III.
Knappt hade kaptenens handtlangare, en bestucken soldat vid gardet, slumrat på sin post, förr än snabba steg längre upp på gatan tillkännagåfvo, att en person, som hade brådtom, nalkades. Vare sig nu att soldatens rus icke var så grundligt, att det helt och hållet förmådde betaga honom medvetandet, eller att tanken på hans skyldighet och det oförsonliga straff han skulle ådraga sig, om han försummade tjensten, höll hans själ i så stark spänning, att den var urståndsatt att njuta någon hvila — nog af: när den okände personen kom närmare, spratt soldaten upp ur sin halfslummer, ruskade på sig några ögonblick och gick derpå fram till den anländande som, efter att en stund ha betraktat huset, stannade framför porten, synnerligen tvehågsen om han skulle knacka på eller ej. Soldatens framträdande kom honom att spritta till.
"Hvem söker du här i huset?" sporde soldaten med myndig ton.
"Jag har bref till den främmande prinsen."
Soldaten var en mäkta klippsk figur, som ville taga tillfället i akt att visa sin påpasslighet för kaptenen och derigenom komma i gunst hos honom. Han sade för den skull, i det han slog den okände budbäraren lätt och med en viss förtrolighet på skuldran:
"Lemna du mig brefvet. Jag är dwornik här i huset och väntar just nu på att prinsen ska' komma hem."
Den främmande betraktade, så godt sig göra lät, soldaten närmare och icke utan misstroende.
"Om du är dwornik, hvarför sitter du här ute i regnet?" sade han. "Har du ej något tak att krypa in under?"
"Visst har jag det", svarade den falske dworniken med ett tilltvunget leende, "men ser du", och vid dessa ord sänkte han rösten till en låg hviskning, "jag fick alltför mycket wotka i går, och bakruset gör, att jag helst dväljes utom hus, isynnerhet när det regnar som nu. Ah, det är särdeles skönt, när vattnet så här svalkar pannan."
Med dessa ord aftog den listige soldaten mössan och lät regnet öfverskölja hufvudet. Och han fortfor, sedan han ånyo satt på sig hufvudbonaden:
"Men har du inte smakat en tår wotka i dag, så kan du få här. Jag har väl så mycket öfver, att du kan få dig en dugtig klunk."
Med dessa ord drog han upp den till hälften tömda flaskan och öfverräckte den till främlingen. Denne, som tillförene betraktat soldaten med misstrogna blickar, förändrade nu hastigt uppförande, och knappt hade wotkan fuktat hans läppar, förrän han blef ganska meddelsam af sig.
"I förtroende skall jag omtala för dig", sade han och lutade sig intill soldaten, "att jag hört att brefvet är från prinsessan. Om du nu vill framlemna det till prinsen, så ska' du få en del af den belöning jag får. Jag har brådtom jag, ska' du veta. Katinka väntar mig. Det är besynnerligt med henne vet du. Hon kan aldrig lägga sig om qvällarne förrän jag kommit hem. Också är hon ju bara barnet ännu, inte mera än tjugo år. Se här är brefvet! Lemna prinsen det och nu farväl!"
Sedan han först visligen tömt flaskan så noga, att ingen kunde göra det bättre, aflägsnade han sig med skyndsamma steg.
"Den var inte svår att fånga", mumlade soldaten och gnuggade händerna af förnöjelse. "Undrar just hvad den här lilla breflappen kan innehålla… Ah, der kommer en person till! Han är af samma kroppsstorlek som prinsen! Ja, det är han."
Soldaten tryckte sig så nära väggen han kunde. Prins Gustaf, ty det var han, gick den gömde så nära att han nästan vidrörde honom med armbågen, slog lätt på porten och blef snart insläppt. Då först kunde soldaten andas ut igen.
"Ja nu är han hemma, men hur länge ska' det dröja innan han kommer ut igen", tänkte soldaten. "Här kanske jag kan få posta hela natten."
Ensamheten på den folktomma gatan jemte regndropparnes melankoliska plaskande mot marken gjorde att han ånyo försjönk i en lätt dvala, der han stod lutad mot den kalla och fuktiga väggen. Sålunda förgick ungefär en timme. Då gnisslade den tunga porten ånyo på sina gångjern och uppväckte soldaten, som denna gång slumrat till hårdare.
"Der är han, och den gamle dworniken är med honom i afton också", mumlade soldaten, när prins Gustaf och Manin trädde ut samt togo vägen åt det håll, der furst Grenins ansenliga palats var beläget. "Nu kan det vara på tid att låta höra signalen."
Med dessa ord satte han båda händerna för munnen och lät höra ett likadant ljud som det, hvarmed kaptenen lockat honom till sig, men soldatens signal var mera dämpad, för att icke väcka alltför stor uppmärksamhet, alldenstund prins Gustaf och Manin ännu voro inom hörhåll. Knappt hade soldaten gifvit signalen, så framträdde kapten Repnolsky med skyndsamma steg.
"Är allt klart?" frågade han med undertryckt stämma.
"Ja", svarade soldaten.
"Godt, följ då prinsen och laga så, att han blir uppehållen så länge som möjligt på vägen."
Soldaten aflägsnade sig med skyndsamma steg först sedan han öfverlemnat brefvet till kaptenen, samt omtalat den okändes förmodan, att det var från prinsessan.
"Från prinsessan", tänkte kaptenen. "Ah, det kan inte vara annat än en varning. Fort nu till verket. Jag ser att lyckan gynnar mig. Porten är bara löst tillsluten."
Med dessa ord stötte han sakta till porten, så att den gick upp utan buller, samt trädde in. Han kände noga till lokalen, och för den skall ilade han, utan att låta sig hejdas af något, upp till andra våningen, der prinsens rum voro belägda.
* * * * *
Hos furst Grenin var ett lysande sällskap församladt. Civila och militära personligheter trängdes om hvarandra i de glänsande, och med all den prakt, som en rik rysk furste kan åstadkomma, utstyrda salongerna. Värden och värdinnan voro sjelfva älskvärdheten och ehuru den tid redan hade förflutit, då prins Gustaf bort vara der, och denna omständighet marterade det furstliga värdfolket, kunde likväl ingen upptäcka i deras anleten, att en djup oro besjälade dem.
Det tillhör dem, som röra sig i den förnäma verldens salonger, att hyckla känslor, hvilka äro dem motbjudande. Det kallas för nobelt, diplomatiskt, verldsvett och mera sådant, man måste säga ett och tänka ett annat, så fordrar "goda tonen".
I denna förställningskonst hade det furstliga värdfolket hunnit mästerskapet. Men hur instuderadt det ändock var i sin ädla konst, förmådde det likväl med möda tygla sin glädje, när anmälaren med hög stämma framsade:
"Prins Gustaf af Sverige."
Alla, som sågo glädjen lysa i furstens och furstinnans blickar, trodde naturligtvis, att den härledde sig från sjelfva besöket. Så trodde också Theresia, och den tacksamhet hon kände, blef ännu större.
Prins Gustafs uppträdande väckte stor rörelse hos de församlade. De, som personligen kände honom, äflades att få trycka hans händer. De, som aldrig sett honom, trängde sig fram, för att få skåda in i det manligt sköna anlete, om hvars fägring de hört så mycket. Gustaf var också intagande i den enkla svarta drägt han bar, och när han, sedan han helsat på värdfolket, gick fram till Theresia och med ömhet tryckte henne till sitt bröst, samt kysste henne på den marmorhvita pannan, då kände han sig så outsäglig lycklig, som han icke känt sig på länge. Det var också med den hängifvenhet, som en sant älskande qvinna känner för den hon gifvit sin tro, som hon blickade in i hans ögon, som hon återgäldade honom hans omfamning, och som hon hviskade endast dessa betydelsefulla ord: "Min Gustaf".
Bland den tidens ädla tidsfördrif räknades musiken ganska högt. Gustaf var också en stor älskare af denna sköna konst, som förmår stilla själens gnagande sorger, och uppväcka leendet kring de läppar, der vemodet annars tagit sin stadigvarande boning. På framställan af det furstliga värdfolket och sedan Theresia också bedt honom derom, sjöng den irrande konungasonen med manlig stämma, följande sång, den han sjelf skrifvit och satt melodi till:
Den irrande fogeln.
När vintern strör drifvor och snötäcket är
En svepning kring lilja och ros;
När isarne famna båd' skogar och skär,
Och sommarvind flyktat sin kos,
Den irrande fogeln sig söker ett bo,
Att lefva med makan i kärlek och tro
uti Nord.
När isarne smälta från klipporna ner
Och våren har hunnit till oss;
När sommarens sol ifrån himmelen ler
Och mattadt är stjernornas bloss —
Den irrande fogeln sig söker ett bo,
Att lefva med makan i kärlek och tro
uti Nord.
När fogeln ej finner det sökta i nord,
Till främmande land står hans håg,
Ack, härlig och skön är den grönskande jord,
Ack, härlig den djupblåa våg!
Snart irrande fogeln har funnit sitt bo,
Och snart får han slumra från kärlek och tro
i sin graf.
Det var så tyst i den stora samlingen, att hvar och en kunde höra sitt eget hjerta slå. När furstesonen slutat sin enkla visa, en anspelning på honom sjelf, ty med den irrande fogeln menade han sig sjelf, det kunde ingen undgå att märka, rådde ännu tystnad några minuter. Theresia var blek som om dödens kylande hand vidrört hennes kinder. Den ena handen var hårdt tryckt mot hjertat. Den andra omfattade troget ett litet porträtt af Gustaf, hvilket hon ständigt bar på sig.
"Slå bort dessa vemodiga tankar, min prins", sade ändtligen furst Grenin och närmade sig Gustaf. "Ni bör ej tänka för mycket på dylika sorgliga ämnen, ty czaren, den Gud gifve ett långt lif, vill ju…"
"Tala ej om czaren", afbröt Gustaf häftigt, men med undertryckt stämma. "Ni vet hvad som senast förefallit oss emellan. Efter detta uppträde kan det ej blifva godt mera. Jag känner, att jag står vid den skiljoväg, der jag måste välja. Men", fortfor han och kastade hufvudet stolt tillbaka, "aldrig skall jag välja någonting, sam ställer mig i harnesk mot mitt fädernesland."
Furstinnan Grenin, som just nu kom fram till de samtalande, hade redan ett ord på tungan, då ett högt larm nedifrån gjorde hennes afsigt om intet. Skott föllo och en larmande folkhop började trängas i palatsets trappor. Furst Grenin ilade ut och kom snart tillbaka. Hans ansigte var likblekt.
"Hvad är på färde; hvad är på färde?" ropade en del af gästerna, under det andra rusade ut, för att sjelfve öfvertyga sig om hvad som stod på.
"Tionde regementet har gjort uppror", sade furst Grenin, "och jag fruktar, att mitt eget regemente snart skall följa exemplet. Hör bara! De ursinnige upprorsmännen plundra öfverallt."
Fruntimren voro nästan halfdöda af förskräckelse. De som mest bibehöllo sitt lugn, voro furstinnan Grenin och Theresia. Den sistnämnda stödde sig mot prins Gustafs arm, och såg upp till honom med fullkomlig trygghet.
"Kom, min älskade", sade han efter en stund och då larmet småningom aflägsnat sig, "vi vilja begifva oss hem; det är…"
"En biljett till prins Gustaf af Sverige", ropade i detsamma en röst.
Med feberaktig otålighet bröt prinsen den lilla biljetten. Vid den första blick han kastade på den, bleknade han och måste stödja sig mot en stolskarm för att icke falla. Men i nästa minut var han åter den stolte mannen, som trotsigt går emot lifvets stormar.
"Kom", sade han och tryckte en varm kyss på den bäfvande Theresias läppar, "vi måste skynda hem. Kanske skall jag icke komma för sent att hindra det nedriga skurkstrecket."
"Hvad är det; för himmelens skull hvad står på?" hviskade Theresia och virade sina armar kring Gustafs hals.
Prinsen öfverräckte åt henne det af hans fingrar tillskrynklade papperet, och Theresia läste följande prydligt skrifna ord.
"Min prins. Skynda er hem. På hög befallning beröfvar man
er nu det lejdebref, som kejsaren gifvit er."
Brefvet hade ingen underskrift. Hvem var författarinnan? Gustaf anade det, men han sade det icke till någon. Länge dröjde det icke förr än han och Theresia voro på väg till hemmet.
Sedan furst Grenin sett till, att hans regemente icke deltog i de upproriska rörelserna, skyndade han hem. På vägen mötte han Gustaf och hans maka. De sågo honom icke.
"Ja, skynda, skynda", mumlade den listige fursten, med ett segerleende på läpparne och i blickarne. "I skolen ändå komma för sent. Kapten Repnolsky har väl nu fullbordat sin handling."
Läsaren anar nog från hvem den lilla biljetten kom. Den var från Axinia. Knappt hade budbäraren återkommit och prinsessan fått veta, att Gustaf ej var hemma, samt att biljetten blifvit lemnad till dworniken, förrän en oförklarlig aning sade henne, att det icke stod till så, som det borde. Denna oro lemnade henne icke, huru mycket hon än försökte att slå bort den. Slutligen blef den henne alldeles öfvermäktig. Hon skref en annan biljett och sände, den till furst Grenin, i tanke att den skulle träffa prinsen der. Men budet, en pålitlig tjenare, blef uppehållet genom den oreda, som uppstod i följd af upproret, och kom icke fram så fort som ämnadt var.
Vi vilja nu följa, kapten Repnolsky på hans färd.