DANIEL HJORT.
Ack, hvad ni är god!
Ha, ha, hvad det är lätt att vara god.
(Stiger upp ock går.)
JOHAN FLEMING.
Det ligger något sällsamt, onaturligt
I hans förändring, som jag ej förstår.
Der speglas något brustet i hans blick
Och ännu mera hörs det i hans tal.
Dock hvarför skall jag tänka uppå honom,
Slog han ej af min vänlighet med hånfullt
Och bittert löje. Bäst är att ej märka
På honom. Egenkärlek är hans sot
Och andras liknöjdhet dess bästa bot.
Femte Scenen.
JOHAN FLEMING. ARVID STÅLARM. EN OFFICER (vandrande på muren).
Senare EN PARLAMENTÄR.
OFFICERN.
Den slup, som nyss med underhandlingstecken
Mot slottet lade, nu helt nära står;
Nu lägga de vid muren till.
(Stiger ner från muren.)
JOHAN FLEMING.
Hvad vill man?
STÅLARM.
Ett hud från flottan att med litet prat
Oss roa, medan krigsorkestern stämmer
Till ett fortissimo.
PARLAMENTÄREN (uppstigande från sjösidan på muren med en hvit fana i handen).
Jag helsar dig
Från Scheel, vår amiral, och dig förkunnar
Att eder landthär är vid Helsingfors
Af hertig Karl fördrifven och besegrad.
Godvilligt öppna derför detta slott
Och afsvärj Sigismund för sista gången,
Om nåd du hoppas vill skall gå för rätt.
JOHAN FLEMING.
Hvad säger han? Styr blinda lyckan verlden?
STÅLARM.
Tillbaka helsa till din amiral
Och säg, att hertig Karl vid Helsingfors
Är af vår landthär slagen och fördrifven,
Och att han derför må ta sig i akt,
Om han vill hoppas att sin flotta rädda.
Säg det åt honom, han på mig skall tro
Med lika mycket skäl, som jag på honom.
PARLAMENTÄREN.
Det svar var väntadt af ert öfvermod;
Hör derför hvad till sist jag nu er säger.
Om längre med ert trots ni retar oss,
Skall amiralen de af edra vänner,
Som följa oss från Kastelholm som fångar,
Halshugga låta och till er varnagel
Fastspika deras hufvuden på pålar
Midt i er egen åsyn, för att så
Från blodig talarstol för er predika
Med skräckfull död er egen framtids dom.
Betänken er! Det gäller deras lif.
JOHAN FLEMING.
Hvad grymt ha de väl gjort, så grymt att straffas!
Din hvita fana rodnar utaf blygd
För sådant tal; vanhelgadt är dess skygd.
STÅLARM.
När rättigheter, vuxna ur vårt hjerta,
Med makt och ära stå på slumpens spel,
Ett menskolif en småsak blir, ett öre
På tidens raffelbord. Jag offrar dem
Som mig de offrat, om på dem det gällt.
Fäll ner din hvita fana, skynda dig
Tillbaka, om du döden undgå vill.
Det enda svar, vi ha på sådant tal,
Är ärligt motstånd uppå lif och död.
PARLAMENTÄREN.
Bestraffas skall du, trotsiga befäl;
Ej nåd, ej skoning finnes mer. Farväl!
(Stiger ner bakom muren.)
JOHAN FLEMING.
Låt till en öppen plats oss gå, hvar'från
Vi kunna skåda bort till andra stranden.
Vid dagens ljus! de skola det ej våga,
Ej så våldföra sig på fångne män!
(Stålarm och Johan Fleming gå.)
Sjette Scenen.
DANIEL HJORT (inkommer).
När svärdomgjordad Kain slog herden Abel
Ihjäl och, plågad af sitt brodermord,
Af Gud sig öfvergifven kände, gjorde
Han sig ett beläte, för hvilket han
Sitt offer tände — och det nämnde Äran.
O, hvilken herrlig afgud! herrlig är
Med herre slägt, och Kain han var på jorden
Den förste herrn. Det var en snillrik karl!
Så konstigt skapade han denna afgud,
Att just i den man dyrkade sig sjelf,
Som om den varit bräckligt spegelglas,
Och dock står den ännu. För dig, o, ära!
Jag lefver, dör! — "För dig, o, ära! slår jag
Min bror ihjäl!" — "Jag tackar er så mycket,
Er äran är!" — Ha, en ironisk Gud! —
Och verlden har han bunden uti kedjor.
En broder hade Abel, Seth vid namn,
Hvarföre hämnades han ej på Kain? —
Det var en stackare! Hvarföre smög han
Ej in i Kains palatser och sin knif
Högg genom ryggen in allt till hans lefver?
Han ämnade det kanske, smög sig in,
Såg Kains afgudabild, förtrollades
Och föll i stoftet neder, ångerfull.
Det var en stackare! Ej sannt, J skuggor,
J blodiga? Ej sannt, J alla andar,
Som ej fån ro i dessa hemska hvalf,
Der edra ben, ombundna än af kedjor,
I mörkret lysa! — Hämnd! Hämnd! —
Tyst jag kommer;
Och ljudlöst, spårlöst, svärdlöst kommer jag!
Vår nästa natt skall bli min första dag!
(Går.)
Sjunde Scenen.
ARVID STÅLARM. JOHAN FLEMING mötande EBBA FLEMING.
EBBA FLEMING,
Här händer något rysligt. Ifrån fönstren
Man ser på andra stranden hemska verktyg
Uppresta…
STÅLARM.
Se ej dit, man vill förskräcka
Vårt mod; det skall blott högre egga det.
Vid Gud! Jag skall åt dessa ädla offer
Ge herrlig dödssalut och följesvenner
På färden till en bättre verld. Upp, knektar!
Till luntorna! i kretsar utaf eld
Må alla murar flamma högt af vrede!
(Går.)
(Kanonskott, scenen starkt upplyst.)
JOHAN FLEMING.
Är detta ärans glans, är det den lager,
Jag drömde hjelten ge en evig dager?
Finns intet ridderskap i Sverige qvar?
Vårt fordna fromma folk, hvar finns det? Hvar?
Säg, Ebba Fleming, har vår strid, vår sak
En sådan blodig handling på sitt samvet?
Säg att den det ej har, och jag skall ega
Ett lejons kraft, ett svärd på hvarje finger,
En blixt uppå hvar egg! —
EBBA FLEMING.
Till striden, son!
JOHAN FLEMING.
Ja väl! Till strid med hämndens, hatets brand!
Bort kärlek, ömhet! — Arma fosterland!
(Går. Ebba följer honom.)
Tablå.
(Amiral Scheels högqvarter gentemot Åbo slott. Ett boningshus till höger i förgrunden. Afton. Månsken.)
Åttonde Scenen.
TVENNE af Hertigens SOLDATER (gående på vakt utanför boningshuset).
FÖRSTA SOLDATEN. Nå, du säger ingenting.
ANDRA SOLDATEN. Jag tänker.
FÖRSTA SOLDATEN. Hvad tänker du då?
ANDRA SOLDATEN. Jag tänker upp en visa.
FÖRSTA SOLDATEN. Och jag tänker på fästningen… den håller i som en sköldpadda. Vet du hvad sköldpadda ä', du? — Det är en sorts stockfiskar, som ha ett ogenomträngligt skal, du, och man måste steka dem på glöd, innan de krypa ut derifrån. Jag önskar vi snart hade hertigen här, så finge vi hålla dem i eld från både land och vatten.
ANDRA SOLDATEN. Hur tror du det ser ut der innanför? Finnarne kunna trolla, du.
FÖRSTA SOLDATEN. Må de använda hvad makt som helst, utan folkets kärlek stå herrarne utan rötter. Puh! kommer ovädret och der ligga de som stormfallen skog.
ANDRA SOLDATEN. Jag undrar hur de ha det der hemma hos oss bortom elfvarna i dalen.
FÖRSTA SOLDATEN. Tänker du nu på ditt rusthåll igen? Gudskelof, att jag bara var bonde dräng, som ingenting annat har än min sold, mitt korpralskap, min flicka och min frihet.
ANDRA SOLDATEN. Det är skördetid som bäst. Vill du höra min visa?
FÖRSTA SOLDATEN. Nå sjung den då, men bussig skall den vara.
Nionde Scenen.