FÖRRA AFDELNINGEN.
Yttre egenskaper, som pryda menniskor i hvarje förhållande af sällskapslifvet.
I.
Kroppens skönhet.
Vi hafva otroligt många svårigheter att öfvervinna, om vi utan kroppslig skönhet önska att blifva väl upptagne bland menniskor. Också lyckas detta blott sällan. Man är i allmänhet blind mot våra företräden, om vi måste uppträda med ett fult ansigte, en vanskaplig växt eller alltför oregelbundna drag. Det intryck, som härvid göres på andra, är vidrigt, det förnärmar ögat och känslan. Man vill gerna blifva denna obehagliga känsla qvitt, man undviker oss, der sådant utan uppseende låter sig göra.
Kroppslig skönhet deremot tillskyndar en välgörande anblick, intager andra till vår fördel och gör, att man med fägnad qvardröjer vid vår sida.
Men är nu skönheten något, hvaröfver vi kunne befalla? Står det i vår makt att göra denna ovärderliga gåfva oberoende af oss sjelfva?
Utan tvifvel: om fråga nemlig är om den skönhet, som härrör af en fullkomligt frisk kropp, om rena safter, om regelbundna liniamenter, hvilka liksom äro uttrycket af en stadgad själ och vittnen till frånvaron af oädla lidelser, våldsamma affekter, och öfverhufvud röja själens välde öfver kroppen; naturen må i öfrigt ha varit än så nyckfull eller karg vid denna kropps daning. Likasom vi derföre kunna undergräfva vår hälsa, orena safterna, förvrida anletsdragen genom utsväfning och stormande lidelser; så står det äfven i vår makt, att af allt detta göra motsatsen, förädla vårt fysiska väsende, bibehålla och förhöja, men jemväl förringa och förstöra, vår naturliga fägring.
Sanningen: Man bör sörja för sin helsa, och man sörjer derigenom för sin skönhet, kan icke ofta nog inskärpas. Förgäfves skall man anlita skönhetsmedel, om förderfvade safter flyta i kroppens kanaler; om man genom felaktig diet gör, att skarpa och orenliga vätskor stockas i huden, att dess kärl tilltäppas och att naturen störes i sina finare förrättningar; om vi sjelfva äro vållande till ett sjukligt och jemnt opassligt tillstånd, eller om någon kroppslem bringas utur sitt förhållande till de öfriga lemmarne, eller göres oduglig för sin bestämmelse. I samma mån kroppen försvagas, försvinna äfven, mer eller mindre, förr eller sednare, kroppens krafter och fägring.
Man sörje alltså för helsans vård, och man har gjort, om icke allt, likväl det vigtigaste äfven för skönheten. I denna grundsats ligga högst vigtiga lefnadsreglor. Men man bibehåller åt sig helsan, om man samvetsgrannt iakttager nedanstående föreskrifter:
1. Man lefve enkelt och måttligt. I mat och dryck, likasom i alla nöjen, vare detta vår första, vår orubbeliga lag. Enkelt lefnadssätt är i hvarje hänseende ett stort befordringsmedel för helsan; det uppehåller vår natur och underlättar dess naturliga verkningar. Ju enklare mat och dryck, desto mindre ha vi att befara sjukdom, orena och stockade vätskor, m. m. Ingen dryck öfverträffar det ädla, det i så hög grad förskönande vattnet, emedan det sköljer kärlen, förtunnar blodet, skyddar det mot svallning och hetta, samt i hvarje vrå af kärlen ingjuter balsam och lifskraft.
Ingenting är skadligare än starka drycker; de reta nerverne och kärlens hinnor, de orsaka jäsning i safterna och äro förklarade fiender till en varaktig skönhet. Röda, inflammerade ögon, gula och murkna tänder, utslag, fläckar, oren hy, vårtor i ungdomsåldern; detta och annat dylikt äro de följder, dessa drycker vanligen tillskynda.
Inhemska födoämnen böra alltid föredragas de utländska. Önskligt vore också, att man vande sig mer vid föda ur växtriket, än vid köttmat. Köttet har stor fallenhet för röta, samt gör vätskorna orena, tjocka och skarpa; vegetabilisk föda åter retar dem mindre, förtunnar safterna och gör blodet mildt. Åtminstone borde man aldrig äta kött utan föda ur växtriket. Krydder få endast sparsamt tillblandas i näringsmedlen. Ju konstigare öfverhufvud maten är, desto mindre hafva de anspråk på den tänkandes bifall. De äro ett slags gift, om än i välment afsigt.
2. Man bör lära att fullkomligt känna sin natur, vara uppmärksam på det, man kan tåla eller ej, på verkningarne af denna eller en annan dryck, denna eller en annan föda. Man uppsöke de svaga sidorna af vår konstitution; ty dessa får man minst träda för nära. Då skall man snart innehafva de nyttigaste helsoreglor, hvilka för öfrigt aldrig kunna i allmänhet eller fullständigt meddelas.
3. Man bör vara mån om en ren och blid luft, d. ä. om en luft, som hvarken är för kall eller för varm, för torr eller för fuktig, der man utan besvär kan andas, och i hvilken man känner sig lätt och liflig.
Man undvike derföre ett långt vistande i luften på mycket heta sommardagar; man undvike luften af utdunstande träsk eller våta trakter, förruttnade kroppar, starkt luktande växter om natten och dagen, luften i täppta rum, hvalf, källare och fuktiga boningar m. m. Skadlig är också den luft, hvari många menniskor, ja äfven djur, andas, många ljus eller lampor brinna. Här alstras luftarter, som äro ett gift för helsan. Ingenting förderfvar i följd häraf skönhetens blomma på kinderna tidigare, än långvarigt vistande i dylika rum.
Den luft, vi upptaga i våra lungor, som skall stärka vår hud och äfven genom denna intränga i kroppen, bör ofta förnyas, ty vi förderfva den genom sjelfva det bruk, vi deraf göra.
4. Det är ett stort misstag, om man tror mycken sömn vara nyttig för helsan eller skönheten; förhållandet är tvärtom. Mycken sömn gör safterna tjocka, verkar stockningar, fullblodighet och elak andedrägt, samt kan derföre omöjligt befordra skönheten. Lika så litet främjas denna å andra sidan genom för ringa sömn, genom ihärdiga vakor, särdeles långt inpå natten, samt genom oftare afbrott af sömnen. Allt detta förtär krafterna, dödar den lifliga färgen på kinderna, betager ögat eld och glans, samt utplånar anletsdragens behagliga uttryck.
5. Helsa och skönhet skola fly, om vi försumma nödig kroppsrörelse och föra en alltför stillasittande lefnad. Det förslappar allting hos oss; hyns skönhet går förlorad, huden blir torr och vissnad. Man ser detta tydligt hos studerande, som vid läsbordet, och hos fruntimmer, som vid sy- eller spelbordet, inspärrade mellan fyra väggar, tillbringa sitt lif. Ingenting är mer välgörande, än rörelse i fria luften, när denna är ren och sund. Den är en balsam för helsan, det yppersta smink för kinden.
6. Det samma gäller om snyggheten. Utan den blifva vi sjuka, men för skönheten gör den underverk. Den, som daglig tvättar alla sin kropps delar med friskt vatten, och ofta badar, skall icke blott vinna i kraft, styrka och fyllighet, utan jemväl i hyns finhet, glans och färg. Mycken försigtighet är dock nödig i val af vattnet och dess värmograd, helst vid badning; intet missförhållande får ega rum mellan kroppens, luftens och vattnets temperatur, icke engång mellan vissa ömtåliga lemmar, särdeles ögonen, och vattnets beskaffenhet.
Öfverflödigt anser jag att varna mot för kalla bad, då kroppen är upphettad, helst enhvar känner den lifsfara man derigenom äfventyrar. Äfven hufvudets tvagning eller begjutning med kallt vatten är icke nyttig för alla. Det har icke sällan medfört krampaktig hufvudvärk och gjort håret grått i förtid. Deremot kan jag ej underlåta att tillstyrka hufvudets, stundom äfven hela kroppens, borstning, eller, för äldre personer, hudens lindriga frottering med flanell såsom ett förträffligt medel, hvaraf huden renas, transspirationen befrämjas, och som sålunda med fördel ersätter badets rum.
7. Äfven klädseln är i afseende på skönhet och helsa ett vigtigt föremål. Båda öfvergifva oss, om vi nyttja kläder, som antingen försvåra kroppens utdunstning, eller orsaka svett, eller hindra dennes fria utgång. Det förra sker genom för tunna och lätta, det sednare genom för täta, varma, tunga och tryckande kläder. Hvarje klädesplagg är skadligt, om det pressar någon lem af kroppen, men i synnerhet bröstet, halsen och underlifvet. Klädedrägten bör vara beqvämlig och lagom varm. Man bör ej i otid vänja sig och de sina vid lifstycken och maggördlar, helst de icke utan skada för helsan kunna afläggas. Fötterna böra vara sorgfälligast, hufvudet kan vara minst noga beklädt.
8. Att hålla kroppen mer sval, än varm, är i allmänhet ett godt förvaringsmedel i afseende på hälsa och skönt utseende. Således må varma rum, pelsar och förnämligast alltför varma sängkläder, hvilka frambringa förslappning, samt äro i fysiskt och moraliskt hänseende menliga, med skäl anses såsom verkliga fiender till sann trefnad och styrka. Väl den, som vant sig vid, att icke blott sofva under lätt vadderade täcken och på madrasser af tagel eller rörtopp, utan jemväl, att dagligen, äfven i obehagligt och kallt väder, utsätta sig en stund för fria luften och göra en promenad.
9. Laster, utsväfningar, lidelser, i synnerhet vällust, starka sinnesrörelser, vrede, afund, kärlekslöshet, göra hyn gul och gråblek, betaga ögat sin liflighet, utplåna tecknen till hälsa och ungdom på läppar och kinder, beröfva kroppen spänstighet, styrka och lust till verksamhet, försvaga lifskraften och medföra en tidig ålderdom. Hvem igenkänner icke vällustingen på den darrande, släpande gången, på den vissna handen, på den svaga, hesa rösten, på den matta blicken? Hvem skådar ej afunden i den förvridna läppen, i det lilla, skelande ögat, i det bleka ansigtet? Hvilka hemska drag qvarlemnar ej vreden, och huru förvirrar hon icke anletsdragens hela ordning? Hur krampaktigt hoppressas icke panna, läppar och ögon!
10. Att efter stora kroppsmödor och starka måltider genast njuta en lång hvila, är ganska menligt för hälsan; det kan tillochmed åstadkomma förlamning och slag. Äfvenså stark upphettning och snar afkylning derefter. Naturen gör intet språng och låter sig ej heller tvingas dertill. Hon bestraffar den, som öfverträder hennes lagar, med sjukdom, opasslighet eller yttre fulhet.
Jag vill härvid bifoga några skönhetsmedel.
Bland allt smink är, såsom jag redan nämnt, det friska vattnet bäst. Man väljer vatten, som är lent samt minst blandadt med salpeter och jordpartiklar. Icke så godt är derföre brunnsvatten, som flod-, eller regn- och snövatten. Saknas detta, så kan det förra derigenom göras mildare och lenare, att man kokar och sedan låter det kallna i fria luften, helst i solskenet. Det blir ett förträffligt skönhetsvatten, om deri blandas några göpnar lindblad.
Man bör icke tvätta ansigtet genast efter uppstigandet ur sängen; sängvärmen bör först hafva lemnat oss. Lika så föga tjenligt är det att tvätta sig, då man ännu är svettig; svetten går i detta fall tillbaka, utdunstningen hämmas, och orenlighet, fläckar och bulnader uppkomma.
Man bör aldrig blottställa ansigte och händer varma för drag; huden blir deraf sträf och ojemn.
Likaså bör man akta sig att tvätta den mycket kallnade huden med mycket varmt vatten, eller sedan hastigt inträda i ett mycket varmt rum.
Vackra, hvita tänder äro ostridigt en sak af stor vigt. En mun behagar redan, när den talar behagligt; men ännu mer, när de öppnade läpparne visa en rad af emaljhvita tänder. Här följa några reglor för dylika tänders förvaring.
Man bör, så ofta ske kan, njuta vegetabilisk föda, eller äta bröd jemte köttet; ty detta fastnar eljest mellan tänderna, röter och angriper dem, om det förtäres allena.
Det gifves intet bättre tandpulver, än att tugga en bit torrt bröd; det är derföre en ganska loflig vana, att efter slutad måltid långsamt tugga en hård brödkant.
Man undvike att plötsligt afkyla tänderna sedan de varit varma, och tvärtom. Ty tändernes öfverdrag är glas- eller emaljagtigt, och kan vid hvarje plötslig öfvergång lätt få en spricka, deri sedan skadliga ämnen fastna, och så lägga grunden till sjelfva tandens första förfall. Bäst är derföre, att hvarken taga för kalla eller för varma saker i munnen; minst bör man under ätandet af något hett, t. ex. soppa, förtära kallt dricka eller öl.
Man bör ej tugga på något socker, och i allmänhet undvika konfekt och sötsaker. Sjelfva sockret skadar nemligen och förtär tänderna och konfekten är blandadt med limartade partiklar, som afsätta slem på tänderna. Så snart man märker den första anfrätta tanden, bör man uttaga henne, om det eljest går an, och om läkaren icke rent af tillstyrker motsatsen; ty fara är, att den sjuka tanden smittar den närmsta.
Man skölje tänderne hvarje morgon och efter hvarje måltid med ljumt vatten; detta borttager lemningarne af den förtärda födan och hindrar den att fastna mellan tänderna. Det bästa och sundaste munvatten, som derjemte åstadkommer en frisk andedrägt, är skedörtsspiritus.
Man tvätte sig äfven bakom tänderna. Här fastnar lättast orenlighet och fräter tänderna ihåliga. Bästa redskapet vid tändernas rengöring är en lagom mjuk tandborste. Men få veta att behörigt umgås dermed! Vanligen far man horizontalt öfver tändernes yttre yta. Men följden häraf är, att tandköttet lossas från tänderna, så att dessa alltmer förlora sitt stöd, bli lösa och murkna. Det bör tvertemot ske vertikalt, de nedra gnidas uppåt, de öfra nedåt; derigenom skjutes tandköttet alltmer åt tandens spets, och man får, om konstitutionen i öfrigt är stark, små och stadiga tänder. Oxeltänderna få icke borstas blott på sidorna, utan hufvudsakligt på sin öfra yta eller krona.
Stundom hafva tänderne en egen fallenhet att sätta s. k. vin-sten, och då är ofta nödigt att begagna ett tandpulver. Man har uppfunnit många slags dylika pulver, men tyvärr duga icke de flesta, ja de äro tillochmed skadliga. Det enklaste och säkert jemväl oskyldigaste, är finstötta trädkol. Den berömde Hufeland, på hvilken man onekligt kan mer lita, än på hvarje tandläkare, tillstyrker följande: Ett lod rödt sandelträd och ett halft lod kina finstötas och sigtas. Derpå tillblandas sex droppar neglikolja och lika mycket bergamo-olja, hvarmed tänderna om morgonen gnidas. Är tandköttet svampigt, blödande, fallet för skörbjugg, så tillägges ett halft quintin alun.
Blott i yttersta nödfall bör tandpetaren anlitas. Dertill får man dock ingalunda välja nålar, knifspetsar eller gafflar. Allt detta är högst skadligt, och derjemte otillständigt. Helst tager man en vek trä-tandpetare, t. ex. af fläderträ. Men äfven dessa bör man ytterst sällan begagna. Man följe således icke de personers exempel, som, för att visa sitt vackra etui, hvarje stund ha något att bestyra med tandpetaren. Tänderna blifva derigenom alltmer skiljda åt, och maten fastnar lättare derimellan. Utom att tandköttet förderfvas af denna fula ovana, bidrager det icke synnerligt att öka de närvarandes aptit.
Ett synnerligt skönhetsmedel, emedan det ger en ganska ren och hvit hy, är enligt mångfaldiga rön, den så kallade bittra vårkrassen, hvilken dock andra, likaså nyttigt, hafva utbytt mot brunnskrasse. Man låter koka den i flodvatten och tvättar sig om aftnarne vårtiden med det kalla spadet. Om dagen utsätter man dervid ansigtet utan tvekan för vårluften, och ju mer detta sker, ju verksammare och sundare skall detta vatten vara.
Till hyns smidighet bidrager äfven i hög grad frisk vassla. Man har bemärkt, att tinningarnes och halsens oftare gnidning med kallt vatten ger ansigtet munterhet och blicken lif, äfvensom man vet af erfarenheten, att mycken sittning vid fönstret i solen ofta är skuld till fräknar, eller små fläckar.
Starbärsblomma, kokad i mjölk, och om aftonen nyttjad såsom kallt tvättvatten, har ofta med bästa framgång blifvit använd mot fräknar. Ansigtet, om vintern tvättadt med snö, förblifver ungt och lifligt; af varmt vatten blir det gammalt och skrynkligt, och af såpvatten hårigt.
Jag kommer nu till händerna. Dessas badning i kallt vatten har förträffliga följder. Skön bildning och en angenäm rörlighet göra fingrarne särdeles lätta och böjliga till spelning å piano och harpa. Mandelkli, eller ock blott inkråm af simla, renar händerna fullkomligast. Fruntimren kunna, för att få mjuka och fina händer, om afton och morgon tvätta sig med ägghvita, fortfara några veckor dermed och om natten bruka skinnhandskar.
Äfven naglarne förtjena all omvårdnad. Sammantryckas de ofta framtill vid spetsen, så få de en vacker form och hvälfning. Vid torkningen bör man laga så, att icke huden vid nagelroten lossas. Vid naglarnes skärning nyttje man alltid en skarp sax; man bör ej klippa djupt, så att köttet icke må utgå öfver nageln.
Ett vackert, tjockt och hos fruntimren långt hår räknas med skäl till kroppens skönhet. Bland dess många befordringsmedel känner jag intet, som tillförlitligen rekommenderas af läkare. Man nyttje alltså icke något dylikt, om ej en samvetsgrann läkare enligt erfarenheten sådant tillåter. Alltför ofta har man ångrat motsatsen. Håret är en så ömtålig del af kroppen, att det måhända aldranogast röjer dess tillstånd. Fullkomligt sunda vätskor frambringa jemväl ett godt, åtminstone ett sundt hår, och brist på dylika vätskor kunna sannolikt genom ingenting annat ersättas. Likväl är en mindre tät hårväxt icke nödvändigt ett tecken till tillfällig ohälsa. Här göra sig familj-egenheter gällande. Man vill tillochmed hafva anmärkt, att personer af mycken talent sällan ega en stark hårväxt.
Hårets bästa vård består i flitig men försigtig och långsam kamning, stundom i dess klippning, och, om eljest hufvudet sådant fördrager, i dess tvagning och lindriga frottering.
Författaren har hittills talat om ett behagligt yttre, såvidt naturen sjelf bidragit dertill, och såvidt menniskan är i stånd att genom uppmärksamhet och omtanka vidmakthålla och förhöja naturens milda gåfva. Men hvad, om naturen icke danat efter skönhetens former? om hon kanske tillochmed vanskapat, eller om brist på tillsyn, om sjukdom vållat missbildningar?
Svaret för alla dessa fall är lätt, och de härstädes meddelade reglor förblifva, i det hela tagne, alltid desamma. Man iakttage dem, så vidt möjligt är, samt vidmakthålle och förbättre allt, hvad som möjligen låter sig vidmakthållas och förbättras. I utomordentliga fall af verklig fulhet och vanskaplighet, oformlig storhet, eller dvergartad litenhet, må såsom hufvudregel tillstyrkas, att man först och främst icke döljer dessa lyten för sig sjelf eller andra. Man bör i slika fall nödvändigt känna sig sjelf, man bör odla sitt förstånd, bilda sin smak, lära af andras fel, hvilka med oss äro i lika ställning, och se huru dylika personer vinna bifall i bildadt sällskap.
Hvad åter angår verkligt missbildade personer, så bör ett stadgadt och lugnt beteende dem tillstyrkas. Aldrig böra de vilja tränga sig fram, aldrig låtsa som om deras lyte ej vore synbart. Men aldraminst böra de skämta deröfver sjelfva. Ju mer man gör sig möda att bringa ofullkomligheten af sitt yttre i glömska genom företrädets och hjertats egenskaper, ju lättare skola de vinna bildade menniskors aktning, ju angenämare blir det utbyte af ideer, hvartill de uppmuntras, och ju bättre kunna de påräkna öfverseende af andra.
II.
Blickens och minens kultur.
Det gifves menniskor, som afskräcka genom sina blickar och miner, göra sig odrägliga, och dermed kanske gifva anledning till skefva omdömen angående sin karakter, eller åtminstone göra det svårt för andra, att upptäcka deras goda egenskaper.
Den blick, som allmänt behagar, som pryder menniskan i hvarje ställning och förhållanden, är öppen, men icke oförskämd. Det är en blick, som väcker förtroende, låter sluta sig till tänkesättets renhet, samt antyder fasthet i karakteren, sjelfkänsla och medvetande af eget värde. En menniska med öppen blick och min ser en hvar lugnt, vänligt och ödmjukt i ansigtet. Hon blinkar aldrig, hennes öga röjer ingen ängslan, hon är förnöjd, men icke oförskämd, icke fräck eller krypande. Hennes blick åtföljes af ett stilla smålöje, af en mild glädtighet och inre fägnad. En öppen blick är aldrig gapande eller stirrande; denna röjer blott okunnighet eller dumhet. Den öppna blicken är frukten af ett naturligen öppet öga, som hvarken är för stelt eller för orörligt.
Blicken, sådan den hyfsade verlden af oss fordrar, bör vara stadig och lugn, d. v. s. vårt öga får icke sväfva omkring, icke i hvarje sekund dröja vid ett annat föremål, icke blinka, icke darra, när den möter en annans; den måste kunna uthärda denna, utan att vilja sluka honom. Intet är olidligare, än en menniska med ostadig blick. Hon mister allt intresse för oss; vi tillskrifva henne en tankspridd, orolig, obildad själ; ja, vi äro icke sällan böjde att draga hennes sedlighet i tvifvelsmål.
Lika nödvändig är också en blygsam uppsyn och blick för en person med uppfostran och bildning. Den är motsatsen till den anspråksfulla, tilltagsna blick, som vill ådraga sig andras uppmärksamhet, kosta hvad det kosta vill; det är en uppmärksam blick, som röjer ett slags misstroende till sig sjelf. Den är full af saktmod och undseende, men vida skild från den löjliga ödmjukhet, som är skygg för menniskor, alltid blott ser till jorden och tror sig finna sin bestämmelse i stoftet.
Äfven gladlynthet får icke vår blick sakna. En mörk, dyster och sluten blick är vanligen ett ondt samvetes eller en lömsk karakters förebud. Vår blick och min böra utbreda fägnad och glad stämning omkring oss. Äfven i den lidandes blick kan en dylik förnöjelse ligga. Sokrates led mycket, men ändock log hans öga och strålade vänlighet ur hans min.
Blickar, sådana som de ofvan beskrifna, gifva oss äfven en behaglig och angenäm uppsyn, som förenar älskligt allvar med varm inre värdighet, välvilja och humanitet. Dermed afväpne vi frestaren, aflägsne vi smickraren, den lastfulle, dåren och den dumdristige. Med en sådan min göre vi oss öfverallt gällande, omtyckte och väcke aktning för oss. Ansigtet erhåller derigenom öppenhet, vänlighet och får något tilldragande, som omöjligen låter sig beskrifvas.
Huru kan då en sådan min ernås? Hvilka äro medlen, som gifva oss densamma? Jag svarar:
Hjertats förädling och:
de personers efterliknande, som hafva denna min.
Skola våra drag vara blida, menniskovänliga, milda, deltagande, häftiga och förekommande, så måste vi ega sinne för välgörenhet, medlidande, menniskokärlek; vi måste ega dessa sköna dygder, vi måste utöfva dem, vi måste röna det säkra medvetande, de förunna. Vi måste derföre beherrska sinnesrörelser och passioner, samt tända ljus i vår själ. Ju mer vi arbete på vårt inres bildning, desto skönare och mer intagande skola blickar och miner framgå. Men vårt sinne för det goda måste då ega varaktighet, och städse vara verksamt: det bör utgöra ett väsentligt drag i vår karakter; ädelmod, öppenhet, redlighet, välvilja, mildhet i känsla, renhet i tänkesätt, med ett ord: dygd, såsom grundsats och vana, måste hos oss vara förenade, om ansigtet skall erhålla detta uttryck.
Väl får man ej af ett oregelmessigt ansigte, af dystra blickar, af en förvriden min, genast sluta till ett elakt hjerta; ty sjukdomar, olycksfall, elaka vanor, o. s. v. kunna vanställa de skönaste drag; så mycket är dock visst, att, om dessa orsaker icke finnas, regelbundenhet och det sköna uttrycket i minen låter oss med sannolikhet sluta till ett förädladt hjerta. Förställningen, så mycket hon än kan uträtta, förmår dock ej att lägga något varaktigt i blicken, som icke åtminstone till större delen, eller ofta, blifvit rönt.
Oaflåtligt måste vi derföre arbeta på hjertats daning; men då denna utan förståndets odling blott skulle göra ringa framsteg, måste man äfven i detta fall uppbjuda alla krafter, för att blifva rik på nyttiga och sköna kunskaper, samt fast i förnuftig eftertanka.
Härmed förene man sådana personers efterliknande, hvilkas miner och blickar hugnas med allmänt bifall. Man betrakte noga deras ansigte, deras uppsyn, och tage antingen en trogen vän, eller åtminstone spegeln, till råds, för att finna, hvad som kan vara felaktigt i vårt eget; om någonting ännu brister, om vi icke äro dystra, vresiga, vilda, afskräckande, stolta eller fräcka i vår blick; om icke fadda, skefva, oregelmässiga drag inpräglat sig på vårt ansigte. Denna efterföljd af det lofvärda hos andra, och med tillhjelp af en väns granskning, mot hvilken egenkärleken i spegeln ej låter oss blifva känslolösa, skola vi snart gifva vår fysionomi ett förädladt hjertas och ett lifligt förstånds uttryck.
Den, som ej haft tillfälle att förvärfva sig egentlig umgänges-bildning, betrakte, vid sitt inträde i den s. k. stora verlden, noga de personers uppförande, han finner synnerligt eftersökte och värderade, utveckle de dervid till grund liggande egenskaper, göre sig härefter reglor för sitt eget uppförande och uppfostre sålunda sig sjelf till en öfverallt sökt och älskvärd sällskapsman.
III.
Kultur af Kroppens Ställning och Rörelser.
En rak ställning är det första råd, som kan gifvas hvarje hyfsad menniska. Naturen danade oss härtill; ty hon gaf oss senor och muskler att bära kroppen rak och hålla hufvudet, vår gestalts prydnad, upprätt. Hycklaren, lismaren, den skenhelige, och den falska ödmjukheten — dessa alla sticka hufvudet mellan axlarne, och smyga med böjd kropp gata upp och ned. Detta är hos dem icke natur, såsom hos lastdragaren eller den utlefvade gubben, eller hos personer med lång vext, som vårdslösat sin hållning i yngre år.
En hyfsad och klok menniska vill ej gälla för någotdera. Hon skall derföre, så mycket hon kan, hålla sig rak och hufvudet upprätt, hon må gå, stå, eller sitta. Denna rakhet är dock aldrig stel, aldrig oböjlig. Hufvudet är rörligt, men med värdighet och behag; det bugar sig så ofta och så, som det bör ske; aldrig för litet, aldrig för djupt; det hänger aldrig framåt eller åt ena sidan, samt antager derpå sin vanliga, angenäma, raka hållning.
Menniskor, som hafva den fula vanan att gå med framåtlutande hufvud, bibehålla denna ovana äfven i sina öfriga förhållanden, och göra derigenom ett lika vidrigt intryck på andra, som de, hvilka antingen låta hufvudet hänga åt ena sidan, eller kasta det tillbaka — allt bevis på förstämdt lynne, hyckleri, stolthet eller tillgjordhet.
Äfven medlersta delen af kroppen bör äga en fri och otvungen ställning; anständighet, gratie och regelmässighet böra herrska deri.
Händernas rörelse och hållning kan göra oss motbjudande och olidliga, men äfven angenäma och intagande. Såsom något otillständigt, vidrigt och löjligt böra följande oskick betecknas:
1. I sidan stuckna armar. En i hvarje hänsigt förkastlig vana. Man får derigenom utseende af en med grepar försedd kruka, af en trätlysten qvinna, eller en skrytsam tölp, som på söndagen visar sig för folk, utstyrd i en ny jacka.
2. Händernas ständiga gnidning. Det ges menniskor, som icke veta, hvar de skola göra af sina händer, och derföre råka på det infall att alltjemnt gnida dem emot hvarandra. Detta röjer nog liten hyfsning, och att man föga umgåtts med personer af stånd, utan blott med sina likar. Äfven den skadelystne, den hämndgirige och spelaren, när han vunnit, gnider händerna; ett par ytterligare skäl att förvara sig mot denna osed.
3. Rakt nedhängande armar. Man ser ofta personer stå temligen länge i sällskaper, hvilka icke veta att flytta sina händer, särdeles när förnäma personer tala med dem. De låta begge armarne hänga, liksom drogos de ned af tunga vigter. Hela menniskan får derigenom något stelt och tafatt; kroppen förlorar all värdig hållning. Man närmar sig derigenom apan, hvars armar räcka ända till knäna. Det ligger något vidrigt i denna ställning; människogestaltens skönhet går dervid alldeles förlorad.
4. Tuggning på naglarne. Vi torde blott behöfva nämna denna ovana, äfvensom några andra dermed beslägtade sorter, nemligen:
5. Vrickning med fingrarne.
6. Tummandet eller snurrandet med dem.
7. Fäktning i luften med händerna &c. — för att visa oanständigheten af dem alla.
8. Snarlik med de nyssnämnda är ovanan att slita och rycka, i bästa fallet att trefva och känna på kringstående personer. Herr N. N. berättar oss en händelse för dagen; men knappt är början gjord, så har han bläckhornet i handen, utan att veta det, och spiller en dryg portion derur. Nu tar han sin näsduk, slår knutar derpå, och fortfar dermed i sin berättelse, utan att låta störa sig. Nu rycker han mig i urkedjan, får tag i min rockknapp, och vrider knappen så länge omkring, tills han slutligen lossnar. Nu lagar han sig till, att bereda en annan knapp samma öde, och jag, så framt jag icke vill se min rock blottad på sina knappar, måste draga mig tillbaka och gör den sällsamme upptågsmakaren derigenom en stor fägnad. Men han vet genast råd: han griper efter en dame; hans hand invecklas oförmärkt i hennes hufvudbonad, och snart får man se lockarne, som pryda den sköna pannan, upplösta mellan hans fingrar och liksom utbjudna till salu.
9. Ovanan, att alltför sorgfälligt dölja händerna i klädesplaggen.
10. Flera löjliga sätt att hålla händerna och röra dem. Hit hörer en öfverdrifven gestikulation. Man inbillar sig kanske en, i den hyfsade verlden likväl okänd, grundsats, att hos en lefvande varelse måste allting vara lif, och bemödar sig derföre, att med hvarje ord tillika göra en åtbörd med händerna, som skall närmare uttrycka tanken. Men kanske är det också en qvarlefva från charlataneriets tider, då man satte stort värde på, att med händer och fötter gifva eftertryck åt det man sade, emedan det i sig sjelf hvarken egde kraft eller lif.
Föredraget i sällskapslifvet fordrar alldeles ingen aktion, ty här är icke fråga om att väcka sinnesrörelse eller passioner hos de närvarande. Om aktionen här nånsin är nödig, så bör hon användas sparsamt och på ett passande sätt; men blir annars löjlig. Så skratta vi med skäl åt den, hvars händer oupphörligt måste blifva tolkar af hans ord; åt den, som, när han talar om hufvudet, om förståndet, om själen, genast far med handen åt hufvudet; som ej kan nämna orden kärlek, vänskap &c., utan att göra en rörelse åt bröstet, och vilja hemta sina uttryck liksom ur refbenen. Man vet icke rätt, hvad man skall tänka, när någon icke vet att säga något artigt, annorlunda än så, att han sticker högra handen bakom vestryggen, med venstra handen nappar i halsduken och svingar omkring med ena benet; eller, om han vill berätta något, dervid ständigt leker med urkedjan.
Jag skulle aldrig sluta, om jag ville granska alla de fel, som så ofta begås med händerna. Af det anförda skönjes, att det verkligen är en konst, att härutinnan uppföra sig med värdighet.
Men man inhemtar denna konst väl endast i den fina verlden och småningom. Här måste man vara helt och hållet öga, och man skall varseblifva mången hållning af handen, som kläder förträffligt. Saknas tillfälle härtill, så tage man denna undervisning på theatern af goda skådespelare.
Hufvudregeln för all hållning af händerna är, att den bör vara fullt naturlig, osökt och ostuderad samt ingalunda får med flit väcka uppmärksamhet.
Om rörelser och vändningar, med måtta och behag använde, skola blifva oss naturliga, så måste vi ofta öfva oss deruti, för att blifva fullt förtroliga med deras rätta och obehindrade bruk, så att ingen märker den möda, de oss tillskyndat.
Det är ganska rådligt, att vid sådana öfningar framträda för spegeln, om man är ensam, eller företaga dem under en bildad väns ögon. Man betrakte honom såsom en fremmande, för hvilken man vill synas med bifall. Man tale till honom, berätte något för honom, och göre dervid de åsyftade rörelserna. Hans kritik skall snart säga oss, om ännu något brister, och hvilka förbättringar våra vändningar ännu behöfva.
Uppläsandet af goda pjeser, dem vi sett på theatern, förenadt med någon aktion, är ett förträffligt medel att blifva mästare öfver sina händer.
Gången kan också göra oss älskvärda, men äfven löjliga. Den bildades gång måste öfverhufvud hafva följande egenskaper:
1. Den är hvarken för hastig, eller för långsam.
2. Den är icke vaggande eller ojemn, utan stadig.
3. Den är likformig och utan buller.
4. Den är så beskaffad, att han ger kroppen en viss värdighet, ett visst anseende. Den har således ingenting dansande eller hoppande, ingenting tvunget och tillgjordt. Den måste vara naturlig, samt hvarken vanprydas genom rörelser med hufvudet eller med händerna. Man måste under gåendet hålla hufvudet rakt; man måste tänka derpå, att armar och händer icke behöfvas till gåendet. Dessa måste följa kroppen i naturlig ställning, och derjemte fullt öfverensstämma med kroppens gång och hållning.
I dansskolan borde åt ståendets och gångens vård minst egnas så mycken tid, som åt sjelfva dansen.
IV.
Stadga.
Den första frukt af menniskans inre och yttre kultur är ett stadgadt uppförande.
Man menar vanligen, att stadga endast klär den mognare åldern, och att den egentligen blott är en prydnad för mankönet. Den är dock rätteligen en egenskap, som länder hvarje ålder och kön till heder och beröm. Man älskar ett stadgadt väsende hos ynglingen och jungfrun; det behagar tillochmed redan hos gossen och flickan, om det framgår ur deras personlighet, och ej är följden af pedantiskt förtryck å föräldrars sida.
Man har ej att befara, det ungdomen skall antaga det slags stadga, som fordras af en mognare ålder. Häremot arbetar naturen hos ungdomen sjelf. Det stadgade skick, som behagar hos ungdomen, och älskas af denna, är blott den gräns, inom hvilken ungdomens liflighet och eld skall röra sig.
Man har vanligen dels villande, dels obestämda begrepp om stadga. Man tänker sig derunder något stelt i rörelserna, ett trumpet allvar i blickarne, en löjlig betänksamhet i allt, en brist på deltagande för den yngre verldens nöjen och dylikt. Men detta allt förstår jag icke under ordet stadga. Jag betecknar dermed ett uppförande, hvarmed man genom hela sitt yttre, genom blick, min och rörelse tillkännager, att man icke försummat förståndets och hjertats odling; ett sådant uppförande, att lättsinne, flärd, obetänksamhet och brist på karakter, aldrig kunna oss tillskrifvas, och hvarvid man är försäkrad, att uppmärksamhet och aktning aldrig kunna oss betagas.
En person med denna stadga visar sig ega känsla af sitt eget värde, utan att dervid göra sig skyldig till oblyghet. Då man ser honom hysa aktning för sig sjelf, så kan man ej heller annat, än bevisa honom aktning tillbaka. Men den, som icke aktar sig sjelf, den, som låter drifva gäck med sig och kryper för andra, skördar snart liknöjdhet och smälek.
En följd af och ett kännetecken till stadga är, att man i ord och gerningar icke förfelar medelvägen; att man aldrig gör sig skyldig till öfverdrift eller ytterligheter. Det vanliga lifvet ger tusentals anledningar till häftiga sinnesrörelser. Än har man orsak att glädjas, än att sörja, än att vredgas; man fruktar, hoppas, älskar och hatar. En efter älskvärdhet sträfvande menniska aktar sig, att i denna sinnesförfattning gå för långt. Hon iakttager måtta i allt, och bevisar sig derigenom ega konsten att beherrska sig sjelf. Hon låter sig hvarken hänföras af glädjen eller af sorgen. Hennes vrede blir endast rättmätig ovilja, hennes hat endast billigt förakt. Hon älskar; men hennes kärlek förnärmar icke anständighetens gränsor. Hennes hopp blir ej ett luftslott, utan en efter sannolikhetens lagar grundad väntan.
Den stadga, hvarom här är fråga, sämjes aldraminst med öfverdrifven känslosamhet. Den vet, att tillbörligt bestämma graden af sitt deltagande, och är derföre en afsvuren fiende till all otidig känsloförhäfning. Den håller känslan oupphörligt i tygeln, och lemnar henne blott föga spelrum.
I stadgans karakter får man icke sakna sanningskärlek. Denna måste öfverallt framlysa; känsla, tanke och handling måste verkligen tillhöra en stadgad menniska. Man skall derföre aldrig finna henne saker till öfverilade, ensidiga eller skefva omdömen; hon skall ej förfalla i begäret efter klyftighet, och man skall aldrig kunna märka, att pratsjuka, barnsliga yttranden, eller sådana samtal, de der häckla en medmenniskas brister, ega för henne något intresse.
Det gifves småsaker, hvaröfver vissa menniskor förvånas, och med hvilka deras själ oupphörligt sysselsättes. De berömma alltid med hänryckning tillochmed sådana ting, hvilka knappt förtjena en blick; allt är för dem skönt, herrligt, makalöst, gudomligt. Spetsen af en fruntimmerssko bringar dem i förtjusning, och öfver en hattfjäder råka de ur fattning. Ett narrspel beundra de i samma uttryck, hvarmed de tala om en klassisk skalds verk. Helt annorlunda visar sig här den stadgade menniskan. Hon begapar intet med häpnad; hon är sparsam med sin beundran. Men hennes uppsyn röjer uppmärksamhet, hon ger akt på allt, som sker och talas. Hon motsäger sällan, och äfven vid afhörandet af ett lappri bevisar hon skonsamhet. Hon ler, när den obildade ger till ett gapskratt.
Äfven den stadgade menniskans ton har en egen, behaglig prägel. Den är icke för högljudd, eller skrikande, utan lagom stark och icke lågmäldt; den är mild och angenäm. Hvarken släpande, eller stapplande, hvarken sjungande eller sträf, är den fast och eftertrycklig, alltid afpassad efter omständigheterna, efter känslan; således hvarken enformig eller sömnig; den stiger och faller, alltsom ämne, känsla och förhållanden kräfva.
Känslorna äro hos en stadgad menniska aldrig häftiga, eller svallande; man känner på deras måtta, att det lugna förnuftet vakar öfver dem: de ega värma, men aldrig låga. Hon har endast måttliga sinnesrörelser och affekter; hon omfattar och fullföljer ett syfte icke med häftighet: hon vet att sansa sig, om hennes önskningar blifva ouppfyllda.
Den stadgade menniskan är icke hvar mans vän. Med vår vänskap är hon ej fal. Hon pröfvar den man, som framgent skall bo i dess hjerta. Men har hon en gång valt, då är hon orubblig i sin vänskap, den hon bevisar mera i handlingar, än i ord.
Hon är aldrig pratsam, hon talar hvarken för mycket eller för litet, men yttrar allt med öfverläggning. Sina löften håller hon, och dess ord är bergfast.
I intet fall vill hon lysa; hon åsyftar derföre aldrig att vilja fördunkla andra; tvertom söker hon att uppmuntra andras talanger, skicklighet och goda egenskaper samt att förskaffa dem tillfällen att verka. Hon skonar och undviker sorgfälligt all anledning att bringa någon i förlägenhet. Hon trugar sig ej på någon, och fiker icke att hafva sin hand öfverallt med i spelet. Hvad andra söka att dölja, låtsar hon icke märka, och är långt ifrån att vilja beskyllas för nyfikenhet. Vid otillständiga tvetydigheter ler hennes mun icke bifall; vågar hon icke bestraffa med en allvarlig min, så kastar hon blicken till jorden, och synes icke höra på sällskapet.
Motsatsen till stadga är vekhet. Många unga personer tro sig blifva omtyckta, om de ställa sig ömma och smäktande. Detta är redan ett fel hos könet; huru mycket mera då hos mannen, af hvilken åstundas, att han skall handla med fasthet, och att hans uppförande icke må lemna oss i tvifvel, det hans väsende eger denna fasthet i lynnet.
Lika tadelvärdt, som denna vekhet, är också karlarnes bemödande att förskona sitt ansigte. Anblicken af en sådan gäst är för hvarje stadgad person en verklig förargelse. Ynglingar och män förundra och ådraga sig i den tänkandes ögon förakt, om de måla sina ögonbryn eller sitt skägg, dofta af luktvatten, och ständigt lägga munnen i tillgjorda veck. Hvad skall man tänka om en sådan tvekönad varelse? Kan man väl tilltro honom förstånd, insigter och duglighet? Nej! En sådan menniska är en docka utan hjerna; en varelse, hos hvilken naturen måste hafva förgätit sig.
En stadgad person är väl mån om sina anletsdrags regelbundenhet, men bekymrar sig föga, om naturen gifvit honom ett ljust eller ett mörkt skägg. Sitt ansigtes uttryck sätter han i värdighet och själs-uttryck, i en förståndig min. Han är stolt öfver en sund, oförklemad kropp och kan berömma sig, att ej nödgas göra afseende på hvarje årstid och väderskifte. Jag talar dock ej här om en styrka och härdning, som är följden af tungt och groft arbete; jag talar blott om den fasthet, som vinnes genom måttligt bruk af kroppskrafterna. Det är den, som ger mannen ett verkligt behagligt utseende. En nervig, muskulös och fast kropp, ur hvilken helsa och kraft stråla, kasta en ganska ofördelaktig skugga på den fina och klemiga sprätten, som vill bortsmälta i solen, och om vintern behöfver sin värma i öfverplagg.
Vi läsa med bifall i forntidens skrifter, huru angelägen man var, att från ungdomen uppfostra manliga barn till styrka och härdning. Man vet om Grekerne, att de lade synnerlig vigt på kroppsöfningar, på lekar i fria luften, på brottning, kapplöpning och dylikt; att de ansett gymnastik som en väsendtlig del af uppfostran. Men man vet äfven att bland dessa samma Greker voro just de skönaste män, och att Romarne, sedan de följt Grekernas exempel, vunno i skönhet. Med innerlig fägnad se vi de bildstoder och byster, som återstå från forntiden; vi känne vid deras anblick, att mannens fägring består i en stark och vig kropp, som derjemte röjer värdighet och behag.
V.
Belefvenhet och Artighet.
Så väsendtliga förenämnde egenskaper äro till älskvärdhet, skulle vi dock med dem ensamt ej kunna taga oss ut i det finare umgänget, utan med dem bör jemväl höflighet och artighet förbindas.
Höfligheten eller Belefvenheten är det synbara bemödandet, att så uppföra sig i ord och handling, att en hvar tror om oss, det vi derigenom vilja bevisa honom vår aktning. Den högsta graden af höflighet är artighet.
Denna skattbara egenskap i umgänget yttrar sig genom blickar, miner, ord; genom ställningar, tjenstbevisningar och handlingar, de der omisskänneligt visa, att vi vilja förekomma andras önskan.
Höflighetens blickar och miner måste fullt öfverensstämma med våra känslor och tankar, med mine och handlingar. Man måste kunna läsa i vårt ansigte, att vi verkligen känna hvad vi göra eller säga, för att vara andra behaglige. Man bör kunna se på oss, att vi gifve akt på det, som kan föregå i andras själ, och hyse den önskan, att de må vara fullt öfvertygade om vårt deltagande.
Vi måste bevisa deltagande, med känsla, rörelse, när anledning dertill gifves; äfven i sällskap med gäckar och dårar måste vår mine vara vänlig och glad. Vår blick, vårt löje får icke vara stickande; de få icke säga, att vi igenkänna och skatta dårskaperna efter deras rätta halt; vi få icke vilja synas visare, än vårt sällskap; nog, om vi ej dela dess dårskaper.
Om ej kall eller bestämd förpligtelse uppfordra oss till tvifvel i fråga om det, som påstås eller berättas, så lemne man en hvar i sin mening, och undvike äfven skenet af att hysa en annan. Ingenting strider till den grad mot höflighetens reglor, som att vilja upphäfva sig till domare och synas veta något bättre än andra. Låt gerna osmakligheterna, fåvettet och osannolikheterna passera; vår motsägelse, vårt tvifvel skulle här, långt ifrån att gagna, endast skada oss; man skulle tillvita oss oartighet, kanske tillochmed grofhet. Men derföre är icke nödigt, att rentaf gifva bifall deråt och styrka gäckar och dårar i deras villor. Det gifves hundrade svar, vi kunna gifva dem, utan att hålla med eller motsäga dem, och utan att hos förnuftigt folk ådraga oss skenet af att gilla och dela deras fåkunnighet. Fall gifvas, då man vid plattheter måste visa den mest spända uppmärksamhet, då man ingalunda får tvifla på sanningen af det som yttras, och då bifall rent af erfordras. Nå väl! man kan i slikt fall gerna tillstå sig undra, att man hittills ännu icke gifvit tillbörlig akt på en så vigtig sak. Detta offer är man andras svaghet och omständigheter skyldig.
Höfligheten ålägger oss vidare, att ej sätta någon bland sällskapet i förlägenhet. Det gifves ämnen, som ej få vidröras i sällskaper, der man ej noga känner hvarann. Hit höra trosbekännelser, religionsbruk, stundom tillochmed politiska åsigter, kroppslyten, vissa älsklingstycken, och dylikt.
Så gifves det äfven menniskor, som i sällskaper vilja hafva sina ögon öfverallt, kasta spejande blickar åt alla håll, vilja se allt, ja äfven begå den oklokheten att underrätta sin granne, det ingenting undfallit dem. De bemärka just det, som andra icke vilja ha märkt, t. ex. hemligt samspråk, oordningar i rummet, fel i klädseln, förseelser emot modet, fel mot etiketten och ceremonielet m. m.
Detta allt är starka förbrytelser mot höfligheten och en belefvad ton; ty den belefvade låtsar som om han ej såge allt dylikt och söker, om möjligt är, att icke se det. Men väl bemärker han allt, hvad man vill hafva bemärkt, om det ej strider mot dygd och sedlighet. Han vet, att på skickligt sätt låta sällskapet förstå, det han har sinne för de personers företräden och lofvärda egenskaper, i hvilkas omgifning han befinner sig. — Han aktar sig noga för hvarje blick, som kunde blifva en förebråelse. Hans blickar uttrycka med ett ord aldrig bestraffning, tadel, förakt, högmod, hån, misstroende eller lömskhet; — dessa blickar såra starkare, än ord och handlingar.
Höflighetens språk är förbindligt. Man säger intet, som kunde vara någon oangenämt; man talar i en behaglig, mild och anständig ton, aldrig om egna, men väl om andras företräden, bland hvilka man vistas. Dock är uttrycket här aldrig öfverdrifvet, aldrig smickrets språk, utan sanningens; det grundar sig mer på erkännande, än på beröm; det synes komma från hjertat och får ej förnärma den tänkandes öra.
Dess språk är alltid lämpadt efter personer och omständigheter. Den höflige talar aldrig om ting, som han vet icke intressera oss, eller icke höra till vår sfer, eller som kränka vår grannlagenhet och våra förhållanden: således aldrig om saker, som kunna väcka missbehag hos någon i sällskapet. Han undviker all satir, allt sqvaller, alla oblida omdömen om andra personer, om hela stånd och nationer, alla lärda bevisningar, alla religiösa, politiska och moraliserande anmärkningar. När han berömmer, gör han det med klok måtta och så, att hvarje närvarande gerna gillar det.
Den ställning, höfligheten ålägger, uttrycker alltid aktning. Den är hvarken smickrets, eller den enfaldiga ödmjukhetens. Den är sådan, att man tydligen deri röjer bemödandet att vara höflig. Äfven när den höflige har en förtrogen framför sig, när han umgås med ringare personer, än han sjelf, tillåter han sig ingen frihet eller vårdslöshet: kortligen han beter sig alltid så, att vi icke tvifla, det han verkligen vill gifva oss bevis på sin aktning.
Yppas tillfälle att visa någon i sällskapet en uppmärksamhet, så dröjer han icke att göra det, eller tills han derom anmodas; han läser önskningen i våra ögon, och, innan vi tänka derpå, har han redan gifvit oss bevis på sin tjenstaktighet. Men han sjelf är dock tystlåten dermed; han vill icke, att vi skole märka det, och ger samtalet straxt en annan vändning, när fråga blir om hans tjenstfärdighet, eller vi vilja tacka honom derför. — För den höflige är hvarje småsak hos oss vigtig; han förstår konsten att gifva värde deråt; han vet att göra den ena menniskan behaglig för den andra.
Af det ofvannämnda skönjes, att hyckleri, att krypande väsen, smicker och dylikt ej kunna räknas till höflighet. De ådraga sig tvertom förakt; de vittna om en småsinnad, inbilsk och nedrig själ.
Äfven i umgänget med de förnämaste personer får höfligheten dock aldrig förfalla till småaktighet och rädsla. Här måste uppsyn och ton väl röja blygsamhet, men icke fruktan. — Ögonens ständiga nedslående, sjelfförsakelse, lågmäldhet och fruktan att fela mot goda tonen, gör mången menniska fadd och förlägen, så snart hon kommer i stort sällskap. — I umgänget med de förnäma herrske i vår höflighet mer allvar; den bör hafva en mer högtidlig anstrykning, och tillåta oss mindre frihet, än vanligt. Då vi annorstädes i vårt görande och låtande blott uttrycka aktning, så vare det här vördnad; men att nedfalla till låg och slafvisk underdånighet, är oädelt och skymfligt, och väcker blott den förnämes billiga förakt.
Deremot kan äfven den högt uppsatte, — när han ser för sig en person med sann höflighet och som, i det han visar den förre skyldig vördnad, icke förgäter sitt eget menniskovärde — icke annat än skänka honom sin aktning, och tillerkänna honom uppfostran och bildning. Han blir med nöje artig, fryntlig och nedlåtande emot oss. Det smickrar honom att aktas af en bildad man. Han höjer oss upp till sig, och blir allt mer benägen att vara vår gynnare och tillfredsställa våra önskningar. Vi äro honom i hufvudsaken lika; han blyges derföre icke att öfverse med något, som blott i det yttre skiljer oss från honom.
VI.
Det bildade Språket och den bildade Tonen.
I afseende på det förra synes mig följande reglor vigtiga:
1. Man tale grammatikaliskt rätt! Språkriktigheten försummas tyvärr alltför ofta. Vi stå i detta afseende icke sällan tillbaka för våra bildade grannar. I fråga om utländska språk, t. ex. Franskan, Tyskan och Engelskan, aktar man sig noga att begå fel mot nämnde språks grammatik, men anser icke för otillbörligt att vara okunnig i sitt eget språks reglor och derföre utan tvekan begå misstag och fel deremot. Ofta har detta utseende, liksom ansåge man för en skam att tala sitt modersmål rent och rigtigt.
2. Man nyttje inga utländska ord, om man fullkomligt väl kan uttrycka sig på modersmålet! Alla dagar kan man göra den anmärkning, att många fremmande ord nyttjas alldeles utan behof. Vårt eget språk är rikt och bildsamt nog att erbjuda uttryck för allt, som kan förekomma i begreppens sfer, och för ting, som förekomma i vanliga lifvet, behöfvas inga fremmande uttryck.
3. Man undvike alla nygjorda ord, om de äro otydliga eller sällsamma, äfvensom blott poetiska och svulstiga uttryck! Man faller som yngling lätt i det fel, att antingen bruka vetenskapliga uttryck i sällskap, der de dels låta löjligt, dels äro obegripliga, enär man tror sig böra visa, att man lärt något i skolan, eller emedan man gerna vill bringa sällskapet att blygas genom dess egen bekännelse om okunnighet. Här bryter man således i ett andedrag mot flera reglor för ett godt lefnadsvett. Det är en löjlig tillgjordhet att vilja väcka uppseende genom uttryck; sådant skall alltid uttydas såsom fåfänga och ogillas. Endast den i själsodling långt framskridne mannen kan det tillåtas, att i afseende på ord och uttryck följa sin egen smak.
I fråga om uttalet och den egentliga tonen meddelar jag läsaren följande reglor:
1. Man bör tillse, att talet ej låter vidrigt, icke är hväsande, stammande eller läspande. Man får icke uttänja orden, icke tala genom näsan, icke mumla mellan tänderna, icke tala sjungande, skrikande eller galande, men ej heller doft, ihåligt och liksom ur en tunna. Man akte sig att uttala vanliga ord med en viss vigtighet. Talet bör utan möda kunna förstås af andra. Sällan kan man undskylla sig med ofullkomlighet i talorganerna, ty en sådan kan genom god vilja och öfning nästan alltid förbättras.
2. Tonen bör vara möjligast ren, d. v. s. vara klar och skär. Man läse om morgonen, innan man förtärt någon föda, ofta högt. Detta kan, om nödigt är, ske vid ett starkt buller, t. ex. vid ett vattenfall, vid en qvarn, vid dånet af trummor, vid slamret af vagnar på gatan. Man bör icke hindra barn, när de äro mycket högljudda vid sin lek, utan snarare dertill uppmuntra dem, när dessa lekar förefalla i fria luften.
Musik kan härvid på mer än ett sätt vara till nytta. Man anslår t. ex. hvarje morgon en annan ton å pianot, och uthåller den så länge med rösten, tills tonen är jemn och stark. Äfven undviker man allt, som kan förderfva rösten, såsom: upphettning, häftigt skri och tjut, tobaksrökning, förkylning, hetsiga drycker, fet och slemmig föda, utsväfning. Dessa ting äro allesamman förklarade fiender till tonens renhet, och göra rösten hes, svag, darrande, ojemn, sträf och obehaglig.
3. Tonen bör ega nödig fyllighet, d. v. s. icke vara matt, gäll, barnslig, osäker eller vacklande. Genom öfning, helst genom sång, kan man göra tonen fyllig; man öfve sig blott dagligen, särdeles i de djupare tonerna.
4. Man bör utbilda tonen till fasthet; ty en osäker, bäfvande, rädd ton misshagar. Öfningar i sång, helst vid starka och rent stämda instrumenter, bidraga härtill.
5. Man bemöde sig om tonens modulation, eller omvexling och mångfaldiga böjning, samt ledighet, så att den noga passar till känslorna, till deras grad och till ordens mening. Denna färdighet ger talet dess egentliga och sanna behag, lif, behörig kraft och rätta betydelse. Den ger tonerna det sköna, artiga, ödmjuka, tillgifna, öppna, hjertliga, deltagande, blygsamma, kort sagdt: den röjer bildning.
Man förvärfvar densamma genom noggrann uppmärksamhet på dem, som ega en sannt hyfsad umgängeston. Det gifves skådespelare, som kunna tagas till mönster. Äfven läre man sig, att under en kännares uppsigt väl läsa och rigtigt föredraga berättelser, dialoger m. m. Man studere för sådant ändamål fulla meningen, som ligger i orden, den ställning, hvari de talas, talarens hufvudkänsla och de känslor, till hvilka han öfvergår, de plötsliga vändningar, nyck eller klokhet tager, och man tänker sig dervid noga in i den talandes karakter och läge; så skall tonen blifva behörigt modulerad. Härtill tjena synnerligast samtal i goda familjekretsar, der känslan icke behöfver någon egentlig deklamation, utan blott passande ton och beräknande eftertryck.
Stundom gifvas dock fall, då verklig deklamation blir nödig i en sällskapskrets. Vi vilja t. ex. berätta något med högtidlig ton; vi skola föreläsa poemer eller prosaiska uppsatser, som skulle förlora allt, om de ej åtminstone halft deklamerades. Öfning, rigtig smak och goda mönster bidraga härtill.
I öfrigt bör förnämligast den sinnesstämning, hvari den talande yttrar sig, vid uppläsningen besinnas.
Att recitera verkliga sorgespel, oder, eller hymner, bör ej åstundas i sällskap. Detta erfordrar fullkomlig färdighet i en dertill passande deklamation, och kan blott väntas af den egenteliga skådespelaren.
6. Öfverhufvud är nödigt, att man lägger rätt tonvigt på allt, hvad man yttrar. Man visar derigenom, att man njutit en god uppfostran, arbetat på sin bildning och haft tillträde i godt sällskap; allt egenskaper, som tala till vår fördel och göra oss omtyckta af andra. En behörig tonvigt smickrar örat, fängslar uppmärksamheten och går i borgen för, att vi blifvit rätt förstådda. Falsk tonvigt röjer brist på hyfsning och omdöme. En skärande, hvass och skrikande tonvigt förnärmar örat. Den fåkunnige sprätten, den tillgjorda damen, gäcken och storskrytaren, hafva alla sitt eget sätt att accentuera, som genom det tvungna, onaturliga och öfverdrifna dels väcker åtlöje, dels ovilja; äfven skenheligheten, det smygande bedrägeriet, det låga smickret utmärka sig genom en egen tonvigt; den är släpande, sjungande, hväsande och odräglig i högsta grad. En rätt accentuerad ton behagar, ty den vänder åhörarens uppmärksamhet oförmärkt på det, som säges.
7. Umgängestonen får, när det gäller att behaga, att tillvinna oss andras ynnest och aktning, icke vara kall, liknöjd, hånande; dermed förolämpar man ofta mer, än med de mest närgående ord. Den bör vara ledig, men blygsam, och fullt motsvara känslan; den bör uttrycka hjertlighet, uppriktighet och öppenhet.
8. Män undvike ändtligen en oafbrutet eftertrycklig ton. Tonens styrka bör rätta sig efter sakens vigt; den måste blifva svagare, när vi tala om oss sjelfve och våra angelägenheter, eljest förfalle vi i egenkärlekens, stolthetens och skrytets ton.
9. En egen kultur måste man egna åt den berättande tonen. Konsten att berätta väl måste formligt läras. Den består i undvikandet af det öfverflödiga, omständliga, afbrutna och orediga. Man träffar på berättare, hvilka hafva mycket svårt att skickligt börja sin berättelse; andra åter, som stadna midt i berättelsen, förlora tråden och ej kunna finna de ord, som de vilja hafva. Andra deremot kunna ej yttra något i behörig ordning och i sammanhang. Ännu andra äro så vidlyftiga, att de förlora sig i en irrgång af omständigheter, ur hvilken de ej kunna reda sig. Alla sådana berättare äro tråkiga; man är glad att blifva dem qvitt.
En god berättande ton fordrar, att man med de enklaste ord, utan svulst och ordkram, i de naturligaste vändningar säger och skildrar allting väl, alltid ger akt på hufvudsaken, oförmärkt nalkas målet och vet att jemt stegra, men äfven till slut fullt tillfredsställa åhörarnes nyfikenhet.
Uppmärksamhet på dylika berättare, mycken öfning under tillsyn af vänner, som ega smak; en god, sorgfälligt vald lektyr äro medlen att förvärfva sig en utbildad förmåga i detta hänseende.
VII.
Sång Och Dans.
Bland de egenskaper, som hufvudsakligast tjena den yngre verlden till förmån, och tillskynda äfven den äldre nöjen, höra ostridigt sång och dans.
Sången är i stånd att gifva ett visst behag åt det fulaste ansigte och den mest missbildade kropp, och åt den skicklige sångaren hembäres öfverallt aktning och kärlek. — Vid sången kan man på ett långt mer tydligt och tillåtligt sätt visa styrkan och graden af sina känslor, affektens och sinnesrörelsernas stigande och fallande, än i blotta ordens språk. — Sången försätter den sjungande i alla lägen, som kunna förvärfva honom bifall. De märkligaste, de finaste känslor, hjertlighet, värma, smak, deklamation och fantasi kunna vid sången framträda i sin skönaste egendomlighet.
För att sjunga uttrycksfullt och skönt, måste man helt och hållet tänka sig in i deras ställning, som framställas sjungande. Man bör fullt förstå och känna det man sjunger.
Tydligheten i ordens uttal är väsendtliga vilkoret för en god sång, så sällan denna fordran äfven uppfylles. Åhörarne måste icke blott förnimma toner, utan göras bekanta med textens innehåll.
Men den skönaste melodi förlorar sitt behag, om den föredrages med vanprydande åtbörder. Man har sångare och sångerskor, som ej kunna sjunga någon ton, utan att dervid förvrida anletsdragen, eller göra vidriga rörelser med kroppen. — Andra åter försumma naturen helt och hållet, samt vilja blott vara konst, derigenom nödvändigt de känslor, sången bör väcka hos åhörarne, måste störas.
Ett godt lefnadsvett har äfven i fråga om sången sina oförkränkbara lagar. De vigtigaste deribland äro:
1. Lyckas föredraget af ett ställe för sångaren, och känner han sig förtjena bifall, så bör han icke se sig omkring i sällskapet. Detta röjer ett fikande efter beundran och lof, samt misshagar.
2. Spelar man på ett instrument, eller sjunger man, så bör man icke straxt efter styckets slut låta en fullkomlig tystnad inträda; ty äfven denna kunde uttydas såsom uppmaning till bifall. Man öfvergår således skickligt antingen till något annat, eller inleder man ett samtal, så att de närvarande icke få någon tid ledig, den de till slut af blott förlägenhet skulle använda till bifallsyttringar.
3. Man bör icke genom nickningar eller dylika rörelser göra sällskapet uppmärksamt på vissa ställen. Det måste öfverlemnas åt åhörarne, hvad de vilja finna värdigt sin iakttagelse. Icke vårt, utan de närvarandes, omdöme skall här afgöra.
4. Man afmäte sången alltid efter storleken af det rum, hvari man sjunger. I ett litet rum och vid ett icke starkt instrument får man icke sjunga så högt, som i en sal och med ackompagnement af flera instrumenter. En stark röst, omildrad i ett ehuru större rum, frambringar hvarken rörelse eller välbehag.
Man hushålle med rösten; man börje lagom starkt, och låte den småningom växa, så att den i intet parti af sången, men minst vid slutet, då den måste göra det starkaste intrycket, är för svag.
Ledighet, värdigt skick, behag i ställning och rörelser, jemnmått, rundning och smidighet i bugningar och vördnadsbetygelser — dessa äro de stora fördelar vi erhålla af dansen, och dem vi för hela lifvet bibehålla. Härtill kommer jemväl, att dessa färdigheter göra oss omtyckta i sällskap, helst hos det vackra könet, hvilket i synnerhet älskar dansen. Det skall gifvas exempel, att menniskor af medelmåttiga själsgåfvor haft sin danskonst att tacka för befordran och lycka. En god och skön dans bör hafva följande egenskaper:
1. Händernas hållning får icke vara tung och plump. Armarne få ej ligga vid kroppen eller slängas af och an. Deras rörelser måste vara lätta, sparsamma och angenäma.
2. Allt kantigt, tvunget och tillgjordt vid damens uppbjudning till dansen, vid hennes kringförande, vid slutet och vid damens återförande till hennes stol, bör undvikas och får äfven under dansen icke skönjas.
3. Armarnes öppnande, t. ex. vid menuettens slut, måste ske fullt af ödmjukhet och anständighet samt med blygsamt återhåll; ansigtet måste vara fullt af ömt allvar och flärdfrihet.
4. Händerna böra hållas med lindrig fasthet.
5. Man tillåte sig aldrig ställningar, som kunna misstydas, eller skamlös tilltagsenhet. Hvarje tvetydig min under dansen är en förolämpning mot anständigheten, mot den person, med hvilken man dansar, och mot sällskapet; det röjer en straffbar brist på aktning.
6. Vid valser m. m. öfverskride man aldrig nödig måtta. Det är en verklig råhet och bondaktighet, att så länge fortsätta dylika dansar, tills dansaren eller dansarinnan drypa af svett, flämta efter luft och måste gå omkring i salen, likt hästar efter omåttlig ansträngning.
7. Vid dansar i kolonner eller quarréer fordrar aktningen mot de dansande, att man hvarken skingrar sin egen eller andras uppmärksamhet, att man ger noga akt på turerna och ej försummar någon figur.
8. Man ihågkomme alltid den regel, att dansen egentligen måste vara ett mimiskt ackompagnement af kroppen och fötterne till musiken, att den derföre i sina rörelser måste hålla takten, och att den skall uttrycka och relevera musikens innehåll och den deri liggande känslan. Den, som noga följer denna regel, skall säkert dansa med ädelt skick och odeladt bifall. Endast råheten kan finna nöje i ett vildt ras och jägtande i dansen. All värdig hållning försvinner dervid; man stormar oförsvarligt på helsan, och allt nöje sättes i fara att störas genom förskräckande uppträden.
VIII.
Bugningar.
Dessa indelas vanligen i den gående, stående och sittande.
Vid dem alla kommer det hufvudsakligt an på följande reglors iakttagande:
1. För en hög person bugar man sig djupt, och ännu på ett visst afstånd; mindre djupt och på ringare afstånd för den förnäme.
I fall man möter kungliga personer på gatan och således här bugar sig för dem, skall man bäst träffa det tillbörliga och passande, om man stadnar, i det någon af det Kungliga Huset går eller färdas förbi, och då bugar sig. För den förnäme saktar man blott sin gång, utom att stadna, vänder sig åt sidan, der han passerar förbi, och bugar sig i förbigåendet.
2. Alltför djup får aldrig en bugning göras, och aldrig får man länge förblifva i bugande ställning; detta vore slafviskt, förnedrande och skulle afhända bugningen sin värdighet och oss allt ädelt skick.
3. Man buge sig ej för hastigt, och rese sig äfvenledes icke hastigt åter upp. Det ena, såväl som det andra, bör ske småningom.
4. Vid den gående bugningen, som göres, då man går förbi flera personer, sittande bredvid hvarandra, dragas fötterne något litet utmed golfvet; stegen göres något långsammare, och detta bör småningom af- och tilltaga med kroppens böjning och lyftning.
5. Hufvudet måste förr börja att sänka sig, än ryggen; dock måste denna förr åter börja att resa sig än hufvudet; båda delarne måste ske med en viss jemnhet. Lika så litet får man tvärstadna, eller hastigt gå vidare. Hufvudets böjning och fötternas framskridande böra stå i harmoni.
6. Vid den stående bugningen, som sker, när någon, som står tätt framför oss, ger oss något uppdrag, eller säger oss något förbindligt, är det lika felaktigt att bugande gå tillbaka, och att skrapa med foten, eller att likt qvicksilfver vara i beständig rörelse. Lika så felaktigt vore det att blifva stående på stället. Man bör vid denna reverens, om den skall göras med skickligt och ädelt behag, draga den ena, vid hälen något upplyftade foten på ett litet afstånd bakom den andra, och göra denna rörelse i det ögonblick, då hufvudet åter lyftas. Dervid bör äfven märkas, att begge fötterna måste omvexla; men likväl ej hastigt efter hvarandra.
7. Den sittande bugningen fordrar en måttlig sänkning och böjning af hufvudet, utan någon annan rörelse med kroppen. Man gör den dels i sällskap, der redan alla sitta, och således äfven vi, när någon person af icke hög rang, eller en vän af huset inträder, eller någon i sällskapet räcker oss något, eller säger oss något förbindligt, som å vår sida kräfver tack; dels gör man den äfven mot ringare personer, hvars besök vi sittande mottaga.
8. Utom dessa tre slag kan äfven märkas böjningen med hufvudet och handen. Den förra är en märkbart vänlig min. Den göres vanligen af en karl eller ett fruntimmer af hög rang mot underhafvande eller ringare, med den skillnad blott, att fruntimret oftare upprepar nickningen, och minen blir mer vänlig och leende.
Detta kan dock äfven ske mellan personer af lika stånd i sällskap. Man föreställe sig, att en synnerligt god vän till oss inträdt i sällskapet och redan tagit plats. Vi frestas, att liksom särskildt hälsa på honom, och betyga honom vår glädje öfver hans närvaro. Händer detta i mycket förnämt sällskap, och äro vi båda blott sällan der, eller stå vi i rang betydligt efter de öfriga, så bör en dylik särskild helsning alldeles uteblifva. Men äfven der den tillåtes, bör den ske med stor försigtighet; den måste blott röja fägnad och icke hafva skenet, liksom gladde vi oss åt vår väns närvaro, emedan vi eljest fruktade ledsnad. En egen fin takt är dervid nödig, för att undgå förseelser.
Ur samma skäl bör man ej heller för hastigt och oöfverlagdt gå fram till sin vän eller bekante, när hela sällskapet uppstiger, när, det vill sätta sig vid spelborden, begifva sig till sidorummen m. m. Aldrig får det synas, liksom gladde man sig åt en väns eller bekants närvaro på alla andras bekostnad.
Ännu långt flera hänseenden äro nödiga, om det angår en oss särdeles bekant dame. Här skulle det minsta tillägg i den attention, som vårt förhållande till henne rentaf fordrar, blott väcka förargelse. Här bör således den speciella helsningen ske endast med minen af den lugnaste högaktning.
9. Hälsningar, som göras med hatten i hand, fordra en måttlig rörelse på armen, som ej får aflägsna sig långt från kroppen.
I mån af olika plägseder på olika orter, behåller den inträdande hatten antingen så länge i handen, tills han anmodas att bortlägga den, eller öfverlemnar han den vid inträdet i tamburen åt en betjent, jemte öfverrocken, kappan, o. s. v.
10. Ju förnämare den person är, på hvilken man helsar, desto vänligare allvar och högaktning bör minen antaga. Mindre högtidlig, mer vänlig och leende blir den, ju mindre förnäm i förhållandet till oss, eller ju förtroligare med oss de personer äro, i hvilkas sällskap vi oss befinna.
IX.
Klädseln.
Till menniskans yttre räknas billigt äfven dess klädsel. Den låter oss göra mången blick i det inre, och sluta till seder och tänkesätt.
De väsentliga fordringarne för en klädsel, som skall bibehålla oss i verldens aktning, äro renlighet, ordning, smak, öfverensstämmelse, enkelhet, nätthet, tillbörlighet.
Redan omtankan för helsan ålägger oss den pligt, att se på renlighet i hvarje klädespersedel. Men lika så mycket äro vi äfven skyldige våra medmenniskor, att aflägsna från oss allt, som hos dem kunde väcka misshag eller leda. Vi äro oss sjelfve skyldige att söka tillvinna oss aktning och kärlek; detta är omöjligt, om vi gifve andra en oangenäm, stötande anblick. Orenlighet i klädseln är en grundad anledning, att äfven förmoda orena seder hos oss. Äfven i vår husliga drägt bör snygghet råda, ej mindre än i en praktfull klädsel. En renlig menniska gör på hvarje öga ett behagligt intryck; hon kan öfverallt lofva sig ett hedrande bemötande, och hon sjelf har känslan af trefnad och välbehag.
Särdeles bör man vara mån om rent linne. Derförutan blir äfven den mest tjusande drägt utan verkan; hvaremot den enklaste klädsel vinner, om linnet är hvitt och rent.
Lika vigtig är ordning i klädedrägten. Den gäller som ett bevis, att man äfven i sina göromål är ordentlig. — Härtill fordras, att allt hos oss är så beskaffadt, som sedlighet och anständighet fordra. Ingenting får hänga slankigt och vårdslöst; allt bör visa, att vi i vår klädsel se på noggrannhet och anständighet.
Till smak i klädseln hör icke, att man härmar hvarje modets nyck; men att man ej heller aflägsnar sig derifrån för mycket, klär sig i likhet med personer af förstånd och smak, så, att vår kropp vinner på utseendets vägnar, utan att förlora i beqvämlighet.
Öfverensstämmelse består deri, dels att de särskildta klädespersedlarne passa tillsamman, dels att hela beklädnaden passar för vår person, våra förhållanden och de afsigter, i hvilka sällskapet bjudits, för årstiden, helsan o. d.
Enkelheten i klädsel förbjuder allt öfverflödigt, öfverlastadt, brokigt, prålande och sällsamt; i följd häraf för stor olikhet och mångfald i färger och prydnad, eller bjerta, skärande och oharmoniska färger, t. ex. grönt och mörkblått, ljusblått och grått, svart och brunt m. m.
Men icke blott kläderna, utan allt, hvad man har på sig, bör vara försedt med enkelhetens stämpel. Hos karlar räknar jag hit i synnerhet broderi på halsdukar, skjortor, nattkappor, urkedjor, ringar o. d.; fruntimren ville jag synnerligt varna mot öfverlastning med grannlåt och glitter. Den förra liknar en börda, hvarunder behagen digna; det senares namn betecknar redan något, som aldrig kan vinna den tänkandes bifall.
Nättheten bjuder, att kläderna sitta väl, utan att dock hindra kroppen i dess rörelser eller dölja en vacker vext.
Det tillbörliga består deruti, att klädseln ej är beräknad på uppseende, utan rättar sig efter förhållanden, omständigheter och förhandvarande åsigter. Den vare vald, men med smak och förstånd.
Undvikas bör i klädseln allt sällsamt och besynnerligt, allt theatraliskt och fantastiskt. Vår smak, vårt tänkesätt, vårt hjerta bedömes efter vår klädsel. Man kallas löjlig, när man klär sig löjligt och tror sig blifva bemärkt, i det man röjer, det man icke hos sig har någonting bättre att uppvisa.
Det besynnerliga i klädseln består dels i fullkomligt förakt af modet, dels deri, att man klär sig som fremling i landet och alldeles emot den rådande drägten.
Sällsam och egen är den drägt, som, blott hyllande modet, än gör våld på kroppens naturliga byggnad, än sitter för tätt åt kroppen, än åter döljer dess goda former i öfverlastade veck.
Fantastiskt klär man sig, när man ej gör afseende på sin ålder, såsom vuxen klär sig i likhet med barnet, om sommaren nyttjar vinterplagg och tvertom; än vandrar omkring lik en fjäril, än insvept likt en puppa i sitt skal, trycker hatten för djupt ned eller för långt upp, sätter honom på ena örat, eller i otid bär honom under armen eller i handen, vid högre år klär sig likt en yngling o. d.
Likaså bör i sättet att kläda sig allting undvikas, som strider mot sedlighet, blygsamhet och dygd. Fräckt blottade behag väcka afsky. Qvinnor, vore de än sköna som englar, förlora all tjusningskraft, när deras klädsel liknar ett allmänt fruntimmers.
Man kläde sig hellre för väl, än för illa, hellre för rikt, än för fattigt. Den vanliga verlden ser på klädseln, och bedömer derefter personen.
I stället för mycket granna kläder välje man hellre goda och vanliga, så att man alla dagar kan synas snygg och anständig.
Högtidsdrägten, som stundom är oundviklig, har sina egna reglor för anständigheten. Vänligt alfvar, en stilla, osökt högtidlighet, en viss vänlighet, ärbarhet och sjelfkänsla måste tala derutur.
Mörka färger kläda bäst ett blomstrande ansigte, de afsticka mest deremot och förhöja bäst dess drag.
Man kläder sig genast om morgonen ordentligt, för att icke råka i förlägenhet vid något oförmodadt besök. Klädseln må gerna vara sådan, att man kan bedja om ursäkt för enkelheten och huslig beqvämlighet deri, men aldrig sådan, att man måste blygas derföre.
Man låtse aldrig vara stolt öfver sin klädsel, eller mindre akta andra, hvilka icke äro så rikt och väl klädda.
X.
Möblering.
Ett godt lefnadssätt skönjes äfven i möbleringen af våra rum. Allting bör här förråda en renad smak samt kännedom af verlden och tidehvarfvet. Målningar, husgeråd, prydnader måste göra för den besökande åskådligt, att han befinner sig i ett hus, der förstånd, smak och fina seder hafva sin bostad.
Olikheten i stånd, förmögenhet och yrke gör äfven skiljaktighet i rummens möblering nödig. Vare det nog, att här meddela några reglor, huruledes rummen hos en man af medelståndet, utan att vara präktiga och lysande, ändock böra vara smakfullt inredda.
Möblering af ett visitrum. Detta rum, bestämdt till främmandes mottagning, bör äfven hafva en derefter lämpad inredning, således få hvarken skåp, skänkar, mat- eller skrifbord, kommoder, toilettspeglar eller sängar här synas. Ljuskronor, eller lampor, spelbord, ottomaner, divan, soffa, kanape, en s. k. studsare, o. d., äro de ting, som höra till ett visitrum. De böra vara gjorda i den mest omtyckta och goda, men blott efter en enda smak. Målning och tapeter måste ega en lifvande anblick, utan att vara brokiga eller mångfärgade. Väggbeklädnadens färg bör instämma med fönstergardinernas (så framt ej den hvita färgen är föreskrifven af modet) samt med öfverdraget på stolar och soffa. Väl polerade bord, stolar af mahogny, ebenholz eller goda inhemska trädslag och i modern form, göra ett förmånligt intryck.
Mycket beror vidare derpå, att ifrågavarande rum ej är öfverlastadt, utan att i allt råder jemnmått och harmoni. Soffan står vid den bredaste väggen; på hvarje sida dörren och något längre fram i rummet en armstol eller fåtölj; vid den öfriga fria väggen några stolar, lika långt från hvarandra och soffan, samt i rak linea från väggen. Man må ej kalla detta för småsaker; en man af smak och ordningskärlek märker genast den minsta anstöt mot ordning och jemnmått. Äro flera breda väggar i rummet, som icke afbrytas genom dörrar, så är nödigt, att mellan stolarne sätta passande bord, med en vas, ett ur, en vacker alabasterfigur o. d. Att pryda borden i visitrummet med glas, porselän och öfverhufvud med saker, bestämda till dagligt bruk, är en låg smak, så ofta den än varit på modet.
Vill man upphänga taflor eller kopparstick i visitrummet, så böra de vara af mästarhand och passa till sitt ämne. Nakna figurer äro oanständiga, vore de än af den störste mästares hand. Familjeporträtter, heldst af de närvarande egarne, passa ej heller i visitrummet. Man bör icke öfverallt vilja anbringa sitt kära jag. Att ändtligen den största snygghet och frihet från damm bör råda i dylika rum, förstås af sig sjelf.
Möblering af boningsrummen. Dessa behöfva mindre glans. De fordra renlighet, ordning, ändamålsenlighet, smak, enkelhet. Möblerna kunna här vara af vanligt träd. En ljus grundfärg på väggarne gör rummet ljust och gladt, hvilket i boningsrum är en hufvudfordran. Till dess möbler höra kommod, skrifbyrå, fortepiano, soffa, stolar, små sidobord, runda småbord, en stor spegel. Stora skåp passa äfven icke här. Att ställa porselän, silfver o. d. på kommoder, skåp, eller bord, äfven i boningsrummet, strider mot den nyare och bättre smaken. På kommoden kan en blomstervas, en enkel grupp af marmor eller alabaster, på skrifbyrån ett antikt hufvud ställas. Äfven här fordras jemnmått att hvarje vägg har en enda hufvudmöbel.
Om rummets beskaffenhet medgifver, sätter man soffan icke långt från kakelugnen, men aldrig en skrifbyrå (chiffonnier) eller kommod nära soffan. Ett litet sidobord står i dess närhet på sitt rätta ställe, och gör att denna lilla plats vid kakelugnen synes mer förtrolig och beqväm.
Möblering af en Sängkammare. En vacker grå färg, med gröna gardiner och förhängen, är rätta färgen i en smakfull sängkammare. Det gröna omhänget ger en angenäm skugga och i ett sådant rum träder det stilla lugnets bild den inkommande liksom till mötes.
Måste flera sängar stå i detta rum, så är bäst ställa dem så, att de vetta med örngottet mot hufvudväggen. Mellan två sängar är ett rundt, ända till golfvet öfvertäckt bord, på behörigt ställe. Derpå kan stå en toilettspegel eller en studsare. Några bilder och familjeporträtter pryda rummet.
Öfverhufvud bör allting här vara i ytterst enkel smak, och af mörk, icke skärande färg.
Låter det sig göra, så vilja smak och helsa, att sängkammaren ej är för liten, att den har ren luft och solsken, med utsigt åt trädgården.
Studerkammaren är grön samt bäst prydd med antika byster, porträtter af lärde och konstnärer, jord- och himmelsglober m. m. Borden äro öfverdragna med grön eller brun vaxduk. En pendyl afbryter med sina slag den högtidliga tystnaden i sånggudinnornas tempel.
Tjenstfolkets rum äro hvitmenade, ytterst enkelt möblerade, rena och ljusa.