Nionde Scenen.
CECILE. ERNEST.
Cecile (har satt sig till höger vid bordet, och tagit ett handarbete; afsides). Han gick utan att säga mig ett ord! Stackars unge man, han är lika blyg som han är kär!
Ernest (i fonden). Tanten blir kanske ond på mig för det att jag stannar! Ah bah! litet nyfikenhet är väl inte något brott! (går nedåt scenen) Mamsell!
Cecile. Ack min Gud!
Ernest. Förlåt . . jag ville inte störa er — men jag har ännu ett sista ord att säga fru Gardonnière, och innan jag aflägsnar mig för alltid. . . .
Cecile. Min tante är i samtal med sin advokat — men om ni genast vill säga henne — (sträcker ut handen emot ringklockan).
Ernest. Jag ber . . mitt sista ord blir kanske något vidlyftigt . . och som hon inte är ensam, tillåter ni mig kanske att dröja här.
Cecile (visar på en stol). Min herre!
Ernest. Det förefaller mig också, som jag skulle ha något att säga er!
Cecile. Tror ni det?
Ernest. Fru Gardonnière har emottagit mig med så mycken godhet, och ni sjelf, mamsell, tycks visa mig så mycken välvilja — —
Cecile. En granne — — det är ju helt naturligt!
Ernest. Ja visst . . fastän ni egentligen inte känner mig!
Cecile. Åh, jag känner er något!
Ernest. Ack ja . . på afstånd . . från den eller den terrassen . .
Cecile. Hvad menar ni?
Ernest. Att ni till exempel kunnat se mig ifrån ert tält, då jag om qvällarne promenerar ensam i min trädgård, utan att ana — —
Cecile. Hvad, min herre?
Ernest. Åh . . just ingenting . . (afsides) Här gäller att hålla tungan rätt i munnen.
Cecile (afsides). Stackars unge man . . han vet inte hvad han säger . . jag borde kanske tala till honom med litet mera vänlighet — — hans belägenhet är värd litet deltagande.
Ernest (går för att taga en stol). För tusan, så mycket värre! jag kan inte låta afguda mig så der, utan att litet närmare lära känna förhållandena!
Cecile (behagligt och vänligt). Men min herr granne, hvarför aflägsnar ni er så der? . Skulle jag vara olycklig nog att skrämma er?
Ernest. Åh mamsell . . det är tvärtom jag . . jag som är olycklig nog . . och likväl önskade jag af allt mitt hjerta att kunna motsvara ert förtroende — —
Cecile (afsides). Mitt förtroende? (högt) Jag förstår inte — —
Ernest (sätter sig, ock säger med ombytt ton). Jag tänkte på den högst egna ställning, uti hvilken en person befinner sig — —
Cecile. Som ni känner?
Ernest. Ja, mamsell!
Cecile (afsides). Han talar om mig . . vändningen är fyndig!
Ernest (afsides). Det är tid att undertecknad uppträder på scenen!
Cecile. Ni talade om en persons egna ställning — —
Ernest. Ja, hvilken en dag ser sig passioneradt älskad — —
Cecile. Passioneradt!
Ernest. Utan att hafva gjort något för detta!
Cecile (nästan afsides). Åh, något?
Ernest. Och utan att det ringaste hveta hvarföre?
Cecile (utan att se upp från sitt arbete). Men man värderar ju alltid en person för dess egenskaper.
Ernest. Mamsell!
Cecile. Dess dygder!
Ernest (afsides). Mina dygder!
Cecile. Och för de förtjenster som man anar hos densamma.
Ernest. Ja, deri ligger just det farliga! Om man nu skulle ha öfverdrifvit dessa förtjenster, dessa dygder som ni behagat nämna — —
Cecile. Huru? öfverdrifvit?
Ernest. Om denna person endast hade inbillade egenskaper . .
Cecile. Inbillade?
Ernest. Fordrar inte då sanningen att denna person visar sig sådan den är?
Cecile. Sådan hon är?
Ernest. Nej, sådan han är!
Cecile. Men nej, ni misstar er . . denna passioneradt älskade person är ett fruntimmer!
Ernest. Nej, tvärtom!
Cecile. Min herre!
Ernest. Såvida jag inte uttryckt mig orätt, eller också ni sjelf misstydt mina ord!
Cecile. Min herre! inte ett ord mer i denna sak och tillåt . . (hon helsar som för att gå).
Ernest (hejdar henne). Af nåd, mamsell! . här är något missförstånd, någon hemlighet som måste förklaras!
Cecile. Jag tror det nästan!
Ernest. Nyfiken som alla karlar, har jag sedan en timma sökt att försäkra mig om — —
Cecile. Om hvad?
Ernest. Jag har haft orätt, jag ser det! . . och känslan för det passande borde hafva föreskrifvit mig absolut tystnad; men finns det väl en man, han må vara huru blaserad och misstrogen som helst — fel som äro långt ifrån mig, det försäkrar jag er; — finns det väl en man, som då han ser sig vara föremålet för en ung, skön och älskvärd qvinnas hemliga tankar — —
Cecile. Stanna min herre . . jag förstår visst inte meningen med edra ord, men om denna qvinna är jag, så lånar ni mig känslor som jag aldrig hyst!
Ernest. Skulle jag varit olycklig nog att förolämpa er?
Cecile. Nej min herre, inte om ni inte velat det! . Men ni säger att mitt hjerta kommit ert till möte, då det tvärtom — —
Ernest. Tvärtom?
Cecile. Ja visst! När ni ledde bort bäcken från vår trädgård, var det inte för att få ett tillfälle att komma hit?
Ernest (med börjande munterhet). Tillåt mig . . det är ju ni, som med tillhjelp af er tant, börjat processa med mig, för att — —
Cecile. För att — —
Ernest. Ge mig anledning all komma hit!
Cecile. Ack min Gud! och det har ni kunnat tro!
Ernest. Ja, ni trodde ju att jag vändt bort bäcken!
Cecile. Men det är inte jag som trott det!
Ernest. Ja, och det är inte jag som trott . . det andra!
Cecile. Men hvem då?
Ernest. Ja, mamsell! hvem?
Cecile. Åh . . jag kan inte säga det, jag har lofvat . . då ni deremot — —
Ernest. Jag har svurit, jag!
Cecile. Och om den person, som fått mitt löfte, nånsin skulle få veta — —
Ernest. Det kan den aldrig få veta.
Cecile. Huru så?
Ernest. Om vi här afgifva ett nytt löfte att aldrig tala om att vi ha talt om hvad vi hade svurit att aldrig tala om!
Cecile (leende). Ja, det är sannt! Och jag lofvar det!
Ernest. Jag också! . . . Vill ni nu vara så god och börja?
Cecile. Nej, ni måste föregå mig med det dåliga exemplet!
Ernest. Låt oss hellre börja på samma gång!
Cecile. Ja, låt oss det!
Ernest. Tre ord hvar, den ena efter den andra!
Cecile. Tills den dubbla hemligheten är uppdagad!
Ernest. Vänta nu! jag börjar!
Cecile. Och jag fortsätter!
Ernest. Fru Gardonnière har tvungit mig svära —
Cecile. Jag har gifvit min tant mitt ord — —
(De betrakta hvarandra med stigande förvåning för hvarje replik).
Ernest. Att för ingen omtala — —
Cecile. Aldrig för någon upptäcka —
Ernest. Hvad hon har sagt mig, nemligen — —
Cecile. Hvad hon anförtrott mig, nemligen —
Ernest. Att ni älskar mig! .
Cecile. Att . . (stannar brydd).
Ernest. Att?
Cecile. Samma ord som ni sade, min herre!
Ernest (efter en paus). Och dessa ord . . dessa ord äro en osanning! Ty ni . . ni älskar mig inte?
Cecile. Nej . . visst inte . . och ni?
Ernest (förlägen). Jag? . . ja . . ty . . visserligen — —
Cecile. Ni älskar mig inte . . det är afgjordt!
Ernest (med hetta). Säg att det är afskyvärdt . . förfärligt! Man har gjort narr af oss!
Cecile. Vi äro offer för ett svart förräderi!
Ernest. Men jag skall hämnas!
Cecile. Ack, jag ber er — ingen vrede . . framför allt ingen hämnd! Se på mig, jag är förolämpad, men lugn! och min enda hämnd skall bli att draga mig undan i ett kloster!
Ernest. Ja, men på det sättet kan jag inte hämnas.