KONFEKTPÅSEN.
Jag hade nyss gått till sängs och skulle just släcka ljuset, då jag hörde det knarra i trappan från övre våningen. Så knackade det på dörren och jag ropade: stig in.
Emanuel stod på tröskeln i sin långa vita nattskjorta.
—Hur är det, sade jag.
—Jag har legat och tänkt på en sak, som jag vill fråga om.
Emanuel såg mycket allvarlig ut. Han lutade sig mot dörrposten och sade med långsam och litet högtidlig röst:
—Om en pojke går med en flicka på en teater eller en biograf och han har en konfektpåse, ska han då ge henne hela konfektpåsen eller ska han bara bjuda henne ur den? Astrid säger, att han inte är korrekt, om han inte ger henne hela påsen.
Jag log och tänkte: Nu äro vi där. Sjutton år och det börjar, gentlemannens plikter. Ögonblicket är inne, det ögonblick i en mans liv, då han förlorar sig själv och blir en kvinnas tjänare och slav.
Jag sade:
—Du vill helst ge henne en bit i taget, vilket ju är det riktiga, men naturligtvis skall du ge henne hela påsen. Du måste göra det och du bör vara glad, att det bara är en konfektpåse.
Det föll mig något in och jag tillade:
—Har du frågat din mor om saken?
—Ja, sade Emanuel och såg rätt ut i luften, hon säger, att jag bör ge henne hela påsen och att en gång kommer jag att ropa på konfektpojken, köpa en påse till och sen smita ut i kaféet och lämna henne ensam med konfekten hela mellanakten.
Det blev tyst, och så sade jag:
—Naturligtvis har din mor rätt. Hon har alltid rätt, ty hon är kvinna—liksom Astrid.
Vi sågo på varandra och i den blicken låg allt det goda och vackra samförstånd, som rått mellan världens alla män från urminnes tider.
—God natt då, sade Emanuel och så försvann hans långa smala fötter genom dörröppningen.
Jag släckte ljuset och beredde mig att somna, då det knackade i den tunna brädväggen och jag hörde Anna-Claras gälla flickröst:
—Jag har hört alltihop vad ni har sagt! Varför ska den där Astrid ha en hel påse konfekt, när jag bara får en sån liten, liten bit?
Livet är fullt av underbara frågor. Man reder sig bäst genom att icke försöka besvara de värsta. Och därför ropade jag tillbaka:
—En flicka, som är så liten som du skall sova så här dags på natten. Tyst nu.
Och så blev det tyst.
Men när Anna-Clara en gång blir sexton år, får hon alldeles säkert en hel påse konfekt och inte bara en liten bit. Men den påsen får hon aldrig av Emanuel.