HAVET.
En morgon medan hela huset sover, står min dotter utanför stugan och lyssnar till ett ljud, som hon aldrig hört förut. Det är icke blåsten, icke någon fågel och heller icke någon motor som dunkar.
Då jag kommer ut på förstubron för att gå till hamnen och båtarna, kommer hon emot mig och säger:
—Vad är det som hörs så underligt?
Jag lyssnar och så svarar jag:
—Det är ju havet. Vinden är sydlig, då hörs det hit. Det är dyningen.
—Vad är havet för något?
—Havet är det stora, stora vattnet på andra sidan ön. Det är så stort att man inte ser slutet på det. Det går ända till Ryssland!
—Kan man gå till havet?
—Ja visst, tvärs igenom skogen. Vi hinna fram och tillbaka före frukost. Kom!
Och så gå vi till havet. Mycket förväntansfulla. Vägen går först förbi gruvorna, som äro fyllda med vatten och som skrämma oss med sina kala mörka väggar och sina svarta blanka ödlor som kila i det gröna vattnet. Så gå vi genom skogen, en smal stig, hal och glatt, över stenar och blanka hällar. Och så äro vi vid stranden, vid havet. En hel vinter har gått sedan jag sist stod här och med alla sinnen förnimmer jag det oändligas underbara makt. Det är som att andas på nytt efter många, långa månaders fängsel och tryck.
—Detta är det stora vida havet, säger jag till min dotter, där hon står med händerna på ryggen och kisar mot solen.
Det blir tyst ett ögonblick och så svarar hon:
—Det var väl ingenting.
Och så vänder hon föraktfullt ryggen åt det stora, underbara, mäktiga havet.
Vi gå tysta hemåt över klippor och hällar, på smala stigar över hala barr, men jag vågar inte vända mig och se på det stackars havet. Jag har liksom en känsla av att det försvunnit och sjunkit ned i jordens innandömen, i skam och blygsel över en liten kvinnas hårda dom.
