp. Han kände sig så underligt trött och lycklig. Och på samma gång var det åter som om någon med ett lillfinger kittlat hans hjärtspets. Han rös till i en sällsam lustkänsla, blandad med den tillfredsställda åtråns ljuvt tacksamma vanmakt.

Han satt senare på kvällen uppe vid sitt fönster i mörkret och betraktade den blå rullgardinen, bakom vilken Josef andades och levde.

Plötsligen slog tanken ned i honom: Om jag aldrig träffat honom! Vad skulle ha skett då? Ett nytt perspektiv öppnade sig för honom; han tyckte sig plötsligen se själva den punkt, där slumpen grep in i den långa, logiska kedjan av orsak och verkan. Hade inte majoren varit greve, skulle han aldrig haft en betjänt. Och om Swärd ej varit så gammal, skulle han inte ha flyttat. Och om greven inte funnits till — — —? Han kände det som om den gamla majorens existens endast tjänat ett enda syfte: att han, Stellan Petréus, skulle få göra bekantskap med Josef Nilson, tack vare vilken han nu satt här, fylld av tacksamhet och såg en glimt av all tings sammanhang.

Omedvetet såg han upp på den himmelstriangel, som svävade över Storegård. Aldrig hade han förstått de blinkande stjärnorna såsom i kväll. Det var som om han kommit dem närmare…

När han till slut tände lampan och tog itu med Norbeck, hyste han ej längre något tvivel om nödvändigheten av att skaffa sig en världsåskådning. Han till och med redan kände all den förborgade glädjen bakom den.

* * * * *

Också på Josef Nilson hade denna eftermiddag haft ett visst välgörande inflytande. Ytterst få mänskor äro helt och hållet okänsliga för en brinnande beundran. I alla händelser hörde Josef ej till dem. Det var ej nog med att han lärde sig tolerera Stellan, som nu så gott som varje eftermiddag gjorde visit. Han började till och med anse honom för en i grund och botten hygglig pojke, varken så högfärdig eller så oemottaglig för högre intressen, som han enligt Josefs demokratiska teorier borde vara.

Men såsom Josef Nilson talat den första eftermiddagen, talade han till Stellans stora sorg aldrig mera. Det var som om han sagt sitt sista och definitiva ord. Vad som fanns att tillägga kunde på sin höjd endast bli ytterligare betonanden av vissa punkter och detaljer av de redan förut upplagda helhetsvyerna, framställda i en ny och ännu mera slående form, som till exempel: — Vår tid är inte teologiens eller teleologiens utan vetenskapens. Eller: — Vår tid stöder sig inte längre på pia desideria utan på fakta, fakta, fakta!

I stället för att närmare inviga Stellan i en vetenskaplig världsåskådnings hemligheter, blottade Josef för honom ett annat mysterium: préférencens. I likhet med de flesta andra temperament, som livnära sig av fakta, var Josef en lidelsefull spelare, passionerat hängiven hasardens alla nycker. Helst skulle han ha velat spela riktig hasard. Men hans verklighetssinne förbjöd honom att göra detta utan pengar på bordet. Och det hade varken han eller Axel Ahlberg råd till. Han nöjde sig därför med priffen och dess blandning av slump och metod, den metodiskt utnyttjade hasarden.

Tack vare Stellan kunde han på ett synnerligen bekvämt sätt få sig en träkarl ungefär när han ville. Det var bara att öppna fönstret och vissla en given signal ut på gården.

Och så kom Stellan.

Axel Ahlberg gick det också att efter vederbörlig stimulus driva fram till spelbordet. Av skäl, på vilka vi senare skola få en förklaring, hade Axel intet som helst sinne vare sig för hasard eller priffe. Men den respekt, han hyste för Josef, var i allmänhet tillräcklig att tvinga honom ned på stolen.

Stellan kände sig till en början en smula besviken över Josefs världsliga passion. Den var ej värdig en man som han. Men han trängde i alla fall beredvilligt in i spelets finesser så gott han kunde. Dels gav det honom en känsla av att vara fullt vuxen, dels visade sig priffespelandet ej fullt så ändamålslöst i fråga om anskaffandet av en världsåskådning, som man vid ett ytligt bedömande skulle kunna tro. Även det att spela kort med en person av Josefs andliga dimensioner är lärorikt och kan helt oväntat leda till utvikningar från det fastslagna programmet, som visa sig vara av den allra största betydelse.

En eftermiddag, då Josef för Stellan utrett maskandets subtila teori, sade denne:

— Jag önskar jag visste vad du vet.

Josef, som var i färd med att ge, såg på honom ett ögonblick med det tunga, massiva huvudet på sned, för att röken ej skulle komma in i det vänstra ögat:

— Det måtte väl för fan inte va någon konst att lära sig maska.

— Jag menade inte det precis. Jag menade i andra saker.

Josef Nilson log. Och detta leende förkunnade tydligare än långa förklaringar, att därhän skulle Stellan aldrig komma.

Stellan kände sig ej kränkt över leendet. Han var ödmjuk. Hans strävan sträckte sig ej längre än till en världsåskådning. Han begärde ingenting mera än att få veta livets mening. Han hade ingen som helst tanke på självständiga spekulationer.

— För resten, sade Josef, om du är verkligt intresserad av vetenskapliga frågor, kan du ta reda på rudimenten i Verdandis småskrifter.

Stellan såg på honom:

— Står det där?

— Fan va du ä barnslig i somliga saker. Där står inte allt! Jag sa rudimenten, om du vet va det betyder?

Stellan gjorde ej flera frågor. Men medan han ordnade sina kort, mumlade han för sig själv: Verdandis småskrifter, Verdandis småskrifter.

När spelet var över sade han stillsamt och som i förbigående:

— Man kan få dom i bokhandeln, de där småskrifterna?

— Visst fan! Ge nu och sitt inte och prata skit.

Stellan gav och under tiden erkände han tyst för sig själv att han ännu var en smula barnslig i vissa saker. Han hade ej vuxit upp bland böcker. För honom var ordet litteratur ännu ett svävande och på det hela taget intetsägande begrepp. Skolböckerna hade ej gett honom någon större kärlek till Gutenbergs berömda uppfinning. Topelius, J.O. Åberg och indianböckerna hörde till det förflutna. Singoalla, som de hade hemma i praktband på salongsbordet och i vars kvinnliga huvudfigur han sett Rose skymta fram, hade också upphört att tillfredsställa hans växande verklighetskrav. Den siste atenaren hade han läst, därför att han hört det skulle vara nyttigt för svenskan men utan intresse. Då hade Braun och Wadman, som fanns i faderns bokskåp, gjort ett starkare intryck på honom. Det fanns till och med dikter hos dessa båda skalder han en tid kunnat utantill. Det som hittills gripit honom mest var emellertid den del av Wallis världshistoria, som beskrev det sedliga fördärvet under Ludvigarna 14 och 15. När han läst om dem hade han tänkt på farbror Ekenström, och mätresserna hade kallat fram för honom bilden av majorskan Gyllencrantz. Och med en rysande beundran hade han otaliga gånger studerat skildringen av Ludvig den femtondes likfärd: han hade varit så upprutten av ett sedeslöst liv, att ingen velat följa honom till graven. Stellans hjärta klappade. Tänk att ha levat ett sådant liv! Hur hemskt skönt!

Av faderns övriga lilla bibliotek hade ingenting satt hans fantasi i rörelse. Det fanns ingenting, som hade tillämpning på honom själv.

Hos morfars fanns det också en del böcker. Men de voro alla så fint inbundna att de stodo inlåsta i skåp med blå rullgardiner fördragna i vardagslag. Och hos farmor funnos alla farfars böcker. Men det var mest teologi.

Stellan spelade sin omgång dåligt och vid dess slut reste han sig. Han skyllde på att han måste upp och läsa läxor, och inför denna force majeur böjde sig slutligen Josef, dock ej utan invändningar.

Stellan gick direkt till bokhandeln.

— Jag ska be att få Verdandis småskrifter.

— Jaha! Vilka får det lov att vara?

— Alla.

Bokhandelsmedhjälparen såg på honom med ett älskvärt, ehuru alltför roat leende:

— Det finns åtti utkomna.

Stellan rodnade:

— Ja visst! Får jag se på dom.

— Vi har en lista här.

Stellan fick den.

Hans blick for över förteckningen, medan hans hjärta bultade. Här fanns allt, det han sökte efter, allt! Mänskans ursprung, Istiden, Skolans ställning till religionsundervisningen i olika länder, Från mänsklighetens barndom, Tillståndet i Frankrike före revolutionen 1789, Voltaire i hans strid mot fördomarna i religion och samhälle, Jorden och solsystemet, Syndafloden, Socialdemokratien, Slumpen, Moralens utveckling, Socialismen, Socialism och individualism, Naturvetenskapernas betydelse för världsåskådningen, Bildning, Astronomi och Kultur — — — allt, allt!

Det ryckte till i honom för varje ny titel han upptäckte. Han kände sig som en guldgrävare i de äventyrsböcker, han lämnat bakom sig: Se där, se där, ett fynd, se där ett nytt! — — —

Han blev het av iver. Han glömde allting omkring sig. Den där måste han ha! Och den också! Alldeles nödvändigt! Och den där!

Han gick genom listan på nytt och bestämde sig för tjugufem häften.

— Var god och skriv opp dom på kapten Petréus.

— Jaha: Det ska ske!

Stellan gick direkt till Josef och Axel. Han måste visa dem. Han hade knappast tid att knacka på dörren. Han slet upp omslaget och mumlade:

— Se här ska ni få se!

Axel kastade en blick på det översta häftet utan att säga ett ord och drog sig åter igen tillbaka inom sin slutenhet. Josef log och gav samtidigt sin rumskamrat en överlägsen blick. Men han gick genom häftena, långsamt, bläddrade i dem, lade då och då ett åt sidan, medan han mumlade:

— Det har jag haft! Det har jag också… Det har jag inte — — — Det har jag läst — — —

Till slut sade han:

— Har du köpt dom nu?

Stellan nickade:

— Jag va och tog dom på kredit.

Josef gav åter Axel en lång blick. Så började han gå av och an på golvet. Till slut stannade han och stoppade sin pipa:

— Kan du köpa så mycke böcker du vill?

— Ja visst!

Josef slängde tändstickan mot kakelugnen, sträckte armarna mot skyn, gäspade och sade:

— Jo, somliga har det bra!

Han gav Axel en sidoblick, bräddad av äckel över förmögenhetens ojämna fördelning i ett odemokratiskt samhälle.

Rytmen i Josefs gång fram och tillbaka i det lilla rummet blev allt hastigare. Han stack med korta mellanrum fingrarna genom den röda, lockiga manen.

Stellan såg på honom oroligt. Han började förstå. Han blev stående alldeles orörlig vid bordet med de många häftena, som under granskningen kommit i oordning. Han kunde ej få för sig att lägga dem till rätta och slå in dem i omslagspapperet. Han skämdes. Han skulle inte ha visat dem.

Men nu kunde Josef ej gå fortare: rummet var för litet. Nu måste han säga sin mening rent ut. Han började tala, såsom han aldrig förr talat till Stellan. Hans lilla mun med det gulvita fjunet på överläppen var förvriden i ett bittert leende.

— Ä det underligt, han vände sig till Axel Ahlberg, ä det underligt, att man tvingas till och bli socialist, hur mycke individualist man än ä, när man ser sådant här. Här ä nu den här ynglingen. För en halvtimme sen satt vi här och spelade kort och han hade inte den blekaste aning om va Verdandis småskrifter vill säga. Han hade aldrig hört ett ord om dom. Och nu kommer han här och triumferar med ett helt vagnslass. Varför? Därför att hans far har pengar. Kan man inte bli socialist och anarkist och nihilist, när man ser sådant. Ä det inte ynkligt! Han har förstånd som en höna. Jag ger mig fan på att han inte förstår ett smack av vad han läser. Men böckerna har han! Det är han som har dom och inte vi! Och vi som förstår, vi som — — — ä det inte så att man kan spy kattor! En sån där kan springa i boklådan och ta vilken bok han vill och här sitter vi och — — — vi som förstår, vi som kan begripa va vi läser — — — vi, vi kan inte springa i boklådan — — —

Han såg åter på Axel:

— Ä det inte rätt, vad jag säger?

Axel nickade borta i sitt soffhörn.

Stellan stod fortfarande stilla med händerna på den oordnade högen. Han vågade ej se upp. Han kunde ingenting svara.

Till slut sade han, fortfarande utan att se upp, utan att röra sig:

— Om det ä några du vill ha, så ska du — — —

— Jag ger fan i dina böcker. Tror du jag tigger av dig. Ta du och samla ihop dem och gå hem till dig och bilda dig. Det behövs!

Stellan rafsade samman häftena, stoppade dem under armen och med nedslagna ögon och ett ödmjukt god kväll gick han mot dörren.

Ingen svarade.

När han kom upp på sitt rum, blev han länge sittande vid skrivbordet med händerna på skrivalmanackan och stirrade framför sig. Han var upprörd. Och på samma gång kände han sig fullständigt hjälplös. Josef hade rätt. Men vad kunde han själv göra? Skulle han avsäga sig sin morfars pengar, när de en gång blevo hans? Skulle han inte köpa några böcker, därför att Josef inte hade råd till det? Han förstod, hur orättvist det var fördelat här i världen, när han kunde skaffa sig böcker och Josef måste vara utan.

Han såg på häftena, bläddrade i dem, läste en rad här och där. Men han gjorde det utan glädje, utan den heta iver, den guldgrävarentusiasm, han känt inne i boklådan och på vägen hem. Det var som om han stulit sig till denna skatt.

Han nämnde inte heller någonting till sin far om sitt nya förvärv. Han stoppade häftena ned i en skrivbordslåda för att de ej skulle synas och tog fram ett i sänder, med lådan öppen, så att han fort skulle kunna gömma dem, när han hörde någon komma.

* * * * *

Tre dagar efter — han satt då och läste om naturvetenskapernas betydelse för världsåskådningen — spratt han till. Nere från Josefs fönster hördes préférencesignalen. Han blev sittande orörlig en stund för att förvissa sig om att han inte hört fel.

Nu visslade Josef en gång till.

Stellan reste sig upp och såg ned över gården. Där, i fönstret stod
Josef och vinkade åt honom att komma.

Han lydde ögonblickligen.

När han stängt dörren om sig sade Josef:

— Du har inte kommit.

— Nej. Jag — — —

— Du blev väl inte förbannad heller för va jag sa sist?

— Nej.

— För det förstår du väl, att det inte var dig personligen jag skällde ut utan det va systemet. Du förstår. Man måste lära sig skilja på person och sak. Annars kan man inte diskutera. Och det va saken och inte personen, jag blev så förbannad på.

— Jag förstår.

— Nå, då drar vi väl en liten spader?

Stellan kände sig rörd och tacksam och under spelets gång formade sig någonting inom honom till ett förslag.

Innan han gick, sade han:

— Hör du, Josef, om det ä nån bok, du vill ha, så säg till, så ska jag köpa den på kredit.

Josef teg en stund. Till slut sade han:

— Ha dom vill jag inte. Men du kan ju köpa dom, så får jag låna dom.

Stellan nickade.

— Om du bara säger till, så — — —

— Djävlit hygglit å dig. Som du förstår, jag va bara förbannad på systemet, inte på dig.

Stellan nickade flera gånger och med lättare hjärta grep han sig an med sin stora uppgift: förvärvandet av en världsåskådning.

* * * * *

Aldrig förr hade en termin flugit fram såsom denna. För varje vecka tyckte sig Stellan genomgå en förändring så stor, att när han såg sig tillbaka, det föreföll honom, som om han ej längre kände igen sig själv. Var det verkligen han, den gamle Stellan Petréus! Han såg sig omkring i rummet, där hela hans liv förflutit — — — Där, på byrån, hade den Underbara Hästen stått! Där funnos också hans barndoms amuletter mot mörkrets makter ännu kvar: grisen och kaninen! Här på soffan hade han legat och under tårar bett till en Gud — — — Där nere på gården hade han skojat med Köttlund! Var han verkligen densamme, han som nu satt vid skrivbordet med händerna under huvudet och såg världsgåtan lösas med varje ny bok, med varje nytt blad, han vände — — —

Det föreföll otroligt att han kunde vara densamme. Så stark, så genomgripande tycktes honom förändringen, att han endast kunde likna den vid förvandlingen från larv till fjäril. Han var någonting alldeles nytt, utan förbindelser med det förgångna.

Den värld, han nu levde och rörde sig i, också den var fullkomligt ny, fullständigt förvandlad. Ord, som blott för några månader sedan saknat mening och betydelse för honom, visade sig med ens gömma på oändliga krafter. Namn, som hittills aldrig nått hans öron, stodo plötsligen fram som bärare av eviga sanningar, av idéer, som revolutionerade mänskornas tänkesätt, av upptäckter och uppfinningar, som förändrade deras dagliga liv, av tankar så djupa, att de först långa, långa tider efter skulle bli förstådda av den stora hopen.

Och dessa mänskor, vilkas namn han först nu lärde känna, voro endast döda sedan några år tillbaka eller de levde ännu, ej som sagogestalter eller historiens krigare och statsmän, de levde nu, i detta nuet, medan han satt och läste deras verk: Darwin, Ellen Key, Nietzsche, Ibsen, Strindberg, Fröding, Heidenstam. De åto som han, bodde i hus som han, gingo på gatorna som han… Det var förunderligt. Det var trots allt som en saga, fastän ännu underbarare än en saga. Han hade aldrig förr ägnat några funderingar åt, hur världen styrdes, eller över de personer, i vilkas hjärnor de tankar uppstodo, efter vilka den regerades. Allt detta hade för honom sammanfallit med begreppet historia, något avlägset och förflutet. Men det fanns mänskor, som ännu levde och buro samtid och framtid inom sig, som bestämde, vad han och andra tänkte och trodde. De funnos i Stockholm, Paris, Berlin — — — inte i gravkor och på kyrkogårdar utan på gatorna och i husen. Han undrade, hur det skulle kännas, att en gång möta en sådan mänska, som bar världen inom sig, en av dem, som tänkte de tankar, han och alla andra om någon tid skulle tänka. Han tyckte, att han rent fysiskt skulle kunna känna deras närhet på en gata, att även om han ej kände igen dem från porträtt, han skulle förnimma deras närvaro som en klarhet, ett mera strålande ljus, en snabbare puls. Togo mänskorna av sig hatten för en Strindberg, en Nietzsche, en Ibsen, en Ellen Key? Det vore gudlöst, om så inte vore fallet.

Och han själv?

Nu kunde han följa sin utveckling ända från den stund hans far befruktat ägget i hans mors inre. Han hade redan i sin moders liv genomlevat hundratusentals års utveckling: från cell till mänska. Och långt, långt tillbaka i tiden hade hans stamföräldrar varit gorillor i Afrikas urskogar.

Det var förunderligt, överväldigande.

Men i all sin överväldigande förunderlighet föreföll det honom så enkelt, så påtagligt, så klart, att det ibland tycktes honom besynnerligt, att man först nu börjat tänka sådana tankar. Men denna känsla ingav honom ingen förtvivlan över den något genanta långsamhet, med vilken mänskor lösa till och med de enklaste och påtagligaste problem. Tvärt om fyllde detta faktum honom med stolthet, blev honom en källa till ständigt ny och frisk glädje. Nu hade i alla händelser upptäckten skett! Det var en ny tid, han levde i, alldeles olik alla andra. Nu hade sanningen uppdagats! Nu hade alla villfarelser, all vantro skingrats! Nu skulle det ej vara långt borta till den stunden kom, då mänskligheten trädde in i det tusenåriga riket!

Och själv hade han förunnats att leva just nu, mitt i denna underbara tid! Själv skulle han få vara med om det tusenåriga rikets tillkomst. Själv skulle han räknas bland en av dem, som hjälpte till att skapa det. I vad slags kapacitet hade han ännu ej bestämt sig. Ibland funderade han starkt på att utbilda sig till mecenat, att vara en av dem, som med sina rikedomar understödde en Darwin, en Strindberg, en Nietzsche. Han skulle utbilda sig till en av världens välgörare.

* * * * *

Ställningen som mecenat kunde visserligen tyckas tämligen blygsam vid sidan om den, en Josef Nilson en gång i tiden skulle nå. Men Stellan insåg, att också denna uppgift, om den togs på det rätta sättet, ej var så lätt, som den för ett ytligt betraktelsesätt kunde förefalla. Han ville bli en framstående mecenat. Han ville förstå allt. Han helt enkelt måste förstå allt för att veta, vem han skulle understödja och uppmuntra. Låg det ej genialitet också i detta, att kunna avgöra, om en sak var värd understöd eller inte — — —

Det var en lycklig tid…

Endast då och då förmörkades den strålande rymd, under vilken han levde, av ett svart och hotande strömoln: tanken på nyåret, då bokhandelsräkningen skulle komma. Han vågade inte ens tänka på, för hur mycket pengar han på Josefs inrådan tagit böcker på kredit. Han vågade inte ens ha böckerna hemma. De prydde Josefs och Axels bokhyllor. Själv lånade han en volym i taget och gömde den i sin skrivbordslåda.

Det blev heller ingen fridfull jul nere i det långa vita huset vid Svanegatan i Lund. Plötsligen kunde han spritta till vid tanken på att det där hemma i brevlådan låg ett kuvert med en bokhandelsräkning. Han blev het över hela kroppen. Och uppe på det lilla gavelrummet om kvällarna, då bokhandelsräkningen hindrade honom från att sova, anställde han betraktelser över sitt liv, som väckte ångesten inom honom upp från de döda. Han hade genomlevat detta en gång förr, för länge sedan hade han känt samma hjärtpressande ångest… Då hade det gällt frimärken. Nu var det fråga om böcker. Då hade det funnits en farbror Ekenström. Nu fanns det ingen…

Och hade han inte då, för många år sedan, när farbror Ekenström hjälpt honom, lovat sig själv, att han aldrig skulle göra så mera?

Han blev sittande kapprak i sängen med svetten i pärlor på pannan. Hade han inte förändrats mera än så? Var han ännu densamme? Var han fortfarande likadan som han varit många, många år tillbaka i tiden? Blev man aldrig förändrad? Bar man sig alltid lika dumt åt, lika tanklöst, lika brottsligt? Blev man aldrig vis av erfarenheten? Hjälpte det ej att veta sig vara i besittning av en världsåskådning, att känna till mänskans ursprung, hennes utveckling från cell till skapelsens mångsidigaste varelse? Hade all denna kunskap, dessa oerhörda perspektiv intet som helst inflytande på en, så att man åtminstone ej begick samma dumheter som man begått i andra?

På alla dessa avgrundssvarta frågor hade han intet svar att ge. Men den ångestfyllda tanken att han trots allt aldrig skulle förändras, kallade fram en annan skugga från det förflutna: farbror Ekenström…

Skulle det gå likadant med honom själv? Skulle detta oförklarliga, som drev honom att begå dumheter och brott, till sist också driva honom i döden, nu när han ingenting högre önskade än att få leva, att se det tusenåriga riket förverkligas?… Skulle han … just nu…

* * * * *

Bokhandelsräkningen hade ännu ej kommit, då hans far och han vände tillbaka hem.

Dag följde dag. Varje timme var bräddad med ångest. Jämt och ständigt gick han till brevlådan, öppnade den för att se, om brevet, som låg där inne, var från bokhandeln. Varje gång han kom hem från en promenad, frågade han ängsligt:

— Ä pappa hemma?

— Nä.

Och så gick han in på sin fars rum, snokade bland papperna för att bland skräddare-, spritbolags-, skomakare- och cigarräkningarna upptäcka bokhandlarens. Men den dröjde. Det var som om denna ångest aldrig skulle taga slut.

Till sist en dag, då han kom hem från skolan till frukosten, sade hans far:

— Hör du, där har kommit en räkning från bokhandeln.

Han blev blodröd i ansiktet. Svetten bröt fram på pannan. Han kände sig plötsligen så trött, att det föreföll som om benen ej skulle kunna bära honom.

— Ja, sade han lågt.

— Det var bra många böcker det där.

— Ja — — —

— Var har du dom?

— Nere hos Josef Nilson.

— Varför har du dom inte på ditt rum?

— Josef ville gärna läsa dom.

Fadern tog upp räkningen och gick genom den. Det var tre sidor.

— Har du läst allt det här?

— Ja.

— Det var fan! Läser du Strindberg och Ibsen och Ellen Key?

— Ja.

— Läser du inte Kata Dalström också?

— Nä, inte ännu.

— Förstår du vad du läser?

— Ja.

— Det var fan! Det må jag säga: det var fan! Och så ser jag att du köpt en bok som heter Stänk och Flikar utav Fröding? Är det den, som det skrivits om i tidningarna och som det talas så mycke om?

— Ja.

— Är det den, som konfiskerats?

— Ja.

— Har du läst den också?

— Ja.

— Har du förstått den med?

— Ja.

— Det var fan! Hur kom det sig att du köpte den?

— Josef Nilson talade om — — —

— Den där Josef Nilson tycks vara en försigkommen herre.

— Ja.

Det blev en lång och pinsam tystnad. Fadern bet sig i mustascherna för att dölja ett roat leende. Till sist sade han:

— Du ska ta och flytta upp böckerna på ditt rum. Josef kan komma till dig och låna, om han vill.

— Ja.

— I kväll ska böckerna vara på ditt rum. Har du förstått?

— Ja.

Samma eftermiddag flyttade Stellan sitt bibliotek. På kvällen gjorde hans far ett inspektionsbesök. Han gick genom volymerna, en efter en, och behöll slutligen Frödings Stänk och Flikar.

— Den här behåller jag!

— Var så go!

Stellan återsåg den aldrig mera. Den fanns inte i faderns bokskåp. I själva verket gick den ur hand i hand bland regementets officerare och damer.

* * * * *

Men faderns val av just denna bok gjorde ett djupt intryck på Stellan.

Sedan kapten Petréus gått, blev han stående kvar vid bordet länge. Det kom ett lodrätt veck i hans panna. Hans mun drog sig till en bitter grimas. Det fyllde honom med äckel och harm att fadern tagit just denna bok. Med rätt eller orätt tyckte han sig förstå, att för denna boks skull förlät honom fadern att ha köpt alla de andra. Han tyckte sig i ett enda slag ha sett rakt in i sin fars allra innersta. Det var vidrigt! Nu satt han där inne och läste Morgondrömmen. Hans far, en gammal man på fyrtifem, fyrtisex år, satt nu och läste dikten med samma känslor, som han själv gjort, med bultande hjärta, med pulsarna trummande mot tinningarna, med en brännande törst i strupen…

Det var vidrigt! Hans egen far!

Om han bara förstått det sköna i dikten! Men hur skulle han kunna! En gammal man!

Stellan kände det, som om han aldrig mera skulle kunna högakta sin far.

Han gick i sjunde nedre.

Åter kröp tiden fram med snigelgång. Ännu hade han två långa år kvar. Skulle de aldrig taga slut? Skulle han verkligen en gång få uppleva den dag, då han för alltid lämnade detta enahanda helvete bakom sig, då han skulle få störta ut ur skolan som om han fruktat att bli innebränd, slita gymnasistmössan i stycken och kasta den ifrån sig som en boja, man brutit?

Det sprängde i hans bröst vid blotta tanken.

Hur hade gamla mänskor kommit till den föreställningen, att barndomen och ungdomen varit deras lyckligaste år? Kanske förhållandena varit annorlunda förr i tiden! Hur hade de kunnat finna någon glädje i skoltimmarna, som ödsligt släpade sig fram så långsamt, att det ibland föreföll, som om tiden plötsligen stannat och man måste smussla klockan ur fickan för att förvissa sig om att tio minuter verkligen förflutit, sedan man sett på den sist? Och eftermiddagarna och fritiden! Kunde det kallas glädje att ständigt gå och vänta, att längta sitt hjärta sjukt till den stund, då man skulle släppas ur fängelset? Kunde det kallas lycka?

Hade de vuxna glömt sin egen barndom och ungdom? Eller sökte de proppa en full med lögner för att man ej skulle göra revolt? Eller var det ett ännu större helvete att vara vuxen???

* * * * *

Priffepartierna nere hos Josef hade numera inskränkts till lördagseftermiddagarna. Josef hade ej längre tid. Han hade under höstterminens första veckor genomgått en lång och allvarlig inre strid. Frågan gällde, huruvida han skulle ta det sista året med lugn och ro eller klämma till på allvar för att bli primus och laudaturstudent. Båda alternativen hade skäl för sig.

Å ena sidan stod det faktum, att laudaturstudenter icke alltid visat sig bli så framstående män som deras studentbetyg gett anledning att hoppas. Å andra sidan kunde man ej helt och hållet undertrycka en naturlig längtan efter att äga ett för alla tydligt och påtagligt bevis på ens egen överlägsenhet. Svårigheten låg i att söka förena dessa båda synpunkter. Om man visste med sig, att man med en smula ansträngning kunde skaffa sig ett laudatur, kunde det då ej sägas ligga något av hålen i filosofens mantel att medvetet sträva däremot? Och dessutom: fanns det ej i historien exempel på att också laudaturstudenter blivit högst framstående män?

Med andra ord: Josef beslöt sig för att bli primus och läsa överkurser. Han ville därför störas så litet som möjligt. Och för att bereda honom allt det lugn, hans uppgift krävde, brukade Axel hålla till uppe hos Stellan om eftermiddagarna. De läste läxor, rökte cigarretter och mätte tidens snigelgång.

Det hade, som förut nämnt, alltid existerat en känsla av spänning mellan de två, en odefinierbar rivalitet. Någon på fullt objektiva och ofrånkomliga fakta baserad rangskala hade tyvärr ej kunnat upprättas mellan dem. Stellan visste ej vad Axel i grund och botten tänkte om honom. Ansåg han honom i grund och botten vara en skit? Eller vad? Utsikterna att hemligheten någon gång skulle blottas föreföll också ytterst ringa, åtminstone för åtskilliga år framåt, eftersom de ännu ej börjat använda sig av alkoholstarka drycker.

Resultatet av denna spänning visade sig framför allt däri, att ingen vågade blotta sig för den andre. Man läste all nyutkommen litteratur. Men man diskuterade den ej. Man vågade ej öppet säga, vad man tänkte om den bok, man nyss slukat. Man var rädd…

Situationen var så mycket ömtåligare som man ännu ej uppdelat världen sinsemellan. Också på denna synnerligen viktiga punkt svävade man i okunnighet om varandras innersta tankar: ingen ville komma direkt ut med vad han tänkte bli. Möjligheten fanns att man här strävade mot samma mål, ett förhållande som endast kunde skärpa känslan av rivalitet.

Axel hade visserligen anförtrott Stellan, att han skulle bli skald. Men Stellan fäste sig mycket litet vid sådana förflugna och högtflygande planer. Innerst inne skrattade han åt dem. Axel Ahlberg skald! Hur fan skulle han kunna bli det! Det var visserligen sant, att han skrev vers. Men den, som skulle bli skald med tiden, fick inte se ut som Axel Ahlberg. Inte var han något geni! Hans panna hade inte den nödvändiga volymen. Då var Stellans betydligt högre! Alltså kunde han själv med ännu större rätt hysa förhoppningar om att bli skald. Och för resten: var Axel så förbannat dum, så att han trodde, att någon, han, Stellan, kände, skulle kunna bli en stor skald? Trodde verkligen inte Axel att om han varit en Strindberg eller en Fröding eller en Nietzsche, Stellan skulle ha märkt det med samma…?

Varje gång Axel visade honom några vers han skrivit och läste upp dem, rodnade Stellan å hans vägnar. Han hade den obehagliga känslan av att hans vän hade en skruv lös.

Och dessutom: när talet föll på vad yrke man skulle välja, svarade Axel alltid:

— Jag ska bli apotekare.

Stellan skrattade invärtes, så att han kunde kikna. Hade man nånsin hört på något mera dårhusmässigt! Här var en kurre, som trodde sig skola bli en stor skald. Och så tänkte han bli apotekare! Stellan kunde ej förstå sammanhanget mellan dessa båda yrken, förrän Axel en dag i vredesmod utbrast:

— Se på Ibsen!

Stellan stirrade på sin vän:

— Va menar du? Ibsen! Va fan har han med det att göra?

Men nu var det Axels tur att triumfera. Han log en lång stund, ironiskt, överlägset. Till sist sade han:

— Du ä så djävla okunnig. Vet du inte, att Ibsen till en början va apotekare?

Stellan stirrade med ännu mera vidöppna ögon på Axel:

— Du menar — — —?

Axel rodnade. Till slut sade han:

— Och för resten! Du, som går och inbillar dig att du ska bli en djävla slags Mecenas, som förstår allt. Det ä så man kan spy…

De båda vännerna sågo varandra stelt i ögonen utan att växla ett ord.
Två minuter efter hade Axel gått…

Stellan satt vid skrivbordet, egendomligt tom och öde, medan han mumlade för sig själv:

— En sån idiot! Har den inte en skruv lös, så vore det väl fan! Ibsen!
Apotekare! Ä mänskor fullkomligt galna!

Axel kom ej mera tillbaka…

* * * * *

Men innan dess hade någonting annat hänt. På sommaren hade den gamle majoren samlats till sina grevliga fäder. Och den första oktober flyttade bankdirektör Möller in i våningen över kapten Petréus.

Stellan mötte då och då sin gamle fosterbrors föräldrar i trapporna. Kalle Möllers båda yngre bröder hade övertagit Storegård, där han en gång härskat suveränt. De hade upptäckt majorens stall, som numera stod tomt och tagit det i besittning med unga rövares till en början sordinerade men så småningom allt fräckare och högljuddare rätt. De hade också dragit en hel del andra pojkar in i sitt eldorado, där de efter ytterligare en tid installerade fyra kaniner, som ibland rastades ute på gården.

Stellan satt ibland och såg ned på dem från sitt fönster. Och med ett visst vemodsfullt förakt konstaterade han, hur tiden förändrats, sedan han en gång själv var barn, hur fantasilösa och oridderliga pojkarna Möllers lekar voro jämfört med hans egna. Vilken glans det legat över dem! Kaniner — — — Vad kunde det vara för nöje att leka med sådana dumma djur?

Det blev ingen resa till Lund den julen. Hans farmor var sjuk. Några dagar var det tal om att fara till Göteborg och fira helgen där. Men slutligen beslöt kapten Petréus att man skulle stanna hemma.

Ett par dagar före julafton kom Kalle Möller hem från sjökrigsskolan i Stockholm. Stellan skulle just gå ut, då han såg honom komma från stationen, omgiven av föräldrar och småsyskon. Han var i uniform och beväpnad med stickert. Stellan nickade åt honom. Kalle skildes från sin familj, gick fram till honom, drog av sig handsken, skakade hand och sade:

— God da, god da, Stellan, här går du fortfarande och traskar.

— Ja, sade Stellan. Farmor ä sjuk, så det blev ingen resa till Lund.

— Ja, det va inte på det viset jag menade det. Jag menar, att här går du ännu och traskar.

Stellan nickade. Kalle hade rätt! Han kände sig med ens så överbliven, mossbelupen, möglig. Ja, här gick han fortfarande. Och här skulle han gå ännu ett och ett halvt år. Men ögonblicket efter blev han ond. Han tänkte säga med ett hånleende: — Vi kan ju inte bli kadetter alla. Men nu var det för sent. Kalle hade redan gått tillbaka till de sina. Stellan vände sig om och såg på honom. Stickerten dinglade vid hans vänstra sida. Stellan kände det, som om den riktats rakt mot hans hjärta. Och samtidigt började det klappa hårdare, som om det velat ut, bort, långt bort.

Han blev stående på gatan en lång stund. Han visste plötsligen inte vad han skulle taga sig till. Vart skulle han gå? Vad var det han skulle göra ute? Ingenting. Han hade ingen annan plan än den att gå ett par slag på Västra Storgatan.

Han vände sakta om och gick tillbaka hem. Skulle det aldrig taga slut detta? Fanns det ingen möjlighet att komma bort?

Han blev sittande vid skrivbordet och stirrade framför sig, medan olusten grävde i hans bröst.

På eftermiddagen kom Kalle på besök, i kadettjacka, stärkskjorta och nedvikt krage. Det låg en melankolisk osäkerhet över mötet. De hade ej sett varandra på ett par år. Om somrarna hade Kalle varit till sjöss och jularna hade Stellan tillbringat i Lund. De båda fosterbröderna visste ej riktigt vad de skulle tala om. Stellan berättade om gamla kamrater, som Kalle låtsade sig ha glömt och som han plötsligen föregav sig minnas med ett: — Jaså den, jaså han, ja, nu kommer jag ihåg — — — Kalle å sin sida ville helst tala om sjökrigsskolan.

Till slut sade Stellan:

— Tycker du inte jag har förändrats bra mycke, sen vi sågs sist?

Kalle Möller såg på honom förvånad:

— Förändrat dig? Inte ett djävla penal. För resten, varför skulle du ha förändrat dig, du, som gått här och stampat hela tiden.

Stellan log ett stilla, invärtes leende. Kalles anmärkning sårade honom. Och på samma gång fylldes han av ett överlägset medlidande med sin förre fosterbroder. Hur litet han förstod av det som verkligen händer, av den djupa förändringen…

— Men, sade Kalle, den, som förändrat sig, det ä jag! Du har ingen aning om vad militärlivet sätter sprätt på en! Men det får du nog se själv, när du blir volontär en gång i tiden.

Stellan log:

— Jag ska inte bli officer.

Kalle såg på honom med stora, runda ögon:

— Varför inte det? Ä det något fel med dig?

— Nej, sade Stellan och log åter. Så skakade han flera gånger sakta på huvudet:

— Nej, det ä inte något fel med mig, åtminstone inte på det viset du tror.

Det blev tyst. Kalle såg sig omkring, upptäckte de många böckerna och log. Till sist reste han sig:

— För fan! Jag får ge mig i väg! Min syster kommer med eftermiddagståget. Tjenis! Kom upp och hälsa på!

Ögonblicket efter var Kalle försvunnen. Stellan satt ensam kvar. Nu var det hans tur att le. Kalle hade gett sig i väg precis som han brukat i gamla tider. Och så ansåg han sig förändrad! Stellan log på nytt… Det var något fel med mänskorna. Axel trodde, att han en gång skulle bli en Ibsen. Kalle ansåg sig förändrad. Voro mänskorna i grund och botten galna?…

Men Stellan gick ej upp och hälsade på Kalle. Hans besök hade gjort honom på samma gång djupt melankolisk och bittert avog. Han hade en känsla av att Kalle valt den säkrare och tryggare vägen. Han visste redan vad han skulle bli. Och han själv, Stellan, vad skulle det bli av honom, mera än det att han skulle brottas med höga och vanskliga uppgifter, livets gåta och mening? Han hade redan en bitter känsla av att sysslandet med mänskotankens högsta problem ej enbart skänker glädje. Nietzsche hade blivit vansinnig på kuppen. Fröding satt redan på hospital. Och Josef Nilson hade berättat, att också Strindberg förlorat förståndet. Han försökte göra guld nere i Paris. Och Josef Nilson hade varnande tillagt: — Så går det, när man inte håller sig till rent vetenskapliga fakta.

Ja, det var en törnbeströdd bana, han valt. Hur mycket bättre hade inte Kalle Möller det! Han skulle visserligen kunna omkomma på sjön. Men det var också det enda ovissa i hans liv…

Juldagarna voro också så tysta och trista. Hans far och han sutto mest ensamma. Ej ens julklapparna gjorde något intryck på Stellan. Allt som oftast hörde han pianospel uppe hos bankdirektörens. Ibland sjöng man också och dansade kring julgranen. Så firades julen hos dem, som valt den tryggare och säkrare vägen, hos dem, som visste vad de skulle bli.

— Ska du inte bjuda några kamrater till dig en kväll? frågade hans far.

— Nej tack! Vilka skulle det för resten va? Och va skulle vi göra?

Men nu blev kapten Petréus ond:

— Känner du ingen kristen själ i hela stan?

— Jo, det gör jag visserligen — — — men — — —

— Nå, prata inte smörja då! Du går omkring och ser ut som om du gjort i byxorna. Spotta upp dig, gamle man! När jag var vid dina år, skulle jag inte låta tigga mig två gånger, om jag varit erbjuden att bjuda hem kamrater.

Stellan vände plågad sin far ryggen. Han svalde en grimas. Alltid detsamma: när jag var ung, den lyckliga tiden — — — Högt sade han:

— Men om jag nu inte vill bjuda någon — — —

— Jag ger sjutton i vad du gör. Men du ska se glad ut!

Stellan log bittert. Att man aldrig skulle bli förstådd…

* * * * *

Annandag jul kom Kalle åter på visit.

— Jo, hör du, sade han, utan att sätta sig ner, mamma och pappa frågar, om du inte vill komma till oss klockan sex i kväll, om du inte har nåt annat för dig?

— Tack, sade Stellan, men jag tror inte jag ä i det humöret. Jag känner mig inte glad och jag kommer bara att förstöra glädjen för andra…

Kalle såg på honom ett slag, skyggt och snabbt:

— Va fan står på med dig?

— Jag vet inte. Det ä ingenting. Jag känner mig bara inte glad.

Kalle blev stående en stund och såg åter igen på böckerna.

— Ä du kär? frågade han till sist.

Stellan rätade upp sig inför förolämpningen:

— Kär! Vem skulle jag va kär i?

— Inte vet jag! Men jag bara trodde det. Och då skulle jag ha gett dig ett råd. Skit i det! Det finns andra flickor än i den här lilla hålan!

Stellan skakade på huvudet:

— Nej, jag ä inte kär.

Kalle gick. Stellan började gå av och an på sitt rum. Helst skulle han ha velat gråta över det tunga öde, som vilade på honom. Han tänkte på sin mor. Om hon hade levat?… Men han skakade på huvudet. Hur skulle det ha kunnat förändra något? Hur skulle den omständigheten att hans mor ännu var i livet kunnat hindra honom från att viga sitt liv åt de allra högsta problemen? Nej, han insåg det nu. Han var till och med tacksam mot försynen, som låtit henne gå bort. Hur skulle hon inte ha sörjt över att se honom så här melankolisk och sorgsen! Och hur förtvivlad skulle hon inte ha blivit över att känna sig inte kunna trösta honom, över att se sig stå alldeles hjälplös inför det öde, som vilade på honom. Nej, det var bättre att hon vilade i sin grav! Tusenfalt bättre!

Det knackade igen på dörren. Det var Kalle Möller, som kom tillbaka:

— Jo, mamma och pappa har sagt, att nu hjälper det inte, utan nu ska du komma, om du också ska hämtas med mannakraft. Och jag har för resten själv talat med din pappa.

Stellan blev blodröd i ansiktet. I samma ögonblick visade sig också kapten Petréus i dörren, medan Kalle gjorde stramt ställningssteg:

— Den unge sjömannen här säger att hans föräldrar bjudit dig upp till sig och att du inte vill gå? Nu går du! Har du förstått!

— Nå! Laga dig i ordning då!

Kapten Petréus och kadetten Möller drogo sig tillbaka under samspråk som mellan två militärer. Det skar Stellan i hjärtat. Aldrig talade hans far med honom som med en vuxen. Men en idiot som Kalle, en fosterbror, som svikit sina löften, som i grund och botten var en feg filur, honom behandlade fadern på ett annat sätt, bara därför att han bar uniform. Vilka mänskor! Hur ytliga de voro!

Han gjorde i alla fall en omsorgsfull toalett, prydde sig med alla de presenter han fått i konfirmationsgåva: klocka, kedja, medaljong med sin mors porträtt, guldknappar till manschetter och skjortbröst och en kråsnål med pärlor.

Han hällde också rikligt med Eau de Portugal i håret.

Och så följde han Kalle Möller uppför trappan.

— Din pappa ä en djäkla stilig karl, sade Kalle.

Stellan svarade ej.

När han bakom sin värd trädde in i salongen, föll hans blick först av alla på — Rose.

Ej heller henne hade han sett, sedan den eftermiddagen hon sagt adjö till honom på Västra Storgatan.

* * * * *

Det hände ej ofta att Stellan var bortbjuden. Barndomens födelsedagskalas hade vid fjortonårsåldern tagit ett abrupt slut, som om minnesdagen ej längre var värd att firas. Hemma var det sällan några gäster, på sin höjd en herrmiddag med kortspel efter. Men i allmänhet föredrog hans far mässen eller Sällskapet. Några damer förekommo aldrig i hemmet. Det saknades ju en riktigt representativ värdinna.

Kalle Möllers föräldrar togo mot honom på ett sätt, som om han på samma gång varit en gammal bekant och en ny intressant bekantskap. Särskilt fru Möller var ytterst vänlig, på ett alldeles särskilt sätt, Stellan ej kunde klassificera, därför att han aldrig känt sin mor. Han blev nästan förälskad i henne med detsamma. Hon var vacker och såg mycket ung ut, lång och smärt, med milda, blå ögon och rikt blont hår. Och dessutom låg det något drottninglikt över henne: i öronen hade hon nämligen två pärlor.

Också Kalles far och direktör och fru Davidson togo honom hjärtligt och hemlighetsfullt deltagande i hand. Han förstod, att han omedvetet använt en synnerligen verksam taktik genom att första gången avböja Kalles inbjudan genom att hänvisa till sin bristande glättighet. Och Rose nära nog strömmade över av välvilja: — Nej, se god da, Stellan, ja, vi behöver inte presenteras för varandra! God jul!

Han såg på hennes bröst. De hade vuxit. Och så hade hon fått uppsatt hår.

Det blev emellertid en underbar kväll. När han kommit tillbaka ned på sitt rum blev han sittande länge och sökte klargöra kvällens alla intryck. Han kunde knappast föreställa sig att endast ett golv skilde dessa två världar, bankdirektör Möllers och hans egen.

Först var det rummen: den av sidenlampskärmar dämpade belysningen, kuddarna och överdragen, tavlorna på väggarna, statyerna på hyllorna och på piedestaler, nakna kvinnofigurer… De voro så nakna, att han till en början knappast vågade se på dem, kastade endast då och då en snabb och skygg blick på dem, samtidigt som han rodnade.

Och så hade man suttit runt bordet i salongen med russin och mandel, konfekt och nötter och punsch, i vilken man doppade kärnorna. Framför kakelugnen lågo Rose och Kalles stora syster på kuddar och sågo drömmande in i den nedbrunna brasans glöder. Allt var så underligt och skönt stilla. Man talade med låg röst, som om de gula lampskärmarna dämpat rösterna. Han visste ej att man var slö och trött efter allt julfirandet. Långa stunder var det alldeles tyst, en stilla, skön tystnad. Så var det någon som sade:

— Rose, spela något!

— Vad ska jag spela?

— Vad som helst utom dansmusik. Något gediget! Chopin, sade Kalles syster.

Rose reste sig och gick fram till pianot, medan Kalle galant och chevalereskt tände de skärmprydda ljusen.

Och så började Rose att spela. Stellan kunde ej tro sina ögon. Hon spelade utan noter. Rose, som han med en blandning av förakt och skamlig lockelse tänkt på för hennes brösts skull — — — nu satt hon här och lät fingrarna löpa över tangenterna. Han hade aldrig förr hört en sådan musik. Han förstod ej, vad hon spelade. Men det väckte till liv inom honom något, han inte kunde förklara. Det var, som om han vaggats fram och tillbaka med rytmen som av vågor vid stranden i Särö. Efter en stund brydde han sig ej längre om att försöka komma underfund med vad det hon spelade skulle föreställa. Han följde endast detta svall av en dunkel längtan, som vaggade honom.

När hon slutade blev det tyst en lång stund. Han var alldeles torr i strupen. Bankdirektören applåderade diskret. Fru Möller sade till fru Davidson:

— Hon har verkligen utvecklat sig oerhört. Hon kommer att gå långt.

Stellan skakade till ett slag, rös som i en plötslig frossa. Och liksom han för många, många år sedan i skymningen suttit inkrupen i gamla Kerstins kjolar och darrat inför hennes spökhistorier, så tiggde det nu också inom honom: mera, mera…

Och så spelade hon igen, precis som om hon hört Stellans stumma viskning.

Han blygdes över sig själv, över att han gått och tänkt på Rose så som han gjort: för hennes brösts skull. Nu beundrade han henne. Han kände sig med ens så liten i jämförelse med henne. Hon hade visserligen ingen världsåskådning som han. Men hon kunde spela, spela utan noter och göra det så, att han kände sig, som om han låg och vaggade på vågorna; hon kunde spela så, att det väckte all möjlig längtan till liv inom honom, en oförklarlig blandning av glädje och melankoli. Det var visserligen icke detsamma som att ha en världsåskådning, att känna livets underbara vägar från cell till mänska, att veta skillnaden mellan individualism och socialism. Men det var i alla fall något. Och detta något var vackert.

Och för resten: kunde hon hjälpa, att hon hade bröst som på en vuxen! Med den kännedom han numera ägde om alltings uppkomst måste han säga sig att hon fått dem i arv efter sin mamma: fru Davidsons byst var så obeskrivligt stor. Och varför var det något opassande med bröst? Var det inte vetenskapligt sett rent naturligt! Och vidare: där, mitt över salongssoffan, hängde en stor tavla, som föreställde en kvinna liggande naken vid en strand med en slöja över midjan. Och hon hade bröst minst lika stora som Roses. Och där i hörnet, på en piedestal, stod en naken kvinna, och också hon hade bröst, visserligen inte så stora som han föreställde sig Roses, men i alla fall. Och allt detta var konst, skön konst.

Han blygdes över sina sinnliga och orena tankar, över sin smutsiga fantasi. Han satt och såg förstulet på dessa nakna kvinnokroppar och det slog honom med ens att alla kvinnor, inte bara Rose, voro nakna under kläderna. Han hade aldrig tänkt på det förr, åtminstone inte på detta slående estetiska sätt. Rose, Kalle Möllers syster, hans mor och fru Davidson, nej, inte fru Davidson, men de andra tre — — — de voro nakna under kläderna, sköna som statyen och kvinnan vid stranden. Att han aldrig tänkt på detta förut! Hur kom det sig, att då han i fantasien tänkt sig en kvinna utan kläder han alltid tänkt på henne så fult, så simpelt, gett hennes kroppsdelar de allra fulaste och vidrigaste namn? Var han själv så smutsig? Eller var det därför att det hemma hos honom — han tänkte sig sitt eget hem så underligt långt borta — ej fanns några statyer eller tavlor med nakna kvinnor, utan bara hästar, kopparstick med slagfält och färgtryck med jaktscener? Det steg upp inom honom en plötslig motvilja mot fadern: varför hade de inte gula sidenskärmar för lamporna, vackra kuddar och överdrag som direktör Möllers? Varför hade de inte allt detta, som var skön konst? Pengarna fattades ju inte? Och hans morfar, som var så rik: varför hade han bara landskap och hav och strandpartier på väggarna och inga nakna kvinnor?

— Nu ska du sjunga, Greta, sade Rose.

Kalles syster reste sig från kuddarna framför den slocknade brasan. Hon stod i denna mystiska konstnärliga belysning från de gula lampskärmarna på pianot. Hon var lång som sin mor, men smärtare, med samma rika, blonda hår. Nu vände hon profilen till och började sjunga, medan Rose ackompanjerade. Hon sjöng något på tyska. Det lät ej så vackert som när Rose spelade. Men hon själv var skön. Hon var ännu mera lik statyn på piedestalen och hennes bröst voro ej så stora som Roses. Han kände sig med ens sorgsen över att ha sett henne. Han kunde ej låta bli att jämföra henne med Rose. Hon var skönare. Hon var som en staty. Och hon var ljus. Han hade aldrig tyckt riktigt om mörkt hår på kvinnor. Det var inte svenskt. Varför hade han sett henne? Det var henne och inte Rose han älskade. Han visste det nu…

Det blev supé. Vid bordet talades det om operor, teatrar, musik. Nu, liksom då han de första dagarna suttit lutad över Verdandis småskrifter, var det åter nya namn, han aldrig förr hört, namn, som förmodligen också innefattade var för sig en värld, fastän på konstens och inte på världsåskådningens område. Och Rose deltog i diskussionen som en vuxen. Stellan tyckte ej om det. Alltid skulle hon ta munnen full. Nej, han var inte kär i henne. Hon kunde aldrig hålla tyst. Hon var inte som en flicka skulle vara. Varför var hon inte som Kalles syster, som satt tyst. Ett slag började hon till och med disputera med sin mamma om någon musiker, som efter vad Stellan kunde förstå på namnet måste vara fransk. Och plötsligen sade hon:

— Det där begriper du inte lilla mamma, du ä inte modern nog!

Nej, hon var omöjlig, Rose.

Men efter supén svängde samtalet om. Fru Möller sade:

— Säg, Karl, var det inte med Stellan Petréus du gick över ån, den gången du fick klasstryk?

— Jo!

— Det måste ni berätta, sade fru Davidson.

Och Kalle berättade allt, till och med om kökshandduken i byxorna.

— Ja, sade Kalles far, men där tycker jag, att Stellan bar sig stiligare åt än du.

Stellan rodnade. Alla sågo på honom. Äntligen kom upprättelsen.

— Jag tycker han var dum, svarade Kalle. Men minns du, när vi ga
Köttlund ricinolja i ölflaskan?

— Vad för slag, skrek fru Davidson. Ricinolja i ölflaska?

— Ja, det gjorde vi visst!

— Berätta, berätta!

Kalle berättade om hur han och Stellan kommit överens att ställa till med en försoningsscen med Köttlund. De skulle bjuda honom på en halva öl som ett tecken på att de aldrig mer skulle skoja med honom. Och så hällde de för tio öre ricinolja i flaskan och satte en ny kork i den.

— Och han drack, skrek fru Davidson.

— Visst drack han och morronen efter — — —

Men nu grep fru Möller in:

— Nej, vet du, Karl, nu får det va slut på den historien.

— Ja, men mamma, jag tänkte bara berätta, att när Stellan skulle gå i skolan morronen efter, så sto Köttlund i porten och fick tag i nacken på Stellan och klådde honom och sa: djävla häraskrivare, jag har sprungit hela natt — — —

— Nu ä det tillräckligt med detaljer.

Kalle slutade. Alla skrattade, fru Davidson så att hennes byst hoppade.
Och samtidigt suckade hon:

— Sådana rackerunger! Sådana rackerunger!

Hon var infödd tyska och hennes uttal slog slint, när hon greps av en häftig sinnesrörelse.

Plötsligen, i tystnaden efter skrattet, hörde Stellan Rose säga:

— Aldrig kunde jag tänka mig, att du, Stellan, var med om sådant!

Hon gav honom en lång, mörk, eldigt beundrande blick, en blick som en svart blixt. Han blev alldeles blodröd. Han såg på sina händer:

— Åjo — — — jag — — —

De äldre gåvo varandra leende ögonkast.

— Den ungdomen, den oskuldsfulla ungdomen, sade fru Davidson.

Stellan satt och vred sig på stolen.

Men nu kom fru Möller, som var värdinna, till hjälp:

— Karl säger, att Stellan har så många böcker, ett helt bibliotek.

Han såg skyggt på henne:

— Jag har några stycken.

— Några stycken! Det ska du säga! Sitt inte och skryt! Det var Kalle som talade. Det ser ut hos honom som hos en professor.

— Nej, det var roligt, ropade Kalles syster. Då kan jag få låna av er.
Jag stannar hemma i vår. Vad ä det för böcker ni har?

— Å, det ä Strindberg och Ibsen och Ellen Key och Darwin och Fröding och Heidenstam, lite utav varje — — —

— Jo, jag tackar jag, sade direktör Davidson. Det är att följa med sin tid.

Stellan hade återfått sitt mod. Nu ryckte han på axlarna:

— Man gör så gott man kan för att följa med det, som rör sig ute i världen och livet.

— Naturligtvis, naturligtvis, instämde direktör Davidson.

Stellan hade allas blickar riktade mot sig. Han hade en känsla av att Kalle satt och vred sig. Och det gladde honom. Här hade han suttit i sin kadettjacka och skrutit över barndomssynderna, som om han ensam utfört bravaderna. Nu var det hans tur.

Och plötsligen reste sig Kalle upp och gick.

— Vart ska du gå, Karl?

— Jag kommer tillbaks om en halvtimme, för nu vet jag att Greta börjar tala böcker och det intresserar mig inte. Kom in i salongen, Rose, och spela en vals!

Rose reste sig lydigt och följde honom. Men Stellan erfor ej det minsta sting av svartsjuka. Greta Möller hade börjat tala om böcker. Och plötsligen ropade hon:

— Tyst med klinket där inne! Nu ska vi be Stellan Petréus läsa en dikt.

Han blev blodröd i ansiktet och mumlade någonting till svar.

— Jo det kan ni visst det! Ni har suttit tyst hela kvällen! Vi har alla gjort, vad vi kunnat. Rose har spelat. Jag har sjungit. Kalle har berättat sina rövarhistorier. Nu är det er tur!

Och plötsligen fick Stellan mod. Han visste ej, varifrån det kom. Men han kände det fylla sitt bröst som någonting rent fysiskt. Hans hjärta klappade. Det susade för hans öron. Här hade han känslan av att kunna tala fritt, här, där konsten hade sitt hemvist. Han tänkte på vad han skulle läsa. Och med ens — med ett leende — slog det honom, att han skulle visa fru Davidson, att så oskuldsfull, som hon föreställde sig ungdomen, var den inte, åtminstone inte han. Nu skulle de få veta, vad han bar inom sig, han, som suttit så tyst — — —

Han reste sig upp, stod med darrande knän och höll sig i stolens ryggstöd. Nu visste han, vad han skulle läsa! Han skulle deklamera den dikt, han under höstterminen velat läsa upp i skolan, men som förbjudits. Lokes smädelser — — — Den skulle han — — —

Han började:

— Gudakärngar, Gudagubbar — — —

Hans röst blev säkrare. Han slungade ut Strindbergs förbannelser. Här bland dessa mänskor, som förstodo, bland dessa naket sköna statyer och tavlor sade han öppet och med rungande stämma ifrån, vad han tänkte om världen, om lärarna, om sin far, om alla dessa mänskor, som aldrig förstått honom…

Hans panna var våt, när han slutade. Han visste ej riktigt, hur han kommit tillbaka på stolen. Det var, som om den lyfts upp under honom, och åter sakta sänkts ned på golvet. Han hade bara förnimmelsen av att han genom ett underverk satt på den.

Det var alldeles tyst, absolut tyst. Han såg ej upp. Med näsduken torkade han sig länge över pannan. Slutligen var det någon som harklade sig. En stund efter sade direktör Möller: — Skål! Man drack. Det blev åter tyst, ända till dess direktör Davidson frågade:

— Ja, apropå det! Hur står Anderbergs affärer egentligen. Är det sant som jag har hört sägas — — —

Rose började åter spela en vals.

Men när Stellan samtidigt med Davidsons tog farväl, sade fru Möller:

— Ja, det var riktigt roligt att Stellan kom upp. Kom nu så ofta Stellan har lust. Stellan är lika välkommen objuden som bjuden. Och de där smädelserna försvinner nog, när man inte sitter så mycke ensam.

Men nu rätade Stellan upp sig. För första gången under kvällen sårade honom fru Möllers leende. Tog hon honom inte på allvar? Och för att övertyga henne om att hon misstagit sig, svarade han:

— Smäda hoppas jag jag alltid kommer att göra.

— Nå, då kan det inte hjälpas. Men Stellan är välkommen i alla fall.
Glöm inte det!

Han bugade och gick.

* * * * *

Från och med denna kväll var hans liv kluvet i två delar. Här nere, i hans hem, existerade det i all sin materiella riklighet karga vardagslivet. Och en våning högre upp, hos Möllers, låg skönhetsvärlden, dess konstrika draperier och kuddar, dess dämpade belysning och nakna kvinnor på väggar och piedestaler.

Han gick dit upp varje eftermiddag. Han tog som förevändning att lämna Greta en bok eller gå ut med Kalle. Men när det kom till det verkliga avgörandet om, vart man skulle gå, lyckades han på ett eller annat sätt ställa det så, att man stannade där man var. För det mesta höll man till i Gretas rum. Det var det konstnärligaste.

Rose kom också som oftast.

Man låg på kuddar framför brasan och lät den ensam lysa upp rummet. Man levde i en ständig klärobskyr. Långa stunder sade man ingenting. Man satt och såg in i lågorna, som slickade veden, med ansiktena då och då flammande till. Och så, minuten efter, var det som om de åter igen plånats ut, då lågorna sjönko och tynade: ansiktena förvandlades till någonting otydligt, matt lysande, kropparna blevo till skuggor. Och då var det, som om man kommit varandra riktigt nära, som om man omärkligt glidit tillsammans likt skuggor, som gå upp i varandra.

Men Kalle stod ej länge ut med denna estetiska klärobskyr. Plötsligen sträckte han upp händerna, gäspade som en Sankt Bernhardshund och sade:

— Nej, här blir man bara dåsig. Kom går vi ut, Stellan, och drar ett slag på Storgatan.

Stellan svarade ej. Han höll sig tyst som en hund, som inte vill höra på lystringsordet.

— Asch, ska ni nu sitta och prata om böcker igen. Nå, du, Rose! Du gör mig sällskap?

Och det gjorde Rose.

Stellan kände det som en lättnad, när Rose reste sig från braskudden och följde Kalle. Först när han hört dem slå tamburdörren igen bakom sig, blev det på allvar högtidligt inne i Gretas rum.

— Tycker ni om att sitta så här och drömma framför brasan? frågade hon.

— Ja, viskade han.

Och så blev det åter tyst.

Han tyckte sig aldrig ha levat, levat riktigt, förrän nu, sedan han mött Greta. Till och med så höga uppgifter som en världsåskådning föreföllo honom intetsägande och torra i jämförelse med denna estetiska tillvaro, denna klärobskyr av tankar och känslor. Framför allt känslor. Han älskade Greta, älskade henne med hela sin själ. Det var visserligen en hopplös kärlek: hon var tjugu år och hemligt förlovad med en skulptör, ett riktigt geni, som nu låg i Paris och skulle bli världsberömd. Det var han, som gjort alla de nakna kvinnofigurerna i våningen.

Men hopplösheten i hans känslor gjorde hans kärlek endast dubbelt skön. Han var ej svartsjuk på skulptören. Hur kunde man vara svartsjuk på en konstnär, som skapade nakna kvinnor och som var ett geni!

Stellan älskade sin hopplösa kärlek, han vårdade sig om den, som man vårdar sig om en sjuk, man aldrig vill, att den skall tillfriskna. Han skulle alltid älska Greta, också då hon blev gift. Han skulle älska dem båda, till och med skulptören. Han skulle bli deras verklige och ende vän. Han skulle aldrig heller förråda sin kärlek till henne utan kanske en gång, långt fram i tiden, då skulptören dog och han följde Greta från graven. Och då de båda stodo i det tomma sorgehuset och hon begrät sin ensamhet och sin sorg, då hon klagade över att hon nu stod övergiven i livet, då skulle det ske — — — Han skulle säga, stilla och ödmjukt: — Och jag, finns inte jag? Och då skulle hon se på honom och i ett enda ögonblick skulle hon förstå hans långa, tysta kärlek, och hon skulle falla i hans armar.

Och den dag, då de som nygifta flyttade in i hans hem och han visade henne sängkammaren, skulle hon stanna på tröskeln och förvånad se sig omkring. Rummet var fullt av nakna kvinnostatyer, som föreställde henne. Och hon skulle fråga: — Har du haft dem länge? Och han skulle svara: I alla dessa år. Jag har köpt dem av din man på villkor att han inte skulle säga något till dig. Det var en hemlighet oss emellan. Och han lovade att bevara den, på villkor att jag aldrig med en blick skulle låta dig förstå, hur gränslös min kärlek var.

Och då skulle hon åter igen falla i hans armar.

Ja, så skulle det gå till… Hur torr och innehållslös var inte en världsåskådning, frågan om mänskans ursprung och moralens utveckling i jämförelse med detta!

Och deras våning! Han hade redan möblerat den i tankarna: gula sidenlampskärmar, kuddar och draperier, konst överallt, nakna kvinnor… Sådant skulle deras gemensamma hem vara…

Han kunde också tala med henne om allting. Inför henne var han inte rädd för att blotta sig som inför Axel. Han kände att hon förstod honom. Det han sade lät ej längre så dumt. Han kunde ibland fälla yttranden om böcker, som kommo honom att tänka: varför sa jag inte det till Axel? Hon gav flykt åt hans tankar. Om han bara kunde sitta tillsammans med henne varje dag skulle han kanske en gång i tiden kunna bli någonting mera än en Mecenas. Han kände sig så full av möjligheter, när han talade med henne. Hon skrattade inte åt honom, när han berättade om sin konfirmation. Han frågade henne, om hon inte ens fann det en smula löjligt eller överdrivet. Men hon bara skakade allvarligt på huvudet och sade:

— Inte är det löjligt att ta sådant på allvar.

Och en gång svarade hon ingenting, utan tryckte hans hand länge.

Han berättade för henne hela sitt liv utom en sak: frimärkshistorien; den hemligheten ville han inte yppa. Och Greta lyssnade till hans berättelser med händerna i knät framför den slocknade brasan. Och när han slutat, sade hon sakta:

— Ett så underligt barn, du måste ha varit, Stellan. Så vek och så fin i dina känslor.

— Tycker du, viskade han.

— Ja, det tycker jag. Du har inte varit som andra pojkar.

Han rös till av lycka.

— Åtminstone inte som Kalle, den vildbasaren, tillade hon.

Han kände ett litet sting i hjärtat, då hon nämnde Kalle. Han hade helst önskat, att hon jämfört honom med fästmannen, skulptören, geniet…

Men så kommo Rose och Kalle tillbaka från sin promenad på Västra
Storgatan.

— Va det inte som jag sa, Rose! Här sitter di ännu i mörkret och dillar.

Och så tände han utan vidare lampan. Till och med det dämpade, estetiska, gula ljuset verkade på Stellan som om man krossat en dyrbar kristallskål.

Och så kom Rose in, sedan hon tagit hatt och kappa av sig. Och hon pratade! Hur hon pratade i ett enda sträck: — En sån bonnhåla! Det är den fulaste stad jag sett. Det finns ingenting annat än parken här. För resten bara mader runt kring hela stan.

— Min fästman, sade Greta, sa, när han var här ett slag förra sommaren på ett par dar. Vet ni, vad han sa? Jo, han sa, att nu förstår jag, varför den här stan inte fött en enda konstnär till världen, varken skulptör eller målare. Va inte det bra sagt?

Nu grep Rose in:

— Väldigt! Och inte finns det heller några riktigt stora affärsmän, som kan sätta sprätt på hålan utan bara några futtiga sillstrypare och brännvinsgrossörer. Knektar och brännvin, det är hela stan, brukar pappa säga. Om du visste, Greta, hur mamma och pappa led det första året, innan de blev bekanta med dina föräldrar. Mamma va alldeles förtvivlad. Hon måste resa ända ner till Köpenhamn för att höra ordentlig musik, annars dog hon. Hon höll på och kvävas i denna brackhåla med bara högfärdiga officerare och brackor. Inga andliga intressen! Inte ett dyft!

Stellan satt och lyssnade. Han kände en hemlig glädje över att de skällde ut hans stad. Nu förstod han bättre, varför han gick omkring och längtade bort. Det var skönhetssinnet inom honom, de andliga intressena…

— Usch, låt oss inte tala om det, sade Greta. När jag tänker på att jag ska stanna hemma hela våren och att min fästman inte kommer förrän i slutet på maj, vet jag inte, hur jag ska bära mig åt.

Stellan såg på henne, en blyg, bedjande blick. Och hon tillade:

— Men, gudskelov, jag har träffat Stellan. Du får hålla mig sällskap, så att jag härdar ut. Spela lite Chopin i stället, Rose.

— Ni ä för djäkliga med ert chopängande, sade Kalle. Jag tror jag går ut ett slag till.

Och han gick.

Rose spelade Chopin inne i salongen. Greta och Stellan blevo sittande kvar på sina braskuddar och lyssnade. Musiken tog Stellan. Utan att förstå vad den innebar, greps han av dess känslofrossande nyromantik, de melankoliska drömmerierna, smärtan, nyckfullheten. Han kände, hur svårmodigt allting var, livet, kärleken, i synnerhet kärleken… Men det var ett skönt och lyckligt svårmod, det estetiska svårmodet inför skönheten, vi längtande ana…

* * * * *

Dagen efter trettondagen reste Kalle. Stellan saknade honom inte. Snart skulle också Rose fara tillbaka till sina musikstudier. Ej heller hennes avresa skulle Stellan sörja över. Han tänkte på den med en hemlig glädje: Greta och han skulle bli ensamma…

Men innan Rose lämnade brackhålan, skulle hon ge en bal hemma hos sig.

Den blev samtalsämnet i hela staden under långa tider efteråt. Allt vad den ägde av manligt och kvinnligt dansant i gymnasiståldern hade fått tryckta inbjudningskort. Någonting liknande hade aldrig hänt förut.

Redan i tamburen mottogs man av bankvaktmästare Bergstedt. Han var i frack och hjälpte av med ytterkläder och pampuscher. Och innanför salongsdörrarna stod Rose i vitt; hon hade till och med vita strumpor och skor, precis som brudar och bättre lik. Och vid sidan om henne stod hennes mamma i svart siden och med blixtrande juveler kring halsen. Och för henne presenterade Rose sina gäster.

Och denna salong och alla de andra rummen — — — Någonting liknande i raffinerad lyx hade Stellan aldrig sett, inte ens hos sin morfar. Tavlor, tunga sammetsdraperier med guldfransar, siden med förgyllda drakar på väggarna, porslinsherdar och herdinnor på små hyllor, förgyllda klockor på kakelugnarnas avsatser… Det var bländande… Det var som på ett slott…

Direktör Davidson tog i sitt eget rum mot den manliga ungdomen. Det stod en bricka med punsch och vatten på ett stort bord och stora askar cigarretter på ett lågt bord med pärlemorinläggningar. Och direktör Davidson skålade med alla och hälsade dem välkomna med några väl valda ord.

Och musiken — — — Det fanns inte mindre än tre musikanter, alla från regementet — Stellan kände igen dem — två fioler och en vid pianot.

Och i all denna lyx öppnade Stellan balen med Rose. Han förstod, att om Kalle varit närvarande, han skulle ha gjort det. Men denna anmärkning behöll han för sig själv.

Det blev till sist också gående supé med scherry till glassen.

Denna kväll skulle emellertid ej förflyta utan några uppseendeväckande händelser.

Två sjundeövrister blevo fulla och måste avlägsnas och en sjätteövrist rökte så många cigarretter, att han blev sjuk. Punschbrickan och cigarrettaskarna trollades bort från direktör Davidsons skrivrum under en vals och ersattes med vatten och konfekt.

Men innan denna katastrof inträffade, hade Stellan gått. Någonting hade hänt. Han hade under hela kvällen ej dansat många danser. Han var ej mera road av det slagets tidsfördriv. Det föreföll honom barnsligt och simpelt efter de estetiska njutningar, han den sista tiden upplevat. Dessutom: Greta var ej där. Hon var förlovad och kände sig för resten för gammal.

Under en av pauserna kom Rose fram till Stellan:

— Du dansar så sällan med mig?

— Jag dansar knappast alls.

— Varför inte det?

— Det roar mig inte.

Hon såg på honom med sina stora, svarta ögon, med denna blick, han aldrig vågade möta. Och så sade hon:

— Minns du när vi dansade som barn i dansskolan?

— Ja.

— Och du gav mig frimärken?

— Ja.

— Vill du se min frimärkssamling?

Han nickade instämmande, av artighet. Han hade i verkligheten ingen lust att se på dem. Han hade lidit alltför mycket av både dem och Rose. Men han kunde ju alltid se på dem. På det sättet undgick han att dansa med henne.

— Kom med mig in på mitt rum.

Han följde henne.

Ett par, som förirrat sig dit in, rusade upp från kuddarna på Roses schäslong som ett par rapphöns ur en rågåker och försvunno.

— Här ä min samling, sade Rose.

Det var två stora, tjocka band i rött, med girlander, lokomotiv och ångbåtar i guld på pärmarna.

— Här ska du få se mitt dyraste frimärke.

Hon slog upp en sida och visade honom. Han kunde knappast se, vad det skulle förställa, så överplottrat med stämplar var det.

— Du tycker inte det är vackert! Du bryr dig inte ens om att se på det!

Han skakade trött på huvudet. Plötsligen sade han:

— Vet du, Rose! Jag ska säga dig, att jag har haft så mycke obehag för dina frimärken, så jag bryr mig inte om frimärken mera.

— Vad dä då! Tala om det för mig!

— Jo, för att ge dig de där frimärkena begick jag en dumhet.

Hon såg på honom:

— Så du pratar!

— Nej, det är sant! Berätta!

I detta ögonblick flög lögnens furste in i Stellan. Det föreföll honom med ens, när han såg hennes spänning, att historien med frimärkena ej var tillräcklig i sin verkliga gestalt. Den var alltför enkel, alltför barnslig…

— Jo, jag tog frimärkena på kredit hos Ebenezar Svenson. Och när jag inte kunde betala dom, bröt jag mig in i min sparbössa och stal pengarna.

Hon såg på honom länge. Han väjde för hennes blick, som om det varit blixtar.

— Så stiligt! Så stiligt gjort av dig, Stellan! Du är i alla fall bra stilig, Stellan. Mycke stiligare än alla andra. Där går du och begår brott för min skull och säger ingenting, inte ett ord! Det är väldigt stiligt!

Han såg på henne, skyggt, snabbt. Han blev blodröd i ansiktet. Han var brännande het. Och han frös.

Plötsligen tog hon ett steg fram mot honom:

— Kyss mig, innan någon kommer!

Han kysste henne. Han kände hennes bröst genom den tunna vita sidenklänningen mot sin kropp. Hennes läppar voro varma, fuktiga och hennes kyss smakade som konfekt. Detta var ingen liknelse utan bokstavligen sant! Han slöt ögonen, tog ett steg baklänges som i yrsel — — —

— Nej, nej, stammade han — — —

Hon gick skyndsamt ut ur rummet, utan ett ord. Han blev stående kvar vid bordet med den sida uppslagen, där Roses dyraste frimärke fanns. Hans kropp skakade. Han kände ännu hennes mjuka bröst mot sitt hjärta. Det var som om benen inte längre ville bära honom. Mera, mera, ropade det inom honom.

En stund efter hade han lämnat balen. Han hade smitit ut i tamburen, ryckt till sig rock och mössa. Galoscherna glömde han kvar.

Han gick länge omkring på gatorna och talade halvhögt till sig själv:

— Vad har jag gjort! Vad har jag gjort! Greta! Greta!

* * * * *

Han satt inne på sitt rum hela dagen. Han ville inte, han kunde inte visa sig för Greta.

Vid fyratiden ringde det på tamburklockan. Husföreståndarinnan stack in huvudet i hans rum och sade:

— Det ä en ung dam, som vill tala med Stellan.

Han gick ut. Det var Rose. Han stängde dörren till våningen. Det gjorde tamburen mörkare, så att hon ej skulle se, hur han rodnade.

— Vart tog du vägen i går?

— Jag kände mig inte riktigt bra…

— Jag har väntat på dig hela förmiddagen.

— På mig — — —?

— Ja, är det inte du, som har glömt ett par galoscher. Det stod S.P. i dom. Jag trodde du hade glömt dom med vilja.

— Nä — — —

Det blev en stunds paus. Till sist sade hon:

— Vad ska du hitta på nu?

— Ingenting.

— Kommer du inte upp till Greta?

Han skakade på huvudet:

— Har inte riktig lust.

— Då går vi ut och går, du och jag. Och så kan du hämta galoscherna också.

Han blev med ens alldeles het. Han visste, att när det blivit mörkare, skulle de kyssas. Det sprängde i bröstet på honom. Det bultade vid hans tinningar.

— Ja, ja, viskade han.

Med fumliga händer fick han rocken på sig.

— Kom nu.

De stodo ute i förstun.

— Tyst, sade han. Låt oss gå tyst! Så att Greta inte kan höra oss.

— Hörs det upp, när man går i trappan? frågade hon viskande och kom honom närmare.

— Ja, tyst — — —

Och så kysstes de, länge. Han drog henne intill sig så hårt, att hon till sist bad:

— Inte så — — — inte så — — —

Utan ett ord smögo de som tjuvar nedför trappan.

De gingo länge, utåt landet, i den tomma parken. De sade knappast något till varandra. De förklarade ej sin kärlek. Men med korta mellanrum stannade de som på ett kommando och kysstes.

Stellan tänkte på farbror Ekenström. Så hade det gått till! Det var så han ruinerat sig och kommit i olycka, genom att kyssas, till dess det svindlade för ögonen och törsten brände som en eld i strupen, törsten efter kvinnoläppar.

Och så skulle det gå med honom själv. Han rös i känslan av undergångens brännheta lycka. Att få sluta sitt liv i en kyss, ett famntag — — —

Han stannade. Hans pupiller lyste mörka.

— Rose!

Hon stannade. Han kramade henne så våldsamt att hon skrek till…

* * * * *

Två dagar efter reste hon. De hade varit ute dagen i ände, vandrat långt utåt landsvägarna, suttit i de avlövade bersåerna nere i parken, sedan det blivit mörkt. Hon hade knappast haft tid att gå upp och säga adjö till Greta. Och Greta hade frågat efter honom.

— Vad sa du?

— Jag sa, att jag haft brått med och packa och att jag inte sett dig.

Han nickade lugnad.

Den passionens våldsamma eld, som brann inom Stellan, hindrade honom emellertid ej från att få influensa. Dagen efter Rose farit, överfölls han av frosskakningar. På kvällen hade han feber.

De två dygn han tillbragte i sängen, voro likväl ej en förspilld tid. Han till och med betraktade sjukdomen med en hemlig tillfredsställelse. Han vilade sig, sträckte också andligen ut sig med händerna under huvudet och gjorde ett överslag över sin ställning. Och när han åter kom på benen, hade han klart för sig, att han ej älskade Rose. Tanken på henne berörde honom obehagligt, som minnet av något lågt, någonting honom ovärdigt.

Det var Greta han längtade efter.

Men han visste inte riktigt, hur han skulle kunna träffa henne igen. Han hade besudlat sin kärlek. Så som det varit skulle det aldrig mera förbli. Han hade varit otrogen. Inte precis henne, utan det som för honom själv stod som ännu betydelsefullare: han hade varit otrogen sina känslor för henne. Hängivenheten, han uppställt som sitt livs mening och mål — — — den var redan borta. Det var bittert att nödgas erkänna, att de känslor, man drömt skulle räcka under en hel levnad, ej visat sig kunna bestå provet längre än ett par veckor.

Han kände sig lumpen och usel.

Men han längtade efter henne som den besudlade längtar till renheten.
Han hörde henne spela piano där uppe. Hon var ensam nu, alldeles ensam.
Och endast för ett par dagar sedan hade han lovat henne och sig själv,
att han inte skulle överge henne.

En eftermiddag, då han åter hörde henne vid pianot, gick han långsamt uppför trapporna och ringde på. Han kände sig skamsen och osäker. Men han hade sin lögn färdig.

Hon reste sig upp från pianot:

— Jaså, du kommer ändå till sist, rymmare?

— Jag har varit sjuk. Jag har haft influensa och legat i flera dar.

Greta skrattade:

— Ja, Rose hade också en förfärlig snuva, när hon reste.

Han blev alldeles blodröd. Han kunde ingenting säga.

— Såna dumbommar! Varför sa ni inte till mig, hur det var fatt, så hade ni ju kunnat träffas här och sluppit och springa omkring ute i det här vädret. Jag skulle inte ha stört er. Men nu får du hålla till godo med mig i stället.

De gingo in i hennes rum. De sutto tysta en lång stund… Till sist frågade Greta:

— Har du inte fått något brev ännu? Han skakade på huvudet.

— Då ska du få se, att hon också ligger sjuk i influensa.

Det surrade inne i huvudet på honom. Hur hade Greta fått veta att Rose
och han varit ute och promenerat tillsamman? Var det Rose som skvallrat?
Var hon så fräck, att hon inte skämdes för att tala om att de kyssts?
Det översteg hans fattningsförmåga.

— Nå, sade Greta efter ännu en lång tystnad, hur känns det att vara kär?

Han skakade på huvudet. Han skulle vilja säga henne, att det var henne och inte Rose, han älskade. Men nu var det omöjligt. Om han också haft mod till det, skulle hon i alla fall ej tro honom. Hur kunde han då ha kysst Rose? Han kände, hur ohjälpligt han smutsat sin kärlek till henne.

Hon sade:

— Det svarar du inte på. Men, ser du, du får förlåta min nyfikenhet. Men jag tänker på det så ofta, jag tänker inte på något annat än det. Hur en kvinna känner det, när hon älskar, det vet jag. För henne är kärleken allt, allt! Det finns ingenting annat. Det existerar ingenting annat. Men ser du, Stellan, det jag alltid undrar på är, hur han känner det nere i Paris. Känner han det som jag? Är kärleken också för honom allt! Tänker han på mig som jag tänker på honom, alltid, från morgon till kväll? Drömmer han om mig om nätterna som jag drömmer om honom? Och gör han det på samma sätt som jag? Det var det jag ville veta.

Stellan svarade ej. Han kunde ingenting säga.

Hon fortsatte:

— Naturligtvis: såsom han kan du inte känna, inte ännu. Men i alla fall. Någon likhet måste det väl finnas.

Han satt tyst och såg på sina händer.

— Det vill du inte svara på?

Han skakade på huvudet utan att se upp.

— Vet du, jag läser hans brev, jag läser dom hundra gånger. Jag kan dom nästan utantill. Och ibland är det ett uttryck i dom, en mening, som gör mig alldeles stel. Det känns som om hjärtat hoppade upp i halsgropen på mig och stannade. Känner han som jag? Tänker han som jag? Betyder hans kärlek lika mycke för honom som min för mig? Du har ingen aning om, hur förfärligt det känns, när de tankarna kommer på en! Det är ibland så förfärligt, att jag önskar, jag aldrig mött honom, aldrig älskat honom. Tänk om han skulle älska mig på ett annat sätt än jag älskar honom? Du förstår inte vad det betyder.

— Jo, jag förstår, viskade Stellan sakta, jag förstår — — —

— Nej, Stellan, det kan du inte. Det kan bara en kvinna — — —

* * * * *

Det blev förvirrade månader, som följde. Varje eftermiddag kom han upp till henne. De talade bara om ett: kärleken. Till en början var det mest hon, som förde ordet. Greta var Ellen Keyare och förfäktade hennes åsikter på ett sätt, Stellan av åtskilliga anledningar hade en smula svårt att förstå. Dels räckte hans erfarenhet ej till. Dels berodde det väl till en liten del på den form, i vilken Greta framställde dem. Och kanske i någon mån berodde det också på Ellen Key själv…

Men orden hade en underbar klang, på samma gång svävande och brinnande som de voro, framburna av en skälvande entusiasm i den slocknande brasans klärobskyr eller i de gula sidenskärmarnas estetiska belysning. Det lät så högtidligt och allvarsmättat, allt det Greta hade att säga om kärlekens rätt, om den högsta sedliga moralen, om det estetiskt-etiskas samlande och uppgående i en enda känsla: kärleken, om det borgerliga samhällets föraktliga humbugsäktenskap och lagvigda prostitution.

— Men sådant ska vårt äktenskap inte bli, aldrig! Dick och jag har kommit överens om, att den dag kärleken slocknar hos en utav oss, då ska han eller hon bli fri. Om du visste, hur glad jag är, Stellan, över att jag ska gifta mig med en konstnär och inte med en jurist eller en officer eller en grosshandlare. En konstnär förstår oss kvinnor. De förstår den moderna kvinnans krav på en ny äktenskapsmoral, en ny känsloetik. De förstår att vi moderna kvinnor inte nöjer oss med mindre. Vi vill komma ur den gamla slentrianen och vardagligheten i känslolivet. Vi nöjer oss inte längre med den äktenskapliga prostitutionen. Och det förstår en konstnär…

Eller också kunde hon förmana Stellan.

— Vad du än gör, Stellan, fuska inte bort dina känslor! Plottra inte bort dom! Kom ihåg att sådant hämnar sig. Det är precis som om du hade tusen kronor och slösade bort dom i småsummor. Och så en dag, då du träffar någon, som du skulle vilja ge hela sedeln åt, så har du knappast någonting kvar. Pengarna har försvunnit. Du har ingenting att ge. Du står där tomhänt och fattig. Och framför dig står kvinnan med hela sin rika, stora, översvallande kärlek, som hon bjuder dig med sitt rika, stora hjärta. Och du kan inte ta emot hennes kärlek, därför att du själv plottrat bort dina känslor. Jag menar inte bara på det allra grövsta och ohyggligaste sättet, genom ett lösaktigt liv, men det är lika lätt att fuska bort sitt känsloliv på så kallade ofarliga sätt, på flirt och kurtis, sådant som man tycker egentligen inte gör så mycke. Men du kan va säker på att det hämnar sig. Du ska va Rose trogen, riktigt trogen. Och vet du, ibland tycker jag liksom, att jag har en mission att fylla för dig och Rose. När du sitter här uppe hos mig om eftermiddagarna, räddar jag dig från att gå och flirta på Storgatan. Och hon tillade:

— Ja, nu ska du inte tro jag tänker särskilt fult om dig eller att du är flyktig. Men frestelsen finns där i alla fall. Och du är så vek och fin och känslig, att du lätt kan komma på villospår. Och vad skulle du då svara Rose, när hon kommer tillbaka?

Efter dylika samtal blev Stellan sittande länge vid skrivbordet i sitt rum, innan han kunde förmå sig att ta itu med läxorna. Tankarna surrade i hans hjärna. Det kändes tungt och tryckande över bröstet. Det var, som om han knappast kunde andas. Ty han förstod, att han var bunden vid Rose. Han kunde inte överge henne. Sådant gjorde inte en hederlig mänska. Han var visserligen ingen konstnär, han hade kanske inte den rätta, den djupa synen på kvinnans krav på en ny känsloetik. Den skulle han skaffa sig så småningom. Men en gentleman var han redan, en gentleman skulle han alltid förbli.

Vilket sällsamt, underligt öde det vilade över honom. Han var bunden vid Rose och han älskade Greta. Han skulle gifta sig med en kvinna, som bara förmådde locka fram det låga, det fula hos honom. Och så skulle han längta efter en annan, en lång och smärt gestalt, smärt som en statyett, jungfrulig som Snöklockan. Vilket underligt liv! Vilket ironiskt öde! Varje gång han kysste Rose eller höll henne i sina armar skulle han sluta ögonen och se — Greta… Och ingen av dem skulle få veta det, varken Rose eller Greta! Vilket underligt liv. Vilket ironiskt öde!

Men det var inte alltid bara Greta som talade. Så småningom vågade också Stellan ge uttryck åt det, som rörde sig inom honom. Han berättade för henne, hur han kände det, vilka förnimmelser hans kärlek födde.

Det var så oändligt bittert ljuvt att kunna sitta så här i den långa skymningen och förklara för henne, hur han älskade henne, hur han tänkte på henne som på en statyett, hur han helst av allt endast skulle vilja kasta sig för hennes fötter, utan ett ord, i stum tillbedjan. Och under allt detta visste hon inte, att det var henne själv han menade.

En gång försade han sig, då han talade om sin älskades hår.

— Men Rose är ju mörk.

— Ja — — — visst — — —

När han efter en sådan kväll kom ned på sitt rum skrev han så ordagrant han kunde ned allt, vad han sagt och sände det till Rose. Och när han stoppade brevet i lådan log han, ett bittert ljuvt leende. Vilket ironiskt öde! Vilket underligt liv!

Om han inte haft Greta visste han ej, hur han skulle kunnat släpa sig genom terminen. Hemma hade en olycka hänt. Hans far hade blivit förbigången till major. Hans liv var förfelat, meningslöst. Han var utom räkningen, hörde till de levande döda, som släpa fram sina återstående tjänsteår i en enda oavbruten missräkning. Nästa höst skulle han bli tygofficer, en reträttplats för de förbigångna och nedtrampade, där de sluppo att dag ut och dag in gå och lyda under en segerviss major, som var yngre än de. På familjen Petréus gjorde slaget ett outplånligt intryck. Lyxfågeln hade berövats sina vackraste fjädrar. Det kom brev, många brev. Och en dag, då Stellan kom in i sin fars rum utan att knacka på dörren, såg han honom ligga framstupa på soffan med huvudet inborrat i kuddarna.

Han drog sig förskräckt tillbaka. En lång stund blev han stående utanför den stängda dörren och lyssnade. Ej ett ljud hördes där inifrån. Stellan kände det plötsligen, som om hans hjärta stannat. Kanske hans far gjort sig illa? Kanske hans far gjort som farbror Ekenström? Han öppnade försiktigt dörren. Fadern rörde sig ej. Stellan smög sig fram med snabba steg.

— Pappa, pappa, viskade han.

— Pappa, pappa, ropade han — — —

Då ryckte hans far till och såg upp. Stellan ryggade flera steg tillbaka. Han förstod, att hans far var berusad…

Senare under terminens lopp hörde han honom ofta komma hem sent om nätterna med osäkra steg och sabeln slamrande mot uppgångens väggar.

Ja, om han inte haft Greta, visste han ej, hur han skulle kunnat uthärda att leva. Denna tryckande stämning i hemmet. Och denna framtid med Rose vid sin sida…

Greta var hans sol. Han dyrkade henne…

* * * * *

En eftermiddag, då han som vanligt gick upp och ringde på hos direktör
Möllers, svarade jungfrun:

— Jo, fröken är hemma. Men jag vet inte — — — jag ska fråga — — —

Han blev stående i tamburen och väntade. Till sist kom fru Möller själv ut.

— Greta kan inte ta emot. Hon är sjuk.

I flera dagar var Greta sjuk. Och så — en eftermiddag, då han kom hem från skolan — låg ett brev på hans skrivbord. Han kände inte igen stilen. Det fanns ej heller något frimärke på kuvertet. Han slet upp det och läste:

"Kära Stellan! Jag reser om en timme med mamma utomlands. Jag tackar dig för allt! Jag skall aldrig glömma dig. Jag är så gränslöst olycklig. Jag önskar jag vore död. Dick har — — — han har brutit — — — han lever med en modell — — — hon har fått — — — ska få — — — Vad du än gör: krossa inte en kvinnas hjärta! Var värdig din Rose — — — Farväl!

Greta.

* * * * *

Hans första och naturligaste impuls var att skriva till Greta. Han skulle öppna sitt hjärta för henne, tillstå, vilken komedi han spelat dessa månader och som ersättning för hennes gränslösa sorg erbjuda henne sin gränslösa, allt annat uppslukande kärlek. Han var visserligen en tre år yngre än hon. Men hade åldersskillnaden i grund och botten någon betydelse?

Hade hans äldsta farbror, som nu var biskop i Kalmar, inte gift sig med hans faster, som var tio år äldre? Och voro inte de lyckliga? Hon var visserligen en gammal gumma nu, men skillnaden i år hade aldrig märkts på dem så mycket, därför att hans farbror alltid haft helskägg. Också han själv kunde lägga sig till med skägg, om det skulle behövas. Huvudsaken var att man älskade varandra.

Men medan han satt och sökte ge form åt dessa tankar, insåg han allt tydligare, att det var omöjligt. Hon skulle inte förstå honom. Hon skulle inte kunna tro honom. Till och med själva förklaringen, hans allt annat uppslukande kärlek till henne, skulle ögonblickligen visa, vilken lögnare han var. Och de sista raderna i hennes brev, detta brev, han läst så ofta och så länge burit i sin ficka, att det började bli slitet i kanterna, hade inte dessa sista ord varit en bön till honom att aldrig krossa en kvinnas hjärta…

Vilket sällsamt öde, som ledde hans liv. Nu var hon fri. Men själv var han bunden på annat håll, bunden av några kyssar, av en massa kärleksbrev, som voro ämnade åt henne, oupplösligt bunden av sitt ord som gentleman.

Men kanske det låg någon mening också i detta, hur ironiskt meningslöst det än kunde förefalla. Han hade ännu ej fått ögonen öppna för det irrationella i livet; ej nog med att hans verdandistiska världsåskådning tvingade honom att se det lagbundna i tillvaron: det strängt logiska, den obevekliga Ananke — som för övrigt var hans valspråk för tillfället och som tjänstgjorde som ex libris i alla hans böcker — tilltalade hans brist på erfarenhet, hans ungdomliga krav på enkelhet, överskådlighet, stora linjer.

Och detta, att vara bunden vid Rose, var hans Ananke. Och mot ödet strida till och med gudarna förgäves. Trots all dess påtagliga meningslöshet måste det ligga någon mening i detta ironiska spel, där han uppbar huvudrollen. Varför skulle det annars just vara Rose, han bundits vid? Låg det inte ett det obevekliga ödets röda tråd just i detta, att det var hon och ingen annan, hon, för vilkens skull han en gång lidit, hon för vilkens skull han en gång varit nära att begå ett brott, hon, som han aldrig älskat. Nu var det åter igen hon, som grep in i hans liv, som bestämde det. Sannerligen: detta kunde ej vara en tillfällighet. Det måste vara ödet, hans Ananke.

Och vem visste om inte detta hänt just nu, därför att ödet ville pröva honom, komma underfund med vad slags mänska han i grunden var: en lögnare eller gentleman. Nej, hans Ananke skulle ej behöva oroa sig! Han skulle inte svika! Han skulle leva och dö som en gentleman. Sedan fick det gå med allt annat, som det kunde: framtidsdrömmar om mecenatskap eller vad det nu än skulle bli. Han måste förbli en gentleman.

Och för resten: vem visste om inte ödet till sist bara ville låtsas pröva honom, fresta honom, för att till sist, när han visat sig ståndaktig, som belöning skänka honom — Greta! Kanske i alla fall, en gång, långt fram i tiden, det skulle visa sig, att all denna ironi, han nu stod mitt uppe i, varit till hans och Gretas bästa, en lång omväg liksom i en roman, för att de så mycket klarare skulle förstå, hur gränslöst de älskade varandra?

Ja, vem kunde veta — — —?

Han skrev som vanligt sina brev till Rose. Men inspirationen var borta, dess källa sinad. Han visste ej mera, vad han skulle säga annat än: "Jag älskar dig!" "Du ska inte tro, att jag är en sådan skurk som skulptören. Jag avskyr det slagets mänskor." "Jag är en gentleman!"

Rose kunde ej undgå att märka skillnaden. Hon var i grunden en precieuse med starkt krav på formen när den gällde andra, hon älskade broderierna, när andra utförde dem. Och i ett av sina brev kunde hon ej underlåta att påpeka förändringen:

"Hör du, Stellan, dina brev ha varit de stiligaste kärleksbrev jag läst, men nu börjar de bli prosaiska tycker jag. Du är väl inte ute och går på Storgatan om eftermiddagarna, nu sen Greta rest, för då kommer jag att lugga dig, när vi träffas. Kom ihåg det! Och du behöver inte stryka under med tre streck att du är en gentleman. Det vet jag!"

Stellan harmades över dessa anmärkningar. Helst skulle han ha velat svara henne, att de brev, hon ansåg så stiliga, inte voro avsedda för henne. Hon var helt enkelt inte värd så stiliga brev. Men han var en gentleman och skrinlade planen. Ett par dagar var han också starkt betänkt på att ge svar på tal genom att hänvisa till hennes brev och jämföra dem med hans egna, som skrivits sedan inspirationskällan sinat. Också då måste hon erkänna, att hennes voro betydligt underlägsna. Vad handlade hennes brev om? Voro inte de prosaiska, så det räckte till? Hon skrev ju aldrig om något annat än att vad hon hittat på under veckan…

Men också denna plan förkastade han. Det var hans skyldighet att leva i jämnhöjd med sitt anseende. Han bemödade sig om att skriva så, som han skrivit förr. Men det lyckades ej. Breven vållade honom allt större ansträngning och det fanns stunder, då han önskat, att han haft en avskrift av dem, han skickat henne, medan Greta ännu var kvar…

* * * * *

Och så kom våren.

Den kom över honom såsom den aldrig kommit förr. Det var som om en stormflod vällt upp inom honom och ryckt honom med sig.

Studentskrivningarna voro redan förbi. Alla hade klarat sig. Stellan stod om kvällarna vid sitt fönster långa stunder, innan han gick till sängs, och såg ned på Josefs och Axels rum. Där nere lyste lampan vid Josefs bord. Några veckor till och han var fri, fri, fri!

Det sprängde i bröstet på Stellan. Hans hjärta slog som om pulsen varit hammarslag. Ett helt år till, ett helt, långt, evigt år till — — —

Hur skulle han kunna uthärda! Fanns det inte något sätt att förkorta det! Kunde man inte ta något gift, som gjorde att man somnade in och blev liggande i dvala till nästa vår? Tolv långa, eviga månader! Hur skulle han orka! Vilket helvete! Vilket olidligt helvete! Det var som om allt inom honom belagts med bojor, pressats in i en tvångströja. Hans tankar snurrade kring i hjärnan som en ekorre i sitt hjul. Bröstkorgen låg tung och tryckande över hans hjärta. Satan, vilket liv, vilket meningslöst år, som väntade! Kunde han inte bli fri, fri, fri — — —

Han låg och drömde om mornarna att han var student. Han var fri. Ingen skola mera, ingen morgonbön, inga läxor — — —

Och så vaknade han. Över honom stod jungfrun, yrvaken, rufsig i håret, halvklädd:

— Klockan ä fem minuter över sex! Choklan står på bordet.

Han satte sig upp i sängen med den underbara drömmen ännu som ett eko i själen. Han såg sig omkring. På bordet stod chokladen och rök. Han skulle aldrig i sitt liv mera dricka choklad.

Och med en förbannelse hasade han sig långsamt ur bädden — — —

* * * * *

Den tjugonde maj skulle Rose komma tillbaka från Stockholm.

Till sin förvåning konstaterade han, att underrättelsen beredde honom varken glädje eller sorg. Han erfor snarare en slags lättnad. Nu skulle han inte behöva skriva kärleksbrev längre. Han hade också klart för sig att han skulle behandla henne gentlemannamässigt. Men han hade dessutom intalat sig själv, att om den roll, han nödgades spela, fästmannens och kavaljerens, blev alltför besvärlig, skulle han alltid kunna hålla sig undan genom att skylla på läxor och repetitioner nu så här i slutet av terminen. Och ett sådant skäl borde hon förstå.

Det kom naturligtvis ej i fråga att han mötte henne vid stationen. Men i sitt sista brev hade hon stämt möte med honom på Västra Storgatan klockan halv fem.

Till sin ytterligare förvåning konstaterade han emellertid också, att han befann sig på Storgatan redan klockan fyra. Han kunde heller inte undgå att lägga märke till, hur hårt hans hjärta klappade. Han gick och undrade, hur hon skulle se ut, om hennes bröst blivit större, hur hon var klädd och vad hon skulle säga. Kanske när allt kom omkring att det ej skulle visa sig så svårt att behandla henne som en fästman och kavaljer anstår? Kanske han till och med älskade henne, på ett särskilt sätt, inte som han älskade Greta, men på ett lägre, mera osedligt sätt. Han kände sig med ens het, när han tänkte på att han om en halvtimme skulle kyssa henne. Framför honom låg ett perspektiv av hetsande, lockande dagar, ända till dess han själv skulle resa till Särö: varje eftermiddag skulle han kyssa en kvinna — — —

Tjugu minuter över fyra kom hon! Han såg henne på långt håll på motsatta trottoaren. Han blev allt rödare i ansiktet, allt svagare i benen. Det var som om all kraft runnit bort från honom. Han kunde inte säga, hur hon var klädd mera än att hon hade en vit stråhatt på de svarta burriga lockarna och han hade en angenäm allmänkänsla av att hon var vackrare och stiligare klädd än alla andra flickor i stan. Han tyckte sig också, så här på långt håll, ha en förnimmelse av att hennes bröst ej vuxit, men att hon själv blivit nämnvärt större. Hon såg ut som om hon vore fullvuxen.

Ett ögonblick befann han sig i en ytterst pinsam situation. Han visste ej, hur han skulle bära sig åt för att träffa henne. Att gå rakt fram till henne, tvärs över gatan, föreföll honom olämpligt. Alla skulle lägga märke till det ögonblickligen. Alla skulle genast förstå, att de voro förlovade. Han saknade mod att så här den första dagen ge deras hemlighet till pris åt offentligheten. Å andra sidan närmade de sig varandra från motsatt håll. På så sätt skulle de aldrig träffas, åtminstone inte om de fortsatte att gå på olika trottoarer. Han gick och funderade på ett sätt att övervinna denna olyckliga tillfällighet: han kunde till exempel gå mycket sakta, stanna framför butikfönsterna långa stunder, till dess hon, efter ett par slag fram och tillbaka på gatan, till sist skulle hinna upp honom. Och då kunde de träffas som man borde, av en slump, av en den allra naturligaste tillfällighet…

Nu var han mitt emot henne och tog av sig mössan. Hon stannade och såg på honom. Också han stannade. Han kunde inte fortsätta och låta henne stå där, på motsatta trottoaren, och se på honom.

Förvirringen drev blodet till hans ansikte.

— God da, Stellan, ropade hon med en klingande röst, som hördes över hela gatan. Kommer du inte och hälsar på mig.

Han gick sakta över gatan, fram till henne:

— God da, sade han.

— Ja, det är så dags nu! Såg du mig inte?

— Jo, jag såg dig på långt håll.

— Varför kom du inte och hälsade då?

Han viskade:

— Låt oss gå! Jag ska berätta det sedan. Låt oss gå.

— Vart ska vi gå?

— Utåt landet som vanligt.

Hon gav honom en granskande blick:

— Är du rädd för att gå här? Har du flirtat med andra, sen Greta reste?

— Jag har inte flirtat med Greta.

— Det sa jag väl inte heller. Jag sa: sen Greta reste.

Nu såg han henne i ögonen:

— Nej, det har jag inte. Vem skulle jag ha flirtat med?

— Du bär dig alltid så besynnerligt åt. Inte komma över gatan och hälsa, när vi i alla fall stämt möte! Ja, låt oss gå då.

Han gick vid sidan om henne utan ett ord. Han var inte sorgsen, snarare kallt bitter. Vilket underligt öde, som svävade över honom. Skulle aldrig någonting bli som han tänkt. Här hade han gått Storgatan upp och ner och längtat efter henne, känt sig het över hela kroppen vid tanken på, hur de skulle kyssas. Och så förstod hon honom inte. Och inte bara det: hon ställde sig att gräla på honom… Kunde detta kallas kärlek? Det var åtminstone inte vad han menade med kärlek, varken den rena eller orena.

De hade kommit utom staden och gingo på en väg, skyddad på ena sidan av en hög järnvägsbank, på den andra av ett sankt albuskkärr.

— Ska vi gå så här och tiga länge? frågade hon.

— Nä-ää — — —

— Är du inte glad över att jag kommit?

— Jo.

— Varför kysser du mig inte?

— Jo.

— Ja, du behöver inte tro, att jag tigger dig!

— Det har jag väl aldrig sagt!

— Nå, kyss mig då!

De stannade båda. Han såg sig omkring och så kysste han henne, såsom han aldrig kysst henne förra julen. Hans kyliga bitterhet var borta. Han kände det som om hennes mun varit en djup, mörk brunn, ur vilken han sugit själva livets berusande vatten. Hennes burriga hår kittlade hans panna och tinningar. Han tryckte hennes kropp tätt intill sig. Hans armar kramade hennes midja så att det värkte i dem. Och han drog sig undan henne med ett vacklande steg.

De fortsatte under tystnad. Till sist, då Rose hämtat andan, sade hon till honom, med en blick, som lyste likt en stjärna, som speglar sig i ett vatten:

— Ibland är du så dum. Och ibland är du så stilig. Varför kan du inte alltid va stilig?

Han såg sig åter omkring och stannade:

— Rose, hör på vad jag säger. Jag ska berätta dig, varför jag inte stannade.

Hans pupiller hade mörknat. Han talade. Han berättade, varför han inte stannat. Och han berättade mycket mera: hur han älskade henne, hur han längtat efter henne, hur han gått och tänkt på denna stund, då de skulle träffas och han skulle kyssa henne…

Och i detta ögonblick talade han sanning. Greta var så långt borta. Alla, allting var så långt borta, allt utom hennes mun, de fylliga, litet fuktiga läpparna.

Nej, han ljög inte. Han kände det nu, när han kysste henne. Detta var inte något bedrägeri.

— Tror du mig inte? frågade han.

— Jo, visst tror jag dig. Varför skulle jag inte göra det. Du är bara så dum och barnslig ibland.

Och de kysstes igen…

* * * * *

Men det blev ej som han tänkt. Nej, det blev aldrig som han innerst inne drömt om.

Varje eftermiddag gjorde de långa promenader utåt landet. Ibland voro de goda vänner. Och då kysstes de. Ibland voro de ovänner och grälade. Och då kysstes de i alla fall, till sist. Dessa kyssar efter ett gräl stredo ej endast mot hans dröm om kärleken, även den orena kärleken: de stredo också mot hans allra innersta principer. Det hjälpte ej att hon skrattade åt honom och förklarade, att man mycket väl kunde kyssas efter ett gräl och att man strängt taget måste göra det. Han hade icke desto mindre en instinktiv känsla av att dessa kyssar voro på ett eller annat oförklarligt sätt fördärvliga.

Det vill säga: det var mest Rose, som grälade. Själv svarade han nästan aldrig. Han drog sig in i sitt skal, i en kylig bitterhet och teg. Ibland var det någon småsak, hon inte tyckte om hos honom. Halsduken till exempel. Den passade inte. Till en grå kostym skulle han inte ha en grå halsduk. Han hade inte något färgsinne. Varför var han så okonstnärlig?

Och varför skulle han ha mössan på huvudet såsom han bar den, långt nere i pannan. Det ansågs visserligen fint i en bondhåla som den här, men i Stockholm hade gymnasisterna mössan käckt i nacken och med kullen tillbakadragen.

Hon visade honom, hur den skulle sitta. Han vred sig inne i kläderna, som om han velat skruva sig ur dem och protesterade i tysthet. Kunde han inte få ha sin mössa som han ville? Men han fogade sig till sist. Ensam i hela gymnasiet gick han med mössan på nacken och såg ut som en sjöbuse. Och dagen efter, när de möttes, skrattade hon:

— Du är så dum! Varför skulle du bråka i går, när jag ville du skulle ha mössan som gymnasisterna i Stockholm. Nu har du den ju i alla fall så.

Han såg på henne förnärmad:

— Bråkade jag — — — Jag sa ju inte ett enda ord.

Hon skrattade på nytt:

— Tror du inte jag har ögon att se med?

Deras allvarligaste och långvarigaste dispyt gällde emellertid hans levnadsbana. En dag nämnde hon något om, hur stiligt det skulle bli, när han fick uniform på sig.

Han svarade lågt och saktmodigt:

— Ja, men jag ska inte bli officer.

Hon stannade och såg på honom:

— Vad säger du! Ska du inte bli officer?

— Nä, det ska jag inte — — —

— Jo, det ska du visst!

De fortsatte en stund under tystnad. Till sist gav hon honom ett snabbt
Ögonkast:

— Vad ska du då bli?

— Jag ska till Lund och studera filosofi och estetik.

Nu tvärstannade hon:

— Nä, hör du, håll i mig! Varför ska du studera filosofi?

— Därför att jag vill det.

— Du tänker väl inte bli skolfux heller? För då vill jag bara säga ifrån att — — —

Han ryckte på axlarna. Hennes brist på verklig bildning plågade honom:

— Vem har sagt, att jag skulle bli skolfux? Kan man inte studera filosofi utan att man ska behöva bli lärare?

— Men vad ska du då med filosofin och göra?

— Jag ska bli mecenat.

Hon stirrade på honom. Han log:

— Du har kanske inte reda på vad en mecenat vill säga.

Hon skrattade, ett högt, hånfullt skratt.

— Ja, det kan du inbilla dig! Jag som har flera släktingar i Stockholm, som är mecenater och som ger statyer till Nationalmuseum och till alla möjliga inrättningar.

Han teg. Efter en lång tystnad frågade hon:

— Och var ska du få pengarna till att bli mecenat för?

— Min morfar — — — när han dör — — —

— Nä, vet du, Stellan! Vet du vad det kostar att va mecenat? För att bli mecenat måste man förtjäna millioner. Du kan väl inte leva på att bara ge bort din morfars pengar? Då har du ju ingenting själv. Ska du ge bort pengar till Nationalmuseum, så måste du ju förtjäna åtminstone tio gånger så mycke. Tror du mina släktingar som är mecenater ger bort vartenda öre till museer och inte har något själv.

Rose triumferade, som alltid. Stellan gick tyst. Slutligen sade han, i en pinsam förnimmelse av att ursäkten ej skulle gälla:

— Ja, men jag tänker inte ge bort pengar till Nationalmuseum.

Hon ryckte på axlarna:

— Asch, du ska bli officer.

Gång på gång kom hon tillbaka till detta: han måste bli officer, hon ville se honom i uniform, annars så — — —

Till sist svarade han med ett: — Vi får väl se — — —

— Det får vi visst inte! Vi ska se!

Och så kysstes de. Det kunde inte hjälpas: dessa kyssar försonade mycket, ehuru de stodo i fullständig strid med både hans dröm om kärleken och hans principer. Så småningom började han tycka, att de voro underbarare än de kyssar, de växlade utan att ha grälat. Det fördärvbringande i dem gav dem en särskild bouquet. Det låg över dem en särskild hets, den nakna, skamlösa njutningens hets. Han hade känslan av att de innehöllo ett långsamt dödande gift, att de så småningom skulle leda till förfallet, lidelsens och lustans hemskt sköna förfall. De kommo honom att tänka på Ludvig den femtonde och hans mätresser och också på löjtnant Ekenström. Och han förstod dem båda två, den franske kungen likaväl som den svenske löjtnanten. Han kände den sällsamma lockelsen i förintelsen, i den medvetna njutningsundergången. Aningen om en katastrof gjorde den endast dubbelt hemskt ljuvlig.

* * * * *

Och katastrofen kom, långt tidigare än Stellan tänkt sig.

Kvällen innan den utspelades, hade han varit nere hos Josef. Stellan ansåg sig, trots allt det, som förefallit mellan honom och Axel, vara skyldig att avlägga detta besök. Det var på sätt och vis en avskedsvisit. Dagen efter skulle Josef upp i studentexamen.

När Stellan knackat på dörren och släppts in, bröt han isen med att säga:

— Jag ville bara komma ner och önska dig lycka, Josef.

Axel satt tyst och trumpen. Men Josef visade sig vara vid ett ypperligt humör. På en krok i väggen hängde fracken. Under soffan stod ett par nya resårkängor. På byrån låg ett stort söndagsblad. Vid sidan om det en hög krage och en vit halsduk och en flaska eau-de-cologne.

— Ja, sade Josef, medan han med sin rytmiska gång vandrade fram och tillbaka på golvet:

— Ja, pojkar! I morron är detta helvete slut! Och från och med i morron eftermiddag hetter jag inte Josef Nilson längre utan Josef Nihlén. Det är under det namnet som — — — Nå, det ska vi inte tala om nu. Sådant talar man inte om. Sådant visar man i handling.

Han strök med händerna över det röda, nyklippta håret. Och så lät han dem fortsätta i en gest upp mot himlen:

— Tänk att det verkligen är slut! Det är min själ som en dröm! Jag ska säga dig, att jag ibland måste gå fram och hålla i de där paltorna (han pekade på frackkostymen), för att jag ska tro, att det är riktigt sant, att det inte är en Morgondröm, jag menar inte en Frödingsk morgondröm utan en annan, en, som är fan så mycket skönare och betydelsefullare.

Han sträckte ännu en gång armarna i en darrande, entusiastisk lovsång mot höjden; och samtidigt log han, ett leende, som om han framför sig skymtat en syn av övermänsklig skönhet:

— Kors i Jesu namn! Att tänka sig, att det är slut! Slut för alltid! Och ni, era stackars djävlar, ni har ett helt år framför er. Jag ska säga er en hemlighet, mina ärade herrar, det året ni har framför er är det längsta i en mänskas liv. Jag vet det!

En stund satt Stellan tyst och lyssnade. Men plötsligen reste han sig upp och rusade ut på gården. Han kände det som om han skulle kvävas.

Han gick fram och tillbaka på sitt rum, av och an, som ett lejon i en bur. Det rasade inom honom. Hans bröst var som ett världshav, där stormen piskade upp skyhöga vågor.

— Ett år, ett år, ett helt långt år — — —

Om det bara hade funnits något gift, så att man kunde domna bort, till dess någon kom och väckte en och sade: — Här är frackkostymen, här är skorna — — — lycka till — — —

Eller om han kunde tillbringa dessa tolv helvetiska månader med att kyssa Rose, med att ligga i hennes armar, krama henne, till dess armarna domnade, en tolv månaders Morgondröm — — —

Ett år, ett helt långt år — — —

Han gick fram och tillbaka, av och an. Till slut såg han på klockan. Hon var redan halv tio. Han hade ej sett på läxorna. De hade latin på morgonen; Virgilius. Han slog upp boken, kastade en blick i den och slängde den med ett uttryck av obeskrivligt äckel från sig på golvet.

— Jag ger fan i den!

Han började åter gå av och an.

— Och för resten är det väl troligt att vi får fritt från latinet i morron. Smygaren ska väl ha studenterna — — — Alltid en tröst!

* * * * *

Smygaren uppträdde verkligen nästa morgon i frack. Men studentexamen skulle ej börja förrän klockan åtta. Sjundenedristerna fingo alltså endast fritt den sista morgontimmen.

Svordomar! Förbannelser!

Stellan var den förste, som fick frågan. Till en början trodde han, att det berodde på en alldeles särskilt satanisk otur. Han haltade sig genom skanderingen.

— Det där går inte vad man kallar precis lysande, Petréus.

Stellan svarade ej.

— Har du inte skanderat genom det hemma?

— Jo.

— Nå, översätt då!

Stellan stammade fram någonting. Plötsligen gav han upp varje försök att rädda situationen. Han blev ond. Inom honom mumlade det: — Fan också, när han ser att jag inte kan! Vad bråkar han för? Alltid ska man behandlas som en barnrumpa. Aldrig ska man behandlas som en vuxen mänska.

— Du har inte läst på?

— Nej.

Det blev tyst en stund. Slutligen sade Smygaren:

— Ja, kära Petréus, jag behöver inte fråga dig, varför du inte läst på. Den, som använder hela eftermiddagen att gå ut och kurtisera flickor, den går det till sist på tok för. Och det gör det med dig!

Stellan blev plötsligt blodröd i ansiktet. Någon längre ned i klassen fnittrade. Han vände sig om för att upptäcka, vem det var. Hela klassen satt och log över detta oväntade frispektakel. Han såg på Smygaren. Också han log, ett helvetiskt, infernaliskt elakt leende.

Plötsligen stod Stellan raklång i bänken:

— Det har lektorn inte rätt att säga!

Också Smygaren blev blodröd. Han bet sig ett slag i mustascherna och sade med en mycket mjuk, leende röst:

— Vad är det jag inte har rätt att säga, Petréus?

— Lektorn har ingenting och göra med, om jag kurtiserar flickor eller vad jag gör om eftermiddagarna.

— Nå, då kan jag upplysa Petréus om, att han kommer att få se, hur mycket jag har att göra med det, när betyget kommer.

— Det är en annan sak. Det hör inte hit. Lektorn kan få ge mig vilket betyg som helst, men lektorn har inte rätt att göra mig och mina känslor till ett åtlöje för klassen. Så handlar inte en gentleman.

Nu hoppade Smygaren jämfota flera gånger:

— Ut med dig, drummel! Ut med dig, lymmel! Ut! Ut! Ut!!!

Han pekade på dörren med en hand, som skälvde.

Stellan gick långsamt och värdigt mot dörren, medan han med ett segermättat leende lät blicken glida över sina kamrater.

I den långa, öde korridoren blev han stående vid ett av de höga fönstren och såg ned.

Han andades djupt ett par slag. Han kände sig egendomligt lugn och kall. Han hade hävdat sig själv. Han hade uppträtt som en gentleman. Liksom en gång med Kalle Möller hade han i sista stunden visat, att han vågade. Och medvetandet om att ej ha svikit sin innersta princip fyllde honom med en befriande förnimmelse av egen kraft. Vad Rose än hade att anmärka på honom, hans brist på konstnärlighet och färgsinne, hans barnsligheter och dumheter: när det verkligen gällde, när det var frågan om att visa, vad man innerst inne var, då svek han inte, då handlade han som en man, utan att fegt och småaktigt tänka på följderna.

Han hade gett Smygaren en läxa, han aldrig skulle glömma. Han skulle nog hädanefter akta sig för att rota i andras känslor och privatliv! Trodde Smygaren att han kunde behandla sjundenedrister som barnrumpor, så visste han i alla fall nu, att det fanns en, som visat, att det inte gick för sig!

Där nere började de blivande studenterna samlas i frack, vit halsduk och nya vårrockar.

Ett helt långt evigt år kvar — — —

Plötsligen ryckte han till. Det hördes steg i stentrapporna. Det var rektorns röst.

Han tog skyndsamt upp en näsduk och höll den för näsan och munnen.

Nu kom rektorn upp i korridoren i sällskap med vaktmästaren.

— Vem är det, som står där, ropade han.

Stellan vände sig om.

— Vad gör du där, Petréus?

— Näsblod — — —

— Gå då ner till pumpen och stå inte här och skräpa, när censorerna kommer.

* * * * *

Uppträdet mellan Stellan och Smygaren hade ej fått den relief, som under normala förhållanden skulle ha kommit det till del. Dagens stora evenemang, studentexamen, fördunklade allt annat, till och med en händelse av uppträdets proportioner. Man diskuterade det endast helt flyktigt i klassen under rasterna, lämnade det så att säga likt en efterrätt att tagas fram efter de stora festligheterna. På sin höjd betraktade man Stellans uppträdande som en onödig dumhet, när han kunnat skylla från sig med en så enkel förklaring som att han hört sägas, att latinet blivit inställt på grund av examen. Stellan förfäktade emellertid sin egen uppfattning och ej utan framgång. Särskilt fick han en oväntad bundsförvant i Percy Anderzén, som funderade på att bli officer på artilleriet, om de nu skulle ta emot honom, eftersom hans far bara var specerihandlande i staden. Percy Anderzén ansåg det ridderligt och gentlemannamässigt handlat av Stellan.

Men allt som timmarna gingo, fylldes Stellan av en känsla av osäkerhet. Han började allt mer och mer att ge den allmänna meningen i klassen rätt. Han var visserligen ännu fullkomligt övertygad om att han handlat i överensstämmelse med hederns bud. I alla händelser hade hans uppträdande varit rätt. Att stämpla det som en dumhet ansåg han alltför starkt. Men kanske han burit sig en smula olämpligt åt. Han hade varit en smula onödigt utmanande. Han började också undra över, vad följden skulle bli och det var stunder, då han tröstade sig med att tack vare studentexamen och censorsmiddagen hela saken skulle glömmas bort.

Han träffade Rose på skolplanen, där halva staden väntade på att de nybakade studenterna skulle komma ut. De växlade bara ett par ord. Hon föreföll ovänlig, och då han frågade om orsaken, svarade hon med ett kort: — Det ska du få veta sen! Möt mig i bulevarden klockan fem.

Olyckligtvis var han försenad. Han hade följt Josef hem, blivit presenterad för hans föräldrar och bjudits på ett glas vin av fru Johanson. Man hade druckit Josef Nihléns skål, man hade hurrat för laudaturstudenten, som i sin ordning tackat vid ett andra glas. Och så hade det dragit ut på tiden.

* * * * *

Rose såg bister ut och redan vid åsynen av henne stack det till inom Stellan: hon var en black om foten på honom; helst skulle han ha velat sitta och dricka madeira inne hos Josef och drömma, att det var han själv, som blivit student, att det var han, som äntligen sluppit lös — — — Det blev också för mycket med dessa dagliga promenader. Det stod med ens för honom som alldeles nödvändigt, att han måste sköta sig i latin de återstående timmarna. Det var alldeles nödvändigt, annars kunde det gå åt skogen. Han var säker på att Smygaren skulle klämma åt honom alldeles förbaskat och söka pressa ner hans AB i latin till ett slätstruket godkänt.

Rose var mycket purken.

— Jag har gått här i tjugu minuter.

Han bad om ursäkt för sitt dröjsmål. Men resultatet var dåligt.
Plötsligen sade hon:

— För resten bär du dig alltid dumt åt. Vad är det du sagt om mig i skolan?

Han såg på henne:

— Ja — — — ag — — — sa — — — agt om dig?

— Ja, tror du inte jag vet det. Jag fick höra det på skolplanen av en av flickorna och hon hade hört det av sin bror, den där Pelle Stenberg, som går i samma avdelning som du. Du hade sagt något till lektorn i latin om dina känslor för mig.

Och hon tillade skarpt:

— Sådant där undanber jag mig, ska jag säga dig. Jag vill inte gå som ett åtlöje i den här lilla brackhålan.

Han såg på henne i stum och gapande förvåning. Med ens kände han ej endast, att hon behandlade honom orättvist, utan också att han innerst inne var rädd för henne, att han fruktade henne som man fruktar en högre auktoritet, en far, en målsman.

Han försökte förklara för henne, hur det verkligen gått till, hur han gett Smygaren en läxa i gentlemannaskap, han aldrig skulle glömma. Han sökte visa henne, hur absolut rätt och gentlemannamässigt han handlat, hur han, i stället för att prisge deras kärlek, i stället gjort det enda manliga, han kunde, för att i ett enda slag täppa till munnen på alla belackare.

Men Rose förstod ej. Ju klarare han sökte framlägga saken, ju skarpare kom hennes svar:

— Asch, du bär dig så dumt åt. Varför kunde du inte helt enkelt ha sagt, att du inte läst på läxan i stället för att komma dragande med dina känslor. Nu ska man behöva gå här som ett åtlöje hela sitt liv. Varför kunde du inte åtminstone ha tänkt på mig! Är du så dum så du inte förstår, att mänskor ska skratta åt mig. Och om historien kommer fram till pappa och mamma, så blir det just trevligt. Pappa och mamma, som är så stränga i sådana saker. Du ska inte tro, att bättre judefamiljer är som vanliga kristna, som låter sina flickor löpa på gatorna. Det kan mycke väl hända, att pappa till och med piskar mig, om han får höra, att jag är en visa i hela stan. Varför tänkte du inte på det?

Han gick med böjt huvud. Han hade ingenting att svara.

— Och för resten! Du kommer alltid med att du är en gentleman. Det är du inte! Det ska jag bara säga dig! För en gentlemans första plikt är att skydda en kvinnas heder och inte göra henne till en visa bland mänskor. Man behöver inte ha läst Ibsen och Nietzsche för det. Det kan du läsa i vilken engelsk missroman som helst.

Han gick tyst vid sidan om henne bulevarden fram med blicken ned på gruset.

Plötsligen stötte hon honom i sidan:

— Se opp!

Han såg på henne:

— Vad är det?

Men det var redan för sent. Han hörde någon vid sidan om sig ropa:

— Petréus!

Han vände sig om. Några steg ifrån stod Smygaren. Stellan förstod ej med samma.

— Hör du inte! Jag vill tala med dig.

Han gick långsamt fram. Med ens gick sammanhanget upp för honom.
Smygaren hade gått förbi dem och han hade inte sett — — —

— Varför hälsar du inte?

— Jag ber om ursäkt, men jag såg inte.

— Nå, då får väl rektor och kollegiet lära dig att se upp.

Smygaren, som fortfarande var i frack och på väg till censorsmiddag, snurrade om på klacken och gick.

Stellan blev stående länge kvar. Det surrade i hans hjärna. Det susade i hans öron.

Slutligen vände han sig om för att hinna upp Rose. Han såg henne ej i bulevarden. Hon hade gått. Han sökte henne med en stirrande blick.

Plötsligen fick han syn på henne. Hon sneddade över gatan och försvann in i en tvärgata.

Och hon vände sig om och såg på honom, ett snabbt, skyggt ögonkast över axeln, som om hon vore rädd att han skulle följa efter … att han skulle hinna upp henne…

* * * * *

Hans far var som vanligt ej hemma den kvällen. Stellan åt sin kvällsvard ensam med husföreståndarinnan som så många hundra gånger förut.

Efter en stund gick han ut och drev omkring på gatorna och nere i parken. Den var full av folk, Sommarrestaurangens alla fönster och verandor strålade i olikfärgade ljus. Nere i restaurangträdgården hängde kulörta lyktor. På en av verandorna lyste de nya vita mössorna. På en annan sutto officerarna. Vid småborden i trädgården höll borgerskapet till. Regementsmusiken spelade studentsånger, marscher och operetter. Det sjöngs och applåderades, hölls tal och hurrades.

Men Stellan kände sig stå utanför allt detta. Han drev omkring i parkens utkanter, där den ljusa majnatten låg som silver på de grusade gångarna. Han var Varg i Veum, ensam och övergiven. Han hade burit sig "onödigt dumt åt". Han upprepade orden för sig själv med ett bittert leende. Ja, han hade burit sig onödigt dumt åt! Det var så världen dömde hans handling. Han hade inte låtit sig behandlas av vem som helst hur som helst. Han hade värnat om sitt mänskovärde. Han hade försvarat sitt känslolivs helgd. Och för detta skulle han straffas av rektor och kollegium. Han skulle alldeles säkert få nedsatt sedebetyg, kanske skulle de till och med relegera honom. Och den person, för vilken han gjort allt detta, den person, vilkens mänskovärde och känsloliv han velat skydda lika mycket som sitt eget — — — hon hade smitit från honom — — —

Vilka mänskor! Vilken värld, han levde i! Han hade burit sig onödigt dumt åt! Sådant var mänskornas omdöme. Sådan var världens dom: nedsatt sedebetyg, kanske relegering!

Han drog djupt efter andan och medan han gick gången framåt deklamerade han:

— Gudakärngar, Gudagubbar!

Åter igen började musiken spela upp. Från studentverandan skrålades:
Sjung om studentens lyckliga dar…

Stellan kunde ej längre uthärda all denna bekymmerslösa ytlighet. Vad visste dessa mänskor uppe på verandan om livet, dess ohyggliga allvar? Vad visste de om det hårda öde, som vilade på den, som var olik andra? Hade de redan glömt en Sokrates, en Giordano Bruno, en Galilei?… Hade de glömt giftbägaren, dödsdomarna, landsflykten, som blev de stora sanningssägarnas arvedel?

Han andades åter djupt.

Och här gick han själv, ensam, övergiven, utan att veta, om han i morgon dag skulle relegeras från skolan eller vad som skulle hända honom. Han kände sig i släkt med hela denna långa rad av historiens store kättare och sanningssägare. Han var en av dem, en i den långa kedjan, den siste och den yngste…

Han hade lämnat parken och på måfå gått en gata fram, som ledde ut ur staden. Nu stod han på den långa järnbron och stirrade ned i den sammetssvarta strömfåran. Maderna till vänster lågo i vårnattens dimmor som lätta, vita moln. Men över ån var det klart. Stjärnorna speglade sig som ringlande guldband i det snabba förbiflytande vattnet. Han stod och såg ned på dessa gyllene band. En skjuts for i trav över bron och kom den att svikta och gunga. Borta från parkrestaurangen spelades en vals: Donauwellen.

Stellan såg sig omkring, på madernas lätta vårmolnsdimmor, på stjärnorna, som flöto i vattnet. Han kände gungningen i brons järnkonstruktion, hörde valsens toner borta från parken…

Och plötsligen andades han ett djupt, djupt andetag. Det kom en underlig ro och styrka över honom. Det var, som om han befunnit sig uppe i den gungande etern, med moln och stjärnor under sig, som om han hört sfärernas harmoni.

Han såg livet! Han kände det med hela sin varelse. Hur smått var allt, Rose, Smygaren, katastroferna, inför detta: att se, att känna livet, inte som en mening eller som ett mål, inte ur världsåskådnings- eller mecenatsynpunkt, utan som liv, liv, liv — — —

Han rös till av lycka. Hans kropp darrade, som om också den försatts i gungning av etern, svajat i rytmen från sfärernas harmoni. Liv, liv, liv, jag älskar dig! Jag känner dig! Jag ser dig!

Och så, plötsligen, sköt det som en blixt genom hans hjärna. Tanken formade sig ögonblickligen i ord, som han mumlade för sig själv:

— Vi är ej skapade av en Gud! Men vi skola bli Gudar!

Det var vad Nietzsche menade med sin övermänska. Det var detta, han åsyftade med sitt poetiska språk. Vi skola bli Gudar! Vi skola utveckla oss och bli som Gudar.

Han rös på nytt till av en outsäglig lycka. Sanningen, han såg, föreföll honom så lysande klar, att den tycktes blända honom. Han höll händerna för ögonen. Han kände sig så outsägligt lyckligt matt. Det var som om benen ej ville bära honom.

Och plötsligen, medan han stod där med händerna för ögonen och med sviktande knän, var det som om något inom honom ropat: Paulus! Paulus! Uppenbarelsen!

Han blev liggande med överkroppen över broräcket. Hans kropp skakade i konvulsioner. Han hade funnit den, Sanningen, Livets Sanning! Han, Stellan Petréus, hade funnit — — — Han hade fått en filosofi, en religion! Vi skola utveckla oss till att bli Gudar — — —

* * * * *

Han gick sakta in mot staden, irrade ännu länge omkring på gatorna. Han log, hela hans ansikte lyste som förklarat! Rose, kärleken — — — vad betydde det! Smygaren, ett nedsatt sedebetyg, relegering — — — hur meningslöst inför detta, att ha funnit Sanningen, en Filosofi, en Religion — — —

Han gick sakta hemåt. Nu visste han, att han skulle få kraft att uthärda också ett helt långt år, tolv helvetiska månader. I detta tecken skulle han segra, i Livets och Sanningens tecken.

In hoc signo vinceres!

Hade han för resten inte alltid, innerst inne känt det?! Hade han inte vetat det redan som barn, då han trott sig vara Josef!

In hoc signo vinceres.

Han såg upp mot stjärnorna. De tindrade som om det varit ögon som blinkat åt honom…

Det är Gudar vi skola bli.

Han blev stående på trappsteget till trappuppgången en stund och kastade en sista blick på himlavalvet.

Så vände han sig om och gick in i förstugan, tände en tändsticka och gick uppför trappan.

Plötsligen stannade han. Där i trappsvängen, satt hans far med näsan i knät och sov. Han hade tydligen trasslat in sig med sporrarna i mattan, fallit och blivit sittande…

Stellan smög sig förbi honom utan att väcka eller försöka hjälpa honom.

Han blev stående mitt på golvet i sitt rum. Han andades häftigt. Han höll händerna för ansiktet som för att undgå en ohygglig syn.

Plötsligen föll han med ett kvävt skri framstupa på sängen.

— Ärftlighetslagen, ärftlighetslagen, mumlade han.

Det var som om ordet slagit eko inom honom och kom tillbaka djupt ur hans innersta varelse. Han blev sittande upprätt, lyssnande, som han sökte höra sin far ute på trappan.

Fanns det någon likhet mellan honom själv och hans far, som förspillt sitt liv och som nu förfallit till en drinkare? Hade kanske också han en gång i tiden varit som Stellan? Hade han brottats med samma problem? Hade han också varit allvarlig, haft det svårt och lidit? Någonting måste det ju ha funnits hos honom, eftersom Stellans mor kunnat bli kär i honom?…

Skulle det gå likadant med honom själv? Skulle han liksom fadern stanna på halva vägen, trots allt vad han genomgått, trots de krafter, han känt leva inom sig? Skulle han också en gång ratas, bli förbigången, trampas under andras hälar, därför att han inte var stark nog, när det gällde? — — —

I denna stund hade alla barndomens och ungdomens stora frågor förtätat sig i en enda, i ett enda stort tvivel: Var han olik alla andra? Voro de i grunden alla lika? Var det hela en inbillning, att man var för mera än andra?

Där nere, andra sidan gårdsplanen, låg Axel Ahlberg och sov. Han trodde att han skulle bli en stor skald. Stellan visste, att Axel aldrig skulle kunna bli det. Han skulle alldeles säkert sluta som apotekare. Det fanns inte något tvivel därom. Och ändå trodde Axel det själv.

Skulle det gå likadant med honom själv? Var det hela en inbillning, som skulle räcka några år och sedan försvinna. Man skulle bli student och några år efter skulle man ratas och förbigås som hans far…

Var det livet? Var det kanske därför de vuxna prisade barndomen och ungdomen som sina lyckligaste år; de hade trott på något, de hade drömt att bli märkesmänskor i en tid, då det tusenåriga riket skulle bli verklighet… Var det därför de ansågo sig ha varit så lyckliga?

Var detta livet…

Han satt och stirrade framför sig mot den blå rullgardinen. Det susade för hans trumhinnor, som om hela världen varit ett snäckskal vid hans öra, en oavbruten, monoton och sövande susning…

Han spratt till. Där ute i trappan hörde han sin far röra på sig, som om han försökte resa sig upp.

Några ögonblick blev Stellan stående med klappande hjärta. Så rätade han upp sig och gick ut.

Fadern såg på honom med en tung och slö blick.

— Förlåt, sade Stellan, jag tyckte det hördes, som om pappa hade fallit över sabeln. Det är så mörkt i trappan.

— Tack ska du ha — — — satans mörk — — —

Stellan tog honom under armen och hjälpte honom in. Han hade känslan av att det var sig själv han hjälpte, sig själv sådan han en gång skulle bli. Fadern sjönk ned i en länstol. Så sluddrade han:

— Hör du, min pojke, med — — — an du ä i fart — — — en, ökkk — — — a din god — — — het mä att dra av mig ridsss — — — tövlarna.

Stellan drog dem av honom.

— Tackkk — — — ska du ha — — — Och så förrr — — — låt mig — — —

Stellan böjde sig fram över honom:

— Pappa, jag har något att be dig om förlåtelse för också.

— Fadern spärrade upp ögonen och stirrade på honom:

— Vva står på — — —

— Jag blir kanske relegerad — — —

Faderns huvud sjönk åter ned mot kolettkragen:

— Dä reder sig nog — — — Alll — — — ting red — — — er sig här i värld — — — en — — — Misss-ter du en ssstår dig tusss — — — ende åter — — — Blir man sssparrr — — — kad ur en skola ssså ssstår en tusss — — — ende åter, mmman bbbara inte gör som din dddum — — — bbbom till farbrorrr: rrrymmer — — —

Plötsligen sträckte han ut sin hand:

— Rrrym inte fffrån mig, vad du än gggör. Dddu ä den ende, jag harrr att leva för! Lova mig det!

Stellan tog hans hand. Han kramade den hårt.

— Och om du vissste, hur lllika vi ä varrr — andra. Du serrr prrecis ut som jag, nnnär jag varrr ung! Vi ska hållll — — — a sammannn — — — du och ja — — — ag! Men rrrymmm inte!

— Nej, pappa!

— Och tttala inttte om för fffarmor, när du kommmer till Lllund som ssstudent att jag sssuper lite för mmmycke — — — Lllova det!

— Ja, pappa!

— God natt med dig dddå! När dddu blir äldre ffförssstår du dddet här bbbättre.

— Ja, pappa.

— Mmmen kkkom ihåg, inte ett ord till mmmamma — — —

Stellan gick in på sitt rum. Han blev stående mitt på golvet och stirrade framför sig. Och plötsligen log han, ett undrande, bittert leende. Hans far hade bett honom att inte sladdra, som om han varit ett barn… Underligt…

Blev man aldrig vuxen? Blev man alltid som ett barn?

Var det detta, som var hemligheten med livet — — —?

Och åter susade det för hans trumhinnor, samma monotona, sövande susning.