DANIEL HJORT.
Fly, fly, du kärlek, du, min sista dröm!
Du blef det bittraste af allt det bittra
Uti min lefnad! Hvarför blef just jag
En hemlös, vilsekommen gäst i verlden,
Ett hittebarn förutan namn och far?
Sin rot har minsta blomma, hafvets våg
Ger upphof åt en annan, mossan har
En grafsten dock att växa på, den fånge,
Som dog i natt, han hade dock engång
Ett lif att lefva för. Hvad eger jag!
KATRI (framträdande).
Mer, än du tror och mer, än här kan sagas.
DANIEL HJORT
Ha! Åter qvinna står du i min väg!
Så tala, säg en gång, hvad vill du mig?
KATRI.
Jag har den fackla, som ditt dunkla öde
I blodrödt sken skall lysa upp och ge dig
Tillbaka allt, hvad här du saknat har.
Möt mig i morgon qväll vid slaget nio
På Åbo torg; man kommer, gå, farväl!
(Hon drager sig tillbaka bakom en pelare).
DANIEL HJORT (aflägsnar sig långsamt, då han blir varse Ebba Fleming).
Fjortonde Scenen.
KATRI. EBBA FLEMING.
EBBA FLEMING.
På nytt slår kriget vingen öfver norden; —
Och du, Klaes Fleming, är ett stoft i jorden!
Ner öfver oss din starka ande sänd
Och samma kraft i våra hjertan tänd,
Hvarmed du Finland höll med säker hand —
På tidens vilda stormupprörda vågor
Hur folket stod i uppror och i lågor! —
Vid svuren trohets säkra ankartand!
Ditt svärd var härar, och din kraft var spord
Från Polens sol till norrskenet i nord,
Och Sveriges krona hängde på ditt ord!
Och samma själ, hur blid, hur varm den var
I hemmets ro; hans blick, hur ljuf och klar!
O! jag vid detta hjerta hvilat har.
KATRI (som stigit fram ock hört Ebba Flemings monolog, gör en hotande åtbörd och skall aflägsna sig, men märkes af Ebba Fleming, som förskräckt studsar tillbaka).
EBBA FLEMING (med ett anskri).
Ah! hvem är ni! Hur har ni kommit hit?
KATRI.
Ohörd som sorgens suck i glädjens sal,
Omärkt som, bland de mäktige, föraktet.
EBBA FLEMING.
Bort hemska syn! Bort dit, hvar'från ni kom!
KATRI.
Det är för långt tillbak's till Österbotten.
Var helsad från dess grafvar och dess öknar!
Jag helsar dig ifrån din makes verk.
Femtonde Scenen.
DE FÖRRA. ARVID STÅLARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING. SIGRID STÅLARM. GÄSTER.
(Vid Ebba Flemings anskri hafva alla inkommit och församlat sig i fonden),
EBBA FLEMING.
Ah! Drifven henne bort!
(Förenar sig med de andra).
KATRI.
Kom mig ej när!
Bereden er på hvad som förestår.
I störtat folket i förderf och död,
Men fast vår gård ni bränt, och från oss röfvat
All kärleks kraft, så lefver hatet än!
Det smyger spårlöst fram vid tiggarstafven,
Det håller råd med skuggorna i grafven,
Lyss vid palatsets dörr, i kojan talar;
Då brista vapensköldar, remna salar,
Så länge lefver det, tills hämdens dag
Går ned i blod, — och detta hat är jag!
(Aflägsnar sig skyndsamt).
Slut på Första Akten.
ANDRA AKTEN.
(Åbo torg med domkyrkan i fonden. Till höger ingången till en bod.
Något fram på scenen en schavott. Skymning.)
Första Scenen.
TVENNE BORGARE.
FÖRSTA BORGAREN.
God afton, du, hur' står det till?
ANDRA BORGAREN (vid boddörren.) Ingenting att säga derom i så oroliga tider, som dessa.
FÖRSTA BORGAREN. Sörj den som vill. Ger Gud dag, så ger han råd.
ANDRA BORGAREN. Ja den som bara hade råd att vänta! Polsk inqvartering, dryga utskylder, flickorna bakom lås och bom, onda tecken på himmelen, spöken som strida i luften, sjöfarten hindrad till Sverige. — Usch! det finns en sorg på hvar fingerled den här tiden. Jag väntar bara att en vacker natt få se slottet dansa polska med domkyrkan på ett munkrep, för att allt i verlden skall vara upp och ned, utom vi två.
FÖRSTA BORGAREN. Ondt finnes det alltid, käre vän. Finnes det inte utom oss, så finnes det inom oss. "Ju strängare vår Herre uppfostrar oss, sade far min i tiden, dess bättre menar han det med oss". Det säger Biskopen också. Ni var inte i kyrkan i sista söndags.
ANDRA BORGAREN. Hade annat att tänka på, träffade en svensk skutfarare, en rask karl, må du tro. Hertigen har knäckt herrarne i Sverige och snart skall han komma hit också.
FÖRSTA BORGAREN. Jo, jo, så säger man. Det finns många herrar i riket nu för tiden, och ju flere kockar, dess sämre soppa, och vi äro soppan vi —
ANDRA BORGAREN. Som ätes opp ja. Låt se, låt se! Vet ni hvad, Jansson, det sker hiskeliga saker om natten, der omkring schavotten.
FÖRSTA BORGAREN. Huh! Det mörknar redan!
ANDRA BORGAREN. Jag har måst flytta min säng i ett annat rum, ty om midnatten tisslar och tasslar det jemt här utanföre och lemnar oss ingen ro i huset. I går natt, Jansson…
FÖRSTA BORGAREN. Nå, i går natt…
ANDRA BORGAREN (stängande boden). Så rang det liksom af domens klockor i luften, och här omkring schavotten sjöng en dödspsalm sig sjelf, utan att man visste, hvarifrån det kom.
FÖRSTA BORGAREN. Huh, det är ruskigt och mörkt härute. God natt, kära bror!
ANDRA BORGAREN. Bah! Vill du inte komma in och hålla mig sällskap?
FÖRSTA BORGAREN. Tack, tack! I sådana här tider trifs man helst hemma vid ljus hos hustru och barn sina. Måtte det bli bättre tider for dem en gång. God natt, god natt!
(Han går. Månen framskymtar ur moln och kastar svarta skuggor öfver scenen. Andra Borgaren går in i sin bod, den han stänger efter sig).
Andra Scenen.
DANIEL HJORT (inkommer).
"Jag har den fackla, som ditt dunkla öde
I blodrödt sken skall lysa upp", så föllo
Ju hennes ord. Jag hör dem än, jag hört dem
Igenom sömnlös natt och dagens hvimmel.
Du öde, skall ditt dok du ändtligen
För mig upplyfta! Fader, moder, hem!
Hvad ljufva ord! jag sagt dem aldrig förr.
Är det en dröm, en dröm, som gäckar mig?
Min hela själ är väntan, mina sinnen
Försmält uti ett enda: hörseln. (Lyssnar). Hör jag
Ej steg, ej röster här!
(Tornuret slår nio).
Ah, timman slår!
Tredje Scenen.
DANIEL HJORT. KATRI.
KATRI.
Hvar är du, för hvars skull i tjugu år
Min fot har blödande på törnen trampat,
Hvar är väl du, så känd och dock så okänd,
Uti hvars hand ett vapen jag förtror,
Som blodshämd starkt, som dödligt hat så segt?