Elfte Scenen.
FRUN. ERNEST.
Ernest. Med er tillåtelse, min fru, men jag går inte så der! Jag måste ha upprättelse!
Frun. Hvilken då! . Ni älskar inte min niéce hon älskar inte er . . då är det ju ingen skada skedd!
Ernest (tar ett steg). Jaså, ni tror det, min fru?
Frun. Ni vill väl inte duellera med mig?
Ernest. Jag vill . . ha en förklaring öfver ert, minst sagdt, besynnerliga handlingssätt. Och jag går inte härifrån förrän jag fått en sådan, fullständig och tillfredsställande!
Frun. Men detta är ju ett tyranni . . och er envishet att stanna här hos mig — —
Ernest. Hvarför har ni låtit mig komma hit?
Frun. Det vet ni väl!
Ernest. Nej, min fru! Det ligger något under det här! Det är en hemlighet . . en mystifikation . . och jag måste ha ordet till gåtan . . förr lemnar jag er inte.
Frun. Men jag väntar en visit.
Ernest. Säg att ni inte är hemma!
Frun. Jag måste sjelf ut — —
Ernest. Då följer jag er!
Frun. Men det gäller en resa . . .
Ernest. Jag skall ha den äran att göra er sällskap!
Frun. Åh, min herre!
Ernest. Min fru . . jag kan vara lika envis, lika besynnerlig som någon annan . . och kan ni, för att få bort mig, inte hitta på någon bättre förevändning än en resa, så fruktar jag för att jag kommer att växa fast i er salong!
Frun (afsides). Det är ju det jag vill! (högt) Men, fruktar ni inte — —
Ernest. Jag fruktar ingenting annat än att synas löjlig . . och som ni gjort mig sådan i er niéces ögon, måste jag hafva upprättelse! . Jag väntar den på stående fot!
Frun (afsides). Vänta du! jag skall minsann ge dig upprättelse! (hon närmar sig honom) Min herre! ni skall säkert anse mig mycket brottslig — —
Ernest. Hvilket bryderi!
Frun. I det jag lät er tro er vara älskad af min niéce, har jag spelat en afskyvärd komedi med er?
Ernest. Ni tillstår det?
Frun. Ack ja! Det var inte hon som älskade er!
Ernest. Det vet jag redan, min fru!
Frun. Det var inte för henne som jag önskade väcka er kärlek! .
Ernest. Men för hvem då?
Frun. Kom ihåg att jag inte talat med er om henne förr än i sednaste laget . . men jag ville . . jag tänkte — —
Ernest. Hvad?
Frun. Ty jag har låtit er komma hit för att tala med er om — —
Ernest. Om? . .
Frun. Om en annan! .
Ernest. En annan mamsell?
Frun. Nej, inte så alldeles! Men när jag såg er framför mig, så ung, så älskvärd — — se inte på mig, jag ber er!
Ernest. Men hvarför inte, min fru?
Frun. När jag såg er så . . så strålande . . talade jag i stället om en annan . . ty jag var rädd att ni skulle förakta henne . . som skulle kunna vara er mor!
Ernest. Ack min Gud!
Frun. Ni vet nu allt! . Men jag besvär er vid er heder! inte ett ord om denna förfärliga hemlighet, som ni tvungit mig att yppa . . Glöm denna person, som redan har glömt er — — och som skall fortfara dermed . . hoppas jag . .
Ernest. Jag hoppas det också!
Frun. Och på det er upprättelse må blifva fullständig i händelse ni fruktar att hafva synts löjlig i [30] Ceciles ögon, så kan ni få återse henne i min närvaro, och förklara henne — —
Ernest. Ja! ja . . det är nödvändigt att jag får återse henne, . att jag får förklara — —
Frun. Jag går att fråga henne om hon anser det passande att återse er . . men min herre! låt den fatala hemligheten hvila i djupet af ert hjerta!
Ernest. Var fullkomligt trygg, min fru! . Jag är en hederlig man, och det finns saker som en hederlig man aldrig upptäcker!
Frun. Jag räknar derpå, min herre! . jag räknar derpå! (går).