Innehållsförteckning.

Inledning[1]
Forntiden (-1200)[3]
Medeltiden (1200-1521)[7]
Reformationstiden (1521-1611)[13]
Stormaktstiden (1611-1718)[17]
Frihetstiden (1718-1772)[27]
Gustavianska tiden (1772-1809)[33]
Det nya statsskickets tid (1809-):
Tiden 1809-1830[40]
Nyromantiska skolan[46]
Tiden 1830-1879[56]
Realismen (1879-1890)[73]
Nyidealismen (Tiden efter 1890)[85]
Personregister[111]

Inledning.

Med ett folks litteratur menas alla de skrifter, som blivit författade på det folkets språk.

Allt efter innehållet skiljer man mellan olika slag av litteratur. En skrift som innehåller redogörelser för vetenskapliga upptäckter och rön, säges tillhöra den vetenskapliga litteraturen. Avser en skrift att meddela kunskap om förhållanden, som röra samhället och staten, tillhör den vanligen den sociala eller politiska litteraturen; innehåller den religiösa betraktelser, räknas den till den religiösa eller uppbyggelselitteraturen. Berättelser, sånger, sagor och teaterstycken kallas med ett gemensamt namn skönlitteratur eller poesi. Till denna kan man även hänföra historieskrivningen, vilken dock ofta anses bilda en särskild litteraturgren.

En skildring av litteraturens utveckling kallas litteraturhistoria. I vidsträckt bemärkelse innefattar denna således en redogörelse för all slags litteratur, men vanligen behandlar den endast skönlitteraturens eller vitterhetens alster.

Diktkonsten eller poesien är en av de sköna konsterna.[1] Poesiens mål är att framställa bilder av såväl det yttre livet som människans själsliv. Det medel som poesien använder för att nå målet, är språket.

Diktaren kan för sitt alster använda dels bunden form eller vers, dels obunden eller prosa.

Poesien delas i tre arter, nämligen den episka, den lyriska och den dramatiska.

En episk dikt eller ett epos skildrar en tilldragelse. Innehållet framställes således i berättande form. Ett epos är stundom skrivet på vers men oftast på prosa. Bland prosaberättelser märkas särskilt romanen och novellen.

I romanen skildras utförligt en eller flera personers liv och karaktärsutveckling. I en novell redogöres för någon enstaka händelse ur livet.

Till de episka dikterna höra även sagorna och legenderna, vilka senare innehålla gamla sägner om helgons och martyrers underbara öden.

I den lyriska poesien eller lyriken ger skalden uttryck åt sina känslor. Exempel på lyriska dikter äro de flesta sånger och psalmer.

Dramatik kallas den diktart som efterbildar en handling. Personerna i dikten uppträda såsom värksamma inför ens ögon. Den dramatiska dikten (dramat) är oftast avsedd att uppföras å teatern. Dock förekomma även »läsdramer». Dramat är indelat i en eller flera avdelningar, vanligen kallade akter. Dessa åter indelas i scener, allt eftersom de i stycket uppträdande personerna inträda på skådebanan eller avlägsna sig därifrån.

Tragedi (sorgespel) kallar man ett drama med allvarligt innehåll och sorgligt slut. Komedi (lustspel) är en dramatisk dikt med skämtsamt innehåll och lyckligt slut. Skildras en händelse med mycket komiska förvecklingar, kallas komedien fars. En blandning av komedi och tragedi är det så kallade skådespelet, i vilket handlingen är allvarlig och slutet lyckligt.

[1] De sköna konsterna äro fem, nämligen byggnadskonsten (arkitekturen), bildhuggarkonsten (skulpturen), målarkonsten, tonkonsten eller musiken samt diktkonsten. De tre förstnämnda kallas med ett gemensamt namn bildande konster.

Forntiden
(-omkring 1200).

De språkliga minnesmärkena från Nordens forntid utgöras av runinskrifter. De i dessa begagnade bokstavstecknen, runorna, voro icke ursprungligen nordiska utan lånade från sydeuropeiska folk och sedan ombildade. Runorna framträda i tvenne alfabet: den för alla germanska folk gemensamma äldre runraden med 24 skrivtecken och den av de skandinaviska folken vid slutet av hednatiden använda yngre runraden, vilken innehöll 16 runor.

Runorna ristades på varjehanda föremål av trä, sten eller metall, på vapen, husgeråd o. d. Dessa inskrifter voro vanligen mycket kortfattade. De innehöllo ofta blott en uppgift om ägaren eller ristaren, någon gång med tillägg av en besvärjelse på grund av den magiska kraft runorna ansågos äga. De flesta till vår tid bevarade runinskrifterna äro anbragta på stenar, som restes för att hugfästa minnet av någon avliden. Runstenarna förekomma talrikast i vårt land, varest man funnit omkring 2150 dylika. Större delen av dem förskriver sig från slutet av 900- samt från 1000-talet. Det förnämsta runminnesmärket i Sverge är den vid Röks kyrka i Östergötland befintliga s. k. Rökstenen, vars inskrift, som ännu är föremål för vetenskaplig tydning, täljer forntida hjältars bragder.

Ett stycke av denna skrift är avfattat på vers med stavrim (alliteration), det utmärkande för forngermansk diktning i bunden form. Stavrimmet består däri, att två eller flera närstående, starktoniga stavelser börja med samma eller likartade ljud. I nyare tidens poesi har stavrimmet använts av bl. a. Tegnér.[2]

Fornspråket, varpå runinskrifterna giva exempel, var ett för de nordiska landen — med dialektiska skiljaktigheter — gemensamt tungomål, vanligen kallat norræna tunga (nordisk tunga). Ur detta ha de tre skandinaviska språken, svenskan, norskan och danskan, sedermera uppstått.

De kortfattade runristningarna giva dock ett mycket ofullständigt begrepp om den andliga odlingen i Sverge under den förkristna tiden. Några andra litterära minnesmärken från denna tid finnas emellertid icke, och de minnen av forntida livsåskådning och hednisk diktning, som kvarlevde hos folket, utplånades till det mesta, efter hand som kristendomen vann insteg. Hos ett närbesläktat folk, isländarna, bevarades lyckligtvis forntidsminnena bättre. Deras litteratur, ehuru upptecknad först på 1100-talet, lämnar också värdefulla upplysningar om såväl fornnordisk diktning som samfundsförhållanden, seder och bruk, vilka voro gemensamma för nordens folk.

Islands första bebyggare utgjordes huvudsakligen av norrmän — storbönder och vikingar — vilka för att undandraga sig Harald Hårfagres tryckande envälde lämnade fosterbygden och grundade sig nya hem på den fjärran liggande ön (874). Under de närmast följande 50 åren fortgick invandringen till Island, där en fristat bildades, som länge ägde bestånd. Trots livliga förbindelser med andra folk bibehöllo isländarna likväl språk och seder nästan oförändrade, och hemlandets sagor och kväden, utgörande kära samtalsämnen under långa vinterkvällar, bevarades från släktled till släktled i trogen hågkomst.

Den isländska forntidslitteraturen framträder dels i bunden form (sånger), dels i obunden form (sagor).

Bland diktning av förstnämnda art intager den s. k. Sämunds Edda, även kallad den äldre eller poetiska Eddan, det främsta rummet. Dess sånger, vilka äro alster av okända författare, torde till största delen ha tillkommit under 900- och 1000-talet efter förebilder av äldre sagor och sägner. Beträffande innehållet kunna de indelas i guda- och hjältesånger. Bland gudasångerna märkas: Voluspá (valans spådom), i vilken dikt de hedniska nordboarnas föreställningar om världens skapelse, utveckling och undergång komma till synes, Trymskvädet,[3] vari berättas, huru Tor hämtade sin stulna hammare, samt Hávamál, d. v. s. den höges (Odens) sång, innehållande en samling goda tänkespråk och levnadsregler.

Märkligast bland hjältesångerna äro de som besjunga völsungarnas och niflungarnas öden. Huvudpersonen i dessa dikter är hjälten Sigurd Fafnesbane, draken Fafnes besegrare och erövraren av niflungarnas stora skatt. Samma ämne är också behandlat i en tysk forntidsdikt, Nibelungssången, och var även känt i vårt land, varom den s. k. Sigurdsristningen i Ramsundsberget i Södermanland bär vittne.

Förutom nämnda dikter, för vilka något författarenamn ej kan uppgivas, finnas också en mängd kväden av namngivna skalder. Såsom Islands ypperste diktare nämnes Egil Skallegrimsson (omkr. mitten av 900-talet), vilken vid ett tillfälle medelst en sång, avfattad till ära för konung Erik Blodyx, frälste sitt liv ur denne sin dödsfiendes våld.

Isländska skalder besökte ofta de nordiska konungahoven, där de voro gärna sedda gäster och ofta frikostigt belönades för sina kväden.[4] I dessa, vilka föredrogos såväl i gästabudssalen som på slagfältet, besjöngo de konungar och hjältar samt förtäljde om deras bragder. Hovskalderna berättade även sagor och bidrogo därigenom till att sprida kännedom om denna art av forntida diktning.

På Island blomstrade också, som nämnt, en rik prosa-(sago-)litteratur, som nådde sin högsta utveckling på 1200-talet. Efter innehållet skiljer man mellan hjältesagor, historiska sagor och släktsagor.[5]

Till hjältesagorna höra bl. a.: Völsungasagan, en omskrivning till prosa av Eddans hjältedikter med samma namn, Hervararsagan med den bekanta episoden om Hjalmar och Ingeborg samt Fritjofs saga, vilken förevigats genom Tegnérs berömda dikt. Till Hervararsagan är även fogad en kortfattad svensk krönika, vilken skildrar händelser intill 1118. Den anses vara författad av Islands förste historieskrivare, Are Frode (död 1148). De historiska sagorna omtala händelser och personer från Islands och Skandinaviens forntid och äro således att betrakta som de nordiska landens älsta historia. Många av dem finnas sammanförda i ett av den isländske hävdatecknaren Snorre Sturlesson (död 1241) utgivet historiskt värk, Heimskringla eller konungasagor, som förtälja om Norges konungar intill 1177. Arbetet inledes med sagan om ynglingaätten, en rad uppsalakonungar, vilka författaren låter härstamma från gudarna (Oden, Njord och Fröj). Många av dem äro emellertid diktade personer. Släktsagorna äro framställningar om isländska stormäns och stormansätters öden (Niáls saga, Egil Skallegrimssons saga m. fl.). Genom sina förträffliga skildringar av seder och folklynne ha flera av dem lämnat värdefulla bidrag till kunskapen om forntidslivet på »sagornas ö».

Snorre Sturlesson är även författare till en annan märklig skrift, den prosaiska Eddan eller Snorres Edda. Den är avsedd att vara en handledning för skaldekonstens idkare och innehåller fördenskull en redogörelse för de gamla myterna ävensom för olika versslag och i fornskandinavisk poesi förekommande uttryckssätt och omskrivningar.

[2] Ex. på stavrim (märk de kursiverade bokstäverna!):

»Sitter i högen

högättad hövding,

slagsvärd vid sidan,

skölden på arm.»

Ur »Rings drapa» av Tegnér.

[3] »Tors hammare stulen» (Läsebok för folkskolan, st. 109), bearbetning efter Trymskvädet av V. Rydberg.

[4] Om den isländske skalden Torarin Lovtunga, vilken vistades hos Knut den store i Danmark, berättas, att han om denne diktade en drapa (större kväde), som i sångarlön inbragte honom 50 mark silver.

[5] »Saga» betyder ursprungligen historisk berättelse.

Medeltiden
(1200-1521).

Det tidevarv i Sverges historia, som begynner med kristendomens slutliga seger över den gamla hedniska gudatron, företer i många stycken väsentliga skiljaktigheter med den föregående tiden. Den kristna lärans förkunnare arbetade nämligen ivrigt på att hos folket utplåna hednisk sed och hedniska föreställningar, med ett ord, en stor del av den forntida odlingen. Fornnordisk diktning upphörde, och de gamla sagorna och sångerna föllo i glömska. Först vid mitten av 1200-talet börjar en ny inhemsk litteratur uppspira. Sverge hade vid denna tid, genom de kyrkliga förhållandenas ordnande i överensstämmelse med vad som redan skett i andra katolska land, kommit i närmare beröring med södra och västra Europas kulturländer. Den andliga odlingen i Norden blir därefter en återspegling av riddartidens kulturliv. Bildningen omhändertogs nu av kyrkan, i vars skydd och till vars ära bildande konster men även musik och poesi blomstrade. Många av kyrkans män idkade vetenskapliga studier, och i ett flertal kloster samt i stiftsstäderna upprättades skolor, vilka dock huvudsakligen avsågo att meddela undervisning åt blivande präster. Bland dessa funnos även sådana som sedan fortsatte sina studier utomlands (såsom vid universitetet i Paris, högskolorna i norra Italien och Tyskland). Bonden såväl som herremannen på den tiden insåg föga nyttan av boklig lärdom. År 1477 grundades i Uppsala av ärkebiskop Jakob Ulvsson Sverges första universitet, vilket emellertid snart råkade i förfall.

Medeltidens litteratur utgick huvudsakligen från klostren, varest böcker avskrevos och samlades. På grund av det tidsödande arbetet (varje bokstav präntades, och boken pryddes dessutom ofta med målningar) blevo dessa handskrifter emellertid mycket dyrbara. Några kloster ägde dock betydande boksamlingar. Flertalet handskrifter äro avfattade på latin, vilket var de lärdas språk och nyttjades i vetenskapliga samt i de flesta religiösa skrifter. De älsta till vår tid bevarade handskrifterna på svenska äro landskapslagarna, från slutet av 1200- och början av 1300-talet. I övrigt återstår föga av den svenska medeltidslitteraturen. En stor del av de i klostren befintliga boksamlingarna gick nämligen förlorad vid den ödeläggelse, av vilken dessa drabbades under reformationstiden.

Sverges medeltidsspråk, den s. k. fornsvenskan, företer många olikheter med stamspråket, från vilket det allt mer skilde sig. Böjningsformerna förenklas, användning av slutartikel begynner m. m. dyl. Med språket införlivades också många utländska ord, dels från latinet (inkomna med kristendomen), dels från danskan och tyskan (under kalmarunionens tid).

Bland medeltidens litteratur intaga landskapslagarna ett framstående rum, värdefulla minnen som de äro av våra förfäders rättsbegrepp, seder och språk. Deras upptecknande i den form, i vilken de finnas bevarade, värkställdes, som ovan nämnts, under tolvte och början av trettonde århundradena, men även före den tiden funnos skrivna lagbestämmelser. De älsta landskapslagarna leda sitt ursprung ända från hedentid, och de fortplantades länge muntligen av lagmännen, vilka »skulle göra och framföra lagen». För att lättare kunna behållas i minnet voro de då avfattade på stavrimmad vers. Älst av alla är Västgötalagen, som upptecknades i början av 1200-talet. Upplandslagen, den älsta och även värdefullaste av svealandslagarna, utarbetades under ledning av den ansedde lagmannen i Tiundaland Birger Pedersson och erhöll kunglig stadfästelse år 1296. Andra lagsamlingar äro Södermanlandslagen, Hälsingelagen m. fl.

En annan medeltida samhällelig skrift bär titeln: Om konunga- och hövdingastyrelse. Den innehåller ett sammandrag av medeltidens stats- och samhällslära och skrevs i början av 1300 talet efter förebilden av ett latinskt arbete. Dess språk utmärker sig för skönhet och enkel värdighet.

Birgittabild från medeltiden.

De flesta av medeltidens skrifter tillhöra emellertid den religiösa litteraturen. Bland författare på detta område är ingen annan så märklig som

Birgitta, vilken genom sina skrifter, kallade Birgittas uppenbarelser, och sitt fromma leverne gjorde sitt namn känt i hela Europa. Dotter till den ovannämnde tiundalagmannen Birger Pedersson föddes hon på Finsta i Uppland (omkring 1303). Birgitta erhöll en för den tidens kvinnor omsorgsfull uppfostran, först i hemmet och sedermera hos en moster, fru Katarina på Aspanäs. I skötet av en from och gudlig familj samt barn av en tid, då syner och andliga uppenbarelser ansågos för en synnerlig Guds nåd, kände sig Birgitta tidigt dragen till de himmelska tingen och trodde sig redan under barndomen i underbara syner skåda Kristus och jungfru Maria. Föga mer än tretton år gammal äktade hon den unge lagmannen Ulv Gudmarsson och bosatte sig med honom på herresätet Ulvåsa i Östergötland, där hon framlevde tvenne årtionden under oavlåtligt självuppoffrande värksamhet, delande sin tid mellan husmoderliga plikter, vården av fattiga och sjuka samt andakts- och botövningar. Hon sysselsatte sig även med studier och föranstaltade en översättning till svenska av några utav bibelns böcker (delvis utförd av hennes biktfader, den lärde magister Mattias i Linköping). Hon var en tid anställd som hovmästarinna hos drottning Blanka (Magnus Erikssons gemål) och uppträdde då ivrigt bestraffande mot hovets flärd och lättsinne. Tillsamman med sin man, vilken i hög grad påvärkats av hennes fromhet, företog hon en vallfärd till Compostella i Spanien, där aposteln Jakob anses vara begraven. Kort efter hemkomsten dog lagman Ulv, och Birgitta beslutade att från denna tid ägna sig helt åt Guds tjänande. Hon blev ännu strängare i sina botövningar samt föll ofta i hänryckning, varunder hon trodde sig se och höra Kristus och änglarna, vilka för henne uppenbarade heliga ting och vad som ske skulle. Dessa »uppenbarelser» nedskrevos sedan antingen av henne själv eller efter hennes diktamen. De sista åren av sin levnad tillbragte Birgitta i Rom, dit hon 1349 begivit sig för att utvärka påvens stadfästelse av en av henne grundad klosterorden men även för att erhålla vidsträcktare värksamhetsfält. Vid nära 70 års ålder företog hon en vallfärd till Jerusalem. Efter återkomsten till Rom avled hon där 1373. Aderton år senare blev hon av påven under stora högtidligheter förklarad för helgon.

Birgittas klosterstiftelse, vanligen kallad birgittinerorden, fick sitt säte i Vadstena, vars kloster blev vida berömt. Snart uppstodo dotterkloster i flera av Europas land. Birgittinerordens munkar och nunnor sysslade flitigt med översättnings- och avskrivningsarbete, och från Vadstena kloster i första rummet utgick en betydande religiös litteratur, bestående av uppbyggelseböcker, prediko- och legendsamlingar samt delar av bibeln, översatta till svenska.

Medeltidens historiska litteratur är mycket knapphändig och utgöres huvudsakligen av rimkrönikor, på vers avfattade berättelser om medeltida händelser. Älst är den s. k. Stora eller Erikskrönikan, i vilken författaren — tydligen en samtida person — skildrar folkungarnas strider och i varm beundran för hertig Erik, Magnus Ladulås’ son, prisar dennes ridderliga bedrifter. Vidare må nämnas Nya krönikan eller Karlskrönikan, vars huvudperson är Karl Knutsson. För den historiska forskningen vida värdefullare än rimkrönikorna är en vid slutet av medeltiden på latin skriven svensk historia, vars författare, domprosten i Uppsala, Ericus Olai (död 1486), är den förste, som för sin framställning begagnat sig av samtida, många nu förlorade dokument.

Den förste namngivne svenske skalden är

biskop Tomas i Strängnäs (död 1443). Från honom stamma tre till vår tid bevarade dikter: Sången om Engelbrekt, en hyllning till frihetshjälten och en uppmaning till Sverges folk att kämpa för fosterbygden, samt Friheten, vilken prisas såsom »det bästa ting», och allegorien[6] Troheten, syftande på Karl Knutssons handlingssätt mot Erik Puke.

Vid gudstjänsterna, som höllos på latin, sjöngos latinska hymner[7] men även en och annan svensk psalm, av vilka må ihågkommas: »Den signade dag» (n:r 424 i vår nu gällande psalmbok).

Från detta tidevarv härstamma även en del av de episk-lyriska dikter, som vi kalla folkvisor. Sitt ursprung leder denna diktart sannolikt från Frankrike, varifrån den utbredde sig över den germanska världen. I vårt land uppträda folkvisorna tidigast under folkungatiden. De torde ha införts av kringvandrande utländska sångare (lekare), vilka föredrogo dem på riddarnas slott och vid borgarnas gillen. Sin blomstringstid i Sverge hade folkvisdiktningen under fjortonde och femtonde århundradena men fortsatte även in i nästa tidevarv. Efter hand spridande sig till allt vidare samhällslager upptogos folkvisorna slutligen av allmogen, »folket», där de levde sitt egentliga liv, då litteraturhistorikerns uppmärksamhet i början av 1800-talet fästes på dem.

Till sitt innehåll är folkvisan oftast episk (således skildrande någon tilldragelse). De handlande personerna äro vanligen förnämliga män och kvinnor (riddare, adelsjungfrur o. dyl.) men någon gång även tagna från de lägsta samhällslagren (vallhjon och tiggare). I några visor framträda medeltidens övertro och vidskepelse, nämligen i dem som röra sig om vissa naturgudomligheter, såsom näcken, älvorna och bärgakungen, och deras förhållande till människorna.[8] Till formen äro folkvisorna i likhet med lyriska dikter avdelade i strofer och förbundna med en melodi. En egendomlighet för dessa visor är det s. k. omkvädet, en i varje strofs slut och ibland även i dess mitt återkommande versrad, som angiver grundstämningen i dikten. Fordom utförde man vid folkvisans toner en enkel dans (stig- eller ringdans), varvid alla de dansande framsjöngo omkvädet, under det att själva visan föredrogs av en eller ett par »försångare».

Även kvarleva från denna tid många folksagor och sägner, vilka ehuru enkla och ofta barnsligt enfaldiga i sig gömma en rik skatt av poesi. Hos några bland dem skönjes det nordiska ursprunget, andra kunna med skäl kallas vandrande sägner, emedan de i olika omklädnader uppträda hos de flesta europeiska folk.

[6] Allegori = lärodikt, vari naturkrafter och abstrakta begrepp framställas som personer för att inskärpa en sanning.

[7] Hymn är en lyrisk dikt, vari Gud och hans värk (även andra upphöjda ting) besjungas.

[8] Med hänsyn till ämnesvalet kunna folkvisorna indelas i följande grupper, mellan vilka dock ej alltid bestämda gränser kunna dragas: naturmytiska visor (t. ex. Den bärgtagna; »Näcken han gångar på snövitan sand»); kämpavisor (Kämpen Grimborg, Habor och Signill); riddarvisor (Sven i Rosengård); legender (S:t Staffans visa, Duvans sång på liljekvist) och historiska visor (Tord Bondes mord, Klosterrovet, vari berättas, huru Sune Folkunge bortförde konung Sverkers dotter ur Vreta kloster).

Reformationstiden
(1521-1611).

Gustav Vasas tronbestigning betecknar inbrottet av en ny tid för Sverge, medförande stora och genomgripande förändringar i såväl politiskt som kulturellt hänseende. Sedan landet blivit befriat från Danmarks överhöghet och löst från påveväldets band, kunde dess utveckling fortgå i nationell riktning, och en inhemsk, svensk odling begynte från denna tid blomstra. Vad bildningen beträffar, så blev den emellertid icke under reformationstidens första tid vederbörligen tillgodosedd. Då klostren i enlighet med riksdagsbeslutet i Västerås stängdes, fingo även de med dem förbundna skolorna dela deras öde och ersattes icke med nya. Först mot slutet av 1500-talet, när den nya läran vunnit stadga och behovet av inhemska protestantiska bildningsanstalter gjorde sig gällande, begynte skolorna återupprättas. Vid Uppsala universitet återupptogs värksamheten år 1595. Ett kraftigt medel till bildningens höjande var boktryckerikonsten, som vid denna tid vann spridning i Sverge.

Reformationstidens litteratur är till övervägande del av religiös och historisk art. Bland religiösa skrifter kommer i främsta rummet bibelöversättningen, huvudsakligen utförd av bröderna Petri. Historiska skriftställare voro bl. a. Olavus Petri, Peder Svart, Erik Göransson Tegel och Johannes Messenius. Den poetiska litteraturen utgjordes huvudsakligen av psalmer, folkvisor och några rimkrönikor.

Språket, som under unionstiden starkt uppblandats med danskan, får nu en mera nationell prägel, därigenom att åtskilliga författare upptogo fornsvenska uttryck och böjningsformer (gammalsvenskan). Vid tillämpningen av språkreglerna rådde dock stor förvirring; gamla och nya, danska och tyska ändelser brukades om varandra. Den ökade förbindelsen med utlandet hade jämväl till följd, att många tyska och romanska ord inträngde i språket.

Olavus Petristatyn
i Stockholm.

Olavus Petri, reformationens främste målsman i Sverge, är tillika tidevarvets mest betydande skriftställare. Han var född i Örebro (1493), där hans fader var smed. Sin första undervisning mottog han i födelsestadens skola och vistades sedan någon tid i Uppsala, varefter han fortsatte sina studier i Tyskland, förnämligast i Wittenberg, där han 1518 undfick magistervärdigheten. Under sin vistelse härstädes var han vittne till Luthers första uppträdande mot påvedömets villfarelser och omfattade med hänförelse reformationens sak. Återkommen till Sverge blev han sekreterare hos biskop Mattias i Strängnäs samt någon tid därefter förordnad till föreståndare för domskolan i samma stad. Frimodigt började han nu inför kamrater och lärjungar förkunna de nya läror, som han inhämtat i Wittenberg, och samlade omkring sig en krets av liktänkande, bland vilka må nämnas ärkedjäknen Laurentius Andræ. Genom denne fick konung Gustav kännedom om Luthers läror, för vilka han fattade livligt intresse. Kort därpå gavs åt Olavus Petri ett vidsträcktare värksamhetsfält, i det att konungen kallade honom till Stockholm såsom stadens sekreterare och tillika predikant i Storkyrkan. På sin nya plats utvecklade »mäster Olov» en rastlös värksamhet såsom kämpe för den nya läran. I en mängd populära (folkliga) ströskrifter angrep han oförfärat och med övertygande kraft den katolska läran. Han var också städse beredd att muntligt försvara sin tro. »Till rättelse för enfaldiga klerker och kyrkopräster» utgav han en postilla, som ännu läses av allmogen i vissa trakter av vårt land. Därjämte utarbetade han en kyrkohandbok och flera samlingar svenska psalmer. Den första, vilken utkom 1526 och bar titeln »Någre Gudhelige Vijsor vthdragne aff then Heliga Skrift», innehöll 10 psalmer, därav hälften översättningar, såsom »Vår Gud är oss en väldig borg». Bland alstren av hans egen psalmdiktning återfinnas flera i 1819 års psalmbok (n:r 21, 50 o. a.). Den första svenska översättningen av Nya testamentet, som förelåg 1526, anses vara Olavus Petri värk, och han deltog även i arbetet på den fullständiga bibelöversättningen.

Olavus Petri ägnade sig tillika åt historisk forskning, vars resultat han framlade i en Svensk krönika, omfattande tiden intill Gustav Vasa. I ett värdigt, kärnfullt språk framställer författaren med berömvärd opartiskhet det historiska förloppet på grundvalen av viktiga, nu förkomna handlingar samt söker att utfinna historiens lärdomar. Emedan åtskilligt i framställningen i någon mån syntes nedsätta den svenska äran, ådrog sig krönikan Gustav Vasas misshag, varför den ej utkom i tryck, men den spriddes i talrika avskrifter. — Olavus Petri är dessutom författare till de förträffliga domareregler, som inleda 1734 års lagbok samt till det första svenska skådespelet (Tobiæ Commedia).

I början av 1530-talet var Olavus Petri en kortare tid konungens kansler, vilket ämbete han emellertid snart nedlade. På grund av olika åsikter rörande reformationens genomförande — Gustav Vasa tycktes i denna fråga lägga största vikten vid indragningen av kyrkogodsen — ävensom av andra orsaker ådrog han sig nämligen konungens misshag. Det gick slutligen så långt, att han jämte Laurentius Andræ anklagades för högförräderi och dömdes till döden. Den uppenbart orättvisa domen gick dock ej i fullbordan, utan de blevo båda benådade. Tre år efter denna tilldragelse utnämndes Olavus Petri till kyrkoherde i Stockholms storkyrkoförsamling och innehade detta ämbete till sin död, 1552.

Laurentius Petri, Sverges förste luterske ärkebiskop (född 1499, död 1573), understödde troget sin broder i reformationsarbetet och utvecklade liksom denne en livlig litterär värksamhet. Han var ledare av och utförde till större delen själv arbetet på den fullständiga översättning av bibeln som utkom 1541. Några år senare utgav han en predikosamling samt uppträdde även såsom psalmförfattare. Sverges första luterska kyrkoordning (antagen 1572) är likaledes hans värk. I denna ådagalägger han stort intresse för undervisningens främjande, i det att den inrymmer vår älsta skolordning. Laurentius Petri lade stor vikt vid språkets renhet och förmanade ofta prästerna att icke med främmande ord »förbistra de enfaldiga».

Johannes Messenius.

Såsom dramatisk och historisk författare framträdde vid tidevarvets slut

Johannes Messenius. Han föddes i Östergötland (1579). Sedan han någon tid erhållit undervisning i Vadstena skola, sändes han omkring sexton år gammal till en polsk jesuitskola, vilken han med berömmelse genomgick. Efter fullbordade studier återvände han till Sverge samt blev, sedan han avsvurit sin katolska tro, av Karl IX utnämnd till professor vid universitetet i Uppsala. Messenius ägnade sig här med iver och framgång åt lärarekallet och samlade omkring sig många lärjungar. Men trätgirig och härsklysten råkade han snart i strid med en annan akademisk storhet, professorn Johannes Rudbeckius. Till att öka stridens bitterhet bidrog den tävlan som Messenius upptog med sin motståndare. Då denne enligt tidens sed lät uppföra latinska skådespel, s. k. skoldramer, skrev Messenius några skådespel på svenska med ämnen ur fäderneslandets historia, vilka sedan uppfördes av hans lärjungar. Hans mening var att i femtio olika dramer framställa hela den svenska historien, men han medhann endast sex. Bland dessa må nämnas Disa, som framställer sagan om en jungfru med detta namn, vilken under en hungersnöd giver konungen ett klokt råd och därigenom räddar en mängd människor från döden. Messenii skådespel äro ej utan betydelse, ty genom dem väcktes hågen för svensk dramatisk konst. Fiendskapen mellan Messenius och Rudbeckius gick emellertid så långt, att den t. o. m. föranledde gatustrider mellan varderas anhängare bland studenterna, varför Gustav Adolf förflyttade dem båda från Uppsala. Messenius utnämndes till vårdare av riksarkivet och kort därefter till assessor vid den nyinrättade Svea hovrätt. Men snart invecklades han i nya strider och blev av sina motståndare anklagad för att ha drivit stämplingar mot konungahuset. På grund härav dömdes han till fängelse och inspärrades på Kajaneborgs fästning i norra Finland. Här kvarhölls han i nära tjugu år. Sina sista dagar tillbragte han i Uleåborg, där han avled 1636. Sin fängelsetid använde han till vetenskapliga studier och skrev därunder på latin ett stort värk, Scandia illustrata, en svensk rikshistoria. Arbetet, som vittnar om stor beläsenhet och är synnerligen opartiskt hållet, utgavs först 65 år efter hans död.

Stormaktstiden
(1611-1718).

Sedan Sverges självständighet gent emot utlandet blivit hävdad samt reformationen vunnit stadga, går dess utveckling under detta tidevarv raskt framåt, och medan landet bliver en politisk stormakt, göres också stora erövringar på den andliga odlingens område. Flera av tidevarvets regenter visade varmt intresse för bildningens höjande; särskilt framstår Gustav II Adolf såsom den högre undervisningens främjare. Genom hans storartade gåva av omkring 300 hemman till Uppsala universitet blev dess ställning tryggad. Under hans regeringstid inrättades också ett nytt universitet i Dorpat ävensom det första svenska gymnasiet (i Västerås). Längre fram tillkommo nya högskolor i Åbo (1640) och Lund (1668), och flera stiftsstäder erhöllo gymnasier. För att tillgodose allmogens undervisning inrättades under Karl XI:s regering flerstädes sockenskolor, och i den av samme konung utfärdade kyrkolagen (som ännu är gällande) stadgades, att prästerna skulle tillse, att yngre personer finge lära sig »läsa i bok». Dock rådde ännu mycken okunnighet och vidskepelse i landet även hos de mera bildade; därom vittna de sorgligt ryktbara häxprocesserna.

Den vetenskapliga odlingen i Sverge under stormaktstiden omfattar flera vetenskapsgrenar. Historie- och fornforskning bedrevos av bl. a. Olov Verelius, Johan Peringskiöld och Olov Rudbeck d. ä. De historiska arbetena från denna tid utmärka sig i allmänhet för en strävan att giva fäderneslandet höga anor och en stolt forntid med åsidosättande av den historiska sanningen. På naturvetenskapernas område värkade läkaren Urban Hjärne och mekanikern Kristoffer Polhem m. fl.

Diktningen, som förut huvudsakligen utgjorts av konstlös naturpoesi, utvecklar sig under detta tidevarv till värklig skaldekonst. Största förtjänsten härom har Georg Stiernhielm, i det att han var den förste som för diktning på modersmålet begagnade antika[9] versformer och sålunda, såsom han själv säger, »lär sånggudinnorna dikta och spela på svenska». Några skalder, den s. k. romanska riktningens, efterbildade i sin diktning Italiens, Frankrikes och Tysklands vittra alstring.

I språket inblandades under detta tidsskede många främmande ord. En träffande bild av den rådande språkförbistringen gav Olov Rudbeck d. ä., som skrev, att »när somliga hava lärt åtskilliga språk och skola skriva några svenska rader, så lappa de där in ord ur alla dessa, så att det rätt ser ut som en narrs dräkt eller tiggares, vilken haver sammanlappat sina kläder av alla de slags lappar han funnit på gatorna». Flera framstående skriftställare ivrade dock för språkets rensning samt för dess utbildning genom en rikare ordböjning och en mera efter uttalet lämpad rättstavning. Genom den av Karl XI påbjudna nya bibelöversättningen hade hågen för forskningar i modersmålet blivit väckt. I det nya bibelvärket, som förelåg i tryck 1703, »Karl XII:s bibel», bibehöllos dock i stor utsträckning både gamla böjningsformer och gammalt skrivsätt. Detta arbete blir sålunda »fornspråkets sista gränsmärke», ty i litteraturen i övrigt vann nysvenskan snabbt allt större utbredning.

Såsom representant för den äldre visdiktningen framstår

Lars Wivallius (född 1605 på gården Vivalla i Närke, död 1669). Adertonårig kom han till Uppsala men reste efter en kort tid till utlandet, där han under flere år förde en mycket äventyrlig tillvaro. Utan pänningar och saknande håg för någon bestämd sysselsättning drog han från land till land, än tjänande som soldat, än livnärande sig med att undervisa, måla porträtt o. dyl. Efter sina irrfärder, i främmande land kom han till Skåne, där han under namn av »baron Erik Gyllenstjärna» fick åtnjuta gästfrihet hos en svensk adelsman, Vulf Grijp på Björkebärga, samt lyckades vinna dennes dotter. Då bedrägeriet uppdagades, tog han till flykten men blev omsider fängslad. Under den därpå följande rättegången utvecklade han i försvarsskrifter på vers och prosa en glödande vältalighet och stor fyndighet. Slutligen dömdes han dock till fängelse på Kajaneborg, där han under stora lidanden tillbragte sex långa år. Efter frigivandet återvände han till Stockholm och lyckades bli utnämnd till auditör vid ett gardesregemente därstädes. Sina sista dagar tillbragte han på fädernegården.

Wivallius ådagalägger i sitt skaldskap större herravälde över formen än någon annan svensk skald före honom. I sina dikter besjunger han bl. a. naturens skönheter och frihetens välsignelse (»Ack Libertas,[10] du ädla ting»). Bland hans religiösa sånger må nämnas Den tredje psalm Davids. Den allmännast kända av hans visor är utan tvivel den av en vemodsfull stämning genomträngda: »Varer nu glade, min’ fiender all!»

Georg Stiernhielm.

Storhetstidens främste skald är

Georg Stiernhielm. Stiernhielm var son av en bärgsman, Olov Marqvardsson, och föddes i Vika socken i Dalarne (1598). Efter förberedelse i Västerås skola avgick han vid 21 års ålder till universitetet i Uppsala samt företog sedan en längre utländsk resa, varunder han bedrev studier vid flera, företrädesvis tyska, högskolor. Hemkommen tjänstgjorde han någon tid som lektor vid Västerås gymnasium, men sedan han genom sina stora kunskaper och lysande snillegåvor ådragit sig de maktägandes uppmärksamhet, användes han tid efter annan i en mängd olikartade värv. År 1630 utnämndes han till assessor vid hovrätten i Dorpat samt blev följande år adlad. Några år senare återkallades han till Stockholm för att deltaga i lagkommissionens arbete. Det är vid denna tid — han var då över 40 år — hans värksamhet som skald begynner. Genom att forma språket efter antikens versbyggnader höjde Stiernhielm den svenska diktningen till en värklig konstpoesi, varför han ock av eftervärlden har blivit kallad »den svenska skaldekonstens fader». Hans mest berömda diktalster är Herkules, en allegorisk dikt, som behandlar sagan om Herkules vid skiljevägen, där »fru Lusta» och »fru Dygd» var för sig sökte draga honom på sin sida. Dikten är egentligen en målning av tidens seder, och Herkules är den unge svensken, som ställes i valet mellan ett liv i lättja och sinnliga njutningar å ena sidan samt dygd och pliktuppfyllelse å den andra. »Herkules» är skriven på hexameter, vilken versform härmed införes i svensk poesi. Av Stiernhielms övriga dikter må nämnas Bröllopsbesvärs ihågkommelse, vari på ett skämtsamt sätt skildras det myckna besvär, som är förknippat med ett bröllop på landet. Vid sidan av sitt skaldskap ägnade sig Stiernhielm åt vetenskaplig forskning på olika områden. Han sysslade med matematik, naturvetenskap och filosofi samt bedrev hävda- och språkforskning. För modersmålets utbildning och förädling ivrade han varmt och begynte utgivandet av en ordbok, kallad »Gambla Svea och Götha måles fatebur», varav han emellertid blott medhann första bokstaven. Hans mångsidighet hade nämligen till följd, att mycket av vad han påbörjade, blev ofullbordat.

Efter några års vistelse i Stockholm återflyttade Stiernhielm till Livland men nödgades inom kort med maka och barn fly därifrån, sedan hans gods blivit plundrat av ryssarna. Alldeles utblottad återkom han till Sverge. Snart erhöll han dock nya ämbeten och utnämndes slutligen till föreståndare för det av Magnus Gabriel de la Gardie inrättade antikvitetskollegiet, vilket ämbete han innehade till sin död (1672). I det längsta bibehöll han själs- och kroppskrafter oförminskade och sysselsatte sig ännu vid 73 års ålder med vetenskapligt forskningsarbete. Till sinnet var han glad, öppen och frimodig. Hans vän och lärjunge, skalden Columbus, säger om honom: »Han tackade innerligen sin skapare, som honom i sina dagar en hälsosam kropp, ett gott förstånd, dagligt bröd, ett förnöjsamt sinne och ett glatt gemyt hade förlänt.» Hans gravskrift, som han själv dikterat, lydde: »Han levde glad, så länge han levde.»

Samma nit om språkets uppodling, som drev Stiernhielm att reformera den svenska poesien, synes även ha äggat en annan av tidevarvets män till vitter alstring. I en samtidigt med Stiernhielms Herkules utgiven dikt, Thet Swenska språketz Klagemål, av Skogekär Bergbo, under vilket namn man antagit, att presidenten Gustav Rosenhane (död 1684) skulle dölja sig, klagar skalden över att »thet icke, som sig borde, ährat blifver». Senare utkommo under samma pseudonym tvenne diktsamlingar: Fyratijo små wijsor samt Venerid, en samling av 100 sonetter,[11] utgörande kärlekskväden, som äro tillägnade den kvinna, vars namn diktvärket bär.

Den ovan nämnde

Samuel Columbus (född 1642, död 1679) skrev — jämte tillfällighetsverser på hexameter efter Stiernhielms mönster — flera veka och stämningsfulla lyriska dikter, däri han visar ett utpräglat sinne för versens välljud. Hans förnämsta värk äro de religiösa diktsamlingarna Den bibliske verlden och Odæ sveticæ[12] (i den senare förekommer psalmen 440 i 1819 års psalmbok). Tillsamman med Stiernhielm, hans faderlige vän och gynnare, värkställde han en dramatisering av dennes Herkules. Även på språkforskningens område uppträdde Columbus som författare med ett utkast till en svensk språklära, den första i sitt slag: En svensk orde-skötsel.

Lasse (Lars) Johansson (född 1638, död 1674), vanligen kallad Lucidor[13] den olycklige, har skrivit andliga och världsliga visor, av vilka flera röja en mindre vanlig skaldebegåvning. Främst stå hans psalmer (i omskriven form intagna i vår nuvarande psalmbok, n:r 463, 465 och 467), vilka på ett gripande sätt måla den skuldmedvetne syndarens ånger. Bland hans världsliga dikter må nämnas några dryckesvisor, vari han med en dramatisk livlighet, som påminner om Bellman, skildrar några scener ur den tidens krogliv.

Lucidors levnadsförhållanden äro föga kända. Sedan han en tid studerat i Uppsala samt gjort en utländsk resa, bosatte han sig i sin födelsestad, Stockholm, där han förtjänade ett knappt bröd med att giva språklektioner och skriva tillfällighetsdikter, såsom bröllops- och begravningssånger, samt förde för övrigt ett oordentligt levnadssätt. Under ett besök på källaren Fimmelstången råkade han i gräl med en annan krogkund, vilken genomborrade honom med sin värja. Efter hans död utgavs en del av hans dikter under titeln Helikons blomster.

Håkan (Hakvin) Spegel (född 1645, biskop i Skara och Linköping, ärkebiskop, död 1714) är tidevarvets ryktbaraste psalmförfattare. Av hans psalmer, som utmärka sig för flärdlöshet, trosvärme och poetisk skönhet, intogos i 1695 års psalmbok icke mindre än 38 st. varibland ett tjugutal äro bibehållna i den nuvarande. Ett annat poetiskt arbete av hans hand är »Guds wärck och hwila», en framställning av skapelsehistorien. Spegel var tillika en framstående predikant och en varm ivrare för folkbildningens höjande. Han var en av de lärdaste och mest värksamma kämparna för »nysvenskan»; hans Svensk Ordabook (utgiven 1712) är den första något så när fullständiga ordboken över svenska språket.

Jäsper Svedberg (född 1653, professor i Uppsala, biskop i Skara, död 1735) intager likaledes ett framstående rum på psalmdiktningens område. Huvudsakligen genom hans försorg utarbetades ett förslag till ny psalmbok, som granskades och även gillades. Men sedan den utkommit från trycket, blev den på några avundsmäns tillskyndan indragen under föregivande, att den var irrlärig, och Svedberg, som själv bekostat tryckningen, gjorde stor ekonomisk förlust. På grundvalen av Svedbergs förslag utarbetades emellertid den psalmbok, som antogs 1695 och vanligen kallas »gamla psalmboken». (Av dess psalmer ha omkring 200 insatts i den nuvarande.) Bland de psalmer Svedberg själv skrivit, må framhållas n:r 99, 342 samt 500: 7 v. (»Herre, signe du och råde»). För språkets reformering genom en förbättrad rättstavning var han livligt värksam och utvecklade sina åsikter bl. a. i en skrift, kallad »Schibboleth»[14] eller »Swenska språkets rycht och richtighet».

Bland tidevarvets psalmsångare förtjäna även att nämnas Peter Lagerlöf (född 1648, professor i Uppsala, död 1699) och Jakob Arrhenius (född 1642, likaledes professor, död 1725). Den förstnämnde har skrivit n:r 328 och 332 i nu gällande psalmbok, och av den senare ha vi de vackra psalmerna 52, 213 och 215 m. fl. Lagerlöf utmärkte sig även såsom latinsk skald och har dessutom diktat ett av hans samtid mycket berömt kärlekskväde, Sång till Elisandra.

Johan Runius (född 1679, död 1713) var av sin samtid högt uppburen för sina poetiska alster och erhöll t. o. m. hederstiteln »skaldefursten». Hans dikter, som efter skaldens död utgåvos samlade under titeln Dudaim[15], bära prägeln av ursprunglighet, hurtighet och ett gott skämtlynne, men något större litterärt värde äga de icke, i det att de äro skäligen andefattiga och formen ofta är vårdslösad. Bland hans dikter märkes »Friskens och Runii resa till Dalarön» med en livlighet i skildringen, som leder tanken på Bellman. Runius’ förmåga att rimma var förvånansvärt stor. Som ex. härpå må nämnas »Rimdanz i fastlagen». Trots fattigdom och sjuklighet bibehöll Runius sitt muntra lynne in i det sista. Dagen före sin död, den 1 juni, skrev han:

»Har majus varit svår och bitter tid för Runius,

så ger väl honom Gud en glad och rolig junius.»

Den romanska skalderiktningens förnämste representant i Sverge är

Gunno Dahlstierna, som före adlandet hette Eurelius (född 1661, lantmäteridirektör, död 1709). Dahlstiernas märkligaste dikt är Kungaskald, ett sorgekväde vid Karl XI:s död, vilket är skrivet på ett italienskt versmått, »ottave rime», som han införde i svensk poesi. I 268 åttaradiga strofer besjunger han i ett högstämt språk det svenska storväldet, men de storståtliga bilder som han använder, slå ofta över i det löjliga (»himmelns silvervårta», »Phoebus[16] sockerknippe»), och de talrika lärda vändningarna tarva förklaringar, för att dikten skall bliva njutbar. Lyckligtvis fann denna diktart som inom den bildande konsten motsvarades av den samtidigt rådande barockstilen, föga efterföljd i Sverge.

På övergången till nästa tidevarv stå de tvenne följande skalderna.

Jakob Frese (född i Finland omkr. 1690, död 1729) började sitt författarskap med tillfällighetsdikter i den gängse stilen. Småningom nådde han dock fram till en mera egenartad diktning i skildringen av sitt eget livs inre. Under intrycket av dels fäderneslandets olyckor, dels egna lidanden (en långvarig sjukdom) få hans sånger en vemodig, klagande grundton, som kännetecknar särskilt hans Vårbetraktelser. I Passionstankar träder oss till mötes en from barnatro, blandad med en djup levnadströtthet.

Samuel von Triewald (född 1688, död i holsteinsk tjänst 1743) blev en banbrytare för den nya litterära smakriktning, den fransk-klassiska[17], som under följande tidsskeden skulle sätta sin prägel på vårt lands vittra alstring. I sin satir[18] Mot våra dumma poeter gisslar han obarmhärtigt såväl det andefattiga rimsmideriet som den förkonstlade och svulstiga känslopoesien. I några kvicka skämtberättelser på vers efterbildar han den franske skämt- och fabeldiktaren Lafontaine.

Olov Rudbeck d. ä.

Bland de män som under stormaktstiden ägnade alla sina krafter åt den andliga odlingen, står

Olov Rudbeck d. ä. i främsta ledet. Han var född i Västerås (1630) och son av den lärde och dugande professorn, sedermera biskopen Johannes Rudbeckius (se sid. 16). Vid 16 års ålder kom han till Uppsala, där han ägnade sig åt naturvetenskapliga, företrädesvis medicinska studier och gjorde redan som student sitt namn odödligt genom upptäckten av de s. k. lymfkärlen. Genom ett frikostigt understöd av drottning Kristina blev han i tillfälle att företaga en studieresa till utlandet, förnämligast Holland. Efter hemkomsten utnämndes han till professor i botanik samt några år senare i medicin vid Uppsala universitet och lyckades snart genom sina föreläsningar och förevisningar väcka den studerande ungdomens intresse för dessa vetenskaper, som han dessutom främjade genom att uppföra en anatomisk lärosal, anlägga en botanisk trädgård m. m. För övrigt var knappast något värksamhetsfält honom främmande; han ägnade sig med framgång åt fysik, astronomi, fornforskning samt försökte sig på konster och handaslöjder. I stadens offentliga värv deltog han på ett sätt, som förskaffade honom det erkännandet, att »allt som skulle göras, gjorde han i sta’n». Såsom skriftställare vann Rudbeck europeisk ryktbarhet genom sitt märkliga arbete Alland eller Manheim, vanligen kallat Atlantikan. I detta söker han bevisa, att ett av den grekiske filosofen Platon beskrivet mönstersamhälle, Atlantis, varit ingenting annat än det gamla Sverge, samt att detta var det först odlade landet på jorden, de indo-europeiska folkens urhem och den västerländska kulturens vagga. Detta arbete, som vittnar om författarens stora beläsenhet och framför allt fyndighet, väckte ett ofantligt uppseende — även utlandets lärda uttryckte sin beundran — och de däri uttalade åsikterna gällde länge som historiska sanningar. De stolta forntidsdrömmarna förbleknade dock efter hand inför en mera kritisk hävdaforskning, och numera tillmätes Atlantikan icke något vetenskapligt värde.[19] Av det stort anlagda värket utkommo tre delar. Den fjärde var under tryckning, då en förhärjande vådeld lade större delen av Uppsala i aska (1702), varvid såväl manuskript som färdigtryckta exemplar förstördes. Fyra månader efter denna händelse slutade han sitt värksamma liv. Uppsala domkyrka, som han genom sin rådighet räddade undan lågorna, bevarar hans stoft.

[9] Antik = fornartad, något som tillhör den grekiska eller romerska forntiden.

[10] Libertas = frihet.

[11] Sonett, en dikt med två fyraradiga och två treradiga strofer. Denna versform härstammar från Italien, där den tidigt nådde stor fulländning genom skalderna Dante och Petrarca.

[12] Den fullständiga titeln lyder: Odæ sveticæ, thet är någre verldsbetracktelser, sång-vijs författade.

[13] Lucidor, av ett latinskt ord, lucidus, som betyder skinande, klar.

[14] Ordet, Schibboleth är hämtat ur Domareboken (kap. 12:5 ff.).

[15] Dudaim = kärleksäpple.

[16] Foibos Apollon, i den grekiska gudavärlden sångens gud.

[17] Klassisk, i vidsträckt mening lika med mönstergill, ypperlig, av bestående värde.

[18] Satir = dikt som förlöjligar människornas dårskaper.

[19] Angående indo-europeernas urhem torde förtjäna påpekas, att vetenskapliga forskare i våra dagar framlagt skäl för att detta värkligen skulle ha varit beläget vid Östersjöns stränder (Nord tyskland, de danska öarna och Sydsverge).

Frihetstiden
(1718-1772).

I vissa avseenden är frihetstiden ett av de mest glänsande tidevarven i vår historia. Visserligen upphörde Sverge under Karl den tolvtes regering att vara en stormakt i politiskt hänseende, men sedan den stora ofredens dagar voro slut, nådde vetenskapen, konsten och litteraturen en blomstring, som dittills icke skådats i vårt land. Frihetstidens ledande män intogo i allmänhet en välvillig hållning gentemot den andliga odlingen, och många av dem understödde med pänningar litteraturens, konstens och vetenskapens främsta utövare. Av stor betydelse blevo de lärda samfund eller akademier, som under denna tid inrättades. Den älsta av dessa är Vetenskapsakademien, som bildades 1739, och bland vars stiftare märkas Linné, Höpken och Alströmer. Denna akademi främjar isynnerhet den naturvetenskapliga forskningen. Den för konst och litteratur varmt intresserade drottning Lovisa Ulrika grundade några år senare Vitterhetsakademien, men dess inflytande på Sverges litteratur blev ej synnerligen stort, alldenstund den snart av politiska skäl måste nedlägga sin värksamhet. I annan form blev den emellertid sedan återupprättad. De bildande konsterna uppmuntrades av Målar- och bildhuggarakademien (= Fria konsternas akademi), musiken av Musikaliska akademien.

Ett utmärkande drag för hela detta tidevarv är en strävan efter att framför allt främja det nyttiga. Denna strävan visar sig även inom vitterheten. Lärodikter äro under denna tid mycket vanliga. Det ledande landet i Europa var Frankrike, och detta var orsak till att den franska smaken vann insteg även hos folk av andra nationer. De franska diktarna, tragediförfattarna Corneille och Racine, komediförfattaren Molière m. fl., togos till mönster, och flertalet av tidens skalder använde versformer, som voro lämpade efter det franska språkets lagar, men som icke alltid voro till fördel i andra tungomål.

Under detta tidevarv framträdde de första romanförfattarna i vårt land.

Historieskrivningen bedrevs av Olov von Dalin och Sven Lagerbring. Under frihetstiden fullbordades också vår ännu gällande lagbok, den s. k. 1734 års lag, vilken dock sedermera undergått vissa förändringar.

Språkforskningen gick framåt med stora steg under ledning av Johan Ihre (född 1707, död 1780), och under denna tid erhöll vårt modersmål den form, som det i huvudsak ännu har. Dalins tidning »Then Swänska Argus» bidrog kraftigt till nysvenskans utveckling, och detsamma var fallet med den nyss nämnda lagboken.

Det mest utmärkande för frihetstiden är emellertid den lysande rad vetenskapsmän, som Sverge då hade att framvisa. Det var nu som Linné gjorde sitt namn berömt inom botanikens område, och på kemiens fält värkade Torbern Bergman samt Karl Vilh. Scheele. En naturvetenskapsman, vilkens storhet man först i våra dagar kunnat fullt uppskatta, var den även som »andeskådare» bekante Emanuel Svedenborg, Jäsper Svedbergs son. De resultat, som han kom till, angående hjärnans bark som säte för själens liv, ha nu, över ett sekel efter hans död, bekräftats av vetenskapen och gjort Svedenborgs namn till ett av de mest lysande i vår historia.

Olov von Dalin.

Frihetstidens mest betydande författare är

Olov von Dalin (född 1708, död 1763). Han var prästson från Halland. Vid ett års ålder förlorade han sin fader, men styvfadern gav honom en vårdad uppfostran. Tretton år gammal sändes han till Lund, där han blev en flitig lärjunge till den berömde professor Rydelius. Genom hans bemedling erhöll Dalin en lärareplats i Stockholm, där han snart inträdde på ämbetsmannabanan. Redan före sin stockholmsvistelse hade Dalin börjat skriva vers, och därmed sysslade han även, sedan han kommit till huvudstaden. Under ett par års tid utgav han den förut nämnda tidningen »Then Swänska Argus», som blev mycket läst. I Argus skrev Dalin skämtsamma, satiriska artiklar, i vilka han framhöll sin tids lyten. Denna tidning meddelade inga nyheter och var således i viss mån olik våra dagars pressalster. År 1734 upphörde Argus, och »man sörjde över hela riket liksom över ett besynnerligt dödsfall». Allmänheten visste ej, vem som var utgivare av Argus, men rikets ständer uttalade sig för att författaren skulle ihågkommas med befordran, ifall han någon gång skulle bliva känd.

Av Dalins övriga skrifter på prosa märkes särskilt Sagan om hästen, i vilken han skildrar svenska folkets och dess konungars öden under nyare tiden t. o. m. Karl den tolvtes död. Denna berättelse skrev Dalin efter hemkomsten från en utländsk resa, och då utgav han även sin förnämsta dikt i bunden form, Svenska friheten. Bland hans smärre lyriska dikter märkes den vackra Ängsövisan. Han skrev även ett par skådespel och visade på så sätt sitt intresse för den nybildade Svenska teatern.

På ständernas förslag fick Dalin i uppdrag att utarbeta Svea rikes historia. Utmärkande för detta värk är det lättfattliga språket, som gjorde, att intresset för historiekunskapen blev väckt även hos de bredare samhällslagren.

Dalin försökte att så mycket som möjligt hålla sig utanför partistriderna, men sedan han blivit kronprins Gustavs lärare, drogs han allt mer åt hovpartiet. På grund av sitt förhållande till konungahuset måste han lämna sin plats men tilläts återvända efter en tid av fyra år, varefter han utnämndes till hovkansler, vilket ämbete han innehade till sin död.

H. Ch. Nordenflycht.

En riktning, något avvikande från Dalins, företräder fru

Hedvig Charlotta Nordenflycht (född 1718). Hon är den första person, som i vårt land helt ägnat sig åt litterära värv, ty alla hennes föregångare, såväl manliga som kvinnliga, idkade skriftställeriet mera som en bisyssla. Skillnaden med Dalins och fru Nordenflychts författarskap kan angivas sålunda, att den förres betecknar övergången från gammalt till nytt, under det fru Nordenflycht och den henne närstående kretsen röjde väg för det gustavianska tidevarvets litterära riktning.

Hedvig Charlotta Nordenflycht var född i Stockholm men uppfostrades på landet. Redan som barn visade hon sig mycket vetgirig och sysslade helst med läsning. Föräldrarna motarbetade dock hennes önskan att få studera.

Efter sitt giftermål med en prästman, Jakob Fabricius, bodde fru Nordenflycht en tid i Karlskrona men förlorade där inom kort sin make. Hon flyttade därefter åter till stockholmstrakten och sökte sin tröst i diktning. Hennes mest bemärkta skaldestycken förekomma i diktsamlingarna Den sörjande turturduvan och Kvinnligt tankespel. I den förra uttrycker hon sin sorg över makens död.

I fru Nordenflychts hem umgicks en stor del av tidens yngre vitterhetsidkare, bland vilka värdinnan själv utgjorde medelpunkten. Mycket arbetade hon för att vidga kvinnans värksamhetsfält. Under sina sista år bebodde hon ett litet torp i närheten av Skokloster i Uppland, och där slutade hon sina dagar 1763, samma år som Dalin.

Gustav F. Creutz.

Gustav Filip Creutz (född 1731, död 1785) representerar samma riktning som fru Nordenflycht och var en av hennes närmaste umgängesvänner. Han gjorde sig tidigt bemärkt genom sin och Sverges förnämsta herdedikt, Atis och Camilla, »en sång så ljuv som lärkornas om våren». I ståtliga verser skildrar han de sorger och lidanden, som lejonjägaren Atis och Dianas prästinna Camilla hade att utstå, innan de blevo förenade.

Creutz innehade flera av fosterlandets högsta ämbeten, vilket torde ha värkat hämmande på hans diktarvärksamhet, som omfattade en period av blott tio år.

G. F. Gyllenborg.

Gustav Fredrik Gyllenborg (född 1731, död 1808), »dygdens sångare», var i mycket en motsats till sin ungdomsvän Creutz. Den största skaldebegåvningen av dessa båda sångarbröder ägde onekligen Creutz, men även av Gyllenborg ha vi flera vackra dikter, oftast av en allvarlig satirisk läggning. Mest bekanta äro hans fabler[20] samt det stora skaldestycket Årstiderna, en »målning i ord».

Anders Odel (född 1718, död 1783) var författare till den över hela landet sjungna, 90 strofer långa visan om den mördade Malcolm Sinclairs ankomst till underjorden, där han träffade bl. a. Karl den tolvte. Denna visa fick politisk betydelse därigenom, att den underblåste krigsstämningen i landet.

Jakob Wallenberg (född 1746, död 1778), skrev den även i våra dagar gärna lästa humoristiska reseskildringen Min son på galejan, skildrande en färd till Ostindien.

Frihetstidens förnämste hävdatecknare var

Sven Lagerbring (född 1707, död 1787), som i Svea rikes historia skildrat vårt lands öden till inpå 1400-talet. I stilens behag överträffas Lagerbring av Dalin men i forskningens djup av ingen samtida.

Karl von Linné.

I den lysande rad vetenskapsmän, som detta tidevarv har att uppvisa, intar

Karl von Linné en av de främsta platserna. Han föddes i Råshults komministerboställe i Småland 1707. Fadern, som var präst, önskade, att även sonen skulle ägna sig åt detta kall. Men det gick trögt i Växjö skola för den unge Linnæus, vilket namn han bar, innan han blev upphöjd i adligt stånd. Endast för naturvetenskaperna, synnerligast botaniken, hyste han något större intresse. Fadern gav till slut efter för hans önskan att få bli läkare, och han fortsatte därefter studierna först i Lund och sedan i Uppsala. Under fattigdom och försakelser arbetade han sig fram och vann världsrykte för sina upptäckter inom botanikens område. Sedan han en tid vistats i Stockholm som praktiserande läkare, kallades han till professor i botanik vid universitetet i Uppsala.

Linné företog en mängd resor inom och utom fäderneslandet, och i sina resebeskrivningar (Lappländska resan, Skånska resan, Västgötaresan m. fl.) har han i ett klart, lättfattligt och poetiskt språk redogjort för sina iakttagelser i naturen och bland folket.

Linné avled 1778.

[20] Fabel = dikt, i vilken djur, växter eller livlösa föremål uppträda som talande. Fabeln avser ofta att inskärpa någon moralisk lärdom.

Gustavianska tiden
(1772-1809).

Det tidevarv som följde efter frihetstiden, företer i vittert avseende en rik blomstring, större än under någon föregående period. Fortfarande är den franska smaken rådande. I Frankrike förkunnade Voltaire, Rousseau m. fl. den s. k. upplysningstidens läror, som till slut mynnade ut i den stora revolutionen. Upplysningstidens förnämste representant i vårt land är Kellgren, som i sin tidning Stockholmsposten med iver förfäktade Voltaires åsikter. Upplysningsmännens kamp fördes ofta på ett hänsynslöst sätt, men mycken råhet och vidskepelse ha blivit skingrade tack vare deras värksamhet.

Under den tid som följde efter Gustav III:s död, hade vitterhetens män mycket motstånd att bekämpa. Tryckfriheten inskränktes av Reuterholm, som också i förargelsen över att ej hava blivit invald i Svenska akademien upphävde dess värksamhet. Gustav IV Adolf tillät den visserligen att återupptaga sitt arbete, men någon gynnare av litteraturens män blev den nye konungen aldrig.

I vetenskapligt hänseende står tidevarvet tillbaka för frihetstiden. Knappast något enda nytt stort namn på detta område har gustavianska tiden att uppvisa.

Gustav III.

Gustav III (född 1746, död 1792), uppfostrad i enlighet med tidsandan, tog sig an flera av de författare, som under denna tid framträdde, och vitterhet och konst hade alltid i honom en hängiven vän. Alldenstund han själv hyllade den franska smakriktningen, blev det företrädesvis diktare av denna skola, som kommo i åtnjutande av hans beskydd, men även till andra författare sträckte sig hans välvilja. Sitt intresse för litteratur och konst visade konungen även genom återupprättandet av Svenska teatern och instiftandet av Svenska akademien. För teaterns räkning skrev han flera skådespel, bland dem det berömda stycket Siri Brahe och Johan Gyllenstierna. Ofta hade han dock Kellgren eller någon annan av sina förtrogna till att utarbeta sina alster.

Svenska akademien inrättades 1786 och liknar till sammansättning och ändamål den av kardinal Richelieu stiftade Franska akademien. Svenska akademiens mål är att befordra vältaligheten och skaldekonsten samt uppodla språket. Medlemmarna äro till antalet aderton, och vid inträffad ledighet välja de kvarvarande efterträdaren. Vitterhetsakademien, som delvis arbetat i samma syfte som Svenska akademien, ombildades till att främja den historiska forskningen och kallades hädanefter Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien.

Karl Mikael Bellman.

På övergången mellan detta och föregående tidsskede står

Karl Mikael Bellman, som föddes älst bland 21 syskon i Stockholm 1740. Föräldrarna gåvo honom en omsorgsfull uppfostran, och enligt faderns önskan inträdde han på ämbetsmannabanan, vilken dock ej passade för en natur sådan som hans. Tidigt visade sig hans vittra anlag. Redan före frihetstidens slut hade han offentliggjort en stor del av de dikter, vilka han på 1790-talet samlade utgav i tryck under namn av Fredmans epistlar och Fredmans sånger. I dessa besjunger han Stockholm och stockholmstrakten, framför allt Djurgården, och det glada liv som där fördes. Personerna i hans dikter, de s. k. bellmansfigurerna, tillhöra oftast de urspårades krets, tillbringa sin mesta tid på krogen och föra en eländig tillvaro. På grund av detta ämnesval ha Bellmans person och poesi blivit mycket olika bedömda, men hans stora snille har av alla erkänts. Oftast äro hans dikter av ett humoristiskt skaplynne, men mången gång framlyser vemodsdraget, »sorgen i rosenrött». Många av dem äro tillkomna under ett ögonblicks ingivelse; han spelade melodien på lutan, och samtidigt diktades orden. Ord och musik äro nämligen på det innerligaste förenade hos Bellman. Hans sånger äro skrivna för att sjungas av en röst under ackompanjemang på ett knäppinstrument, helst luta. Endast i sådant sammanhang kan man fullt förstå Bellmans diktning och inse sanningen av Tegnérs ord, att

»det finns ej tid, som dessa toner söver,

det finns ej land, som deras like har».

Sedan Bellman lämnat sitt ämbete, togs han om hand av Gustav III, som på flera sätt understödde honom; bl. a. erhöll han en sekreterarebefattning vid nummerlotteriet. Sjukdom och nöd fördystrade hans sista år, och döden kom som en befriare den 11 febr. 1795.

Den 26 juli 1829 avtäcktes vid Bellmansro på Djurgården den store sångarens byst. Denna dag, den s. k. bellmansdagen, har sedan årligen firats som en folkfest av Stockholms invånare.

Johan Henrik Kellgren.

Tidevarvets övriga författare kunna uppdelas i två grupper. Den ena av dessa, den s. k. akademiska kretsen eller gustavianerna, ägde sin främste representant i

Johan Henrik Kellgren, »behagens skald», som föddes i Västergötland 1751. Fadern var präst. Efter studier först i Skara och sedan i Åbo, där Kellgren efter avlagda examina kallades till docent, erhöll han anställning som informator i Stockholm. Redan under sin åbovistelse hade han blivit uppmärksammad för de dikter han offentliggjort i pressen. I Stockholm valdes han till medlem i en litterär förening, Utile dulci, samt värkade som medarbetare i och blev sedermera ägare av tidningen Stockholmsposten, i vilken han »slog de stora slagen, de blixtrande, för sanning, rätt och vett». Kellgren förfäktade med iver Voltaires åsikter, och upplysningstidevarvets idéer hade i vårt land ingen varmare förkämpe än han. Med Thorild förde han i sin tidning en stor, uppseendeväckande strid angående den litterära smaken. Denna strid blev betydelsefull för Kellgrens fortsatta värksamhet som kritiker och skald.

Bland hans dikter intaga de satiriska och lärodikterna främsta rummet. Till det förra slaget höra Ljusets fiender, i vilken han kvickt gisslar motståndarna till »upplysningen», samt den bekanta Dumboms leverne.

Kellgren skrev även många vackra lyriska dikter, bland dem Den nya skapelsen, vilket poem de i följande tidevarv framträdande nyromantikerna själva ansågo som ett förebud till sin egen känslofulla diktning. Denna sång är i sitt slag en av de yppersta icke blott i vår vitterhet utan i hela världslitteraturen. Även som prosaförfattare och dramatiker (Gustav Vasa, Gustav Adolf och Ebba Brahe m. fl.) tillhör Kellgren tidevarvets främsta. Han avled blott 44 år gammal 1795.

K. G. av Leopold.

Karl Gustav av Leopold (född 1756, död 1829) var bland de gustavianska skalderna den som stod konungen närmast och tjänstgjorde som hans sekreterare. Han är bekant genom sina många lärodikter och idyller[21] (Eglé och Anette) samt för några satiriska poem (Mina nya rum, Byxorna). I striden mellan Kellgren och Thorild stod han vid den förres sida. Under hela sin levnad var han en ivrig voltairian, och på grund härav kom han på ålderdomen i ganska skarpa strider med de då framträdande nyromantikerna, vilka voro motståndare till den franska smakriktningen. Efter Gustav III:s död förstod Leopold att vinna hertig Karls och hans gunstling Reuterholms bevågenhet. Annars voro gustavianerna ej synnerligen väl sedda av den nya regeringens män.

Johan Gabriel Oxenstierna (född 1750, död 1818) är bekant som författare till skaldestycket Skördarna, i vilket han i enlighet med sin samtids åsikter framhåller lantlivets behag och besjunger lantbrukarens yrke.

Anna Maria Lenngren.

Till gustavianerna kan även räknas

Anna Maria Lenngren, som var född i Uppsala 1755. Hemmet var fattigt, men fadern, professor M. Malmstedt, gav sin dotter en lärd uppfostran. Sin vittra bana började hon vid omkring 18 års ålder, då hon skrev den satiriska dikten Tekonseljen, i vilken hon gisslar småstadsskvallret. Sedermera översatte hon flera operatexter.[22] Efter sitt giftermål med sekreteraren Karl Lenngren offentliggjorde hon anonymt i Stockholmsposten, där hennes man var medarbetare, de dikter, som förskaffat henne icke blott samtidens utan även eftervärldens beundran. Bland dessa märkas Pojkarna, en skildring av barnaårens sorglösa tid, Den glada festen, en idyll från en prästgård på landet, samt de satiriska Grevinnans besök, Fröken Juliana, Porträtterna m. fl.

Flertalet av fru Lenngrens dikter äga ett skämtsamt innehåll. Kvickt och oförargligt gisslar hon i sina satirer sin tids lyten och dårskaper. Med få och fyndiga ord skildrar hon de personer och händelser hon valt till föromål för sin sång. Allt detta har bidragit till att hennes dikter med nöje läsas av en stor publik ännu i dag. Jämte Bellman torde fru Lenngren vara den mest bekanta av skalderna från Gustav III:s dagar.

Det lenngrenska hemmet var samlingsplatsen för nästan allt vad huvudstaden den tiden ägde av vitterhetsidkare. Då Svenska akademiens värksamhet för en tid måste upphöra, samlades dess medlemmar ofta hos fru Lenngren, som var en älskvärd värdinna och duglig husmoder, vilken vid sidan av sina litterära värv själv skötte de husliga göromålen. Med stort tålamod bar hon de svåra kroppsliga lidanden, vilka förbittrade de senare åren av hennes liv, och döden kom som en befriare den 8 mars 1817.

De författare som icke tillhörde den akademiska kretsen, yrkade på mera känsla i dikten och på en mindre förståndsmässig poesi. Gustavianerna hyllade Voltaire, under det deras motståndare anslöto sig till Rousseaus åsikter. De förnämste bland dem voro Thorild och Lidner.

Tomas Thorild.

Tomas Thorild (född 1759) var länsmansson från Bohuslän. Han studerade i Göteborg, Lund och Uppsala samt vistades en tid i Stockholm, där han, som förut nämnts, i tidningarna förde en häftig strid med Kellgren. Thorild var en varm beundrare av Rousseau men hade även öppen blick för de nya rörelser, som vid denna tid ägde rum inom Englands och Tysklands litterära värld. Han kämpade med iver för sina idéers framgång, men då det såg ut, som om det ej skulle lyckas för honom, begav han sig till England, varifrån han dock snart återvände. Thorild, vilken var anhängare till många av de åsikter som föddes under franska revolutionens dagar, blev för sin skrift Ärligheten av hertig Karl landsförvisad och erhöll sedan han för alltid lämnat Sverge en professorsplats vid det svenska universitetet i Greifswald.

Det är isynnerhet som prosaförfattare och kritiker Thorild förskaffat sig ett berömt namn. Hans Kritik över kritiker innehåller många sanningar, värda att taga vara på, och det glänsande språket i denna skrift har väckt beundran i vida kretsar. Han avled i Greifswald 1808.

Benkt Lidner.

Benkt Lidner (född 1757, död 1793) var en vemodsfull lyriker, som gärna besjöng hemska, upprörande ämnen. Av denna art är hans mest bekanta skaldestycke, den storslagna dikten Grevinnan Spastaras död, i vilken han skildrar, hur en ung grevinna kastar sig in i lågorna från ett brinnande hus för att rädda sitt barn, och hur hon därvid omkommer. En värklig händelse, som inträffat vid en jordbävning i Messina, ligger till grund för denna av en sällsynt dramatisk kraft präglade dikt. I hans opera Medea förekommer den bekanta sången »O yngling, om du hjärta har». Av Lidners övriga dikter må nämnas Yttersta domen, som han själv lär ha ansett vara sitt livs mästervärk.

Få av våra skalder ha varit begåvade med större snille än Lidner, men på grund av en svag karaktär hemföll han åt dryckenskap och blev en i förtid bruten man. Hans vänner och beskyddare drogo sig därför ifrån honom; endast Thorild och Bellman övergåvo honom ej helt. Den sistnämnde sjöng ihop de pänningar, som behövdes till sångarbroderns begravning.

[21] Idyll = herdedikt.

[22] Opera = sångspel.