SONEN.
Nå, han, pojken, växte och blef större. Hans yttre liknade hvarken fars eller mors. Man skulle snarare kunnat tro, att han var son till någon af herrskaperna der uppe. Blek och fin, smärt och rak i ryggen, en riktig herremansfigur. Och de stora svartgrå ögonen, hvar hade han fått dem ifrån? De voro melankoliska i blicken, tittade frågande omkring och sågo svärmiska ut. Rellu-Calle hade visserligen stundom denna blick, men bara på sista tiden, då han långsamt kämpade med döden, som öfverraskat honom under hans lyckas korta dagar.
»Konstiga ögon» var allmänna omdömet, när någon af torpargummorna i förbigående råkade se åt barnet. Formen var dem så främmande och uttrycket ännu mer. Det fans några af käringarna, som påstodo, att han var en »tattarunge…» De visste icke, att det var artistblod, till och med hos Rellu. Hans egen far var spelman, och farfadern kom från Rigatrakten med en guitarr, var sångare och hade långt vackert apostlahår, svart och vågigt.
Lilla Nadja deremot såg ut som en äkta, oförfalskad torparbacksunge. Det var endast ögonen och det rödbruna, tjocka håret som sqvallrade om hennes far. Hon hade moderns hy, näsa och mun. För resten en liten bondsk unge, en vanlig »grinvarg», skrikig, bredmunt, glosögd och klåfingrig.
Kajsa tvättade, strök och sydde groft. På lördagarne skurade hon. Det var hela hennes lifsgerning: tvål, stryklod, nål och skurviska.
De små fingo sköta sig sjelfva. Hon hann icke. Måste ju »uppehålla lifhanken» med arbetet utomhus. Barnen lekte i stugan om vintrarne, om somrarne sprungo de ute. Nadja tultade vid sin brors hand till björkbacken närmast husen, der vallgrafvarne från 1854 samt tältgroparne ännu påminte om den tid, då Drumsö var lägerplats för en större styrka rysk militär, hvilken så godt den kunde sökte gömma sig undan engelsmännens kulor bakom batterier samt i källare, grottor, grafvar och gropar.
De små trifdes så godt i fördjupningarne, der fordom tälten stått. De lekte med skärfvor af granater eller bomber, som de hittat närmare stranden, gräfde gropar i sanden, funno fragment af svärd eller gevär, af kaskar eller gamla värdelösa bleck- och jernkärl, som militären begagnat. Än jublade Nadja i sina lekar, än skrek hon, öfverdrifven i sorg och glädje, afundsjuk af naturen, hersklysten och litet tjufaktig. Brodern gaf alltid efter, var tyst, sluten, mild och öm, det var alltjemt hon, som fick rätt. Alla hennes rörelser voro häftiga och buro en prägel af simpelhet, allt deremot hvad han sade eller gjorde var så förståndigt, så lugnt, öfverlägset och brådmoget, att det på betraktaren af deras lekar ovilkorligen gjorde ett sorgligt intryck att observera honom.
Det var som om han redan vid sju är förstått lifvets allvar. Systern såg ut som om hon icke ens vid trettio år skulle komma att förstå eller vilja förstå det.
Det var en söndagsmorgon i början af augusti. Kajsa hade hvilodag. Stugan var nästan lika ren som förr, ehuru det nu var svårare att hålla den snygg. Der inne bodde så många. Hon och barnen på ena sidan, på den andra gamle Stor-Jaska, numera förståndsinvalid, utsläppt från dårhuset på grund af obotlighet, oskadlighet och — medellöshet.
Han söp ej mer och var således fullkomligt ofarlig. Hans kraft var också borta till en del, han arbetade ej mer på tegelbruket, utan användes till utarbete på åkrar och ängar. Men stundom kom det öfver honom ett gråtanfall, och vid dessa tillfällen kunde intet förmå honom att lemna stugan. Han satt då på sängen med händerna för ögonen. Anfallen räckte ett dygn eller så omkring. Sedan var han åter flyttbar. Hans ögon stirrade uttryckslöst framåt, han suckade och teg samt lät Kajsa leda sig dit hon ville. Hans bleka och pussiga anlete såg upp till henne som ett barn ser upp till modern, och han lydde hennes röst blindt, liksom en hund sin egares. Sju år, tillbragta i cell, hade gjort honom kraftlös, vansinnet hade öfvergått i fånighet och apati, han skulle gått under, om ej Kajsa tagit sig an honom. Han fick vara hennes barnpiga om vintern, hon födde och klädde honom, och hans lilla arbetspenning, som han under sommarmånaderna förtjenade, var hennes enda reela vinst. Den understeg dock betydligt hennes utgifter för honom, men — hon hade nu engång adopterat denne öfvergifne.
I dag skulle Kajsa ut för att andas en smula luft i skogen; hon hade läst högt i Luthers postilla i stugan, idioten hade hört på, från den plats der han satt med händerna hopknäppta och den kolossala öfverkroppen slappt framåtlutad. De voro trötta af solbaddet inne i det qvafva rummet och skulle nu ut i luften. Kajsa ville med det samma se om barnen, det var sällan hon hade tid med dem nu.
Hon gick förut i svarta söndagsklädningen, den samma hon bar på mannens begrafning. Hon gick långsamt och med blicken fäst vid marken. Stor-Jaska följde efter. Han följde henne tanklöst i hälarne, andäktigt, allvarligt, som om han varit i kyrkan.
De lemnade gärdet och närmade sig björkbacken. Begge stannade, det var musik deruppe, man spelade inne i någon af tältgroparne … hvem kunde det vara?
Kajsa gick närmare. Hon smög sig fram så sakta hon kunde. Hon steg upp på kanten af en af vallarne och stannade der. På bottnen af gropen sutto barnen, hennes båda barn. Nadja gjorde ugnar i sanden och hade till hälften begraft sig sjelf i en af sina ugnar, Weli stod med ryggen vänd åt systern och musicerade.
Barnet märkte ingenting. Han fortsatte med sin musik. Med ögonen drömmande fästa på träden der uppe spelade han ett märkvärdigt instrument, hvars ton stod i intet förhållande till dess utseende. Än lät det som en dålig fiol, än som en guitarr, än hade det något af en kanteles metallton.
Sorgsen och förbittrad betraktade modern det lilla instrumentet. Det var ingeniörens gamla aflagda cigarrlåda, hon kände väl igen det betsade, aflånga och hoplappade mahognyskrället, som han sagt vara ifrån hans farfars tider. I locket hade Weli skurit tvenne små hål och spänt deröfver en hop vaxadt segelgarn till strängar. Stråken var gjord af en sticka, vid hvilken han fastgjort litet tagel… Skrufvarne utgjordes af spik. Än gned han med stråken på strängarne, och än knäppte han på dem med fingrarne. När ljudet det oaktadt var svagt eller till och med ohörbart, hjelpte han till med rösten, en vek, skön sopran.
Det var en gammal positivspelarmelodi han föredrog. Några strofer ur den populära Normaduetten. Så svek honom minnet. Då gaf hans fantasi honom ett lyckligt stöd och han fortsatte efter eget hufvud det Belliniska motivet, i samma rytm, men på ett nytt, originelt och föga italienskt sätt, som mer påminte om en nordisk vallflickas lurmelodier och fioriturer, än det liknade någonting annat.
Kajsa blef alltmer utom sig, ju längre hon lyssnade.
— Olyckliga unge, — ropade hon, — hvem har lärt dig det der handtverket! Du har det i dig från farfar din, kan jag tro, han var en sådan der! Vet du hvad, det är det som mest förtretar mig, att du skall ha den der uselheten i kroppen på dig! Sade jag dig inte, när de voro här, tattarne eller tyskarne eller hvad de voro för slag — sade jag dig inte, att de kringstrykarne voro värre än tjufvar! Sådana der spelmän! Odugliga latvargar! Smutsiga odågor, som inte vilja arbeta! Ack, Herre Gud! att jag skulle se hur spelarsjukan smittat dig också!
Weli tittade upp från sin grop. Modern stod der så ståtlig, vreden hade färgat hennes kinder röda.
— Hvarför, mamma, hvarför får jag inte spela? Det är ju så vackert!
Kajsa rodnade ännu mer, men icke af vrede, hon var aldrig ond längre än ett ögonblick.
— Hvarför, jo, — derför att det är vackert, sådan der vackerhet som förderfvar menniskor och hindrar dem att arbeta. Din pappa hade musikantandan i sig, han också. Derför blef det aldrig någonting af honom. Inte ville han arbeta, och inte ville han läsa. Bara sitta och gnida på ett gammalt fiolskrälle, som han ärft af far sin, det kräket…
Weli blef med ens uppmärksam. Ett skimmer for öfver hela hans ansigte.
— En rigtig fiol, mor! Får jag se den, bara en enda liten gång? — bad han.
— Dumma pojke! Och du tror, att jag skulle så länge ha hållit den gömd bara för att du nu skulle få den? Åhnej, min gris, det slipper du. Jag tog den från far för att få honom till menniska, men — det blef han inte ändå. Han var egentligen en engel — ja, — Kajsa fick tårar i ögonen — ja, en engel, men — arbeta orkade han inte, och smuts tyckte han om. Smuts och musik — de passa väl ihop. Kom hit, Weli, gråt inte! Torka näsan. Du är en snäll pojke, men blif inte af den sorten, hör du! Gif hit fiolen!
Weli bleknade, han tryckte den lilla vanskapliga fiolen kärleksfullt till sitt hjerta, gömde den under rocken, som om han velat skydda den, och fick upp gråten, som redan stod honom i halsen.
— Gif hit fiolen.
— Mor! det är, det är … det är min käresta.
Kajsa smålog… Kanske påminde hon sig, när hon sjelf en gång hade en käresta, vanskaplig och ful, men ur hvilken hon förstod att locka toner, som kommo hennes hjerta att röras.
Hon veknade vid åsynen af barnet, men efter några ögonblicks stum tvekan sträckte hon ånyo ut handen och sade:
— Gif hit fiolskrället, jag tål inte att du spelar på det.
Weli snyftade. Utan att se upp gick han fram och räckte modern sin »käresta».
Hon tog den bräckliga lådan i sina händer och betraktade den med hälften vemod och hälften förtrytelse. Sedan gömde hon den under sjalen.
— Käresta, — mumlade hon, — käresta! Hvarifrån får han alla sina ord? Se så, Nadja, låt bli, du kastar honom ju blind med sanden. Kom, barn, så gå vi hem, det är middag nu.
Nadja, som roat sig med att kasta på Stor-Jaska hela kaskader af fuktig sand, reste sig nu och lät den stackars fånige jätten springa hemåt på fyra fötter. Hon satt sjelf på hans rygg och »körde». Det var hennes favoritnöje, och han lät henne hållas,
Om en stund glömde de flesta af den lilla familjen hela scenen från björkbacken, då de vid grötfatet sutto inne i den lilla stugan. Endast en glömde den icke. En liten blek åttaåring, hvars hjerta våldsamt klappade af fruktan för att förlora sitt älskade sällskap, sina egna händers verk, sin spellåda, som af mor så omildt kastats upp på spiselkanten uppe vid sjelfva taket, dit han aldrig kunde nå.
Men — gudskelof, hon hade icke bränt upp den, icke trampat ihjäl den — endast skiljt dem åt, de goda vännerna. Och han suckade vid gröten och glömde ej sin sorg förr än klockan 8 på aftonen, då Nucku-Matti kom och bar honom bort till Drömöarne, der kanske för honom hela himlen var full af fioler.
* * * * *
Kajsa hade fattat ett stort beslut: Weli skulle sättas i lära. Men i hvilken? Pojken hade ingen lust för något. Han hade sjelf helst velat i skola, men det var omöjligt. På Drumsö fans ingen sådan. Och i staden kunde han ej bo. Det hade hon ej råd till.
Således, till hösten i lära. Under sommarn måste han hjelpa till med allt möjligt.
När det led mot september, fick han en omgång nya grofva kläder, sydda af mamma sjelf. Stöflarne voro något för stora, de voro ett arf efter far. »Man kunde binda fast dem vid smalbenet, så sutto de nog på», förklarade mor och tillade: — Under de långa byxorna syns det för resten inte hurudana stöflarne äro.
Han fick 3 nya skjortor och 2 par ullstrumpor. Det var en prägtig utstyrsel, tyckte Weli, värdig en prins. Och han längtade nästan till den dag, då han skulle få alla de nya kläderna på sig, ehuru han visste, att han på samma gång skulle lemna hemmet.
Mjölnarn på andra sidan ön, vid Svartviken, hade lofvat ta emot honom. För maten. Det var inte så illa för en åttaåring att kunna förtjena sig maten sjelf. Weli var riktigt stolt.
Det var sista qvällen i hemmet. Han hade redan emottagit flere förmaningar att ej vara så drumlig, så tanklös, så lat. Utan utmärkt på allt vis. Den lille hörde på, men orden susade förbi hans öron som en vind. Han tänkte på annat. Han förstod ännu icke afskedet. Då modren slutat, bad hon honom göra knytet i ordning … de nya kläderna hängde på bodvinden.
Barnet gick till boden, klättrade uppför stegen och kröp in. Modren såg efter honom. Han stökade länge der uppe. Bakom en lår full af obrukbart skräp såg han någonting, som föreföll honom värdt hans uppmärksamhet. Han letade och fann slutligen under några bräden och trasiga möbler en fiol, fadrens gamla ljusbetsade birfilarfiol, den som han så ofta hört modern tala om.
Hans hjerta klappade. Hans ögon strålade. Han torkade af dammet med ärmen, blåste bort en hop med sopor, som hade lagt sig på den mellan skrufvarne, och såg att alla strängarne voro i behåll. Han pröfvade skrufvarne, spände till, knäppte på strängarne, stämde.
Men hvar var stråken? Han letade och letade. Med en hunds väderkorn fann han den ändtligen. Litet djupare ned, på bodgolfvet under en hög gamla tapeter.
Der fans en kista, på hvilken en smal strimma af höstsolen lyste i gult, matt sken, en solstråle, men fördunklad af bodluckans lilla spindelväfbehängda glas. Der satte sig Weli med fiolen under hakan.
Först pröfvade han den helt sakta och skyggt. Men glömde sig så småningom och satte i med mera styrka och fart. Det skrälde och qved, men gaf ljud. Det kom stundom en skön klang från instrumentet och några strofer fulla af djerfhet och bredd. Den lille kastade med hufvudet bakåt och fantiserade, for ut på sin inspirations haf med fulla segel.
Han drömde sig vara en hjelte. En stark, stor karl, som flög fram i sin slup för morgonbris. Och hela verlden låg framför honom i klaraste morgonljus.
Han var lycklig. Han kände den friska hafsluften, såg en blå sommarhimmel hvälfva sig högt öfver honom. Bodvindens låga, svarta tak var borta liksom väggarne, och hösten hade förvandlats till vår.
Så höll han på en lång stund. Slutligen blef han trött och höll upp.
Nervöst och brådskande sprang han ned från sin kista, tog kläderna,
svepte dem omkring fiolen, gjorde så ett knyte och band om med ett tåg.
Han kände sig som en förbrytare.
Hon stod utanför, modern, blek och förstörd. Hvad hade hon att göra? Det älskade barnet stod då ej att rädda. Han var då så hemfallen åt denna last, att han kunde för den begå ännu flera förbrytelser. Stjäla. Dölja undan det stulna och — hvem vet, kanske också ljuga.
Han klef åter ned för stegen, som ledde upp till bodvinden, slängde hurtigt knytet på marken och gick in. Men Kajsa var ej derinne.
Emellertid tog han afsked af Jaska och systern. Så af qvinnorna inne i huset. Vid brunnen stod mor.
— Farväl, mor, nu går jag.
— Farväl, barn, haf Gud för ögonen! Hvar har du knytet?
Weli rodnade. — Der ligger det.
— Der är väl ingenting i nu, som vore bättre att ha här hemma?
— Nej, ingenting.
— Du skulle kanske se efter först.
— Nej, mor, der är ingenting.
— Gå då, barn, och kom ihog hvad jag sagt dig så många gånger:
Fan tar den vilse far.
Arbeta, håll dig ren, var aldrig lat, ty börjar du med det en gång, så… Och mins att djefvulen helst tar dem, som tycka om att ha det smutsigt omkring sig. Svara aldrig, om du får stryk af mästarn, för det är välbekommet… Nästa söndag får du komma hem.
Weli gick. Knytet vägde så mycket. Det tycktes honom så tungt, långt mer än nyss. Det var visst för det onda samvetet.
Han grät vid vägskilnaden; tänk om han skulle springa hem med fiolen, bekänna allt och få förlåtelse?
Men nej, det var för sent, solen började redan sjunka.
Knytet vägde förfärligt. Han satte sig, steg upp, gick igen och blef riktigt trött.
Ja, det var helt visst det onda samvetet. Om han skulle ta upp repet, veckla upp, borttaga fiolen och gömma den under en ihålig trädrot? Och föra den till mor nästa söndag och få förlåtelse. Om? Han skyndade vidare… Att mista fiolen, den kära fiolen, det kostade på! Skulle han ej försöka ännu ett stycke? Nej! det var ju synd. Bort med den således.
Han öppnade. Men hvad! Der fans ingen fiol. I stället tre stora vedklabbar och två små papperspaket. I det ena var nya testamentet, i det andra en hop smörgåsar, präktiga, hårda, svarta hålbrödssmörgåsar med »bondost» på.
Weli sväljde med smörgåsarne sin gråt och sina bekymmer och fortsatte vägen med lättare hjerta och utan djupare samvetsagg. Knytet var nu helt lätt. Vedklabbarne lågo qvar i skogen.
Men hemma i Torparbackstugan satt Kajsa ensam vaken. Stor-Jaska sof på sin halmkärfve, Nadja i sin säng. Kajsa hade lagt fiolen på bordet, hon låg med hufvudet derpå och grät bittert. Hon hade menat väl, men — det hade kostat henne mycket.
Det skulle nu gömmas i kistan, detta ondskefulla spelverk, som gjort af hennes man en »latvarg» och som höll på att äfven förderfva sonen. Skulle begrafvas på kistbottnen och hon hade nyckeln, hon ensam.
Ja! hon hade handlat rätt …… men, — det kostade på! Det lilla instrumentet var ju oskyldigt och hade så vackra toner. Hon kysste det. Men skyndade sedan till kistan och gömde det der… Nu spelar han ej mer derpå, så länge hon finnes i lifvet.
* * * * *
Weli kom hem nästa söndag, men man talade icke om »den saken».
Söndagen derpå kom han icke och så icke på flere veckor. Hon hörde dock ofta nyheter ifrån honom. Han var omtyckt af sitt husbondfolk och gjorde nytta för sig. Mjölnarhustrun i synnerhet var nöjd, han skötte så bra om hennes dotter, den lilla femåriga Maja.
När Kajsa hörde detta, skakade hon på hufvudet. Nog var det bra, att han var omtyckt, men — han fick ju ej lära sig någonting. Att vara barnpiga åt Maja — det var egentligen icke det hon menat.
Någon tid förflöt. Gossen gick icke hem. Modern hörde, att han trifdes, att han icke dugde till karlgöra, men att han skötte sitt. »Sitt», det var barnpigsarbetet.
En vacker lördag kom sjelfva mjölnarmor öfver till Torparbacken. Hon hade ärende till herrgården och ville med detsamma se till Kajsa. Den snygga stugan sken, nyskurad, fejad och damfri. Pannorna stodo uppradade på hyllan, grytorna blänkte, friskt doftande granris låg i förstun.
Madamen steg in. Hon var rund och tjock, hade vida, korta kjolar, stoppad ytterkofta, svart sidenhalsduk och öfverst en stor grön sjal bunden bak.
— Goddag och hälsningar från pojken.
— Tack för sist; hur är det med barnet?
— Det slarfvar allt af… Tackar som frågar.
Kaffet kom på och blef färdigt, och under det man njöt deraf, öppnades de båda qvinnornas hjertan på vid gafvel.
— Ser madam, — berättade mjölnarmor, — han har inte lust för groft. Han syr — inte kläder, nej, det ids han inte, utan menniskor, kor, hästar och allting. Och han klipper riktiga svin, precist som andra svin ser di ut. Det roar han ungarna med. Och så spelar han fiol hela qvällen, så fort de komma från qvarnen.
Kajsa steg upp från sin bänk. Hon vred sina händer.
— Spelar … spelar, hvar har han nu fått fiol ifrån? Har han stulit fiolen? — Madamen spärrade upp ögonen.
— Hvad tittar hon efter, hvad går åt henne? Fiolen är fars, far har lärt pojken att spela och nu kan han alla danserna och flere visor än 'våran' sjelf kan. Det kan bli något af honom! Klockare — om han får läsa. Ja, herre Gud! den pojken, hvad han spelar fint! Han har varit oppe på herrgården och spelat för herrskaperna. Och de berömd'en, och der var en spelmästare från sta'n och han berömd'en, och di sa' alla, att om han skickas till sta'n, så…
— Oj, oj, oj, att di alla ska' sätta sig opp mot en ensam stackare — klagade Kajsa. Så der förderfva' di Rellu-Calle för mig, förr än jag var till för att försvara honom. Men jag har hört talas om det. När han spela' och sjöng, fick han konfekt och vin af herrskaperna, bränvin och öl af det sämre folket, men då han arbeta', ville di inte veta af 'en. Så blef han en snusker och en stackare och en fyllbult till på köpet. Far hans dog på landsvägen med hufvudet på positivet, och han sjelf, mannen min, han dog utaf bara ovana, när han skulle få det lite rent omkring sig. Af ovana att arbeta och att ha någon som höll af'en… Men det är musikens och herrskapets fel alltsammans! De vilja, att vi sämre folk ska' vara till här i verlden bara för att roa dem! Till annat duga vi inte…
— Hvad pratar ni nu för smörja? Jag undrar hvem som vill er pojke ondt!
Hörde ni inte, att jag sa', att han kunde läsa till klockare?
— Läsa och läsa … hvem lär honom att läsa? Jag har satt i honom abcd och det gick som fluga i tjära. Hon tror kanske, madam, att jag är lönkrögerska eller något annat, som betalar sig bra! Efter hon talar om läsa … och menar, att jag skulle skicka honom till stan i skola! Jag har inte annat än hvad jag får in med tvätt och skurning, och det går till maten och till klädtrasorna… Klockare … sa' hon klockare?
— Jaha, har madam något emot den sysslan?
— Jag tror hon håller mig för narr, madam! Näst presten så kommer klockarn. Jag är en gudfruktig menniska, skall jag säga henne, madam, jag ställer inte till dans hos mig om söndagsqvällarne, jag, och tål inte något syndigt spelande här i min stuga. Men ni, ni hjelper till att göra honom till en sådan der … en sådan der … musikant.
Kajsa snyftade. Mjölnarmor tyckte det var synd om henne. Att Kajsa vandrade på villovägar, det hördes af hennes ord, men det var ändå någonting sant i allt detta. Han var egentligen en odåga, pojken. En flegmatisk, lat slarf. Han hade således dessa frön i sig af farfar och far. Frön till musikantvagabonderi. En musikant, han må nu vara klädd i trasor och gå på landsvägarne eller i frack och spela för kejsarns hof, han är dock blott en musikant… — En sådan der — det är någonting af lösdrifvare, af pack med ett ord, i sådant folk. Mjölnarmor ville ej ha en son, som vore af »den sorten». Hennes man, nåja, han var nog en odåga, han också, men — han dugde ändå att förtjena pengar. Och det är alltid en förtjenst. Stackars Kajsa! hon var en präktig qvinna i alla fall. Så hon höll stugan! Och skötte om fånen; det, som ingen annan skulle gjort, det gjorde hon. Och den lilla flickan! Var hon ej ett lefvande bevis på sin mors förmåga att styra om sitt och sina?
Efter dessa reflexioner steg mjölnarmor upp och gick till spiseln. Der blåste hon sjelf under trefoten, så att elden flammade upp. Lyfte så på kaffepannan och återvände lugnt till bänken igen.
Kajsa nickade bifallande, rusade upp, diskade än en gång de brokiga, guldblommiga och tunga kaffekopparne, slog i och bjöd sin gäst på mera.
Man hälde uti af grädden i sådan mängd, att det gick öfver koppen och till hälften fylde fatet. Qvinnorna beto kraftigt i sockerbitarne och drucko från faten i långa, sörplande drag.
Intet ord blef taladt.
Ändtligen var det undangjordt. Mjölnarmor knöt den gröna själen tätare om sig, neg och tackade för välplägningen. När hon stod färdig vid dörren med den vantbeklädda handen på dörrklinkan, sade hon:
— Hon är en ordentlig qvinna, Kajsa, jag tycker egentligen, att hon är en riktigt bra menniska. Pojken är oss till nytta, som han är, för han passar så bra till barnpiga åt vårasses Maja. Men — det blir ingenting af honom hos oss. Far är en slarfver, han med. Det är aldrig något med manfolk, ser hon. Jag känner inte en som är en riktigt duglig menniska. För endera så är di arbetsfolk, som duga till arbete, men supa upp sin styrka, tills de inte orka mer, eller ock ha di aldrig orkat med något, och då supa di för det… Hur det är, så super di! Och sluska ned sig. Och oss med. Och barnen. Neej! Men — i stan fins det allt några yrken, der di inte vågar vara oordentliga. Till ett sådant ett ska vi skicka eran pojke. Det skall jag bli karl för! Jaha. Jag sjelf. Jag skall ta honom med mig, när jag far till Tabunoffs med mjölsäckarne. Kanhända Tabunoff tar honom. Då får han stå i bod. Och lära sig ryskan. Di ha kultabeller att räkna med. Och inget spelande blir der af. Söndagen arbeta di också, fast i smyg förstås.
Kajsa stod vid sin spis och stirrade i elden. Flamman upplyste hennes ansigte, som nu strålade af förhoppningar och glädje. Hon nickade förnöjdt och smågnolade, under det madamen gjorde sina glänsande förespeglingar. Det dagades för dem alltså. Och någonting af detta var det just hon ansåg som »det lyckligaste!»
Mjölnarmor fortfor ännu en stund. Kajsa hörde på. Slutligen gick hon ut med sin gäst, följde längs hela spången, som genom drifvorna ledde till stranden, der genvägen till mjölnarns udde gick. De pratade vänskapligt och skiljdes sedan, nigande båda två, ehuru snön stod dem upp på benen. Kajsa hade icke varit så lycklig på många år… Hon hoppades nu på framtiden. Hon visste, att mjölnarmor kunde hvad hon ville. Och nu ville hon. Weli skulle få uppfostran, bli något … hvem vet, kanske till och med handelsman. Lyckliga dag!
Hon vände hemåt. Det var nu alldeles mörkt.
Stor-Jaska, som huggit ved i skogen nära invid, var nu hemma. Han satt med yxan i famnen på sängkanten. De stora runda ögonen rullade meningslöst och vildt omkring i rummet.
När han såg Kajsa, förmildrades blicken och han lät hufvudet sjunka ned på bröstet. Hon tog yxan ifrån honom och förde honom till bordet, gaf honom gröt och kaffe och skakade, under det han åt och drack, på gården ut pelsen, som han brukade ligga på uppe vid spiselloftet.
Så ordnade hon hans bädd. Nadja sof redan. Om en stund hade hon stilla i stugan. Jätten snarkade uppe i sin säng, diskarne stodo på hyllan, elden knittrade stilla i spiseln.
Hon tog fram testamentet och beredde sig att läsa….
Då knackade det häftigt på fönstret.
Hon lyssnade. Var det en af karlarne, som supit och nu kom full hem, någon som i förbifarten ville skrämma henne? Hon öppnade icke.
Det knackade ännu en gång, ännu häftigare. En allvarsam röst ropade, att hon skulle öppna.
Hon flög upp — det for som en aning om stundande ondt igenom henne. Och just i dag, som hon varit så lycklig och förhoppningsfull!
De stodo der fyra stycken och hade någonting mörkt emellan sig, som en af dem bar på axeln. Någon död? Hvad var det? Barnet, pojken, Weli! Död?
Nej, icke död. Mjölnardrängen förklarade helt lugnt huru allt gått till. Han lefde och var bara litet afsvimmad. De skulle nog ha skött honom hos mjölnarens, men han grät och ville hem till mor. Och en af karlarne visste, att doktorn skulle vara på middag i dag på herrgården hos ingeniörens.
Kajsa tog det långa, tunga barnet, bar det på armarne och förde det i säng. Armarne hängde slappa, kroppen var som utan lif. Ansigtet blått, fruset, en strimma af blod klibbade fast håret i pannan.
— Hvar har han fallit, är det i pannan som han slagit sig? — frågade hon.
— Åh nej vars —, svarade drängen och ref sig i hufvudet. — Maja trillade under qvarnvingen, som far just skulle till att lossa, och pojkbytingen sprang efter henne för att dra henne undan. Och med det samma han slängde flickan ned och frälsade henne, fick han sjelf ett slag, först i förbifarten ett som inte var hårdt, men träffade i pannan. Men si, så kom den andra vingen, och den knäppte till med en så jäklig fart i axeln, så armen allt var nära på att lossna från kroppen på'n…. Anders der fick tag i benet med det samma, och när vi skulle bära in'en, ville han hit, och nu ä' vi här.
Det var hela historien. Kajsa gaf dem en sup hvar och sände Anders till herrgården efter doktorn. Sjelf tvättade hon såret, baddade hufvudet, drog af stöflarne, men vågade ej röra vid kroppen. Den lille qved så erbarmligt, så fort man rörde vid honom.
Hon hade hittills alltid varit så kall emot honom. Aldrig smekt detta barn. Aldrig varit öm. Men nu brast isen.
Hon visade det dock icke. Hon gick tyst omkring honom, jemkade och stälde allt så godt hon kunde. Rena lakan och örngott, — mjukt och fint skulle han ha.
Vägledd i den mörka farstun af den sjukes snyftningar och klagan, trefvade doktorn efter låset och kom in. Han var mörkröd efter middagsvinerna, trumpen öfver att nödgas gå i mörker och snö ut till denna koja, hvars yttre alltid förefallit honom så obehagligt och motbjudande. — Lys mig — befalde han utan att ta af sig öfverrocken. — Här!
Kajsa hade endast en liten osande fotogenlampa. Hon tände ett pertbloss och gick närmare.
Läkarn såg vid första ögonkastet hvarom frågan var. Han slängde bort hatt och öfverrock och miste vinfärgen. — Bort med kläderna —, skrek han till Kajsa, — och skynda sig så fort hon kan.
Kajsa drog af byxorna. Sedan kom turen till rocken. Barnet klagade våldsamt, grät, men utan ord.
— Ja, det der gör ondt —, sade doktorn — gif hit en sax, jag skall klippa upp ärmarne och axelstyckena, men fort.
Den lille spärrade upp ögonen och såg förskräckt på läkarn. Hans bleka läppar darrade, och de blå ögonen tycktes be om förbarmande.
— Förstör inte min rock, var så snäll, det är den nya, ser snälle doktorn! — bad han — klipp inte sönder nya rocken, mor hade så mycket besvär att få den färdig.
Det var Welis första ord, och de uttalades med ett så rörande uttryck, att doktorn måste småle. Men det kunde icke hjelpas. Den nya rocken klipptes af, stycke för stycke. Blodet var fasttorkadt i kläderna, endast med stor möda lyckades det dem att få såret rent.
Emellertid sändes bud till herrgården. Doktorn hade skrifvit på en lapp någonting som gjorde dem der uppe stort besvär. Frun sjelf kom ned med en liten korg, och en af ungherrarne, en medicine studerande, kom med sina instrument och bandager. Betjenten bar ljus och stakar, vin och mat.
Der blef konsultation. Doktorn ansåg bäst att redan i afton göra operationen. I morgon bittida skulle han resa bort och kunde icke komma tillbaka; pojken kunde dessutom icke flyttas. Och en amputation måste ske. Armen var förlorad … barnet skulle kunna räddas, men endast om man genast tog bort armen.
Alla anstalter gjordes. Stilla och tyst. Ingen förskräckelse, ingen scen. Inga tårar och intet pjunk. Ett glas vin gjorde dem allesamman godt. Kajsa icke minst. Weli förstod allt, han var nu vid full sans och gillade fullkomligt allt hvad man företog med honom. Något af faderns stilla resignation låg utbredt öfver hans väsen.
Man var i ordning med instrument, fat, klutar och förband. Kajsa skulle hålla i den lille. Hon lutade sig öfver honom och hviskade stilla i hans öra:
— Barn, vi två ska' sakta be Gud, att han hjelper i vår stora nöd.
— Mor —, hviskade gossen tillbaka, — tror du att det här är Guds straff för att jag spelade?
Modern fick en stor tår i hvardera ögat. Den rann ned på hans panna, brännande het. Hon hade intet svar. Men med kärleksfull hand smekte hon hans tinning. Den sträfva handen — den kunde ändå smeka ljuft. Om en halftimme var det öfverståndet. Stor-Jaska satt på golfvet och vaggade sitt hufvud i händerna. Lilla Nadja hade, sittande i sängen, trumpen och trött, gråtit sig till sömns igen. Doktorn var borta och den unge medicinarn med. Kl. 6 på morgonen skulle han komma igen och ge nytt förband — och nya droppar.
Barnet låg alldeles stilla, men hade feber. En glöd brann på kinder och läppar. Modern fuktade dem så ofta hon kunde.
Nu var det intet vidare. Nu vågade hon ändtligen fram med det. Med sin kärlek. Hon kysste hans hand — hans enda, kysste täcket, grät, snyftade och suckade. Hon bad och stred. Hon vred händerna i förtviflan. Hade Gud straffat henne? Och hvarför?
Mot morgonen vaknade han. Ett leende for öfver hans ansigte, då han såg sin mors omsorger omkring honom, såg i hennes ömma, sorgsna, tårade ögon, hur hon led.
— Var inte ledsen, mor — sade han, — jag är bättre nu. Jag skall inte göra dig ondt mer. Nu är det slut. Aldrig, aldrig mer skall jag spela. Nej, aldrig.
Kajsa grät högt. Som vid en graf. Hon kastade sig ned, på knäna, kysste åter snyftande hans bleka hand, som låg på täcket.
Morgonskymningen vek för en gul solstråle, som matt bröt in genom fönstret och belyste scenen.
— Ja, — snyftade modern, — ja, det är slut nu. Allt är slut. Och presten säger, att Gud är med oss, sämre folk. Jag tror det inte.
— Jo, mor, — förklarade barnet, — jo, Gud är med oss. Var inte ledsen. Det blir nog bra. Jag får läsa. Jag kan bli klockare, för jag har ju rösten qvar. Eller också kan jag bli prest. Det skall du få se. Jag kan bli hvad som helst, en riktigt hög herre, jag vet det. Du får aldrig gråta mer. Mins inte mor hvad pastorn sade, att Gud agar den han älskar? Nog vet jag att Gud älskar mig, för — det gjorde så ondt, så. Han vet nog hvad han gör. Mor, mor, ge Jaska kaffe, han gråter efter kaffe, och nu, se hur det lyser ute, det är visst sommar! Alla foglar sjunga, jag hör hur de sjunga, se! de flyga öfver rågåkern! Får jag gå ut, mor?
Så yrade han ett par timmar. Kajsa slutade med att gråta. Hon visste nu allt. Det var skedt, det värsta. Hon beredde sig att se honom dö.
Den unge studenten var der med sin medicinflaska och gaf patienten morfin. Han skulle ha gifvit morfin åt det blödande modershjertat. Men — det behöfdes icke. De kunna bära allting, dessa »sämre folk». De äro af »den sorten».
Andra dagen var hon uppe på herrgården för att hjelpa till med stortvätten. Man måste ju lefva. Och lefva — ja, det gjorde de, men ett lif!…
Weli dog icke. Åtminstone icke riktigt. Han halflefde i sin säng ända tills sommarvinden, som trängde in genom den öppnade stugudörren, förde in till hans bädd några lifgifvande fläktar.
Till midsommar steg han upp och fick så långsamt igen krafterna. »Den nya rocken» var ihoplappad, ärmen fastsydd både upptill och nedtill. Den hängde slaknad, denna arm, tom och slankig.
Hans historia är kort eller lång, alltefter som man tar det. Weli var ej en af de olyckligaste. Han förföll aldrig till last, han var endast hvad man kallar »en lösdrifvare». Man ser honom på gatorna i Helsingfors, ibland i brunnsparken, ibland i Thölö. Han bär på sina axlar en låda med cigarrer. När »ryska musiken» spelar på något af dessa ställen, då står han försjunken i drömmar och lyssnar. Ögonlocken äro halft slutna, blicken irrar utan mål i rymden. Hans fina näsa ser nästan genomskinlig ut, hans kinder, med grå skiftningar i det blekröda, äro insjunkna. Men munnen ler lycksaligt, när det är någon af de nationella melodierna, som tonar ut, spelad af dessa metallhorn, som på nervösa konstitutioner verka så illa…
Men Weli har aldrig haft några nerver. Han har någonting annat i stället, någonting som ofta kör upp salta tårar i hans Ögon, tårar dem han ej sjelf förstår.
Allt är som det skall vara. Han har ingenting fått lära. Men — han förtjenar så mycket med sin handel, att han kan äta sig mätt, minst en gång i veckan. Och han kan kläda sig, modern hjelper till. Han är inte smutsig och han är ej musikant. Hvad Kajsa fruktade värst hade uteblifvit. Hennes son blef ej en af »den sorten». Han skulle ej som farfar frysa ihjäl på en landsväg bredvid sitt positiv, skulle ej som far dö af snygghet. Han skulle ända sitt lif på en klinik, till gagn för vetenskapen. Han hade kommit långt, han. Och hade ändå ej fylt sitt tjugonde år.