DANIEL HJORT.
Ah — Farväl!
SIGRID,
Blif qvar!
KATRI (för sig).
Jag andas åter. Snart jag honom har.
Tionde Scenen.
DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING.
STÅLARM.
Är nu den lilla blyga oron öfver?
SIGRID.
Ja, jag bestämt mig.
STÅLARM.
Och så allvarsam?
SIGRID (med förställd fröjd).
Du tycker det! Nå ja. Ett ja, min far,
Det flyger ej med fjärilsflygt på tungan.
Det tusen nycker, tusen skygga tankar
Besegra måste, som så länge bry oss,
Tills man tar mod och säger: här min hand!
(Räcker handen åt Johan Fleming).
JOHAN FLEMING.
Du ljufva hand! Hur har du icke låtit
Mig vänta uppå dig! Än darrar den,
Som om den bort sig ville från mig rycka.
(Kysser Sigrids hand).
Så tar jag denna pant uppå min lycka.
Nu finnes ingen sorg och saknad mer,
Och qvällens fest, som ämnad var att fira
Mitt afsked, du förvandlat i en fest,
Der kärleken är värd och fröjden gäst.
SIGRID.
Här är så qvaft i denna tunga sal!
Hvar är din moder? Låt oss gå till henne!
JOHAN FLEMING.
Kom hellre ned i slottets trädgård då!
SIGRID (undvikande).
Re'n börjar aftonrodnan vestern måla,
Och höstens blommor hälft förvissna stå.
JOHAN FLEMING.
Ser du på dem, de vakna upp och stråla.
(Sigrid och Johan Fleming gå).
Elfte Scenen.
KATRI. ARVID STÅLARM. DANIEL HJORT.
STÅLARM.
Gå lätta ungdom med din lätta oro! —
Här, Daniel Hjort! Skrif dessa bref i ordning!
De skola hän till alla väderstreck,
Hvarhelst vi ha en stridsbror rask och käck.
Slut blir med frid och ro i slott som tjäll,
Men gladt vi skola fira denna qväll.
Hör svenner!
(Betjening inkommer).
Tanden ljus, låt lampor glimma!
Snart strida vi, nu njuts en sorglös timma.
(Går, förenande sig med ankommande gäster. Festlig upplysning.
Musik höres utom scenen).
Tolfte Scenen.
KATRI. DANIEL HJORT. FÅNGVAKTAREN.
FÅNGVAKTAREN.
Hvart nu så upprörd, mäster Daniel?