DANIEL HJORT.
Bed, bed! Det passar er. Gå bort och bed
Och nyttja ej till annat edert hjerta,
Att det ert namn ej hånar. Nyttja ord,
Som vingar ha från himmel allt till jord,
Och bed, bed, bed! Kanhända Gud är nådig,
Åtminstone så nådig, som rättrådig.
(Sigrid går).
Sjette Scenen.
DANIEL HJORT (ensam).
Skall jag er låta dö och dö med er,
Med hertigen och allt i samma lågor? —
Så vore striden slut och allting slut,
Så finge jorden frid, och döden bredde
Det tjocka täckelset, som hålla skall
Till domedag, uppå min hemlighet,
Och alla dessa synder, fienders
Som vänners… Ha! Du blinkar, dödsens svärd,
Som hänger öfver tusen hufvuden,
På spindeltråden af min svaga vilja!
Nej, nej! Derför blef jag ej född, derför
Ej forsar de förtrycktes blod med storm
Från hjertat upp till hjernan genom mig,
I afgrunden har himlen dykat ned
Ny kraft att hemta upp till brustet verldsskick.
Så fyll då, hämnd, min själ så med din ande,
Att intet annat utom dig den vet,
Håll vilda hat, håll fast vid hjertats rot
Och lär det endast slå på din befallning!
Sjunde Scenen.
DANIEL HJORT. ARVID STÅLARM. OLOF KLAESSON. JOHAN FLEMING.
EN VETERAN (inhämtande vinbägare). OFFICERARE. Senare SIGRID.
STÅLARM (i samtal med en officer).
När jag var barn en tvillingsbror jag hade,
Som dog helt späd ännu. Jag minnes hur
Jag bad uppå hans graf, att bli förskonad
Ifrån att komma i den svarta jorden.
Rätt sällsamt, att hvad flyktigt, oförståndigt,
Som barn vi önskat, ofta se'n besannas;
Ty nu vi resa genom luften rakt
En ginväg öfver jorden bort från lifvet.
Käck bägarn hit! Skål, trogna krigskamrater,
För hedern, lifvets vin och ärans perla
I botten uppå lifvets bägare! —
(Alla dricka).
Sjung, Olof, sjung för oss en munter visa!
OLOF KLAESSON.
Ha alla sina bägare? Se här!
(Han räcker en bägare åt Daniel Hjort, som motvilligt tager den).
Sång.
Sankt Göran det var en riddare god
Vid glas som svärd.
Med glädje han drack och med fröjd gjöt sitt blod,
Stolt var hans färd.
Mot draken han kom med svärdet i hand
Och en munter sång,
Och fallen låg draken i purpurröd sand
På samma gång.
Hurrah för mod och fröjd!
KÖR.
Hurrah för mod och fröjd!
OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort).
Hvad nu? Din bägare är full till randen.
Du smuglar, Daniel Hjort! Klang och drick ut!
(Sjunger).
Sankt Göran han för prinsessan som fru
Till egen härd.
Och kungen han sade: "den bäste är du,
En krona värd!" —
— "Nej kronan behåll, åt sonen din gif,
Den är mig för tung.
Men låt för dess ära mig offra mitt lif,
Min dyre kung!" —
Hurrah för tro och fröjd!
KÖR.
Hurrah för tro och fröjd!
(Ett kanonskott höres).
OLOF KLAESSON.
De börja redan, än en vers är qvar.
(Sjunger).
Mot fiender hundra ensam han stred,
Hans kung vardt blek.
Han högg och han segrade, dignade ned,
Gladt som på lek.
Och kungen höll in på segrande färd
Och med blick i brand.
O! Finge jag byta fast tusende svärd
Emot din hand!
Hurrah för fröjd och död!
KÖR.
Hurrah för fröjd och död!
(Under denna vers aflägsnar sig en och annan officer).
OLOF KLAESSON (till Daniel Hjort, som ämnar gå).
Hvart skall du, Daniel Hjort?