DANIEL HJORT.
God natt, mitt fordna lif. Nu tysta månsken,
Du nattens onda, bleka samvete,
Gengångare i jordens midnattsdröm,
Tvinsjuka ljus, som tviflar på dig sjelf,
Ej sqvallra i mitt spår på dunkel väg.
(Går.)
ANDRA SOLDATEN (sjunger om sista versen i sin sång).
Nu skördas på åkern och bergad är hvar äng,
Gud gifve, att rik vore säden!
Och kommer jag ej åter, så får jag blodig säng;
Godt sofver man, när man dör med heder.
Ty dålig den bonde, som ej från plogen går,
När det med tro och frihet i landet illa står.
Gud skydde vår hertig och Sverige! —
Slut på Tredje Akten.
FJERDE AKTEN.
(Stora salen på slottet, Morgonrodnaden strålar in genom fönstren och belyser föremålen i början af akten).
Första Scenen.
JOHAN FLEMING (hvilar slumrande, med armen i band, på en soffa till venster), EBBA FLEMING (blickar upp från honom och ser utåt).
EBBA FLEMING.
Re'n sol går upp, och flydd är ändtligt natten,
Den långa natten efter rastlös strid
I fyra dar; men ack! Hur går den upp!
Vänd, stjernors drottning, sol din glans från mig!
I veklig klagan sjunker jag, — och der,
Der ute, obevekligt såsom förr
Fiendtlig flotta står, och intet segel
Till hjelp oss skyndar öfver liknöjdt haf,
Och intet bud om våra vänners öde
Framtränga kan till oss. — Tyst! Upp han vaknar.
JOHAN FLEMING (vaknar och reser sig upp).
Ack, hvilken herrlig dröm! Jag känner mig
Så styrkt, så glad!
EBBA FLEMING.
Du drömt?
JOHAN FLEMING.
Och idel ljus
Och frid och lycka! Jag på Qvidja var.
Till mig kom kungen dit uppå besök,
Då fridens första skörd på gyllne fält
Jag in med folket bergade tillsammans.
Allt var förändradt: rika parker, der
Nu vildskog står, uttappadt var hvart kärr
Och bytt i åkerfält. Mig kungen tog
Inunder armen och så gingo vi
Igenom folkets högtidsklädda leder,
Och blommor ströddes rikt uppå vår väg,
Och mössor svängdes vid hurrah i luften,
Och suckande såg Sigismund på mig
Och sade: Byt ditt rike emot mitt! —
Så man sig sjelf kan smickra uti drömmen
Och glömma bort i denna lifvets afbild
All strid och omsorg. — Moder, ingen visshet
Om landthärns öde än?
Andra Scenen.
DE FÖRRA. ARVID STÅLARM (som inträdt). Senare OLOF KLAESSON.
STÅLARM.
Ett bud har kommit
I denna natt; igenom sorglös vakt
Det lyckats smyga hit.
JOHAN FLEMING.
Och detta bud?
STÅLARM (pekar på Olof, som inkommer).
Här är det.
EBBA och JOHAN FLEMING.
Olof Klaesson!
OLOF KLAESSON.
Ja tyvärr!
EBBA FLEMING.
Och krigshärns öde?
OLOF KLAESSON.
Spridd är den och slagen,
Och jag hardt när att bli tillfångatagen.
Förgäfves jag de lejda skaror ropar
Och söker samla deras spridda hopar;
Om ej jag några falska hjertan stungit,
De sjelf i band till hertigen mig tvungit.
Mod vänner! Om jag icke hoppats än,
Jag hit till eder kommit ej igen.
Vi skola hålla oss till sista man,
Oss trotsar lyckan, trots mot den tillbaka!
STÅLARM.
Visst står vårt slott, det än ej störtat samman,
Ehur' det snart får skäl; besättningen
Gör myteri, står trotsig vid kanonen
Och skjuter ej; förräderi kringsmyger,
Insnärjer oss.
EBBA FLEMING.
Och ingen hjelp från Polen.
JOHAN FLEMING.
O, Sigismund!
OLOF KLAESSON.
Så återstå dock vi.
STÅLARM.
Dock vi? Hvad äro vi? Hvad kunna vi,
Vi, öfvergifne och förgätne här!
Ha, Sigismund, är detta lönen då
För all den trohet, vi emot dig visat!
O! att vi aldrig känt den lumpna känsla,
Som svaga mödrar närt oss med som spenbarn,
Som drifver barnet att sin fader hylla,
Att såsom yngling vörda än hans svaghet
1 gråa hår och skydda dem för skymf;
Den svaga känsla, hvilken högst i dårskap
Dock stiger, då den böjer undersåten
För kungen ned att honom dårligt dyrka
Som landets fader och sin äras borgen!
O! att vi qväst den, såsom hertigen,
Som alla andra, och vår egennytta
Sått ner i upprorsandans feta jordmån
Och skördat der vid packets jubel nu; —
Då hade vi ej öfvergifna stått
Med bruten lit och ensam, sviken tro!
EBBA FLEMING.
Är det väl Stålarm, Stålarm, som så talar,
Det finska ridderskapets pelare,
Vår konungs stöd, Klaes Flemings vän och Finlands
Sjelfständiga och fasta svärd!
STÅLARM.
Tack Ebba!
Jag har ej sofvit uppå tvenne nätter.
Bort, bort, du svaghet; kungen kallar dig!
Upp, trötta tanke, efterverlden manar;
Natur jag vill besegra dig!
(Till Olof Klaesson).
Hur var det?
Vår krigshär slagen är. Då hvilar allt
På oss allen'. Dock, ännu låt oss hoppas
På hjelp från Polen.
(Officerare inkomma).
Här befälet kommer,
Som hit till sista råd jag sammankallat.
Tredje Scenen.
DE FÖRRA. OFFICERARE. DANIEL HJORT.
STÅLARM.
Ha'n J med veteranerne besatt
Slottsportarna och uppställt knektarne
Här utanföre?
(Sorl bakom Scenen).
FÖRSTA OFFICERN.
De er svara sjelfva.
DANIEL HJORT (för sig).
Hör, det är min orkester det, och stycket.
Som spelas upp, det eder dödspsalm är.
ANDRA OFFICERN.
Doft växer deras knot, med möda fick jag
Dem ordnade. Till hertigen har redan
En del i nattens mörker öfverflytt,
Och af de öfrige är svårt att säga
Hvem är att lita på.
STÅLARM.
Välan, vi skola
Snart få rent spel i saken, och från hvetet
Allt ogräs sjelft må skilja sig!
(Slår upp balkongsdörrarna, och talar derifrån nedåt).
Soldater!
Man sagt mig att bland eder — — —
(Sorlet tillväxer).
Tyst! falske uslingar, edsbrytare,
J pligtförgätne, som med fega tankar
Förqväfven modet i de bättres bröst,
J dåliga kamrater, tron J väl
Att vi behöfva er! Fritt må hvar knekt,
Som önskar det, gå hän. Slå slottets portar
På gafvel upp, att sådan giftig luft
Må strömma ut och ej oss här förderfva!
(Går hastigt från balkongen).
JOHAN FLEMING.
Jag kan, jag vill ej tro det —
STÅLARM.
Skåda sjelf!
JOHAN FLEMING (ser ut genom fönstret).
De bölja om hvarandra. Täta massor
Mot porten störta sig. Förgäfves söka
De gråa veteraner hejda dem.
STÅLARM.
Må ingen hejda dem.
OLOF KLAESSON.
Du vågar mycket.
STÅLARM.
Blott huggit af den arm, hvars lamhet annars
Också till hjertat kunnat sprida sig.
Nu må vårt råd begynna.
OLOF KLAESSON.
Värre makter
Än missmod verkat det. — Om jag tror orätt,
(med en blick på Hjort).
Så visar detta bleka anlet galet.
STÅLARM.
Kamrater! Finnes någon ibland eder,
Som önskar öfvergå till hertigen,
Han fritt det säge, fritt det göra må;
Ty intet annat återstår för den,
Som blifver qvar, än att med ära falla.
(Tystnad).
Finns någon ibland er, som något har
Att hoppas på af hertigen och röstar
För underhandling?
FÖRSTA OFFICERN (pekande upp mot skriften öfver balkongen).
Non illo parcet
Tempore dextra reis.
STÅLARM.
Välan då, vänner;
Fast svikna i vår lit på Sigismund,
Fast öfvergifne af vårt eget folk,
Vi skola visa hertigen i döden,
Att än vår konung och hvarandra trogna
Vi till hans planer ropa enigt: nej!
Och när på tröskeln här de siste fallit
Och hertigen instörtar jublande
I dessa salar, blott en man, en fackla
Behöfs, och slottet störtar öfver segrarn.
Och i ruinerna af dessa hvalf
Vi honom och vårt nederlag begrafva —
Och Sveriges thron och Sigismund är räddad. —
TREDJE OFFICERN.
Hurrah för Sigismund! Vi följa dig.
DE ÖFRIGE.
Hurrah för Sigismund! Hurrah för Stålarm!
STÅLARM.
Så svärjen det vid edra dragna svärd!
Vid fädrens skuggor och vid ärans glans!
ALLA (draga svärden).
Vi svärja det.
STÅLARM.
Så återstår oss blott
Att kasta lott om platsen ner i hvalfvet.
JOHAN FLEMING.
Behöfves ej. Min arm mig nekar strida,
Dock är den stark nog att en fackla föra.
Förtro det värfvet mig,
STÅLARM.
Må gå. Åt dig
Vår ära vi förtro med detta. — Nu
Må hvar och en i tysthet sig bereda
För evigheten. Sedan samloms här
Med klara samveten och glada hjertan,
Att tömma före stridens sista brand
Den sista guldpokaln för kung och land.
ALLA.
Hurrah för Stålarm!
(Officerarne aflågsna sig småningom).
EBBA FLEMING (omfamnar Johan).
O, min son!
(Stålarm går).
JOHAN FLEMING.
Min moder,
Vi måste rädda Sigrid.
EBBA FLEMING.
Det är sannt!
JOHAN FLEMING.
Följ henne du, blif hennes moder.
EBBA FLEMING.
Johan!
En bättre tröstarinna finner hon
I hvarje qvinna än i mig; — Nej här,
Lik Indiens stolta enkor vill jag dö
Och ila utur offerbålets lågor
Till ärans himmel i min makes famn!
(Går).
Fjerde Scenen.
JOHAN FLEMING. SIGRID STÅLARM (inkommer förklädd till bondflicka).
SIGRID.
Hvad föregår här, Johan? Mig min fader
Befallt att kläda mig i denna drägt
Och sagt att bort jag måste härifrån.
Hvart än jag ser, jag skådar stränga blickar
Och slutna anleten. Hvad är det, Johan?
Hvarföre vill min far mig sända bort?
JOHAN FLEMING (hela scenen vekt och innerligt).
Vi, som bli qvar, vi ämna dö i dag.
SIGRID (ödmjukt).
Och derför — — —
JOHAN FLEMING.
Ämna vi dig frän oss sända.
I denna drägt man dig ej känna skall,
Till dess du hunnit fram till våra vänner,
Och färden går helt lätt här öfver viken,
Dit knappt en vilsen kula nå'ngång kommer.
SIGRID.
O, att den hunne mig! — Och du ej frågar,
Om jag det ville…
JOHAN FLEMING.
Svara, Sigrid, mig,
Säg öppet — då du gaf din hand åt mig,
Gaf du af kärlek den? —
SIGRID.
Har jag dig gifvit
Ett skäl till tvifvel om min tro?
JOHAN FLEMING.
Åh, nej!
Dock, hjertat väger icke skäl mot skäl.
Jag vet ej, men nu, Sigrid, säg mig — kan
Du älska?
SIGRID.
Ej så innerligt, som du.
JOHAN FLEMING.
Låt mig få se i dina vackra ögon.
Se upp på mig. Säg, om jag bad dig blifva
Tillsamman här och dö med mig — ej sannt,
De skulle icke stråla rätt af fröjd?
Du svarade mig ja kanske, men sedan
Du lade till; "I denna tunga sal
Här är så qvaft"… Minns du?
SIGRID.
Nej!
JOHAN FLEMING.
Jo, du minns det.
Ack, Sigrid! Om du mig ej älskade,
Hvi gaf du mig din hand, hvarföre sade
Du ej: Jag dig ej älskar. Då jag skulle
Ej plågat dig så länge, som jag nu
Fast omedveten gjort det.
SIGRID.
O, min Gud!
JOHAN FLEMING.
Jag förebrår dig ej, tvärtom mig sjelf
Jag förebrår. Farväl, farväl, min syster!
Blif lycklig en gång, när en själ du finner,
Som är dig värd, och minns mig som en vän!
SIGRID.
Nej, Johan, sänd mig icke bort. Om ock
Jag ej är värd att dö med dig, jag önskar
Dock intet annat än få dö.
JOHAN FLEMING.
Och hvarför?
Rår du väl för, att ej jag dig var kär
I högre mått än någon ann'. Ditt hjerta,
Hur kan så hårdt och dock så vekt det vara.
Farväl! Nu dör jag lycklig; men du skulle
Ej göra det.
SIGRID (för sig).
O, om jag hade mod
Att säga honom allt!
JOHAN FLEMING.
Jag går att ställa
I ordning slupen till din affärd nu.
Farväl så länge!
(Går).
SIGRID.
Gå ej, Johan! Ah!
Han gick, han mig ej hörde. O, min Gud!
(betäcker sitt ansigte med händerna)
Hvi har du öfvergifvit mig och lemnat
Mig i det onda hjertats våld! — Se der
Den hvita kransen på Mariebilden!
Är jag lik den, som kransen fordom band?
Ja, som den brutna rosen är den friska.
Femte Scenen.
SIGRID. DANIEL HJORT.
SIGRID (blir varse Daniel Hjort).
Han!