II.
Åtta dagar hade gått till ända, och vid det lummiga träd, hvarunder Gustaf brukade sitta, var en graf uppkastad. Om vandraren frågade de små barnen, som lekte i lunden, hvems den grafven var, så svarade de alla med en mun:
"Det är hans, den gode furstens."
Och om man händelsevis mötte någon äldre man eller qvinna, som styrde sin gång ut till Kaschin, och frågade dem i hvad ärende de skulle gå dit, så fick man det svaret:
"Vi vilja se den gode furstens sista färd."
Med friden på sina läppar hade Erik XIV:s och Katarina Månsdotters son, den rätte arfvingen till Sveriges krona, utandats sin sista suck i den lilla staden Kaschin, landsflyktig från det land, som han älskat så högt och för hvars skull han, såsom vi känna, ådrog sig czar Boris Gudunows förföljelse.
När den regerande czaren fick kunskap om Gustafs död, sände han en betydande penningesumma till hans begrafning med all den ståt en furste har rättighet att fordra. Men äfven nu hade det oblida ödet sin hand med i spelet. Stadens guvernör dolde af snikenhet penningarne och lät nästan i tysthet begrafva furstesonen i den vackra lunden. Och denne guvernör, hvem var det väl? Jo, det var samme man, i hvilkens hus i Moskwa Gustaf och hans maka fordom åtnjutit så stor gästfrihet så länge de voro uppburne vid Boris Gudunows hof. Det var också samme man, som på ett så lömskt sätt narrade Gustaf ifrån sitt hem, på det att kapten Repnolsky måtte kunna stjäla bort hans lejdebref; med ett ord, det var furst Grenin.
Ödet skiftar så olika här i verlden. Snart störtades Grenin och måste tillbringa sina återstående dagar inom fängelsets murar. Var icke detta en Guds rättvisa, en hämnande nemesis?
En liten tid uppehöll sig Theresia i Kaschin, och besökte hvarje dag Gustafs sista hvilorum. Ett kloster gaf ändteligen den "irrande fogelns" maka en lugn fristad.
Gustaf Erikssons lefnadssaga är så enkel, men så full af storartade handlingar, vittnande om ett ädelt sinne och en trofasthet, som sällan söker sin like. Svenska folket känner litet eller intet om denne prins eller hans öde. Vi hafva för den skull försökt att med dessa få ord gifva det ett svagt begrepp om denne fursteson, denne irrande fogel, såsom han sjelf kallade sig, som i främmande land fick sitt bo.