EMANUEL GER EN LEKTION I HISTORIA.
Emanuels bror, som är 11 år och går i andra klassen, kom hem med anmärkningsboken full av varningar. Emanuels moder gick på föräldramöte—fadern är för feg för sådant—och fick veta av klassföreståndaren, att gossen skulle behöva hjälp med sina läxor. Man funderade på att ta en informator, och gossens far, som är snål, föreslog, att moster Amalia skulle ägna sina eftermiddagar åt Karl-Olofs uppryckning.
Inför detta skräckinjagande perspektiv sade Emanuel:
—Jag skall läsa med honom! Jag kan mycket väl förhöra hans läxor, jag har så god tid!
Sålunda kom det sig, att Emanuel denna dags eftermiddag började sin första lektion. Fadern, som satt i rummet utanför, har berättat händelsen på följande satt:
Emanuel sätter sig i soffan, lägger ena benet över det andra och säger med allvar och värdighet:
—Nå, vad har du för läxor tills i morgon?
Karl-Olof tar det hela mycket glatt och svarar rappt:
—Tyska och historia.
Läraren fortsätter:
—Har du fått varning i historia?
—Nej.
—Då ska vi se, vad du kan där. Vad har du i läxa?
—Erik den fjortonde.
Läraren lägger ned benet, som blivit trött, och säger:
—Har du någon tjång? (Tjång är namnet på en ny sorts karameller.)
—Nej.
—Ta hit tjången!
Lärjungen nödgas ta upp en tjång ur byxfickan. Magistern sätter i sig den, och så börjar lektionen:
—När levde Erik den fjortonde?
—Från 1560-1568.
—Vad menar du med det? Var han åtta år, när han dog?
—Det står i boken.
—Nej, det står, att han regerade från 1560 till 1568. Säg om!
—Var inte mallig. Jag ska säja dej, att i går spelte Östermalms fyra mot Elementars femma och dom fick spö.
—Det var lögn!
—Fråga Nilsson!
—Vad var Erik för konung?
—Han var tokig.
—Han var en svensk konung. Säg om!
—De ä väl klart, att han var svensk!
—Vad hade Erik?
—Vad han hade?
—Ja.
—Inte vet jag.
—Han hade ett besynnerligt lynne. Vem var det, som stod i målet för östermalmarna?
—Det var Wallin.
—Det var lögn. Han ä sjuk!
—Fråga Nilsson!
—Nå vad gjorde Erik med sitt lynne?
—Han förvärvade det genom dryckenskap och andra laster.
—Det var rätt. Var förvärvade han det?
—På Stockholms slott.
—Nej, han gjorde det i sällskap med dåliga personer. Du kan ingenting. Ta hit en tjång till!
Tjången kommer, ehuru icke tvångsfritt.
—Nå, vad var det, som kom efter ruset?
—Göran Persson.
—Nej, efter ruset kommo stunder av samvetskval och ångest. Du kan inte ett dugg! Hur många mål gjorde östermalmarna i går?
—6 mot 4.
—Det var lögn!
—Fråga Nilsson!
—Vad var Göran Persson? Och vad underblåste han?
—Han var bördig från Västmanland och underblåste Eriks hat mot adeln och stormännen.
—Det var rätt. Vad var han mer?
—Arbetsam och duglig samt fylld av ett avundsamt hat mot dessa.
—Jaha. Vad gjorde nu Erik?
—Han dödade Sturarna.
—Vilka Sturar?
—Samt den yngres sonsöner.
—Vad hände då?
—Han blev förgiftad och avsade sig därpå kronan samt ingick äktenskap för att reta adeln med Karin Månsdotter, som sålde nötter på Stortorget, för hon var dotter till en fångknekt och tjusade honom genom sin ovanliga skönhet. Hon var god och fick en gård i Finland.
—Det är rätt.
Läraren gör en paus och säger därpå för att få en sammanfattning av läxan:
—Vad kallas i historien det, som Erik gjorde med Sturarna?
—Vilke då?
—Han dödade ju Sturarna. Vad kallas det i historien?
—Halshuggning.
—Nej! Tänk efter ... Sture ... Nå?! Sture ...
—Stureplan.
Här hördes en bok smattra mot något hårt, kanske ett huvud. Därpå ett tjut. Så en ny smäll och en dunk. Därpå lät det som möbler fallit ikull. Ett nytt tjut. Så tyst.
Och dagen därpå fick Karl-Olof varning även i historia.
