DANIEL HJORT.
Hoppas
Ni med ert tal mig vinna för er sak,
Ni tager miste.
LAUR. PAULINUS.
Hvilken sällsam tanke!
Dertill er ställning alltför ringa är.
Blott som en gammal vän jag talte här.
Tredje Scenen.
DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.
DANIEL HJORT (för sig).
Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra,
Min egen tanke vill mig sjelf förföra. (Af.)
STÅLARM.
Varen helgade! Från hertigen J kommen.
Vi äro icke vana från det hållet
Att höra något godt; dess mer tack skyldig
Jag eder blir, om nu det fallet är.
ERIK BRAHE.
På Svea-rikes vägnar komma vi
Och helsa dig med frid och vänskap, Stålarm!
Den vilda strid, som broder emot broder
Och hat mot hat och död mot död har ställt,
Ej längre för en sjelfvisk konungs skull
Vårt folk, vår fosterjord förstöra skall.
Du minns hur Sigismund, så snart han kronan
På pannan tryckt och tagit hyllningseden
Det land, som var hans fäders jord, uppfyllde
Med polska knektars vilda öfvermod
Och jesuiters stämplingar och list,
Och sökte så vår kyrkas rena tro
Och svenska folkets frihet undergräfva. —
Nu slagen af vårt svärd, till Polen flyktad,
På allmän riksdag hela Sveriges folk
Skiljt honom från vanhelgad kungamakt,
Och såsom föreståndare af riket
Gett styrelsen åt hertig Karl; lägg derför
Ditt vapen, Arvid Stålarm, ned, det du
Förrädiskt nu mot fosterlandet för,
Och skilj ej Finland mer, med fruktlöst motstånd,
Från glädjen af en dyrt beseglad fred.
STÅLARM.
Jag känner ingen annan fred än den,
Som sätter landets rätte konung åter
I frid uppå sin thron. Mig Sigismund
Har utnämnt till krigsöfverste i Finland,
Jag skall mitt vapen lägga ner, när han
Mig så befaller — ej då hertigen
Befaller det, ty annorlunda skall
Det fridens altar byggas, der jag tager
Utaf mitt svärd, än som ett trappsteg för
Riksföreståndaren upp till Sveriges thron.
LAUR. PAULINUS.
Vet ni, hvad ni med dessa ord har sagt,
Vet ni, hvad med ett längre trots ni gör!
Som Fleming, eder företrädare,
Vill ni förakta folkets makt och vilja
Och ställer öfver det en sjelfvisk konung.
Hvar tror ni då väl, att en krona är?
Ett lån af Gud allen', som borgades
På folkets aktning; och när den är kränkt.
En skenbild blott af svunnen makt är kronan,
En hägring falsk, som intet fäste har
På himmel eller jord. Vänd åter, Stålarm,
Från orätt väg, än medan det är tid,
Och sök förlåtelse för allt hvad här
Du och Klaes Fleming brutit emot folket.
STÅLARM.
Om svenska folket har förglömt sin trohet,
Har Finland den ej glömt och skall ej glömma,
Så länge här en ädling finnes qvar,
Som heder har och svärd till dess försvar.
Det finska folket troget skall förbli
Sin kung, sin ed — och folket det är vi!
BISKOP PETRUS.
Ej samka ökad skuld med sådant tal
Till Herrans vrede öfver detta arma
Och ödelagda land. En trolös konung,
En kättersk kung är Sigismund, som velat
Med påfvelärans mörker släcka ut
Det rena ljuset af vår kyrkas tro.
Ej brottsligt uppror är, som störtat honom,
Ej hertigen, ej folket. Sjelf han gjort det,
Då de beslut, hvarmed Upsala-möte
Slöt en evärdlig ringmur kring vår kyrka,
Han falskt besvurit först och sedan brutit.
Ett folk, ett land, en tro är Sverige nu,
Och innan han ödmjukat sig för oss,
Skall Sveriges rike sorgsen enka stå.
Som glömt den brudgum, henne ej var värdig,
Och i Guds helga ord den tröst uppsöka,
Som läker alla sår, hur djupt de blöda.
Tro, Stålarm, icke att ditt trots förmår
Förändra det som himmelen beslutit;
Lägg derför ödmjukt ned ditt vapen nu,
Att Herrans hand ej tung på dig må falla.
STÅLARM.
Ers vördighet, jag är för litet bisp,
För att för det der kalfskinns pergamentet,
Som i Upsala prester skrefvo hop,
Uppoffra öfvertygelse och ära.
Jag trodde på min Gud, förr'n det fanns till,
Och än jag hoppas, han mig skydda vill.
Den kung, han gifvit svärdet uti hand,
Jag strider för till lifvets sista rand.
ERIK BRAHE.
Ert sista ord?
STÅLARM.
Jag underhandlar ej.
LAUR. PAULINUS.
Det svaret skall ni ångra än med sorg.
Minns hur ni redan en gång blef besegrad
Af hertigen och tvangs att honom hylla,
Minns hur det löfte då ni honom gaf,
Ni bröt på nytt. Snart skall han komma åter.
(Pekande på verserna ofvanför balkongen).
Den versen der, han då i muren högg,
Han hugga skall i blod på härdens blad.
(Uppläsande den)
"Hit jag, Karl, har kommit och sett och betvingat ett uppror,
Härifrån åter jag går, lemnar ej spår af min hämd.
Men jag skall komma igen, enhvar förrädare bäfve!
Ingen förskoning då finns undan min straffande hand".
STÅLARM.
Vi den ej frukte. Orörd der den sitter
Och håller skarp vår blick och blankt vårt svärd.
Må detta bli det sista ord vi byta!
BISKOP PETRUS,
Så fortfar då att anse mera värd
En brottslig konung, än er fosterjord.
Med sorg vi resa åter, snart med svärd
Afgöras skall, hvad vi här bytt med ord.
(Erik Brahe, Laur. Paulinus och Biskop Petrus af Wexiö gå).
Fjerde Scenen.
ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.
OLOF KLAESSON.
God natt med er, J riddare af ordet,
God morgon strid och muntert lif igen,
God natt med kutter under jungfruburen,
God morgon trummors larm, kanoners brumbas,
God natt med middagslur och gäspning lång,
Snart börja vi vårt glada näringsfång!
JOHAN FLEMING.
Af rättvis harm mitt hjerta mot dem lågar.
STÅLARM,
Vill än' du från oss resa?
JOHAN FLEMING.
Resa nu?
Förråda vore det min konungs land,
Och fast mitt svärd i striden väger ringa,
Jag tror min kung skall veta det att svinga.
STÅLARM.
Det hoppas jag utaf Klaes Flemings son.
Nu till fru Ebba! I sitt bönerum
Hon väntar oss.
(Stålarm går).
Femte Scenen.
JOHAN FLEMING. OLOF KLAESSON.
JOHAN FLEMING.
Hör på ett ord, min bror!
Vi varit nu en tid ej riktigt goda.
Uppå hvarandra.
OLOF KLAESSON,
Jag det märkt förväl;
Men kan ej dertill hitta på ett skäl.
JOHAN FLEMING.
Mitt felet är. Jag vet ej, men en misstro
Till dig, till mig, till allt mig fatta vill.
Hvarföre skulle Sigrid väl och mig
Man för hvarann bestämma? Väcka så
Uti min själ en fåfäng eld till lif!
Kall, sluten, bort hon drager sig för mig.
Om någon ann' hon älskar, är det dig.
Tag henne då, gör slut på mina tvifvel
Och gif mig ro! Er lycka skall bli min.
OLOF KLAESSON
Är detta skälet till vår position?
Må hin all kärlek ta, som kastar så
Ett sjelfviskt grand i vänskaps klara blick
Och här oss begge hållit nu till narrar!
Jag Sigrids älskare! Ja, om hon vore
En fri och munter borgartös, då kunde
Jag väl ha vågat på en hemlig kyss.
Hon älska mig! Den allvarsamma, vackra
Och stolta flickan! Gå och säg åt henne
Det ordet blott, hon skrattade dig ut
Och gret på samma gång, att du ej bättre
Förstår dig på ett litet blygsamt hjerta,
Som troligen ej känner högre lott
Än att få falla dig om halsen blott.
JOHAN FLEMING,
Nej, nej.
OLOF KLAESSON.
Det der, det duger ej, min själ;
Hon måste än i denna dag bli din,
Ty annars drunknar uti älskarn hjelten,
Och sådant duger ej i tid som vår.
JOHAN FLEMING.
Men om hon icke älskar mig?
OLOF KLAESSON.
Åh prat!
En flicka bär sin tro ej fram på fat;
Den gömmer hon — ja, bilden är fatal —
Som en rekryt sitt hopp att bli genral.
JOHAN FLEMING.
Förlåt den misstro emot dig jag närt!
OLOF KLAESSON.
Gör ingenting. Jag ej stort bättre varit.
Ty som, näst hertigen, af allt på jorden
Jag hatar sorgen mest, så har jag sökt
Förnärmad vänskap vända bort i löje
Och skratta ut dig ur min glada själ.
Men som det orätt var, låt det bli glömdt!
Och nu — ett ord ej om hvad föregått;
Här har du gamla vännens hand tillbaka.
JOHAN FLEMING.
Jag tager den med hjertats tysta ånger,
Jag trycker den vid minnet af den stund,
Då, nyss till Finland kommen, första gängen
Jag till min faders grafvård gick och der
Dig knähöjd såg med kind af tårar stänkt.
Hvem kunde derpå känna glade Olof,
Hvarom i Warschau jag så mycket hört.
Vi derför länge språkade tillsamman
Och kände ej hvarandra alls igen,
Till dess du hastigt mig om halsen for
Och ropade mitt namn. Och det blef afton,
Förrän vi skildes åt och himlens stjernor
Bevittnade vår vänskaps varma ed.
OLOF KLAESSON.
Och troget ock skall denna eden hållas.
Snart komma storm och strid, då pröfvas den;
Då vet du, hvar du har en trofast vän.
JOHAN FLEMING.
Nu låt oss följa Stålarm till min moder!
OLOF KLAESSON.
Ännu i dag blir flickan din — jag håller!
Och om jag vadet tappar, eger du
Min svarta frustande Arab.
JOHAN FLEMING.
Din tok!
Du aldrig kärlek kännt.
OLOF KLAESSON.
Blott åtta gånger,
Och hvar gång följd af små örtret och ånger.
(Båda gå genom vestra sidodörren).
Sjette Scenen.
DANIEL HJORT (träder in bakom pelarena, läsande i en gammal bok).
Jag kan ej säga som den store talarn:
"I skrift och tanke finns min fröjd och tillflykt;
Så gladt finns intet, som ej gladare
Blir genom dem; så sorgligt intet finns,
Som genom dem ej mindre sorgligt blir!"
Jag pröfvat denna sats, men den är falsk.
När dig jag läser, gamle Linus, o,
Ej fylls mitt bröst af glädje, men af ångest.
När jag på edra stora strider tänker,
Hur ringa synes mig ej denna strid!
När jag ert tappra, stolta folk beundrar,
Hvar ser ett sådant jag i denna tid?
När för min själ en Brutus, Marius stå,
Då faller bly tungt öfver mig mitt öde,
Och, fängslad här af tacksamhetens skuld,
Mig sjelf jag måst' besegra. O! att aldrig
Jag skådat denna bok i Wittenberg,
Att aldrig annat för min tanke kommit
Än torr, spetsfundig dogmatik, den käpphäst,
På hvilken tiden, som en blodröd narr,
Nu rider karnaval. Bort, sköna bok!
Jag vill dig bränna upp. En bättre sats,
Än den jag nyss citerat, vill jag svara:
I dröm ock kärlek finnes fröjd och tillflykt;
Så gladt finns intet, som ej gladare
Blir genom dem; så sorgligt intet finns,
Som genom dem ej mindre sorgligt blir. —
Slå upp ditt öga, kärlek, du som drömmer
Uti mitt bröst, att der blir ljus och frid,
Slå upp din blick och hviska Sigrids namn!
Jag henne lärt som barn. Vid stilla kärlek
Jag sett en engel blomma helig upp.
O! jag ej orätt läst i hennes blickar,
(tar fram ur boken en biljett).
De skygga, drömmande. J skrifna ord,
Åt henne yppen hvad jag ej kan säga.
(Gömmer biljetten vid Mariebilden).
Här uppå fridlyst rum, dit hon blott nalkas,
Jag lägger omärkt den. När hit hon kommer
Och ber sin bön, Guds moder bed för mig!
Man nalkas! det är hon och hennes far.
(Går ut genom högra sidodörren).
Sjunde Scenen.
ARVID STÅLARM. SIGRID (med en krans af hvita rosor i handen.
De inkomma bakom pelarena från venster samtalande).
STÅLARM.
Min dotter! Redan alltför länge har
Trolofningen med Johan tyst du afböjt.
Det går ej längre an. Jag sjelf ju ser,
Hur dina kinders blommor blekna af.
Du älskar honom, hvarföre då längre?
SIGRID.
Min dyre fader! Ingen ann' jag älskar
Än dig. Jag vill ej gifta mig. Har jag
Ej nog af kärlek här? Jag vill ej mer.
Till Warschau åter reser Johan Fleming.
Hvi vill du bort mig sända, att en främling
Vid hofvet dväljas! Låt mig bli hos dig,
Min gode fader!
STÅLARM.
Barnsligheter, Sigrid!
Dessutom reser Johan ej. Han blifver
I Finland qvar att dela här med oss
Den fara, som från Sverige hotar.
SIGRID.
Ah!
STÅLARM.
Nåväl, betänker du dig än?
SIGRID.
Låt mig
Inför Guds moder hålla här min bön;
Se'n skall jag svara dig.
STÅLARM.
Farväl till dess!
(För sig). Som snäckans perla gömmer sig för dagen
Och blygsamt drömmer i sin egen glans,
Hon sluter tyst sin kärlek i sin barm,
Min goda dotter!
(Går).
Åttonde Scenen.
SIGRID (på knä för Mariebilden). KATRI (senare).
SIGRID.
Heliga Guds moder!
Min mor jag tidigt miste. Du min tröst,
Min moder blef; så hör min bön, som fordom!
Om andra dig förglömt, så hör dock mig!
KATRI (smyger sig in bakom pelarena).
Hur länge skall jag sörja i min själ,
Och ängslas dagliga uti mitt hjerta,
Hur länge skall min ovän sig förhäfva?
SIGRID.
Så rent, så hvitt, som dessa rosor, var
En gång mitt hjerta. Tyst det blöder nu,
Du heliga Guds moder, gif det frid!
KATRI.
En bön? Och här? Hvem är den hvita dufvan?
Tyst! Skrämmas skall hon, om hon blir mig varse.
Ej för att böner höra, hit jag smugit.
(Gömmer sig bakom Flemingska vapenskölden).
SIGRID.
Gif åt mitt hjerta himlens kraft att segra
Uppå dess onda böjelser och tankar.
(Fäster kransen under Mariebilden).
Nionde Scenen.
DE FÖRRA. DANIEL HJORT (från högra sidodörren).
KATRI (för sig).
Der kommer han. O, att jag ensam vore
Med honom här! När skall den stunden slå?
DANIEL HJORT (blickande på Sigrid).
Skall jag till hennes fötter falla? Fråga
Hvad kärlek blott kan våga? Nej, ej än'?
SIGRID (blir varse biljetten, som Daniel Hjort gömt vid Mariebilden).
Hvad? Detta papper?