DANIEL HJORT.
Det är en gåta,
Att fast man vet, hur man skall lösa gåtan,
Så vill man hellre den allt mer förvirra.
Se det är knuten.
Tredje Scenen.
DE FÖRRA. JOHAN FLEMING.
SIGRID.
Johan!
JOHAN FLEMING.
Du, min Sigrid!
Här midt bland storm och död? Gå in i slottet!
SIGRID.
Så herrlig morgon genom fönstret sken,
Så fridfull vågen log, så tyst stod skogen,
Att ut jag lockades.
DANIEL HJORT (för sig).
Det är lockfogeln,
Som skall mig narra i sitt nät. Få se,
Om ej de sätta gillret ut tillsamman.
SIGRID (fortsättande sakta till Johan Fleming).
Då såg jag här
Den stackars Daniel Hjort. Du känner allt;
Gör honom till din vän, var god mot honom,
Lär honom glömma…
DANIEL HJORT (som lyssnat).
Sa' jag inte det?
Det här blir bra. Olycklig kärlek så
Den stackars Daniel Hjort förvirrat har;
Och är han inom eller utom muren
Hvem fäster sig dervid; det hör till turen.
SIGRID.
Jag lemnar eder nu.
(Hon går.)
Fjerde Scenen.
JOHAN FLEMING. DANIEL HJORT.
JOHAN FLEMING (blickande efter Sigrid).
En himmel är
Den ljufva flickans själ, så klar och ren,
Att minsta vårmolns skugga märks derpå.
Hjort, du mår icke väl? —