DANIEL HJORT.
Nej, min gosse!
Om ock en knekt jag vore såsom du,
Jag icke för din lilla sold det gjorde.
Två gånger mindre än den knektarna
Hos hertigen med skuldfritt samvet njuta.
(Drager sig undan).
KNEKTEN.
Hvad mente han? Bor satan eller Gud
I den der svarta rocken. All min kraft
Han pratat bort. Nå, gudskelof, det är
För sent att skjuta. — Tvenne gånger mindre
Än solden, hvilken hertigen består! —
Hvad rör det mig? Om icke bort han gått,
Jag huggit honom ner. — Ett sällsamt tal!
Hvad skall jag göra nu? När i ens hufvud
Rätt underliga tankar vakna upp,
Är bäst med en god vän att derom språka.
(Han går).
Andra Scenen.
DANIEL HJORT (inkommer, sätter sig på kanonlavetten och blickar efter knekten).
Det var det första — skall det bli det sista?
Tredje Scenen.
DANIEL HJORT. SIGRID STÅLARM.
DANIEL HJORT (för sig).
Åh, jungfru Sigrid! Se så blek hon är,
Den lilla engeln slokar sina vingar,
Som om hon vandrat öfver lik och blod,
Som om hon varit ner i fängselhvalfven
Och sjungit Johan Flemings kärleksvisor
Till kedjors rassel. Det var god ide!
(Högt), God morgon, fröken Stålarm!
(För sig). Sa' jag Blodarm!
SIGRID.
Hur mår du Daniel?