Bilder från fotografiens barndomsår.
— Där hände bra många märkvärdiga ting i slutet af 1850-talet: först fick Sissa Bengt Mårtens trillingar, och något sådant hade aldrig händt förr här i Magerdala. Se’n kom den stora kometen, och om han nu var ett Guds ris, som prästen sa, eller en stor vilsekommen stjärna, som andra små vilsekomna stjärnor rände efter, liksom fruntimmerna ränna efter en vinkelpredikant — som skolmästaren sa — ett är visst: den hade nödår i spåren, och på många ställen fick man vara glad, om man kunde skaffa nog ärtabröd eller bröd af blandade agnar och potatisskal, berättade klockaren i Magerdala en gång.
Men så en sommar kom någonting, som var vida märkvärdigare än både kometer och missväxt samt bragte gummorna att häpna och gapande ängsligt hviska om den antikristiska nöden eller världens undergång. Det var ett förfärligt vidunder, som drog fram på Skåneslättens vägar och skrämde skjutsar i sken.
Först kom en häst. Vare det nog sagdt, att han troligen var stamfar för de sedan så sorgligt beryktade Ottenbykrakarna! Och i hasorna på hästen rullade mödosamt och gnisslande en väldig tingest, som liknade 68 ett litet hus eller godsvagn. På dess ena sida stod: AUSTRALIA.
En kolportör, som händelsevis uppehöll sig på orten, förklarade, att det måste vara de märkliga djuren i Uppenbarelseboken: lejon och hvalfiskar, örnar, krokodiler, pelikaner och kanske Behemoth eller Leviatan, som stå i Jobs bok. Det blef skräck hos dem, som hade onda samveten att bära på, och Marna Snickarens kom in till Karna Toffelmakarens med gråtande tårar i ögonen och två tjog ägg i en korg, dem hon olofligen tillägnat sig från Karnas höna, när denna gick och värpte i grannens potatisland.
Fantasien växte: en kom hem och berättade, att det var Noaks ark, som kommit loss från berget Ararat, och andra gissade, att det var hin onde själf, som var ute, sökande hvem han uppsluka månde. Skräcken var allmänt utbredd på slättbygden.
Så kom en alldeles splitter ny uppgift: »Australia» ägdes af en »fortigraf», som reste omkring och »tog af» folk. Det var nästan ändå märkligare än Leviatan. Många hade ju hört talas om »påträck»: prosten hade låtit »rita af sig», och i Stockholm hade riksdagsmannen gjort på samma sätt. Men för den skull kunde det då vara lika galet, för han hade gått in i frimureriet och annan dålighet också. Men själfva kungens »poträtt» fanns att köpa i bokhandeln i sta’n, och om båda Herrans smorde, konungen och prästen, kunde låta »påträckera» sig, måste det åtminstone inte vara någon stor synd.
Hur väl jag minns, när »Australia» stannade utanför Fader Mårtens gård uppe på backen! Jag satt just på gåsabänken och smorde mig med siktebröd och gåsister, när vaktpojken kom på hufvudet in genom stugudörren och stod på näsan öfver två väldiga 69 »mullstöflar», som far hade lagat och jag nu nyss burit hem.
— Vilddjuret är här! skrek pojken.
— Hvilket vilddjur, ditt vilddjur! skrek Fader Mårtenskan och tappade hornskeden i filbunken.
— Det, som tar af folk! bölade han.
»Han hade hört att byn hette snärpa men visste inte hvar den snärpte hän,» säger ordstäfvet.
Småpysarna klämde i att tjuta och hängde sig i gummans kjortlar.
— Prat! Ditt dumma nöt! Han gör ju bara »påträcker» af folk.
Om en stund kom »vilddjuret» in. Ungarna klämde i en ters högre, och det dröjde en god stund, innan gumman kunde genom örfilar och luggar få dem tysta och lugna.
Det hördes på den svartmuskige karlens tal, att han var dansk. Godt snacketyg hade han, som danskarna gärna ha. Han sporde, om han inte kunde få fotografera någon.
En skånsk husmor skulle inte för allt smör i Småland svara ja genast på en sådan förfrågan. Hon upplyste därför, att far var ute på vången, och själf hade hon förstås inga pengar — det ha ju nästan aldrig kvinnorna, som hon sa.
Men dansken visste hur han skulle knipa sitt folk. Han tog sig annat snack före, bad att få köpa mjölk och »smörrebröd» och slog sig ned och låtsade som det regnade. Och mat fick han.
Så dök han ner i sina fickor och plockade upp en hel hög af fotografier. Svarta och suddiga voro de, så inte prisade verket mästaren. I stället kunde mästaren konsten att prisa verket, och snart sutto stora 70 och små storbligande på hans bilder. Till och med jag, som smugit mig fram, häpnade öfver karlens öfvernaturliga konst, när jag fick se en bekant präst. Jag visade bilden för gumman, och snart vände vinden sig. Ett ögonblick trodde jag, att hon skulle skicka Fattigstugu-Sissa åstad med ett par tjog ägg bak mannens rygg för att få »Lillen» »fortigraferad».
Så sporde hon efter priset.
Det var tre daler d. v. s. 50 öre för ett kort och två riksdaler för ett halft dussin. Flera hade aldrig någon tagit.
Gumman började svettas. Ett kort var då öfvervinneligt! I nödfall finge hon i år neka sig den vanliga sommarschaletten, som hon brukade köpa af Kalle Västgöte.
Så kommo far och folket från marken för att äta merafton. Dansken började prata, och det blef nya frågor och nya svar, upplysningar och uppmaningar. Först samma obeslutsamhet och sedan samma ifriga funderingar.
Den, som först resolverade sig, var drängen — Siver Soneson.
— Vill du bli »puttegraverad», Malena? sa han.
— Du tramsar, sa tösen. Men det syntes på de röda kinderna hur glad hon blef.
— Vill du eller vill du inte? sa Siver bestämdt.
— Det skulle justament vara en däjelig kungens markatta att rita af! sa hon.
— Gör dig nu inte till, ditt pjåk! Alla veta ju hur det är oss emellan i hjärteväg. Om inte förr, så kunna vi väl nästa år få det så ställdt att vi kunna flytta samman. Jag tyckte det skulle vara så roligt att ha ett poträtt af dig nu jag ska ut och exera. Jag är 71 så van vid att gå och se på dig hvar dag nu här, så jag ville allt bra gärna ha dig i bröstalomman ute på heden. Där får jag inte se dig, och lika godt kan det vara, för de helsefyrs fanjunkarna och schersanterna ä som de vore galna, bara de få se ett vackert ansikte. Se så. Jag betalar kortet; vi behöfva inte mer än ett — det kunna vi ha ihop liksom allt annat. Stå nu inte och dröna och dröm, utan gå genast och ta söndagskläderna på dig!
Hon vred sig och skrufvade sig förstås för skams skull en liten taga, men så försvann hon och kom igen andtruten och varm och blyg och förtjust.
Det bar af med oss allihop ut till »Australia».
Men nu kom det smolk i mjölken: inte mer en fick gå in åt gången. Dels var där så trångt, och dels blef aldrig ett kort bra, om någon stod och såg på, för den, som skulle porträtteras, kunde då aldrig sitta stilla, sa dansken.
Siver drog öronen åt sig.
— Då får det vara sin sak! sa han. Sådana där landstrykare kan en aldrig lita på! Ensam får du inte gå in där. Han kan förtrolla dig.
Dansken började svära och bedyra.
— Jeg skal ikke kysse det Pigebarn — det maa den söde Gud vide! Jeg vilde ikke kysse henne for mange Penge! sa han.
Siver blef himlaarg, hans husbonde skrattade, och de andra gjorde likaså utom Malena, som hängde läpp. Hvad hade hon nu för att hon tvättat och kammat sig midt i veckan och tagit på sig det bästa, hon hade?
— Tror du jag är rädd för den där smalbenade spetan? sa hon. Jag är allt karl att ge honom på hösen, så att han inte duger att »poträcka» af på långa tider. 72
— Skrik bara på mig, om du vill jag skall komma! Så ska jag vända opp och ned på både Europa och Australia och vilddjur och bur och hela konkarongen, sa Siver och knöt näfven mot dansken.
Så försvunno Malena och »påträckaren». »Det dröjde en faslig tid, innan hon kom ut, eldande röd och med svettpärlor på pannan. Det var hög tid, för Siver hade farit fram och tillbaka som en pendel utanför vagnen utan att höra ett ljud därinne ifrån. Hon slog ihop bägge händerna, när hon kom ut.
— Å gubevars! sa hon. Jag vill hellre ta råg upp efter dig, Siver, en hel dag än sitta där inne som Loths hustru. En får inte röra sig och en ska se på samma prick. Det går rundt i skallen på en, och ögonen rinna. Stå nu inte och se sur ut — han kysste mig inte och försökte inte en gång, din dummerjöns!
— Det är hans lycka, det! sa Siver och blängde argt.
— Han bara vände på mina axlar och satte en stång i nacken på mig. Jaa, blir det likt en mänsklig varelse, så är det lycka mer än konst, för det var det rysligaste jag har gått igenom.
— Vänta! När du blir gift, så kan du nog få gå igenom hvad ändå värre är! sa mor Faders och skrattade.
När dansken kom ut, sa han att det hade lyckats utmärkt, och han log med hela ansiktet.
— Kan en få se på’t? undrade Siver.
Nej, det gick inte. Ingen förstode sig på det, förrän det blifvit afkopieradt på papper, och det kunde inte ske förrän om åtta dagar.
— Ja, någon betalning ges inte, förrän kortet fås, sa Siver bestämdt. 73
Det finge bli sin sak, sa dansken. Men då vore det nog bäst att vänta i fjorton dar, tills det skulle bära samma väg tillbaka igen. Om inte någon ville gå och hämta det i Gåsaberga, där »Australia» skulle stå stilla en vecka, efter som byn var så stor. Men det var ju sju fjärdingsväg.
Så frågade Fader, hvad det kunde kosta att få »Lillen» afritad. Han var ju så liten — tre år bara. Nog ginge han för lite billigare, hva? tyckte gubben.
Men dansken sa nej, han. För Vår Herre och fotografen, sa han, ä människa som människa, hon må vara stor eller liten. Och alla ä lika välkomna, bara där inte ä några fläckar, som behöfva tas bort.
Nu kom mor fram med ett annat förslag. Den lille kunde ju i alla fall inte sitta stilla utan att någon hölle honom. Kunde hon då inte ritas af med pysen på knä’t? Det kunde då på sin höjd räknas som en och en half människa — knappt mer än en och en fjärdedels för resten. Och i så fall kostade naturligtvis mat och mjölk ingenting. Kanske far till och med kunde söka fram lite foder åt kraken och en toddy åt »afritaren» själf. Hva tycktes om det förslaget?
Jo, naturligtvis — det enades man strax om. »Lillen» fick på sig sin dopdräkt, och så försvunno gumman och han och den svartmuskige dansken i det inre af »Australia».
Ingen kan tänka sig, hur hon jämrade sig, när hon kom ut. På stackars »Lillen» kunde där då aldrig bli folkafason: han hade vändt sig minst tre gånger. Och som gumman själf skulle sitta »styf som en pinal», hade hon inte vågat öppna munnen och lugna honom. Nå, det kunde ju inte vara så galet 74 att ha försökt det en gång — men bevares väl för att göra om det!
Fader trakterade ordentligt och betalte kortet på förhand och postporto också för att slippa vänta för länge. Siver sa, att sex skilling för ett frimärke också va pengar. Han ville hellre gå de tre och en half milen än bestå sig onödiga utgifter, och om Malena hade blifvit i ordning, ville han hellre bära henne själf än låta den gamle snusige brefbäraren gå och kånka på henne. Och det hade man roligt åt där i gården flera dagar.
En tid efteråt lyckades det mig att få se »Australia»-mannens mästerverk. Malenas kort var ju ganska skapligt, men också var då tösen så grann, att dansken nog skulle gett henne ett helt dussin »puttegrafier» för en kyss, fast han skulle stå och göra sig grön för den arge Siver.
Mor Faders kort var mycket mörkt, men som hon hade kolsvart hår, ansågs det som ett ytterligare bevis för likheten.
Lustigast var emellertid »Lillens» konterfej. På gummans gammaldags randiga förklädes öfra rand syntes en stor rundad fläck, som inte var randig utan närmast erinrade om ett hvitkålshufvud. På denna fläck syntes två små svarta prickar, insatta med en spetsig blyertspenna och närmast liknande två pepparkorn.
— Det blef inte så rysligt olikt ändå, fast han vände sig om tre gånger. En kan ju inte begära orimligheter — inte en gång af en dansk. Och för resten kan hvarenda själ genast se, att det är »Lillen». En sådan haklapp som hans finns inte i hela bygden: hans farmor har broderat den och hon var den styfvaste att 75 brodera som har funnits i sju konungars tid. Och haklappen är rent utmärkt. Det är i alla fall en förunderlig konst! sa gumman. Bara en sluppe sitta en sådan förfaselig tid och stirra på samma prick. Dansken sa, det var bara tie minuter, men jag tror ändå, att det var en halftimme.
Så småningom blef det en riktig fotograferingsfeber bland ungdomen i trakten, och dansken höstade in pengar som gräs. Men så försvann han till andra nejder, och de, som inte passat på att föreviga sig, gingo och sågo slokörade ut.
När så en dag nämndemannen Elias Fajersson kom hem från Ystad, där han varit inne och sålt spannmål, säger han oförhappandes till sin kvinna på kvällen:
— Ni har jämrat er att ni inte togen porträtt af er, när den danske strykaren kom fram här. I Ystad bor där en fortigraf, som är mycket finare. Där hänger en låda vid hans dörr, och där sitta bilder af både befälspersoner och handelsmän och töser, så granna, att en kan inte bli mätt af att se på dem.
— Då är det väl att där är gästgifvaregård! sa nämndemanskan skarpt. Det är inte underligt, om du kommer sent hem, när du har stått och hängt utanför ett hus och sett på beläten af skapade ting —
— Såså, mor! Jag bara stod och längtade efter att få dig in en gång och ha dig afritad, du, som är så rar och grann.
Nu töade gumman opp.
— Hvad heter den »fortigrafen»? 76
— Ja, är det inte underligt? Jag satte mig för att komma ihåg namnet, för det var lika som på en af evangelisterna, men ändå är ja inte människa att dra mig det till minnes.
— Det kan väl snart redas ut, far! Var det Matteus?
— Nej, så tyckte jag inte det var.
— Lukas, då?
— Nää, och inte Johannes heller! Hvad är det han heter, den där ene, den jag alltid glömmer? Jag kunde honom inte heller den gång jag läste mig fram.
— Marcus!
— Javisst, jag är ändå lycklig, som har dig — du vet allting, mor.
En dag följde gumman med. Och hennes kort blef så ypperligt, att alla förundrade sig. En annan gång fick Lina följa med, och hon hade samma tur. Nu taltes det inte om annat än porträtt. Lina fick fritt hvar söndagskväll, för de andra flickorna lofvade att mjölka i hennes ställe i tur och ordning hela sommaren, bara de finge hennes kort. Och det sades allmänt, att Prästa-Olan, som hade fått ett, bar det i söndagströjefickan om söndagarna och tog upp det och såg på det, när församlingen och prästen lågo nedböjda och läste »Fader Vår» tyst. Lina skulle få det bra, hon. Ola hade både stuga och ko och gris och höns — utom sin gamla mor, som kunde bli rysligt bra till barntös på gamla dar.
Så en kväll var Erland i stallet och Ingeborg satt och mjölkade. De vore de äldsta och bäst betrodda bland tjänarna. Erland ställde sig hos henne. »Först teg han en taga, och se’n sa han inte ett ord på en 77 lång stund» — som det heter i ett gammalt ordstäf. Slutligen kom det.
— Har du aldrig tänkt på att låta »puttegrafera» dig?
— Hvad skulle det tjäna till? Ett så’nt hampaspöke!
— Åh, du ser inte sämre ut än andra, när du är rentvättad och har »hyggat till» ditt rufsiga hår en smula.
— Mm. Kanske du funderar på att gå dit?
— Nog har jag tänkt på’t ibland. Jag ska in till sta’n i morgon efter bräder till det nya svinhuset. Om du sa till husbond, finge du nog åka med; så kunde vi följas åt till »påträttaren». Jag tänkte jag skulle först fråga dig — är det så du inte vill, hör jag mig väl för med Stina.
— Gör du det? Nå, då följer jag väl hellre med. Men du får lägga ut pengarna för mig, tills vi få ut årslönen. Du far väl som vanligt klockan sex? Då ska jag nog vara färdig, och inte tror jag husbonden nekar mig att få åka med dig.
Och dagen efter stodo de utanför Marcus’ atelier i Ystad. De stego slutligen in i förstugan.
— Gå du först, som är karl! hviskade Ingeborg.
— Du kan väl gå först — inte bits han, om han är evangelist. Fruntimmer har han väl åtminstone försyn för.
— Nej, det gör jag inte. Du har kommit opp med det och jag har följt med dig, och du får ta ansvaret på domedag — — —
— Nåå, så!
Därmed öppnade han beslutsamt dörren till ateliern och sköt Ingeborg före in.
En karl dök plötsligt fram bak en skärm. 78
— Åh, Herre Je! skrek tösen.
— Är det herrn, som ritar af folk i »portergrafi»? sa Erland.
— Ja, det är det! sa karlen och skrattade. Ska ni sitta?
— Tack, annars kunna vi godt stå, för vi ha åkt till sta’n.
— Jag menar, om ni ska fotograferas?
— Joo, det vore nog meningen. Hvad kostar det?
— Två riksdaler för ett halft dussin. Men sitter ni båda på ett kort, så är det tre riksdaler bara.
— Då bli vi på ett — det vinna vi en riksdaler på! hviskade Erland till Ingeborg.
— Den är rent som hittad! sa Ingeborg sakta.
— Vi skulle vara på ett! sa Erland.
— Nå, då ska vi göra i ordning här! Varen så goda och sitten fram på soffan!
— Det var ståtligt, du. Lina hade bara suttit på stol.
— Sitten nu så! Vänden er mot hvarandra och sen glada ut! Ska ni hålla hvarandra i hand?»
— Nej för hundingen, Erland! Jag skäms. Det skulle bli en skön historia.
— Det behöfs inte! sa Erland beslutsamt.
— Jaja, efter behag. Och nu riktigt stilla! Dra’n inte andan, förr än ni ä tvungna, och nysen inte! Vänden inte på ögonen, men blinken gärna! Glada i synen — sen på den vackra mamsellen där på väggen. Så ja!
Och så tog han en duk öfver hufvudet och begynte flytta på ett besynnerligt åbäke.
— Herre Gud, Erland! Det ser ut som den gamla kanonen på herrgården! Han måtte väl inte skjuta? 79
— Gör dig inte till ett spektakel — karlen såg så hygglig ut.
— Han kan ju ha krut i fickorna — du är ett sådant godtroget lif, Erland!
— Sitten stilla och praten inte! sa fotografen.
— Rätt som det är, smäller det! Herren välsigne och bevare — — — kved Ingeborg.
— Var nu ingen höna, tös! Bry sig inte om henne, herrn! Hon har aldrig varit »afdagatagen» förr! sa Erland i hastigheten.
Fotografen vred sig för att inte brista i skratt. Sådant var han vand vid på den tiden.
— Sitten nu stilla! Andas först riktigt! Nu: ett, två, tre —
Det dröjde både länge och väl. Ingeborg såg på den vackra mamsellen, så att hon till slut såg sju solar.
— Seså, tack! Nu är det gjordt, sa karlen och försvann.
— Det var i elfte timmen! stönade Ingeborg. Hade det dröjt en kvart till, hade jag dånat — usch, allting vill vända sig i mig.
— Det är nog inte bättre med honom därinne, hviskade Erland. Hör så det plaskar — han badar nog vatten på pannan. Jojo, så’nt frestar. Hvem vet hvad han läser för trolldom?
— Bara vi inte få igen det på sotsängen! suckade Ingeborg.
Dörren öppnades och karlen kom ut med en glasbit i handen.
— Utmärkt! Fruntimrets krusiga hår står så stiligt.
— Jag kände också, hur det reste sig på hjässan, sa Ingeborg. 80
— Om ni ser mot min ärm — nej, kom inte med tassarna!
— Jesses, tös! Visst är det din peruk — som en törnbuske!
— Jag kan inte se ett tecken — det är som jag kikade i en blanksmörjebutelj. Men säger han det är bra, så är det väl bra — annars är det hans skam.
— Lita på mig! Och så var det tre riksdaler!
— Ja, när vi få korten, ja. Han kunde ju ta pengarna, och så kunde vi sitta hemma och slicka oss om munnen — åhnej, såna dummerjönsar ä vi inte hemma i vår by.
— Vill ni hellre ge en riksdaler särskildt för profkort, så gärna för mig: då får jag fyra riksdaler för sju kort. Tror ni jag skulle vara så dum att lura er? Då skulle ni ju inte rekommendera mig hos era bekanta. Betala ni de tre riksdalerna och 25 öre till, så skickar jag korten på posten.
— Den är så inpiskadt listig, så han är ärlig. Jag betalar — det blir på min egen risk, hviskade Erland. Här ä de tre riksdalerna, sa han till fotografen. De 25 örena ger han nog efter, hva?
— Får gå. Ja, nu ska de små bli glada, när de få se mor och far lifslefvande.
— De små! Hvilka små? Inte i helsefyr ha vi några små!
— Jaså inte. Det trodde jag. Det är ju bara förlofvade och gifta, som sitta på ett kort. Och eftersom ni inte brydde er om att hålla hvarann i hand, trodde jag att ni voro gifta. Adjö med er! Jo, adressen skref jag upp — — — adjö — — —
När de kommo ner på gatan, stodo de och tittade en lång stund åt hvar sitt håll. 81
— Det här var ett elände! sa Ingeborg och tog fram näsduken.
— Hvem hade reda på det? Den djäkeln kunde kläckt fram det i tide.
— Vi kunna aldrig visa dem för folk — det blir bara flin.
— Och du, som var så grann — ditt hår stod som ett skatbo. Du har grant hår, fastän det är lite rödt.
— Det är det visst inte — har aldrig varit rödt.
— Det enda skulle vara — —
— Sa du något?
— Nej.
Lång tystnad.
— Hihihi!
— Hvarför fnittrade du — du tänkte bestämdt detsamma som jag?
— Hihi — jag kan inte säga det! Men det skulle förarga det spöket Stina in i ryggmärgen — hon har sagt hon kan få dig när hon vill.
— Så’nt hår får hon aldrig som du.
— Inte en gång, om hon glödgade sockertången, som hon smusslar undan om lördagskvällarna.
— Så drifva vi med dem allihop och säga, att vi ha varit öfverens länge. Det kanske inte var så dumt, det här — annars hade det nog aldrig blifvit af, att vi blifvit ett, om inte annars korten blifvit odugliga. Jöss, det ska bli ett snatter hemma. Men nu gå vi och få oss en kopp kaffe och snackas vid — vi ska hålla förlofningskalas på de 25 örena, som jag snöt »fortigrafven» på.